Litteratur och politik

Sanna Ghotbi: De vingklipptas dans (2025)

Den kurdiska författaren är mångsysslare, en aktivist som cyklat genom 26 länder för att rikta ljuset på Marockos ockupation av Västsahara, Afrikas sista koloni. Född 1992 arbetar hon också som kampanjkoordinator på Greenpeace. På nätet har hon startat en demokratisida kallad Digidem.

Romanen är hennes hyllning till föräldrarna, i boken kallade Javad och Faize, som växer upp i staden Sanandaj, i västra Iran på gränsen till Irak. Tidigt jagades ungdomarna av shahens polis Savak, och därefter av den islamska Khomeini-regimen, sedan de båda gått med i det illegala Kommunistpartiet. Som så många andra ungdomar flyr de till bergen och enrollerar sig i den kurdiska Peshmerga-armén, där både män och kvinnor strider som soldater. Hon understryker litteraturens vikt, som gjort att många kurdiska författare och tidskriftsredaktörer fått en fristad i Sverige. Vi får följa flera medlemmar i de båda familjerna, varav många syskon dör för motståndarens kulor. Budskapet lyder: ”Idag minns vi dem som dog före alla andra”. Man spelar fotboll, man kokar smält snö till vattenförsörjningen, man äter kurdiska vindolmar. Javads mor tror att hon fött 16 barn, varav hälften klarat sig över ”femårs-strecket”. Faize badar med stadens andra kvinnor i hamam, varmbadhuset. ”En oas av systerskap i den mansdominerade öknen.” Modern Fatmeh är ”klok gumma” som botar sjukdomar med allehanda örter och dekokter. Barnen leker och badar men kan inte simma, så hennes bror Abid drunknar. I korta instick trycks kärleksbrev mellan de båda, vackert och känsligt. Man är ständigt bevakad, de gamla tror t o m att det finns mikrofoner i tändsticksaskarna. Ett förfluget ord kan betyda att man kallas till rektorsexpeditionen eller polisstationen, kanske angiven av en av regimens spioner. I lönndom kan man lyssna på radioutsändningar från ”kurdiska frihetskämparna”. Man läser marxistiska böcker och Maxim Gorkijs romaner i hemliga studiecirklar, men när Javad får en inkallelseorder till Irans revolutionära armé, så flyr han till bergen, där han många år senare ska återförenas med Faize. Deras största nöje är att gå på bio, t.ex. den rebellfyllda filmen Spartacus. Den goda maten med granatäppelkärnor, och de varma vallmodekorerade bröden är omskrivna. Fatmehs far skriver böcker om kurdisk örtlära och läkekonst. Kurderna känner sig övergivna av Allah och omvärlden, de får ta kampen själva. Javad flyr från födelsebyn till den stora staden Sanandaj, där han får arbeta i stenbrott och som skoputsare, och bo på taket i ett vandrarhem. Faize får jobba i en mattfabrik som Partiet finansierar. Hon lär känna de betydligt mera vågade systrarna Nasrin och Parvin, som både talar om den egna kroppen och om en stundande revolution. Då har Khomeinis revolution vänts i en religiös diktatur. Många kurder flyr upp i bergen och slår upp sina traditionella tält. Faize går en lärarutbildning och arbetar som tjänsteflicka i ett hus mot mat och husrum. Byborna är vidskepliga och skolhusen fallfärdiga. ”[Den politiska] Kampen är den enda näringen som behövs för att kroppen ska blomstra.” I det tioåriga kriget mellan Irak och Iran har den kurdiske ledaren i Irak Mustafa Barzani, vars släkt lett den kurdiska kampen i flera decennier, fått stöd, vapen och pengar från Iran, något som Kommunistpartiet ser som förräderi. På Newroz, nyårsafton i april, hoppar männen över sju eldar och spår framtiden i dikter av den persiske poeten Hafez. Då är Javad färdigutbildad som Peshmerga, och Faize undervisar i byskolan. Men kriget kommer närmare och närmare, både från Irans religiösa armé och diktatorn Sadaams biologiska vapen.

Boken är ganska så ”panegyrisk” vad gäller de kurdiska ”frihetshjältarna”. Jag tycker inte den litterära kvaliteten i boken är jättehög. Som dokumentärroman kan den däremot passera, lättläst och som ett led i den kurdiska frihetskampen.

Lai Wen: Himmelska fridens torg (2024, övers. Cecilia Berglund Barkhem)

Det här är en roman med självbiografisk bakgrund, till uppbyggnaden ganska lik den ovannämnda. Flickan, med samma namn som författaren, växer upp i Peking på 1970-talet. Hennes far som är kartograf for illa under kulturrevolutionen, och är bara en skugga av sig själv. Modern är elak och bitter, särskilt mot Lai Wen. Hennes mormor är en tröst och en god berättare, men kan också vara vulgär och säga saker som får flickan att rodna. Mormor syr skor med lädersula, speciellt utprovade för den äldre generationen med förstörda (snörda) fötter. Modern är troende maoist, till skillnad från fadern. Mormor som är stor och välväxt rapar gärna högt vid matbordet. Hon föder upp kycklingar i lägenheten.  Hos en gammal bokhandlare börjar Lai Wen hitta den västerländska skönlitteraturen, och när hon börjar på universiteten med toppbetyg väljer hon litteraturhistoria som ämne. Här förälskar hon sig i kurskamraten Gen, som hon känt och bråkat med sedan de var små. Nu är han en förläst revolutionär, och blir en av de ledande inom studentkåren. De träffas i smyg men längre än till grovt hångel kommer de aldrig. Gen sätter den ideologiska kampen före flickvännen, som ständigt känner sig förbigången. Deras kärlek är fint skildrad. Den blyga Lai Wen mister till slut sin mödom andra året på universitetet efter en klassfest. I gymnasiet blir de tagna av polisen och misshandlade sedan de tagits på kvällen med att vara ute under utegångsförbudet, när den amerikanske presidenten besöker Kina (1985). Detta kommer att ha en stor inverkan på Lai Wen, som inte är någon tuff hjältinna. Vi får följa hennes skolgång och utflykten till Himmelska fridens torg där klassen får bese Maos mausoleum. Men åsynen av den balsamerade kommunistledaren har ingen stor effekt på Lai Wen, han är ”bara en vanlig gubbe”. Hon skriver också att ”kineserna är inte särskilt intresserade av politik, men politiken är mycket intresserad av kineserna”. Hennes far tar henne istället till ”minnesmuren” som lokalbefolkningen rest till minne av alla de som bortförts och avrättats under kulturrevolutionen. ”Arbetare, lärare, ingenjörer, intellektuella.” Nästa gång hon går förbi är muren raserad. I bokhandeln läser hon om nordiska myter, som hon älskar, Orwells 1984, Främlingen och Pesten av Camus,  Äcklet av Sartre, Moby Dick av Melville, Skattkammarön. Men hennes favorit är Den gamle och havet av Hemingway. Typiskt nog uppmanar Gen henne att sluta besöka den dammiga gamla bokhandeln med dess gamle innehavare, för att ägna sig åt skolpolitiken istället, vilket hon lyder. [Konfucius tankar hyllas fortfarande i Kina. Kanske för att han inte uppmanar till revolt mot de styrande. Men även taoismens grundare Lao Tse.]  Gen kommer från en välbärgad familj av teknokrater, men när han besöker Lai Wens familj blir han skrämd, särskilt av mormors fräcka språk fullt av sexuella anspelningar. Gens far ”tänker bara på pengar” och är sonens största hatobjekt.  När han besöker Lai Wens familj serverar de grodor i en stark gryta. Mormor kokar medicin på blad av askträd. Hon är vidskeplig och tror på spöken. För sitt första stora stipendium köper Lai Wen en TV, mest åt lillebror som vill se på tecknad film. Nyår firas 29 januari, och 1987 är kaninens år, och Lai Wen är 17 år. Hennes orädda mormor blir dement och allt sämre. Lai Wen börjar skära sig i armarna när det blir för svårt hemma med moderns elakheter och studiernas svårigheter. På universitetet lär hon känna den märkliga Anna Tang, som är skådespelerska och kallar sig Madame Micawber. Hennes teatergrupp gör performance och politiska satirer och delar ut flygblad. Hon lär sig att vissa människor är homosexuella och regeringens inställning till dessa. Tillsammans hämnas de på en universitetslärare som är känd för att tafsa på flickor. Hon börjar också få tillträde till exklusiva klubbar. 1989 infaller nyårsafton 5 februari, Ormens år. Alla av Lai Wens gamla kamrater har börjat på fina utbildningar. Staden är förpestad av dålig luft. Oroligheterna på universitetet utbryter när den populäre premiärministern Hu Yaobang hastigt avlider och ersätts av en obetydlig ingenjör som är Partiets man, Li Peng. Studenterna marscherar ut på gatorna för att demonstrera men blir grymt nedskjutna av regimens soldater. Lai Wen undslipper massakern på torget med ett nödrop. Regimen kallar studenterna Statens fiender, och delar av universitetet stängs. Gen håller ett flammande tal på begravningen av några kamrater. Många studenter hungerstrejkar. Upproret sprider sig, bl.a. strejkar sophämtarna i Peking. Regeringen låtsas vilja förhandla och t o m Deng Xiaoping är rädd. Men slutet blir blodigt. 4 juni slås en fredlig demonstration på torget ner av tanks och flera hundra personer dör.

Romanen är en blandning av chic-litt, en rörande och upprörande tidsbild och uppväxtskildring, men lider av ett ganska torftigt språk och (kanske) bristande översättning (originalet är på engelska) där ord som ”fnittra”, ”flina” används till leda, och andra uttryck som ”skitsnack” och ”nöp mig i häcken”. Det intressanta är förstås skildringen av studentupproret på torget i Peking, annars är skildringen ganska tam och hade mått bra av att kläs i en fräschare språkdräkt. Huvudpersonen är lätt att tycka om, och helt ointressant är det inte. Författaren Lai Wen lämnade Kina efter massakern på Himmelska fridens torg 1989 som 19-åring och flyttade först till Kanada, och sedan till England, där hon bor idag.

Chigozie Obioma: Vägen till det nya landet (2025, övers. Nils Wadström)

Ytterligare en fin författare från Nigeria. Här skildras det förfärliga Biafrakriget 1967-70, som utbröt efter Nigerias självständighet från brittiskt överstyre. Den lilla utbrytarstaten i sydöstra Nigeria var egentligen en kamp om oljefyndigheterna där, religiösa frågor eftersom de ledande i Biafra var kristna och regeringen i Nigeria muslimsk, socialt, eftersom igbofolket var ovanligt välutbildade men också en fråga om självstyre och självständighet. Boken skildrar hur huvudpersonen Kunle dras in i kriget, då hans lillebror Tunde befinner sig i Biafra, hos moderns familj där. Bröderna har en särskild relation: i tioårsåldern var Kunle mer intresserad av grannflickan Nkechi, och Tunde blev därför påkörd och får leva vidare som krympling i en primitiv rullstol. Kunle beger sig in i det krigshärjade Biafra med livet som insats, han letar efter lillebror, och sin första kärlek, Nkechi, men också efter den modiga sjuksköterskan Agnes, som han förälskat sig i. Här tas han tillfånga av soldater från Biafras armé, och enrolleras där som soldat, och avancerar till kapten. Vad gör kriget med honom? Vad gör krigets fasor med en människa? Det fruktansvärda kriget skildras ingående, och regeringens medvetna försök att svälta ut biafranerna, i bilder av nödlidande som kablades ut över världen av tidningar och journalister. Det för tankarna till dagens krig i Gaza och Palestina. Kurt Vonnegut som var där som journalist, kallade Biafra ”en tur till Auschwitz medan ugnarna brann för fullt”. Boken har nominerats till det amerikanska Booker- priset, men jag blir inte riktigt klok på skildringen (”The road to the country”, inte riktigt som den svenska titeln). Liksom boken ovan av Lai Wen lever inte författarens skicklighet upp till det tunga ämnet som skildras. Allt har förutspåtts av byns ”siare”, spåman, vi får lära oss skillnaderna mellan de tre stora folkslagen i Nigera: yoruba, hausa, och ibo (igbo), den senare dominerar i Biafra. Boken är kanske allt för uttömmande och hade kanske mått bra av hårdare redigering. Många inhemska ord förklaras, men inte väsentliga som sjukdomar som ”kwasiorkor” och ”noma”. Man beräknar att mellan 1 och 3 miljoner människor dog (och nästan halva Biafras befolkning tvingades på flykt). Hjälp från t.ex. Röda korset besköts av Nigerias armé. Motsättningar mellan igbo (övervägande kristna) och den muslimska majoriteten hade förekommit tidigare, och den förste presidenten, som var igbo, mördades. Militärjuntor avlöste varandra vid makten.

Det blir en sorts dokumentärroman om kriget i Biafra och dess fruktansvärda följder. Men språket lyckas inte gripa tag i mig. Chimamanda Ngozi Adichie har i En halv gul sol också behandlat Biafra-kriget, då hennes familj kom därifrån, litterärt på en helt annan nivå. Romanens devis blir kanske ändå en replik om siaren i byn Kunle kommer ifrån: ”Han varnade oss för kriget. Varför lyssnade vi inte?” Obioma är född 1986 och har uppmärksammats för sina två första romaner. Idag är han lärare i Creative writing i USA. ”Ett olidligt angeläget stycke krigslitteratur” skrev Johanna Käck i recensionen i DN 4/10 2025.

Gaël Faye: Litet land (2016/2018, övers. Maria Björkman)

Åter en bok som slutar i folkmordet i Rwanda 1994 som även spillde över på grannen Burundi, där författaren bodde i huvudstaden Bujumbura, med sin rwandiska mor och fransk far, en byggnadsingenjör. De växer upp i en överklassmiljö, präglad av den fransk-belgiska kulturen, med svart tjänstefolk, god mat och lagom mycket alkohol. Länderna styrs efter frigörelsen från Belgien av militärer, byråkrater, och den katolska kyrkan. Men de gamla motsättningarna mellan hutu och tutsi, som är cementerade i samhället, och där tutsi arbetar inom förvaltningen, och känner sig lite förmer än de hutuer som arbetar på verkstadsgolvet, som bönder, och i småföretag, består. På andra sidan gränsen, i den stora grannen Zaire börjar militära grupper mobiliseras, från båda sidor, och en extrem hatpropaganda exploderar i Rwanda 1994, med ett folkmord på tutsier under sommaren som följd. Då har författarens familj i Burundi levt i relativ fred, skyddade bakom husets murar i ”återvändsgränden” där de bor. Pojkarna fördriver tiden utanför skolan med att palla mangofrukter, bygga en koja i en gammal bil där de kan sitta och röka, dricka läsk och umgås, bada i den lokala simbassängen. När den ökande rasismen folkslagen emellan kreverar, börjar även några av pojkarna att beväpna sig, och slutet blir tragiskt. Berättaren Gabriels mamma som har släkt i Rwanda upplever på nära håll folkmordet på tutsierna, där också många av hennes släktingar drabbas, och hon blir helt traumatiserad. Även i Burundi utbryter oroligheter. Landet har flera gånger utsatts för militärkupper, och är idag ett av världens mest korrumperade länder, med enorma klyftor mellan fattiga och rika.

Boken blir en pendang till Scholastique Mukasongas böcker från Rwanda (tidigare omnämnda). Från början nästan barnsligt skriven, lite som en ungdomsbok, men med allt gräsligare detaljer när folkmordet sätter igång. Folkmordet pågick flera månader (ca 800.000 människor dog) och även Gabriel erkänner att han ser på hur tutsier dödas och misshandlas utan att han vågar agera. Det slutar med att Gabriel och hans lillasyster kan sätta sig i säkerhet i Frankrike genom faderns ”immunitet”. Författaren Gaël Faye (1982-) har idag återvänt till Burundi för att ta hand om sin traumatiserade mor.

”Ni förstår att i Burundi är det som i Rwanda. Det finns tre olika grupper. Hutuerna är flest, de är små med stora näsor. Det finns också twa, pygméerna. Tutsierna är betydligt färre än hutuerna. De är långa och taniga med smala näsor och man vet aldrig vad som rör sig i huvudet på dem. Du Gabriel, sa han, är en riktig tutsier, man vet aldrig vad du tycker och tänker.” Författaren har fortsatt sin autobiografi i romanen Jakaranda, efter ett träd i den grekiska damens trädgård i Bujumbura, där han ofta vistades, läste böcker ur hennes bibliotek på franska, och talade om livet, trots att han bara var 11 år. Hans syster Ana vill bara glömma allt som hände i Burundi, men Gabriel/Gaël vill däremot ha svar. [Man äter bananmunkar, grillad krokodil och friterade termiter och berömmer de båda ländernas skönhet med de stora sjöarna Kivu och Tanganyika på gränsen till Zaire.] Gabriels föräldrar ligger i en hätsk skilsmässa, vilket stör honom. De rika skoleleverna åker till Amerika eller Europa på sommarlovet. Pojkarna blir omskurna enligt tradition. Jordbävningar förekommer. 1993 hölls presidentval, vilket är ovanligt i Rwanda, men när den nyvalde presidenten, som var hutu, förolyckades i en flygolycka året efter så bröt mördandet igång. I Burundi får den nyvalde presidenten bara sitta några månader innan militären tar makten igen. Vid statskuppen i Burundi dör tusentals människor. Delar av boken är som ett vittnesmål från folkmordet i Rwanda och Burundi. Men den är välskriven och lättläst, spännande som en kriminalroman.

Susan Abulhawa: Morgon i Jenin (2010/2024. Övers. Niclas Nilsson)

Författaren, född 1970 av palestinska föräldrar i exil i Kuwait, bor numera i Pennsylvania i USA. Boken är en tragisk redovisning av Israels behandling av palestinier, etnisk rensning, tortyr och mord. Hon följer en familj från ett flyktingläger i Jenin utanför Jerusalem, där farfar Yehya Mohammed Abulhedja tidigare odlat oliver, spelat brädspel med irländaren Jack O’Malley, och levt ett relativt gott liv. Han kallas Abu Hassan (”Hassans far”) och har sonen Hassan och dottern Darwish. Redan innan staten Israel utropats 1948 hade judiska terrorister som Stern-ligan mördat både araber och fredsvänner som greven Folke Bernadotte. I samband med att oroligheter bröt ut 1948, då israelisk militär med USA:s hjälp slog tillbaka invasionsförsök från Jordanien, Syrien och Egypten, så ”rensades” stora delar av landet från palestinier. När byn Ein Hod invaderas av israelisk militär dör farfar Yehya. Sonen Hassan har vid besöken i Jerusalem lekt med en judisk pojke, Ari Perlstein, som vi ska återse senare i boken. Hasan älskar en beduinflicka som är illa sedd i byn, men tvingar sina föräldrar att acceptera henne, fast modern aldrig kommer att göra det. Dalia får två söner, Yousef och Ismael, samt dottern Amal. Men Ismael rövas bort av en israelisk officer, vars fru inte kunnat få barn. Han kommer att verka i israeliska armén under namnet David Avram och bekämpa palestinierna. Hassan får leda sina palestinier till flyktingläger i Jordanien, men inte heller där är de välkomna, och far mycket illa. (Suezkrisen 1956.) Nästa uppehållsort, efter sexdagarskriget 1967, blir södra Libanon, i flyktinglägren Sabra och Shatila, som 1982 anfalls av libanesiska kristna terrorister med israeliskt stöd varvid ca 3 000 palestinier dödas. Yousefs fru Fatima tillhör de som dödas, och han svär att aldrig vila förrän han hämnats. PLO-ledningen tvingas fly till Tunis. Oktoberkriget (Yom Kippur) bröt ut i oktober 1973, men ledde inte till något avgörande. Vid det laget har Amal fått resa till USA och börjat arbeta på ett medicinskt laboratorium, träffat en man och blivit förälskad, trots en ansiktsskada som aldrig kunnat läka. Det är en historielektion, där väl samma som i de ovannämnda böckerna kan sägas: att bokens budskap överskymmer dess litterära kvalitet, men den berör och engagerar, mest för de israelitiska militärernas bestialitet, sann, överdriven, eller inte? Samtidigt kastar den sin skugga över dagens problem i den lilla Gazaenklaven, sönderbombad av Israel och  kallad ”världens största fängelse”.