Roman från Vitryssland och Major Virvelvind

Eva Vezjnavets: Vad söker du varg? (2020/2024, övers. Krystsina Bandurina och Mikael Nydahl)

Ett spännande nytt författarskap från ett på många sätt avlägset land, Belarus/Vitryss-land. Förf. som är en pseudonym för Svitlana Kurz, bor i exil i Warszawa och boken har getts ut med stöd av nobelpristagaren Svetlana Aleksejevitj, som säger att hon känner igen sig i beskrivningen av de små byarna i södra Belarus, där hon själv bodde och växte upp. Det är ett öde område, präglat av kärr och myrar kring floden Pripjet, som mynnar i Dnjepr i Ukraina. Hit kommer Ryna, en medelålders kvinna som arbetat på ett äldreboende i tyska Darmstadt, men fått sparken på grund av sin tilltagande alkoholism – företrädesvis tyska söta vita viner, som Liebfraumilch. Hon återvänder till sin hemby i Belarus, Aredeber, döpt efter ett latinskt uttryck som betyder ”alltid redo”. Närmaste större stad är Lipen, vid Aros-floden. Översättarna skriver i ett efterord hur de behandlat det vitryska språket, som de skriver med latinska, inte kyrilliska bokstäver. Det är ett språk som här präglas av polska uttryck, även litauiska, eftersom den västra delen av Vitryssland tidigare tillhörde Polen. Ryna tillhör en släkt som kallas Siraš, efter anfa-dern, ungraren Ferenc Szirás. Rynas mormor, den 101-åriga Darafeja var i trakten känd som lövjerska, klok gumma med medicinska kunskaper, även kallad ”häxa”. Förf. använder Darafeja som berätterska, ett grepp som känns tveksamt, med ett påhittat språk/sätt att berätta som sägs vara påverkat av Sara Lidmans västerbottniska. Känns inte helt övertygande: vi får i varje fall återberättat mycket av Belarus 1900-talshistoria. Landet består av många sjöar och floder. Idag rankas Belarus som Europas minst demokratiska land, en stor del av oppositionen lever i Polen och Litauen (enligt Freedom House). Under andra världskriget stod här strider mellan tyska erövrare, de vitryska partisanerna, och röda armén, vilka alla terroriserade bondebefolkningen och stal deras mat. Under Polentiden levde en del polsk adel kvar i sydvästra Vitryssland som familjen Radziwill. Landskapet är rikt på varg, bäver och vildfågel. EV skriver med en bister humor, ledigt och lätt; när Ryna når slutmålet för resan möts hon av sin gamla vän Natasja, som nu är en fetlagd matrona på 100 kg. Den lilla staden Lipen var militärförläggning, det första hon får se från bussfönstret är någon som hängt en hund i ett träd. Från busstationen i Vostryja Jelki får hon gå sju kilometer till fots.

Hennes farmor har enligt Ryna överlevt ”två krig och nio regimer”, Österrike, Ungern, Polen, Tyskland, tsar-Ryssland, Sovjetunionen, Ryssland, OSS, Belarus osv. Farmors son Pavel (Rynas far) var med och byggde upp den här delen av Belarus, drog järnväg, engagerade sig i kolchosen, ledde ”alfabetiseringsskolan” tillsammans med Farmors älskare Orka, byggde kvarnen och körde den första traktorn, den väldiga tyskbyggda Rübezahlen. I Nauhalnaje finns två kolchos-butiker, skola, kontor, badhus, post, förskola, vårdcentral, kyrkogård och 320 invånare. Men numera inga judar. Den gammaljudiska kyrkogården är från 1776. Farmor vet hur man går över myrar och kärr utan att bli blöt, många utgårdar har hon besökt som klok gumma och sjuksköterska. Ryna träffar sin syster Tanja och dennas vän Tanka Guldsländan, känd som ”vargdödare”. Farmor Daroška har aldrig haft ett riktigt arbete, men hjälpt till med jordbruk och skogsavverkning, jakt och fiske, hem och hushåll. Hon kan inte läsa ryska, blandar ihop det med den lokala vitryska varianten. I byn har ”all vidskepelse, alla fördomar och all skrock bevarats i sin renaste enkelhet”. TV fick man först 1970, hos Rynas föräldrar. Den lilla Ryna börjar tidigt att ”bota” sin docka från allsköns sjukdomar, precis som farmor. Hon drömmer om att kämpa i Afghanistan bredvid de tappra sovjetiska soldaterna. När hon får sin första mens blir hon dödsförskräckt, rymmer till skogs och möter en stor varg.

Ibland kommer fyllbultar in i huset, och motas bort av farmor. Byns olika släkter kämpar om herraväldet och hedern sedan århundraden. En släkt heter Starkievitj och en annan Šardyka (alla har polska anor). Judar som apotekaren Moishe Laudenbach, eller rabbi Moshe, som alla dog under nazitiden, beskrivs också. Judarna, sa man, stod alltid på de ”rödas” sida, och därav kom förföljelserna och pogromerna under mellankrigstiden. Judarna hade, enligt farmor, alltid förföljts av tyskar och polacker, men levde först i fred med Sovjetunionen. När en judisk bosättning hade förstörts kunde alla som ville komma dit och förse sig. Men farmor höll sig för god och lät istället gömma judiska flyktingar i husets källare.

Darafejas mormor Marianka var känd för att hjälpa alla, judar, tyskar, polacker, vitryssar, och hon brände sprit som hon använde som mutmedel, medicin och rengöringsmedel. Hon förlöste barn och botade sjuka, precis som sina efterkommande skulle göra. När sovjeterna kommer börjar man jaga storbönder (kulaker) inte minst polska. Man grundar kollektiv och kooperativ, och börjar dika ut träsken. Farmors älskare heter Orka Feinstein och är också jude. Farmor gömde Orka i en lada. Hon fick också barn med honom. Sylvestar Šardyka gick däremot regimens ärenden och jagade Orka i många år. SS hade barn ”i varje stuga” och ”blod på händerna”. Befolkningen satt emellan under kriget, antingen dödades de av partisanerna, eller av tyskarna. ”Fruntimmer, barn och gamlingar var bara foderboskap.” De enda som skyddade dom, enligt farmor, var de ”gammaltroende” (ortodoxa från före världskrigen) i Baranin. En tredjedel av alla boende i trakten hade dött under kriget. Man försöker sig på att så kautschukmaskros, något som misslyckas. ”Bara en idiot kan komma på en sån idé” enligt farmor. Sista delen av boken handlar om Rynas skoltid, samvaron med Natasja, och kärleken till den litauiske gossen Alounikas, som hon blir bänkkamrat med i skolan, under lärarinnan Vareljas överinseende. Ryna får förestå byns bibliotek. Hon skriver redan dikter och berättelser. Det slutar med att Ryna, Alounikas, och byns äldsta, 100-åriga Paraska hittar den sedan länge försvunna brunnen ”Vita pålen”, mitt i de ”polesiska träsken”, Polesien eller Polovtien beboddes av en baltisk folkgrupp som idag är utdöd.

Det blir mycket historia, inte ointressant, men svårt att ta till sig på grund av alla namn på släkter, platser, sjöar och vattendrag. Fungerar kanske inte som roman utan mer som etnografisk beskrivning? Men spännande, om något man absolut inte visste något om.

Nina Wähä: Major Virvelvind (2025)

Nina Wähäs nya ”roman” efter framgångarna med Testamente (2019) är snarare en sorts biografi över pappan, som kom som 18-åring från Bulgarien. I biblioteket skulle jag sätta den på Lz Wähä (biografier enligt det gamla SAB-systemet). Vi får följa Ninas efterforskningar kring pappan, som greps för ett av flera bankrån 1971. Sedan han suttit av ett längre fängelsestraff arbetade han som servitör på restaurang Hasselbacken, där han träffade Ninas mamma, som kom från Tornedalen, och som förekommer i romanen Testamente. Det blir lite en manual i släktforskning, nog så spännande men kanske inte tillräckligt för att bli en riktigt spännande roman?  Mycket behandlar också Ninas uppväxt, hennes sökande efter pappan, som skilde sig från Ninas mamma, och bildade en ny familj. Hennes släktingar vill inte gärna kännas vid faderns ”ungdomssynder”, en av hennes kontakter är faderns gode vän och kumpan Ivan. I pressen kom de tre bankrå-narna att kallas ”bulgarligan”: Professorn, Ingenjören, och Major Virvelvind, efter en sovjetisk seriefigur. Vi får också känna Wähäs inställning till bankrånarna, som inte innehåller ånger eller dåligt samvete, inte ens för offren. Hon erkänner att hon ljuger ganska friskt, åtminstone när hon inte skriver.  

Wähä skriver mycket om sin egen tillvaro, hennes sköra ego, och mycket handlar om hennes träning med styrkelyft, vilket kan bli lite enahanda. Om hennes sätt att skriva, inspirationer, det autofiktiva som kan påminna om t.ex. Alex Schulman. Hon funderar på vad som är fiktion och vad som är ”sanning”. Hon skriver om kollegan Stewe Claesons död. Han var hennes lärare i litterär gestaltning i Göteborg. Hennes halvsystrar kallar hon Paola och Isabell (som har funktionsnedsättning). De är inte intresserade av sin bulgariska pappas ”ungdomssynder”: dessa har uppenbarligen dolts för dom ända till pappan dog, i januari 2004. Även hans ”första familj” verkar ha dolts för halvsystrarna. Nina upplever Paola som en ”främling”. Pappan talade aldrig bulgariska med sina båda familjer, det var ett språk han sparade till sina närmsta manliga vänner och kumpaner.

När den lilla familjen (utan pappan) flyttade från Brandbergen där det bodde många finnar, till Hässelby, så ”tystnade mamman”. Nina studerar tidningslägg på Riksarkivet och Kungliga biblioteket. Det är en personlig bok, ungefär som Lina Wolffs Promenader i natten. Wähä älskar att vara på sjukhus, för där behöver man inte oroa sig för om man blir sjuk. Hennes man har fått en hjärtinfarkt, precis som Stewe, precis som pappan. Om betydelsen av Suzanne Brøgger. ”Vi kan aldrig veta vad som rör sig inuti andra, men när vi läser blir vi frikostigt insläppta i det innersta rummet och den där oupphörliga ensa-mheten upphör för en stund att existera.” ”/…/ eftersom det finns andra där ute som bär på samma erfarenhet, samma sorg, samma ensamhet.” ”Litteraturen är ett titthål in i själen.” Men jag saknar röster från de som drabbades av pappans bankrån, kanske lite mer analyserande och mindre autofiktion. Men det ska erkännas att många som hon vill få svar ifrån, de hör aldrig av sig. När hon går på en gammal släktings begravning tänker hon: ”Min pappa är död, och genom att skriva om honom, är han för ett ögonblick levande igen.”