1923 William Butler Yeats
1925 George Bernhard Shaw
1969 Samuel Beckett
1995 Seamus Heaney
Jonathan Swift (1667-1745)
Oscar Wilde (1854-1900)
James Joyce (1882-1941)
Sean O’Faólain (1900-1991)
Brendan Behan (1923-1964)
Edna O’Brien (1930-2024)
Frank McCourt (1930-2009)
Colm Tóibin (1955-)
Claire Keegan (1968-)
Sally Rooney (1991-)
Louise Kennedy: Över gränsen (2024, övers. Klara Lindell)
Det här är en av de bästa böcker jag läst på senare år, absolut en av topp tio. Författaren debuterade sent, 2023, vid 57 års ålder, men hade tidigare skrivit noveller. Hon arbetade som restaurangchef i många år, innan hon började studera Creative Writing i Belfast. Boken kombinerar politiken i Nordirland under de år som kallas ”The Troubles”, dvs inbördeskriget mellan protestanter (med stöd av Storbritannien) och katoliker (med tyst stöd från Irland). På ett skickligt sätt kombineras detta med en kärlekshistoria mellan lärarinnan Cushla och den äldre (gifte) advokaten Michael. Han är protestant och hon katolik. Spännande och välskrivet, precis som Jenny Erpenbeck kombinerar politik och kärlek i Kairos. Så här skrev Yukiko Duke om romanen i Vi läser:
”Året är 1975, platsen Nordirland. Läget är spänt mellan katoliker och protestanter, så gott som dagligen kommer nya rapporter om våldsdåd och sammandrabbningar. Den 24-åriga Cushla Lavery bor tillsammans med modern Gina i ett litet samhälle nära Belfast. Hon lever ett stillsamt liv och arbetar som lärare i ortens katolska lågstadieskola. På kvällarna hjälper hon brodern Eamonn i familjens pub, dit ortsbor från alla politiska läger söker sig. Puben får också besök av öppet fientliga, brittiska soldater: Cushla och Eamonn är hela tiden tvungna att tänka på vad de säger för att inte råka illa ut. Det är i puben Cushla möter Michael Agnew, en idealistisk, protestantisk advokat som blivit känd för att försvara unga IRA-anhängare. Snart uppstår tycke mellan den medelålders, gifte advokaten och den unga lärarinnan: mot bättre vetande inleder de en livsfarlig kärleksaffär. Louise Kennedys roman är en av många på senare tid om hur ”the Troubles”, konflikten mellan katoliker och protestanter, påverkade vardagen i Nordirland. Det som gör att Kennedys verk står ut är hennes fenomenala förmåga att teckna mångdimensionella personporträtt och det säkra användandet av talande detaljer. Det kan handla om sättet Cushlas granne rutinmässigt tittar efter bomber under bilen, diskussionerna hennes sjuåriga elever sakkunnigt för om försåtsmineringar, eller bemötandet hon och en väninna får i en brittisk vägspärr. Det är så vardagen ter sig när den väpnade konfliktens anomali blir normalitet.”
Jag kan bara hålla med. En av de bästa romaner jag läst på senare år, definitivt.
Claire Keegan: Det tredje ljuset, Små ting som dessa, Genom blå hagar (övers. Erik Andersson)
Hon har kallats novellernas (nu levande) mästarinna, och det tycker jag stämmer. Hon är född 1968, och undervisar i Creative Writing i Dublin, vid sidan av sitt författarskap. Hon har jämförts med mästare som Tjechov eller Maupassant, eller en norsk landsman – Ingvild Rishöj. De i titelraden nämnda novellerna, några ganska långa, tillhör hennes mest kända. Genom blå hagar kom 2007 på engelska. Hon prickar tonen direkt: den är sorgsen, utan att bli melankolisk. Här är det en präst som ska viga ett par: kvinnan hade han en gång ett förhållande med. Nu ser han vad som hänt med henne, och hur otrevlig oborstad och dominant hennes make verkar. Tillsammans med det irländska landskapet blir det vackert, berörande, otäckt, och ett stycke litteratur man inte glömmer. Det tredje ljuset skrevs 2010 och har filmats med titeln The Quiet girl. Här handlar det om en liten flicka, som för en kort period får bo hos en snäll familj som visar henne hur livet kan vara när man inte blir slagen, hunsad, och vanvårdad på det allra värsta sätt. Men den slutar också sorgligt, då flickans riktiga föräldrar en dag kommer för att hämta hem henne.
I Små ting som dessa behandlar Keegan skandalerna kring de katolska nunnorna Magdalenasystrarna, som i många år, med statens goda minne, tog hand om unga kvinnor som var tvungna att föda barn ”utanför äktenskapet” d v s ogifta och i värsta fall våldtagna. Abort var länge totalförbjudet på Irland. Mannen i historien kör kol till ett kloster där sådana kvinnor under nunnornas uppsikt får bo medan deras nyfödda barn tas ifrån dem och adopteras bort. Kvinnorna får också arbeta gratis (mot mat och husrum) på klostren med väveri, spinneri, städning och allehanda göromål. Mannen tar med sig en flicka från klostret, som han hittar inlåst i ett förråd, och här kontrasteras precis som i den förra novellen den totala misären och förtrycket med goda viljor, handlingskraft, vänlighet och hjälpsamhet. Claire Keegan väljer sina teman med omsorg, hon har en märklig förmåga att leva sig in i dessa olyckliga liv, och hon skriver med betoning på varje ord: inte för mycket, inte för lite. En kommande nobelpristagare, om ni frågar mig. Översättningen är utsökt!
Frank McCourt: Ängeln på det sjunde trappsteget (1996/1998, övers.: Thomas Preis)
Boken, som är en närmast biografisk skildring av Franks irländska barndom, utkom 1996 och fick det amerikanska Pulitzer-priset, och blev en stor försäljningsframgång. Man förstår varför, det är en frejdig berättaler om en oerhört svår barndom i yttersta fattigdom, men beskrivet så att inte misären färgar allt i ett pessimistiskt, hopplöst sken. Frank och hans bror Malachy tar sig fram på olika sätt, i hemmet och i skolan. Fadern, Malachy Sr, är en obotlig drinkare, som oftast beger sig till krogen direkt efter jobbet (om han inte är arbetslös) och dricker upp sin arbetslön i Guinness Porter. Modern Angela får förödmjukad vandra till socialkontoret för att tigga och till affären för att be om kredit. Ofta går den barnrika familjen hungriga. Barnen föds med jämna mellanrum (de är katoliker och får förstås inte använda preventivmedel) men dör också med jämna mellanrum, men är åtminstone konstant fyra, varav unge Frank får se sig om efter arbete med utkörning av kol och torv, när han inte går i skolan där käppen är det vanligaste pedagogiska verktyget. Det är en sorglig historia som ändå vägs upp av Franks livsvisdom och unga lite filosofiska sinne. De bor i Limerick, som knappast får någon positiv beskrivning, fattigt och eländigt som det är. Den utspelas på 1930-talet då depressionen drabbar Irland hårt. Befrielsen från engelsmännen var 1916, då Franks far deltog i IRA:s armé, något han ständigt återkommer till. Frank får även jobba med att springa med telegram, likt hjälten i William Saroyans Den mänskliga komedin. Frank föddes i New York, men föräldrarna återvänder (dumt nog) till Irland åren efter börskraschen 1929. Fader Malachy citerar irländsk poesi, sjunger folkvisor, röker billiga cigarretter, berättar historier och är ganska oförarglig, medan modern står för tukten i hemmet. Man hjälps ändå åt i misären, och har någon i kvarteret en fårbit över så delar man med sig. Pappans stora ”fel” är att han är från Nordirland, och därför är misstänkligjord i Limerick. Ofta får de hjälp av mormor och moster Aggie, som inte är särskilt snälla mot barnen McCourt. ”Ängeln på sjunde trappsteget” kommer på natten och levererar alla nyfödda barn, och tar förmodligen med sig dom när dom dör också. Den första nattvarden i kyrkan är en högtidsdag för Frank och Malachy, liksom konfirmationen vid tio års ålder. Man besöker gärna det stora nöjet, biograferna. Frank får vara altartjänare i kyrkan och gå på gratis danskurs. Dom tjuvmjölkar kor och dör i tbc (”galloperande lungsot”) eller tyfus. På likvakan får man i varje fall äta sig mätt. Ser han protestanter eller anglikaner som skrattar så undrar Frank om de inte vet ”att de är fördömda”. Frank tjänar några pennies genom att läsa högt för Mr Timothy. Man läser Jonathan Swift, prästen som skrev Gullivers resor. En del av faderns obotliga fantasi får Frank i arv. I England behöver man arbetskraft och Malachy Sr är en av dom. Men han skickar sällan hem några pengar till familjen i Limerick. Utanför prästgården står fattiga människor som tigger left-overs från dagens middag. Barnen går ofta barnfota, även på vintern. Kläderna är så välanvända att de stinker av svett och annat onämnbart. Vi följer Frank tills han är 18 och köper en biljett med en båt till Amerika.
Den biografiska romanen är en av de vanligaste inom skönlitteraturen. Den här är varken bättre eller sämre än de vanligast förekommande. Lite besviken, för jag hade kanske väntat mig något mer ”skönlitterärt”. McCourt levde mellan 1930-2016.
50 år i ordets och bokens tjänst 