Jag kommer att tänka på en scen i kriminalfilmen The Big sleep, där Humphrey Bogart som privatdetektiven Philip Marlowe besöker sin uppdragsgivare general Sternwood, en åldrande förmögen man, som ständigt fryser, och därför tillbringar dagarna i en rullstol i sitt ångande växthus, där han odlar orkideer. Bogart svettas i sin kavaj och slips, medan uppdragsgivaren njuter av den fuktiga värmen i sin rullstol. Dennes vackra men bortskämda dotter kastar sig i Bogarts armar när han är på väg ut.
Det är detektivromanens eviga ”troper” som Paul Auster imiterar i sin berömda New York-trilogi, som börjar med att en kvinna ringer till en man som heter David Quinn och ber att få tala med Paul Auster som Quinn aldrig hört talas om. Jag inbillar mig att det är ett berättargrepp som Auster älskar, den med byte av identiteter. Jag tänker på en fin roman jag läste, av schweizaren Peter Stamm (”Begärets dunkla mål”) som jag tidigare skrivit om. Quinn är helt oprövad som detektiv, men säger att han är Auster, och åtar sig ändå jobbet han får av Mrs. Stillman. Hon är rädd att hennes funktionsnedsatte son Peter ska hotas av fadern, en galen professor som just släppts ut från fängelset. När Quinn går får han en känslosam kyss av den vackra Mrs. Stillman, som lovar mera.
Quinn ägnar ofta dagarna åt att promenera runt Manhattan, promenader som lugnar honom och stillar hans oro. Han möter och skuggar Stillman när han stiger av tåget på Grand Central Station, och hans jobb blir nu att vänta utanför dennes hotell dag ut och dag in. ”Professorn” visar sig vara en närmast utslagen individ, som promenerar runt Manhattan och plockar upp skräp från gatan som han samlar på, med Quinn i fotspåren. Denne börjar rita upp professorns vandringar på en karta, som han tycker bildar bokstäver och hemliga meddelanden. Quinn ska sedermera träffa Paul Auster, men vi har också bokens författare, som har åsikter om hur de båda sköter sitt uppdrag. Det är detektivromanens prerogativ (företrädesrätt) att uppsöka de värsta tänkbara miljöer, fulla av utslagna, tiggare och uteliggare (som Auster, eller rättare sagt Quinn, eller om det är bokens ”författare”, beskriver). Trilogin utkom 1985-86, i översättning av Ulla Roseen, och jag misstänker att Manhattan fräschats upp en hel del sedan dess. Jag hoppas det.
Jonas Hassen Khemiri kallar i bokens inledning densamma för ”en inverterad deckare”, och tillägger: ”Det finns en risk att den här boken gör dig galen”. ”Förr i tiden var allt så mycket lättare för då fungerade orden” säger Quinn. ”Ett fönster var ett fönster, ett bord var ett bord, en bov var en bov och en privatdetektiv hade beige trenchcoat, rökte cigarretter och drack dålig whisky ur plunta. Orden var sig själva fullt ut, precis som människorna.” ”Men sedan föll allt samman.” När jag skriver detta är det 40 år sedan boken kom ut, och 40 år sedan Olof Palme mördades. New York har fått en socialistisk borgmästare, och president Trump älskar att håna den demokratiskt styrda staden, som står för allt han hatar: Woke, Lössläppt sexualitet, Omoral, Vänsterflum, Kritik av USA, Women’s Lib., demokrati. Allt faller samman (enligt honom).
Quinn försörjer sig på att skriva deckare, under pseudonymen William Wilson. Så vem är han? Strider han, liksom Don Quixote, mot väderkvarnar? Vi får veta att hans fru och son är döda, och att han lever ensam. När han besöker paret Auster (med norskättade hustrun och författaren Siri Hustvedt), ser han deras son springa runt i rummet med sin jojo och känner en stor sorg och ensamhet. Han har gått vilse, inte bara i New York utan också i sig själv. ”New York var det ingenstans han byggt upp omkring sig och han insåg att han inte längre hade någon tanke på att söka sig därifrån.” En gång hade han ambitioner att bli en stor författare, men dom har han övergett. När hans vänner, de som han inte längre har, frågar vad han lever av säger han att han ärvt lite pengar av sin hustru (som han inte längre har). Men det tillhör den ”trop” jag hänvisade till ovan, att detektiven ska vara luggsliten, ha trenchcoat och dålig mage och ett sprucket äktenskap. Han är ensam med sin mission. ”Detect” betyder ungefär upptäcka, ertappa, komma på. Men vad? Vi vet ju att Sjöwall och Wahlöö inspirerades av amerikanska polisromaner av Ed McBain (som också skrev böcker under pseudonymen Evan Hunter, men egentligen hette Salvatore Lombino). Den amerikanska deckar- genren hade då utvecklats av Raymond Chandler (”The big sleep”) och Dashiell Hammett (”Riddarfalken från Malta”).
Men Paul Auster avviker snart från detektivromanens rötter, ungefär som Roberto Bolaño i tegelstensromanen De vilda detektiverna, i sin mission att skugga den lumpsamlande professor Stillman, som visar sig vara lika ofarlig som en liter mjölk. Quinn dricker sitt morgonkaffe, äter sina toast och scrambled eggs, och läser baseballresultaten i tidningen. När den person han ska skydda, den genomskinlige albinon unge Peter Stillman håller denne en flera sidor lång osammanhängande monolog (ungefär som den utvecklingsstörde Benjy i Faulkners Stormen och vreden) som sätter åtminstone mig som läsare på prov, men det blir bättre sedan. Peter har av sin far, den galne professorn, spärrats in i ett rum i nio år, i ett experiment för att se hur pojken ska klara sig i en värld utan språk och ord. Nu blir det Quinns (eller Auster som han sagt sig heta) uppgift att skydda pojken från sin oberäknelige far. Det är också ett sorts experiment: Quinn ska lära sig att endast följa i professor Stillmans fotspår, bevaka hans sunkiga hotell natt och dag, lära sig anteckna i sin rödpärmade anteckningsbok i farten, lära sig att sova på sin vakt med ett öga öppet, försmå mat och dryck så mycket han kan, eftersom han aldrig får förlora den oberäknelige, ständigt promenerande, Stillman ur sikte.
När Auster noggrant redogör för professor Stillmans avhandling om filosofen Henry Dark, som ville bygga ett Babels torn i USA, ungefär som Donald Trumps triumfbåge i Washington, så närmar han sig den galna prosa som jag skrev om i Kurt Vonneguts Slakthus fem. Ett exempel: När Quinn väntar på professorn på centralstation i New York, approcheras han av en dövstum som vill sälja honom en broschyr, ”Lär dig att tala med dina vänner på teckenspråk”. Quinn köper ett exemplar av den dövstumme för en dollar, bara för att bli av med honom. Han sätter sig att vänta bredvid en tonåring som läser en deckare av William Wilson, ett av hans alias, men när Quinn frågar henne om hon tycker om boken rycker hon på axlarna och säger: ”Jag har läst bättre, och jag har läst sämre”. Quinn konstaterar sorgset: ”Flickan var utom hopp.”
Det blir vad som på engelska kallas ”A wild goose chase”. Till slut kan Quinn inte låta bli att slå sig i slang med den lumpsamlande professorn. Denne förklarar att han håller på att uppfinna ett nytt språk, där orden verkligen ska motsvara vad de ger sig ut för att vara. Daniel Quinn är alltså i själva verket verkligen Paul Auster, eller vice versa. ”Världen har gått i bitar” anförtror honom professorn. ”Jag måste göra den hel igen”. New York är ”den eländigaste av platser”. När professorn samlar trasiga saker och skräp på gatan samlar han på föremål som mist sin betydelse. Ett trasigt paraply är inget ”paraply” längre. Bilden av en pipa är ingen riktig pipa som går att röka, för att travestera Magritte. I Lewis Carrolls Alice i underlandet finns en äggformad person kallad Humpty Dumpty, han ger ord nya betydelser. När Aksel Sandemose var barn såg han en zebra i den lilla danska stad han växte upp i. De vuxna trodde att han ljög, och kallade den en ”randig häst”. Men för Sandemlose var det alltid ”en zebra”.
Författaren Cervantes hade förläst sig på medeltidens riddarromaner, Quinn (eller Auster, eller båda) har förläst sig på detektivromaner. Don Quixote kan kallas ”galen”, liksom professor Stillman. Eller inte? Enligt Stillman lurade Don Quixote bara sin omgivning genom att ”låtsas vara galen”, som ett sorts experiment. Ungefär som professor Stillman.
1940-talets detektiver, som Humphrey Bogart, Sam Spade, eller Philip Marlowe, finns inte längre. Kanske finns inte det New York heller kvar, det som Auster skildrar, skitigt, fyllt av fattiga, alkoholister, knarkare och utslagna. Han skildrar en gatumusikant, en klarinettist, ungefär som Joni Mitchell gör i ”For free”: han spelar gratis, för den som vill höra på. Världen har förändrats, men mycket är sig ändå likt. När Quinn till slut träffar den vackra Mrs. Stillman är han helt förändrad: han har blivit en skäggig oduschad luffare, med långt hår och smutsiga kläder. Han var ”en annan person”. ”De var olika, sedan var det inte mer med det”.
I trilogins andra del heter detektiverna namn som Blue, Brown och White. I den tredje delen, som är mer autofiktion, letar författaren efter en gammal skolkamrat som heter Fanshawe. Men jag slutar här, medan jag fortfarande vet vem jag själv är. Slutar vad som är ett rent läsäventyr. Paul Auster avled 30 april 2024.
50 år i ordets och bokens tjänst 