På Internationella kvinnodagen: böcker av Springora och Ni Ghríofa

Vanessa Springora: Patronym (2024/2025, övers. Emma Majberger)

Vanessa Springora slog ned som en bomb i den franska litterära värden med romanen Samtycket, om hur hon som 14-åring groomades av den då 50-årige författaren Gabriel Matzneff i Paris. 1986 var inställningen i Frankrike till sex med minderåriga mycket liberal, åldersgränsen på 15 år ville många (särskilt kulturpersoner) ta bort, det hade krävts ända sedan sexvågen på 1970-talet. Både Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir hade skrivit under, och man menade att även unga barn hade en sexualitet som borde uppmuntras. Idag, och efter #metoo (som inte slog igenom i Frankrike förrän på senare år) inser många att man hade fel. Gabriel Matzneff, en då berömd författare som alltid hävdat att sex med ungdomar är bra, är idag 89 år, och står åtalad för sex med minderåriga, i inte bara ett fall utan många. Han har aldrig erkänt brott, och Springora erkänner i boken att hon ”samtyckte” till sex med 50- åringen. Men hon var 14 år!!

Den nya romanen Patronym nämner bara detta i förbigående, om hur hon träffade en ”äcklig ful gubbe” när hon var ung. (Jfr parallellerna med Suzanne Brøggers tidiga sexdebut med en betydligt äldre fransk man, eller Linn Ullman, tidigare recenserad.) Den är snarare ett försök att förstå sin egen familj, särskilt sin far och farfar. Det börjar med att hon funderar över sitt märkliga efternamn: inte franskt, inte tyskt, inte tjeckiskt. Hennes farfar Josef kom från norra Böhmen, från Sudetområdet som ockuperades av Hitlers nazister redan 1938. Springora gör en gedigen släktforskning (jfr t.ex. Nina Wähääs bok om Major Virvelvind). Hon intervjuar sin farbror Dominic, hon reser till Tjeckien och letar i arkiv som för henne till den lilla staden Zábřeh (som på tyska kallades Hohenstadt). Familjen hette då Springer, och Josefs far var en hängiven germanofil, som välkomnade Hitlers annektering med öppna armar. Vanessas farfar Josef utbildade sig till polis i Tyskland, och före och under andra världskriget tvingades han bistå nazisterna med att samla ihop judar för vidare transport till koncentrationslä-gren. I slutet av kriget, när han riskerade att inkallas som soldat och gå mot en säker död, emigrerade han till Frankrike, där han snabbt hittade på en förfalskad historia. Det var också då ”patronymen” d v s faderns efternamn missuppfattades av en fransk tulltjänsteman. Faderns mors efternamn var Springerova, vilket då blev… Springora! Och så fick det bli.

Hon börjar skriva i samband med att fadern dör. Liksom sin far har denne i hela sitt liv varit en ”mytoman”, som hela tiden i Frankrike har tvingats hitta på en ”stamtavla”, något som tillslut blev en sjukdom. Fadern bodde stora delar av sitt liv med sin mor (en fransyska som farfar Josef gift sig med) och när Vanessa och hennes bror öppnar lägenheten är den en misär av snusk, otvättade kläder, disk, stinkande kylskåp och udda föremål. Fadern utvecklade en mentalsjukdom och lyckades aldrig behålla några jobb. På hans begravning kom endast sju personer. Två var vänner till Vanessa, hennes bror, morbror och moster plus faderns andra hustru (han var gift tre gånger). Vanessa hade då inte haft kontakt med fadern på många år. I 30-årsåldern var han en gigolo, klädd i dyra kostymer, bardisk i lägenheten och dyr stereoanläggning. Då hade han ”ordningsmani”, men den försvann med galenskapen. Han hade ett våldsamt humör, och anklagade Vanessa för att hennes mamma lämnat honom Det kan förklara varför hon hellre lämnade hemmet när den 50-årige Matzneff började slå sina snuskiga lovar kring henne. Fadern hade då helt sonika lämnat henne vind för våg för att gifta om sig igen, och hon blev ett lätt offer för en pedofil. Fadern kunde vara charmerande och rolig, men också vända på några sekunder och vräka ur sig otidigheter. Han utvecklades till en mytoman, som skröt om att han kände Frankrikes president och åt middag med arméns generaler. Han kallade sig Patric Springer von Carlsbad! Han hade jobbat (vilket var sant) inom förlags- och tidningsvärlden, bl.a. som kommunikatör, och senare för franska Arbetsförmedlingen. När han blev arbetslös flyttade han hem till sin mor, som stödde honom i allt. Jag tänker på Annie Ernaux (utan någon jämförelse) och i brev ser Vanessa att han även haft sex med män. En kartong med homo-foton bekräftar detta. Under en period bytte han stil och klädde sig i tajta vita jeans som framhävde lår och rumpa, och tajt pikétröja och blonderat hår. Sedan hans tredje fru lämnat honom blev han en hoarder och förföll, vilket lägenheten bar spår av. Hon hittar i lägenheten romanman-uskript, och minns att han faktiskt gratulerade henne när hennes första roman kom ut, utan att kommentera innehållet. Han skapade en sorts fantasivärld, något som ju också utmärker en författare!

Hennes farfar Joseph (Josef) framställdes alltid av fadern som en ”krigshjälte” vilket Springora ger sig ut för att bekräfta. Han hade en bror, Franz (František), som han höll mycket av. Denne stannade i Tjeckien, och de skulle aldrig mera träffas (jfr de två små bröderna hos Agota Kristof, hon som också kom att skriva på franska). Han ville inte bli fransk medborgare utan hoppades kunna återvända till Tjeckien när muren föll. Men han avled 1984. Han var en utmärkt tecknare och målade några tavlor.

Springora går som alla franska intellektuella i psykoanalys, och minns hur Lacan teoretiserat om ”fadersnamnet”. Hennes sökande efter sin fars bakgrund påminner henne om Kafkas Slottet. Med hjälp av goda vänner kommer hon snart på spåren av sin farfar. I Zábřeh blir hon behandlad som en ”hemvändare” med alla hedersbetygelser, och med hjälp av en tolk och en släkting får hon veta att hennes farfar utbildade sig till polis i Tyskland, när nazismen vuxit sig stark. När han riskerar att tvingas in i armén flyr han med ett tåg från Wien till Frankrike, där han uppger att han är ”tjeckisk flykting” som varit ”tvångsarbetare” i Tyskland. Först 1948 får han papper på att han är tjeckisk flykting. När han också gifter sig med en fransyska blir han kvar i Frankrike.

1940 hade han blivit medlem i NSDAP, nazistpartiet. Men som polis fanns väl ingen annan utväg? Vanessa kallar det sina ”förlorade illusioner”. Efter flykten till Frankrike gick han under jorden i flera år, tidvis gömd av sin hustru, rädd för repressalier. Vanessas makes gammelfarfar rymde från Rumänien för risken att som jude inkallas till sju års armétjänst. Historien är full av ironier. I Frankrike ändras faderns andra namn Franz, av ett misstag, till France! Först 1961, i samband med Eichmann-rättegången beskrivs nazismens koncentrationsläger på franska av tidningarna. Innan dess talade man absolut inte om det. Det kunde ju finnas fransmän som deltagit i deportationerna! Samtidigt pågick upproret i franska Algeriet, där rasismen var utpräglad. Vanessas far blir högerextrem och röstar på Le Pen, som ska förneka koncentrationslägren i Tyskland. Trots att fadern är (hemligt) homosexuell! Senare ska fadern hätskt förneka allt samröre med Le Pen.

Boken är ett ärligt försök att förstå sin egen historia, som börjar med ett namn. Det är ingen skönlitterär bok och knappast någon litterär höjdare. Men ett spännande sökande efter något… ”En arkeologisk utgrävning av en begravd historia som sög in mig likt ett svart hål”. Det är inte så dåligt.

Doireann Ní Ghríofa: Ett spöke i strupen (2020/2023, övers. Erik Andersson, Alan Crozier)

En på Irland välkänd poet, som i sin debutbok på prosa övertygar lika mycket. Den är i stora drag självbiografisk, författarinnan beskriver sin situation där hon föder fyra barn på sex år (använder man inte preventivmedel på Irland?). Livet som hemmafru i Galway och Cork är inrutat: stiga upp, göra frukost åt familjen (maken åker på fabriksjobb på sin motorcykel), skjutsa barnen till skolan, bröstamma  den yngsta av tre pojkar, städa, laga mat, tvätta, hämta barnen på skolan, o s v. DNG säger att hon älskar det dagliga hemarbetet, som gör henne lugn och harmonisk. Familjen flyttar ofta, innan de slår sig ner på landet nära Cork. Vi får bevittna när hennes fjärde barn, en dotter, föds en månad för tidigt, och dotterns dramatiska utveckling på neonatalavdelningen, där de är osäkra om hon kommer att överleva. Maken ställer upp, liksom mormor. Parallellt får vi följa författarinnans stora intresse för en 1700-talsdikt, ett muntligt kväde ”Caoineadh Airt Uí Laoghaire (Klagosång för Arthur O’Leary)” av Eileen Dubb Ní Chonaill (O’Connor). Dubb kallas för ”en av de sista adelskvinnorna av den gamla irländska stammen”, och klagosången behandlar hennes våldsamma kärlek till den benämnde Airt Uí Laoghhaire. Hon övergav sin familj för att rymma med mannen, som sedan jagades av hennes familjoch mördades på flykt av engelska soldater – en dikt som DNG läste redan i skolan som tonåring. Hon lever sig nu fullständigt in i Eileens liv, det blir på ett sätt ett feministiskt manifest, men där kvinnors tunga vardagsliv skildras på ett naturligt och hjältemodigt sätt. Hon går igenom alla översättningar till engelska av dikten, och bestämmer sig för att göra en egen, något som hon gör imellan allt annat hemmaarbete. Hon ägnar också dagen åt att bröstpumpa mjölk, buteljera den och köra med den till en uppsamlingscentral (”mjölkbank”), där den kommer att användas av kvinnor som själva inte har någon bröst-mjölk. ”Det ligger en egendomlig lockelse i att frånvara från sig själv och helt gå upp i andras behov, i en sådan självutplåning finns en glädje för mig.” ”På så vis är mitt arbete ett utplånande av närvaro.” Hon får närmast en kick av att hjälpa andra, och att då ”utplåna” sig själv.

Hon fortsätter arbetet med översättningen och besöker alla platser som Eileen var på, kloster, slott, värdshus, kyrkor. Det är viktigt att dokumentera arbetet för en kvinna som själv aldrig fick bli publicerad under sin livstid. Alla kvinnliga klagosånger lärdes muntligt från mor till dotter. Det kvinnliga sättet att ”komponera” på detta sätt väcker ”vördnad och förundran”. Hon läser breven mellan Eileen och hennes storebror Maurice, som ärvde godset de bodde på innan hon rymde. Eileens mor Maíre (Mary) Dubb födde 22 barn, varav 10 nådde mogen ålder. Eileen och hennes tvillingsyster kallas Nelly och Mary. Modern Maíre skötte det stora hushållet mellan alla barnafödslar, och hjälpte maken Donal som smugglade hudar, saltfisk, smör, ull, och import av te, vin, socker och konjak, tobak och vackra tyger. Jag kan tycka att det är väl idealiserat, men kapitulerar likaväl. (Man förstår hur DNG speglar sitt eget arbetssamma liv i Eileens.) Nelly giftes bort vid 14 års ålder med en äldre man, som dock dog innan hon hann gå i brudsäng. Mary Junior gifter sig med en välbärgad engelsman, och föder honom genast en massa barn.

I ett långt kapitel börjar DNG läsa medicin, men slutar efter sin första obduktion av ett färskt lik. Av beskrivningen i boken förstår man att hon snart hoppar av utbildningen för att bli ”fri författare”. När hon granskar sin utmärglade kropp, märkt av fyra kejsarsnitt, skriver hon ”ännu en kropp i en lång rad [av kvinnor] och jag känner inget äckel bara stolthet. Detta är en kvinnlig text, tänker jag.” Boken är full av sådana poetiska och humoristiska vändningar, den beskriver och höjer upp det, ibland föraktade, hemarbetet som så många kvinnor får göra. En underlig bastard till bok där även hela översättning-en av Klagosången finns med. En text om en annan text, men konstfärdigt och vackert genomförd. Läsvärt!