Louise Körnung: Guld (2023)
Det här är en bok, i romanform, men som snarare är en historisk skildring av ett lands historia, skrivet på ett lite högtravande språk, utsmyckat men ganska platt. Den handlar om Afghanistan, ett historiskt sett rikt land mellan stormakterna Iran och Indien, och placerat längs handelsvägen till Europa från Kina. ”Det var en gång ett land” börjar romanen. Med de snötäckta Pamirbergen, frukträdgårdar med dadlar, granatäpplen och aprikoser. Vallmo- fälten som blev grunden för opiumodlingarna. Heratfloden och öknen i söder. Floden Oxus är rik på guld och ädelstenar. Landet har historiskt erövrats av härföraren Alexander den store från Grekland, perser från Iran, mongolhärarna på 1200-talet, mogulkejsaren Babur från Indien; den berömde poeten Rumis hemland. Författaren LK har arbetat i Afghanistan som diplomat,i Pakistan, Egypten och Israel/Palestina, och bor idag på Öland, 48 år gammal. Hennes debutbok Självporträtt handlade om hennes tyska släkts bakgrund i Nazi-Tyskland.
Det är en skildring av tre generationer som börjar med Farkhunda och hennes nio syskon, 1945. Hennes far är en framgångsrik aprikosodlare, hon är duktig i skolan och bra på att skriva och berätta sagor, vilket uppskattas i Afghanistan. Hon berättar om den radikale kungen Amanullah och drottning Soraya, som efter första världskriget skrev ett avtal om självständighet med britterna och försökte reformera det konservativa landet, öppna skolor även för flickor, reformera klädkoden, förbjuda korruption och barnäktenskap. Han retade de religiösa mullorna på landsbygden och störtades och ersattes av sin farbror, Nadir Shah, som med stöd från Storbritannien fortsatte ett långsammare reformarbete. Det skedde 1929, och kampen mellan reform och tradition har fortsatt sedan dess. Farkhunda som kallas Fifi, blir bortgift med journalisten Amir, som är son till en rik ädelstenstillverkare. Han jobbar på den stora tidningen Afghan Times och propagerar för alfabetiseringskampanjer. Vid de öppna valen deltar bara tio procent av befolkningen, de som är läskunniga. Men det är alldeles för tidigt för att modernisera landet. Det stannar vid huvudstaden Kabul, som blir en vacker stad, mest för de rikas palats med springbrunnar, grönskande terrasser och tjänstefolk.
Gatorna asfalteras, butiker börjar ersätta den stora basaren i Kabul. Vid universitetet står heta strider mellan de kommunistiskt influerade studenterna och de religiösa grupper som börjar bildas i Kabul. Den nye härskaren Zahir shah balanserar länge mellan sovjetiskt inflytande och det amerikanska, som ersatt det brittiska. Vintern 1953 blir den kallaste i mannaminne med kraftigt snöoväder. Sonen Farid blir en hängiven arkeolog, och det är han som hittar skatterna vid floden Oxus, historiska gravar fyllda med guldföremål och juveler. De pashtunska klanerna tar slutgiltigt den ideologiska makten på 1700-talet när islam ersätter det gamla hinduistiska och buddhistiska inflytandet i landet. Redan på 1880-talet spred Abdur Rahman, Järnemiren kallad, skräck med sitt enmansvälde och sin armé, med brittiskt stöd. Han krossade uzbeker och hazarer i norr. 1960 går kvinnor i Kabul klädda i västerländska kläder, kjol och stövletter, påverkade av drottningen och modeikonen Farah Diba, den iranske shahens vackra hustru. Biografer sprider västerländska ideer. Detta retar återgen de religiösa mullornas vrede. Farid får arbete på museet i Kabul, där de stora guldskatterna förvaras. 1964 införde den västerländskt influerade kungen demokratiska rättigheter, yttrande- och pressfrihet. Redaktionen på Afghan Times blir utsatt för stenkastning. Amir får tillsägelse att inte provocera de religiösa med sina ledare. De religiösa får sin näring från det Muslimska brödraskapet i Kairo som tidigt motsätter sig allt västerländskt inflytande i arabvärlden. Den filosofiska sufismen som Amir representerar får stå tillbaka. 1973 störtas kungen, shahen, och man utropar republik under dennes kusin, Muhammed Daoud Khan, som får armén med sig. Han vill bekämpa både kommunister och religiösa fanatiker, och resultatet blir den sovjetiska invasionen. Den kedjerökande Farid gifter sig med Asila, dotter till familjens vän överste Nazary. Deras förstfödde heter Rahim. Vid den sovjetiska invasionen 1978 dödas Amir. Oroligheterna får Farid att gräva ner familjens juveler i trädgården. De traditionella pashtun-ledarna fängslas och avrättas. Men en motståndsrörelse kallad Mujaheddin startar i Pamirbergen, och får stöd från USA. Det är starten till den religiösa talibanrörelsen (koranskolornas ”studenter”). Den sovjetiska invasionen blir ett utdraget gerillakrig. Efter Berlinmurens fall drar sig Sovjetunionen (OSS) tillbaka, och landet tas över av fyra gerillaledare: Massoud, som har stöd i Kabul, pashtunen Hekmatyar, hazaren Mazari, och uzbeken Dostum, som sedan byter sida flera gånger. Museets guld flyttas till centralbankens valv. Rahim och hans son går med i motståndsrörelsen. Den övriga familjen flyr landet när amerikanerna lämnar 2021. De olika gerillaledarna får stöd av USA, OSS, Saudiarabien, Pakistans militärledare, Irans mullor. Sunnimuslimer ställs mot shia, som båda vill införa mer eller mindre grymma sharialagar. Följden blir nu utbredd fattigdom, tiggeri, våldtäkter, och gerillans opiumodlingar. Och en flyktingström till främst Pakistan.
(2025: Afghanistan är Asiens fattigaste land, helt beroende av utländskt bistånd och ett av världens mest korrupta länder. År 2018–2019 var Afghanistan det land i världen som hade flest dödsfall förorsakade av krigshandlingar och terrorbrott. 2020 var det världens dödligaste land för civila och 2019–2022 det land i världen som var mest utsatt för terrorism. Flera journalister, bl.a. en svensk har dödats av islamister.)
Vad lär oss historien? Att demokratin är svår att försvara? Farids tro på vetenskap och arkeologins upptäckter ställs mot de religiösas bakåtsträvan. ”Guldet får ögon och fläckas av blod”. De som går segrande ur striderna i Afghanistan är de religiösa talibanerna. ”Männen som mördar i Guds namn”. Museer och bibliotek stängs, musik förbjuds. Kvinnor och flickor förtrycks.
Yoko Ogawa: En gåtfull vänskap (2003/2011/2025, övers. Vibeke Emond)
En av Japans mest kända författare, född 1962, som gett ut ett tjugotal böcker. Boken har filmats. Det är snarast en feel-good-bok där matematik och baseball står i centrum. Är man inte överdrivet intresserad av dessa ämnen går nog en del förlorat, men det är också en rörande bok om vänskapen mellan berättaren, som jobbar som hemhjälp åt en pensionerad professor i matematik. Han är minst sagt excentrisk, lämnar aldrig sitt hem, en ostädad sunkig tillbyggnad till det hus som ägs av hans svägerska, som var gift med hans storebror. Hon sköter också hans ekonomi, som väl inte är så stor, trots att han även internationellt är känd för att lösa komplicerade matematiska problem. Boken utspelas 1992. Doktorn förlorade minnet 1975, och kan bara minnas saker (i närtid) i åttio minuter innan de försvinner. Han lever i en värld av siffror, där en människas sko- och telefonnummer säger mer för honom än utseende, utbildning och egenskaper. För att minnas saker häftar han fast minneslappar i sin arbetsrock, som fladdrar i vinden när han går. Men han lever upp när berättaren tar med sin tioårige son, som de döper till Roten, eftersom han är platt på överdelen av huvudet och liknar tecknet för ”roten ur” √ Det är naturligtvis mot reglementet att ta med barn till hemhjälpens ”kunder” och det slutar med att berättaren blir förflyttad från ”doktorn” som de kallar honom.
”Roten” och doktorn kommer varandra nära, denne hjälper pojken med hans matematikläxor och övar upp honom (och berättaren) i matematiskt tänkande. Det som också förenar pojken och doktorn är den i Japan mycket populära sporten baseboll. Doktorns stora idol är från 1970-talet, men han har aldrig varit på en baseboll-match då han lider av agorafobi, och inte klarar att vara i stora folkmassor. Men långsamt lirkar mor och son med honom ut på Tokyos gator, och tillslut bjuder de honom på en baseboll-match med favoritlaget Tigers. Han är klädd som en luffare i en utsliten kostym, med fladdrande lappar fastsatta i tyget, men uppenbarligen går allt bra.
(Jag kommer att tänka på en kinesisk dikt jag läst: ”Betryckt, betryckt den lärde vid den smala gatan/Han håller fast vid skuggor och bor i ödsligt hus”)
Den (av doktorn) beundrade Yutaka Enatsu, den legendariske baseboll-spelaren, hade nummer 28 på tröjan, enligt doktorn ”det perfekta talet” eftersom det består av summan av primtalen 1,2,4,7, 14. Han talar ofta om Pythagoras s.k. ”vänskapliga tal”. Berättaren var bara 18 när hon fick sin son, sin far hade hon ingen kontakt med, han var som ”marmorsta-tyn på ett museum”. Doktorn har studerat i Cambridge och kan berätta från tiden före (före 1975). Eftersom han bara minns ca 80 minuter innan han tappar minnet återupplever han (när de går på baseball) en Enatsu-match före 1975. När han ser att han och Roten sitter på platserna 714 och 715 i baseboll-stadium konstaterar han snabbt att Babe Ruth i USA gjorde 714 homeruns 1935, ett rekord som inte slogs förrän 1974. Samt att ”produkten av 714 och 715 (1429) är lika med produkten av de första sju primtalen 2,3,5,7,11,13,17.
Även om man inte är heltänd på japansk baseboll eller matematik så är det alltid intressant med inblickar i främmande kulturer, eller hur?
Nadia Kandil: Han kom hem och sa det är slut (2025)
I oktober 2024 blev romanens Nikki dumpad av sin kille som hon köpt lägenhet med och hennes värld rasar samman. Det perfekta äktenskapet, den snygga maken, den dyra lägenheten på Södermalm, alla framtidsplaner, allt går upp i rök. Hon isolerar sig i sin lägenhet, sover, knaprar tabletter, slötittar på naturprogram på TV, och tas om hand av sina väninnor.
Författaren är journalist, modeskribent, konsult, stylist, företagare, poddare. Hennes pappa är från Palestina och hon har släkt i Gaza och Polen, där mamman kommer från. Född 1988 (37 år). Kan påminna om utlevande skribenter som Maria Maunsbach och Tone Schunnesson (vars Dagarna, dagarna, påminner om denna men är mer ytlig). Hon är mycket öppen om hur hon mår och hon skäms och klandrar sig själv att hon, som är så perfekt, inte kunde förutse att detta kunde hända. Hon retar sig plötsligt på hans ytlighet och brist på smak, allt i lägenheten som är hans hatar hon. Nu måste hon förmodligen flytta från lägenheten, som han vill sälja. Även om hon lever en priviligierad tillvaro med märkesskläder, vars namn hon droppar runt sig, så kan nog de flesta kvinnor/tjejer känna igen sig, när man bara vill hata alla de goda råd vännerna kastar över henne. ”Jag har ångest på nätterna och jag kan inte vara ensam.” Terapeuten vill inte skriva ut mer läkemedel utan föreslår regelbundna vanor, promenader, hälsokost, träning. Hon tänker på sin polska mamma som var ensamstående i en liten lägenhet med tre barn i Göteborg. Så vill hon INTE ha det. Hon får ångest bara av att fastna i en taxi i bilkön på Kungsgatan. Hon bestämmer sig för att ta kontakt med langaren Theo för att få nya tabletter. Hon blir tokavundsjuk på väninnornas ”perfekta” förhållanden, nu när hon själv är ”dumpad”.
Hon älskar att ”driva omkring i mjukiskläder som är dyra”, med stringtrosa under (?) Hon saknar sina ecstasy-tabletter, tar några mot adhd (som hon inte har). Hon och Theo röker marijuana. De har sex som beskrivs utförligt i boken. Det är ren autofiktion. Hon är mycket kritisk och spydig mot sina kvinnliga bekanta, inte minst om de har billig parfym och second hand-kläder. Hon sköljer ner Tramadol och Stilnoct som hon fått av Theo med polsk vodka. Hon äter inget. Hon har städerska (!) Hon fantiserar om en 50-årig polis och onanerar. Hon tittar på blodiga true-crime-serier på TV. Hon börjar äta croissanter (cornetto) och störs av att butiken är italiensk (!) Hon går istället till 7/11 på Mariatorget på natten, som är öppet dygnet runt. Hon beställer hem mat som hon inte äter upp. Theo skickar droger varje vecka. Hon klär sig gärna i tights för hon vet att han tänder på hennes stora och vältränade rumpa. Hon har hört att inom elva veckor ska hon ha glömt exet. Hon har tider för pilates, nagelvård, chakracoaching, revisor. Hon trodde hon hade hittat den rätte, efter många år av singellliv och one- night-stands. Hon är mycket fördömande mot de som inte är som hon (eller som hon var). Hon hatar fula sneakers och folk som talar småländska. Hon lever upp på natten och går ut och handlar lite på 7/11. Hon börjar få svårt att minnas vad hon gjort. Hon tar in på hotell för att slippa vara kvar när exet vill fortsätta bo i lägenheten (!).
Boken går nog bra bland yngre läsare, men tilltalar inte mig. Jag har uppriktigt sagt svårt att finna Nikki särskilt sympatisk, och slutet på boken flippar ut rejält. Är det en parodi? Nej förmodligen inte.
Per Hagman: Johannes och du (2024)
Per Hagman debuterade som 22-åring 1991 med Cigarett, som blivit något av en kultbok om desillusionerad och lite dekadent ungdom, en sorts spleen i Hjalmar Söderbergs efterföljd. Boken är en Stockholmsskildring, liksom denna bok, som snarast är en förtäckt självbiografi, alltså Lz Hagman. Efter flera år i Frankrike, i Västergötland, där han växte upp i Skövde, och i Marstrand, bor han numera på Brunkebergsåsen i närheten av Johannes kyrka, känd i litteratursammanhang i böcker av Söderberg, och Agnes von Krusenstjerna. Lite besviken är jag, för den desillusionerade 22-åringen har blivit en klok och eftertänksam 57-åring, och delar av boken handlar om hans dotter Stella, som han har delad vårdnad om, och hur de leker och umgås i och utanför lägenheten vid Johannes kyrka. Det är en Stockholmsskildring, till viss del underhållande, till viss del lite tankspridd och rapsodisk. Insprängt är Hagmans historia och uppväxt på Västgötaslätten, med en originell far som hatade det trygga socialdemokratiska folkhemmet, och istället valde att arbeta som arkitekt utomlands, bl.a. flera år i Tanzania. Modern var helt annorlunda, först keramiker sedan teckningslärare, som inte alls skämdes för sin svenska vardag, och därför aldrig följde fadern på hans ofta ganska misslyckade utlandsäventyr.
Jag kan känna igen Klas Östergrens stockholmsbaserade prosa i Hagmans vandringar runt ett Stockholm som inte finns längre, med Malmskillnadsgatan och dess prostituerade, spelklubben Oxen, där Palmes åtalade mördare Christer Pettersson möttes med klubbens ägare Sigge Cedergren. Hagman spelar på hästar, översätter kioskböcker i ett flott arbetsrum på Strandvägen, han och dottern festar på ostron och löjrom när de har pengar; det är på inga sätt ett ”normalt” svenskt författaröde. Han är ständigt pank, letar extrapriser på Liedl, så ibland blir det bara soppa på potatisskal, som han med tillsatt grädde påstår är en delikatess. Ett liv ”genomlyst som genom en tunn fjärilsvinge” med poeten Ann Jäderlunds ord. Det är 2022 och Hagman börjar bli nostalgisk. ”Det var en vår, jag var snart 54, med svårt att få ihop till hyra.” Om moderns uppväxt i Malmö, hon var ”dixie” rökte franska cigarretter och drömde om Paris, om morfar som var biografvaktmästare, om jobbet som diskare och servitör på restaurang (som beskrivs i Cigarett), om Johannesbor som Sverker Åström, Christer Lindarw, Ebbe Carlsson, Per Wästberg; om faderns uppväxt i Töreboda i Västergötland, om Hagmans nya intresse för odling och botanik, åsikter om klassisk musik, om när han gick ut gymnasiet i Sköve 1987 och flyttade till Stockholm och fick bo i en släktings lilla lägenhet, medan fadern slog sig ihop med en tanzanisk kvinna och fick barn med henne, dennes ständigt misslyckade byggprojekt, om mer eller mindre misslyckade relationer, som slutade med att PH nästan 50 år fyllda fick dottern Stella.
Det är ganska underhållande, men riktig ”skönlitteratur” är det väl inte. Bäst är nog förhållandet till lilla dottern Stella, det skildras fint och övertygande.
Sonia Hussain: Borde vara tacksam (2024)
En debut som jag dock inte riktigt faller för. Svårt att hitta uppgifter om författaren, utom att hon är född i Piteå, av invandrade föräldrar (kan komma från Bangladesh?), växte upp i Eskilstuna, och har jobbat i London och Berlin som utvecklare (”strateg”) bl.a. på Spotify. Romanens Nadira jobbar i London och har svårt att komma överens med sin far, som är förtidspensionerad och bor kvar i Eskilstuna. Det är svårt att känna sympati för någon av dom: när Nadira inte jobbar går hon ut och dricker eller uppslukas av Internet och dess filmserieutbud. Hon hör aldrig av sig till fadern, som lever ensam sedan hustrun Sufiya dog, och han har oerhört svårt att knyta nya kontakter i Sverige. Fördomsfull, sur och bitter blir han en sorts invandrad ”man som heter Ove”, inte minst sedan han fått överta jobbet i hyreshuset som trädgårdsarbetare och ”uppsyningsman” i kvarteret, efter den hastigt avlidne Tord: ett jobb som ändå skänker honom en viss mening i en värld där allt verkar gå honom emot. Efter makans död blev han förtidspensionerad. Han lever ensam, har inga intressen och söker ingen gemenskap med andra invandrare i Eskilstuna. Han vägrar äta sin antidepressiva medicin. Hans enda hopp är att dottern Nadira ska gifta sig och få barn, hon börjar närma sig 30, men hon lämnar plötsligt sin pojkvän Klas i London, och börjar dessutom upptäcka att hon kanske är bisexuell. Fadern Mizans besvikelse är stor och han blir allt mer deprimerad vilket når sin kulmen mellan jul och nyår, när Nadira besöker honom i Sverige, utan att komma sin pappa så värst mycket närmare. Hon är kantig och okänslig och har svårt med sig själv, vilket leder till ständiga gräl med fadern, och Mizan blir allt mer deprimerad. Visserligen anas en viss förbättring mot slutet av boken, men jag kan inte riktigt dras med i berättelsen. Hussain skriver detaljerat, inte minst om Nadiras uteliv med massor av sprit, droger, och försök att ragga en partner för natten, och hon grottar ner sig i fader Mizans glädjelösa liv i Eskilstuna, men det är än så länge ett omoget författarskap. Hon skildrar, redovisar vad som händer, men utan att levandegöra, d v s personerna får inget riktigt liv. De blir endimensionella, och det är ju inga människor om man går på djupet i personteckningen. En besvikelse, alltså. (Boken fick inga recensioner utom i Eskilstuna-Kuriren.) Dessutom förstår jag inte, som så ofta, bokens titel?
Peter Pohl: Janne min vän (1985)
Denna ungdomsboksklassiker från 1985 höll verkligen vad den lovade. Den utspelas 1954 i kvarter på Södermalm i Stockholm som jag känner väl. Berättaren kallas Krille, och den han berättar om är kompisen (ja mer än en kompis) Janne. Det är en motsägelsefull pojke, liten, söt som en flicka (enligt berättaren), med rött hår och fräknar, stammar när han blir arg, med ett rasande humör som får även riktigt stora killar att ta till flykten. Södra Latins läroverk för pojkar får en målande beskrivning som inte står filmen Hets efter. Skolagan var ännu inte avskaffad (skedde 1958). Boken blev en stor framgång, tonen är från 1940- talets buspojkefilmer, med väl återgiven stockholmsslang. I centrum ett gäng pojkar, varav bara berättaren Krille går i läroverket. De har hängt ihop sedan tiden i Maria Elementarskolan. Boken är väl komponerad, med ett fantasirikt språk, och börjar med att Janne ska bevisa sin skicklighet på cykel, ”hojen”, ”jonnen”, genom att cykla nedför dom branta trapporna från Södra Latin till Högbergsgatan, en vansinnesfärd utför på nästan 50 meter! När polisen kommer till platsen som slutar med en olycka, får vi höra hela historien om Janne – baklänges. Peter Pohl är född 1940 i Hamburg och kom som barnflykting till Sverige. Han är idag 85 år och bor öster om Stockholm (Tyresö). Han var vid sidan om författande av ungdomsböcker professor i matematik vid Tekniska högskolan. Bland hans böcker märks Jag saknar dig (i samarbete med Kinna Gieth, om en flicka som omkommer i en bilolycka), Vi kallar honom Anna, om en homosexuell pojke, och essäsamlingen ”Boken är tankens barn.” I en recension läser jag att Pohl var en av de som moderniserade ungdomsboken på 1980-talet, att han inte undvek att skriva om allvarliga saker som död och vanvård av barn (Janne i boken är från en arbetarfamilj där fadern är alkoholiserad och misshandlar honom), och att han skriver böcker som stannar kvar i läsarens minne långt efter det att de blivit lästa. Förvisso!
Tanya Tagaq: Spricktand (2018/2024, övers. Nika Abiri)Förf. född 1977 är inuit från norra Kanada (Cambridge bay) vid Victoriaön, längst upp i norra Kanada. Hon är även kompositör och strupsångerska som arbetat med Björk och skrivit musik till TV-serien True Detective som utspelas i hennes hemtrakter (m Jodie Foster, 2024).
Spricktand är en poetisk skildring av livet i nordligaste Kanada, inte långt från Grönland och Nordpolen, där temperaturen kan gå ner till 40-50 minus. Inuiterna lever som de brukat men på ett ”modernt” sätt, och ungdomarna i boken, berättarens vänner och fiender, verkar uppföra sig som ungdomar gör över hela världen. Föräldrarna jagar och fiskar, mest säl, och barnen går i skolan. Alkoholen ställer till stora problem. Barnen gömmer sig i garderoben när ”fullgubbarna” kommer hem till pappa. Sexuella trakas-serier är vardag, boken är dedicerad till ”de som överlevde internatskolorna” som kan jämföras vid nomadskolorna i Sverige. Det är prosalyrik med insprängda stycken av ren lyrik. Ibland svårt att hänga med, som när berättaren föder tvillingar som dör, där en beskrivs som ”ond” som suger livet ur andra människor, utnyttjar offrens svagheter – men sådant är livet, berättaren bär själv på onda sidor, som ibland kommer ut. Tron på förfädernas andar är stark, på totemdjur som varg, björn, älg, räv. Om hennes tama lämlar, om mobbing i skolan, om styrkan i naturen, tundran, stjärnhimlen, där fyra månader om året är helt mörka, med det grönfärgade norrskenet, och somrarna ljusa, även på natten, med de ständigt surrande myggorna. Barnen sköter sig ofta helt utan vuxna, de bär jeans, ju tajtare desto bättre, neonfärgade strumpbyxor och benvärmare, rosa läppglans, bröst och rumpa är viktigt. Hon lägger an på den som hon kallar Best Boy, men får då problem med klassens ”alfahona”, som hon måste besegra i tvekamp. Man sniffar butangas och lim. Språket är hårt och oresonligt, bara den starkaste över-lever klimatet, utomhus och inomhus. Husen är byggda på pålar för permafrosten och under huset gömmer sig hundarna. Man bor i torvhus, tält, igloos. Man utsätts för kristningsförsök av kyrkan, och statens tvångsförflyttningar när en ny gruva ska prospekteras.
När hon är 17 blir hon hemskickad från internatskolan efter ett självmordsförsök. Hemma börjar jakten efter sprit och droger. Havsgudinnan Sedna är en hamnskiftare och måste blidkas av shamaner. ”Jag är oövervinnlig. Björnmamma, Kanindotter, Sälslukare, björnälskare, människoälskare, istjusare.” Hon beundrar djuren för deras skönhet och att de aldrig ljuger som människorna. Barnen skär sig med rakblad för att övervinna smärtan. Hon känner kvinnor som tycker om att bli slagna av sina män. Med våren kommer de smäckra silvertärnorna. Skrattet avdramatiserar ”den sinnessjuka verkligheten”. Det är ett härligt språk som spritter av vitalitet. Hon beskriver den gamla Helen som blir hennes bästa vän. Där äter de renkött, sälspäck, och ett bröd som kallas bannock. Hos Helen är det alltid städat och det råder ordning. Hennes släktingar kommer och går, plastblommorna lyser hemtrevligt. Av fjällripornas magar kan man göra färggranna kulor som hängs i taket. Hon umgås med Best Boy, men tror inte att han är pappan till barnen, tvillingarna. Naturen är besjälad och fyllld av upplevelser. Andarna och förfäderna ständigt närvarande. Det är spännande och annorlunda. Bra översättning.
Shelley Lubben: Sanningen om porr, en f.d. porrstjärnas väg till upprättelse (ljudbok, 2025) 
(övers. Ulrika Stenlund)
En rakryggad, osminkad skildring av den amerikanska porrindustrin. Shelley Lynn Moore är född 1968. Hon är ett fantasirikt barn som lider av sina föräldrars ointresse. Vare sig hon uppför sig väl eller ställer till oreda så är de lika indifferenta. Modern kommer från en frireligiös bakgrund och trycker ner dottern muntligt och fysiskt. Fadern är italiensk katolik. Lilla Shelleys stora idol är en rolig söndagsskolefröken som spelar ukulele och sjunger. Hon vill själv dansa, spexa och spela teater. Föräldrarna lämnar henne framför TV:n där hon beundrar Madonna, och lär sig allt om sex och relationer. Tiden är 1970-talet i Kalifornien, och den liberala sexuella revolutionen, men också konservativ rasism och homofobi. När Shelley är nio blir hon sexuellt antastad av en skolkamrat och hennes storebror. Det sätter spår i henne. Hon tvingas bada naken i kompisarnas swimmingpool, för att inte visa sig ”harig”. Som 14-åring börjar hon umgås med killar, och får en närmast hatisk relation till sin övervakande mamma som fortsätter att misshandla henne verbalt, får henne att känna sig misslyckad och ensam. Hon börjar dagdrömma om att bli känd, men hur? Hon skriver dikter och gör musik. Uppmuntras av en lärarinna i baptistskolan. Med tiden blir hon allt mer desperat och elak, hon saknar kärlek och uppmuntran. Hennes farmor låter henne se filmer med sex-ikonen Mae West. Hon får uppträda på fester som playboy-kanin. Som 16-åring har hon sex med sin pojkvän i en bil. När föräldrarna får veta slänger hennes pappa ut henne och hon blir som många andra barn i Los Angeles hemlös. Utan någon utbildning blir hon ett lätt offer för porrindustrin i Kalifornien, och börjar jobba på en strippklubb. Hennes danstalanger gör henne känd som en skicklig ”pole-dancer”. Hon får nu den uppmärksamhet hon tidigare saknat! Men blir också ett lätt offer för alkohol och narkotika. Snart är hon som hemlös utlämnad till tiggeri och att sova i parker och tunnelbana. Hon tas om hand av en äldre, svart man, som blir hennes hallick. Hon börjar ligga med män, från 35 dollar per ligg, till 150. Hon får plats på en bordell, där får hon vänner men blir också utnyttjad, och blir gravid två gånger. Hon föder dottern Tiffany Ann. Hennes manshat är enormt, men hon behöver pengar och lär sig att utnyttja sina torskar, råna dom om hon kan. Hon jobbar i hela Kalifornien, gör telefonsex, och får ett jobb i Guadalajara i Mexiko som är nära att ta kål på henne. Hon får en kinesisk sugardaddy som är fast i spelmissbruk, och en italienare som är spritt språngande galen och försöker mörda henne med kniv. Hon blir en ”hustler” och får tillbaka sitt gamla jobb på strippklubben, men hennes graviditet sätter stopp. Sitt barn ser hon inte mycket av, hon har fullt upp med att tjäna pengar till uppehälle. Hon gör försök att få jobb som skådespelare i Hollywood, eller inom skivindustrin, men möter bara män som vill utnyttja henne sexuellt. 1991 får hon spela in en skiva med egna låtar, som tack för att hon legat med producenten. Hon börjar spela in porrfilm, som hon kallar ”helvetet på jorden”. Nu orkar kroppen inte med längre, hon får herpes över hela kroppen, hon lever på droger, hon försöker ta sitt liv. Jag noterar att bibelcitatet ”Allt förmår den som tror” för Shelley Lynn Moore blir väldigt mycket ”jag, jag, jag”. Men kanske är det det som räddar henne. Till slut får ändå dottern Tiffany henne att börja fundera över sitt liv som prostituerad. När hon äntligen träffar Gary som förstår henne, börjar hon kunna älska sig själv igen. Hon blir troende religiös och Gary går in i armén för att bli nykter. Shelley får genom arméns försorg göra tester så att hon kan läsa journalistik på college. Hon kommer att använda sina erfarenheter till att skriva om porrindustrins negativa påverkan.
Det här är ingen skönlitterär höjdare, snarare ett bistert vittnesmål om envishet och förmåga att överleva i den smutsigaste av världar, en värld där människor behandlas som skräp och skit.
Thomas Arnroth: Livets ord. Mina tio orimliga år som frälst, del 1. (2017)
En riktigt rolig serieroman, fint illustrerad, högt tempo, med både text och bild i kul kombination. Huvudpersonen Thomas är uppvuxen i Norrköpings miljonprogram Hageby som har ett bra basketlag. Han är en ”sökare”. Föräldrarna jobbar, Thomas funderar över livet när han inte spelar basket. Det är 1970-tal med New age, nya religiösa strömningar, indisk meditation, buddhism och hinduism. Thomas mamma hade en tuff uppväxt, pappan är från landet. De grälar ofta och började arbeta när de var 16 år. Riktig arbetarklass. Pappan hatar ”sossarna” och Thomas är ointresserad av politik. Han känner sig annorlunda och ”utanför” (se ovan Lubben). En kompis i basketlaget tipsar honom om en ny religiös gruppering, Livets ord, en utbrytning från pingstkyrkan, amerikanskt inspirerad, med en pastor vid namn Ulf Ekman (med en utbildning i Svenska kyrkan). Ekman är ”kapitalist” och säljer religion i paket, främst sina egna böcker, och är en medryckande predikant som också hatar ”sossarna”. Thomas ägnar sig åt att rita och skriva, får jobb som journalist på Norrköpings Tidningar, och tar lärarvick som religionslärare, där han blir populär hos eleverna. Men när han predikar för dom om Livets ord och försöker ”frälsa” eleverna med vuxendop så får han anmärkning av rektor och får sluta. Tillslut värvas han till Livets ords nystartade tidning Troshjälpen, och får skriva en bok som han kallar ”Bli vis på Bibelns vis”. När del ett slutar ska Thomas till Uppsala för att gå Livets ords skola, 1985, som 21-åring, efter ett stort frälsningsmöte i Uppsala ishall med 4.000 tungomålstalande åhörare.
Den som vill veta hur det går får fortsätta läsa nästa del. Författaren lämnade Livets ord åren före millennieskiftet, 1997.
Kassem Hamadé och Theodor Lundgren: Jakten på den försvunna imamen (2025)
Kassem Hamadé är journalist, född i Libanon, och skriver och rapporterar i svenska media. 2023 gjorde han ett reportage om den shiamuslinske imamen Musa al-Sadr, som försvann mystiskt 1978 i Libyen, då han var på en fredsmission, som Hamadé menar störde Libyens diktator Muammar Kadaffi, och hans bundsförvant PLO-ledaren Yassir Arafat. Libyen tog aldrig något ansvar utan menade att al-Sadr blev mördad på besök i Rom. Hamadé visar att han aldrig reste till Italien, och att Kadaffi istället lät skicka en person som såg på pricken utsom al-Sadr istället. Hamadé uppsöker och intervjuar flera av de berörda, och blir i samband med det kidnappad av libyska militärer, gamla Kadaffi-anhängare, och satt i fängelse. Redogörelsen utgår från hans fängelsevistelse i ett litet kvadratiskt rum med en enda liten fönsterlucka, där han i huvudet går igenom alla fakta som leder fram till mordet på al-Sadr som han menar att Kadaffi stod bakom. Det blir också en redogörelse för den komplexa bakgrunden till palestiniernas exil och flyktingläger i Jordanien och sedan i Libanon, PLO:s och Hamas terrorbombningar och hur Libanon och Beirut förvandlas från att ha varit (tillsammans med Israel) mellan-österns enda demokrati, en lugn, vacker och fredlig stad, till att bli ett sönderslaget land, dominerat av religiösa krigsherrar. Utan att vara särskilt insatt i problemen i Mellanöstern, så är det intressant att följa denne undersökande utlandsjournalist som med livet som insats trotsar de faror han möter, modigt och oförväget.
(Kadaffi och libyska terrorister låg också bakom attentatet mot ett flyplan 1988 på väg över skotska Lockerbie, som orsakade 270 döda, bl.a. några israeliska och en svensk diplomat. Förövarna från Libyen hade också sprängt ett franskt flygplan 1989 med 171 döda. De ska också ha orsakat diskoteksbomben i Västberlin 1986. En av de libyska terroristerna dömdes av en internationell domstol till livstids fängelse, och Libyen tog av sina stora oljeinkomster 1,5 miljarder dollar som kompensation till dödas släktingar (efter störtandet av Kadaffi 2011 under den s.k. ”arabiska våren”). USA och Storbritann-ien bombade mål i Libyen 1992 för att tvinga Libyen att utlämna de misstänkta terroristerna, och NATO 2011. Boken är tillägnad ”Beirut, mitt första andetag och mitt eviga hem.”
50 år i ordets och bokens tjänst 