Eyvind Johnson, Rudolf Värnlund och Maria Sandel

Rudolf Värnlund och Maria Sandel, två bortglömda arbetarförfattare som återupptäckts.

Proletärförfattarna Eyvind Johnson och Rudolf Värnlund träffades hösten 1919 i Stockholm.

Värnlund hade växt upp i Stockholm under fattiga förhållanden, och de möttes genom vännen Ragnar Holmströms försorg i Stockholms norra ungsocialistiska klubb, som hade en anarkistisk anstrykning. Eyvind Johnson var engagerad inom anarkosyndika-lismen i Boden, och det finns protokoll av honom från den norrländska klubben som Örjan Lindberger hittat.

Johnson och Värnlund kom att leva tätt tillsammans, inte minst genom en flitig brevväxling. På 1920-talet vistades de bägge långa perioder utomlands, främst i Berlin och Paris (i Värnlunds fall också Barcelona där han bevakade spanska inbördeskriget).

Ett tidigt försök till samarbete var den litterära tidskriften Vår nutid, som de tre tillsammans utgav 1920. Två år senare planerades en ny tidskrift tillsammans med Johnsons vän Victor Vinde i Paris. Av detta blev dock ingenting. Värnlund är idag en av de minst kända av de många av de s.k. proletärförfattarna som debuterade i Sverige på 1920- och 1930-talet.

Värnlund blev hårt kritiserad av konservativa svenska kritiker, värst av den unge Sven Stolpe, som kallar Värnlunds romaner ”kulturfientliga” och ”beklämmande”. Det var, menar Jimmy Vulovic, samhällets upplösningstendenser i början på 1920-talet, i första världskrigets skugga, som kritiker som Stolpe eller den mäktige Fredrik Böök fann oroande i unga författares verk. Kritiken tog mycket hårt på Värnlund, trots att Johnson försvarade honom i flera tidningar. Kampen mellan den nya unga arbetarlitteraturen och de etablerade borgerliga kritikerna skulle fortsätta på 1930-talet. Johnson ger ett elakt porträtt av Stolpe i en av sina Krilon-böcker, som den uppblåste Dr Tollius. Stolpe gick också längst i sin kritik: han föraktade de ”primitiva miljöer” som arbetarförfattarna skildrade, och fann dem inte värda att skildra litterärt. Det var en strid om vad Pierre Bourdieu kallar ”makten att konsekrera producenterna och deras produkter”. En strid om ”litterär smak”.

En liknande smakdebatt utkämpades på en annan front i tidningarna på 1930-talet. Den handlade om kvinnoskildringar och erotik, och berörde främst Agnes von Krusenstjernas böcker. Även i den debatten stod Johnson upp och försvarade författarinnan.

Olika vägar

Johnson och Värnlund gick olika vägar som författare. Värnlund försökte, som Jimmy Vulovic påpekar i sin avhandling, söka en förenande faktor mellan individ-kollektiv, mellan ensamhet och gemenskap, en sorts kollektivets moral. Det är främst i de självbiografiska uppväxtskildringarna Vandrare till intet, och Hedningarna som icke hava lagen detta åskådliggörs. Johnson å andra sidan, skulle med tiden avvika från det kollektiva spåret, redan Romanen om Olof handlar istället om hur huvudpersonen finner sin egenart, sin individualitet. Johnson skulle efter andra världskriget exemplifiera det i en rad skickligt framförda historiska romaner. När Värnlund begravdes 1945 var Eyvind Johnson en av de få deltagarna vid begravningen.

Johnson är översatt till många språk, och räknas idag till de stora europeiska prosaisterna, med nobelpriset i litteratur som bekräftelse 1974. Då hade Värnlund varit död i 29 år, och han får nog betraktas som mer eller mindre bortglömd som författare idag. 1987 uppmärksammade emellertid Eva-Karin Josefsson Värnlunds många inträngande kvinnoskildringar i en artikel i tidskriften Arbetarhistoria, 1987:44/45. En avhandling om Värnlund som dramatiker (han är en av de få arbetarförfattarna (frånräknat Dagerman) som skrivit ett betydande antal teaterpjäser) skrevs av Dag Nordmark 1978. Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek har en stor del av Värnlunds stora produktion i biblioteket.

Jimmy Vulovic karakteriserar Värnlunds författarskap som en rörelse från att gestalta olika individer (Vandrare till intet), till ”att vilja skildra ett för alla individer inneboende behov av gemenskap” (De frias bojor). Båda författarna skildrar tidigt konflikten mellan kapitalism och arbetarkollektiv (Johnson i sin första roman Timans och verkligheten, Värnlund t.ex. i De frias bojor). Värnlund skildrar t.ex. hur en konflikt på en textilfabrik utmynnar i att flera arbetarfamiljer vräks från sina bostäder. Jimmy Vulovic pekar också på hur Värnlunds romanpersoner till slut finner en gemenskap tillsammans, en gemenskap som helt saknas i Johnsons romaner.

Den rika brevväxlingen mellan Eyvind Johnson och Rudolf Värnlund uppmärksammades 1984 av Birgit Munkhammar i en essä i Ord och Bild 1984:2. Johnson återkommer till vänskapen med ”Rulle” i två självbiografiska böcker från 1950-talet, Tidens gång, och Romantisk berättelse, som bl.a. skildrar deras samvaro på 1920- och 1930-talet i Berlin och Paris.

Maria Sandel – kvinnlig pionjär

I början på sin avhandling om Stockholm i litteraturen kring sekelskiftet 1900 kommer Alexandra Borgs intressanta genusfråga in – det är nämligen hart när omöjligt att hitta en kvinnlig flanörförfattare (den mest inflytelserika genren vid denna tid med Hjalmar Söderberg som främsta svenska namn), vilket har flera orsaker. Kvinnor kunde inte röra sig fritt på gatorna som män (1), och när de gjorde det var de nästan alltid på väg till eller från arbetet eller hemmet (2). Gatorna var ännu ej erövrade. Kvinnliga journalister var ovanliga, en av de första som lät tala om sig är Elin Wägner, som skildrat sin tid som pennskaft i romanen med samma namn 1910.

Maria Sandel är vår första riktiga kvinnliga arbetarförfattare, hon skildrar främst kvinnliga arbetsplatser och fabriker i Stockholm, hon var organiserad socialdemokrat och var med och startade kvinnoförbundets tidning Morgonbris. I hennes romaner och noveller spelar hemmet och barnen, som var arbetarkvinnornas speciella ansvar, en stor roll. Den skötsamme arbetaren och hans hustru är hennes ideal, och det finns en religiös underton som blir tydlig i en roman som Mannen som reste sig, där en försupen och förgrämd arbetare räddas till livet av en självuppoffrande kvinna.

En generationskamrat som Martin Koch ser den skitiga förstadsslummen som en helvetets förgård, hos Sandel försöker främst arbetarkvinnorna bevara sin värdighet med ett rent och välskött hem. Här finns också en annan, mer feministisk kanske än den franska revolutions solidaritet: den mellan kvinnorna. Hos Maria Sandel finns alltid en ljusglimt i det grå, nämligen i de hem det är gott att vara i, där det finns mat, värme, och en säng att sova tryggt i. Den moderna staden blir annars hos vissa författare som ett ting, ett vilddjur i sig, antingen en hopplöshetens plats, eller en möjligheternas. Ivar Lo-Johanssons Kungsgatan eller Eyvind Johnsons Bobinack är sådana exempel där stad och gator spelar en helt egen roll i romanens handling, det var ett tecken på att den litterära modernismen nått Sverige på 1930-talet.

2009 gav Murbruk förlag ut Droppar i folkhavet, en av Maria Sandels sista romaner. Om den skrev Biblioteksbladet 1927: ”För omdömesgilla läsare [obs uttrycket!] en rapp och sanningskär skildring med levande vilja och nerv. Knappast någon folkbok, och absolut ej lämplig för ungdom.” Det var det brutala i skildringarna av smuts, ohyra, supandet, slagsmålen, prostitutionen och förnedringen, som BBL ville bespara de ungdomliga läsarna. Men bokens hjälte, ”den sega och energiska arbeterskan Gerda” uppskattades av recensenten.

På Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek finns även andra romaner och novellsamlingar av Maria Sandel: Mannen som reste sig, Vid svältgränsen, Hexdansen, och Virveln. Böckerna går att beställa, t.ex. via Libris. Den 11 december 2011 bildades också det litterära Maria Sandel sällskapet i Stockholm. Talare vid första mötet i ABF-huset var socialdemokraten Anne-Marie Lindgren och författaren Lena Kallenberg, en av initiativtagarna.

Mats Myrstener

2011-11-30

främsta källor: Jimmy Vulovic: Ensamhet och gemenskap i förvandling : vägar genom Eyvind Johnsons och Rudolf Värnlunds mellankrigsromaner (2009), Alexandra Borg: En vildmark av sten : Stockholm i litteraturen 1897-1916 (2011), Örjan Lindberger: Norrbottningen som blev europé (1986), Birgit Munkhammar: Hemligskrivaren (2000), De skrev för livet : Moa och de svenska kvinnliga arbetarförfattarna (2009), Vardagsslit och drömmars språk (1981).

Publicerad i tidskriften Arbetarhistoria 1999:2