Hanna Margareta Hallgren, född 2 maj 1972, är en svensk poet och forskare. Hon debuterade 2001 och har sedan dess publicerat ytterligare ett tiotal böcker.
Hallgren är professor i kreativt skrivande vid Linnéuniversitetet och bedriver projekt inom konstnärlig forskning. Hon anställdes 2013 som den första lektorn i ämnet genusvetenskap vid Linnéuniversitetet och utnämndes 2018 till docent. 2008 disputerade hon med avhandlingen När lesbiska blev kvinnor vid Tema Genus på Linköpings universitet. 2016–2018 var hon professor i litterär gestaltning vid Göteborgs universitet. Att lyfta fram undanträngda historiska röster finns som en röd tråd i Hallgrens författarskap, inte minst vad anbelangar svensk hbtqi-historia, där hon, vid sidan av Majken Johansson, skrivit om Eva Alexanderson och Willy Granqvist. 2024 utkom den första delen i prosaprojektet Hallelujaflickorna. (Wikipedia)
Boken är en sorts bastard mellan självbiografi, diktsamling, stridsskrift och hbtqi-essä. Ibland svårt att sammanföra men i stort en sympatisk bok om det svåra i att komma ut som lesbisk på 1990-talet. Förf. är uppvuxen i Småland, i Skillingaryd, Värnamo och Jönköping. Hennes föräldrar var aktiva i Frälsningsarmén, precis som poeten Majken Johansson, som Hallgren skrivit om tidigare. Den blir förstås hennes första ”skola”. I boken åker HH på författarretreat på Biskops Arnö, vilket bildar fond i berättelsen om hennes uppväxt. En färgglad pläd med regnbågsfärger, cigaretter, Eva Dahlgrens musik ”och högt flygande filmdrömmar, mjukt förpuppad i livspreludiet.” Hon skriver om föräldrarna, som tar hennes queer-bekännelse på ett bra och stödjande sätt. Uppmuntring i skolan till att fortsätta skriva. Om hennes (enligt Pierre Bourdieu) ”begåvningskapital” vilket leder till enorma prestationskrav. Om svårigheterna att bryta ner universitetets stelbenta murar. Om hennes höga ambitioner: doktorera, skriva poesi, debattera genus och hbtqi. Hon ondgör sig över ”den bemedlade vänstern” som tagit frågorna på entreprenad, i ett slags kulturell appropriering. ”Att stjäla själva materien ur händera på de obemedlade.” Hon kallar det en ”ursinnig vrede” lik den Frälsningsarméns grundare William Booth kände för den engelska borgarklassen. Booth hade rötterna inom ”chartismen”, en förmarxistisk rörelse inom engelsk arbetarrörelse. Hit kan man koppla sång och musik, som ofta är gemensam för väckelserörelsen och arbetarrörelsen, blåsmusik, demonstrationståg, ”upp tåga vi mot ljuset”. En skillnad dock: armén klär sig i uniform och avstår världslig rikedom, skriver HH. Booth ville verka som en sopkvast, som skulle sopa bort smutsen och fattigdomen i England i slutet på 1800-talet.
HH vill inte idyllisera ”armén”. Booth ville köpa land i afrikanska Rhodesia, för att grunda en nation åt frälsningsarmén. Det misslyckas, men rörelsen sprids över världen, till över hundra länder. Länge var den helt i händerna på Booths släktingar. Och: ”för Frälsningsarmén kvarstår hbtqi-personerna som ’lössen i den röda fanans veck’” som marxisten Bengt Lidforss kallade de som låtsades sympatisera med socialdemokratin i början av 1900-talet. Hon söker svar hos sina egna släktingar, om psykisk labilitet, om ”predikantkräm” som hon fick hos tant Albertina, en sorts brun fruktkräm med mjölk. Om en ganska lycklig barndom. Om släktingar som varit aktiva i armén. En släkting tillhörde Missionsförbundet och det frisinnade Folkpartiet. Om mammas kusin Rakel som vittnade på mötena om ”djävulen i filttofflor”, och skrattades ut. Om att bli förälskad i sin blonda lärarinna. Om släktingar som borde ha fått möjlighet att studera. Det var på Biskops Arnö 1991 som Hanna ”kom ut” ur ”garderoben”. Hon liknar sina gay-vänner vid en ”trasgrann armé”, inte olik den hon tidigare tillhört. Om homokampen på 1990-talet, då ordet ”homosexuell” fortfarande var ett skällsord. Om att hon sällan kan följa med ut och festa, eftersom hon tål spriten så dåligt. Om studierna i Stockholm och bekantskapen med bögklubbarna. Hon försöker kliva ur puppan och bli en fjäril. Föräldrarna kallar henne ”vårt konstigaste barn”, men säger att de finns för henne, ”i glädje och sorg”. 5/12 1991 skriver HH ”Att älska någon av samma kön, att känna kärlek inför den personen/…/ I kärlek, glädje och sorg.” Men att poeten Eva Alexanderson beskriver kärleken som ”en smärtsam gåva”.
Hon är trött på lögnen och tigandet. Om att vara,som dansken Henning Pallesen skriver, ”avvikande”. Hon rakar huvudet, som sångerskan Sinead O’Connor. Hon kallar sig ”ung, är lovande androgyn och lesbisk poet”. Om tafatta försök till heterosexuell kärlek med snygga killar inom armén. Men hon tackar samtidigt armén för att där inte råder något tvång att ”ligga”, maskuliniteten är ”städad, trevlig, avhållsam”. Sex innan giftermålet ses inte med så blida ögon. Onani är ”inte av godo”. Om kärleken till en kvinna i Stockholm som kallas Chili. Om att övervinna ”ensamheten”. Om arméns barnläger som hon får leda, och liknande erfarenheter i Schweiz.Om att känna sig misslyckad, i föräldrarnas ögon. Att lida av ångest som aldrig verkar vilja ge med sig.
Man slås av att det bara är cirka 30 år sedan homosexualitet sågs som något suspekt, och fortfarande görs, i vissa kretsar. Hanna Hallgren har ett fullödigt bildspråk, kallar sig för ”tamburinbrigad, helig ande, och födelsedagsfyrbåk”. Om skrivandet som en ”fristad”. Men hon använder humor för att distansera sig från svåra ämnen. Jag gillar den här boken. Här finns verkligen material för en fördjupad barndomsroman!
(Om frikyrkor och sekter, se vidare i Bloggen om Scientologi mm.)
50 år i ordets och bokens tjänst 