Ända sedan jag och min fru engagerade oss i Kurdiska Biblioteket i Alvik (Stockholm) så har vi haft ett gott öga till den kurdiska diasporan, en av de största språkgrupperna utan eget land. I Sverige har de kurdiska författarna fått en väl förtjänt fristad, ett sådant exempel är Agri Ismaïl, som med den omfångsrika romanen Hyper verkligen visar sitt stora mästarskap. Här skildrar han en kurdisk familj: Pappa Rafiq, mamma Xezal, sönerna Mohammed och Laika (döpt efter den ryska rymdhunden) och dottern Siver. En från början ganska förmögen familj under diktatorn Saadam Hussein i Irak, som när för-trycket hårdnar flyr först till Teheran, sedan till London, och till slut till Stockholm.
Pappa Rafiq är trogen revolutionen och det kurdiska upproret, och manar familjen med Marxska citat och historiska paralleller från kurdernas frihetskamp. Mamman Xezal från en förmögen handelsfamilj förstår inte alls barnens försök till frigörelse, trogen de gamla traditionerna ömsom hotar, ömsom ber hon dom att följa gamla sedvänjor när sonen Mohammed blir finanslejon i London och dottern Siver flyttar till Dubai för att sedan gifta sig med en förmögen irakier, Karim. Hon gör allt för att komma ifrån moderns kontroll, men finner att hon bara ersatt den med makens.
Jag kan tycka att Ismaïl faller lite för det gamla uttrycket ”kill your darlings”. Oerhört påläst som han är kan han med mördande sarkasm skildra det själsdödande arbetet inom Londons finansvärld, där Mammon-slavarna inte har något eget liv, där de unga männen tvingas arbeta dag och natt, egga och konkurrera med varandra i allt: kläder, stil, arbetstempo, meningslösa attiraljer som flashiga klockor, kostymer och visitkort (det märks att han läst American Psycho). Inte går det bättre för systern Siver, som i de avpersonifierade köpcentrumen i Dubai tvingas ta vilket jobb som helst, innan hon blir sales manager i flådiga handväskor bland andra arbetsslavar från Egypten, Filippinerna, Mellanöstern och Indonesien. Allt handlar om pengar, attityd, kapital, det är ”hyper”.
Sedan fadern dött och modern flyttat tillbaka till sitt älskade Bagdad, där nu ameri-kanska soldater brer ut sig och tar ut sin leda på de stackars huvudstadsborna, är det syskonens komplicerade förhållande till henne som upptar mycket plats i boken. Boken börjar 1978 med att pappa Rafiq köper en AM/FM-radio i basaren i Teheran. Den kommer sedan att inta en central plats i diaspora-hemmet där inget längre är sig likt. Fadern som hatar Iraks nya president Tariq Aziz planerar med några kumpaner att mörda denne då han är på statsbesök i Paris. Moderns uppgift är, att med författarens ord, servera faderns diskuterande marxistiska kumpaner pistaschnötter, billig whisky och mera snacks, och uthärda utläggningarna från den f.d. läkaren, som varit med och bildat det kommunistiska partiet i Irak. ”Barnen lyssnade efter frihetens ljud, men hörde bara frukthandlaren runt hörnet som eldigt diskuterade melonernas värde och låga pris.”
Vi förflyttas till 2009 och sonen Mohammeds slit i Londons finanskvarter. 11 september 2001 körde två kidnappade flygplan in i World Trade Center, och tio år senare hade diktatorn Saadam Hussein avsatts och hängts i Bagdad. Modern kallar Mos arbete ”prostitution”, trogen faderns antikapitalistiska jargong. Han kallar sig för M.M. Hardi (smeknamn ”Mo”) efter förnamnens initialer och faderns efternamn och han försöker förgäves sälja in ett betalningskort som ska kunna användas enkelt av Storbritanniens många invandrade muslimer. Han hoppas på ”snabba cash” men när företaget får en ny chef som börjar ”omorganisera” så blir Mo arbetslös. Denne lyckas med humorns hjälp överleva det ena nederlaget efter det andra. Han saknar bara ”utrullningskapitalet” för att förverkliga sitt patent. (Som när företaget gör anställningsintervjuer och hyr in ett antal arbetslösa statister för att fylla kontoret med ”verksamhet”. Finanskrisen 2008 gör många av dessa ännu mer arbetslösa.)
Ibland lägger författaren in små humoristiska pamfletter, ungefär som faderns gamla politiska dito, som när han ber om ursäkt för det pissiga engelska vädret och betygar att England inte har några hemlösa för de jobbar alla på Amazons jättelager, som servar hela världen med postorderprodukter. De måste infinna sig på direkten, och tvingas därför sova på järnvägsstationen i Hemel Hempstead för att alltid stå till tjänst trogna devisen ”just in time”. På jobbet får de inte gå på toaletten utan att det dras på deras lön, och de kan avskedas när som helst, men kan återanställas lika snabbt för en dag eller två, för sådan är kapitalismen i Storbritannien. Kul, men det bryter lite mot bokens berättande intrig och flytet i berättelsen. (När hissarna i Dubai går sönder måste man flyga in reservdelar från Storbritannien vilket kan ta flera dagar. Kul för den som bor på 78:nde våningen eller fastnat på våning 75!) Moderns uppmanande brev läggs in, det blir lite för mycket mosaik av det hela. För anekdotiskt, ingen riktigt bra roman.
2009 får de anställda på företaget inga bonusar, vilket påverkar deras ekonomi fatalt. Mo hade räknat med 9000 Pund i Bonus, men fick ingenting! Men som direktören säger: Vi måste se framåt. Du kan jobba i Singapore eller Dubai om du vill, det går bra det med!
En hyllning till kapitalismen, som ger en bitter eftersmak. Lite ”too much” stundtals, men skickligt, skickligt.
Epilog: I dagens Dagens Nyheter (7/6 2025) läser jag om ännu en betydelsefull litterär kurd, bokhandlaren Nemat Alimoradi. Han började sin bokhandel i Jönköping men flyttade sedan till Stockholm och Akalla. Här ger han också ut böcker, en av många kurder som funnit sin litterära tillflyktsort i norra Stockholm. Idag gör hans dotter Tavin inslag på Tiktok om fadern. Han hyllas samfällt av andra kurdiska författare: Agri Ismaïl, poeten Sorin Masifi, och den redan omnämnda Balsam Karam. Sverige är det land i världen med flest kurdiska författare, inte så konstigt kanske med tanke på vår grundlagsfästa press- och yttrandefrihet. Tyvärr nämns inte Kurdiska biblioteket i Stockholm, med eldsjälarna Nedim Dagdeviren och Newzat Hirori. Med tanke på misshälligheter mellan kurder bosatta i Sverige (två språk, fyra alfabet) så kanske det inte är så konstigt?
och ytterligare en kurdisk roman:
Sanna Ghotbi: De vingklipptas dans (2025)
Den kurdiska författaren SG är mångsysslare, en aktivist som cyklat genom 26 länder för att rikta ljuset på Marockos ockupation av Västsahara, Afrikas sista koloni. Född 1992 arbetar hon också som kampanjkoordinator på Greenpeace. På nätet har hon startat en demokratisida kallad Digidem.
Romanen är hennes hyllning till föräldrarna, i boken kallade Javad och Faize, som växer upp i staden Sanandaj, i västra Iran på gränsen till Irak. Tidigt jagades ungdomarna av shahens polis Savak, och därefter av den islamska Khomeini-regimen, sedan de båda gått med i det illegala Kommunistpartiet. Som så många andra ungdomar flyr de till bergen och enrollerar sig i den kurdiska Peshmerga-armén, där både män och kvinnor strider som soldater. Hon understryker litteraturens vikt, som gjort att många kurdiska författare och tidskriftsredaktörer fått en fristad i Sverige. Vi får följa flera medlemmar i de båda familjerna, varav många syskon dör för motståndarens kulor. Budskapet lyder: ”Idag minns vi dem som dog före alla andra”. Man spelar fotboll, man kokar smält snö till vattenförsörjningen, man äter kurdiska vindolmar. Javads mor tror att hon fött 16 barn, varav hälften klarat sig över ”femårs-strecket”. Faize badar med stadens andra kvinnor i hamam, varmbadhuset. ”En oas av systerskap i den mansdominerade öknen.” Modern Fatmeh är ”klok gumma” som botar sjukdomar med allehanda örter och dekokter. Barnen leker och badar men kan inte simma, så hennes bror Abid drunknar. I korta instick trycks kärleksbrev mellan de båda, vackert och känsligt. Man är ständigt bevakad, de gamla tror t o m att det finns mikrofoner i tändsticksaskarna. Ett förfluget ord kan betyda att man kallas till rektorsexpeditionen eller polisstationen, kanske angiven av en av regimens spioner. I lönndom kan man lyssna på radioutsändningar från ”kurdiska frihetskämparna”. Man läser marxistiska böcker och Maxim Gorkijs romaner i hemliga studiecirklar, men när Javad får en inkallelseorder till Irans revolutionära armé, så flyr han till bergen, där han många år senare ska återförenas med Faize. Deras största nöje är att gå på bio, t.ex. den rebellfyllda filmen Spartacus. Den goda maten med granatäppelkärnor, och de varma vallmodekorerade bröden är omskrivna. Fatmehs far skriver böcker om kurdisk örtlära och läkekonst. Kurderna känner sig övergivna av Allah och omvärlden, de får ta kampen själva. Javad flyr från födelsebyn till den stora staden Sanandaj, där han får arbeta i stenbrott och som skoputsare, och bo på taket i ett vandrarhem. Faize får jobba i en mattfabrik som Partiet finansierar. Hon lär känna de betydligt mera vågade systrarna Nasrin och Parvin, som både talar om den egna kroppen och om en stundande revolution. Då har Khomeinis revolution vänts i en religiös diktatur. Många kurder flyr upp i bergen och slår upp sina traditionella tält. Faize går en lärarutbildning och arbetar som tjänsteflicka i ett hus mot mat och husrum. Byborna är vidskepliga och skolhusen fallfärdiga. ”[Den politiska] Kampen är den enda näringen som behövs för att kroppen ska blomstra.” I det tioåriga kriget mellan Irak och Iran har den kurdiske ledaren i Irak Mustafa Barzani, vars släkt lett den kurdiska kampen i flera decennier, fått stöd, vapen och pengar från Iran, något som Kommunistpartiet ser som förräderi. På Newroz, nyårsafton i april, hoppar männen över sju eldar och spår framtiden i dikter av den persiske poeten Hafez. Då är Javad färdigutbildad som Peshmerga, och Faize undervisar i byskolan. Men kriget kommer närmare och närmare, både från Irans religiösa armé och diktatorn Sadaams biologiska vapen.
Boken är ganska så ”panegyrisk” vad gäller de kurdiska ”frihetshjältarna”. Jag tycker inte den litterära kvaliteten i boken är jättehög. Som dokumentärroman kan den däremot passera, lättläst och som ett led i den kurdiska frihetskampen.
Zara Uzun Kjellner: Radio Yerevan (2025)
Den svensk-kurdiska författaren är född 1992. Hon är regissör, och kulturskribent i Expressen. Detta är hennes tredje roman, den första Manhattan, utspelades i USA. Hon är brorsdotter till den kände kurdiske författaren Mehmet Uzun (1953-2007) som större delen av sitt liv var bosatt i Sverige. Här skildras i en sorts kollektivroman fem kurder i förskingringen, några som bor kvar i Diyarbakir i kurdiska delen av Turkiet, där den illegala Radio Yerevan (med säte i Armenien) ger nyhetssändningar på kurdiska, ett språk som förbjudits i Turkiet. Just detta sätt att berätta gör att romanen känns lite splittrad och ”rapsodisk” med snitt ur olika liv, som dock först i slutet av boken leder fram till en sorts upplösning av huvudpersonernas liv och problem. Det är Zerya, som studerar socialantropologi, som bor med sin tyska pojkvän Hans i Bochum, i Ruhr. Hon letar efter sin syster Serra, vars liv med kringflackande, droger och sprit i Berlin och eventuella lesbianism vi får följa. Hon är illegal invandrare. Det är den lilla flickan Jila som gömmer sig i en garderob, där hon bygger upp en egen fantasivärld i Diyarbakirs förstad Yetmiş beş. I drömmarna är hon fortfarande i Sverige, i Tantolunden på Söder-malm och i lekparken med den stora draken som sprutar vatten ur munnen. I skolan måste hon tala turkiska, och hon övervakas av turkiska kamrater och lärare. Den vuxna Emines döttrar Ava och Azadi sluter sig inom sig själva och berättar ruskiga historier för varandra om den grå vargen (”Grå vargarna” är en högerextrem rörelse i Turkiet som vill döda kurder och armenier, likt det folkmord som utfördes på armenier, armeniska kurder och kristna som assyrier och greker 1915-25. Det historiska Armenien omfattade på medeltiden östra Turkiet, Syrien, Libanon, östra Irak och nordvästra Iran, dvs de områd-en där man idag talar kurdiska. Folkmordet skedde i skuggan av första världskriget och utfördes av s.k. ”ungturkar” inom militären, som såg armenierna (och kurderna) som ett hot mot turkisk hegemoni i östra Turkiet). Historierna om Vargen blir verklighet, när flickornas kusin flyttar in i familjen, med uppgift från släkten att röva tillbaka flickorna till deras far.
2023 och 2010 drabbades östra Turkiet och Syrien av jordbävningar, vilka spelar en roll i romanen. Särskilt den turkiska statens undvikande att skicka hjälp till de drabbade, och förhindrande av hjälp utifrån. Sirwan arbetar på ett callcenter som svarar på frågor från tyska abonnenter. Han får tips på var Serra kan befinna sig i Berlin. Han börjar planera sin egen flykt till väst. Emine sjunker ner i depression och ägnar sig åt att se på turkiska såpoperor på TV. Hennes make, Jilans pappa, tar med sig Jilan upp till bergen där kurdiska motståndsmän träffas. Serra träffar den lesbiska Wenda som hon flyttar in hos. Wenda är kedjerökare och talar ständigt om marxismen och den kurdiska kampen och lider av olika psykiska problem. Om det är någon annan författare jag kommer att tänka på här är det den mångsidige resenären Roberto Bolaño.
Som vanligt saknar jag översättningar av ord som är av betydelse, sådant som i äldre romaner alltid gjordes av översättaren (brukade stå övers. anm.). T ex att ”hayalet” är turkiska för spöke, eller att ett litet snabbköp i Berlin, där Serra ett tag får arbete, kallas ”spätin” (av ”spät” sent öppethållande), eller att ”kneipe” är en liten kvarterskrog. Sådana enkla hjälpmedel har i dagens litteratur uppenbarligen rationaliserats bort. Serya bor tillsammans med sin ”hala” som jag inbillar mig betyder faster på turkiska. Boken är uppbyggd av korta, pregnanta stycken från de olika personernas liv, på ett poetiskt och fullödigt språk. Boken har hyllats i svensk press, för sina skildringar av ”stämningar som gör världen främmande för den som lever i exil” (Ingrid Elam i DN). Kurderna är det största folkslag som lever utan en egen stat, och jag kan bara hålla med.
Vidare läsning: Mehmet Uzun: I skuggan av en förlorad kärlek (1989, övers. Mehmet Uzun och Ingmar Björkstén). Mehmet Uzun: Själens regnbåge (självbiografi, 2005, övers. Claire B. Kaustell)
50 år i ordets och bokens tjänst 