FRÅN ANDERSSON TILL WÄHÄÄ, KVINNLIGA FÖRFATTARE FRÅN 2010-20-talet och några män…

Elaf Ali: Vem har sagt något om kärlek? : att bryta sig fri från hedersförtryck (2021)

Elaf Ali, född 1987, kom som barn till Sverige med sina föräldrar från Irak. I Sverige förändras föräldrarna, från att ha varit radikala och kritiska mot islamismen, till att bli troende muslimer och traditionsbundna. Det går bl.a. ut över äldsta dottern Elaf, som blir den som får tolka och hjälpa föräldrarna i kontakter med myndigheter och samhälle i Sverige. I boken blandas den biografiska historien om Elaf med fakta från svenska myndigheter om hedersrelaterat våld och hederskultur. Uppgifterna är ibland lite daterade, men inte desto mindre intressanta. Mörkertalet är enormt. Hon har också intervjuat föräldrarna idag – de skäms för hur de uppträdde mot dottern, ångrar sig ibland, men minns lika ofta inte alls vad som sas eller hur hon behandlades. Boken kan också läsas som en ungdomsbok, och jag tänker mig att särskilt för invandrares barn från olika kulturer med inslag av hederstradition borde boken vara obligatorisk i gymnasiet.

Lena Andersson: Egenmäktigt förfarande (2013)

Den kv. huvudpersonen, som är konstvetare, blir besatt av en s.k. ”kulturman”, den självgode konstnären Hugo Rask. Boken skildrar, i litterär form, Anderssons korta förhållande med regissören Roy Andersson. Belönades med Augustpriset 2013. Uppföljaren Utan personligt ansvar (2014) följer samma mall, men är inte lika bra. Boken inleder en serie med liknande kvinnliga romaner. Blicken är ironisk, ofta raljant, till skillnad från den feministiska litteraturen på 1970-talet.

Lena Andersson: Studie i mänskligt beteende (2024)

Författarens senaste roman, en samlingberättelser om kvinnor som absolut inte vill ”hjälpa varandra”. Med sin blick för elak satir skildrar Andersson illvilliga kvinnor, baktalande kvinnor, makthungriga kvinnor, men också t.ex. en rysk lärarinna som lärt sig svenska, men får stånga sin panna blodig mot en formalistisk rektor på skolan i Sverige. Ganska typiskt LA som är en stor kritiker av hur det svenska folkhemmet utvecklats. Men hon skriver suveränt, med en satirisk briljans, jag tänker på t.ex. Strindbergs Giftas-noveller.

Gerda Antti: Alla mina dagar (2022)

Den svenska litteraturens verkliga nestor är Gerda Antti (f. 1929), i många år gift med författaren Walter Ljungkvist (1900-1974). Hon slog igenom ganska sent med vackra små vardagsbetraktelser från huset i Kisa i Östergötland, som hon började skriva efter makens död. Den nya boken, när författarinnan är över 90 år, är skriven på blankvers, vilket passar formatet och ämnet bra. Det blir mycket tankar vid livets slut, eftertänksamt och klokt, med droppar av trofast religion, särskilt vid betraktelserna vid kyrkan och kyrkogården. Ord som ”själ”, ”saktmod” och ”samvete” förekommer ofta – ord som enligt Antti blivit ”omoderna” – i en sorts lång inre monolog. Jag tänker på Sven Delblancs sista bok, Agnar, som påminner om denna. De bildar en helt liten egen undergenre inom litteraturen, som kunde kallas ”livets slutskede, inför döden- och tänkeböcker”! (Se även nedan Agneta Klingspor.)

Iranska Elnaz Baghlanian (familj från Armenien, idag bosatt i Sverige) debuterar med en prosalyrik-bok (Prologer, 2021), där författaren går omkring i den svenska sommaridyllen med ett barn i magen. Det handlar om att gömma undan sitt språk, och att ”återerövra” det iranska språket som föräldrarna försökt glömma i exilen i Sverige. Hon tänker på barnens lekar i Iran efter den muslimska revolutionen, när alla ville leka ”martyr” och huvudduken kliade. Om vilket språk hon ska tala med barnet? Om svårigheten att passa in i somm-arstugeidyllen. Om att hon inte lyckas få till en likadan hårknut som grannkvinnan. Om att hon aldrig lär sig segla. Om svenska ord som premisser, prologer, och parafraser. Det är vackert beskrivet. Och tänkvärt. 

Elin Bengtsson: Rosenregimen (2018)

Niko heter flickan som kommer till universitetsstaden och blir förälskad i Emmy, en kvinnlig ”butch”, bestämd och lite dominant med kort hår som åker motorcykel och gillar thai-boxning. Boken handlar om deras förhållande, den handfasta erotiken, bråk och diskussioner, där Niko försöker hävda sin självständighet och osäkerhet gentemot den bestämda och pedantiska Emmy som vill ha ”ett riktigt hem” med fru och barn. Till slut rämnar förhållandet under gråt och besvikelse. Gun-Britt Sundströms lesbiska Maken, fast på 2000-talet. (Modellen för butchen Emmy är författaren Tora Gerge.)

Fint skriven bok, poetisk, finurligt språk. Korta avsnitt på 1–2 sidor, samma stil som återkommer hos många yngre kvinnliga författare. Fint inkännande, självupplevt. Intressant skildring av ett lesbiskt förhållande. Elin Bengtsson, född 1987, nominerades till Augustpriset och Nordiska Rådets litteraturpris för romanen Ormbunkslandet 2016.

Wanda Bendjelloul: Dalenglitter (2020)

Den för Sverige så unika arbetarlitteraturen (en gång definierad som litteratur för, om och av LO-anknutna arbetare) fortsätter att producera förstklassisk litteratur. I Dalenglitter skildras jaget, vars föräldrar kommit till Sverige från Polen, och några av hennes vänner i Stockholmsförorten Dalen. Den bostadssegregering som karakteriserar Stockholm är också typisk för Enskededalen. På ena sidan järnvägen ligger 1980-talsförorten Dalen där främst invandrade svenskar bor. På andra sidan spåret ligger de gamla trävillorna i Enskede. Men dessutom är Dalenglitter en ingående beskrivning av arbetet på en MacDonalds-hamburgerbar i centrala Stockholm, känd för att bara anställa ”riktigt snygga tjejer” vid disken. I bokens senare del reser berättarjaget till Polen för att begrava sin kusin, och resan ger upphov till många intressanta iakttagelser. Kanske är boken ibland mer ett reportage från arbetarklassen av idag än en roman, men det är inte dåligt det. Språket är rappt, fyndigt och träffsäkert. Romanen (med underrubriken ”en roman om hårt arbete”) är hennes debut.

Aase Berg, se Lindroth

Anders Bergman: Laura Cereta och den lärda kvinnans uppkomst (2021)

Att veta, att vara ”lärd”, är att veta att man egentligen ingenting vet. Eller i alla fall inte särskilt mycket. Men när uppstod vårt moderna ”vetande”? Idéhistorikern Anders Bergman menar som många andra att det var under renässansen i Italien. Bankväsendet uppstår, världen upptäcks och konstateras inte vara platt utan rund. Konst, litteratur och vetenskap blomstrar. Inom idéhistorien uppstår den s.k. humanismen. Den sätter människan i centrum, inte Gud. Den mest berömde representanten var den prästvigde Erasmus av Rotterdam, en annan författaren Petrarca, en annan italienaren Pico dela Mirandola som skrev den betydelsefulla skriften ”Om människans värdighet”. Men Anders Bergman vill peka på att det också fanns ”lärda kvinnor”. En av dessa var den 18-åriga Laura Cereta i Brescia, som 1489 tog sig för att publicera en liten volym med korrespondens med andra lära humanister. Det gjorde henne berömd, men hon fick också många fiender, av båda könen. Hon hade också några kvinnliga efterföljare. Och Bergman konstaterar att ”redan mot slutet av 1400-talet var den lärda kvinnan som typ etablerad i Italien”.

Sara Beischer: Jag ska egentligen inte prata om det här (2018)

2012 kom Sara Beischers dokumentärroman Jag ska egentligen inte jobba här (Ordfront) som byggde på tio års arbete inom äldrevården. Boken slog ner som en bomb och blev starten på ett medialt granskande av den privatiserade äldrevården, där den ena skandalen efter den andra avslöjades, också inom den som fortfarande var kommunal. Sex år senare kom uppföljaren med ovannämnda titel, där Beischer med både humor och ironi beskriver vad som hände huvudpersonen Moa efter debutboken. Hon börjar turnera på landets alla bibliotek, hamnar på bokmässan i Göteborg, får skriva som kolumnist i fackförbundspressen, och får hålla i debattprogram på Äldreomsorgsmässan i Jönköping och Politikerveckan i Almedalen. Allt medan mycket lite ändras inom den äldrevård hon beskrev 2012. Det är både underhållande och upprörande och tänkvärt.

Therese Bohman: Den andra kvinnan (2014)

En ung kvinna som arbetar i köket på ett sjukhus inleder ett hopplöst förhållande med en gift läkare. En roman om makt, kön, klass och maktmissbruk i Norrköping. Stark.

Jonna Bornemark: Jag är himmel och hav. En filosofisk undersökning av graviditet, liv och jagets gränser (2022)

Jonna Bornemark (f. 1973) är Sveriges nya modefilosof. Och den nya boken är en charmig och märkvärdig bastard, med invävda poem om förlossning och födsel, hänvisningar till bdsm-sex, ridning, och nya påhittade begrepp som ”paktiv”, ”en-samman” och ”dugaj”. Hon följer också sin egen ”graviditetsdagbok” och ger utdrag från denna. Samt skriver ett filosofiskt traktat som tar ”hela individen” och dess omgivning i beaktande.

Elin Cullhed: Eufori. En roman om Sylvia Plath (2021)

Elin Cullheds debutroman är inte hyperoriginell – det finns redan mycket skrivet om det stormiga äktenskapet mellan den engelske poeten Ted Hughes och amerikanska författarinnan Sylvia Plath. Cullhed försäkrar i förordet att personerna i boken är fiktiva karaktärer, men det är svårt att förbise Hughes och Plath när boken slaviskt följer deras liv från december 1961 och ett år framåt. Men Plath är knappast någon ”hjälte” i boken, man snarare retar sig på hennes å ena sida grandiosa skryt om sin egen storhet – å andra sidan hennes förminskande av sig själv, hur maken tar över henne, ”min verklighet, mitt språk”. Hon får inte verkligheten att gå ihop: är hon fru, mor, älskarinna, författare? I detta blir hon en synnerligen modern kvinna. Och till slut får hon också rätt: idag är hon, åtminstone utanför Storbritannien, betydligt mer känd än sin make Ted Hughes.

Yvonne De Geer: Aldrig en av oss (2017), Är det nåt särskilt med dig? (2022)

87-åriga Yvonne De Geer debuterade 2017, och hennes historia är minst sagt spännande. Hon hette egentligen Ejvor Jonsson och var barnhemsbarn från Lidingö, född av en ogift barnflicka på ön. Hon adopterades av baronen Jakob De Geer och hans hustru Ingrid, och fick namnet Yvonne, till minne av en död släkting inom ätten. Men hon fick redan från början noga inpräntat i sig att hon ”aldrig var en av oss”! Yvonne De Geer skriver i den senare boken om tiden som Expressens första kvinnliga journalist, hennes besvärliga relationer till familjen och till olika män innan hon träffar en amerikansk skribent på Dagens Industri och flyttar till Spanien. Nu (2022) har hennes andra bok utkommit, också den ett stycke kvinnohistoria av stort värde. Av en skribent som 2025 fyllde 95! Här inser man utan tvekan att ålder egentligen bara är något relativt.

Inger Edelfeldt: Riktig kärlek (2002)

Inger Edelfeldt är konstnär och författare. Blev världsberömd när hon fick illustrera Tolkiens Sagan om Ringen-kalender 1985. Född 1956 har hon skrivit barn- och ungdomsböcker, romaner, noveller, dikter och seriealbum, som den om det kedjerökande Hondjuret som med sitt spretiga hår och icke-PK-åsikter skrämmer slag på sin omgivning. Men bäst gör hon sig (som författare) kanske i novellerna. Närmast svaret på frågan kommer hon kanske i novellen Cirkeln, där två pensionerade teaterarbetare träffas på Gotland: han är ytlig, banal, egocentrisk, hon ständigt funderande på vad ”riktig kärlek” är? Är det inte lustprincipen? Att bara vara i nuet? Lust – vare sig det gäller arbete eller kärleksliv? Behovet av andra. När man kommer ner under ytan på vad som styr livet? ”Olika sorters kärlek. Jag önskar så att det vore samma flöde. Det är det ju, eller hur?” Det konstnärliga skapandet är bara en annan sorts kärlek. ”När två händer möts uppstår ljuv musik.”

Nina Einhorn, se Malmgren

Malin Ekman: Allt jag finner i er ska jag finna i mig (2022)

En människa bär inom sig många ansikten, som Tomas Tranströmer skriver i en dikt. Det vi ser i spegeln är bara det allra senaste. Journalisten Malin Ekman (f. 1987) skriver om två barn, syskonen Anna och Alexander, och om deras utsatthet med en utlevande mamma som ständigt är bortrest på jobb, och en styvpappa som de inte tycker om, som retas med dom, kallar Anna för en ”obegåvad liten idiot” och säger att hennes mamma kanske ska dö, som kan bli våldsam och göra ”tusen nålar” på Annas arm tills hon börjar gråta. Här finns också en mormor och en morfar som är barnens stora stöd i en komplicerad tillvaro. Malin Ekman skriver utifrån den tioåriga Annas perspektiv, om hennes tankar, hennes beskyddarinstinkter gentemot mamma och lillebror (”det är vi tre mot världen”), hennes olika lojaliteter och hennes många problem i skolan och hemma. Hon skriver bra, stundtals poetiskt, med barnets förmåga till smärtsamma observationer. Både mamma och en uppfinningsrik men självmordsbenägen mormor dyker ofta upp i hennes inre dialoger. En bra debut, kort sagt.

Pascal Engman: Bestseller (2023)

En av Sveriges mest uppmärksammade deckarförfattare, i en habil berättelse om en polisromanförfattare som dör medan hans manus försvinner. Man tror att det innehåller en hel del avslöjanden om folk inom den undre världen. Han ska också ha haft kontakter inom den kriminella världen. Polisen Vanessa Frank åtar sig fallet tillsammans med kollegan Martin Wester, vars bror en gång var nazist och som Martin har ett dunkelt förflutet med. Sinnrikt.

Se även, Pascal Engman, Johannes Selåker: Skammens väg. Om prostitutionen i Sverige och Tjeckien. Spännande. Med Vanessa Frank och Martin Wester.

Åsa Ericsdotter: Äktenskapsbrott (2012). Författaren, född 1981, har främst skrivit diktsamlingar. Här skriver hon prosalyriskt, med ibland bara några få pregnanta meningar per sida, en teknik som återkommer hos flera av mina valda författare. Här är det en kvinna som skypar med sin gamla älskare (hon är numera gift och har flera barn). Han är en självgod jäkel, också gift, men har nu en ny älskarinna vid sidan av som han beskriver ingående för berättaren. Det blir allt mer spännande och otäckt ju mer hon engagerar sig i f.d. älskarens nya kärlek, samtidigt som hon lär sig att jaga och skjuta med gevär. Rekommenderas.

Ing-Marie Eriksson: När kastanjerna blommar i Paris (2004) En av de äldsta av mina författare blev faktiskt den största överraskningen. Författaren kommer från en liten by i Jämtland och gjorde en uppmärksam debut med Märit (1965), en av de få skönlitterära böcker av en svensk författare som åtalats och fällts i domstol, för förtal. Den här självbiografiska romanen skildrar hur författaren kommer till Stockholm och får jobb på – Stockholms stadsbibliotek! Hon får jobb som biträde med att stämpla bokförvärv, skriva katalogkort och svara i telefon. Hon underkänns i en internkurs för assistenter för att hon är för blyg (!), men blir bekant med en kollega som tipsar henne om au-pair-jobb i Paris. På ett poetiskt språk förs den dramatiska handlingen framåt, kort kan sägas att arbetet som au pair inte riktigt blir som författaren i sitt romantiska skimmer föreställt sig. En överraskande stark bok; jag googlade på författaren (92 år) som avled 2025!

Wera von Essen: En debutants dagbok (2018); Våld och nära samtal (2020)

Dagboken är en autofiktiv skildring av von Essens liv 2016–2018. Hon satsar på att bli författare, uppmuntrad av kollegorna Stig Larsson och Lyra Koli. Hennes förhållande till de adliga föräldrarna är ambivalent, hon har så lite pengar periodvis att hon svälter, men räddas oftast av en rik ”onkels” bidrag. En del av boken utspelas i Brasilien där von Essen, som också prövat att översätta från portugisiska, ägnar sig åt den underliga Daimereligionen, där droger testas (jfr Castanedas böcker om Don Juan). Von Essen slåss modigt och öppenhjärtigt med sin ångest och självhat, där skrivandet blir den enda vägen ut ur katastrofen. Den senare boken blir mest en pendang till den utförligare dagboken, men i Våld och nära samtal märker man hur författaren jobbat mer med språk och stil.

Christine Falkenland. Spjärna mot udden (2014). Falkenland varvar lyrik med prosa, också av det korthuggna slaget. I Wikipedia läser jag att hon vuxit upp i Mellerud i en Schartauansk miljö och först tänkte bli präst. Det kanske inte märks i böckerna, som syns mer eller mindre självbiografiska, där Trasdockan (2006) skildrar en trasig uppväxt och skolgång, Sfinx (2011) är en inträngande och kuslig brevroman, ställd från en kvinna till älskarens hustru, som hon avundsjukt beundrar. I Spjärna mot udden har berättaren flyttat till spanska solkusten med sin son. Hon är nu över fyrtio och känner kroppens ”förfall”. Som författare är hon utlämnad till läsarnas gottfinnande, som kvinna till männens blickar. Hon har aldrig några pengar, kämpar mot depressioner och dåligt självförtroende, och oroar sig över sonens framtid. I längden blir Falkenland lite upprepande, men hon skriver bra och man rycks med i berättandet. Barnet (i Sfinx en dotter) blir centralt i berättelsen.

Johanna Frid: Nora, eller brinn Oslo, brinn! (2018)

Ytterligare en ung kvinnlig debutant (f. 1988) som låter tala om sig! Huvudpersonen svenska Johanna (autofiktion?) är ihop med sin danske pojkvän Emil. Men när hon får se en bild på hans ex, den vackra norskan Nora, så håller hon på att gå i bitar av självförakt och avundsjuka. När den ganska mesige men alltid lika hjälpsamme Emil dessutom kräver att få träffa Nora ibland ”för en fika” så formligen spricker Johanna. Samtidigt börjar hennes endometrios (en svår variant av menssmärtor) bli allt starkare. Hon börjar förfölja Nora på Instagram, tills det till slut tar över hennes eget liv helt och hållet. Svartsjukan äter upp henne inifrån. Men hon börjar också (med lite hjälp av Emil) långsamt inse att bilden av den perfekta Nora på Instagram inte alltid är helt sann. Frid skriver med stor humor om även svåra saker. Det ”nordiska” med inslag av danska och norska språkvarianter är underhållande och roligt. Det är en kort men pregnant skildring av en inte helt vuxen 25-årings inre liv, underhållande, mänskligt och stundtals tänkvärt till sista sidan.

Ia Genberg: Detaljerna (2022)

Ia Genberg (f. 1967) är en ”late bloomer”. Sedan debuten 2012 har hon gett ut tre romaner och en novellsamling. Hon har 3 barn tillsammans med en annan kvinna, och arbetar också som sjuksköterska. Detaljerna kan också ses som fyra noveller, delvis sammanflätade. Den fick August-priset 2022 och jag förstår varför. Liksom Rachel Cusk återberättar hon möten och relationer med andra människor på ett både underhållande och intrikat sätt. Hon betonar dock sig själv mer än Cusk. Men tanken bakom är densamma: Det är genom möten med andra som vi blir till.

Bisexualiteten gör att berättaren kan välja mellan könen, det är som regel ungdomar som har det gott ställt, där pappa betalar, men inte är särskilt lyckliga för det. Det är både ett stänk Ulf Lundell, och lite Annie Ernaux, i en lyckad cocktail. Och relationerna behöver nödvändigtvis inte vara av ”sexuell natur”. Tiden är ”ingen början och inget slut, ingen särskild kronologi, bara ögonblicken och det som uppstår där.” Genberg är en duktig berättare och skicklig på att blottlägga just ”detaljerna” i människors beteende.

Sara Gordan: Natten (2023)

En bra debut i ”vuxenklassen”. Gordan är översättare och lärare i kreativt skrivande/ litterär gestaltning, och sitter i Författarförbundet. Här skildrar hon förhållandet till dottern (fadern bor i Frankrike) som är tonåring och ute på nätterna. Gordan kan inte sova, rannsakar sig själv, ger sig ut på jakt efter dottern. Känsligt och välskrivet.

Helena Granström: Betydelsen av kärlek (2019)  Granström är född 1983 och utbildad inom fysik och matematik. Hon var doktorand men upplevde hur hon mobbades av männen på institutionen, och slutade för att bli fri skribent. Hon beskriver detta i sin förra roman, Standardmodellen.

Där Rönnow Pessah (se nedan) ändå är känslosam och varm, är Helena Granström kallt iakttagande, på ett intellektuellt, otäckt och lite tråkigt sätt. Författaren/huvudpersonen skriver om astronomi och fysik, och en stor del av boken handlar om en kuriös engelsk fysiker, Hugh Everett, som i flera skrifter försökte bevisa att vi lever i inte ett, utan flera universum, i parallella världar. I bokens andra del skildras fyra förhållanden: en småbarnspappa som tänder på sado-masochism, en oerhört snygg konstnär, som berättaren gör allt för att få till det med; en hopplöst fumlig ingenjör, och till slut mannen som berättaren gifter sig med (och sedan skiljer sig från). Kanske ”gifter” sig inte de båda bokens delar helt som man hade önskat.

Carola Hansson: Masja (2015).

Vill du i stället ha en riktig rysk roman med Tjechovsk herrgårdsmiljö, med många namn, fadersnamn, smeknamn, så är detta boken för dig! Carola Hansson har också i tidigare romaner ägnat sig åt Ryssland eller gamla Sovjetunionen. I denna trilogi om familjen Tolstoj är Masja den tredje och sista. De tidigare delarna heter Med ett namn som mitt, och Andrej. Vi får följa Masjas liv till giftermål och den alltför tidiga döden, en rysk kvinnas sökande efter en egen röst och egen identitet i skuggan av en dominant far. Romanen växlar perspektiv och hoppar mellan Hanssons egna arkivforskningar i Moskva och sekelskiftets liv på godset Jasnaja Polnaja. Ibland blir hoppen lite osmidiga och kan störa läsning och koncentration. Men ger man inte upp inför omfånget av denna mastiga ”ryska” romantrilogi så blir uthålligheten rikligt belönad.

Nina Hemmingson: Rum utan titel (2022)

Här är åter en bok jag obetvingat kan rekommendera! Nina Hemmingson är en känd seriebokstecknare med ett tiotal böcker bakom sig. Nu ger hon sig på den skrivna romanen, och resultatet är imponerande. Med en konstnärs ögon för detaljer skildrar hon ett misslyckat äktenskap mellan konstnären Eva och datakonsulten Karl. Hon har sedan tidigare sonen Josef, intelligent och speciell, och problemen börjar när den pedantiske och resultatinriktade Karl har åsikter om Evas uppfostran av sonen. De får snart dottern Klara. Eva känner att Josef glider ifrån henne, och att hon har svårt att knyta an till Klara, som Karl avgudar. Skickligt manipulerar han henne (fast får det att framstå som omsorg) och får henne att gå till en psykolog för att lösa sina problem med äktenskapet, övertygad om att hon är sjuk, s.k. ”gaslightning”. Själv anser han sig absolut ”felfri”.

Det är borrande, analytiskt, Hemmingson försöker verkligen vara ärlig och inte ”skriva ner” Karl, som efter ett tag börjar terrorisera både henne och barnen med våldsamma vredesutbrott, som får Josef att helt lämna familjen och flytta till sin pappa, Evas ex. Till slut kommer det till en upplösning. Det är nervkittlande och rasande bra skrivet.

Marie Hermanson: Hembiträdet (2004). Spännande roman om den framgångsrika egenföretagaren Yvonne som för spänningens skull byter identitet och blir hembiträdet Nora hos bankmannen Bernhard, som har en mörk hemlighet. Lite ”tantsnusk” parad med kriminalhistoria, virtuost skickligt iakttaget och berättat.

Mats Hermansson: Farsan (eget förlag)en självbiografi som jag tyckte mycket om.

Eija Hetekivi Olsson: De unga vi dödar (2021)

Eija Hetekivi Olsson debuterade 2012 med romanen Ingenbarnsland, byggd på hennes egen uppväxt med finska föräldrar i Göteborgs-förorterna Gårdsten och Bergsjön. Fortsättningen Miira kom 2016. I den tredje boken har Miira blivit vuxen, pluggar till gymnasielärare i historia och samhällskunskap, och ägnar mycket tid åt dottern Nova. Hon extrajobbar som städerska och i matbutiken, med andra invandrarsvenskar. Det är en rappt skriven förortsskildring med ett egenartat språk, kryddat med egna ordkonstruktioner som ”promenadpasserade”, ”snackskrattat” och ”stencilsmiska”. Ibland kan detta bli tröttande, och det är samtidigt en tung läsning om mobbning, självmordsförsök och rasism. Men den fina gemenskapen mellan Miira och Nova väger upp, det är en bok som också skulle kunna användas i gymnasiet. Den diskuterar meningen med lärarhögskolans floskiga läroplaner, och samhällsutvecklingen i Sverige ur ett segregerat förortsperspektiv. Anbefalles varmt.

Emma Holm: Konsekvenser: noveller (2019). ”En samling laddade miniatyrporträtt med just lagom mycket isberg av känslor och förhistoria under de känslomässigt ganska så avstängda novellfigurernas handlingar.” (Jenny Aschenbrenner i Svenska Dagbladet).

Stina Jackson: Silvervägen (2018) Ödesmark (2020)

Stina Jackson (f.1983) är uppvuxen i Skellefteå men idag bosatt och gift i USA. Hon är den nya stjärnan på deckarhimlen, Silvervägen valdes 2018 till Årets bästa kriminalroman. Hennes författarskap, tillsammans med Karin Smirnoffs, har gett upphov till termen Norrland Noir. Och det är ingen rolig bild hon ger av Norrlands inland. Öde gårdar, mörker, få poliser, diverse perversiteter, olyckliga bortglömda människor och människoöden. Allt fångat på pricken. Det här är böcker man inte lägger ifrån sig när man väl börjat läsa. Och sedan tänker man kanske med en rysning: att verkligheten ju ändå alltid överträffar dikten?

Elsie Johansson : Bladet från munnen (2021)

Elsie Johansson, 92 år, måste vara den svenska litteraturens ”grand old lady”. Den här som jag ändå tycker ganska lättviktiga boken får väl ses som en pendang till hennes självbiografi Riktiga Elsie som kom 2016? Där, och i de storslagna självbiografiska romanerna om Nancy och Tå-Pelle, är hon i sitt esse, på ”sin mammas gata”. Den här boken är enligt författaren ”Betänkliga berättelser: hälften sanning, hälften dikt”. Det är en lite osammanhängande antologi av tidningskåserier, noveller, och självbiografiska anteckningar. För Elsies trogna läsare förstås ett måste. Men i den här boken blir hon, tycker jag, onödigt omständlig och språket tillkrånglat och knöligt. I hennes rika författarskap känns den här boken som mindre betydande.

Anneli Jordahl: Björnjägarens döttrar (2022)

 Denna burleska skröna handlar om sju döttrar som växer upp under miserabla förhållanden i norra Finland. De går inte i skolan (säger att de får ”hemundervisning”), de går ofta hungriga, de städar aldrig eller tvättar sig. De slåss sinsemellan, dricker hembränt, svär och gör i princip som dom vill. Ända tills först fadern Heikki, som skjutit och fiskat maten, dör, och sedan modern Louhi, som hållit ordning i hemmet. Moderns våld mot de yngre flickorna tar de äldre efter. De sju döttrarna, i en ålder från 13 till 23, får nu klara sig själva, och lära allt från början. Författaren säger sig ha hört berättas om flickorna, men den stora inspirationen är den finska klassikern Sju bröder, av Aleksis Kivi. Ibland blir det lite som bröderna Marklund i TV-serien Pistvakt, och man saknar kanske lite mer fördjupning av karaktärerna. Paralleller dras till Nina Wähäs Testamente, och Allt jag fått lära mig av Tara Westover. Men det är onekligen språkligt vitalt och annorlunda!

Viktoria Jäderling: Åh Lunargatan (2017)

Noveller som utgår från ett tema, påminnande om Alice Munros ”Tiggarflickans memoarer”. ”Ett slags existentiell kamp för att bli till som människa [kvinna], inte sällan genom sexualitetens filter”. (Therese Eriksson i SvD 19/8)

Sofia Lilly Jönsson: Ett bortkastat liv (2024)

En ny kvinnlig författare, född 1976, som tidigare jobbat bl.a. som musikkritiker på SvD och Aftonbladet, och skrivit om religiösa/kyrkliga frågor. Här skildrar hon sin pappas liv, född i Småland på en bondgård, tidigt intresserad av musik. Han spelade piano, Saint-Saëns Svanen, när Sofia spelade cello. Men fadern blev allt mer en särling och kuf, modern stod bara ut något år innan hon ville skiljas. Han utbildade sig till musikbibliotekarie, och samlade på vinyltiden ett av Sveriges största musikbibliotek på Huddinge kommunbibliotek. När det lades ner och skivsamlingen såldes gick fadern in i en depression, som ledde till problem på arbetsplatsen, förtidspensionering vid bara 42 års ålder, och ett ökande inslag av psykisk sjukdom. SLJ är bitter över att han inte fick någon hjälp, och när han dör hör inte en enda av hennes vänner av sig. Själv lämnar hon så småningom Stockholms ”innevärld” av kulturkändisar och bosätter sig på landet, i Dalsland. Hennes kritik av dagens samhälle är ibland full av bitterhet, närmast hat, och ibland knivskarpt vass.

Theodor Kallifatides: Med sina läppars svalka (2014)

Jag är ett stort fan av Theodor Kallifatides, som jag hade glädjen att få intervjua i bis nr 3/2010. Då var det inför hans självbiografiska bok Det gångna är inte en dröm. Fyra år senare kom den här boken som också skildrar grekiska utvandrare, som efter andra världskriget och det påföljande inbördes-kriget mellan militären och de kommunistiska partisanerna flydde, först till Australien, och sedan till Sverige. Där blir de industriarbetare och får barn, det var på den tiden när arbetsinvandringen till Sverige var stor. På sitt poetiska språk, fyllt av associationer till den antika kulturen, berättar Kallifatides en historia, spännande, medryckande, medmänsklig, där en kvinna vid namn Elena har huvudrollen. En stor läsupplevelse.

Elise Karlsson: Smuts (2021)

Elise Karlsson (född 1981) var en av de kvinnor som trakasserades sexuellt av erotomanen Jean- Claude Arnault. Jag trodde därför att hennes senaste roman skulle vara ett lustmord på vad som försiggick i den famösa källarlokalen där kulturföreningen Forum huserade 1989-2017. Men boken är skriven i en prosalyrisk stil och beskriver bara knapphändigt och svårbegripligt vad som händer när en pjäs av den uppburna författarinnan Mikaela (Katarina Frostensson) ska sättas upp i lokalen. Mångsysslaren Hélène går motvilligt med på att delta i pjäsen, och inleder en relation med regissören Charlie (ej Arnault). I boken ger Karlsson röst åt Helene och Mikaela, i en slags duett, som jag dock tycker saknar något riktigt bärande tema. Elise Karlssons roman Gränsen var en mästerlig beskrivning av det s.k. prekariatet, som vuxit fram under 2000-talet i samband med hårda rationaliseringar inom företagsvärlden, som drabbat dess kontorspersonal. Där lyste författarens skicklighet igenom, här är jag mer tveksam.

Lyra Koli (Lyra Ekman Lindholm): Förblödningen (2020)

Lyra Kolis femte roman är mycket välskriven. Ovanligt ”vanlig” jämfört med hennes tidigare, som ofta kretsat kring queer- och bdsm- frågor. Romanens Em (som känns självbiografisk) lever ihop med en blond, trevlig och lugn flickvän, Julia, i stark kontrast med den ombytliga fantasifulla Em. Mittsektionen av boken är en prosaisk diskussion om olika författare och filosofer, om skillnaden mellan ”fantasi” och ”verklighet”. (Koli är idag doktorand i filosofi.) Delar av romanen handlar om Julias mamma som träffar en gammal god vän, Geraldine, som nu bytt kön och heter Gary. Diskussionerna om queer-identiteten tillhör bokens bästa, men förf. verkar ha mognat, stilen är suverän. Se även: Moral (2023) om författarens filosofi-studier i Tjeckien och hur hon utnyttjas av en man, sin lärare.

Agneta Klingspor: Går det åt helvete är jag ändå född (2006), Pressa läpparna här (2008), Går det åt helvete ska jag ändå dö (2016)

Agneta Klingspor avled 2022. Hon var en tidig kvinnlig författare av självutlämnande, sårig autofiktion. Inte skära, bara rispa, kom redan 1977. Pressa läpparna här handlar om 42-åriga Iris, författare och vikarierande skolkurator på deltid. Hon träffar den 17 år yngre Frank och häftig kärlek uppstår. Men Frank är lynnig, har problem med alkohol och droger och förmodligen en bostavskombination. Förhållandet blir hetsigt men allt mer destruktivt. Mitt i alltihop blir Iris med barn. Klingspor skriver med ett poetiskt språk, och skildrar erotik och åtrå på ett mästerligt sätt.

Går det åt helvete ska jag ändå dö är hennes sista bok, skriven sedan hon fått sitt cancer-besked.

Agneta Klingspor: Inte skära, bara rispa: daböcker 1962-1976 (1977/2013)

Se tidigare recension. AK gick i spetsen för dagboksgenren, där mycket tid ägnas åt sex, homosex, gruppsex, byte av partners, diskussion om feminism, relationer, politik. Den för feminismen viktiga tiden skildras på ett intressant sätt. Här gick hon i bräschen för senare kvinnliga författare. 1994 kom den andra sviten dagböcker (”Nyckelroman”). Hon har även skrivet ett antal mer kåserande böcker. AK avled (1946-) 2022.

Ulf Kvensler: Sarek, en thriller i fjällmiljö. Välskriven,spännande.

Ola Larsmo: Swede Hollow, om svenska arbetare i en slumstad utanför Minneapolis. En roman med episk bredd. Liksom en annan roman om svensk-amerikaner: Översten.

Agnes Lidbeck: Finna sig (2017)

Huvudpersonen Anna får barn, umgås med maken Jens, träffar sedan älskaren Ivan. Kallt registrerat ur ”patriarkatets” synvinkel. Ännu en dyster kvinnlig utvecklingsroman om den hopplösa rollen som mor och maka, yrkesarbetare och livspusslare. Förhöjningen av Malin Ullgren (2024) följer samma mönster, Villius Madonna också. Lidbeck räknas också till de bästa författarna, dock inte riktigt i min smak.

Malin Lindroth: Nuckan (2018) / Aase Berg: Haggan (2019)

Två böcker som har en del gemensamt, men annars är väldigt olika. Malin Lindroth känner sig som den ogifta, oälskade, ”oknullade” ”nuckan”, men försöker se genom sin bitterhet – och sätta ord på ”nyckeln till en tystnad som jag väntat alltför länge på att låsa upp”. Aase Bergs bok handlar på ytan om Thelma och Victor; i besvikelsen över att ha blivit dumpad av den senare skriver Thelma en feministisk stridsskrift, som inte står Valerie Solanas långt efter. Hon har blivit ett rasande fruntimmer – en Hagga. ”Nuckan” är en kort och pregnant text, om ”en nucka som kliver ur skammens garderob, odlar sin position och äger sin historia”. På det sättet ger Lindroth röst åt alla de som valts bort, aldrig träffat ”den rätte/a”, som skäms för sitt utseende, eller som drunknar i bitterhet. Det är både sorgligt, ibland humoristiskt, och hela tiden tänkvärt.

Aase Berg angriper problemet från ett annat perspektiv – och blir förbannad! Männen är ynkliga ”kanske-män” som aldrig kan bestämma sig, de är ofta redan gifta, självbespeglare och navelskådare som helst inte vill lämna det trygga äktenskapet för en osäker framtid med en älskarinna. Hon kallar det att ha levat i ”underordning i kärlek”. Men den bitvis hurtfriska texten, där det egna jaget (till skillnad från hos Lindroth) ofta överskattas och glorifieras, roar mig inte riktigt, och överdrifterna faller ibland platt till marken. Aase Berg är i grunden poet, men hennes orättfärdiga kamp mot det andra könet blir här mest tröttsam.

Mian Lodalen: Lisa och Lilly : en sann kärlekshistoria (2020)

En bok som bygger på ett sant levnadsöde handlar om de båda sextonåringarna Lisa och Lilly som möts på en syndikalistisk danstillställning i Stockholm 1910 och blir förälskade. Ett år senare begår de självmord tillsammans, något som blev en stor nyhet i tidningspressen, där dock deras sexualitet hemlighölls. Vid deras begravning slöt enligt uppgift 10 000 nyfikna och intresserade upp och det hela refererades närgånget i tidningarna. Boken är inget litterärt mästerverk, snarare en lättläst bladvändare i romanform där den sociala misären i Stockholm och klassklyftorna mellan rika och fattiga också blir belysta. Boken kan med behållning läsas som en ungdomsbok. Mian Lodalen är redan i färd med en ny bok på samma tema: Lesbiska ligan. (Boken publicerades 2022.)

Lotta Lundberg: Färdas på en blick (2001). Författaren, född 1961, bor i Berlin och skriver krönikor i Svenska dagbladet, ganska reaktionära och gnälliga på allt som är svenskt och folkhemskt. Men det är en intressant författare som jag nyss upptäckt. I debutromanen Låta sig hända, skildrade hon en medelålders kvinnlig lärare, som på en skolresa till Berlin förför sin 18-åriga (kvinnliga) elev. Det lesbiska temat återkommer i Lundbergs andra roman, där huvudpersonen, läraren Laura, efter en abort kommer till Wien där hon inleder ett förhållande med diplomathustrun Marianne. Laura har ungerska föräldrar, med minnen från Sovjetinvasionen 1956. Marit i debutromanen har tyska föräldrar som flytt till Sverige undan nazismen. Så blandar Lundberg dagspolitik med intima relationer på ett intressant, nytt och spännande sätt. En författare att upptäcka som jag blev riktigt förtjust i!

Veronika Malmgren: Elise och allting därefter (2022). Lena Einhorn: Ninas resa, en överlevnadsberättelse (2005)

Författaren (f.1982) är psykolog från Stockholm och debuterade 2011. Här verkar hon följa sin mor och hennes mor i fotspåren. En stillsam redogörelse, som kanske aldrig blir riktigt spännande, men är sympatisk. Berättaren Annies mormor Elise kommer från Ostpreussen (idag i Polen) och flyr i krigsslutet med båt från Pillau (Baltiskij, utanför Kaliningrad) till Danmark. Det blir en av många dramatiska familjehistorier, väl värd att berätta. Språket är bra och flytande, vackert och sensuellt, men hoppet fram o tillbaka i tiden gör det ibland svårt att hålla isär de olika personerna. Men absolut läsvärt! Som många dramatiska familjeberättelser stannar denna i minnet.

Nina Einhorn överlevde ett liknande judiskt öde, inte minst för sin positiva inställning till livet. I slutet av boken konstaterar hon (den bygger på hennes egna minnen och intervjuer med dottern Lena): ”Att uppleva detta krig innebar för mig att jag fick de rätta prioriteringarna i livet. Det var det positiva jag fick med mig: jag vet vad som är viktigt i livet, och vad som är oviktigt.” Och, tillägger hon: ”Jag är helt tillfreds. Jag tycker att jag haft ett väldigt bra liv. Tack var min familj. Och mitt yrke.” Det inget dåligt vittnesbörd!

Maria Maunsbach, Bara ha roligt (2019). Med blinkningar till Hjalmar Söderberg och Gunn-Britt Sundström handlar den här boken om den unga Lydia som träffar Johannes, som redan har ett barn. Då uppstår ju redan där problemet att det ju inte är barnet som Lydia vill träffa! Vi får följa med till Malmös klubbvärld, och det är underhållande. Maria Maunsbach är redaktör på radions ”Ligga med P3” och det märks. Det är mycket sexprat, sex på de mest omöjliga ställen, men den omtänksamme Johannes är också bra på omedvetet förtryckande ”mansplaining”, och letandet efter Lydias ”perfekta partner” fortsätter när boken slutar. Det är både underhållande och tänkvärt.

Maria Maunsbach: Lucky Lada och jag (2022) / Amanda Romare: Halva Malmö består av killar som dumpat mig (2021)

Maunsbachs debut Bara ha roligt: Liksom fortsättningen Hit men inte längre, handlar den om unga kvinnor, relationer, sex och erotik. Men i sin tredje roman vidgar Maunsbach perspektivet. Här skriver hon om huvudpersonen Frejas uppväxt i Höör, och inte minst om hennes längtan till nöjespalatset Lucky Lada, där ungdom och äldre samlas för dans, sprit, kontakter och sällskap: ”Den som inte varit flicka i Höör kan inte förstå hur mycket Freja längtar till Lucky Lada”. Men boken hade kunnat bantas betydligt, den blir lite för pratsam och kör ibland för mycket på tomgång. Men i författarskapet är den ett steg framåt! Och läsaren bör inte vara pryd.

Det gäller i högsta grad också Romares bok, hennes debut, som utspelas i Malmö, liksom Maunsbachs första böcker, och Sofia Rönnow Pessahs Männen i mitt liv. Kommer då att tänka på den första ”tinder-romanen” jag läste, kanske den bästa också: Isabelle Ståhls Just nu är jag här (2017). Fem år senare är ämnet lika aktuellt! Den 32-åriga Amanda i romanen dejtar och dejtar, utan att lyckas hitta den rätte. Med kompisarna Jabba, Lilleman, Ronja, och systern Adina bildar de ”Dr Pepper”, en malmöitisk motsvarighet till TV-såpan-gänget i ”Sex and the city”. Romare skriver hurtfriskt och galghumoristiskt om sina många misslyckade dejt-försök, och med ålderspaniken hela tiden lurande om hörnet. Det är skrivet i dagboksform, med ett språk som ibland närmar sig en slängig ungdomsbok. Men det är flyhänt och välskrivet. Kan nog läsas i gymnasiet, tjejerna i romanen hade som sagt lika bra kunnat vara gymnasister. Sexet är detaljerat och ytterst frispråkigt.

Isabella Nilsson: Tomhet och ömhet (2025)

Född 1989 i Skövde. Översättare från engelska, debuterade 2011 med en ungdomsbok. I den nya boken blandar hon friskt: dikter, dagboksblad, aforismer, korta nedslag på bara en mening.  Förebilder i Samuel Beckett och Gunnar Ekelöf, särskilt hans Strountes, där han leker med ord och sätt att skriva. Helt övertygad är jag inte, ibland blir det bara tramsigt, ibland lite roligt. Ofta skriver hon om erotiska relationer, ibland med bdsm-sex mellan raderna. Hon talar om oklara anknytningsmönster: tomhet, ensamhet (efter älskaren som försvann). Vissa texter i boken verkar ha publicerats tidigare, kanske i tidskriftsform.Hon har tvångssyndrom och skulle önska att älskaren botade henne. Istället blir hon gravid och får göra abort. Annars hotar älskaren med ”att ta livet av sig”. Det är beklämmande att läsa, men modigt att skriva. Och visst finns här guldkorn, som en dikt hon kallar ”Hades till Persefone”. Det handlar åter om den ojämlika relationen mellan henne och älskaren. Hon väljer i första hand skrivandet och ensamheten, och ”efter sorgen – sorgen”.

Johanna Nilsson: SOS från mänskligheten (2008)

Nilsson är född 1973 och har gett ut ett 30-tal böcker, barn- och ungdomsböcker med mera. Denna roman är en helvetesvandring i det moderna Sverige där inget sparas på: sexuella perversioner, ätstörningar, psykiska sjukdomar, droger och missbruk. Det är virtuost skrivet, måhända att alla grymheter på slutet urartar till en blodig snuff-movie, och att läsaren till slut når en viss nivå av ”mättnad”. I centrum står den prostituerade Benjamin, som ställer upp på allt sexuellt. Han har förmågan att ge tröst till sina kunder, men kan aldrig få. Katja är en rullstolsbunden tatuerare som ger Benjamin en ny ros för varje ny älskare/älskarinna han betjänar. Några av dom möts på slutet på den perverterade Nils yacht, där han och några kompisar spelar in s.k. snuff-movies. Men det är fruktansvärt bra skrivet!

Hanna Nordenhök: Caesaria (2020). Författaren debuterade som poet och hon är också verksam som översättare. Romanen är en sällsam skildring av en flicka på 1800-talet som ur djup fattigdom tas om hand av en ”doktor Eldh” för att uppfostras som en sorts Pygmalion på landet. Inflikat i texten är doktorns forskning om förlossningsmedicin och -kirurgi, som var nytt på 1800-talet. Jag blir inte riktigt klok på varthän författaren vill komma, men språket är poetiskt, fullt av naturlyrik, och böljande vackert. Det femin-istiska förstoringsglaset får mig att tänka på den allt för tidigt avlidna Mare Kandre.

Lina Nordquist: Dit du går (2022)

Författare bördig från Hälsingland. Utbildad apotekare, docent i fysiologi och riksdagsman (L). Utsedd till Årets bok 2022 av Bonniers bokklubb! Efter debuten med ovanstående bok har hon skrivit ytterligare två, baserat på hennes familjs historia.

Vid sekelskiftet 1900 flyr Unni, Armod och lille Roar från Norge för att finna ett nytt hem. I Hälsingland slår de sig ner i ett ödetorp i skogen mellan människoland och vildmark. Den lilla flocken tvingas huka under naturens och skogsbondens brutala nycker (han vill t.ex. att Unni ska betala hyran ”in natura”) i det nya landet med blå berg och svartmörka skogar.

Mer än sjuttio år senare sitter Kåra vid köksbordet som Armod byggde. Hon planerar begravningen för sin svärfar den stilige Roar som hon haft ett förhållande med. Vad var det egentligen som hände för länge sedan, när Roars föräldrar kom till huset? Nu vill hon bryta tystnaden och avslöja hemligheterna. ”Dit du går, följer jag” är en dramatisk historisk roman om hur beroende vi alla är av varandra och om kärlek över alla gränser.

Annika Norlin: Stacken (2023)

En mycket speciell bok som jag gillade starkt. Norlin debuterade med en novellsamling tid Hon är också indiepopmusiker från Östersund. Här skriver hon om hur Emelie flyttar ut till skogen för att bota sin utbrändhet. Där börjar hon spionera på en grupp människor som börjar intressera henne (den s.k. ’Stacken’). De ägnar sig åt att röka svamp, stå utanför samhället, fuska lite med bidrag, några av männen runkar av varandra helt öppet. De ägnar sig åt yogaövningar nere vid sjön plockar och grillar småfåglar, tvättar och tar på varandra och kramas på ett speciellt, icke-erotiskt, sätt. De sover ofta under den stora granen som de tackar för vad den ger dem. Emelie tror först att det är en märklig sekt hon ser, men snart blir hon en del av Stacken, ”det alternativa sättet att leva”. Men hon ska senare bli medveten om avigsidorna i att leva ”utanför samhället”. Man kan inte söka sjukvård, pojken Låke i Stacken kan inte gå i skolan.

Men de är så långt ifrån en förtryckande patriarkal sekt som möjligt. ”Känslan av hem. Den fanns tydligen inte att söka ute i världen.” Det är inte svart-vitt, och inte enbart positivt. Ett modernt sätt att leva, eller snarare anti-modernt, på ett positivt sätt. Emelie anmäler tillslut Stacken för att Låke inte får gå i skolan, till socialen. Kanske är boken lite för lång? Och vad är Ensamhet? ”Vi gör det här för att vi skäms över hur människan lever idag.” Jag gillar hennes ”norrländska” sätt att berätta, att skriva. Slutet är dramatiskt.

Elin Olofsson: Krokas (2017)

Journalist verksam i Östersund. Har skrivit fem romaner och ungdomsböcker. Romanen har drag av chic-litt men med ett allvarligt ämne. En tysk flykting rymmer under en fångtransport 1945 och får kontakt med en kvinna i Krokom i Jämtland, som gömmer honom i en stuga i skogen. Fyra år senare, i september 1949 kommer den unga tyska kvinnan Uli Hartmann till Krokoms tågstation. Med sig har hon en bunt brev. Alla breven är skrivna till Hansi av en Elsa Pettersson, som enligt adressen ska finnas någonstans i Krokom. Uli tänker leta reda på Elsa för att få veta vad som egentligen hände mellan henne och Ulis make Hansi, som hon tror dog i Norge under kriget.

Linda Olsson: Nu vill jag sjunga dig milda sånger (övers. Lisbet Holst, 2006)

Denna bok har anknytning till Nya Zeeland. Linda Olsson är jurist och författare. Tillsammans med make och barn har hon bott i Kenya, Japan och Nya Zeeland, där hon idag bor, 77 år gammal. Hon slog igenom direkt med denna bok, skriven på engelska. Det är en melankolisk, bitvis sorglig, bitvis närmast feelgood, om två kvinnor, en gammal och en ung. Den unga Veronika flyttar till ett avlägset hus i Dalarna för att ägna sig åt att skriva. Hon har skrivit noveller, men vill nu skriva en hel roman. Hon träffar snart sin granne, den gamla Astrid, på byn kallad ”häxan” för sitt lite speciella utseende och klädsel. Men de två kvinnorna börjar efter ett tag att umgås och lära känna varandra, och delar också på svåra minnen, där de berättar växelvis.

Linda Olsson är mästerlig på att beskriva naturen och människorna som lever i den. Det handlar verkligen om ”milda sånger”, ”stille sanger” på norska, om vackra och grymma, sorgliga sånger. Jag tänker mig en äldre läsekrets, men den passar snarare alla åldrar. Boken blev den största succén för en debutant hos bokförlaget Bonniers. Här passar verkligen citatet av Erik Blomberg: ”Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där”.

Vibeke Olsson: Sågverksungen/Bricken på Svartvik/Sågspån och eld (2009–2011)

Vibeke Olsson har skrivit en arbetarroman som för mig blev lika kär som Fogelströms Stad-svit. Bricken Eriksson växer upp i slutet på 1800-talet i sågverksbruket Svartvik, ett av norra Europas största sågverk, nära Sundsvall. Det är en lisa att bekanta sig med denna goda, eftertänksamma flicka, hennes snälla föräldrar (hon är ensambarn) och med hela den spännande miljön i Svartvik. Det här är en bladvändare med både djup och bredd, i Fogelströms tradition framberättad av Bricken i en sorts inre monolog där moderns djupa religiositet hela tiden kontrasteras mot faderns socialistiska övertygelse. Denna kombination gör Vibeke Olsson unik som berättare i dagens svenska litteratur. Fungerar bra som ungdomsbok också. Serien om Bricken på Svartvik omfattar sex delar, den sista Som ett träd i skogen, kom 2017.

Pauline Olsson Ghoreishi: Alejandro (2024)  

En ung författare (1997-) och journalist, uppvuxen i Malmö, med iransk mamma och svensk pappa. På ett slängigt språk (drag av ungdomsbok) skildras huvudpersonen (en kille), hans tjej Jasmin, och bästa kompisen Alejandro, som dör i kampen om drogmarknaden i Malmö. De har börjat i liten skala med att sälja hasch/marijuana och lättare droger för att finansiera inköp av en bil till 18-års-dagen. Men det som börjar som en kul grej blir snart blodigt allvar. Jag är inte så imponerad av språket, som inte håller samma klass som t.ex. Faysa Idle eller Donia Saleh.

Sara Paborn: Blybröllop (2017)

Humoristisk bok där huvudpersonen förgiftar sin urtråkiga man med bly. Författarinnans femte bok.

Elin Persson: Sommaren (2023)

Elin Persson (f. 1992) har en diger meritlista: Hon är utbildad socialantropolog, och har arbetat på Kriminalvården som utredare, på Migrationsverket, och har gått författarkursen på Jakobsbergs folkhögskola. Hon är uppvuxen i Lingbo i Hälsingland och har skrivit två ungdomsböcker. Den nya (vuxen)romanen är kort och känns ibland också som en ungdomsbok. Den är skriven med intensitet och inlevelse som känns ärlig. Den 12-åriga Leas föräldrar är skilda och pappan har träffat en polsk kvinna, Zofia. Hennes dotter Jelena är några år äldre än Lea, 14-15 kanske. Hon är till skillnad från Lea rejält självsvåldig, med ett språk som osar av ord som fitta, kuk, hora. Hon lär Lea sniffa lim, dricka sprit, raka ben och kön, måla ögonen, sno varor på varuhuset, och ha sex. ”Sommaren” som den korta boken handlar om blir omvälvande för Lea. Hon växer. Men språket är korthugget, ingenting förklaras, och man lämnas med många frågor när boken är slut.

Karolina Ramqvist: Alltings början (2012/2024)

Född 1976, debuterar KR i Stockholms krogsväng när hon är 16, 1992. Hon är söt, blond, och får i stort sett alla killar hon vill ha. Hennes ensamstående mamma är glödande 1970-talsfeminist, och romanen handlar mycket om skillnaden mellan feminismen på 1970-talet och 1990-talet. Hon raggar i boken i början på 1990-talet medvetet upp den 20 år äldre festfixaren Victor Schantz, som blir hennes inkörsport till kulturkändisvärlden. Han behandlar henne som en av hans många andra småflickor, d v s nedlåtande och förnedrande, men hon njuter av sin ”triumf” och av sitt nya kändisskap i ”svängen”. Det är mycket paradoxalt med andra ord.

Ändå gillar jag boken. Den har kallats en kvinnlig ”Jack” efter Lundells klassiker från 1976 med Stockholmsprofil. Ramqvist har väl inte Lundells ordmagi, men hon är klarsynt och är väl medveten om att hon ”ligger runt”, blir utnyttjad av äldre ”kulturmän” bara för att få uppmärksamhet. Hon genomskådar koderna i 90-talets klubbliv, men kan ändå inte låta bli att drömma om festfixaren, den snygge 40-årige Victor Schantz. Intressant!

Caroline Ringskog Ferrada-Noli: Den förlorade sonen (2024)

Författaren (f. 1980) har tidigare skrivit om barnafödslar och sjukhusvistelser, parat med problem i privatlivet. Dessa prosalyriska stycken känns som en fortsättning på den tidigare boken ”De e kroniskt”. Jag lyckas dock inte identifiera mig med den kverulantiska berättarrösten. Den förlorade sonen är barnen som aldrig blev till. Hon saknar ett riktigt hem. Hon skriver om sin skilsmässa, sin äldre, gifte älskare. ”Jag är ensam, jag har ingen familj.” Personliga prosadikter som dock aldrig riktigt griper tag i mig.

Johan Rundberg: Nattkorpen, Tjuvdrottningen, Dödsängeln (2021)

Rundberg (f. 1973) har skrivit ett tjugotal barn- och ungdomsböcker. Trilogin om barnhemsbarnet Mika och polismannen Valdemar Hoff är nog hans stora genombrott, Nattkorpen fick 2021 Augustpriset, och pris som årets barndeckare. En viss påverkan från Niklas Natt och Dags trilogi 1793-1795 kan man ana, fast händelserna utspelas här i slutet av 1800-talet. Mika och Hoff löser knepiga deckargåtor i ett vintrigt Stockholm präglat av fattigdom och misär. Mika tillhör de äldre barnen på Allmänna Barnhuset, där de mest lyckligt lottade av stadens många gatubarn fick ett härbärge. Rundberg fångar en stämning med sitt koncentrerade språk och med sinne för det historiska, som säkert kan få unga läsare att fördjupa sig i historieämnet i skolan. Bra gjort! Bokens omslag är fantasieggande.

Carina Rydberg: Vitt slödder (2022)   

En av mina stora favoriter har inte gett ut någon bok sedan 2006. Förrän nu. I den här förtäckta självbiografin förstår man varför – psykisk ohälsa. Depressioner har följt författaren hela livet, ända sedan uppväxten i Rågsved (lägenhet) och Vårberg (radhus). Man förstår varför när man läser: föräldrarna skiljde sig tidigt men återförenades, Carina var enda barnet. Men äktenskapet gick inte att lappa ihop, hennes pappa begick självmord på ett utstuderat sätt, och mamman försvann in i vad som verkar vara en ärftlig paranoid psykos. Rydberg kallar det en förortsuppväxt bland ”vitt slödder” (”white trash”, en amerikansk pejorativ beskrivning av fattiga vita). Det är en liten kompakt bok på 150 sidor, men varje sida utsöndrar en förfärlig tragik. Och hon är ju en född berättare. Jag hoppas att den får en fortsättning, för Rydbergs författarskap, påverkat av 1980-talskollegan Stig Larsson, är storslaget och betydande.

Sofia Rönnow Pessah: Männen i mitt liv (2019)

Sofia Rönnow Pessah är född 1989 och uppvuxen i Malmö. Idag jobbar hon som asylrättsjurist, men hennes debutroman är ingen munter läsning. Huvudpersonen Sonia pluggar i Lund, men mest tid ägnas åt antidepressiva läkemedel, supande och sex. 48 män och två kvinnor hinner hon avverka på bokens 243 sidor. Det kan bli lite enahanda, mest för att ingen utveckling sker i boken. Den börjar och slutar ungefär likadant, med tämligen likgiltiga knull. Ändå sträckläser jag boken, inte minst för det ohämmade, friska språket, och det hänsynslösa, modiga självutlämnandet.

Sofia Rönnow Pessah: Välj mig (2023). Om en kvinnlig läkare som går in i väggen, ”utbränd”, mycket bra beskrivet, känns självupplevt. Hon slutar på sjukhuset och börjar jobba med ideellt hjälparbete och träffar en arabisk man, som det fungerar bättre med. Hennes välutbildade man har då redan lämnat henne, hon går ”inte längre att visa upp i de fina salongerna”! Hur hon träffar en invandrare från Nordafrika. En mycket bra bok,  betydligt bättre än debuten. Men varför denna titel?

Madeleine Schantz: Vaken dröm (2019) Temat med unga naiva kvinnor som kommer till Stockholm nästan direkt efter gymnasiet för att söka lyckan, och där blir förförda och så småningom kontrollerade och misshandlade av äldre män, har förmodligen ökat i och med #metoo. Två andra romaner på samma tema är akademiledamoten Anne Swärds Jackie, och den unga Sofia Stenströms burleska Magic love Pixie. Jackie är en oerhört stark roman som utspelas på 1980-talet i Stockholm. Den 19-åriga huvudpersonen blir långsamt manipulerad och till slut även misshandlad/kontrollerad av en svartsjuk man som med lock och pock knyter henne till sig. Efter halva boken ökar spänningen dramatiskt, och slutet är så spännande att man sträckläser hela natten, med hjärtat i halsgropen.

Även Schantz roman är ett upprörande vittnesbörd (i fiktionens form) om en ung kvinna som från Berns salonger ”kidnappas”, under förespeglingar om ett jobb som konstkurator i Tokyo, och sedan spärras in på ett hotellrum för att bli våldtagen. Schantz har en beundransvärd distans till sitt ruskiga ämne, och stilen i den korta romanen är lakonisk och inträngande. De tre nämnda författarna försöker också tränga in i förövarens perspektiv, hans avsikter och kamp mot inre demoner.

Anna Schulze: Är det här jag? Författarinnan var musiker, violinist, och debuterade som författare 2006. I romanen börjar Iris på konstskola i Lund. Har förhållanden med män som trycker ner henne, och talar illa om ”kvinnliga konstnärer”. En habil bok, som man glömmer ganska fort.

Steve Sem-Sandberg: W. (2019)

Det här är en roman av en hög magnitud. En bred och episk berättelse i en tradition från Eyvind Johnson, PO Enquist, Selma Lagerlöf och Kerstin Ekman. Den bygger på en pjäs av Georg Büchner utgiven efter dennes död 1837, om den stackars hunsade polske soldaten Woyzeck, som överlever den ena ruskigheten efter den andra. I Sem-Sandbergs roman beskrivs särskilt hans deltagande i Napoleonkriget 1812, försöket att med franska armén inta Moskva och den efterföljande förödmjukande reträtten under den iskalla vintern som följde. Hur kriget påverkar W. är väsentligt för berättelsen, det gör honom till den ”o-människa” han utvecklas till i förhållandet till den prostituerade Johanna. Det är en episk roman, inte helt lätt att tillägna sig, med ett avancerat språk. Men en fördjupning i romanens problematik ger rik belöning. Ett rikt språk, fullt av symbolik och nyanser. Ett ”läs-äventyr” kort sagt! (2023 blev författaren invald i Svenska Akademien)

Steve Sem-Sandberg: Oceanen : en berättelse om filosofen Jean-Jacques Rosseaus vistelse på ön île Saint-Pierre i Biennesjön, republiken Bern. (2024)

Sedan Rousseau utsatts för stenkastning i staden Môtiers flyr han med hushållerskan/älskarinnan Thérèse till Schweiz, där han en gång föddes, i trakten av Genève. Hans pedagogiska skrifter Émile och Julie hade väckt uppståndelse, gjort honom till en tidens ”kändis” men också väckt den katolska kyrkans ilska, liksom den reformerta i Schweiz, och han känner sig som ett jagat djur, plågad av urinträngningar och tilltagande hög ålder. 1765 var han 53 år, men redan en gammal plågad man. Att han levde ihop med sin hushållerska utan att vara gift upprörde de konservativa, och Rousseau hade gjort sig till ovän med både Voltaire och encyklopedisten Diderot. SSS skriver i tredje person ”han” och lever sig in i Rousseaus tankevärld på ett utsökt sätt. En stor roman av internationell klass.

Felicia Stenroth: Handens rörelser (2020).

Jag läste en recension där den här boken kallades ”den nya arbetarlitteraturen”. Och det kan nog stämma. Begreppet ”arbetarklass” nämns en gång men jag tror inte huvudpersonen Ida funderar särskilt mycket över det. Lika lite som över den pappa hon aldrig sett, bara på kort. Hon bor i en miljonprogramsförort i Stockholm och jobbar på ett call center som verkar tillhöra ett telebolag. Det är det nya proletariatet boken skildrar. De har aldrig pengar över, åker inte på semester eller går på restaurang. De äter så litet och så billigt som möjligt, betalar bara de absolut nödigaste räkningarna, i första hand hyran, ibland elräkningen. Ida arbetar ständigt men tjänar alldeles för lite eftersom hon saknar utbildning. Hon säger att hon glömt hur det känns att vara ledig. När hon inte talar i telefonen läser hon i en bok om arbetets meningslöshet. Den skulle kunnat vara skriven av Thomas Piketty. Det här är en berörande och viktig bok.

Sofia Stenström, se Schantz

Stina Stoor: bli som folk: noveller (2015)

Sju noveller, lakoniska men med pregnans. Författaren (född 1982) är bosatt och uppväxt i Balåliden utanför Bjurholm, Västerbotten. Skriver en åtstramad prosalyrik med dialektala inslag, talspråk, i traditionen från PO Enquist, Sara Lidman, Torgny Lindgren. Enkla, vardagliga berättelser, barndomsskildringar, med en särpräglad humor. Stina Stoor, som också varit rockmusiker och bonde, fick SR:s novellpris 2012. Detta är hennes debut i bokform.

Sara Stridsberg: Kärlekens antarktis (2018)

Poetisk och stark roman om den mördade och styckade Catrine da Costa, i omskriven form. Hennes styckade kropp hittades nedanför Karlbergsbron i Stockholm i juli 1984. Romanen berättas av den styckade kvinnan, och är mycket stark. Ett mästarprov.

Isabelle Ståhl: Just nu är jag här (2017)

27-åriga Elise är allmänt nedstämd, äter antidepressiva tabletter, far runt på fester och events, tar droger och dricker och mår dåligt. Hon läser idéhistoria på universitetet i Stockholm. Hon träffar först den snälle men självupptagne Victor, sedan sin lärare i idéhistoria, som visar sig vara intresserad av bdsm. Båda ”undervisar” (s.k. ”manspla-ning”) Elise om allt mellan himmel och jord, hennes självbild är i botten. En dyster bok, men väl skriven. Känns dock ibland lite som en skrivbordsprodukt. Mycket autofiktion, utvecklas mer i senare romaner.

Amanda Svensson: Allt det där jag sa till dig var sant (2014)

Ung kvinna inleder en destruktiv relation på en folkhögskola i Skåne. (AM har skrivit två böcker tidigare.) Mannen Erik ”kan så mycket”, tror han är Majakovskij, och vill ”lära henne så mycket”! Mycket bra skriven, tempo, spännande, fantasifull. Hennes 5:te roman Själens telegraf utspelas bland indiepopmusiker i Glasgow. Lika bra. Den unga Iris har där också en uppgörelse med sin flummiga New Age-morsa, som lämnade henne när hon bäst behövdes. Stark.

Patrik Svensson: Ålevangeliet (2019)

Patrik Svensson, journalist från Skåne, vet allt om ålar. Och det vill inte säga lite, för ålen är en urgammal fisk, legendomsusad, mystisk, som påstås kunna bli etthundra år, och aldrig setts föröka sig. Förr mycket vanlig i svenska vatten, idag närmast utrotad. Ålevangeliet är en sorts hybrid, både en skönlitterär och en fackbok. Här finns berättelsen om Patriks far, asfaltläggaren som på sin fritid fiskade ål i den närliggande sjön tillsammans med sonen Patrik; en ömsint berättelse, som skickligt kombineras med författarens kunniga filosoferande kring ålens härkomst, utveckling och framtid. En bok väl värd Augustpriset 2019.

Anne Swärd, se Schantz

Mattias Timander: Din vilja växer i skogen (2024)

En uppmärksammad debut. Förf. född 1998 (bara 27 år) är från Kiruna och har tidigare bl.a. medverkat i norrländska litteraturtidskriften Provins. På ett konstruerat talspråk med norrländska vändningar och omvänd meningsbygnad (jfr Karin Smirnoff, Sara Lidman). Det blir en sorts inre monolog om naturen runt Kiruna och hur man lever där. En sorts manlig autofiktion alltså, jag tänker på 1980-talet och Stig Larsson och Per Hagman, och det är ingen dålig bok. I en central scen inser hp (som flyttat till Stockholm) att ”inte var jag saknad någonstans och inte behövd och jag hade kunnat dö dit på parketten klämd under en av mina överfulla bokhyllor utan att någon sku ha undrat vars jag tagit vägen.”  Till slut misslyckas han med en författarintervju och börjar dricka för mycket och sover bort dagarna. Det slutar med att han återvänder till stillheten och tystnaden i Kiruna. Där dör först hans vän Tage och sedan den älskade modern, som innan hon dör säger att ”räven har lyan och fåglarna sina bon, det är bara människan som saknar ett hem” anspelande på både Bibeln och Stig Dagerman. En fin debut.

Malin Ullgren: Förhöjningen (2024)

En välskriven fin roman, men ämnet – gammalt som gatan! 40-årig kvinnlig akademiker vantrivs i äktenskapet med 10-årig dotter (maken är läkare) och börjar en ”affär” med en 15 år äldre norsk författare. Några månader av ”förhöjning” av livskvalitén följer, tills mannens (han är notoriskt otrogen) fru upptäcker honom och han tvingas återvända till Oslo. Temat är alltså uråldrigt, och mycket vanligt förekommande i dagens ”kvinnliga” författarskap (jfr tidigare). Närmast tänker jag på Lyra Ekström Lindholms senaste bok Moral, eller snarare ”omoral”, Åsa Linderborgs barndomsskildring (i Ullgrens tillbakablickar) Mig äger ingen, eller Susanna Alakoskis Londonflickan om en flicka som liftar med en lastbilschaufför till södra Europa, och blir förälskad i honom. Bokens peripeti är fint skildrad, när Roald och ”hon” ska träffas (de har grälat men försonats) och gå ut och äta i Paris innan de ska ha sin älskogsnatt. En violinist spelar Salut d’Amour av Edward Elgar, ”hon” beundrar sin norske älskare, blir lycklig och vemodig på samma gång, fast han bara säger plattityder, som hon tar som komplimanger – och så i nästa ögonblick ringer hans fru och står redan på flygplatsen och väntar, alldeles för tidigt. Sedan är det slut med den ”förhöjningen”.

Andrew Walden: Jävla karlar (2023)

En väldigt rolig (och allvarlig) skildring av en säregen uppväxt i ett ”hippiekollektiv”. På ett år hinner sju olika karlar passera, från ”grönsakskungen” som är makrodynamisk vegetarian, och uppfostrar pojken med örfilar, men är rolig och pedagogisk när han inte är arg. En tjock raggare dyker upp, en prydlig ingenjör som bor i villa, en narkotikaleverantör som ”hälsar på” mamman ibland, o s v. Ackompanjerat av mamma och hennes kompis, storrökaren som pojken kallar ”Lilla molnet”, vars vanliga utlåtande är: Jävla karlar! En fantastisk debut som belönades med stora August-priset 2023.

Kerstin Weidel: Älskande kvinna (2017). Författaren, som är bibliotekarie i Surahammar, har skrivit en roman om ”vampyren”, norskan Dagny Juel, känd från Munchs målning som ofta reproducerats. Hon tillhörde ett konstnärskollektiv i Berlin tillsammans med Edvard Munch, Strindberg, och den polske författaren Stanislav Przybyzewski. Med den senare fick hon en son, och vi får i boken följa hennes resa, till Tbilisi i Georgien, en minnesresa som slutar i Norge, där hon en sista gång återser Munch. Weidel har ett eget poetiskt språk och ett feministiskt budskap där hon tar den förtalade Dagny Juel i försvar.

Katarina Wennstam: Döda kvinnor förlåter inte (2023)

Journalisten KW har skrivit och rapporterat mycket om kvinnomisshandel och feminism. Den nya historiska deckaren går i samma spår. Det är nyårsafton 1896, och en död kvinna hittas på en gård på Södermalm, tillsammans med ett aborterat foster. Det är ämnet på boken, där fyra kvinnor, boende i huset, tillsammans lyckas lösa mordet. Jag fann boken tung och seg, där handlingen knappt förs fram alls på de 100 första sidorna. Tummen ner alltså.

Katarina Widholm: Räkna hjärtslag (2021)

Katarina Widholm, född 1961, slog igenom med denna skildring av hembiträdet Betty, som 17 år gammal lämnar hemmet i Hudiksvall för att ta tjänst hos doktor Molander och hans hustru på Östermalm i Stockholm. Fängslande och välskrivet beskriver hon Bettys utsatta position med i stort sett dygnet runt-arbete hos doktorsfamiljen, en eftermiddag ledigt varje vecka, sexuella trakasserier och stort ansvar för kök och hushåll. Året är 1937, och tiden närmar sig krigsutbrottet. Betty är en bokslukare, går ofta på stadsbiblioteket, och får snart en förtrogen i den driftiga Viola, som jobbar hos en granne som hembiträde. Tillsammans går de till den nystartade Hembiträdesföreningen, som kräver 8 timmars arbetsdag, högre lön, och drägliga förhållanden för sin yrkeskår.

Boken är lättläst, passar bra att sätta i händerna även på en gymnasist, och naturligtvis på äldre låntagare, och är tidstrogen i detaljer som utedass, hem- och köksinredning, maträtter och tidens omdebatterade frågor. Fyller därmed funktionen både som ”nytta och nöje”, och är perfekt semesterläsning. Om den sympatiska Bettys vidare öden kan man läsa i fortsättningen Värma händer, som kom 2022, Käraste vänner, 2023, Älskade Betty, 2024.

Sara Villius: Madonna (2019). En uppmärksammad bok om en kvinna som är minst sagt missnöjd med sitt liv. Maken är tråkig och dessutom otrogen, hon är hemmafru (konstnär) med tre barn och fantiserar mest om sin lärare på dramakursen, som hon gjort slut med. Missnöjet gäller också den egna kroppen, som hon är rädd inte längre ska attrahera männen. Författaren lämnar ut sig själv och sina mest förbjudna tankar. Skildringen av hennes tredje förlossning är gräslig. Spännande.

Ebba Witt-Brattström: Århundradets kärlekskrig (2016)

Känd litteraturprofessor som i romanen skildrar skilsmässan från en annan ”kulturman”, akademiledamoten Horace Engdahl, med vilken hon har tre vuxna söner. Uppmärksammad men ganska svag. Parafraserar dessutom ganska fräckt en känd feministklassiker, Märta Tikkanen ”Århundradets kärlekssaga” (1977). (Fortsättningen på denna, också biografisk, ”Rödluvan” kom 1986.)

Lina Wolf: De polyglotta älskarna (2016)

Författaren, även översättare, från Skåne, har tidigare skrivit två böcker. Också intresserad av män och deras dragning till våld. En förvirrande roman om en författare (Max Lamas) som skrivit en försvunnen bok, en ung kvinna, Ellinor, som nät-dejtar underliga män, och en italiensk gammal kvinna (Lucrezia) i ett förfallet palats. Också välskriven, fantasifull. Har utvecklats till en av Sveriges bästa författare i mitt tycke.

Lina Wolff: Djävulsgreppet (2022)

Wolff, f. 1973, är författare och översättare, främst från spanska. Precis som Maria Maunsbach är hon uppvuxen i Hörby på skånska landsbygden. Redan den trilogi berättelser som hette De polyglotta älskarna uppmärksammades för sin säkra språkbehandling och annorlunda motiv, och den nya romanen gör åtminstone inte mig besviken. Här dras tumskruvarna åt ytterligare ett varv, i en ytterst komplex berättelse om den blyga och försagda 30-åring som kallas ”Minnie Mouse” (ung. Mimmi Pigg) som kommer till Florens för att utbilda sig till tolk. (Wolff har i intervjuer berättat att romanen ligger nära hennes egen verklighet.) Hon träffar och blir förälskad i en italiensk försäljare, Giorgio, som hon kallar ”den renlige”. Det blir närmast en manual över hur den misshandlade kvinnan resonerar: skuld, skam, bortförklaringar. Hon isoleras allt mer, jag kommer att tänka både på Carina Rydbergs veritabelt skickliga skräck-historier, och Jill Essbaums klaustrofobiska roman Hausfrau (”Hemmafru”). När hon dessutom själv börjar bedra ”den renlige” så skruvas tumskruvarna åt ytterligare. Jag menar att Wolff är en av de mest intressanta författare vi har i Sverige idag. Och hon utvecklas ständigt, från bok till bok.

Lina Wolff: Promenader i natten (2025)

En ”mellanbok” för den skånska författaren som skrivit två novellsamlingar och tre romaner, som blivit hyllade. Hon är översättare från spanska, t.ex. Roberto Bolaño och Gabriel García Marquez. Hon viker ut sig i fyrtio ”drömmar” eller korta texter, där hon blandar personligt med eget skrivande. ”När hela livet är att drömma/och drömmen själv en dröm” (Calderón). Här får hon också besök av den romerske filosofen Marcus Aurelius (”Filosofen på tronen”) som uppmanar henne att vara sann mot sig själv, inte ”behaga” eller buga för andra, och rena sig själv från fåfänga, egoism och oförmåga. Hon skildrar sin paranoia och sina vanföreställningar, och jag tänker på att hon är den nya Carina Rydberg. Av Marcus Aurelius får hon rådet att skriva om sina misslyckanden och ”vanföreställningar” , vilket är varje författares uppgift. (Genom att läsa om andra människors smärta kan vi lättare stå ut med vår egen.)

På det hela taget en svag bok om man jämför. Men man kommer onekligen författaren närmare, och det tackar jag för.

Barbara Voors läste jag för länge sedan. Hon har skrivit både barn-, ungdoms- och vuxenböcker. Fadern var holländsk diplomat, mamman svenska. BV har tillbringat mycket tid utomlands, och en roman utspelas i Tanzania. Men gjorde inget starkt intryck på mig.

Nina Wähää: Testamente (2019)

För tankarna till så skilda verk som Tara Westovers Allt jag lärt mig, Karin Smirnoffs Jag for ner till bror, eller Aleksis Kivis Sju bröder. Nina Wähääs (född 1979) mor kom från Tornedalen (fadern från det kommunistiska Bulgarien). I den omfångsrika boken åker den gravida Annie (tiden är 1980-talet), upp till den stora dysfunktionella familjen i Tornedalen som från början var 10 syskon, plus två som dog i späd ålder. Fint språk, fina karaktärsbeskrivningar, lite väl omfångsrik och lite av en bildningsroman om en mycket udda familj. Andra halvan av boken svagare och tappar fart. ”Deckarhistorien” känns onödig.