Ny roman av Lina Wolff

Lina Wolff: Liken vi begravde (2025)

Lina Wolff är enligt min mening en av de mest begåvade svenska författarna idag. Jag har tidigare skrivit om hennes genombrottsromaner De polyglotta älskarna, Djävulsgreppet, och den självbiografiska essäboken Promenader i natten. I den senaste boken återvänder hon till sin födelsebygd i Hörby i Skåne, där tvillingarna Jolly och Peggy (Ulrika och Eleonora) växer upp hos Fostermor och Fosterfar. Det är en svart skröna, knappast något mysigt Österlen, från en by som befolkas av ”pedofiler, pervon och ålahuven, knarkare och hembrännare”. Skriven på ett smittande, oerhört rikt språk, som både roar och skrämmer. (Wolff har tidigare visat en svaghet för otäcka berättelser, som en vurm för lustmördaren och psykopaten Patrick Bateman i Bret Easton Ellis roman American Psycho.) I de båda systrarna Jolly och Peggy kan jag se likheter med de märkliga bröderna i Agota Kristofs Stora skrivboken. Peggy är den ordentliga som skriver dagbok, Jolly (uppkallad efter den danska läskedrycken Jolly Cola) har mer gemensamt med Fostermor, som har nära till våld och är den som utför flera av de mord som beskrivs i boken. Trakten har drabbats av ett dubbelmord på ett annat ungt tvillingpar, något som Fostermor ständigt återkommer till. Ofta refereras till författarinnan Victoria Benedictsson, som levde i Hörby. ”Solen, ekarna, sjön, och så liken vi begravde” som Fostermor brukar säga. Till sin hjälp har hon två flyktingar från Chile, som är väl förfarna i tortyrens konst. Det första offret blir antikvitetsbokhandlaren Drago, som är invandrare, varifrån vet ingen. När Peggy börjar hänga i hans bokantikvariat anar Fostermor oro. Han har en bok som är inbunden i människohud, som Drago tillverkat av en man som torterat honom. Jolly nöjer sig med att besöka Bokbuss-Kjell en gång i veckan. Fosterfar har en bilskrot, Fostermor har grisar som hon inseminerar. Fosterfar har sadistiska tendenser, särskilt mot djur, och umgås med prostituerade i Malmö, vilket gör att även han blir ett mordoffer i sinom tid. Mycket i boken handlar därför om hur man planerar, utför, och kommer undan ett mord på en våldsverkare. Och hur man hämnas. De har vänner i byn som kallas för Apan, Micke Öra, och Kuken i backen. Dessa visar sig också vara behjälpliga i mord-planerna. Alla äter gärna rökt ål och luktar gris. När Peggy träffar en 40-årig man som våldtar henne, så blir han nästa mordoffer. Liket förvarar de i frysen i uthuset.

Det är en skröna värdig en Gabriel Garcia Marquez, som Lina Wolff ju översatt och uppenbarligen sätter högt i ära. Enligt Fostermor finns det problem ”som bara kan lösas med våld”. Men Wolff visar också på en kärlek till sina romanfigurer och den skånska landsbygden. Även om byn är som ”en ond dröm”, så är den äkta. Den måste tas på allvar. ”Och ilskan är ren”. Fostermor, som är den som driver på i mordkavalkaden, blir med tiden allt sämre. Till slut får de låsa in henne i en lada där hon får sitta och läsa Brott och straff, för att, kanske, bli en bättre människa?  Ska man använda våld mot våld? Hade andra världskriget kunnat avslutas tidigare om någon mördat Hitler? Förtjänar vissa människor att dö? Vi får inga svar, men Lina Wolff är en skicklig och driven berättare, en av de bästa vi har i Sverige. Och när man ser hennes porträtt på bokomslaget, denna väna, lilla till synes oskuldsfulla kvinna, är det svårt att förstå att hon kan fabricera dessa märkliga berättelser om våld, tortyr, och ond bråd död.

Lina Wolff: Djävulsgreppet (2022)

Wolff, f. 1973, är författare och översättare, främst från spanska. Precis som Maria Maunsbach är hon uppvuxen i Hörby på skånska landsbygden. Redan den trilogi berättelser som hette De polyglotta älskarna uppmärksammades för sin säkra språkbehandling och annorlunda motiv, och den nya romanen gör åtminstone inte mig besviken. Här dras tumskruvarna åt ytterligare ett varv, i en ytterst komplex berättelse om den blyga och försagda 30-åring som kallas ”Minnie Mouse” (ung. Mimmi Pigg) som kommer till Florens för att utbilda sig till tolk. (Wolff har i intervjuer berättat att romanen ligger nära hennes egen verklighet.) Hon träffar och blir förälskad i en italiensk försäljare, Giorgio, som hon kallar ”den renlige”. (Wolff har i tidigare böcker visat en svaghet för våldsbenägna och ganska otrevliga män.) Vi förstår tidigt att det inte ska gå bra för Minnie, varningsklockorna klämtar som borde de kunna väcka döda, och snart hamnar hon i ett beroendeförhållande med en kolerisk besserwisser-man med en helt annan kvinnosyn än den nordiska, som både kontrollerar och misshandlar henne. Det blir närmast en manual över hur den misshandlade kvinnan resonerar: skuld, skam, ”det är mitt fel att han blir arg”, ”jag borde inte ha sagt så” ”jag förtjänar nog att bli slagen” o s v. Samtidigt kan hon inte låta bli att provocera honom, hon blir svartsjuk på hans andra kvinnliga vänner, på ett sätt som utvecklar sig till en ond cirkel för båda två. Hon isoleras allt mer, jag kommer att tänka både på Carina Rydbergs veritabelt skickliga skräck-historier, och Jill Essbaums klaustrofobiska roman Hausfrau (”Hemmafru”). När hon dessutom själv börjar bedra ”den renlige” så skruvas tumskruvarna åt ytterligare.

Skräckslagen läser man utan att kunna lägga boken ifrån sig. Wolff skriver suveränt, inte minst utifrån det manliga perspektivet, om hur lätt relationer kantrar och urartar. Hon är expert på att beskriva bisarra, extrema situationer, och osmakliga översittare till män. Redan i debuten Många människor dör som du, märktes hennes suveräna språkbehandling, och dragningen åt skruvade situationer och det lite äckliga. Jag menar att Wolff är en av de mest intressanta författare vi har i Sverige idag. Och hon utvecklas ständigt, från bok till bok.

Lina Wolff: Promenader i natten (2025)

En ”mellanbok” för den skånska författaren som skrivit två novellsamlingar och tre romaner, som blivit hyllade. Hon är översättare från spanska, t.ex. Roberto Bolaño och Gabriel García Marquez. Hon viker ut sig i fyrtio ”drömmar” eller korta texter, där hon blandar personligt med eget skrivande. ”När hela livet är att drömma/och drömmen själv en dröm” (Calderón). Här får hon också besök av den romerske filosofen/kejsaren Marcus Aurelius (”Filosofen på tronen”) som uppmanar henne att vara sann mot sig själv, inte ”behaga” eller buga för andra, och rena sig själv från fåfänga, egoism och oförmåga. Inga dåliga råd från en stoiker! Hon ska också sluta ”förställa sig”, vilket hon tycker hon gör på alla föredrag och uppläsningar på bibliotek och bokmässor. ”En dansande apa”. På Malmö centralstation möter hon den iranske invandraren och uteliggaren Farid och skriver om hans situation. Hon läser den danska poeten Inger Christensens dikter. Hon skriver om sina kritiker som vill korsfästa henne. Hon skriver om sina misslyckade förhållanden. Själv fascineras hon av läskiga miljöer och våldsamma män och ett par av de längre texterna handlar om det: Hon dejtar en ”paddman” som slutar med att hon trampar ihjäl paddan, hon skriver en berättelse om ett par som är invandrare från Rumänien. Han är oerhört elak mot sin hustru, som till slut dödar honom med en yxa. Hon skildrar sin paranoia och sina vanföreställningar, och jag tänker på att hon är den nya Carina Rydberg. Av Marcus Aurelius får hon rådet att skriva om sina misslyckanden och ”vanföreställningar” , vilket är varje författares uppgift. (Genom att läsa om andra människors smärta kan vi lättare stå ut med vår egen.) Saknaden av mannen som lämnat henne får hon tillfredsställa på annat sätt. Hon vill leva ”uppriktigt” (i förhållandet med andra människor). Slippa ”förställa” sig. Hon hatar pretentiösa Stockholmsförfattare och älskar skånska bönder. Hon lever för att skriva och hatar att bli störd. Den egna släkten avstår hon ifrån. Den enda gud hon ska ha är ”skrivarguden”, och pliktkänslan (enligt M.A.). Hon beskriver kampen mot sin dåliga hy. Hon räds sitt eget åldrande efter 50, men får rådet att gå ut och leva livet.

På det hela taget en svag bok om man jämför. Men man kommer onekligen författaren närmare, och det tackar jag för.