Från Kiev-riket till Putin.

Orlando Figes: Historien om Ryssland (2022, övers. Hans Dalén)

Den brittiske historikern har gett ut flera böcker om rysk historia. För den som undrar över detta stackars land som aldrig haft demokrati är det här en nyttig genomgång. Den förklarar också mycket av det som händer i dagens Putin-Ryssland. Putin använder medvetet den ryska historien och dess starka män och spelar på myten om ”Moder Ryssland” som alltid kämpat febrilt för gamla, traditionella värden, ett land fritt från homofiler och feminister, ständigt i kamp med det värde-lösa väst – med en historia som (kuriöst nog) går tillbaka till de gamla Kiev- och Moskvarikena. Medvetet pumpas propagandan ut i media och i skolorna, allt för att ryssarna inte ska få bli indoktrinerade från väst. Internet begränsas. Det är en isolationism som naturligtvis också är livsfarlig, med tanke på vilka vapen som Ryssland förfogar över.

Det är inte utan att man blir mörkrädd när man läser om detta jätteland, världens till ytan största, där livegenskapen avskaffades först på 1800-talet, och där demokratiska tankar aldrig kunnat få slå rot. Det hela börjar med att ett monument avtäcks av Putin i Moskva 2016: det över storfursten Vladimir i Kievriket, ”den första ryska staten” (!) mellan 980 och 1015 e.K. Att det låg i Ukraina (och (inom parentes) att dess anmoder var prinsessan Ingeborg från Sverige) hindrar inte, men kan kanske förklara varför Putin alltid hävdat att Ukraina (”Lill-Ryssland”) är en del av Stor-Ryssland, och att hans vilja är att inkorporera Ukraina åter inom ”Rysslands” gränser. Det var också Vladimir som 988 döptes i den från början grekisk-ortodoxa tron, med anor från Konstantinopel.

Till myten om ”det heliga Ryssland” återkommer Figes och Putin) genom hela boken. I ett land där demokrati och jämlikhet aldrig existerat blev den rysk-ortodoxa kyrkan en tillflyktsort, men också en uttydare av livet. Utan att vara särskilt religiös återkommer Putin ständigt till detta, ”den ryska själen” som riskerar att korrumperas av västliga influenser som feminism och liberalism, något som är främmande för ”det heliga Ryssland”. Till den ryska karaktären hör det som Dostojevskij skrev om: lidande och frälsning. Moskva har av kyrkan kallats det ”tredje Rom”, där Konstatinopel (innan det blev Istanbul) var det andra. Ryssland förde vidare traditionerna från det väst- och östromerska riket, två imperier, precis som Ryssland kom att bli.

Ryssland har alltid hotats av utlänningar, men alltid kämpat heroiskt för sin överlevnad, enligt Putin. Det började med den mongoliska invasionen på 1200-talet, då Kievriket gick under, och makten övergick till Moskva. Något senare försökte den s.k. Tyska Orden erövra Ryssland från väst, men besegrades av Alexander Nevskij, ytterligare en av de myter eller historiska händelser som ryska skolbarn läser om, och som Putin så gärna återkommer till. Figes skriver att Putin anser sig själv som den främste uttolkaren av den ryska historien. Och det är klart: ingen vågar ju säga emot honom.

Alexander Nevskij som räddar ”moder Ryssland” ur en prekär situation på 1200-talet, framställdes på film 1938 av mästerregissören Eisenstein, med musik av Sergej Prokofiev. Det är den ryska film som gått mest på biograferna i Ryssland, inte minst i samband med andra världskriget, vars slut också ingår i ”myten om moder Ryssland”. (I de många Maria-ikonerna betonas hennes traditionella roll som moder och barnaföderska.) En annan film som skildrat detta skede i historien är Tarkovskijs film om den store ikonmålaren Andrej Rubljov. Till myten hör också att Ryssland är satt att skydda Europa från de asiatiska invasionerna, och den emanerar från krigen mot mongolerna på 1200-talet. Ryssland har räddat Europa flera gånger hävdar man, 1814 slog man tillbaka Napoleons försök att erövra Moskva, andra världskriget likaså. En annan som fick känna av det ryska stålet var Karl XII.

”Envälde och livegenskap var det pris det ryska folket fick betala för sin nationella överlevnad” skrev en amerikansk (tjeckisk) historiker 1953. Mongolerna kvarstod i Ryssland ända till 1500-talet, och bidrog till mycket av det som sedan skulle bli Ryssland enligt Figes. Feodalismen var en sådan sak, i inget annat land överlevde livegenskapen så länge som i Ryssland, sedan ätten Romanov tagit över makten efter mongolerna. Systemet med jordägare som befallde över en bondebefolkning, och kunde behandla denna hur dom ville, kommer ända från 1000-talet. Korruptionen likaså.

På 1500-talet kröntes Ivan IV, även kallad den ”förskräcklige”. Sedan Konstantinopel erövrats av turkarna 1458 var Ryssland det enda land som kunde bevara den ortodoxa religionen, enligt dem själva. På Ivans tid utvecklades staten till att ägas av tsaren, liksom allt annat, allt och alla var dennes undersåtar. Hans tjänstemän, byråkrater och godsägare levde gott på att suga ut böndernas arbete. Fram till 1917 växte Ryssland enormt, framförallt i Asien och Sibirien. Tsaren var också religiöst överhuvud, en makt som endast de egyptiska faraonerna uppnådde.

Ivan den förskräcklige mördar sin son, av Ilja Repin

Rysslands storhetstid börjar på 1700-talet med Peter den store (med sina 1.90 var han verkligen stor för sin tid), som grundlägger Sankt Petersburg och försöker närma Ryssland till övriga Europa. Han såg sig som en romersk kejsare och lät sig gärna avbildas som en sådan. Han tvingade sina närmaste män att klippa hår och skägg och grundlade på så sätt ett nytt mode bland de välbeställda. Han reformerade språket och importerade nya ord. Men hans motståndare inom kyrkan såg honom som en ”frankofil sprätt” som försökte importera västerländska ideal. Hans efterföljare, den tyska prinsessa som blev ”Katarina den stora”, återgick till att följa ryska seder och bruk, även om man kunde tala franska vid hovet. Fyra drottningar styrde Ryssland under 1700-talet, vilket Putin tycks ha glömt. Men också Katarina menade att ”Ryssland är en europeisk stat”.

Mot sekelskiftet 1900 hade Ryssland förfallit på samma sätt som Frankrike innan revolutionen 1789. Folket gjorde uppror, vilket skedde i samband med första världskriget. Under en kort tid upplever Ryssland något som liknar demokrati, då tsar Nikolaj 1905 tvingas inrätta en vald riksdag (duma) med flera olika partier. Men detta experiment avbröts bryskt med den ryska revolutionen 1917.

Utan att bli allt för långrandig, påpekar Figes mot slutet av boken, att många ryssar ändå verkar föredra Putin, som ”det minst onda”. Efter Stalins död 1953 försökte hans efterträdare Chrustjev införa lättnader i förtrycket, påminnande om Lenins ”Nya ekonomiska politik” innan dennes död 1924. En kort tid var också efter kommunismens fall 1990 när Gorbatjev upphäver Sovjetunionen och inför OSS (Oberoende staters förbund), och sedan utbryter under Boris Jeltsins tid som president en sorts rövar-kapitalism när i stort sett all statlig egendom privatiseras, och uppkomsten av stenrika ”oligarker” följer. Putin avbryter detta experiment, och många ryssar torde uppskatta det. Han vill göra Ryssland ”great again” och vinner popularitet. I samband med annekteringen av Krim 2014 visade en undersökning att 80 procent av de tillfrågade ryssarna stödde Putin. Hur siffrorna ser ut idag är det väl ingen som vet. Andra Rysslandsexperter som Anne Applebaum, Simon Sebag Montefiore, och Antony Beevor hyllar Figes Rysslandsexposé. ”För att förstå Putins Ryssland idag behöver man bara läsa Figes enastående skildring” skriver Beevor. Jag kan bara hålla med.

Pråmdragare av Ilja Repin

Zaporog-kosackerna skriver brev till den turkiske sultanen, av Ilja Repin