Filosoferna i Jena och katastrofen 1806.

Andrea Wulf: Fantastiska rebeller, de första romantikerna i Jena (2024, övers. Inger Johansson)

Historien om de historiskt viktiga förromantikerna i östtyska Jena som i slutet av 1700-talet bildade en skola, både litteratur- och filosofihistoriskt, är spännande, och journalisten och historikern Andrea Wulf gör dom verkligen rättvisa. Hon behandlar alla huvudpersonerna, med ett tiotal i centrum, och låter inte minst kvinnorna ta den plats de förtjänar. Ett standardverk, enligt min mening.

Den som verkligen stod i centrum var Caroline Michaelis, som tidigt gifte sig med en läkare, Franz Böhmer och fick dottern, den avgudade Auguste. Wulf placerar henne i centrum, som en av de stora inspiratörerna, ända till slutet. Hon var en emanciperad kvinna, och efter makens plötsliga död 1785 engagerade hon sig med revolutionärerna i Mainz, som efter franska revolutionen 1789 inspirerades till att utropa en demokratisk republik där 1793. Men de flesta arresterades, inklusive Caroline och Auguste, som var åtta år, och sattes i fuktiga fängelsehålor i slottet Königstein. Caroline Michaelis, som nu hette Böhmer, slapp efter tre månader i fängelse fri, men var redan utskämd då hon blivit gravid med en av sina fångvaktare, något som hon gjort för att överleva den hårda fängelsetiden. Hennes räddare blev tidskriftsredaktören August Wilhelm Schlegel, som tillsammans med sin bror Friedrich blev centrala för Jenafilosoferna. Caroline påstods hylla franska revolutionsideal, och det var inte populärt i Sachsen och Preussen. Men August Wilhelm beundrade den intellektuella Caroline, trots att hon var fyra år äldre, och med kontakter fick han henne fri, och paret flyttade till Jena, där deras lägenhet blev centrum för gruppen. Här diskuterades filosofi, politik och litteratur, hit kom de stora dåtida stjärnorna: poeten och dramatikern Goethe, som hade en statlig anställning i det närbelägna Weimar, och dramatikern Schiller.

Caroline Schlegel, Novalis, August Wilhelm Schlegel

I den lilla staden Jena, där den liberale unge hertigen Karl August regerade, blev universitetet känt främst för sina föreläsningar i filosofi. Johann Gottlieb Fichte byggde vidare på Kants filosofi, som betonar människan i centrum (”jaget”, das Ich) istället för gudsfruktan och lydnad inför auktoriteter. I stadens lilla muromgärdade centrum låg hertigens palats, universitetsbyggnaden, Michaeliskyrkan; här bodde Schlegel och Caroline och tioåriga Auguste, här bodde Schiller, filosoferna Hegel och Fichte, och under en kort period också bröderna von Humboldt, den ene upptäcksresande Alex-ander, den andre, Wilhelm, grundaren av universitetet i Berlin. I Carolines bostad trä-ffades man för att diskutera jaget och naturen, som var viktigt för romantikens filosofer och författare, och Caroline spelade här en stor roll. Hon publicerade sig aldrig under eget namn, det var närmast omöjligt för kvinnor att göra, utan under maken August Wilhelms, och de båda började nu översätta Shakespeares dramer till tyska, som nu spreds över den tyskspråkiga världen. Centralt för Fichte och Jenaromantikerna var ”den fria viljan”, som hämtat idén från den franska revolutionen. ”Och detta radikalt nya begrepp om ett jag utan bojor rymde även möjlighterna till ett annorlunda liv.” skriver Wulf.

Nya naturvetenskapliga landvinningar gjordes, som teleskopet och mikroskopet, Linnés botanik, teknik som ångmaskinen och lokomotivet, smittkoppsvaccin, varmluftsballon-ger som gjorde att man kunde se jorden ovanifrån, Laterna Magica, en tidig föregångare till filmapparaten. Åskledaren, som uppfanns av amerikanen Benjamin Franklin, kunde t.o.m. tämja det som tidigare ansetts som ”Guds vrede”.Kartor och klockor katalogise-rade världen. Jenafilosoferna menade att världen ”berövats sin poesi, sin andlighet och känsla”. Fantasin behövdes parallellt med förnuftet och det rationella tänkandet (som betonats i Frankrike och England under den industriella revolutionen på 1700-talet). Man började uppskatta folkvisor och folksagor och senare också ”det nationella”.

”Här brinner visdomens facklor varje stund på dygnet” sa en av de 800 studenter varav flera deltog i Fichtes föreläsningar om ”Jaget och Icke-jaget”. I den lilla staden fanns flera bibliotek och sju bokhandlar, med allt fler tidskrifter, och staden låg centralt längs handelsvägar i alla väderstreck. Jenaromantikerna startade tidskriften Athenäum, som snart konkurrerade ut Schillers tidskrift Die Hore (som på den tidens tyska betydde ”tiden, timmarna”). Goethe bodde nära och kom ofta ridande på besök, liksom den märklige poeten Novalis (Friedrich von Hardenberg). I de små tyska staterna som tillhörde ”Det heliga romerska riket av tysk nation” spreds läskunnigheten mycket fort liksom antalet tidningar och tidskrifter i olika ämnen. Caroline kallade Jena ett ”filosofins kungarike”.

Boken är ett jättearbete där främast korrespondensen gåtts igenom – Jenaromantikerna var fanatiska brevskrivare, och i de litterära salongerna som Caroline Schlegels, lästes brev och romaner och filosofiska traktat högt för åhörarna. Det var vad Kant kallat ”människans utträde ur sin självförvållade omyndighet”, och att ”ingenting krävs för denna upplysning utom frihet.” Poesin var, enligt poeten Hölderlin, ”vetenskapens begynnelse och ände”. Förståelsen av naturen spelade en stor roll, det var i naturen man upptäckte ”sig själv på allvar”.

Erotiken och den fria sexualiteten hölls högt i ära i Jena, t o m den gamle Goethe hade skrivit erotiska poem i sina Romerska elegier. Han levde sedan länge, utan att vara gift, ihop med sömmerskan Christiane Vulpius – men hertigen Karl August, som dyrkade Goethes genombrottsverk Den unge Werthers lidanden, såg genom fingrarna och var t o m gudfar till deras första son, August. När August Wilhelms och Caroline Schlegels äktenskap knakade i fogarna tog även hon en utomstående älskare i den tolv år yngre filosfen Friedrich Schelling, som efter Fichte blev filosofen på modet. De skulle leva samman ända tills Caroline gick bort 1809, i dysenteri, en pestsjukdom som även tagit den älskade dottern Augustes liv nio år tidigare. Jenaromantikernas idealistiska samhällssyn slutade också i katastrof. 1806 nådde, den från början av romantikerna beundrade, Napoleons arméer Jena, där ett stort slag mellan Frankrike och Preussen/ Sachsen stod. Efter fransmännens seger plundrades Jena fullständigt och stora delar av staden brändes ner. Caroline och Schelling flydde till München där de började ett nytt, lyckligt, liv. Då hade poeten Novalis redan avlidit, 1801, bara 28 år gammal. Hans mest kända dikter, Hymner till natten, som han skrev till den bara 15 år gamla älskarinnan Sophie von Kühn, utgavs efter hans död av vännerna Friedrich Schlegel och Ludwig Tieck, och räknas idag till den tyska litteraturens största. August Wilhelm Schlegel hade efter uppbrottet från Caroline, träffat den franska feministen Madame de Staël, och hjälpt henne publicera den viktiga boken ”Om Tyskland”, som också spred Jenaromantikernas litteratur, ideal och filosofi i Europa.

Vad var det viktiga med den kortvariga Jenaromantiska gruppen? ”Tonvikten på individens frihet och erfarenhet, beskrivningen av naturen som en levande organism, avståndstagandet från stränga regler, i livet så väl som i poesin – och övertygelsen om att konsten är den förenande länken mellan medvetandet och omvärlden” skriver Wulf avslutningsvis. Det är tankar som skulle spridas över hela världen och ha bärighet än i dag.