Augusto Roa Bastos (1917-2005) är en av Latinamerikas mest kända författare. Som tonåring på 1930-talet deltog han i Chaco-kriget mellan Paraguay och Bolivia. Paraguay hade inte demokrati förrän 1990, då den siste diktatorn Alfredo Stroessner störtades, men det regerande Coloradopartiet behöll makten, ända tills idag. Stroessner upplät även flyktmöjligheter för tyska nazister t.ex. den ökände Doktor Mengele. Roa Bastos levde först i exil i Buenos Aires, sedan i Paris, men kunde före sin död återvända till Paraguay, som han satte på den litterära kartan.
Roa Bastos talade både spanska och det inhemska indianspråket guaraní, som är vanligt förekommande i hans romaner. Två bör särskilt nämnas, Jag, den högste, som behandlar diktatorn José Gaspar de Francia, kallad ”doktor Francia”, president mellan 1814-1840. Han understödde sociala projekt och utbildning, men var samtidigt en allt mer paranoid diktator, som isolerade sitt land från omvärlden. Den utkom i Buenos Aires 1974, men förbjöds efter militärkuppen där två år senare. I BA skrev RB både noveller i tidningarna och filmmanus. Den roman jag behandlar här är den som utkom 1967, Människoson. Båda dessa böcker har också filmats.
Han påverkade den ”boom” av latinamerikanska romaner som utkom kring 1970 (se en lista här nedan). Han var säkert påtänkt som nobelpristagare. I Sverige introducerades han av Artur Lundkvist, en tidig introduktör av spanskspråkig litteratur, mitt exemplar av boken, pietetsfullt lagat med plast, utkom 1961 på Tidens förlag, suveränt översatt av Karin Alin.
I en slagfärdig realistisk stil, som påminner om både Hemingway och Steinbeck grottar Roa Bastos ner sig i Paraguays tragiska historia. Lundkvist påpekar i sin inledning att det är ”Sydamerikas mest isolerade och minst befolkade land, plågat av våldsamma krig och blodtörstiga diktatorer”. Romanen inleds med ett utdrag från De dödas sång på guaraní där ”ordet ska bli kött/när en ny tid randas”. I byn Itapé finns ett stort Kristuskors. En av byns original heter Macario Francia. Hans far påstods ha varit frigiven slav och kammartjänare hos diktatorn Doktor Francia, men han kan lika väl ha varit ett av diktatorns många ”horbarn”. Han var en historieberättare som när han inte hånades av byns barn, samlade många åhörare när han berättade om flydda tider. Om Karaí Guasú (”Den högste”) som vakade över sitt folk och alltid sov med ett öga öppet. ”Ingen kunde lura honom”, och den som försökte straffades strängt.
Macario berättar också om Halleys komet, som passerade jorden 1910 och spred stor skräck över hela världen. Han berättar om sin brorson, den berömde gitarrbyggaren Gaspar Mora. (Gitarrvirtuosen Agustin Barrios var född i Paraguay.) Det var Mora som snidade den Kristusstaty som syns på ett berg utanför byn, efter en lång dispyt med kyrkan. Mora blev senare spetälsk, och bodde med andra spetälska utanför byn. Han åt inte mer än en hackspett på slutet, och begravdes i en barnkista, så liten var han som död.
Roa Bastos är en mästare på att dramatisera sina scener, kanske beroende på hans vana att skriva filmmanus. Han blandar det realistiska med det fantastiska precis så som en författare som Gabriel García Marques senare skulle komma att göra. Romanen består av nio ”berättelser”, varav mycket kommit från det muntliga berättandet i Paraguay.
En sådan berättelse handlar om en mystisk främling som dyker upp i Itapé efter bondeupproret 1912. Det visar sig vara en rysk läkare, som snart avslöjar sig när han förlöser havande kvinnor och opererar bråck och rätar ut krumma ryggar. I byn odlas majs och tillverkas tegel, om man inte arbetar på de stora godsen som tillhör de välbeställda. Den ryske doktorn åtföljs alltid av en raggig hund som bär en påse matsäck i munnen. I den närbelägna staden Sapukai råder närmast Vilda västern-stämning. Under upproret 1912 hade bönderna samlat ett stort uppbåd på ett beslagtaget tåg, som man tänkte skicka mot huvudstaden Asunción, på den nylagda järnvägen. Men det hela avslöjades av en telegrafist, och regeringen skickade istället ett eget tåg, fullastat med granater och sprängämnen, som exploderade på stationen i Sapukai. Det efterlämnade hundratals döda, lika många lemlästade, och en stor grop mitt i staden. Därför brukar man säga att dödgrävarens yrke i Sapukai är eftertraktat och högt hållet i ära. Tusentals män stupade i upproret 1912.
En annan historia handlar om löjtnanten Miguel Vera som är av god familj, och kommer att strida i Chaco-kriget (som utspelades huvudsakligen på det stora slättlandet Gran Chaco, se kartan ovan) 1932-35. En annan utspelas i fånglägret Takurú-Pukú och handlar om hur Casiano Jara och hans havande hustru Natividad lyckas fly genom sumpmarkerna och djungeln som omger fängelset, som egentligen är en stor plantage där fångarna odlar yerbaté. Den anses vara omöjlig att fly ifrån. Jara deltog i bondeupproret 1912, och hans hustru, som är en av få kvinnor på plantagen, får den grymme fångvaktaren Chaparros (med sina blodhundar) ögon på sig. Deras flykt genom den närmast ogenomträngliga djungeln är som gjord för att filmas.
I nästa historia flyttas vi 23 år framåt, och till det förödande Chaco-kriget. Casianos och Natividads son Cristobal är bara 23 men ser mycket äldre ut, och han blir en huvudperson i romanens andra hälft. Han kallas på guaraní Kiritó. Han blir ordonnans i armén med uppgift att köra tankbilen med färskt vatten till den torra Chacoprovinsen. Skildringen av kriget står inte På västfronten intet nytt efter. Här kostar Roa Bastos på sig en liten kärlekshistoria. Den prostituerade Saluí förälskar sig i den ganska barske och fåordige Kiritó, och lyckas komma med honom i tankbilen till fronten. Efter en rad missöden når den fram, bara för att sprängas i bitar av en fiendegranat. Man förföljer Kiritó, som gömmer sig bland de spetälska och på så sätt undkommer förföljarna.
Personer går in och ut i historien, som slutar efter Chaco-kriget 1935. De dyker upp i början på romanen och sedan efter 150 sidor igen. Chaco-kriget gjorde att alla fängelser öppnades och fångarna sändes till fronten som kanonmat. Den bolivianska armén hade försetts med tyska Junkerplan, och de bombar den paraguayanska armén sönder och samman. Lika illa gick det på 1800-talet när det lilla Paraguay förklarade Brasilien krig. 1869 besegrades man av en trippelallians med Argentina och Uruguay. 2/3 av alla män i Paraguay dog i kriget. Liksom i dagens Gaza så rånas Cristobal Jaras tankbil med vatten av halvgalna och törstande soldater i Gran Chaco, i detta ”törstens och helvetets krig”.
I ett efterord skriver författaren om ”detta så fördömda amerikanska folk som i århundraden har slungats utan vila mellan uppror och förtryck, mellan sina belackares hån och sina martyrers profetior”. ”Åter ljuder ropet Jord, Bröd, Frihet i hela landet och varje morgon ser man det målat på husväggarna i städer och byar med tjocka och hastigt tillkomna bokstäver.” Artur Lundkvist kallar honom ”en av de främsta efterföljarna till Asturias”.
Andra märkvärdiga latinamerikanska romaner:
Jorge Icaza: Huasipungo (Ecuador)
Isabel Allende: Andarnas hus (Chile)
Jorge Amado: Kärlek och död vid havet (Brasilien)
Carlos Fuentes: Terra nostra (Mexiko)
Juan Carlos Onetti: Att ta farväl (Uruguay)
Alejo Carpentier: Riket av denna världen (Kuba)
Miguel-Angel Asturias: Majsmänniskor (Guatemala)
Mario Vargas Llosa: Tant Julia och författaren (Peru)
Clarice Lispector: Stjärnans ögonblick (Brasilien)
Ernesto Sabato: Om hjältar och gravar (Argentina)
Jorge Luis Borges: Fiktioner (Argentina)
Gabriel García Marques: Hundra år av ensamhet (Colombia)
Conti, Haroldo: Mascaró den amerikanske jägaren (Argentina)
José Donoso: Den gåtfulle Taratuta och Stilleben med pipa (Chile)
Noveller av Julio Cortázar och César Aira (Argentina)
50 år i ordets och bokens tjänst 