Jenny Küttim: Sanningsbärarna (2022)
Journalisten Jenny Küttim (släkt från Estland) växte upp inom Jehovas Vittnen i Grums. Hennes bok är en skarp vidräkning med en frikyrka där kvinnorna måste lyda sina män, där de många barnen är rättslösa, och kriminella handlingar, misshandel, pedofili och inte minst ekonomisk korruption, sopas under mattan och hemlighålls. En grupp av lokala s.k. ”äldstebröder”, styrda från kontoret i New York, svarar bara inför Gud, och lägger alla interna problem ”i Jehovas händer”. Vittnena gör inte värnplikt och är förbjudna att ta emot blodtransfusioner vid allvarlig sjukdom. Sedan 2019 får JV statsbidrag av svenska staten som andra ”religiösa samfund”.
Hennes bok bygger på fem års forskande och grävande i rörelsens historia, som börjar i USA i slutet på 1800-talet, då man deltog i dödandet av de indianer man mötte på vägen västerut. Mest allvarligt är de listor på församlingens pedofiler, som noga förtecknats av de s.k. ”äldstebröderna”, och som Küttim fick sig tillsänt av en anonym person inom organisationen. Inget sådant material lämnas annars ut, den som ev. anmäler förhörs istället noga internt, hustrur övertalas att gå tillbaka till sina män, barns vittnesmål förringas då det aldrig finns några vittnen som är beredda att träda fram. När en stor pedofilskandal inträffar i Australien, och samtidigt inom katolska kyrkan i USA, börjar JV ändra och manipulera i sina grundstadgar, precis som man gjort när jordens undergång, som man flera gånger profeterat om (senast 1975), aldrig inträffat.
Jenny Küttim lämnade JV vid 12 års ålder, innan dess var hon ett hängivet vittne som med iver angav alla som bröt mot församlingens regler, inklusive hennes nio syskon. Hon blev regelbundet bestraffad och pryglad av sin far, och även antastad sexuellt. Mellan raderna läser jag att fadern både var alkoholist och närmast schizofrent paranoid, och knappast något ”religiöst föredöme”. Hon understryker att faderns kriminella handlingar alltid försvarades av församlingen i Grums, där han en gång varit ”äldstebroder”. Syftet med hennes bok är, som hon skriver, att rädda alla framtida barn inom frikyrkan som kan komma till skada, eftersom de aldrig anmäls av ”äldstebröderna”.
Det är spännande läsning när Jenny jagar efter de s.k. ”peddobreven”, interfolierat med hennes egen hemska uppväxt och framgångsrika karriär som journalist med deltagande i TV:s Uppdrag Gransknings reportage om Palmemordet och mytomanen Thomas Quick. Bara ibland blir det lite rörigt när hon lite huller om buller intervjuar f.d. vittnen och avhoppade äldstebröder. Men hon skriver bra om en sekt som övertygat svenska staten om att man egentligen är en frikyrka som alla andra. Man kräks av upprördhet över detta faktum.
Mariette Lindstein: Lång väg hem – mina 25 år i sekten (2024)
Författaren, född 1958, gick som 20-åring med i scientologikyrkan tillsammans med sin pojkvän Morgan och dennes bror Johan. I sekten i Malmö, sedan Köpenhamn, träffade hon maken Billy. Snart fick de sonen John. Hon hade konstnärliga sidor, spelade piano, läste, målade tavlor. Två saker fick henne att söka sig till scientologin: Hon fick en uppgift i livet, och slapp oroa sig över ”allt hemskt som hände i världen”. Hon steg snabbt på karriärstegen och fick chefsbefattningar, särskilt sedan hon flyttat till högkvarteret i Kalifornien. Hon arbetade jämnt, fysiskt arbete (som medlemmarna gör gratis) parat med chefsskap, och hann aldrig egentligen reflektera över vad hon gjort. De pengar de förtjänar går oavkortat till ”kyrkan”. Ledarna använder vita uniformer, ungefär som i flottan, som var L Ron Hubbards förebild inte minst organisatoriskt. Den ledande internationella organisationen kallas ”Sjöorganisationen”. Den är militäriskt uppbyggd. Att hon blivit lurad insåg hon först långt senare. De flesta som upptas som medlemmar är unga i 20-årsåldern. ”Missionärerna” bär ”vita uniformsjackor med guldsnoddar över bröstet och ordensband under bröstfickorna, vita kaptensmössor”. De kallas in när något inte fungerar i en lokalgrupp. Övertalningarna kallas ”auditioner”, eng. auditions, och är muntliga. Man har ”lögndetektorer”. Fysiska straff förekommer inte. Man ”bekänner”, ”avbördar sig” och får hjälp till ”korrigering”. Och hon erkänner: ”människor är löjligt lätta att kontrollera”. Men allt hon gör är för mänsklighetens bästa, trots att scientologin är mycket mera som ett stort företag som genererar pengar, än en religion, som bygger mycket på hinduismens tanke på ”återfödelse i en annan kropp”. I Malmö blir hon chef för marknadsföringen. Sexuella relationer mellan medlemmarna är vanliga, men ”otrohet” utanför äktenskapet tolereras inte. Allt utgår från att man köper nya kurser och ”auditering” för dyra pengar. När organisationen anklagas kallar man det ”häxjakt” på religionen och kallar in en stab av advokater. Sonen John omhändertas av organisationens barnomsorg, och kan därför kvarhållas om modern skulle fly. Bedövning vid födseln rekommenderas inte. Men Mariette följde inte rekommendationerna i det fallet. Alla droger är förbjudna, utom kaffe och cigarretter. Allt handlar om organisationens kontroll, man åtföljs hela tiden av en ”kontrollant”, som ovanför sig har en ny ”kontrollant”, o.s.v. På så sätt skiljer sig organisationen inte från den i Nordkorea eller forna DDR, eller en vanlig kristen sekt. De som arbetar i Kalifornien sliter dag och natt, har inga egna pengar, och får lön efter prestation. Inbördes tävlan uppmuntras. De som slarvar straffas med exercis som att sopa golv, skura toaletterna med tandborste, löpträning dag och natt, förvisning till ett fängelseområde med usel mat och enkla förhållanden. Självmord förekommer. Mariette tänker ofta ”har jag kastat bort mitt liv?” men kommer alltid fram till att allt slit är värt tillfredsställelsen att göra ”något viktigt för mänskligheten”. På den internationella ”basen” i Kalifornien, som ligger ute i Nevadaöknen, fortsätter Mariette att stiga i graderna, på ytan demokratiskt (alla, även chefer deltar i det fysiska arbetet med att måla och laga byggnaderna), där jobbar mellan 700 och 800 medarbetare. Snart är hon ”livegen”. Hon jobbar med marknadsföring, inspelning av reklamfilm och videor, och sköter den ekonomiska organisationen. Man ansvarar för program som Narconon, ett avvänjningsprogram för missbrukare som används generellt i hela världen. Hubbard själv bodde, enligt ryktena, på en ranch i Kalifornien. Det fungerar som ett stort japanskt företag, där personalen tas om hand, men inte har någon egen frihet (eller fritid). Man skänker sitt liv åt företaget och kan jobba hur mycket som helst. Man övervakar sina anställda, berömmer dom, månar om dom som sköter sig, eller skäller ut dom som missköter sig. Hubbard (1911-1986) började som författare av kiosklitteratur som western och science fiction och ska ha publicerat över 1 000 texter. Hans filosofi publicerades 1950 i boken Dianetik. Den bygger bl.a. på alternativ medicin och mental frigörelse, en tidig form av ”new wave”. En av hans inspiratörer var Alistair Crowley, som sysslade med svart magi och ockultism. Hans liv har förhärligats av rörelsen i ett uppslagsverk i 16 volymer! Hans son Ronald DeWolfe har dock sagt att Hubbard bara var intresserad av ”pengar, sex, sprit och droger”. Efter hans död 1986 övertogs ledningen av rörelsen av David Miscaviage och hans hustru Ruth. Nu börjar Mariette tvivla på sin övertygelse. DM driver personalen hänsynslöst, använder även fysiskt våld och råskäller som en bandhund när saker går honom emot. DM skapar en ny ledningsorganisation, Religious Technology Center. Han kan ena dagen höja Mariette till skyarna, andra dagen skälla ut henne och degradera och förpassa henne till basens fängelseområde. Han ägnar sig åt Management by Fear, och är helt omöjlig att avläsa. Ingen som inte är dödssjuk vågar lämna arbetet. Mariette förlorar kontakten med sin make Billy, får sällan träffa sonen John, och börjar fundera på att hoppa av. När hon träffar Dan, som tänker samma sak, lyckas de fly med en lokalbuss som stannar utanför området. De förföljs i flera veckor av organisationen, men då de inte verkar vara hämndlystna mot Scientologin så lämnas de tillslut åt ödet, även om Mariettes dator ofta hackas för att kontrollera vad hon skriver. Det visar sig att sonen John, liksom många andra, också hoppat av.
Boken är spännande som en thriller och förhållandevis välskriven. ML är ofta föredrags-hållare om sektbeteende, och har skrivit flera böcker om den fiktiva sekten på Dimön.
Bihang: På TV gick 2024-25 en dramatisering av den s.k. Knutby-sekten, som brutit sig ur Pingstkyrkan i Uppsala. Sekten slöt sig allt mer samman och isolerade sig, sedan en av pastorerna, norrmannen Helge Fossmo, dömts för anstiftan till mord, mordförsök, och även misstänktes för mord på sin fru. Inom sekten uppstod en dyrkan av den s.k. Kristi Brud, känd under flera efternamn men mest som Åsa Waldau, som profeterades skulle möta Kristus på jorden. Hon dömdes för åtta fall av misshandel av andra medlemmar inom sekten. Om en uppväxt i Pingstkyrkan/Livets ord skriver Johan Heltne i Det finns ingenting att vara rädd för.
Ann-Helén Laestadius: Skam (2025)
Fortsättning på trilogin som inleddes med Stöld, och Straff. Kanske tycker jag ändå att detta är den svagaste i trilogin, som ju präglas av en stark betoning på svart och vitt, ond eller god. Här handlar det om Marina, som efter ett år i Stockholm med kockambitioner, återvänder till Kiruna, där hon får jobb som ”bambatant”, d v s handräckning i skolans barnbespisning. Året är 1999. Vi förs 20 år tillbaka i tiden, då Marina levde i en strängt laestadiansk miljö. Hennes bästa vän är dotter till laestadianernas ledare Sture, och Eva blir snart hennes värsta fiende, då Marina på olika sätt drar sig undan Stures familj. Här börjar alla hennes skamkänslor: inför den egna kroppen, gymnastiken i skolan, lyssna på musik som inte är strikt andlig, släppa ut håret, sminka sig och dansa, men också syndigt att tala samiska fast man har samiskt i släkten, att se på TV, att bara ”tänka” på fysisk kärlek,
Man får en känsla av att det är författarens egen barndom som redovisas, alltför noggrant kan jag tycka. Vi förstår snart hur allt står till, och det blir inte bättre när oförrätterna staplas på varandra. Marina får också höra saker hennes mamma aldrig talat om: en bekant, Nils-Ante, berättar om den samiska nomadskolan mamma fick gå i (som vi läst om i Straff). Skolformen fanns kvar till 1962, och de samiska barnen behandlades strängt och fick inte tala samiska med varandra. I nomadskolan kan man bli placerad i en kolmörk ”isolerings-cell” eller bli agad med björkris. Moderns ärr vid läppen visar sig vara en skada från en misshandel i nomadskolan. Långsamt börjar hela Marinas komplicerade samiska arv att stå klart för henne. Och varför hon aldrig fått tala samiska tidigare (AHL är född 1971). Men beskrivningarna av det sektbeteende som kan ses i den laestadianska församlingen, som har egna gudtjänster, då man får låna kyrkan, är intressanta. De äldsta männen styr allt, kvinnor, barn, med hot om hemska straff för den som inte lyder. För Marina förändras mycket i skolan när den ”värdsliga” Ingela dyker upp och lär henne allt som är ”syndigt”. Hennes förälskelse i den strulige Daniel blir aldrig besvarad, istället blir han också hennes fiende när han gifter in sig med Eva bland laestadianerna. Vi får följa Marinas utveckling, men jag kan inte riktigt hålla uppe intresset för allt det tragiska, inkluderande faderns periodiska supande. Det måste, som i de tidigare böckerna, kontrasteras med strimmor av hopp. Den laestadianske ”prästen” lovar den rättfärdige allt gott i himlen, i annat fall plågorna i helvetet. ”De har höjt upp synden till det högsta” säger Marina, och i Karesuando nära finska gränsen är kvinnliga präster inte välkomna; den kvinnliga präst man fått i Kiruna motarbetas ständigt. Man övertygar t o m samerna att det är syndigt att jojka. Att råka titta på en kvinnas ben är syndigt och allt detta måste bekännas vid gudstjänsterna, där många kommer i trance. Mammas samiska namn Garen försvenskas till Karin, Anne-Risten blir Ann-Kristin, o.s.v. Laestadianerna går ofta till kyrkoherden och klagar på vad som händer i den svenska kyrkan.
Men det blir för omständligt och för mycket, och har man läst hela trilogin känns en del som upprepning. Synd, men budskapet går ut över det litterära i den här boken.
Bihang: 22 juli 2025 ser jag en dokumentär på TV om den judisk-ortodoxa chassid-sekten i Yavniel i Israel, grundad av den i New York boende rabbi Shik, kallad ”Moronesh”. Sektens liv som det beskrivs stämmer mycket överens med det jag skrivit här ovan. Ledarens ord är lag, han samlar själv en förmögenhet av donerade pengar i egen ficka, flickor gifts bort när de är 14, fast det är olagligt i Israel, kvinnomisshandel och pedofili bortförklaras och göms undan, de utsatta talas till rätta eller flyr från församlingen. Man verkar utanför lagen och människoliv förstörs. (Illustrationen är från den superintressanta och välspelade TV-serien Stizl, som skildrar chassidiska judar i Jerusalem.)
50 år i ordets och bokens tjänst 