Övningar i mörker

Naja Marie Aidt: Övningar i mörker (2024/2025, övers. Ninni Holmqvist)

Äntligen då en bok som jag kan odelat rekommendera! Ännu ett guldkorn i den stora litterära åkern som jag plöjer igenom dagligen. Förf. född 1963 (idag 62 år), uppväxt på Grönland, där fadern arbetade som lärare. När hon var sju flyttade familjen tillbaka till Danmark, och föräldrarna skilde sig. Berättaren i romanen skriver om sin hårda uppväxt, med knark, droger, alkohol. Om sina två systrar, varav den ena dog av en överdos (berättaren hittade henne i sängen), och en bror som dog redan som barn. Om faderns misshandel av modern och barnen, och moderns svek som aldrig tog barnens parti. Som 19-åring råkar berättaren ut för först en våldtäkt och sedan en ny katastrof, då hon blir vittne till ett knivmord, och själv hotas till livet. Sedan följer år av terapi, hon går länge hos den hon kallar PTSD-mannen, hon lider av svår posttraumatisk stress. Men i detta jobbiga, tidvis gränsande till självmordsbeteende, finns hennes kvinnliga vänner som stöd: Nicola och hennes barn och frånskilda man, den lesbiska Rosa, barndomsvännen Annie, med vilken hon delar många positiva minnen, bl.a. från åren som ridtjej, med den kraftiga doften av fläder och spilta och hö; Lea, som har man och två barn. De hjälps åt att stötta berättaren i hennes ångestframkallande värld. Inte minst oroar hon sig för sina tre söner, där den första lever ett stillsamt liv med fru och barn och jobbet som snickare, mellansonen som är bibliotekarie, bitter och ogift, och den yngste, som liksom berättarens syster har stora problem med droger. Långsamt förs vi fram till den scen där berättaren som 19-åring ingriper i ett kvinnomord och själv blir hotad till livet, vi får följa med i hennes terapisamtal, som till slut leder fram till att hon accepterar sina psykiska besvär, och långsamt tillfrisknar. Hon byter jobb, från ett jobb som fritidspeda-gog som hon inte klarar av, med dålig lön och dåliga arbetsförhållanden, men ett jobb som hon älskar, till att arbeta med Annie i en blomsteraffär. Hon försonas, eller kan åtminstone acceptera sin mor, som är intagen på ålderdomshem, och sin man, från vilken hon är skild. Det blir en resa där läsaren får följa med, där det hemska ändå kontrasteras med den kärlek och solidaritet som finns mellan berättaren och hennes väninnor. Feministiskt, empowerment. Hon kallar dom sina ”vapendragare”. Vissa dagar står hon inte ut med dom, de skriker och bråkar, men de ger inte upp henne, vilket är starkt. Hon bryter ihop, hon gråter och kräks under processens gång, men inser även att ”PTSD-mannen” faktiskt kommer att hjälpa henne att tillfriskna. Samtidigt skjuter Aidt in, nästan omärkligt, historier om andra kvinnor som förnedrats, misshandlats, trakasserats. Allt går in i det ”kollektiva medvetandet” som berättaren och hennes väninnor kämpar emot, delar, stödjer varandra i. Aidt skriver poetiskt, en helt vardaglig prosa som ibland får mig att tänka på Tove Ditlevsen. Hon skriver om sina dagar, sina ensamma grannar, sitt humör som går upp och ner, väninnornas hjälp och stöd som hon inte alltid förmår uppskatta, sönernas problem och den frånvarande frånskilda maken. Hela berättarens liv består av en ”inövning”, övningar i att klara av att leva i sitt mörker och ändå komma ut levande och fri. ”Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där” för att citera poeten Erik Blomberg. Men också om kvinnor som närmar sig 60, och de problem detta för med sig. Ofta väldigt humoristiskt i allt det svåra. Hennes stress inför allting, efter katastrofen, går nästan att ta på, ja den går att ta på. Systrarna och väninnorna arbetar på grill- och kaffebarer, med städjobb, som bensinmacksbiträde, som sjukvårdsbiträde och skolkurator. Ibland går väninnorna ner till Öresund och badar tillsammans. Berättaren promenerar mycket i Köpenhamn för att skingra tankarna. Hennes stöd från morfar, som från enkla omständigheter utbildat sig till läkare. På sätt och vis en arbetarroman, om de lägst stående på samhällsstegen, deltidsarbetande kvinnor och deras barn. Om att till slut lyckas ta livet i egna händer och sluta se sig som ett offer. Om att kasta av sig ”blykappan”.

Naja Marie Aidt bor idag i New York med sin danska make. 2015 dog hennes son Carl i en olycka, något hon skriver om i boken Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka. I Danmark är hon sedan länge stor. Detta är nog hennes svenska, senkomna, genombrott som författare. Jag slås av att hon aldrig nämner Grönland alls i texten, inte heller om knivmördaren är ”invandrare” eller ”kriminell”. För det är inte det väsentliga.