Virginia Woolfs Orlando

Virginia Woolf: Orlando (1928/2012, övers. Margareta Ekström)

Woolf levde 1882-1941 och kom från en intellektuell familj. Fadern Sir Leslie Steven var författare och redaktör för uppslagsverk och skrev inom flera genrer framförallt många biografier. (En bok av honom i filosofi anger som mål ett nyttoperspektiv med närmast socialistiska tendenser.) Modern hade varit modell för prerafaelitiska konstnärer. I hemmet umgicks författare och filosofer. Tillsammans med systern Vanessa Bell bildade hon den s.k. Bloomsburygruppen av författare och filosofer. I hemmet umgicks också flera halvbröder och halvsystrar, bl.a. sedermera förläggaren Herbert Duckworth, som var homosexuell. 1941 begick hon självmord.

Woolf bröt med tidigare principer inom brittisk skönlitteratur, och inför bl.a. inre monolog, främst i romanen Mrs Dalloway (1925). Detta märks också i Orlando, t.ex. i slutet. Under 1920-talet hade hon ett förhållande med den originella författarinnan Vita (Victoria) Sackville-West, en rik adelsdam som står modell för figuren Orlando, som rör sig i de förnämsta miljöer och aldrig verkar sakna pengar. (Woolfs make, förläggaren Leonard Woolf var däremot enligt Virginia ”en fattig jude” och ett av hennes mål i livet var att vara helt oberoende.) Samtidigt som Orlando, 1928, skrev hon bl.a. den självbiografiska Åren (1927), därefter Vågorna (1931), den som fackbok betraktad Three Guineas (1938), och Mellanspel (1941). 1941 fick hon anfall av ångest och depression. Bakgrunden kan vara att hon och systern Vanessa tidigt blev sexuellt utnyttjade av några av sina halvbröder i det bohemiska hem de växte upp i, men också andra världskriget, bombningarna av London, hennes föräldrars död, och det svala mottagandet från vänner av hennes biografi om konstnären Roger Fry, Vanessas tidigare make och medlem av Bloomsbury- gruppen. Många av sina (manliga) kritiker hade hon hudflängt i Orlando. Inte minst viktig är hennes feministiska essä A room of one’s own.

Orlando är en originell roman som följer huvudpersonen från renässansens England (1500-talet) och till 1928, när boken skrevs. En rad personer från engelskt kulturliv förekommer: Drottning Elisabeth, poeter som Alexander Pope och John Dryden, William Shakespeare och Jonathan Swift. Orlando är en flyktig figur, från början pojke, men mot slutet kvinna. Bisexualiteten är hens signum, liksom viljan att vara oberoende, en feministisk tendens, och många biografiska markörer. Orlando är poet, men det enda hen skriver under bokens gång är Ode till en Ek. Det är en humoristisk bok, som Woolf uppenbart hade roligt när hon skrev. Orlando älskar ”ensliga platser, vidsträckta utsikter, och ensamhet”. Tidigt blir hen förälskad i en rysk prinsessa, men har även ett förhållande med drottning Elisabeth. Hen är lidelsefull och är ständigt förälskad. Senare blir hen utnämnd till ambassadör i Istanbul. För sitt skabrösa leverne faller hen i onåd vid hovet. Orlando vågar inte visa att han skriver litteratur, ”för en adelsman en oerhörd skam”. Hen lovar sig själv att aldrig behaga vare sig kritiker eller andra när hen skriver. Vid 30 års ålder förvandlas Orlando till kvinna. Nu sägs hon vara född bland zigenare och är mörkhårig. (Vita S-W:s mor var spanjorska.) Det blir 1700-tal och många av Londons förnämsta byggnader kommer att uppföras  (t ex Saint Paul’s Cathedral av Sir Chr. Wren). Orlando möter en ärkehertig som påstår att han var kvinna, men har förvandlats till man. ”Livet, en älskare” blir hennes motto. Hen umgås med prostituerade. Hen kommenterar med bitande ironi 1800-talets kvinnoideal. Tillslut gifter Orlando sig, med Marmaduke Bontrop Shelmerdine (!) uppenbart lycklig. Tyvärr är maken sällan hemma, hans resor för honom till Afrikas sydspets. Orlando kommer fram till att hen vill skriva för nöjet, inte för pengarna. Hen vill hylla kärleken, ”lyckan, blommor och vin”. Och magin som hen på 1900-talet ser i bilen, flyget, telefonen, fotografiet.

Woolfs sätt att berätta roar egentligen inte mig, det känns preciöst, raljant, lekfullt och omständligt. Ett blomsterspråk, delvis föråldrat.  Det har sagans karaktär. Jag tänker både på Almqvists Tintomara- gestalt och Voltaires Candide, som det dock går mycket värre för än för Orlando, som snarare är en kärleksroman än en mångfacetterad bildningsroman. Kärleken har ”två sidor” konstaterar Orlando vist, ”en vit och en svart”. Men vid en omläsning ökar ändå intresset för denna mycket speciella bok.

Ofelias död av John Everett Millais (1852)