Nu har jag läst den nye Nobelpristagaren László Krasznahorkai

László Krásznahorkai: Ungerska nationens säkerhet (2025, övers. Daniel Gustafsson)

Nobelpristagaren 2025, en författare känd för sina långa meningar och långa stycken. Sida upp och sida ner, utan punkt och stor bokstav. Tar ett tag att vänja sig att läsa på det sättet. Den senaste romanen, den sjätte som översatts till svenska, suveränt tolkad av Daniel Gustafsson, är modest till omfånget, endast 170 sidor. Den handlar om fjärilssamlaren och entomologen Andras Papp, som en dag får besök av författaren själv, LK. Vad har dom gemensamt? Vad är det LK är ute efter, utom att vilja göra Papp till huvudperson i sin nya roman?

”Och så dör man, utan att ha förmått att till någon förmedla det som kanske var det viktigaste i ens budskap” är ett citat från Dostojevskijs Idioten. Boken består av ett antal inledningar, och några slut-ord. Entomologen Papp älskar allt levande, djur som människor, han ser allt som ”mirakel” och har, till skillnad från författaren LK, aldrig frågat sig hur det skulle kunna vara annorlunda? Han bor i ett hus som tillhört hans mormor och morfar, gardinerna i fönstren är tunna som spindelväv, bussen som tar honom till huset luktar bensin och olja, liksom favoritläsken Bambi, och rummen i huset står kvar som hans morföräldrar lämnade det. Det ägs av ungerska Vattenverket, där hans morfar arbetade, och på ängen utanför kunde entomologen från tidig ålder ägna sig åt att fånga fjärilar. Det finns säkert någon symbol i detta? Resan till och från arbetet på Naturhistoriska museet tar en timma, i var riktning. Han har dålig mage, bara ett öga, han älskar att samla och systematisera som en arkivarie. I skolan var han mobbad, han hade puckelrygg, men också bästa betygen i alla ämnen. Han har en fantastisk fjärilssamling, som gjorde att han fick vänner i klassen. Han är inte intresserad av att göra karriär, endast av att lära sig veta mer om biologi, kvantfysik, kemi, biokemi, att ”sluka kunskap” precis som fjärilslarverna slukar bladen på den stora eken som växer utanför morföräldrarnas hus. Hans slutsats är att ”evolutionen inte har något mål”, allt utvecklas istället av ett sorts tvång, ett ständigt och oupphörligt perpetuum mobile, ”där händelsen och rummet var ett och samma”, ”en ohejdbar rörelse som tycktes kaotisk och kraftfull”, men att allt sker för att det så måste vara, och inte går att påverka. Det är, skulle man kunna säga, en ”återvändsgränd”, något förutbestämt. För Papp återstår då bara själva livet, om det skulle ha någon ”mening” (som författaren LK vill hävda) så är det skenbart, en gåta som aldrig kommer att lösas. Livet kanske är som för fjärilen, en dag av extas innan parningen, och sedan att bara dö i förvissningen om att ha fortplantats? Papps uppgift är att bokföra detta korta liv, att förvalta det, samla och systematisera.

När författaren LK besöker entomologen, har denne just trakasserats av ett gäng skinnskallar i en buss, men försagd som han är så vill han absolut inte göra någon polisanmälan, absolut inte. Han känner styrka från den 300-åriga eken utanför huset. Liksom den vill han överleva allt, även förorätter och hån, stå stadig med rötternas väldiga rotsystem fast i jorden. Författaren känner att han borde sluta skriva (varför får vi inte veta) men han har svårt att sluta. Han hade ju egentligen aldrig velat bli författare. Men varför fortsätter livet, vare sig vi vill eller inte? Livet kallar författaren en ”vansinnig självupprepning, en skandalös reproduktion, det handlar om att överleva och föröka sig, ja all konst eller musik har bara som uppgift att göra oss mer beredvilliga att föröka oss”. Ja även litteraturen har detta enda syfte att underhålla och bidra till männ-iskans fortplantning, erkänner författaren LK. Inget har något ”självständigt värde” säger han till entomologen, som han först kallar ”magistern”, sedan med hans smeknamn ”Bandi”. Det är en, kanske enbart trång och naturalistisk människosyn, naturvetenskap-lig, negativistisk (?) som hos Kierkegaard?

Vad som händer är att de börjar umgås, entomologen och den besvikne författaren, och de går tillsammans på fjärilsjakt med håv och spade. Entomologen stör sig på att ledningen för museet bara är intresserad av en ny ”publik stategi”, och att han, Andras Papp, valts att utarbeta denna nya ”strategi”. Den nya strategin ska visa att den ungeska nationen är ”den vackraste i världen”, vilket väl är en känga till landets makthavare. När han hör talet om den ”nationella plikten” får han bara ont i magen. Dessutom har han en illvillig granne, som genom att rita om tomten de bor på, vill få det till att GRANNEN egentligen äger eken, som han helst vill hugga ner och göra brasved av.

LK får ingen smickrande beskrivning av entomologen. Denne har ovårdade kläder, oklippt stripigt hår, gula tänder, för stor mage, och har inte tvättat sig på sistone. Knappast någon ”hyllad författare”! Men entomologen ser ändå snart författaren som en ”god vän”. Även om de inte hittar vad de sökt på sin fjärilsexpedition så ser entomologen det snarast som en spännande jakt, eller fisketur. När entomologen börjar misstänka att LK bara vill använda honom för att få material till sin nya bok, så drar han sig tillfälligt tillbaka, besviken. Han får för sig att en uteliggare,  en f.d. lärare i marxism-leninism, försökt bryta sig in i hans hus, bara för att få en sovplats för natten. Mot slutet av boken verkar de ändå har kommit något så när överens, entomologen tar ett glas hallonsaft hemma hos sig, och bjuder författaren en cocktail och dagens enda cigarr. Och författaren börjar fundera om han ändå inte ska skriva en sista bok, som ska handla om cigarrer?! Entomologen börjar fundera på skillnaden mellan en makaonfjäril och en riddarfjäril medan han dricker sin hallonsaft, och så beger han sig ut på upptäcksfärd på barndomsängen utanför huset, medan LK tänker: ”Allt är förgäves min vän/…/ för av dig och mig och alla oss andra, kommer det aldrig att bli någon fjäril.” Det är lite svårt att skilja författaren LK från fjärilssamlaren. Kanske är de en och samma person?

Tänkvärt? Kanske? Lättläst, nja. Kanske inte min favorit bland de litterära nobelpristagarna ändå. Men en ny intressant litterär vänskap, måhända? Absolut.

 

[Satantango var Krasznahorkais debut 1985, på svenska först 2015, översättning Daniel Gustafsson. Det är en helt annan bok, mörk, mystisk, med kapitel skrivna i ett enda långt stycke. Den handlar om en grupp vinddrivna existenser som blivit kvar vid ”anläggningen”, kan vara en övergiven kolchos, vi får inte veta. De är gamla, de flesta unga verkar ha lämnat ”anläggningen”. Den inleds med ett Kafka- citat och handlar om att ”vänta på bättre tider”. Det regnar hela tiden i byn, höstregnar, vägarna är leriga och svårframkomliga; den gamla fru Schmidt fördriver tiden tillsammans med grannen Futaki, medan hennes make sitter på krogen och dricker vin. De har kommit över pengar, vi vet inte varifrån, och planerar att ge sig av (men det blir aldrig av). Det är som att ”tiden själv spelade ett spratt i evighetens orörliga sfär, slätade över kaosets gropar i ett djävulskt trick, skapade det upphöjda och fick vansinnet att framstå som något ofrånkomligt”. Futaki upplever det som att han hamnat i ett kort-spel med falskspelare, ”ett parti som var uppgjort på förhand/…/ där han i slutändan skulle berövas även sitt sista vapen, nämligen hoppet om att någonsin hitta hem”. Längre än så sträcker sig inte samhällskritiken i boken.

De vaknar av att de hör kyrkklockor ringa, utan att veta varifrån? De bråkar om pengarna, vem som lånat hur mycket av vem, när de ska rymma, och med vilka? Här bor e n pensionerad rektor, en gammal doktor, värdshusvärden och hans eviga kunder, några bönder. De inser att de nog inte kan rymma, för var skulle de ta vägen? De saknar modet. Här finns en konduktör på bussen, som bara går på sommaren, herr och fru Kramer, den religiösa fru Halics. Dom hoppas alla få ”guldkant på tillvaron”, inte minst sedan de fått veta att två luffare, Irimías och Petrina, setts på vägarna, de som alla trott vara döda. Hopppet finns kvar? De blir som de två luffarna i Beckets pjäs ”I väntan på Godot”. Då vet vi att inget kommer att förändras för någon av de olika personerna.

Fru Schmidt ser fortfarande bra ut, och de andra männen i byn tävlar om att uppvakta henne. Man samlas alla på bykrogen, där det också blir tillfälle att dansa tango och dricka vin, vilket är det enda nöje som återstår. Vi får känslan av att de båda luffarna suttit i fängelse, där de ska ”återanpassas” till samhället? Klockorna går alltid fel, man tänker på en annan Kafkainspirerad författare som Vaclav Havel, eller Milan Kundera. Luffarna är åtalade för ”allmänfarlig arbetsvägran”. De kallas ”återfallsförbrytare”. ”Det är slut med lösdriveri, anarki och bohemeri” vrålar den militäre arbetsledaren i fängelset. ”Ni ska arbeta!” Vi får en känsla av den ungerska landsbygden, där bara gamla och bönder bor kvar. Fru Schmidt drömmer om den bildade Irimías, som hon verkar haft ett kort förhållande med. De andra verkar mest gå runt och bevaka varandra. Det är den bästa ”övervakningen” konstaterar berättaren, den som människorna gör varandra. Ibland avviker berättaren, och talar istället om den ungerska geologin. Doktorn bevakar alla och för ner sina anteckningar i skrivhäften. På Kulturhuset kan man se på bio. En bondefamilj (Horgos) har ett antal döttrar som prostituerat sig i kvarnen. I ett gripande kapitel får vi följa den yngsta, som luras ut i regnet av sin storebror, men när de ska mötas på natten skrattar han ut henne och hennes döda katt som hon bär med sig, och viftar bort henne. Hon begår sedan självmord. ”Allt går sönder” för att citera Chinua Achebe (se en tidigare rrecension). Bonden Kerekes ställer till bråk på krogen. Skickligt ändras språket och berättandet beroende på vem som talar (även i s k ”erlebte rede”). Krögaren räknar på sin vinst, hur många vinflaskor han sålt. De ser nästan Irimías som en sorts Kristusgestalt. Skickligt karakteriseras de olika personerna. Krögaren bjuder den frodiga fru Schmidt på körsbärssnaps. Det är en stark bok, i sin deprimerande dysterhet en suverän debut av nobelpristagaren LK. ]