En av de populäraste frågeställningarna inom amerikansk litteraturvetenskap brukar vara vem som skrivit ”The Great American Novel”? Allt sedan Herman Melvilles monstruösa sjöroman Moby Dick utkom 1851 har frågan stötts och blötts, kandidater förts fram och förkastats. Till kriterierna brukar höra att den ska omspänna hela USA, geografiskt, historiskt och socialt, och att den på något sätt ska spegla ”The American Spirit”, med dess positiva och negativa sidor. Framförallt bör romanen vara stor – det säger sig självt att omfånget på en roman som ska spegla hela USA inte kan understiga 1000 sidor! Amerikanska bestsellers tenderar därför att vara omåttligt tjocka och omfångsrika, men orsakerna kan också vara, som jag hört, att amerikanska författare fortfarande får betalt per ord, och att copyright-skyddet är bristfälligt. (USA skrev t.ex. inte under Bernkonventionen 1904, som för första gången i historien garanterade författarna rätt till sitt arbete.) Att dagens författare inte sällan talar in sina romaner på band eller skriver på dator, brukar också nämnas som en orsak till böckernas omfång och brist på koncentration.
(Att sedan ”stor” litteratur inte behöver betyda stor till omfånget, är kanske en annan femma.)
En författare som på allvar gick in för att skriva ”den stora amerikanska romanen” var John Dos Passos. Hans stora trilogi USA finns översatt till svenska, och kom på 1980-talet i Bonniers pocketserie Forumbiblioteket. Redigerad och med förord av arbetarförfa-ttaren Bunny Ragnerstam, som bearbetade Artur Lundkvists översättning från 1930-talet. Den är inte minst en introduktion till landet USA, vare sig man varit där själv, eller bara är intresserad.
Den 1500 sidor stora romantrilogin utkom åren 1930-36. Den första delen med namnet 42:a breddgraden, den andra 1919, och den tredje Stora pengar. När den utkom på svenska i fullständigt skick 1981 var det en stor litterär händelse. Översättare var också Sonja Vougt och Sven-Erik Täckmark.
John Dos Passos (1896-1970) var journalist och har utgivit ett trettiotal stora romaner och ”samtidskrönikor”, sammantaget en historisk exposé över Nordamerika från George Washington till modern tid. Han debuterade 1921 med Three Soldiers, som skildrar JDP:s upplevelser under 1:a världskriget som ambulansförare (något som också Hemingway gjorde). Romanen Manhattan Transfer (1925) som också finns på svenska, är en förövning till den stora USA-sviten. Här introducerar Dos Passos den romanteknik som han skulle utveckla vidare i USA-trilogin: tvärsnittskomposition med parallella handlingar, prosalyrik, en blandning av fiktion och fakta, inflätad text från tidningar och schlager (en teknik som skulle influera författare som Eyvind Johnson, Josef Kjellgren, Aldous Huxley, Alfred Döblin). I boken Adventures of a Young Man (1939) skildrade JDP klasstriderna i gruvorna i Harlan County, som han undersökte tillsammans med kollegan Theodore Dreiser. Tillsammans med Hemingway och den holländske filmaren Joris Ivens gjorde han filmen Spaniens jord om inbördeskriget 1936-39. I boken Number One (1943) beskrev han den populistiske politikern Huey Longs blixtkarriär som slutade med att denne mördades 1935, och i sin sista roman Midcentury (1961) gick Dos Passos till rätta med korruptionen inom den amerikanska fackföreningsrörelsen.
Dos Passos bygger i sina romaner vidare på en tradition inom den amerikanska litteraturen som uppstod vid sekelskiftet 1900. Det var en grupp författare som, med Émile Zola som förebild, då började skildra det amerikanska samhället underifrån och så naturalistiskt som möjligt. Hit hörde Upton Sinclair som i romanen Vildmarken skildrare invandrare som arbetar i det enorma slakthusområdet i Chicago. De kombinerade ett journalistiskt skrivsätt, kallades i USA ”muckrakers” (de som rör om i skiten), de kritiserade den ohämmade kapitalismen i sociala indignationsromaner som Dreisers ”Sister Carrie”, och Frank Norris ”The Octopus”. Det kallades också ”reportagerealism” (straight writing) och var föregångare till den ”hårdkokta” stil som kom att utmärka kriminalförfattare som Dashiel Hammett och Raymond Chandler. Idémässigt var de influerade av Darwinism och Freuds upptäckter inom psykologin.
Det som skiljer Dos Passos från de tidigare amerikanska naturalisterna är hans tekniska innovationer inom romanprosan. Han introducerades i Sverige av Artur Lundkvist. Texten skulle ge en känsla av tidsskildring, och i inskjutna biografier presenterades tidens stora män, men även arbetaröden, småbanditer och förkrigsrevolutionärer som Emma Goldman.
Anslaget till romanen 42:a breddgraden är mäktigt: Den unge mannen går fort för sig själv genom folkmassan som tunnas ut på kvällsgatorna: ”trötta fötter efter att ha gått många timmar, sökande ögon efter en värmande huvudvridning, glimtar i ögonen till svar, en nickning med huvudet, en höjd skuldra, händer som slås ut och knyts, blodet dunkar av allt han vill, huvudet surrar som en bikupa med förhoppningar, musklerna längtar efter jobb, efter vägarbetarnas arbete med hacka och spade, fiskarens säkerhet med haken när han drar in det hala nätet över relingen på den krängande trålaren, broarbetarens svängande arm när han hamrar ut den vitnande plåten, lokförarens lugna säkra grepp om ångreglagets handtag, småbonden som tar i med hela kroppen när han ropar ptroo åt mulorna och sliter plogen ur fåran. Den unge mannen går för sig själv och söker igenom massan med lystna ögon, öron på spänn för att höra, för sig själv, ensam.”
Det är en prosa som präglas av arbetarlitteraturens maskulinitet som stod på topp på 1930-talet, rytmen och jargongen, långt ifrån den mondäna litterära världens invecklade syntax hos Proust eller Musil, som lästes av den parisiska och wienska societeten. Ur den kollektiva massan, som präglar språket hos Majakovskij, de ryska författarna, eller Ivar Lo-Johansson, plockar författaren ett tiotal människoöden (en sorts kollektivroman, långt från autofiktionen av idag) som vi sedan får följa i dryga femtonhundra sidor, med början i sekelskiftets New York, där president McKinley är ”flitigt sysselsatt i sitt ämbetsrum”, militären paraderar i huvudstaden, den amerikanska expansionen når Filippinerna, som erövras från Spanien, och den kinesiska ”öppna dörrens politik” hälsas med glädje av imperialistmakterna. Vi får följa typografen Fenny McCreary som tillsammans med den excentriska doktor Bingham kuskar runt den amerikanska landsbygden för att sälja kolportagelitteratur som detektivmagasin. I San Francisco får han kontakter med den fackliga organisationen i International Workers of the World, och efter att ha arbetat med illegala fackföreningstidningar i Seattle och Los Angeles beger sig McCreary till Mexiko för att delta i revolutionen mot diktatorn Porfirio Diaz. Hans raka motsats är kapitalistlakejen John van Moorehouse, som efter misslyckade musikstudier blir journalist, samtidigt som han jobbar på svärfaderns mäklarkontor i Wilmington, Delaware. Efter att ha misslyckats med ett lyxhusprojekt slår Moorehouse sig på reklam och enrolleras som major i Röda korset i första världskriget.
För romanens huvudpersoner kommer världskriget som en befrielse. Med andra romanen, 1919, skildras det lättjefulla livet i det krigsdrabbade Paris (jfr Hemingway och Scott Fitzgerald). Kontorsslaven Janey Williams kommer dit som sekreterare åt Moorehouse. Hon och väninnorna Eleanor och Eveline idkar välgörenhet inom Röda korset, men fikar mest efter nöjen och snygga karlar. Studentpoeten Richard Ellsworth Savage tar jobb som ambulansförare och bildar reklamfirma med Moorehouse – innan dess har vi fått följa hans föga ärorika rundresa som deltagare i president Wilsons valkampanj. Paris präglas av strejker och upplopp, och medan segrarmakterna gör upp i Versailles så börjar huvudpersonernas häxdans, med lösa förbindelser, droger och livslögner, vars slut vi får följa i trilogins tredje del.
I USA hälsar monopolindustrin krigsutbrottet med glädje. I kapitlen om strejkvakten Daughter och i ett långt avsnitt i Stora pengar, om journalisten Mary French, skildras arbetarklassens fåfänga kamp mot järnhårda storföretag och en korrumperad fackföreningsrörelse. Under president Wilsons beskydd stryps den socialistiska och syndikalistiska fackföreningsrörelsen effektivt, organiserade strejkbrytare skickas runt landet för att rycka in där det behövs för att så splittring. Militär och polis kallas ut mot demonstrationerna för att skjuta skarpt. Moorehouse, som fått konsultjobb för ”biläggande av arbetstvister” betalar öppet under bordet. För industrin kommer kriget som en befrielse som tar gadden ur den radikala arbetarrörelsen. ”Där [i kriget] blir man skjuten utan dom och rannsakan” säger Moorehouse.
I Stora pengar skildras tiden före depressionen 1929. Eleanor och Eveline öppnar konstsalong och inredningsfirma i New York. Charley Anderson går från den luckrativa bilindustrin till flygplansindustrin, och Mary French får se anarkisterna Sacco och Vanzetti avrättas i den elektriska stolen 1927. Jakten på pengar, förbudssprit, makt och romantik kontrasteras skarpt mot det ökande våldet mot de amerikanska arbetarna under det snabbt framrusande tjugotalet. Det som en gång var ”det förlovade landet” har besudlats med blod, strejkande immigranter dör och författaren konstaterar: ”Vi står besegrade, Amerika”.
Naturligtvis finns här brister. Den realistiska stilen blir i långa stycken tröttande, flera av romanpersonerna saknar psykologiskt djup, det oändliga uppradandet av detaljerade händelseförlopp gör att man förlorar blicken för de stora linjerna i romanen. Personerna blir med Artur Lundkvists ord, ”sociologiska exempel”. Här saknas emellertid sydstaterna med sina ras-problem, småbönderna och de fattigaste invandrarna. Till de intressan-taste delarna i böckerna hör dock de många biografier som sprängts in. Industrimagna-ter som Ford, Carnegie, JP Morgan, Hearst, Rockefeller; socialister som Joe Hill, John Reed och Thorstein Veblen; det löpande bandets skapare F.W. Taylor, arkitekten Frank Lloyd Wright, presidenterna Roosevelt och Wilson. Tillsammans ger allt detta onekligen en känsla av en av världens största länder, i sig själv en hel kontinent: ett land vars mångsidighet och enorma motsättningar skickligt speglas i denna jättelika kollektivroman.
Ny Dag 12/12 1988
Honorée Fanon Jeffers: W.E.B. du Bois’ kärlekssånger (2021/2024, övers. Helena Hansson)
Om det bara kommer an på omfånget så är detta en ”stor amerikansk roman” (896 s.). Och eftersom Dos Passos inte tar upp de svartas situation i USA så passar den här boken bra, även om den liksom Dos Passos kanske inte fördjupar romanpersonerna så som man hade velat. Författaren är poet och professor i engelska vid University of Oklahoma, född 1967. I sin romandebut skildrar hon både sin huvudpersons historia, och i en rad inlagda s.k. ”sånger” också de svartas sorgliga historia i USA. Boken tillägnar hon den förste svarte man som fick doktorera i USA, William Edward Burghart Du Bois (1868-1963), som doktorerade i sociologi 1895 vid Harvard. Han radikaliserades succesivt under 1900-talet, blev medlem av amerikanska kommunistpartiet, och dog i Ghana, inbjuden av president Nkrumah. Bland de svarta sågs han som motståndare till den mer moderate Booker T. Washington, och fick ett uppsving på 1970-talet med Malcolm X, Black Muslims och The Black Panthers.
Till skillnad från Dos Passos naturalism är Jeffers roman mer av ”autofiktion”, där vi får följa hennes hjältinna Ailey Pearl Garfields uppväxt i ett litet samhälle nära Atlanta, Georgia. Hon kommer från en intellektuell familj av ”ljusa” svarta (en mix historiskt av indianer, vita slavägare, och svarta slavar). Det understryks att det finns svarta i USA som är så ljusa i hyn att de t.o.m. kan ”passera” för vita. Aileys far är läkare, modern är lärare, men avstod en akademisk karriär när hon blev gravid. De är liberala och vänliga och förespråkar en liberal barnuppfostran. Tiden är 1980-tal och vi får följa Aileys utveckling via High School (gymnasiet) och College (lägre universitetsutbildning) och vidare till universitet. Hon går på det berömda svarta kvinnocolleget Routledge där hon förälskar sig, diskuterar rasfrågor och politik med sina klasskamrater. I de insprängda ”sångerna” skildras ursprungsbefolkning (indianen Micko) och den vita slavägaren bomullsplantageägaren Samuel Pinchard som utvecklas till en brutal kvinnoskändare och pedofil, med förkärlek för unga svarta flickor. Jeffers skriver ”neger” konsekvent, känns konstigt för en svensk, men är väl konsistent med ”negro” som Martin Luther King kallade sitt folk? Rent allmänt hade jag nog lite svårt för Jeffers språk, nästan lite chic-litt, särskilt när hon skildrar Aileys tämligen lyckade liv som priviligierad svart i Georgia. Inte särskilt djuplodande personbeskrivningar. Hon berättar snarare som en historiker, inte ointressant men kanske inte så ”litterärt”? Mycket släktforskning och minst tio års materialinsamlande ligger bakom den omfattande romanen, som hon också kallar en ”historisk roman”. Ailey har en problematisk storasyster som tidigt börjar använda droger och springa ute med pojkar. Familjen är trogna kyrkobesökare. Man har hembiträden. Familjen var ”arbetaradel” men löd under samma raslagar som andra svarta i Georgia. Aileys farmor har sommarhus på Martha’s Vineyard, ett riktigt överklassområde på en ö utanför Boston, där familjen Kennedy bodde. Hon är så ljus att hon ”går för vit”, även om Oaks Bluff är en del av ön där det bor en del förmögna svarta. Aileys Uncle Root är också välutbildad akademiker, och berättar för henne om när han som ung träffade ”den store tänkaren” W.E.B. du Bois när han gästföreläste på Routledge College 1925. ”Hur många gånger jag än har färdats den sträckan så är det en viss känsla. Lukten av kogödsel. County Line Road och en lång, röd grusinfart. Persikoträden, en hel kontinent när jag var liten. Bomull som planterades för 200 år sedan och sedan sojabönor för att låta jorden vila.”
Redan som barn börjar Aileys snuskiga farfar kladda på henne, liksom på hennes systrar. Det avslöjas också att Doktor Du Bois var svår på kvinnor, bl.a. hans assistent Jessie Faucet som också var författare. 1993 blir Ailey antagen till Routledge, som många av hennes släktingar. Väldigt mycket handlar om hennes olika pojkvänner, lärare, studier, umgänge, och det blir lite enahanda. Åtminstone för mig. Aileys Uncle Root har också jobbat där som lärare, liksom hans hustru Olivia, 1938. Och 1901 var Du Bois själv lärare på Georgia institute for coloured girls, föregångaren till Routledge. 1922 tilläts även pojkar att söka dit. Men de nådde aldrig upp till 10 procent. Ett annat flickcollege var Spelman i Atlanta. Många flickor har gått där i fyra generationer. Styrelsen var dock länge helvit. Man diskuterar allvarligt om Du Bois menade att även svarta kvinnor kunde ha tjänster på universitetet. I ett tal talar han nämligen om ”den svarte mannen” som en nationens ledare. Aileys pojkvän Abdul talar sig varm för ”den svarte mannen”. Men Ailey och hennes mamma är utan tvekan feminister, eller ”kvinnoist” som hon säger själv. Man kallar varandra ”broder” och ”syster” även mellan lärare och elever. Och dom svarta männen kallar regelbundet sina kvinnor för ”kvinna” när dessa tilltalas. Routledge college for coloured women grundades 1873. Aktiva vid bildandet var American Missionary Association, som sedan 1846 arbetat mot slaveriet och för kristna värderingar. Men alla flickor i studentorganisationen Beta Alfa Beta är ovanligt ljusa i hyn. (Ailey konstaterar att är man mörkare än en ljusbrun papperspåse har man ingen chans att komma in. En sorts ”inre rasism” således.) 1954 fick genom ett utslag i Högsta Domstolen svarta elever rätt att gå på vita skolor som High School och College. Från början kunde svarta kvinnor bara jobba som sjuksköterska, socialarbetare eller lärare. Svarta män fick möjlighet att jobba som jurister och läkare på 1960-talet, då för att kunna försörja sina fruar och familj som var hemma. När Du Bois fick arbete vid universitetet i Atlanta var det en stor händelse och fortfarande vanligt att svarta pojkar och män kunde lynchas av vita mobbar på landsbygden. Aileys mamma Belles äldre bror är också kriminell och sitter i fängelse.
I släkten ingår en del vita personer, som att Aileys anmoder Maybelline f. 1860 fick barn tillsammans med plantageägaren John Pinchard, vars farfar var den tidigare nämnde Samuel Pinchard från Virginia. Det fanns på 1960-talet få ”rasblandade” äktenskap (som i filmen ”Gissa vem som kommer till middag?”). Men allt detta är något man inte pratar om. I början på 1980-talet slutar Belle att raka ut sitt hår som annars krullar sig, och hon börjar köpa afrikanska tyger. Långsamt börjar den nya moderna tiden nå det svarta Georgia. Och där ingår kvinnans frigörelse från vad Du Bois kallar ”den svarte mannens bestialitet”. Den ovannämnde Samuel Pinchard går på bordeller där svarta flickor säljs, hur unga som helst. Ailey läser Alice Walker och Toni Morrison och röker hasch. Hennes storasyster Lydia röker kokain (crack) som blev den stora partydrogen på 1980-talet. Eftersom hennes kille säljer knark är det så mycket lättare, och hon är snart beroende. För ”det står inget om det i Bibeln”!
Jag gillar inte översättningen, som inte sätter sin prägel på dialogen, som är stolpig, med ord som sockerbönan (”sugarbean”?) och ”moj” som jag inte vet vad det är. Grej? W.E.B. Du Bois gav ut ett stort antal skrifter och blev en av de främsta förespråkarna för svartas rättigheter i USA. Hans idéer var långt före sin tid, och skulle realiseras långt senare. Idag finns mycket av det han skrivit tillgängligt på nätet., t.ex. webdubois.org. Jeffers egen mor Trellie James Jeffers har också publicerat essäer om rasismen inom de afroamerikanska grupperna. Själv har Jeffers studerat slaveriet i Senegal och Ghana. Zanzibar var en stor utskeppningshamn för slavar som araberna tillfångatagit. Jeffers hyllar också digitaliserade arkiv i Georgia över både de indianer som bodde där, och de svarta. Hon understryker att de första vita nybyggarna i Georgia stal mark från indianer (creek och cherokee) som den Micko som förekommer i romanen. Det finns t o m ett forskningsämne i USA idag kallat ”red-black studies”, d v s afro-urfolksstudier. Det vill säga så länge inte Donald Trump tar bort finansieringen! En omfångsrik bok som man gott kan sjunka in i.
William Saroyan: Den mänskliga komedin (1943/1960, övers. Birgitta Hammar)
En amerikansk klassiker som jag kanske blev lite besviken på. Utgiven 1960 på det s.k. Biblioteksförlaget, i ett utförande snarlikt en Penguin-bok. Saroyan (1908-1981) var född av armeniska invandrade föräldrar, debuterade med en samling berättelser 1934 och skrev noveller, romaner, dramatik, filmmanus (bl.a. den ovannämnda som han överförde till film 1943 med den svenska titeln Vi människor). Hans berättelser handlar ofta om hans familjs uppväxt i Fresno, Kalifornien. Han tillhör en grupp av realistiska författare, som John Steinbeck eller Erskine Caldwell. Men till skillnad från den senares prisbelönta roman Tobaksvägen (Tobacco road), som skildrar ”white trash” d v s fattiga vita i amerikanska Södern, där människornas sämsta sidor kommer fram, så är Den mänskliga komedin snarast en solskenshistoria i skuggan av andra världskriget. Den handlar om bröderna Homer (Homeros) och Ulysses (Odysseus) i den påhittade lilla staden Ithaca i Kalifornien. Homer som är 14 arbetar som springpojke på ett telegrafkontor, och han månar om sin 4-årige lillebror i en familj med fem barn, en pappa som är död, och en storebror som är soldat i kriget. Saroyans egen barndom inföll under det första världskriget, och det blir ibland en smula anakronistiskt att skildra en tid när nyheter förmedlades med telegraf och inte telefon, som på 1940-talet. Men Homer är den som får gå hem till stadens människor med meddelande om vilka som avlidit i kriget. Till sin hjälp har han telegrafkontorets ålderman Willy Grogan, och den filosofiske föreståndaren Tom Spangler, som är den som får tolka Saroyans budskap om vänskap, kärlek och trofasthet.
Själv karakteriserade Saroyan budskapet i boken som ”den fula lilla staden, som innehöll hela den stora, komiska världen, och till de stolta och vilda medlemmarna av släkten Saroyan, som i sig innefattade hela mänskligheten”. För den lille Ulysses ser världen ”ensam och lustig” ut. ”Underlig, smutsig, snårig, märkvärdig, meningslös men skön” ser världen ut för 4-åringen. Homer får springa ärenden åt Mr Spangler på telegrafkontoret och hjälpa den gamle Willy Grogan när han druckit för mycket. Men människorna i Ithaka är inte onda, de har mycket gott i sig utan att vara ofelbara. Som de flesta människor är. Och att de döda alltid finns ibland oss, vilket gäller både barnens far och den i kriget förolyckade storebror Marcus. ”Sorkarna i jorden och fåglarna på himlen och fiskarna i havet är alla delar av tingens liv – och delar av vårt liv.” Homer arbetar när han inte går i skolan, och även livet i skolan är tämligen bekymmerslöst trots den fisförnäme Hubert Ackley III och den snälla lärarinnan i Antikens historia, miss Hicks. Homer känner sig ”ensam” men mamma försäkrar att det bara är för att han inte är barn längre utan håller på att bli vuxen. Han får brevkurser i kroppskultur med muskelstärkare, och Ulysses beundrar allt hans storebror gör. Han tävlar i häcklöpning i skolan mot Hubert Ackley, medan miss Hicks hejar på. Stadens många original stöter ihop med Homer när han går med sina telegram. Ibland känns det som en pendang till klassikern Tom Sawyer och Huckl-eberry Finn. Homer får ofta skulden för att vara bråkig i skolan, medan den högväl-borne Hubert Ackley III alltid klarar sig. Miss Hicks evangelium känns som det kom från en annan tid, även i USA: ”I ett demokratiskt land är varenda människa alla andras jämlike efter måttet av sin kraft, och sen står det var och en fritt att anstränga sig att göra gott eller inte, att vara god eller dum, alldeles som hon behagar.” Den typen av moraliska utsagor skiljer väl också Saroyans roman från senare kollegors. Eller rektorns budskap, så fjärran från dagens: ”Det här är Amerika och dom enda utlänningarna här är dom som glömmer att det är det.” Homers systrar Bess och Mary uppvaktas av soldater på permission, men allt går sedesamt till. Tillsammans går de till den lilla stadens enda biograf. Homer drömmer om ”en annan värld, en bättre värld, en bättre mänsklighet, ett bättre sätt att göra allting på” Och när en ung rånare besöker telegrafen ger den altruistiske Tom Spangler honom alla 75 dollar han har i kassan. ”Du behöver dom mer än jag”, konstaterar han bara. Och författaren konsta-terar vist: ”Kärleken är odödlig, hatet dör varje minut”. Man önskar verkligen att han skulle få rätt!
Bihang: Tennessee Williams: Katt på hett plåttak, Linje Lusta (dramatik, film), Vittorio de Sica: Cykeltjuven (film), John Steinbeck: Vredens druvor, Riddarna kring Dannys bord.
50 år i ordets och bokens tjänst 