Judith och Jenny, två tyska författarinnor

Judith Hermann: Vi skulle ha talat om allt (2023, övers. Jesper Festin)

Jag tycker den tyska författaren går från klarhet till klarhet. Jag var mindre imponerad av de första böckerna, novellsamlingen sommarhus, senare, eller den korta biografiska romanen Hemma. Den tyska titeln är Wir hätten uns alles gesagt betyder väl Vi skulle sagt allt till  varandra? Nåväl, jag är ändå imponerad av denna mycket personliga, ganska korta berättelse. Just ”berättelse”, för även om den är biografisk så ska man inte låta lura sig, för minnet kan lura även den mest minnesgode. Vilket Hermann också påpekar och diskuterar. Ungefär som Jenny Erpenbeck, som stöder sig i Kairos mycket på dagböcker, påpekar att man väl inte ens i dagboken är helt ärlig?

Låt mig något komma in på dessa två, som jag tycker, bästa tyskspråkiga författarna för närvarande. Hermann växte upp i Västberlin, född 1970. När hon i boken kommer in på sin uppväxt så bränner det verkligen till! Minst sagt ”bohemisk”, starkt påverkad av en psykiskt sjuk pappa, en både miserabel men också på sätt och vis fantastisk uppväxt. I tidigare böcker får vi bara glimtar från denna minst sagt speciella uppväxt i det då helt inneslutna och isolerade Väst- Berlin. Här går hon mera på djupet, och det uppskattar jag.

Jenny Erpenbeck (född 1967) växte upp i Östberlin i en ordnad miljö, båda föräldrarna var akademiker. I Kairos blir Katharina i förhållandet med den mycket äldre Hans utsatt för både fysiskt och psykiskt våld, manipulering, indoktrinering, kontroll. Samtidigt är det länge så: Hon både vill, och inte vill. Ända tills det helt spårar ur; i samband med att Berlinmuren raseras 1989 så raseras också deras relation slutgiltigt. Den lilla guden Kairos har ju en vacker framsida men en ”ful” baksida. Samtidigt är han ögonblicket man måste gripa i flykten, till skillnad från tidens gud, Kronos (Saturnus i romersk mytologi), som utmäter tiden (kronologiskt) som varken går att stoppa eller lura. (I Wikipedia läser jag att Kronos kastrerade sin far Uranus och åt upp sina barn, var gift med sin syster Rhea, vilken också såg till att rädda sonen Zeus, som senare skulle döda Kronos.) En norsk kritiker kallade Kairos för bitter nostalgi (”ostalgi”?), och det kan jag hålla med om. Erpenbeck har också sagt att slutet på DDR var tragiskt (”en tragedi”) och sammanslag-ningen med Västtyskland sällsynt illa genomförd.

Men åter till Judith Hermann. Den här listigt hoplagda berättelsen börjar med att hon på en bar en sen kväll träffar sin psykoanalytiker sedan tio år. Därifrån associerar berättaren till sin goda vän Ada, som var den som tipsade henne om psykologen Doktor Dreehus. Sedan förs vi långsamt tillbaka till Hermanns uppväxt (jo hon använder sitt eget namn, lite som i de tidigare böckerna, till skillnad från Erpenbeck). Och den är minst sagt ”bohemisk”. Via sin vän Marco, som redan i unga år drabbades av multipel skleros och hamnade på ålderdomshem, knappt fyrtio år gammal, kommer hon in på vännen Adas uppfostringsprinciper: hon låter sitt barn rita på väggarna och bara gå till skolan ”när det har lust”. Kring millennieskiftet föder Hermann sitt eget barn. Hon minns nu fadern som var starkt manodepressiv, vilket var ärftligt. Han isolerade sig i lägenhet-en (i Berlin snarare ”våningen”) och arbetade länge på en avhandling i matematik. Men i sina goda stunder underhöll han Judith med att bygga ett jättestort dockskåp, som innehöll allt ett barn kan önska: falluckor och tapetdörrar, eldstäder, golvklockor, bokhyllor och piano. I hemmet råder kaos, fadern verkar ha samlat på allt. Modern arbetar i blomsterhandel och försörjer familjen, farmor har ryska som modersmål och står för matlagning och barnpassning. Hermann har i sin första novell, skriver hon, berättat om de juveler hon fick ärva, som farmor smugglat med sig från Petersburg. De övriga släktingarna är alkoholiserade och fadern får ständiga utbrott då han kastar och har sönder allt han får tag i. Men farmor är Judiths skydd mot omvärlden, fast de inte talar så mycket med varandra. Men det betyder mindre i sammanhanget.

På slutet lever Judiths familj i yttersta misär. Alla i huset har flyttat utom dom, elen är avstängd, fadern eldar med ved i kaminerna, om somrarna är det så varmt att de sover nakna under myggnät. Men hennes far lever upp på ett märkligt sätt under de bistra omständigheterna. De betalar nästan ingenting i hyra. Hermann fortsätter emellertid (åter som ett memento till läsaren):

”Varje beskrivning, varje rapportering är ett förrädiskt tillrättaläggande av verkligheten, av bilder och skärvor, av drömmar.”

Det är farmor som ärvt det sommarhus som Hermann tidigare skrivit om, t.ex. i den tidigare romanen Daheim (Hemma). Här får Judith ett hem efter sin turbulenta uppväxt i Västberlin, när även Ada flyttar in med barnet, Judiths farbror bor i källaren, och vänner från Västberlin kommer på besök. Man dricker och röker hasch och barnen uppfostras som sagt ”fritt”. ”Kanske en grundbild för barndomen – en gåta man växer in i. Antydningar, hemligheter. De vuxnas hemlighetsfulla värld, deras obegripliga beteende, deras oberäk-neliga stämningar. Den egna världen, begränsad och gränslös på samma gång. Strukturer som blir synliga som det första bleka grå i en gryning: att så småningom börja förstå mönster, beroenden.” Vännerna i Daheim, som huset kallas, blir hennes nya familj, som hon vårdar ömt. Jag tänker att Judith Hermann har en guldgruva att ösa ur med sin barndom, jag hoppas hon sammanställer den till en längre roman!

Hermann skriver mer intuitivt, associerar fritt, som om hon gick i den ovannämnda psykoanalysen. Erpenbeck arbetar mer metodiskt, och bygger mycket på arkivforskning och dagboksmaterial. Det finns mycket som förenar dom, trots allt. Jag tror någon av dom får nästa tyskspråkiga Nobelpris. Frågan är bara vem?

Judith Hermann: sommarhus, senare (1998, ny svensk utgåva 2023, översättning Ulla Ekblad-Forsgren)

Sommarhus, senare är Judith Hermanns debut, den följdes av tre novellsamlingar och två romaner. Hon är född i Väst-Berlin 1970. Hon skriver kortfattat med utsnitt ur vardagen, elegant och träffsäkert. (Wikipedia: ”Där unga personers bohemtillvaro i Berlin skildras i nio noveller”) .En novell hyllar den excentriske ”gonzo-journalisten” Hunter S. Thompson. Många noveller präglas av Hermanns uppväxt i Väst-Berlin med flitigt användande av allehanda droger. I titelnovellen skildrar hon en udda vän, en taxichaufför som är bostadslös, och hur han köper ett fallfärdigt hus utanför Berlin, som brinner ner vid en (kanske) anlagd brand. Här är den amerikanska journalistikprosan märkbar, liksom hos t.ex. Raymond Carver. I ”Röda koraller” skildras ett korallhalsband som bars av hennes farmor i Ryssland. Några noveller utspelas på amerikanska östkusten. I novellen ”Sonja” förföljs en ung konstnär av en underlig kvinna, i vad som blir en märklig relation. ”Slutet på något” skildrar Sophies mormor som lever på cigarretter, öl och snaps, och anklagar alla för att stjäla från henne. I ”Bali-kvinnan” träffar författaren, hennes vackra kompis Christiane, och en kompis som är sophämtare, på en fest en berömd regissör och hans hustru, som är en liten kvinna från Indonesien. I ”Camera obscura” träffar Marie en konstnär som är både kort, ful och otrevlig, och blir hopplöst förälskad. Det är smått absurt och ändå högst trovärdigt. Elegant och läsvärt!

I romanen Hemma har Herrmann, som räknas till de stora författarna i Tyskland idag, flyttat ut på landet, till en gård vid kusten, där hennes vänner med familjer kommer på besök. Hon minns en trollkarl som ville att hon skulle spela ”den itusågade damen”. Hon plågas i huset av en mård som byggt bo i källaren. Hennes bror har träffat en 40 år yngre neddrogad kvinna, och den originella grannen Mimi spelar en betydelsefull roll. Hon förälskar sig i Mimis bror, en ganska ruffig grisbonde. (Wikipedia: ”I Daheim (2021) har en medelålders kvinna flyttat från sin familj till en mindre ort vid den nordtyska kusten, där hon under årets gång bygger nya relationer till diverse udda personer.”)

Favorit i repris:

Jenny Erpenbeck är idag en av sitt lands mest kända författare, översatt till ett antal språk. Alla hennes sju böcker finns översatta till svenska, av experten Ulrika Wallenström. I Kairos skildrar hon den stora förälskelsen mellan den 19-åriga Katharina och den 53-årige Hans, åren före DDR:s sammanbrott och uppgående i ”Stor-Tyskland”. Hon är intellektuell, lär sig till typograf, men vill jobba på teater. Han är en erfaren, gift, kulturman som älskar klassisk musik, konst och teater, en uppburen och känd författare som ofta uppträder på radio. I Tyskland har boken setts som lite av en ”nyckelroman”, då det är känt att Erpenbeck som ung hade ett förhållande med den kände DDR-regissören Heiner Müller, Brechts arvtagare, som också tidigt var angivare åt Stasi.

Förhållandet mellan de båda utvecklar sig också till kontrollanten och den kontrollerade, särskilt sedan Katharina i ungdomligt övermod på en fest bedragit den gamle Hans med en betydligt yngre scenarbetare i Frankfurt an der Oder. Från början är Katharina djupt förälskad i den äldre erfarne författaren. Allt han gör är ju rätt och riktigt, han må vara en mansgris och kvinnoförbrukare i andras ögon, men hon beundrar och älskar honom på unga flickors vis förutsättningslöst. (Det är ömsesidigt från båda håll och det skildras bra i boken. Erpenbeck skildrar förälskelsen från bådas sida, och även erotiken, beundransvärt.) Ända tills det där händer i Frankfurt an der Oder. Då ökar Hans kontroll över Katharina markant, samtidigt som seanserna med bdsm-ridspöet och Hans’ livrem ökar i styrka, intensitet och hårdhet.

Samtidigt skildrar Erpenbeck på en härlig prosa DDR:s slutliga undergång. Lögnerna, angiveriet (som ju också präglar Katharinas och Hans förhållande). De klassiska konsternas undergång och det kapitalistiska konsumtionssamhällets demoni. Öst och Väst. 1990 förlorar Hans sitt arbete vid radion, samtidigt med 13 000 offentligt anställda. Fem år senare dör han i Östberlin, försupen och bitter.

Kairos är en liten antik gud som det gäller att gripa i flykten. (Kairos ist der glückliche Augenblick, der sich in einem Meer von Zeit plötzlich auftut.) Han har en lock i pannan, som kärleksguden Amor, som det gäller att få fatt i. Men baksidan på huvudet är blankt – när man ser det så är tillfället förbi. Katharina och Hans möts av en tillfällighet i Berlin, det regnar och hon ska gå till Ungerska kulturinstitutet och låna en bok. Han stiger av vid samma hållplats, har lagt märke till henne och följer efter henne. När institutet visar sig vara stängt bjuder han flott på café. Hans ser snabbt till att utnyttja tillfället väl, han har redan ett antal f.d. och nuvarande älskarinnor, bl.a. Katharinas mor när modern var 25 och var doktorand i arabiska, han har en fru och en liten son. Han är dominant (fast skicklig på att inte visa det) och inte minst bra på ”psykisk tortyr” vilket Katharina dyrt får erfara. Han vill kontrollera henne, uppfostra, forma och undervisa henne som en Shaws Pygmalion, och han ringer flera gånger om dagen för att höra vad hon gör. Men hennes kärlek till honom förminskas inte, för henne är han både en sträng men omhändertagande far och en öm älskare; hon konkurrerar omedvetet ut alla hans andra älskarinnor, och kärleken upphör inte förrän den är helt irreparabel. (Genom honom får hon ju också tillgång till hela teatervärlden i DDR, vilket gynnar hennes karriär). Och det här (fast outgrundligt och märkligt) är en sann kärlek mellan båda, men prövad och satt i en miljö präglad av lögner, våld och angiveri, som snabbt förändras i och med murens fall. Allt skildrat på en egensinnig, härlig prosa. Bildspråket är präglat av Bibeln, klassisk musik, Marxistisk prosa, och grekiska myter. Det kräver att man är beläst, men inte nödvändigtvis. För man vill inte sluta läsa. Man vill läsa mer.

(SE VIDARE OM JENNY ERPENBECK PÅ ANDRA STÄLLEN PÅ DENNA SIDA)