Som stort fan av den danska TV-serien Matador, kunde jag inte undvika att gå till ”källorna” i form av journalisten och författaren Lise Nørgaards (1917-2023) barndomsskildring Bara en flicka. Hon var född 1917 och boken börjar:
”Min far, som redan då vant sig vid att få allt han pekade på, inklusive min mor, hade beställt en son, och hans bestörtning blev stor då det visade sig att det den 14 juni levererade spädbarnet saknade en viktig detalj. För att orka ta nederlaget med oberörd min började den förorättade barnafadern sprida ut rykten om att denna flicka, som ödet hade tvingat på honom, inte var något vanligt barn. Att jag var född med bruna ögon till skillnad från alla andra danska barn, och att jag var vackrare och klokare än alla andra nyfödda etc. – så är det säkert en ren tillfällighet att jag överlevde hans outtröttliga strävanden att göra mig klokare än jag var. Så långt tillbaka jag kan minnas satt jag ständigt vid hemmets examensbord, i kamp med multiplikationstabellen, eller med inlärning av en repertoar av rim och ramsor på danska och tyska.”
Båda föräldrarna hade släkt i Tyskland och Sönderjylland (som mellan 1866-1918 tillhörde Tyskland) och inte blir fadern lugnare av att nästa avkomma, den ett och ett halvt år yngre dottern Gerda, också tillhör det ”svaga könet”. Först med lillebror Kaj lugnar det ner sig i Roskilde, där Lise växer upp, hårt bevakad av mor, far, en lång rad fastrar och mostrar, och den i familjen ständigt närvarande moster Agnes (som vi i Matador känner som moster Elisabeth Friis).
Modern Olga Tönder står i butik, liksom fadern Harry Jensen, och är redan vid 23 års ålder butiksföreståndare och modist, med snart egen hattaffär. Fadern är grossisthand-lare, sedermera medlem av bankstyrelsen och en rad andra bestyrelser i den lilla staden på Själland, där ju även Karen Blixen skulle slå sig ner efter sitt Kenya-äventyr.
Men barnuppfostran då? Ja livet för de båda nästan jämnåriga systrarna Lise och Gerda består av en lång rad förhållningsregler, som finns sammanfattade i farmors tyska ”bestraffningsregister”. Hel och ren, söt och representativ för både mor och döttrar, vårdat språk, hyfs vid matbordet, synas men inte höras, och en rad andra små och stora regler om ordning och uppförande, och då har vi inte ens börjat skolan, som Lise Nørgaard skriver. Den mest berömda scenen, för de som sett filmatiseringen av boken, är när de båda busungarna Lise och Gerda ska imponera på traktens lilla grabbgäng under dess enväldige ledare Konrad. Rejält nedsmutsade äter Gerda, som är 3 och ett halvt, en näve torkat hästbajs, medan Lise släpper iväg barnvagnen med lille Kaj i nedför backen. Han räddas av en utrusande moster Agnes (som kallas ”Bob” i boken). Föräldrarna bjuder på fin middag i villan i Hestetorvet, och bestraffningen låter inte vänta på sig. Den här gången blir det inte bara nyp i örat, lugg i håret, skamvrån eller rumsarrest (eftersom det ändå är läggdags) utan istället kommer mor själv upp till systrarna i sin finaste galaklänning för att utdela straffet. Lilla Gerda ser fortfarande ut ”som en eskimå” och 5-åriga Lise har tjatat sig till en kortklippt frisyr som den beundrade tyska tant Steffi.
” Det är mor som efter desserten kommer insvävande in i barnkammaren, söt och askblond och i fladdrande kjol med våder efter tidens mode. Hon beordrar oss att över knät vända stjärten i vädret, först jag och sedan Gerda, varpå en serie klatschar av hårborsten faller ackompanjerade av mors höga ylanden om att vi nog dör under natten av att ha ätit hästlort, och att detta blir straffet för att vi nästan har bragt vår lillebror om livet.”
Systrarna kallar det falsettliknande ylandet för ”Tönderyl”, efter sättet att prata högspänt i moderns familj. Och ”när mor ylat färdigt den kvällen och utdelat de smällar hon tyckte förseelsen vara värd, så drog hon sig tillbaka till middagssällskapet i bottenvåningen igen, lika behagfull och förtjusande som när hon kom, och med den sedvanliga anmärkningen om att bestraffningen naturligtvis gjorde henne mer ont än oss. Därför insåg vi snabbt att det var en stor uppoffring för de stora att ge oss det stryk som de själva kallade för ”smisk” för att göra det fysiska överfallet lite finare.”
”Det var oss fjärran att bestrida det rättfärdiga i sådana uppfostringsmetoder, för vi visste ju att så gott som alla föräldrar vi kände bankade på sina ungar av hjärtans lust, med hänvisning till samma motiv. Våra pappor och mammor undvek aldrig att tala om för oss att de minsann själva fått stryk som barn av sina kärleksfulla föräldrar, som med dessa hårt slående argument hade gjort dem till de exemplariska och harmoniska, välanpassade och pliktmedvetna människor som deras barn nu hade äran att lära känna. Ännu på sextiotalet då jag som socialreporter på Politiken var med på Børneforsorgens årliga möte, fanns det ingenting som väckte så stort jubel som när en förtjänt Barnhemsföreståndare beskrev nyttan av ett rejält kok stryk, som Socialministern nu hade fräckheten att förbjuda.”
”Jag och Gerda visste snart också att det var med huden där bak som insats som vi tidigt började leva barns hemliga liv och utforska den förunderliga världen omkring oss. Att gå där och vara de vuxnas ögontjänare och samtidigt delta i förbjudna aktiviteter utan att bli upptäckta blev min och Gerdas favoritsport redan under de år vi bodde på Klostervang.”
Men smisk och utskällningar, rumsarrest och förbud av alla möjliga slag, hindrar inte busungarna i Lise Nørgaards underhållande självbiografi. Trots faderns motstånd och moderns beskärmanden, kräver hon tillslut att få bli journalist och flytta hemifrån. Då har hon precis blivit ordentligt örfilad vid en ny galamiddag i svenska Mölle, sedan hon och Gerda i Danmark vid en inffociell skönhetstävling på danska sidan blivit valda till Miss Køge Bukt. Trots detta: Lise Nørgaard bär inget större agg till sina omhänderta-gande föräldrars bestraffningsmetoder. Antingen ursäktas deras beteende med att ”de visste ju inte bättre”, eller att ”det var ju inte så farligt”. Och systrarna Nörgaard hade det inte värre än andra barn vid denna tid, kanske snarare bättre. De hade ju ändå föräldrar som älskade dom. Också. Och de tysk-danska uppfostringsmetoderna verkar inte heller ha förbättrat döttrarnas beteende nämnvärt! Och för oss som är födda på 1950-talet är det ju inte heller någon nyhet att ”arga kattor får rivet skinn”. För så var det ju, på den tiden!
Och nu till något BETYDLIGT VÄRRE:
Diana Olofsson: Tyrannen. Mormor och arvet efter den svarta pedagogiken (2024)
Författaren är TV-journalist från Helsingborg, född 1984. Här har hon grävt i sin mormor Karlas tyska familj, och blottlägger en tragisk uppväxt i ett litet hus med tre rum i Lübeck, där Karlas föräldrar (styvfadern) Heinrich och modern Else praktiserade den av psykologen Alice Miller kallade ”svarta pedagogiken”. Pedagogiken var välsignad av Nazistpartiet, och spreds i tusentals böcker av läkaren och nazistideologen Johanna Haarder. Men pedagogiken är äldre än så, t.ex. i Millers exempel på Adolf Hitlers barndom. Genom nazismen kom den dock att stadfästas och knäsättas. Den byggde på att tidigt bryta ner barnet och ta från det dess egenvärde. För nazismen var ”folket”, ”hembygden”, ”nationen”, det viktiga, inte individen. Olofsson börjar intervjua sin mormor Karla, som efter kriget kom till Sverige med sin make, som var diversearbetare och mångsysslare. Chockad får Olofsson nu höra om mormors uppväxt i 1930- talets Tyskland. Karlas mor Else var ständigt gravid (något som uppmuntrades av staten) och fick åtta barn och flera missfall. Karla som var äldst fick tidigt hjälpa till i hemmet med städning, disk, tvätt, och passa de mindre syskonen. Var inte allt i perfekt ordning fick de stryk av fadern med en dubbelvikt tvättlina, eller av modern med en träslev från köket. Inget ”opassande” var tillåtet! Det är en tysk barndom, från ”helvetet”. Den sista misshandel Karla får är efter en blodig hemmaabort, då föräldrarna slår henne närmast medvetslös. Olofsson får också veta hur det senare gått med Karlas syskon. Hennes lillebror hängde sig först, bara 25 år. De andra faller snart ner i fylleri och vanvård och dör medelålders. Men Karla förefaller ha varit ett ”maskrosbarn”. Eller var det det att hon slapp uppleva efterkrigstidens första hårda år i Tyskland, och istället hamnade i Sverige? Men det gjorde också en av hennes systrar, Gisela, som emellertid överför den svarta pedagogiken på sin egen dotter Anne-Marie. Olofsson intervjuar sin 73-åriga mamma Ellen, som berättar att mormor Karla sällan visade några känslor gentemot sin dotter, som hon fick när hon bara var 18. Att hon snarast var ”oönskad”. Hennes make Helmut arbetade på företaget Gullfiber, och Karla fick också arbete, på Findus i Bjuv. Ellen fick ofta klara sig själv. Hennes lillasyster Birgitte dog i bröstcancer, bara 23 år. Det hände att Ellen fick ”prygel” med ”matt-bankaren” av sin mor, men det var inte ofta, och det ”härdade nog bara henne” (!), precis som det hade härdat mormor Karla. De besöker Karlas lillebror Bruno i Tyskland, en av få syskon som nått hög ålder. Han vill inte minnas sin barndom, föräldrarna, nazismen, eller judeutrotningen. Han lämnade hemmet så snabbt som möjligt och blev gruvarbetare, bara 16 år gammal. Det är först på senare tid enligt författaren, som man i Tyskland börjat tala om 1930-talets barn-uppfostran, där alla barn från tidig ålder organiserades i nazistiska ungdomsklubbar. Idag intervjuas de närmare 90-åriga sista tyska ”krigsbarnen”, och det förefaller som den nya generationen barnbarn nu försöker få svar på hur det kunde gå så illa? Och hur det upplevdes av de som var barn.
Familjen bodde i Lübeck, en stad som bombades hårt av de allierade. Tiden direkt efter kriget var fruktansvärt hård. Karlas far blir arbetslös och super hårt, och misshandlar både frun och barnen. I samband med judeutrotningen utsattes också kommunister, socialdemokrater, fuktionshandikappade, psykologiskt svaga, romer, i nazisternas läger för ”rasbiologi”.
En välskriven, högintressant bok, lättläst och spännande till sista sidan! Och apropå titeln: ”Tyrannen” är barnet som enligt Johanna Haarders ”pedagogik” måste kväsas redan från starten, läras att lyda blint; redan nyfödda ska inte kramas utan tvärtom lämnas ensamma och vänja sig vid att skrika om de inte får som de vill. Och redan vid tre års ålder kan de börja agas med ”riset”! Olofsson menar att det präglat en hel generation tyskar som växte upp under 1930- och 1940-talet, och att man länge inte talade om det. Inte förrän idag.
50 år i ordets och bokens tjänst 