Göran Greider: Nu när man är död. En roman om Cornelis Vreeswijk (2024)
En ”roman” om CV, som han sågs ”med pressens och ryktenas ögon”. Greider har själv aldrig träffat CV. Orden läggs här i Cornelis mun, det bygger också på självbiografiskt material efter CV som, liksom Ferlin och Taube, helst ville slå igenom som erkänd poet och ”riktig författare”. CV:s visor ses också av Greider som en sorts biografiskt material. När han före sin död hyllas av Olof Lagercrantz i Dagens Nyheter sväller självförtroen-det, som annars befann sig ganska djupt nere i botten, därav den stora konsumtionen sprit, öl, cigarretter och droger som amfetamin. Greider är noga med att framhäva CV som ”arbetarförfattare” från enkel bakgrund i hamnstaden i Holland. Kanske känner han frändskap m trubaduren, båda är ganska tjocka och retades för det i skolan, och känner sig utanför.
Metronomestudions Anders Burman tog honom tidigt under sina vingar. Han och familjen bodde på Ekerö, CV kom från Holland 1949 som 12- åring, fadern flyttade familjen efter arbetslöshet i hemlandet. 1962 kunde han debutera som poet i Dagens Nyheter med ”Den förtrollade telefonen” som handlade om systern som väntade samtal från en pojkvän. Tidigt träffade han parhästen Fred Åkerström, som introducerade honom för Bellman. Han beundrade Georges Brassens. Visorna ”kom till honom”, inte tvärtom. Han läste mycket böcker och blev inspirerad. ”Ballad på en soptipp” var tidig, liksom ”Brevet från kolonin”, CV var ironisk, satirisk, giftig och humoristisk, lite som Hasse och Tage. Han lärde sig svenska direkt och blev en ”Ekenskis” snabbt. G skriver om hur CV inspirerats av musiker, av publiken, om de svåra åren på 1980-talet när kronofogden var efter honom; han bodde periodvis i Köpenhamn. Alkoholismen blev allt värre, och tog honom till slut 1987. Året innan sköts Olof Palme, som Cornelis också beundrade för hans mångsidighet, hans ”osvenska” sätt. ”Saskia” är ett holländskt namn, efter Rembrandts hustru. Han känner sig som arvtagare till Lucidor, Evert Taube, Ferlin. När första skivan blev en succé var han i Holland med frun Ingalill och sonen Jack. ”Ballader och oförskämdheter” hette den. Han var född i IJmuiden, en hamnstad i Holland. Föräldrarna hette Jacob och Jeanna. J hade bilfirma och var taxichaufför. Mamman var religiös och Cornelis var sjuklig och gick i skola i ett nunnekloster. Många minnen berättades om tyska ockupationen under kriget. Hans barndom var ”ett förseglat kuvert”, har han sagt, få kom honom inpå livet. Många tidiga minnen tror han är ”förträngda”.
Fadern förlorade sitt åkeri under kriget. CV minns mest de kritvita holländska sandstränderna vid Atlanten. Han var tjock och fick svårt att hänga med i kamraternas lekar i skolan. Länge bodde de i ett litet torp på Ekerö, två rum o kök, fem personer. Föräldrarna flyttade sedermera tillbaka till Holland, men CV stannade. 1953 köpte han en begagnad gitarr efter att ha sett en konsert med den svarte entertainern Josh White, som blev ett ideal. Han började spela o sjunga blues. CV började på Socialhögskolan och började klä sig i slips och kavaj. En sommar jobbade han på Beckomberga. Fred Å lärde han känna genom frun Ingalill. Figurer som Polaren Per, Felicia (från Sandemoses roman), Fredrik Åkare, fröken Rosenblad, Ann-Katrin, fanns i bekantskapskretsen. Sommaren 1955 var han sjöman på en båt som gick till Norge.
CV började skriva texter, en del tonsattes av andra och sjöngs in av andra. Flera sjöngs in av Monica Zetterlund. Äktenskapet med Ingalill liksom senare förhållanden förstördes av CV:s svartsjuka och höga alkoholintag. Han fick t o m för sig att sonen Jack inte var hans. Ett missfall efter Jack bidrog till skilsmässan. En annan framgång blev låten om ”Veronica” och CV slog även igenom i de andra nordiska länderna. ”En natt jag drömde” sjöng han in med Ann-Louise Hansson. I Spanien gick han på tjurfäktning. I Brasilien (med filmen Svarta palmkronor) upptäckte han samban, som han använde i flera sånger. Han gjorde en skiva med låtar av Victor Jara, chilensk poet som mördades av militären. Han valturnerade både med S och VPK.
På 70-talet gick allt som smort, men CV kunde inte hålla i pengar och köpte upp sig på hus, båt, bil. 1977 spelade han in sin första Bellmanskiva med gitarristen Ulf G. Åhslund. CV:s idol var Bellmanfiguren Movitz. ”Poem ballader och lite blues” från 1970 var ett ambitiöst dubbelalbum, där CV också läste egna dikter och samarbetade med Björn J:son Lindh. Han håller den skivan högt, efter den kom han att sakna bra studiomusiker, säger han. Då levde han ihop med Bim Clinell. Men med kändislivet kom sena kvällar, droger och sprit. Bim lämnade honom sedan han efter ett TV-framträdande (där han tyckte att hon fått för mycket uppmärksamhet) misshandlat henne på hotellrummet och närapå dränkt henne i badkaret. Slutet på 1970-talet kom skivan Felicias svenska svit, efter Sandemoses roman, som ansågs så speciell att inget svenskt skivbolag vågade ge ut den. I Norge höll den på att falla för åtal p gr av upphovsrätt. CV bodde då i Stockholms skärgård med Liv Lund, senare med sångerskan Anita Strandell. Felicia-skivan visade bredden i CV:s musicerande. Men husbåten han bodde i i Stockholm, sjönk. Trots att Olof Palme försökte ingripa så blev CV aldrig av med sina ekonomiska skulder. Men mot slutet av sitt liv blev CV ändå nästan ”folkkär”. Den forne busen och suputen hyllades av kulturmän och –kvinnor i media. Den sista skivan, ”I elfte timmen” bestod av några örhängen, men i rockmusikvariant. Rösten höll fortfarande. Den var ”ett instrument jag aldrig behövde stämma”.
Boken är habil, inget mästerverk, jag inbillar mig att GG är poet först och främst. Men underhållande och informationsrik. Ett gott dagsverk från en mångsidig författare, om en lika mångsidig sångare och poet.
Malin Hasselblad: Framtidens hjärta (en roman om Vladimir Majakovskij och Lili Brik, 2024)
En storslagen debut enligt min mening! Förf. är kommunikatör vid försvarsindustrin och har skrivit länge på denna halvbiografiska roman om kärleken mellan poeten Vladimir Majakovskij och hans musa, Lili Brik. (Jfr Robert Harris dokumentärroman tidigare.) Här har hon verkligen fått fram den komplicerade relationen, som innebar ett känsligt ménage à trois med Briks make Osip som från början var språkvetare i samma skola som Vladimir Prop, Roman Jakobson. Viktor Sjklovskij, Jurij Lotman. 1912 hade han gift sig med Lili (Lily, Lilya) Brik, som var dotter till en förmögen judisk advokat i St Petersburg. 1917, strax före ryska revolutionen förälskade hon sig i Majakovskij. De kom att ingå en överenskommelse (på ”revolutionära ideal”) om fri och obunden kärlek, något som snart skulle visa sig vara problematiskt. Osip Brik hade börjat skriva litteraturkritik, understödd av partitoppen Lunatjarskij, och Brik övertygade denne om att ge ut Majakovskijs första bok lyrik (”Ett moln i byxor”), påverkad av de s.k. futuristerna i Italien. Hasselblad följer de båda sedan tätt i spåren: Majakovskij flyttar in hos Osip och Lili Brik, där de båda öppet visar sin kärlek. Osip Brik, som beundrade Majakovskij och kallade honom ”vår största poet”, understödde deras relation. Lili Brik visar sig vara allätare på det sexuella området. Hon älskade maken, trots att de allt mer sällan låg tillsammans. Hon experimenterade med bdsm. Hon hade också flera andra relationer, och när hon gick en målarskola i München, även med kvinnor. Hon kom som konstnär att samarbeta med Majakovskij, som också var en duktig tecknare. Han publicerade Ryggradsflöjten, och efter en separation från Lili, den långa dikten Om detta (Pro Eto), som enbart handlar om kärleken till henne, kanske hans mest kända. Tack vare Lili kunde diktsamlingarna också ges ut bland exilryssar i Berlin efter första världskriget.
Förhållandet varade till 1923, då Lili förskjuter Majakovskij, anklagar honom för att ha träffat andra kvinnor, och för att ljuga om sitt förhållande till Osip och Lili. Hasselblad har studerat de nya källorna som visar att både Osip och Lili kom att bli agenter för Sovjetregimen, i första hand Osip som tvingades att arbeta för den hemliga polisen, Tjekan. I deras salong i Moskva rörde sig då en rad kulturpersoner som filmregissören Eisenstein, poeterna Pasternak och Mandelstam och konstnärerna Rodchenko, Lisitskij och Malevitj. Kulturlivet blev allt mer åtsnört och ett antal författare avled mer eller mindre mystiskt (det finns teorier om att inte heller Majakovskij begick självmord 1930): Alexander Blok, Andrej Belyj, Viktor Chlebnikov, Anna Achmatova.
I romanen tänker den 86-åriga Lili Brik tillbaka på sitt förhållande med Majakovskij, som hon träffade hemma hos sin mor första gången 1915. Hon kom från överklassen, han var bondson från landet, och hon ägnade mycket tid åt att ”uppfostra” honom för de finare salongerna. Hans uppläsningskonst som ”estradör” var omvittnad, i dikter som denna:
”Mina skriverier är inte fjäsk eller smicker
Och inte fan vill jag skrämma upp tanter eller flickor
Nej mina strofer är trupper som paraderar
Och själv går jag i täten, och inspekterar
För full hals!” (övers. Bengt Jangfeldt)
På scenen var Majakovskij en björn och ett rytande lejon, har Lili Brik skrivit, men i sängen blev han hennes lydiga lilla knähund, som hon kunde örfila och befalla att göra vad som föll henne in. Både Osip och Majakovskij älskade när den påhittiga Lili uppträdde i läderstövlar och piska. Hon njuter av att vara ”lejontämjare”. Det räddaste han var för, var att hon skulle lämna honom. Det komiska är att han var stor och stark som en rysk björn, själv var hon liten och kvick som en vessla, en ekorre. Sin kärlek beskrev han i Ett moln i byxor: ”Och nu står jag väldig och hukad i ett fönster/och smälter rutorna med min pannas hetta/Ska denna kärlek bli som jag önskar?/Mamma! Underbart sjuk är din son/Hans hjärta står i lågor/Hallå alla brandmän!/Klättra försiktigt på ett brinnande hjärta/Som jag klättrar ned för revbenens stegpinnar/Nu hoppar jag!/Som barn ur brinnande byggnader flyr/Jag står här och vrålar till kommande sekler/Jag brinner!”
De ska leva ”modernt”, på annat sätt än med ”gammal förlegad moral”. (En ny uppfinning förevisas samtidigt i St Petersburg, ett s.k. ”primuskök”.) Lili har ibland klarrött hår och läppstift och klär sig utmanande för tiden, som en s.k. ”flapper”, en ”backfish”. Hennes lika moderna syster Elsa skulle efter revolutionen flytta till Paris, umgås med intellektuella och konstnärer, och göra sig ett namn som författare och gift med den franske surrealisten Louis Aragon. Vi får läsa om Lilis uppväxt, hennes förälskelse i en lärare på universitetet, graviditet och abort. Hon möter och dras till den berömde munken Rasputin, som fått hela kejsarfamiljen att tillbedja honom då han sagt sig kunna bota den lille prinsens blödarsjuka. Den levnadsglada Lili lovar sig själv igen och igen att hon ska lugna ner sitt uteliv och bli en god hustru till Osip, men det lyckas dåligt. Osip kallar henne ”allas ögonsten” och ”en riktig nittonhundratalskvinna”. De överlever krigsvintrarna under första världskriget 1914-1918, när hungern dödar så många människor i Moskva. Lili får sälja sina smycken för att få en bit bröd eller några potatisar. Först efter kriget får de flytta alla tre till en stor lägenhet i Moskva, med värme och sanitet. De får spela in film och göra revolutionära affischer. Hon kallar sig ”kommunist i själen” men ”i kroppen borgerlig”. ”Spänningen i att vara en kropp, bara en kvinna som möter en man. Och när lusten tar slut är man också bara en kropp, en kropp som känner avsmak när det sökta inte visar sig vara så underbart.”
Den som tror att Majakovskij främst skrev politisk poesi får här ändra uppfattning, då hans mest kända dikter i första hand handlar om kärlek. Man kommer inte ifrån att de båda ofta uppträder som två stora barn. Hasselblad har en fin förmåga att leva sig in i Lili Briks öde. Helt igenom modern står hon fram för läsaren. En underbar debutbok, en storartad kärleksroman! (En lämplig pendang jag kommer och tänka på är Alexandra Kollontajs Arbetsbinas kärlek.)
Lili Brik på en reklam för böcker (Knjigi) av Alexander Rodchenko
50 år i ordets och bokens tjänst 