Sinziana Ravini: Diagonalt begär (2025)
Författaren, född i Rumänien 1976, är ovanligt välmeriterad. Familjen kom till Sverige ungefär samtidigt som den av mig beundrade Gabriella Melinescu. Ravini är utbildad i Paris, konstteoretiker, psykoanalytiker, skolad i Lacans och Foucaults anda. Hon är journalist och undervisar på Sorbonne. Det här är hennes debut, och hon kan absolut skriva, utan tvekan. Men även här (liksom hos Jenny Nordberg, se tidigare blogg) rör vi oss i de mest välbärgade och förnäma miljöerna. Huvudpersonen (lätt att förväxla med författaren) har en make, Vincent, och han är inte vilken som helst. Otroligt snygg, viril, smart, astrofysiker, välbärgad, men till skillnad från hp så har han inte så mycket fantasi.
Hon går igång på att arrangera erotiska scener, gärna med lite bdsm-touche. Själv är hon inte så modig, så hon skapar en litterär persona, Madame X, som låter sig dras ner i begärets dunkla mål, för att citera Milan Kundera. Hon börjar med att gå i psykoanalys (vad annars?) och skapar ett antal kvinnliga ledsagarinnor, ungefär som Dante och Vergilius i Den gudomliga komedin. Den första är faktiskt en man, Eugène, som ber henne att köpa en elegant blå klänning av 1800-tals-snitt, lik den Ofelia bär i John Everett Millais målning (bilden se tidigare blogg om Virginia Woolf). En annan ledsagarinna som är parfymör, ber henne andas in dyra parfymer, en annan ger henne hypnos, en annan lär henne masturbera – allt för att väcka hennes erotiska begär. Därefter följer en rad s.k. uppdrag, som alla bygger på erotiska fantasier: hon får masturbera offentligt, blotta sig för människor som passerar i en båt på Seine, stjäla underkläder i ett varuhus, förföra en homosexuell man. Detta leder henne fram till dominatrisen Omega, som nu introducerar henne för den franska bdsm-drottningen Catherine Robbe- Grillet (gift med författaren med samma efternamn, idag 95 år gammal). Nu får hon följa med till hennes slott utanför Paris där man håller erotiska seanser, ungefär som i Kubrick-filmen Eyes wide shut. Här blir hon både bunden och piskad (men inte särskilt hårt), får ha gruppsex, leka kåt nunna, får bära ögonbindel och paradera naken inför publiken i slottet, ha sex i en swimmingpool med massor av champagne. Ja det är fantasier förstås, sådana som man kan ha om man har ”eyes wide shut”. Medan hennes Madame X upplever allt detta, och hennes författare när hon skriver, träffar hp en lugn och stabil manlig författare (men upprätthåller också förhållandet med Vincent), lär sig att klä sig i burlesque-kläder, som Sally Bowles i Cabaret, och att leva ut sina fantasier.
Lyckas hon på detta sätt få tillbaka sin frånvände make Vincent? Nej, det lyckas inte, men hon kommer i alla fall till insikt om att det är bättre att släppa honom fri, åtminstone för stunden, och hon flyttar istället in hos Omega. Och fortsätter att umgås med den manlige ”författaren” som till skillnad från Vincent förstår och respekterar henne. Och hon börjar skriva på sin roman.
De båda delarna hänger väl egentligen inte ihop? De erotiska fantasierna och Vincent? Lika lite som hos Jenny Nordberg? Att söka efter den perfekta relationen? Nej det är kanske bättre att dela på relationen och de sexuella fantasierna? Jag läser en riktigt nedgörande recension av boken i DN, där Aase Berg kallar all name-dropping, från filosofer som Lacan och Foucault (som också var en hängiven deltagare i bdsm-seanser), och från böcker som Anna Karenina och Borta med vinden, till porr-klassiker som Justine av markis de Sade, Venus i päls av Sacher-Masoch, eller masochistklassikern Berättelsen om O, av den franska pseudonymen Pauline Réage. Berg kallar det ”abstrakta formuleringar utan intellektuell stringens”, och boken för ”en orgie i tillkrånglade banaliteter”. Jag tycker inte man ska vara riktigt så nedlåtande. Alla har väl sexuella fantasier, och att läsa om dom är inte det sämsta när man vill väcka begäret. Det är, precis som hos Jenny Nordberg, en blandning av erotisk chic-litt och intellektuell analys, och jag kanske mest störs av de exklusiva miljöerna, name-droppandet av dyra märkesvaror, alla litterära referenser. Annars når väl även Sinziana Ravini på något sätt upp till det allmängiltiga, i den meningen att erotiska fantasier är något som alla ägnar sig åt? I mer eller mindre exklusiva salonger, sängar, soffor, badkar, ute i skogen, eller i mörka slottsmiljöer? Hon skriver redan på en ny bok, och hon har nog också nått sin publik, som främst är kvinnliga läsare. Gott nog.
Selma Brodrej: Testosteron (essäer) (2025)
29-åriga journalisten Selma Brodrej skriver en hyperintressant bok om manligt begär, manligt våld, om feminismens ställning förr och nu, i denna debattbok med 11 essäer. Jag håller med, och blir ibland provocerad att svara emot: jag ska förklara varför.
Hur jämställda är de svenska männen? SB hävdar att visserligen är Sverige ”världens mest jämställda land” (enligt FN 1995), ändå har många kvinnor (från 18 år och uppåt) blivit utsatta för manligt våld. Någonstans mellan 30% och 40-50 %, jag ska återkomma till dessa undersökningar. Och räknar man barn i skolan, och dessutom ”psykiskt våld”, även mellan kvinnor, så är det förmodligen mer än 50 %. Radikala feminister har inte gjort saken bättre, som den ordförande i ROKS (Svenska kvinnojourer) som uttalade de bevingade orden att ”män är djur, eller hur?” och därmed i princip drog alla män över en kam, och sköt partiet Feministiskt initiativ i sank.
Nu håller inte SB med om allt detta. Tvärtom vill hon se hela situationen i nytt och mer hyfsat rättvist ljus. Hon tillhör en yngre generation feminister, liksom t.ex. Karolina Ramqvist, men det intressanta är att hon, till skillnad från många av de äldre akademiska borgerligt uppväxta feministerna, faktiskt har upplevt manligt våld inpå kroppen, från det hon gick i skolan, och till de olika tidningsredaktioner där hon jobbat. Tvärtom anser hon att denna radikalfeministiska inställning (t ex Gudrun Schymans Feministiskt initiativ, fast hon inte nämner detta vid namn) istället skrämt iväg så pass många män, att vi idag ser hur hela den gamla feministiska rörelsen råkat ut för ”backlash”, över hela världen, och följden har (efter millennieskiftet) blivit att en rad lågutbildade och även högutbildade män idag kallar sig ”incels”, röstar på Sverige-demokraterna, Alternativ für Deutschland, Front Populaire i Frankrike, Nigel Farage i Storbritannien, Donald Trump i USA eller Vladimir Putin i Ryssland. SB menar att det är lika mycket de gamla radikalfeministernas fel, som på detta sätt skrämt en rad lättpåverkade män tillbaka till stenåldern.
SB vill med essäboken nå ”våldets kärna”, som hon menar också är ”mannens kärna”. ”Mannen är en besynnerlig mörk kontinent för mig” skriver hon. ”Varje gång jag känner att jag närmar mig honom så förändras han och blir något annat.” Jag håller väl inte riktigt med, för det är inte min egen erfarenhet. Men jag har väl bara haft tur med att träffa de rätta männen? För mig är det kvinnan som är den mörka kontinenten, lika spännande och intressant idag som när jag var ung.
SB talar i ”allmänna termer”, och det är alltid svårt att generalisera. Men hon garderar sig också med att det också finns ”schyssta män”, vilket verkar vara de flesta i hennes intellektuella bekantskapskrets på Södermalm i Stockholm, en stadsdel där V och MP i vissa valdistrikt har egen majoritet. Samtidigt är det svårt att diskutera frågan om mäns våld, om testosteronet, utan att göra åtminstone några generaliseringar.
”När jag tänker på den manliga kroppen tänker jag först på en antik staty [se bilden av Zeus]. På en hård och kall yta, ett blygsamt kön och en perfekt bröstkorg. En kropp som är orubblig, man kan ta i den, kyssa den, luta sitt huvud mot den, men man kan aldrig komma åt den.” ”I den stora manskroppens brist på självkontroll finns något sårbart och älskvärt.” SB erkänner villigt att det var så hon tänkte när hon kom i puberteten, i vad som verkar ha varit ett intellektuellt och väldigt liberalt och tillåtande hem. Jag kan tänka på alla de flickor som fantiserar om att tämja hästar, och det är nog ganska naturligt. Men ofta går det inte riktigt som man tänkt sig när hästen börjar göra som den själv vill?
Idag vet SB bättre. Hon har erfarenheter inpå huden av våldsamma pojkar och män. Av fyllefester med droger och alkohol där hon är nära att bli våldtagen, spottad på, kallad de fulaste namn. En av de första upplevelserna är från högstadiet, där en av klassens värstingar slog henne med knytnäven i ansiktet (visserligen provocerad, men ändå). En främmande man, som ber att få låna telefonen när SB:s mamma inte är hemma, försöker förföra 14-åringen. Hon bekänner sin tidiga fascination för pedofilromanen Lolita, av Vladimir Nabokov. Även där vet hon idag bättre, för den är verkligen pedofili, fast vackert maskerad. Men hon skriver också mycket om mansrollen. Hur svårt det är för korta män, tunnhåriga män, tjocka män, outbildade män, att få till det med en kvinna. (Jag vill dock invända att jag alltid trott att det finns en partner för alla, kvinnor som män, vare sig de är tjocka, smala, långa eller korta eller tunnhåriga, om man är beredd att leta aktivt, och att sedan kompromissa och samarbeta.) SB är ”ett barn av sin tid”, för henne är utseende betydelsefullt. Jag tillhör en generation när det inte fanns Internet, och då utseende kanske inte var allt, utan även det man hade ”innanför huvudet”. Följden för många av dessa ratade incelmän blir självhat (ja även kvinnor som drabbas av denna utseendefixering, som jag tycker SB också faller lite för). Hon kallar det för ”internaliserad sexism”, det att kvinnor, inte minns radikalfeministiska kvinnor, övertagit den ”manliga blicken” när de bedömer män på deras utseende och (eventuella) våldsbenägenhet.
När SB träffar sina väninnor på Södermalm idag är de ofta tryggt gifta med barn, men har också, och talar helt öppet om det, en erfaren älskare som de ligger med, för ”spänningens skull”. För de moderna kvinnorna som sett ”Sex and the city” på TV är det bara naturligt att ha en trygghet med en tråkig men ekonomiskt välbeställd man hemma, och ett spännande äventyr (se ovan: en ”affär”) vid sidan om. Skuld eller dåligt samvete verkar de inte ha. En modern, särskilt en intellektuell, kvinna ”tar för sig” ungefär som Suzanne Brøgger och Erica Jong predikade. Kan männen, så kan vi, resonerar man. Nu är det dags för den moderna kvinnan att ta igen sekler av avhållsam-het på det sexuella området. Följden har blivit inte bara många hatfyllda incel-män, allt lägre barnafödande, men också överflöd av otillfredsställda män (på landsbygden eftersom kvinnorna flyttat därifrån, i storstäderna där ett överskott av kvinnor kan välja och vraka). Kvinnan har gått från att vara sexuellt objekt, till subjekt. Moderna män har också blivit allt mer intresserade av sitt utseende, av att posera på bilder på Instagram, av att banta, göra hårimplantat, träna, äta hälsosamt. Både bra och dåligt, men allt tack vare utseendet och bildens och kortsiktighetens betydelse i det moderna samhället.
Men hur är det med våldet? Är alla män våldsamma? ”Även om män inte drivit den feministiska kampen, inte ens stöttat den, tycker jag mig se att män i min vänkrets accepterat den.” (Även här tillhör jag en äldre generation, som istället för ”män” och ”kvinnor” hellre vill se ”människor”.) Hon talar om män som utövar våld, eller begår ”självstympning” om de inte gör det? ”Våldet bäddar för våldet” (patriarkatets devis) och är det sista en man har att ta till när inget annat går. SB talar om två undersökningar om mäns våld (Slagen dam, från 2001, och Kvinnors trygghet – ett jämställt samhälle fyllt av våld). Den första, där den kritiserade feministiska forskaren Eva Lundgren deltog, hävdar att runt 50 % av alla tillfrågade kvinnor varit utsatta för våld (från 18 år och uppåt). Svarsfrekvensen var 70 %, och om jag räknar med enkel skolmatte så blir det istället runt 30 procent som svarat positivt, vilket är illa nog, men betydligt mindre än vad Lundgren kom fram till. Den andra undersökningen leddes av den också kritiserade feministiska forskaren Jenny Westerstrand. Här var bortfallet ännu större, av 15 000 tillfrågade svarade bara 6600 (och det kan inte bara vara invandrar(etniska)kvinnor som lät bli att svara, undersökningen gjordes 2022). Att hälften av de 6600 hade utsatts är kanske inte så konstigt? Men hur var definitionen? Det får vi veta i en annan intressant essä, där SB möter Incel- mannen J i Sandviken. Jo, definitionen var ”Mäns våld mot kvinnor är ett paraplybegrepp som handlar om våld i nära relationer, s.k. hedersvåld, sexuella trakasserier, prostitution och människohandel, kommersialisering och exploatering av kvinnokroppen i reklam, medier och pornografi, även våld i samkönade relationer, och [vilket många icke-våldsamma män reagerade på] kvinnors våld mot män i nära relationer, som är ett tämligen outforskat område. Som nämndeman i tingsrätten har jag flera exempel på det senare.
Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om dessa högintressanta essäer. SB skriver också om fotbollshulliganer och fotbollsvåldet bland supportrar, att män läser allt mindre böcker (!), om feminism förr och nu (och det faktum att moderna unga feminister knappast tackar sina feministiska mödrar för att de ”krattat manegen” för dom, snarare fräser åt en äldre kvinnlig journalistkollega som tycker att SB har en för kort kjol), om nykonservativa kvinnliga skribenters hemmafruideal som vi läst om på senare tid, både i USA och här i Sverige, om den impopulära vänsterfeminismen som i USA skälls för ”woke” och blivit ett skällsord, och hur den stagnerat i debatten i Sverige; om när SB:s snälla pojkvän kallar henne för ”hora” när de har sitt sista gräl; om hennes upplevelser av fransmännens antifeminism, om vurmen för ”unga tjejer”, för att citera regissören Polanski: ”everyone wants to fuck a young girl.”
Jag slutar där, och överantvardar till läsaren att fortsätta debatten om boken, som verkligen behövs. Vi har en lång väg att gå innan vi nått vägs ände.
Bilder från filmen Lolita 1962, av Stanley Kubrick, efter Vladimir Nabokovs bok. Den franska texten lyder: ”Hur vågade man göra en film som Lolita?”
Det är inte lätt att vara Zeldas pojkvän? Av Lina Neidestam.
50 år i ordets och bokens tjänst 