Juan Rulfo: Pedro Páramo (1955/1980/2024, övers. Yvonne Blank)
En mexikansk klassiker av en författare född 1918. Efter den tidigare nämnda novellsamlingen, och den korta romanen PP kom Rulfo att ägna sig åt att skriva filmmanus, åt radio och fotografi, där han dokumenterade de fattiga på landsbygden, där han själv var född. Först 1983 utkom hans andra novellsamling. Han ska ha varit mycket självkritisk. I denna roman, som påverkat både den amerikanska ”hårdkokta” stilen och den latinamerikanska ”magiska realismen” kommer berättaren till en gudsförgäten håla i Mexiko, där det är kokande hett, även på natten. Han har lovat sin avlidna mor att söka upp sin far, godsägaren Pedro Páramo, som påstås ha barn i nästan vartenda hus i trakten. Som godsägare kan han ställa krav på alla sina anställda och arrendatorer att erbjuda sina döttrar till ”patron” (jfr Bockfesten av novelpristagaren Mario Vargas Llosa). I den solstekta lilla byn lever döda och levande sida vid sida, vi får på så sätt hela byns historia återberättad, med den ondskefulla familjen Páramo i centrum, med Pedros far Lucas, och den misslyckade sonen Miguel, som dör en föraktfull död. Pedro, som på ett sätt blir huvudperson i den korta romanen (liksom hans högra hand Fulgio Sedano), är förälskad i sin hustru Susana San Juan, som också dör, varvid klockorna ringer i ett kör tre dagar i sträck, samtidigt som den mexikanska revolutionen utbryter 1919, med ledaren Pancho Villas bondearmé som närmar sig. PP kontrollerar domarna, advokaterna och polisen, och kallar flickorna han våldtar för ”mitt lilla köttstycke”; men dör även han, sedan hans män bytt sida i revolutionen och gått över till Villas bönder. Döden skonar som bekant ingen, inte ens den rikaste godsägare. Det är en hårdför realism, fylld av döda som går igen, andar och spöken. Mycket bärs upp av en sinnrik dialog, man förstår att filmmanus kom att bli Rulfos nästa ”projekt”. Kanske berör inte romanen mig så mycket ändå som den kom att betyda litteraturhis-toriskt?
Romanens spanska titel är Los murmullos, ung. ”dovt mullrande röster” som för tankarna till André Brinks En kedja av röster, och Thornton Wilders pjäs Our town. Rulfo levde mellan 1918-1986. Det blev senare känt att han erhållit pengar från CIA, som en ”kapitalistisk” motvikt mot den kände chilenske poeten Pablo Neruda, som kom att leva i sin exil på Isla Negra i Spanien, där han förmodligen förgiftades av kommunismens motståndare i Chile. Trots det ekonomiska bidraget skulle Rulfo inte publicera någon mer bok förrän 1983 (Guldtuppen och andra noveller). Rulfos bok är en av de första i den s.k. latinamerikanska litterära boomen, av bl.a. hans kollega Carlos Fuentes, Jorge Luis Borges i Argentina, och César Vallejo i Peru. Marquez första bok var Virvlande löv, 1955. Han har ofta erkänt sin påverkan från Rulfos roman.
Berättarens mor hade sagt honom att i Comala, ”de dödas stad”, skulle han ”höra hennes röst bättre”. Hennes, och andras, redan döda. Texten har drag av dröm och surrealism, populär i Frankrike på 1930-talet (Borges). Jasminbusken surrar av kolibrier. En kvinna han träffar i byn har ”genomskinligt blodlöst ansikte, en tunn rynkig hand, och en gammaldags klänning med volanger”. En häst som passerar på natten har ingen ryttare, det är den döde Miguel Páramos. Prästen, fader Rentería, tar emot gamla änkor som vill ”bekänna sina synder”. Han anklagar sig själv för att han från början stödde diktatorn Pedro Páramo. ”Diktatorsromaner” skulle bli en egen genre med verk av García Marquez, Roa Bastos (Paraguay), Charpentier (Cuba), Vargas Llosa (Peru). ”Nattens mantel omslöt honom och bredde ut sig över jorden. Denna jämmerdal.” Ett skrik han hör sägs vara ”ett eko som fastnat i väggen”. Huvudpersonen Pedro Páramo inträder först efter 60 sidor i boken. ”Det fanns ingen luft. Bara den stillastående och tysta natten, försänkt i den tryckande augustihettan.” Och egentligen får man känslan av att allt handlar om Rulfos mexikanska hemby. Och en mening som ”Många år senare skulle fader Rentería minnas natten när hans hårda säng höll honom vaken och till slut tvingade honom att stiga upp och gå ut för att se hästen. Det var den natten Miguel Páramo dog.” skulle kunna jämföras med den odödliga inledningen på ”Hundra år av ensamhet”. ”Februari-vinden som slet av ormbunkarnas blad, och de mogna citronernas doft på vår gamla bakgård.” ”Döden kan inte fördelas som vore den arvegods. Och sorger vill ändå ingen ärva.” ”Det finns byar som smakar elände. En munfull av deras luft räcker för att man ska känna hur unken, fattig, och tunn den är, precis som allt gammalt.” ”Det jag vill ha är hans kropp. Naken och het av kärlek; glödande av begär; hans händer omkring mina skälvande bröst och armar. Min genomskinliga kropp hängande i hans. Min lätta kropp i hans våld.”
50 år i ordets och bokens tjänst 