Vuxna förbrytelser: om det svåra med mäns och kvinnors relationer

Jenny Nordberg: Vuxna förbrytelser (2025)

Jag är kluven. Både intressant och ibland lite irriterande ointressant. Intressant är JN:s krav på integritet. Hon vill inte (kan inte?) få barn, hon har fria förhållande efter förhållande, har varit Svenska Dagbladets korrespondent i New York, utbildad och bosatt där, men har även skrivit en bok om flickor som förklär sig till pojkar i Afghani-stan, som översatts till 15 språk. Jenny Nordberg har onekligen ordet i sin makt. Hon skriver lätt, ironiskt (fast hon själv ”inte förstår ironi”), elakt och genomskådande om män, kvinnor, och deras relationer. Här handlar det om huvudpersonens ”affär” med en gift stormrik göteborgsdirektör, som umgås i sin ”mansklubb”, seglar, och samlar konst. Han har en brittisk familj i England, delar sin tid mellan London, Göteborg, och Stock-holm. Han verkar inte särskilt intresserad av sin familj, men kan inte heller slita sig från den, och mår periodvis dåligt för detta och JN får ställa upp som sexpartner, terapeut, psykolog, familjestödjare. Sedan resonerar hon mycket om varför det alltid blir så? Varför hon inte klarar familjetvåsamheten? Kanske beroende på jobbet som resande USA-korrespondent? Om vad som är ”manligt” och ”kvinnligt”. Om  varför de män hon väljer alltid är ”jagsvaga”, vilket hon själv inte verkar vara. Om det olösliga i att man aldrig hittar ”den rätte”.

Det är inte alls ointressant när jag väl kommer in i boken. Hon går i terapi, försöker bota spåren efter en destruktiv relation när hon var ny i yrket. Vill ha finansiell och emotio-nell trygghet, och får det i sin nuvarande relation. Men varför är hon inte nöjd? Hon retar sig på männens svagheter, simpla leverne, begränsade färdigheter, oförmågan att göra mer än en sak i sänder, behovet av en modersgestalt. Hon verkar ha vuxit upp tryggt i Nyköping. Hon har blivit en medelålders kvinna som inte vill ge avkall på sin frihet, men… Kanske förstår hon inte att alla relationer i längden bygger på kompro-misser? När hon besöker mannen i hans hem i Göteborg begår hon ”ett oförlåtligt brott” (tänker på Lyra Kolis tankar om ”moral” och ”omoral”), när de ligger i samma säng som han gör med sin engelska hustru när hon är i Sverige. Hon kallar sig för ”antropolog i känslomässiga relationer”, en undersökande journalist. Hennes idol är den franska modellen och sångerskan Carla Bruni, som haft massor med ”relationer” innan hon fastnade (lite märkligt) för den fule (på mer än ett sätt) presidenten Sarkozy. Det är ”lite spännande” att älska med en otrogen man, tycker hp. Men sorgligt också. Hon har ”avancerade underkläder” och gör ansiktslyftning och går i terapi och yoga som amerikanska kvinnor brukar. Hon påminner om den danska skandalfeministen Suzanne Brøgger: ”Why do men have affairs?” Det kan väl kvinnor också? Ta för sig? Hon får hålla honom i handen när han ska ta RNA-vaccin mot Covid. Hon blir, som så många kvinnor i samma roll, ”omhändertagande”. Men det ingår väl också i att ha en ”relation”? Hon lever det goda livet, fina restauranger, män med pengar. Det blir lite segt i längden kan läsaren tycka. Hon strösslar med märkesnamn på kläder och accesoarer. Dom ska ”berätta sina hemligheter för varann”, så till den grad att hon snart känner honom bättre än hans egen hustru. Älskarinnans lott kantänka? Snart vill hon ha mer av honom, mest sex förstås. Inte särskilt avancerat. Lugnt och tryggt. Han kör en BMW stationwagon. Han har, som alla rika män, dödsångest. Han tycker hon är intellektuell. Hon tycker hon är ytlig och bara söker spänning, njutning och skönhet. Bortskämd med det? De badar tillsammans, tvålar in varandra. Han är lugn, hon pratar mycket och kan bli hetsig och arg. Hon analyserar allt, och det blir lite intressant. Hon ÄR intellektuell, ungefär som Gun-Britt Sundström i Maken, eller Therese Bohman i Den andra kvinnan. Han är neurotisk och tycker han ”ignorerar” sin familj. Ja tacka för det! tänker hon prosaiskt. Men faller snart in i den omhändertagande kvinnorollen fast hon inte vill. Han har ett familjeföretag. Han har alltid fått allt han vill ha. Hon faller snabbt in i älskarinnerollen och frågar inte om olämpliga saker. Män vill inte bli tillsagda, har svårt att lära sig nya och oväntade saker. De vill att hon bara ska lyssna och hålla med, trösta och hålla handen. Men det är alltid han som hör av sig, som måste göra något i Sverige, och då vill träffa henne. Det är på hans premisser. De träffas i hans eleganta lägenheter, inte på sjabbiga hotell, promenerar på Djurgården. Han är förstås äldre än henne.

Hon kan tycka att hon är gränslös. En livsnjutare. Som slutat ta ansvar för allt och alla. På engelska kallas hon ”affair partner”. Han överöser henne med beröm och smicker, som hon måste tillstå att hon tycker om. Han kan t o m gråta. Han kan få panikångest. Hon suger av honom, så hårt som han vill. ”Jag och mina trauman” säger han och skrattar. Men hennes då? Hon får ofta ta hand om krisande män, konstaterar hon. Men vad är egentligen ”normalt” i en relation tänker hon igen. Ingenting? ”Föreställningen om att man ingår i normen och existerar på höjden av en civilisation”? Sverige som är så perfekt och genomtänkt får sina gliringar. Hennes terapeut kallar henne ”dikotom”, antingen-eller. Kan tänka på Jenny Jägerfeldts Hämndprojektet. ”Faustisk”, som tar risker. Men här är det ju mannen som gör det. Män blir tröttare med åren, konstaterar hon. Kvinnor bara piggare. Men när en ”relation” vill ha strypsex tackar hon lyckligtvis nej.

Kapitlen blir små noveller med olika teman: Hur gör man slut? Hur förklarar man att man inte vill vara hans sjukvårdare? Hur frågar man så listigt som möjligt om hans fru? Hur kombinerar man het passion med att han har barn, eller att du själv har barn? Varför är ”gränslös” om kvinnor alltid så negativt? Vad är en ”stark kvinna”? Själv går hon ständigt med rädslan att den ”andre mannen” (den destruktive) ska söka upp henne. Varför blev Sigrid Hjertén sinnessjuk? Varför är döttrar så mycket mer känsliga när det gäller fäder, än söner? Mycket oralsex blir det i varje fall, för det vill han ha.

Jag märker när jag nu skriver att jag blir berörd. Det Jenny Nordberg skriver är trots allt ganska allmängiltigt, och kommer nog att läsas av den kvinnliga publiken? Om man nu kan säga att relationer är allmängiltiga? Först tyckte jag att detta var en ny litterär ”romance”, men den här romanen går faktiskt djupare än så. Även om utanverket är väl ”slickat”. JN är född 1972, 53 år i år.