Om livet som flykting i Tyskland. Erpenbecks Gå, gick, gått

Jenny Erpenbeck: Gå, gick, gått (2015/2016, övers. Ulrika Wallenström)

Flyktingarna i Erpenbecks roman blir människor av kött och blod. Här finns inga utfall mot regeringen för deras dåliga flyktingpolitik, Tyskland tar ändå emot fler flyktingar än många andra länder i Europa. Liksom hos Aidt blir det istället om solidaritet, moral, människor som hjälper varandra; här för att man har ett humanistiskt intresse av att hjälpa, utan att vänta sig någon betalning. Istället får vi olika trådar i ett livstäcke, inte heller huvudpersonen Richard lär vi egentligen känna, han är  vag i konturerna och förblir suddig. Men den här boken handlar ju inte om honom. Erpenbeck jobbar inte med ”inre monolog”.

Richard har ett intresse av att lära känna afrikanerna på Oranienplatz, och jag förstår Erpenbecks intresse: hennes släkt har ju också varit flyktingar, hela Tyskland är uppbyggt av flyktingar, från öst till väst, från syd till nord, från den tid när stora delar av Europa bestod av tysktalande, inte minst judar, till dagens nationalistiska små- och halvstora stater.

Boken kom 2015, till Sverige året efter. Liksom Natt för gott, och Kairos, här tidigare kommenterade, har den fått en rad priser. Erpenbecks stil är illusionslös, hon konstaterar bara fakta, dömer inte, moraliserar inte. Det kan, som i den här boken, bli lite torrt med allt konstaterande. Jag misstänker att Erpenbecks far stått modell för den pensionerade professorn och änklingen som en dag läser om hur en grupp bostadslösa flyktingar i protest slagit läger med tält på torget Alexanderplatz, och senare måste flytta till torget Oranienplatz, mitt i Berlin. Han blir intresserad och styr sina dagliga promenader dit, börjar tala med några av flyktingarna, och blir allt mer involverad. Och vill lära sig mer om flyktingpolitiken och deras liv.

Boken slutar med att Richard och hans lilla grupp av vänner ställer upp och låter flyktingarna bo hemma hos sig. De skulle annars genom den s.k. Dublinkonventionen bli återskickade till det land där de sökte asyl, vilket är Italien. Där finns inte plats för dem, och risken är stor att de skickas tillbaka över havet, till Libyen eller Turkiet, där deras resor påbörjades, under otroliga (livsfarliga) vedermödor.

Då har Richard under några veckor lärt känna den grupp på ett tiotal flyktingar han träffade på Oranienplatz, genom samtal. Deras liv, deras familjer, deras drömmar. Men också han får hjälp att rannsaka sitt tidigare liv genom flyktingarnas frågor på en blandning av engelska, italienska och tyska: Varför har han inga barn? Varför hade han en fru OCH en älskarinna vid sidan? Varför lever han som han gör? Varför går han inte i kyrkan? Varför har han bestämt sig för att hjälpa dom? (Är det bara en sorts Luthersk skuld han känner, frågar han sig?)

Richard hjälper förstås gruppen med det stora pappersarbete som de ställs inför när de ska söka uppehålls- eller arbetstillstånd (vilket är oerhört svårt, tysk ekonomi bygger istället på en stor grupp ”gästarbetare”, främst från andra europeiska länder inklusive Turkiet, som bor under usla förhållanden, tar de lägst betalda jobben, och återvänder hem till sina hemländer i sinom tid med de ihoptjänade pengarna. Men dessa är ”arbetsinvandrare”, och kan aldrig bli tyska medborgare.) När han får veta att Ibrahim behöver 300 Euro för att hans föräldrar ska köpa en åker i Mali, som kan försörja familjen, så går han genast till banken. Blåögd, eller bara tillitsfull? De försöker tillsammans se till att pengarna kommer fram utan att gå via en massa mellanhänder som ska ha betalt, och vi får lära oss hur dessa konstfärdiga kanaler av goda medhjälpare ser ut.

Titaln anspelar på den tyska grammatik dessa flyktingar tvingas lära sig. Gehen, ging, gegangen. Men hur bra tyska de än lär sig så får de inga stadigvarande jobb i Tyskland, det sätter deras hudfärg stopp för. Här finns också en mängd östeuropeiska invandrare, som hjälper till att hålla de svarta på mattan. Kanske kan jag tycka att Richards flyktingar är lite VÄL hedervärda (dock vid ett tillfälle blir han faktiskt bestulen av en flykting han låtit komma hem till sig för att öva på piano), och att de konverserar lite väl lätt och ledigt på engelska, italienska och tyska, men något får man väl skriva på den konstnärliga frihetens konto? Nu har flyktingarna fått en fristad i det ”röda rådhuset” vid Alexanderplatz. Rashid från Nigeria som talar bra engelska blir hans första kontakt. Hans far hade fem fruar och 24 barn och var en förmögen hövding. De bodde i norra Nigeria och blev överfallna av den islamska milisen Boko Haram. De som inte hann undan blev dödade. Hela Rashids liv utplånades på en dag. Rashid var smed och hade gott om jobb. Han är stor och lång och Richard kallar honom ”Blixtslungaren” (Zeus). De andra ger han namn som Apollo och Tristan. De får så lite pengar i Tyskland att de nätt och  jämnt klarar dagen. Men arbete får de inte. Hans väninna Sylvia säger: Om vi skulle tvingas fly till ett annat land, tror du att de där skulle hjälpa oss då?  En annan av flyktingarna, Rufus, får låna böcker ur Richards bibliotek. Han vill läsa Dante på italienska. Richard får lära sig att fransmännen bryter uran i Niger och Mali, och att de som arbetar i gruvorna blir sjuka och dör. Han inser att afrikanerna vet lika lite om dom, o m t.ex. DDR och muren, som dom vet om Afrika. De har inget utom en mobil, de dricker inte alkohol, röker inte, och saknar i princip allt.

”Det är inte så länge sedan, tänker Richard, som historien om utvandringen och sökandet efter lyckan var en tysk historia.” Hur kan det komma sig att vi glömmer så fort? (T.ex. att Israel idag dödar palestinier på samma urskillningslösa sätt som judar mördades av nazisterna under andra världskriget, min anm.) Flyktingarna måste ibland resa tillbaka till Italien, för att få fönyat uppehållstillstånd. Richard bekostar deras resa. Allt de får över skickar de till sina familjer i Afrika, de forna europeiska kolonierna. Han får avstå att köpa den nya surfbädan han funderat på.

En av hans vänner, arkeologen Peter, har flyttat ihop med en av sina, 30 år yngre, elever. Peter upptäcker först hur litet han själv vet om Ghana, Nigeria, Mali, Niger, Tchad, Sierra Leone. Hans elever har svårt att citera Homeros, något han själv fick lära sig utantill i skolan. Men dom vet å andra sidan kanske mer om Sierra Leone? Richard minns hur han och hustrun var i Västberlin första gången efter murens fall. Som ”turister”, de fick läsa i guideboken först för att över huvud taget hitta någonstans. Flyktingarna har flyttats till stadsdelen Spandau, men försöker ockupera ett hus i centrala Berlin och vill demonst-rera, ”bli synliga”. Richard hjälper dom att söka demonstrationstillstånd.

När de tillsluts ska avvisas till Italien fösöker två av dem ta sina liv. Richards vän Jörg, som är psykiater får hjälpa honom, tills flera av flyktingarna är inneboende hos Richard och hans vänner. En av dom måste gå till tandläkaren, han har fått en infektion i munnen. Några får bo i Sylvias téburik i Potsdam. Richard får sitt hem godkänt som flyktingboende. I Richards kök lagar kocken Ithemba mat: ris, grönsaker, hirs och jams, för veckoransonen 50 Euro, så att alla, flyktingarna och Richards tyska vänner,  kan äta en avskedmåltid.

Vi i Sverige som vant oss vid rapporteringen kring flykting- och invandrarfrågorna kanske inte hittar så mycket nytt i boken, trots allt. Ämnet har bara blivit mer hett ju närmare 2026 vi kommer. Så fort går tiden. Det objektiva sättet att berätta, som i Natt för gott, ger mig inte heller lika mycket som Erpenbecks mer personliga stil i Kairos. Nu ser jag emellertid fram emot hennes nya roman, som jag hoppas kommer i år. Ser fram emot med stort intresse.