Elsa och Natanael Beskow – ett idealiskt äktenskap

Annika Persson: Elsa och Natanael Beskow – en kärlekshistoria (2025)

Det är glädjande att läsa om ett par som faktiskt älskade varandra genom livets alla stormar och blindskär. De träffades 1893, när den skicklige porträttmålaren Natanael ville måla av den 19- åriga Elsa Maartman. Han var 28 och spåddes en lysande karriär. Men han var något av en ”sökare”. Starkt religiös, men på ett nytt, radikalt sätt, där han tolkar Jesu ord bokstavligt: ”Allt vad I viljen att människorna skola göra eder, gör ock mot dem!””Låten barnen komma till mig”, ”Dessa mina minsta bröder”. Natanael byter karriär och söker in på prästbanan. Men hans radikala ideer bryts mot den konservativa statskyrkans, och han avbryter studierna och blir ”lekmannapredikant”, i en sorts egen frikyrka. Han anknyter till folkbildning som ett begrepp, och vill närma sig arbetarklass-en. När denna börjar starta folkhögskolor, startar Natanael en egen – mer liberal-radikal– Birkagården. Han lierar sig med de liberala folkbildarna, Knut Kjellberg, G.H. von Koch, Edvard Laurent, prins Eugen, och börjar skriva i deras tidskrift Social tidskrift. Han ger ut ett antal populära böcker med ”predikotexter”, och inbjuds att hålla tal runt om i Sverige.

I den nya välbärgade mönsterförorten Djursholm slår sig paret ner, och när nationalskalden Viktor Rydberg dör 1895 får paret Elsa och Natanael köpa Rydbergs Villa Ekliden, till ”underköpspris”. De umgås med de liberala i förorten, Natanael blir också rektor för den samskola som startas, radikal eftersom pojkar och flickor undervisas i samma klass. (En av deras närmaste vänner är paret Jakob och Alice Tegnér, men där är kärleken inte lika tydlig, Jakob slår både sin fru och barnen när han är berusad.) Natanael försöker heller aldrig hindra Elsa Beskow att arbeta med sina illustrerade barnböcker, vilka snabbt blir en stor försäljningsframgång! Genom hela deras liv kan man utläsa aktning, respekt, och stor kärlek, det talar de återgivna breven i boken för. En lättläst bok som också ger mycket för den som är intresserad av folkbildning (engelskt influerad, genom den s.k. ”arts and craft”-rörelsen, med namn som William Morris, John Ruskin, Walter  Crane, en rörelse som konsthistoriskt förebådar jugendstilen, den var också betydelsefull för kvinnliga konstnärers möjlighet att få jobb med textil, slöjd eller bokillustrationer).

Redan dagen efter den sista ”sittningen” för porträttet skickar Natanael ett brev till Elsa, som är ett sorts frieri. ”Att jag är fattig, vet Ni. Att en konstnärs liv ofta kan bli tungt, även för hans maka, vet Ni också. Men kan Ni hålla av mig, som jag Er, så skola vi med Guds hjälp besegra svårigheterna.” Det tog inte länge förrän Elsa svarade ja, men med förbehåll: bl.a. att hon skulle få fortsätta sin gärning med illustrationer, först för andras texter, sedan med egna (den första var Sagan om den lilla, lilla gumman 1897, ursprungligen med text av Ottilia Adelborg). Elsa gick på Tekniska kvällsskolan för att bli teckningslärarinna, och gick på Ellen Keys föredrag, med de s.k. ”Tolfterna”. Med tiden skulle hon få fem pojkar. Hennes familj, som var välbärgad, var först helt emot äktenskapet. Fadern kom från Norge, modern hette Fahlstedt. Hennes barn, men även släktingarna, t.ex. mostrarna Berta och Amalia, och hennes morbror Eugène Fahlstedt, stod modeller i hennes böcker. Textilkonstnären Märta Mås-Fjetterström var en god vän från Tekniska skolan. Natanaels farbror Gustav Emanuel startade den oerhört populära Beskowska skolan, där allt från de kungliga prinsarna till högrestånds-barn gick. Det pedagogiska gick i familjen. Själv gick Elsa i den betydligt liberalare Anna Whitlocks skola, där Ellen Key undervisade. ”Men någon lydnad kan du aldrig vänta från mig! Bara kärlek” skriver Elsa lite uppfordrande. Hon var yngst av fem flickor, men liberalt uppfostrad, till skillnad från Natanael, som kom från en högkyrklig miljö, där det inte sparades på riset.

En fin bok, härligt illustrerad med unika fotografier. [Att det inte sparades på ”riset” i den Beskowska familjen visar väl några utdrag från böckerna: När far i Tomtebobarnen undervisar de fyra barnen om ätliga och giftiga svampar, så gäller det att inte svara fel – ”för då kan det bli smäll” Och när de tre barnen i Hattstugan av misstag bränt ner hela stugan så räddas de av tomtefar, som sedan gifter sig med änkan, tomtemor. Barnen utlovas smäll när mor kommer hem. Boken slutar: ”Men barnen – det var klart – fick riset smaka/Men sedan fick de honungskaka!” Det har diskuterats om detta, som kan ses som ”barnmisshandel” skulle strykas i nya upplagor av Elsa Beskows böcker. Jag tycker nog snarare att den som är vuxen och läser för barnen kan förklara att så gjorde man ”förr” men inte idag.]