Ur berättarens perspektiv: Två bokklassiker

Peter Pohl: Janne min vän (1985)

Denna ungdomsboksklassiker från 1985 höll verkligen vad den lovade. Den utspelas 1954 i kvarter på Södermalm i Stockholm, runt Skanstull, som jag känner väl. Berättaren kallas Krille, och den han berättar om är kompisen (ja mer än en kompis) Janne. Det är en motsägelsefull pojke, liten, söt som en flicka (enligt berättaren), med rött hår och fräknar, stammar när han blir arg, med ett rasande humör som får även riktigt stora killar att ta till flykten. Södra Latins läroverk för pojkar får en målande beskrivning som inte står filmen Hets efter. Skolagan var ännu inte avskaffad (skedde 1958). Boken blev en stor framgång, tonen är från 1940- talets buspojkefilmer, med väl återgiven stockhol-msslang. I centrum ett gäng pojkar, varav bara berättaren Krille går i läroverket. De har hängt ihop sedan tiden i Maria Elementarskolan. Boken är väl komponerad, med ett fantasirikt språk, och börjar med att Janne ska bevisa sin skicklighet på cykel, ”hojen”, ”jonnen”, genom att cykla nedför dom branta trapporna från Södra Latin till Högbergs-gatan, en vansinnesfärd på nästan 50 meter! När polisen kommer till platsen som slutar med en olycka, får vi höra hela historien om cykelfantomen Janne – baklänges. Peter Pohl är född 1940 i Hamburg och kom som barnflykting till Sverige. Han är idag 85 år och bor öster om Stockholm (Tyresö). Han var vid sidan om författande av ungdomsböc-ker professor i matematik vid Tekniska högskolan. Bland hans böcker märks Jag saknar dig (i samarbete med Kinna Gieth, om en flicka som omkommer i en bilolycka), Vi kallar honom Anna, om en homosexuell pojke, och essäsamlingen ”Boken är tankens barn.” I en recension läser jag att Pohl var en av de som moderniserade ungdomsboken på 1980-talet, att han inte undvek att skriva om allvarliga saker som död och vanvård av barn (Janne i boken är från en arbetarfamilj där fadern är alkoholiserad och misshandlar honom), och att han skriver böcker som stannar kvar i läsarens minne långt efter det att de blivit lästa. Förvisso!

(Tänker på Harry Kullmans Gårdarnas krig, 1959, som utspelas i Stockholm på 1930-talet, Sven Wernströms Trälarna-serien (1973-1981) som ansågs vara ”vänstervriden”, och kanske den främsta författaren för ungdomar: Maria Gripe. 2021 valdes Peter Pohls ungdomsbok Janne min vän till ”Stockholm läser” -bok.)

Antonio Tabucchi: Påstår Pereira (1994, övers. Viveca Melander)

En underbar liten bok av en italiensk författare, som bott mycket i Portugal, här utspelas boken 1938 i Lissabon. Tabucchi (1943-2012) född i Pisa. 11 böcker är översatta till svenska. Han var översättare, professor i portugisisk litteratur i Siena, kulturskribent med vänstersympatier. I boken är det Pereira som talar, och ”berättaren” som skriver ner vad denne ”påstår”. Ett smått genialiskt sätt att skriva, där Pereira utelämnar allt som han tycker ”inte hör hit”. Vi får bara lita på hans omdöme. Akademikern, av alla kallad ”doktor Pereira” är ansvarig för en kultursida i en portugisisk tidning, där han publicerar egna översättningar av franska 1800-talsromaner och en kolumn med hågkomster av döda författare, och dödsrunor över nyligen döda. Han lever ett stilla liv i ett sommarh-ett Lissabon som änkling, är överviktig, närmar sig pensionen och är inte helt frisk. Han är ointresserad av politik, i en tid när nazism och fascism växer sig starka över hela Europa. Han får tips om att anställa en hjälpreda, en ung filosof vid namn Marcello Monteiro Rossi. Rossi visar sig vara en ung vänstersympatisör och hans recensioner handlar mest om vänsterlitteratur, som Pereira vägrar föra in i den katolska tidning där han arbetar. Men han har inte hjärta att helt avfärda Rossi, som dessutom har en vacker flickvän som Pereira också blir förtjust i. De visar sig båda vara djupt involverade i motståndet mot fascismen, och i synnerhet det aktuella spanska inbördeskriget, där ”den portugisiska skvadronen” är uppmärksammad (på upprorsmakarnas sida). Mellan Pereira och Rossi uppstår ett fader-son-förhållande. Av en läkare han söker hos får Pereira rådet att låta sitt nya ”ledarjag” få styra. Pereira börjar mer och mer väga över åt den vänstra sidan, inte minst sedan hans chefredaktör klagat på hans franska översättningar, och vill ha mer av portugisiska ”nationella” författare. Som en sista motståndshandling lämnar P in till tidningen en klagoskrift mot att Rossi, som gömt sig hos honom, slagits ihjäl av militärens hejdukar. Han övertygar tryckaren om att insändaren passerat censuren. Därefter lämnar han (får vi förmoda) Portugal, inbjuden till S:t Malo av sin vän läkaren, som redan flytt till Frankrike. Det är en lättsam liten bok, men oerhört charmig, och blev för mig en stor och ovanlig läsupplevelse.