Vi som älskade varann så mycket: roman

• (1) ”Jag berättar en historia för dig, och så låtsas vi bägge att den är sann.”

Det är sent på jorden.

Ingamaj har just avslutat arbetet med patientjournalerna. Hon tror att hon är ensam kvar på mottagningen och ska just börja stänga. Utanför fönstren har senvintermörkret lagt sig. Snön har sjunkit ihop i svarta drivor och enstaka gatuljuskäglor lyser, skuggade av gatans glesa silverbjörkar. Det är så tyst i huset att man kan höra dödsuret knäppa i brädfodret i väggen. Klockan är halv sju.

När hon går igenom lokalen för att stänga, får hon till sin förvåning se en liten flicka sitta i det skumt upplysta väntrummet. Det är en ung flicka, liten och tunn, hon verkar där hon sitter närmast bortglömd – som något någon glömt eller lämnat efter sig utan att tänka på det. Som en borttappad mössa, ett par vantar eller ett paraply – en sak man glömt i hastigheten vid ett snabbt besök, eller bara tappat i förbifarten. I det halvmörka väntrummet är flickan till slut bara som en tunn skugga vid den sparsamt upplysta väggen. Ingamajs hjärta studsar till i bröstet av förskräckelse när hon får se flickan.

– Vem skulle du besöka? undrar hon, sedan hon samlat sig, lite irriterat tittat på klockan, och hon antar att det är Franks sista patient. Flickan ser bara rådvill ut. Ingamaj kollar i Franks rum men det är släckt för dagen.

Skuggan sitter kvar vid väggen. Ingamaj har förresten aldrig varit med om något liknande. Skrämd blev hon också. Irriterat ringer hon hans mobil. Frank är redan hemma och står och diskar.

Frank erkänner efter en stunds funderande: han hade glömt skriva upp flickans namn på sista tiden 18.00. Något strul med datorn som inte sparat och så hade han fått annat i tankarna. Ett sent besök, det är väl närmast ”emergency”. Han hade lovat utan att tänka efter.

Ingamaj suckar för sig själv. Tänker: alltid detta ”datorstrul” som aldrig närmare definierades. Det hörs hur generad han är. Hon tycker nästan synd om honom. Hon låter sig förstås bevekas.

-OK, OK, det fixar sig… Jag får väl ta det?

(Och flickan: herregud, hon har ju fått vänta en lång stund, medan Ingamaj varit på stan för att köpa kläder åt barnen. Ensam i besöksrummet. Lilla vän. Och Emily hade redan gått hem.)

–Kan du ta henne? säger Frank med den där rösten han så väl vet att hon inte kan säga nej till.

Ingamaj suckar. Hon står inför ett val: be flickan återkomma en annan dag efter att ha fått vänta över en halv timme, eller ställa upp för Frank? Det blir det senare. Som vanligt.

Hon kollar remissen, från landstinget. ”Svårt krisartat symptom. Svarar inte på tilltal.” Också ett antal mediciner som skrivits ut. Hon leder in flickan, som heter Paulina Evander och är sexton, i ett besöksrum. Går på Husarskolan, andra året i gymnasiet.

-o-o-o-

Lirkande först. Flickan stirrar ner i golvet, upp efter väggarna. Bygga upp ett förtroende. En sorts tillit i vart fall. Som att spinna tunna spindelvävstrådar mellan varandra och hoppas att dom inte brister. Ingamaj är bra på sånt, brukar ha bra hand med ungdomarna. Efter tio minuters lirkande kommer så allt, som ur en uppochnedvänd ketchupflaska.

Paulina gråter och pratar, snabbt och osammanhängande. Ingamaj antecknar så fort hon hinner: Klassen hade åkt på skolresa i början av mars, i buss till Prag. Klassens pojkar förväntansfulla, flera av dem var vana ”porrchattare” det visste alla tjejerna. Strax efter tyska gränsen kom de till en liten by som var sprängfylld av prostituerade. Bordellerna låg sida vid sida, många, många, på rad. Mer eller mindre förfallna ruckel. Kvinnor och unga flickor bjöd ut sig öppet i gator och fönster. Tyskregistrerade bilar stod parkerade längs huvudgatan (Ingamaj hade läst om det i en tidning och fyller i vad hon tror är sant). Bussen hade stannat, några behövde kissa, andra ville ta en öl. Grabbarna i klassen hade druckit starköl redan i bussen från Frankfurt.

Några av pojkarna, de allra tuffaste, hade nyfiket gått in på en pub, de andra på en av bordellerna för att titta. Paulina och de flesta av flickorna hade suttit kvar i bussen. Generade och röda i ansiktet. Bara de allra tuffaste tjejerna vågade, eller ville, följa efter, påhejade av killarna. Busschauffören hade skrattat åt de svenska oskyldiga små gymnasisterna, och gått av och tagit en öl. Paulina gråter när hon berättar, tårarna bubblar som ett vattenfall. Sveket är så uppenbart redan då, ingen av killarna hade vågat stanna kvar i bussen av rädsla för att bli utpekad som feg eller ”bögig”. Det är ett mandomsprov.

Efter en halv timme kommer killarna tillbaka, skrytande om sina erövringar, några skryter berusat om hur de ”knullat fittan” av en prostituerad tjej som sagt att hon var femton. Hennes smutsiga trosor visades upp. Garv, skratt. Då hade Paulina börjat spy i bussen. Hon hade fått sprängande huvudvärk, hemska frossbrytningar så hela kroppen skakade. Hon får panikångest. Hon hade lagt sig på ett säte längst bak i bussen, skakande i kroppen, fullständigt okontaktbar. När de väl kom till Prag hade hon stängt in sig på vandrarhemmet och vägrat följa med de andra ut.

Ingamaj häpnar över den upprörande berättelsen. – Men era föräldrar? Var dom inte med?

Flickan håller händerna i knät, kramar fingrarna tills dom vitnar. Blicken är glasartad av alla mediciner. Hon ömsom svettas och fryser. Hade hon övermedicinerat, tänker Ingamaj lite panikslaget?

-De hade tagit flyget. De skulle möta oss i Prag. Det var bara en lärare och en förälder som följde med oss i bussen. Hon är sjukskriven nu. Dom sa att det var ”det billigaste alternativet” för oss, att flyga Germanwings till Frankfurt och sen ta bussen.

Ingamaj ringer upprörd till psykakuten och frågar om det finns plats för flickan där. Det tutar upptaget. Upptaget, upptaget. Flickans föräldrar är gymnasielärare, men ingen svarar när hon ringer.

-Mamma är på lärarmöte. Pappa är på hockeyträning med min lillebror. Jag är sjukskriven och hade lovat att stanna hemma. Kan du inte hjälpa mig? Snälla? Snälla? Jag mår så dåligt! Vad ska jag göra! Jag orkar inte det hära!

Det hade varit en sådan där vacker norrländsk marsdag med några centimeter snö och sol, den hade börjat så bra, med lätt nysnö och klart solsken, bara tio grader kallt på morgonen, sen sol och dagsmeja. Niklas hade varit på gott humör, hans jobbsökeri började arta sig bra, han hade varit på flera anställningsintervjuer den sista tiden och barnen hade varit snälla i morse. Ingamaj vet inte vad hon ska svara Paulina. Vad kan hon egentligen göra? Ingenting. Mer än att rekommendera barnpsykakuten? Men hennes goda hjärta tar överhanden igen.

-Jag… jag kan köra dig till psykakuten och be att du får ligga där. De hjälper dig. Så får de ringa dina föräldrar. OK? Jag tror du behöver professionell hjälp. Något lugnande. Vila ett tag.

-Men jag trodde du kunde hjälpa mig? Snälla? (Paulina ser desperat på henne.)

Hon? Varför just denna plötsliga tillit? Vad kunde hon egentligen göra mer än att tycka synd om flickan i besöksstolen?

-Ja… jo. Men du behöver nog vara på sjukhus ett tag först. Så kan vi försöka igen? Jag lovar att hålla kontakt. Jag skriver upp dig på en tid i april. Det är fullbokat just nu.

Det är allt hon kan göra, intalar hon sig själv. Allt hon kan göra. Åtminstone det. Med handen om den gråtande Paulina leder hon ned henne till bilparkeringen runt hörnet. Det har mörknat snabbt men är flera grader varmt.

Hon kör som i trance, tyngd av sitt hela tiden molande dåliga samvete, den korta vägen upp till sjukhusets psykakut och får till slut tag i en sköterska som kan hjälpa Paulina. Ingamaj ser sköterskan försvinna ner i korridoren med en filt runt den tunna flickan, som har spöklika mörka ringar under ögonen och otvättat långt rakt hår. En vrakspillra av ett människoliv, som flutit upp på stranden i deras mottagningsrum strax före stängningsdags. Hur kan föräldrarna bara lämna henne så, tänker Ingamaj upprört?

Så rycker hon resignerat på axlarna och återvänder till bilen. Det är ju bara slutet på ännu en arbetsdag i Ingamaj Öhmans både enformiga och händelserika liv. Inte mer än så, försöker hon lugnande intala sig själv. En vanlig arbetsdag. Hon får ju inte engagera sig känslomässigt i patienternas situation, brukar Frank säga.

När hon kommer hem till radhuset på Kullahöjden, en timma senare än vanligt har Niklas gjort kyckling med curry i mikrovågsugnen. Ingamaj skäms, som vanligt när hon känner att hon inte varit Niklas till lags, och hänger upp jackan och ser sig om i huset. Det är den vanliga oordningen med barnytterkläder och pjäxor slängda på golvet. Den vanliga bråten. Saker som slängts huller om buller på det fernissade furugolvet. Men något saknas.

-Var är barnen? undrar Ingamaj oroligt.

-Jag körde dom till pappa och mamma. Tyckte vi behövde lite egentid just nu? Det var ju länge sen.

”Lite mer egentid?” Ingamaj funderar febrilt när hon hänger av sig ytterkläderna. Varför det? Vad är det nu Niklas vill diskutera? Inte det gamla vanliga väl? Ingamaj blir orolig. Inget allvarligt väl? Något hon gjort fel förstås. Lite nyfiken också. Motstridiga känslor, som vanligt.

-Hur har dagen varit? (hon vet ju redan svaret, ser att det gått dåligt).

-Som vanligt. Jag har tränat, kollat datorn. Som vanligt. (Hon hör på rösten att det inte varit bra, inte alls bra, men hon vågar inte fråga.)

Niklas stryker handen över militärsnaggen i nacken. Tyst och orörlig i sin långa skulpturala kroppshydda. Vältränad. Men han har inte bytt kläder på flera dagar märker hon. Säkert sovit halva dagen. Han slamrar överdrivet högt med porslinet, hon hör hur irriterad han är över att hon kommit hem för sent igen. Utan att meddela! Han har förstås blivit orolig men kan absolut inte visa det. Aldrig visa något. Hon har det där malande dåliga samvetet i bröstet för att det här med Paulina… och så nu detta! Skyldig, skyldig.

De har aldrig kunnat kommunicera särskilt bra. Ja, tänk om andra bara visste… och hon skäms för allt annat också. Det slår som en hammare i bröstet på henne just nu. Dunk! Dunk! Dunk! Det vanliga adrenalinruset byggs upp utan att det går att hejda.

-Något nytt annars? (Hon prövar med att lirka, stryker runt matbordet, plockar med olika saker, men vet att det är förgäves. Men för syns skull.) Jag är ledsen… att jag inte ringde, det körde ihop sig, det dök upp en ung tjej precis när vi skulle stänga, hon… ja det tog sin tid… Hon hade… ja du vet…? Det var strul…

Det är som vanligt. Korta, avhuggna meningar. Lugnande. Lirkande. Meningslösa. Som att gå försiktigt på minerad mark. Orden får små fötter, trevar sig fram så försiktigt över minfältet tills PANG, de går på en mina och det smäller. Niklas är en vulkan som redan börjat pyra och spy aska och lava omkring sig.

De äter under tystnad. Kyckling med curry och potatis. Mörkret har sänkt sitt förlåtande draperi utanför radhuset. Snön som gnistrade så vackert i morse blir plötsligt taggig, sträv och blänker hotfullt och dystert i det dödsbleka ljuset från förstubron där mörkret sänkt sig, tungt som en vägg. Julkortsväder. Bara lite snö. Det är fullmåne, en gul praktfull måne som står rakt över den mörka silverfärgade björken utanför radhuset och skimrar ödesdigert som matt nyputsat silver. Sol, måne, vad spelar det egentligen för roll nu?

Niklas ser mörkt på henne. Han har sovit dåligt på natten.

-Nej, inget nytt.

Inget annat? Hans jobbintervju? Hade han missat den igen? Ingamaj städar oroligt undan efter maten, fyller diskmaskinen, torkar av diskbänken. Gör allting skuldmedvetet. Utan att säga något. Kanske skulle hon ringa och höra efter hur barnen mådde i alla fall? Hon griper efter mobilen.

-Nej, låt bli den, säger Niklas tonlöst. Jag vill snacka med dig, i sovrummet.

Ingamaj följer motståndslöst efter, som i trance. Som en zombie. På autopilot. Det är skönt att för en stund koppla bort alla tankar, bort med intellektet, bara låta det observerande jaget ta över. Det är som en helt vanlig övning som hon lär sina patienter. Som går ut på att blunda och observera sina tankar helt utan dömande, under en 2–3 minuter. Släppa kontrollen. Fullt medvetet. Bara observera. Utanför kroppen. Andas lugnt, och skanna av hela kroppen.

Om du fastnar i tankarna: ta bara ett steg tillbaka, iaktta berättelsen, och ta dig långsamt ur dess grepp.

Hon och Niklas lever sedan länge i detta psykologiska rum. I ”berättelsen”, i ”bubblan”. Och just nu finns ingen återvändo, ingen bok som bara går att slå igen och lägga åt sidan. Ingamaj får släppa allt hon har för händer, tvinga sig själv att sluta analysera och kommentera; hon vet ju egentligen allt i teorin, men nu: bara acceptera allt som det är och alltid har varit. Aldrig glömma det observerande jaget, det enda som följer oss från vaggan till graven. Hon måste arbeta på att lära sig att vara icke-dömande, icke-straffande, bara se sig själv utifrån; som känslan kunde vara när man födde barn och smärtan förlamade en, och man kunde lämna kroppen för en sekund. Men det här är en berättelse hon varken vill eller kan ta sig ur.

Hon accepterar, inte helt motvilligt ändå, att lägga sig på mage på sängen medan Niklas drar av sig sin breda livrem och börjar slå henne, först löst, sedan allt hårdare och mer rytmiskt. Hon andas koncentrerat, kontrollerat, stötvis, flämtande, lever sig in i smärtan, det vinande bältet, smällarna mot jeansbaken, mot ryggen, låren, hon andas allt högre och högre. Vrider kroppen på sängen som en daggmask som motvilligt och krängande nålas fast på en metkrok. Den kommer inte undan, hur den än sprattlar, masken, och det är ju det som är meningen. Nu griper han henne om nacken i ett hårt grepp, sliter av henne jeansen och börjar slå henne hårt med handflatan över skinkorna och låren. Hon kvider och stönar allt högre och slingrar sig igen som en galning på sängen, utan att komma undan den hårda handen som slår och slår.

Ändå är det skönt när det hela är över. När ”plikten” är gjord. När de legat med varandra. Hon har ont i hela kroppen, mest där han slagit henne; han andas tungt och lugnt efteråt där han ligger med ryggen mot henne i sängen, fullständigt utmattad och tillfredsställd. Hon håller armarna om honom, vill hålla honom kvar i det psykologiska rummet där de är ensamma, dit inga andra får komma in, där allt är bra, tryggt, och inga olyckor inträffar. Hon känner hans hjärta slå, kroppen som andas tungt efter orgasmen. Hon känner fortfarande smärtan dunka i bak och lår. Det är som ett slags välbehövlig reningsprocess både för kropp och hjärna efter hennes strulande; för slagen följs alltid av förlåtelse och försoning. Det är katharsis. Hon känner en konstig tyngdfri lättnad när det hela är över.

Hon kan ju inte ta sig ur berättelsens järngrepp. Inte nu. Berättelsen om Ingamaj Öhman, tvåbarnsmor, kurator med en påbörjad psykologutbildning, fylld av ständigt dåligt samvete, ständigt dåligt självförtroende, ständig lust för verklighetsflykt. Som fått gå när skolan drog in den enda kuratorstjänsten. Men det är inte den sämsta berättelsen trots allt. Hon tröstar sig med att det ju finns det som är sämre. Tänker sorgset på den lilla tunna Paulina och hennes besök tidigare ikväll. Tänker på ingenting där i sängen, liggande på sidan bakom Niklas, under några befriande minuter av avklingande smärta och fullständig skön tyngdlöshet. Två tunga kroppar som svävar en kort stund inuti varandra omslingrade på sängen, ända tills Niklas föräldrar ringer och undrar när de tänker komma och hämta barnen?

(2) ”Den stora tsunamin”

Från Wikipedia:

En tsunami (av japanska tsunami ”hamnvåg”), är en typ av vattenvåg som uppkommer vid en vertikal förskjutning av stora vattenmassor, i de flesta fall på grund av seismisk aktivitet på havsbottnen. 

När vattnet efter förflyttningen ska återta sitt jämviktsläge under inverkan av gravitationen bildas en väldig våg med mycket stort energiinnehåll genom den stora vattenmassa som satts i rörelse. Vågen rör sig som en longitudinell våg, det vill säga att till skillnad från oceanvågor förflyttas vattnet i hela oceanen ner till bottnen vilket döljer den enorma energin i vågen ute på öppet hav. När vattnet blir grundare kommer energin i vågen att tvinga havsnivån att höjas då det strömmande vattnet inte har någon annanstans att ta vägen. Havsnivån kommer alltså först att sjunka undan och sedan höjas kraftigt. Ett väldigt tryck bildas som översvämmar land.

Även Olle drabbades av den stora tsunamin som härjade den asiatiska kusten 2004, och den drabbade även honom med överraskande styrka. Han hade för vana att promenera till arbetet vid Norra Bantorget, och tog då alltid samma väg, från Södermalm och över Slussen, genom Gamla Stan och sedan uppför Hamngatan. Så hade han gjort i många år, ända tills olyckan slog till, som en fruktansvärd svallvåg, med en ”seismisk aktivitet” av oanade mått; en sådan aktivitet som förstör allt i sin väg, både människor, djur och allt land runt omkring sig och sen aldrig glöms bort. Som finns kvar som spåren i kroppen efter en mental jordbävning. Spår synliga först, sedan dolda långt ner i djupet av själen. I själens Marianergrav.

Han gick alltid samma väg till jobbet. Förbi Tobaksmonopolets gamla magasin, där han bodde, nedför Rosenlundsgatan. Han svängde in där Södra BB legat, ett gammalt hus som nu användes till annat, sneddade förbi Maria-mottagningen och dess pundare och narkomaner, och förbi tunnelbaneutgången vid Mariatorgetstationen. Han rundade, efter sju-åtta minuters rask promenad, hörnet vid Apoteket och gick Krukmakargatan till Timmermansgatan. När han svängde ner på Hornsgatan, som gick ner till Slussen hade han gått ungefär en fjärdedel av sträckan. Det tog ungefär åtta minuter i rask takt.

I vanliga fall hade han sedan gått över Slussenkarusellen och ner mot Kornhamnstorg i Gamla Stan. Tagit Lilla Nygatan förbi de gamla husen i Gamla stan, förbi Riddarholmen och Riddarhuset, gått Vasabron över till Tegelbacken och hotell Sheraton, och sedan förbi Centralstationen, Syriska resebyrån (där han alltid undrade över den märkliga inaktiviteten, och om de var terrorister, för de sålde väl knappast resor), kartaffären och Vasagatan ända till Norra Bantorget. Men inte idag.

Den här dagen i oktober hade solen varit tidigt uppe. Kanske var det den som bländade föraren där den sköt upp i änden av Hornsgatan? Det var en folkvagnspickup som kom i bra fart från Hornsgatan och svängde upp rakt framför honom vid övergångsstället över Timmermansgatan. Den kom från Hornsgatan. Ganska snabbt, ur ”döda vinkeln”. Olle gick snabbt över gatan och såg inte bilen, som smällde rakt in i honom.

Med en dunk hamnade han i gatan, under bilens front, med en metallisk smäll och allt blev för en stund suddigt. Sannolikt var det en chock av nedslaget.

Chauffören var snabbt ute ur bilen och det första han ropade var ett nervöst:

-Du gick mot rött ljus?

Men det var en fråga som inte stämde med verkligheten. Säkert hade de båda haft grönt. Svängt runt ett hörn. Men ingen av dem hade sett sig för. Sådant händer ju faktiskt.

En flicka från skoaffären bredvid kom utspringande. Att hon sett det hela gjorde föraren i bilen välvilligt inställd mot Olle, han förstod att hans skuld skulle bli svår att smita ifrån.

Den plötsligt så vänlige chauffören i bilen med ett snickerifirmamärke på sidan hjälpte en vimmelkantig Olle upp i bilen och erbjöd sig flott att köra honom till arbetet vid Norra Bantorget. Han mumlade något om försäkringen och undrade hur Olle mådde. I Olles huvud var bara kaos.

Först när de var framme vid Upplandsgatan kände Olle att ena benet och foten var uppsvälld och blödde ymnigt genom byxorna. Han hade inte slagit i huvudet, tänkte nästan ironiskt att nästa gång han gick ut skulle han ha cykelhjälm på sig, även om han bara tänkte promenera. Foten och benet sprängde och värkte.

Han berättade för kollegan i receptionen vad som hänt och sa att han måste gå bort till Sabbatsbergs sjukhus för att få skadan undersökt. Han hade varit där för några år sedan när en tung metalldörr på vinden slagit igen och han fått tummen i kläm. Benbrott konstaterades nu och han fick för första gången i sitt liv åka ambulans, till Södersjukhuset, bara några hundra meter från bostaden där han bodde. När foten och benet gipsades fick han panik och började kallsvettas. När han kom hem på eftermiddagen, efter åtta timmars väntan på akuten hade han panik i hela kroppen. Foten värkte. Nu satt han fast: härifrån fanns ingen återvändo. Han hade aldrig varit sjuk i hela sitt liv. För första gången insåg han att han inte var odödlig. Att kroppen bara var ett kärl. Bräcklig.

Det var början på en lång konvalescentperiod som skulle vara i många år. I tsunamins spår följde inte bara många människors dödsskrik och lidande, förstörd infrastruktur, ekonomisk ruin och depression – den följdes också av hjärtsmärtor, ånger och grubbel om vems felet var, om saknaden av livet, huvudvärk, ångesttillstånd, och en lång lång mental depression.

Tsunamins spår i Thailand skulle med tiden osynliggöras. Stränderna rensas, hus och hotell och infrastruktur byggas upp på nytt. Som om inget hade hänt. Men tsunamin i en människas kropp? Och, framför allt, i hennes hjärna? Den försvinner aldrig. Där pågår ett ständigt krig. Volkswagen-pickupen var bara den utlösande faktorn.

När Olle återkom till arbetet, efter två månaders konvalescens, fortfarande deprimerad och med foten inte längre i gips, hade han fått andra arbetsuppgifter. Under tiden han var borta hade de fått ny chef, med nya idéer om rationaliseringar och personalbesparingar. Han fick ett litet arbetsrum utan fönster i en källare i kvarteret Klockan, på andra sidan Norra Bantorget. Hans gamla chef, som länge retat sig på Olles noggrannhet och långsamma arbetstempo, hade tagit chansen och försökt omplacera honom tidigare, utan att lyckas. Den nya hade betydligt hårdare nypor. Nu omplacerades han till ett källararkiv utan diskussion. Olle försökte driva frågan fackligt, men utan större framgång. Han var bara en i mängden som skulle omplaceras när företaget rationaliserade. Det var en olycka med följdverkningar, som det ofta blir med olyckor. Han sjukskrev sig på obestämd tid, och det är här hans berättelse egentligen börjar.

En historia som tar sin början efter den stora tsunamin 2004, i själva efterskalvet. Och som tog många år att läka.

(3) ”Upplandsgatan”

Upplandsgatan är ungefär 400 meter lång, från Norra bantorget, uppför backen förbi Tegnérlunden; förbi Kungstensgatan, Sandbergs konditori, alla de små antikvitetsbutikerna, en affär med paintballpistoler, en affär med biljardbord och darttavlor, en märklig affär där det bara säljs blåsinstrument – tvärflöjter, tromboner och franska horn; förbi en affär för begagnade CD-skivor, en begravningsbyrå, ett par affärer med vintagekläder, en brasiliansk restaurang som erbjuder salsakurser, och en Indiska-butik nere vid Odenplan.

Olle hade gått den sträckan på sin lunchrast, kanske tusen gånger fram och tillbaka, dag ut och dag in, i alla slags väder, från jobbet på Norra bantorget, och senare i källaren i kvarteret Klockan, uppför backen vid Tegnérlunden där Astrid Lindgrens bok Mio min Mio tar sin början och Strindberg sitter staty, förbi alla de små butikerna och sushirestaurangerna, över puckeln efter Tegnérgatan och ner till Odenplan. Det tog kanske femton minuter. Där korsade han gatan och gick alltid samma väg tillbaka, fast på motsatta sidan så att han nu gick förbi Sandbergs konditori på rätt sida av gatan, ett genuint gammalt konditori från 1950-talet med mahognybord och glasdisk. Där satt alltid folk, ensamma människor, människor med datorer och Iphones som använde konditoriet som arbetsplats, förälskade par, skolungdomar som fördrev sina håltimmar med en kopp kaffe eller té. Han såg dem, sommar som vinter, men de såg sällan honom genom glasrutorna.

Varje lunchrast gick han Upplandsgatan, upp till Odenplan och ner igen, fram och tillbaka, trogen sina dagliga rutiner, i ur och skur, vår, höst, i gassande sol och i bitande blåst och isiga vindar och snöslask. Till och med dagen före julafton, och midsommarafton.

Under den långa sjukskrivningen gick han däremot aldrig in till stan, han gick över huvud taget sällan ut. Han undvek hörnet Timmermansgatan/Hornsgatan där han blivit påkörd, han gick mest (om han gick ut) söderut över den nya Årstabron på den av läkaren rekommenderade konvalescens-promenaden. Förbi de små kolonistugorna i Tanto, över till Liljeholmssidan, där en helt ny stadsdel började växa fram nere vid Mälaren, vid vattnet. Man såg den tydligt från bron: lyftkranarna, byggnadsarbetarna, husskeletten som började resas mot skyn, 10-15 våningar höga. En och annan båt som passerade under den höga bron över Årstaviken.

Han höll sig upprätt med medicinering och Mindfullness när dagarna släpade sig fram som tjock trög sirap, klafsande sig fram genom ogenomtränglig dimma eller bara som i ett evigt självmedicinerande töcken. Han försökte undvika att tänka på Upplandsgatan, där han en gång upplevt en stark förälskelse. Det blev nu en sorgens plats, en gata som han undvek så mycket han kunde. Där skrek ju varje gathörn, varje hus, varje steg han tog på Upplandsga-tan av en längtan och saknad efter den där häftiga men kortvariga förälskelsen i Eleonora. Efter tiden som varit innan den stora tsunamin. Den som både drabbat honom som euforisk lycka, och sedan som en katastrofal förödelse.

Han grubblade så han kunde bli tokig över det som hänt, först med Eleonora, och sedan den där olycksaliga dagen när han rammats av Volkswagen-pickupen i hörnet Hornsgatan/ Timmermansgatan och vaknat upp på akuten på Södersjukhuset. Han grubblade, anklagade sig själv, när han i stället bara skulle ha välkomnat de nya känslorna, utan att döma vare sig otrogenheten eller trafikolyckan vid Hornsgatan.

Efter den stora tsunamin blev inget sig likt i världen, inte i Asien, inte i den stora världen, inte heller på Upplandsgatan eller på Södermalm. Världen, och Olle, blev bara mycket, mycket räddare och osäkrare.

(4) ”Hooray and up she rises!”

Han kunde ibland tänka att Upplandsgatan var (eller hade blivit som) en enda lång, lång uppförsbacke, tung att erövra, en lång bro eller stege som bara fortsatte och fortsatte tills den nådde ända upp till himlen, och att den, gatan, var som stegen i drömmen – en väg som bara steg och steg, uppåt och uppåt. Uppåt och utan slut. Som i sjömansvisan: ”Hooray and up she rises… hooray and up she rises… earlye in the morning.”

Från den lilla backen mot Tegnérlunden fortsatte den bara uppåt, uppåt, uppåt mot den ljusblå himlen. En övergång till något helt annat. En dröm. Att den var en korsväg i livet, som Strindbergs Stora landsväg. Att den omfamnade ett helt liv. Det som var innan. Och det som kom sedan. Det där som Eleonora kallat ”annars”.

Men vandringen uppför Upplandsgatans backe var ingen dröm. Den hade ju inget sådant överjordiskt mål, den planade ju bara ut efter puckeln och återvände alltid till utgångspunkten. Vår övergick till sommar, höst till vinter. Vinter till vår. Tiden blev för Olle cirkulär, när den tidigare i livet varit linjär och alltid på väg mot något. Tiden som en gång gått så fort, gick nu allt långsammare. Och i ständiga monotona upprepningar.

Det var nu ensamheten kom, som en objuden gäst, och han måste vänja sig vid den, utan att bli cynisk eller betryckt. Inte bli som filosofen E.M. Cioran som i Om olägenheten i att vara född skriver:

”Förvissningen om ett mer eller mindre snart slut stimulerar somliga människors energi, god eller dålig, och slungar dem ut i en virvel av aktiviteter. Tillräckligt oskuldsfulla för att vilja förevigas genom sina gärningar eller genom sitt verk ägnar de sig lidelsefullt åt att göra det färdigt, fullborda det. Inte ett ögonblick får gå förlorat.”

Och på ett annat ställe:

”Var och en som viger sitt liv åt ett verk tror – utan att vara helt medveten om det – att han kommer att rädda sig undan åren, århundradena, själva tiden.” Han kunde tröstas av tanken som också Robert Musil uttrycker, att det farligaste som finns är människor (ofta kortväxta) med ett ”uppdrag”, ett ”ofullbordat verk”, en kallelse som inte får stoppas om man så måste gå över lik.

Den skönaste tiden på dagen var annars själva skymningen, när dagen höll på att ta slut. Det fanns en tröst i det. Ett höstens lugn. Mörkret på kvällen var vilsamt, det kom som en befriare, en befriare från tid, kropp och rum. Värst var tidiga morgnar, när solen gick upp. Något som börjar, något farligt som man måste skydda sig emot. Livet.

Och han sov mycket…

Det var så här:

… sova men ändå inte sova … tid som bara rinner utan slut genom fingrarna som finmalen sand … tungt men ändå lättflytande… som moln på en klarblå sommarhimmel… eller snörök i januari … hundskall från parken utanför fönstret … hammarslag från grannen inunder som ständigt reparerade sitt golv … tid smutsig som grått avloppsvatten … som bara rinner och rinner, utan att skifta färg, trögflytande som svart beck.

Fäst din tanke på ett höstlöv och låt det flyta med strömmen i vattnet, stod det i Olles mindfullnessbok. Tankar är blott ord, fästa på ett höstlöv, som blåser förbi i ditt undermedvetna. Som en malande radioapparat som faktiskt går att stänga av.

Men det var värre med minnena. De flöt inte lika lätt. De blev som ett med kroppen. De hade en förmåga att ständigt återkomma, när man minst anade det. Som oformulerade ord. Som oformulerade känslor. Men de skulle också nötas ner av tiden. Minnet av Ingamaj, av Fredrik. Nötas ner av vågorna som nöter stenarna på stranden, utan slut. Vågor som slår och slår mot en strand, sjunker tillbaka, slår tillbaka upp, sjunker tillbaka, kommer tillbaka, slår upp, tills tiden upphört att existera. ”Moving waves, the wind has left you, but you are still in comotion”. Klockans tickande: samma tid, men ändå inte samma…

Och av den underbara glömskan, människans bästa förmåga.

Det var den stora tystnaden efter den stora sunamin.

(5) ”Ingamajs erotiska eskapader”

Ingamaj är på kommunens årliga konferens för psykosocialt arbete på Hotell Blå Tornet, mitt i stan. Det är en klar höstdag, helt molnfri, luften frisk, klar och ren. Huvudföreläsningarna är i Folkets hus stora aula.

Sin vana trogen (ständigt denna verklighetsflykt när det var tråkigt) spanar hon på några snygga manliga psykologer från Lasarettet, som sitter i en grupp och pratar grabbigt. Skrattar högt. Utmärker sig tydligt bland de mer städade socialarbetarna.

Det är särskilt en, han är lång och kraftig, som ibland vänder sig om längre fram i aulan och ser på henne. Hon tycker hon känner igen honom någonstans ifrån? Mörkt välansat skägg, vältränad, proper vit skjorta med infällt grått i kragen. Doftar säkert underbart. Mjukt skägg som smeker lent mot kinden. Så olik Niklas orakade taggiga kind som natt och dag. När han ser på henne igen över axeln ler hon inåtvänt och vänder snabbt bort huvudet, skakar lite på det långa raka blonderade håret, men sneglar snart tillbaka. Då har han vänt bort huvudet.

Hon dröjer sig kvar vid lunchen, väntar till han går förbi henne. Ingamaj böjer sig som av en händelse ner mot den stora handväskan så att han bara ser hennes stramande tajta jeansbak. Hon fantiserar att han ska lägga handen på den, han ser ut som om han skulle kunna…

Men han säger bara till baken: Hej, har inte vi setts?

Hon rycker till, som om han verkligen hade klappat till henne därbak? Hon reser sig snabbt, skuldmedvetet. Känner sig dum, blir röd i ansiktet (det är alltid lika förargligt, innan man vant sig). Ser förvirrat på honom. Ler intagande. – Jo, de-det har vi nog… men var?

-Psykologkonferensen i våras? På Noliamässan?

-Ja, det måste det vara, säger hon lättad och stryker kokett med en hand undan håret. Koketterar som hon brukar, lite insmickrande. Prövar sig fram. ”Du… du jobbar på lasarettet?”

-Ja. Och du?

-Öh… k-kurator. Här i stan… Axvallagatan.

-Jaha, egen praktik, säger han och ler ett självmedvetet solskensleende. Vita raka tänder. Säger: Det är ju nära, så praktiskt. Vad säger du… Ska vi käka lunch?

Ja, mer behöver väl inte sägas? Ingamaj är bra på att läsa av männens signaler, efter åren med Niklas. Efter konferensen (som slutar tidigare än planerat) tar de en drink i hotellets bar och tar in på ett rum i en timme på hotellet. Han älskar henne precis så våldsamt som hon vill. Biter henne i nacken, tar hennes långa hår i ett stadigt och fast, nästan brutalt grepp i handen och drar det bakåt, som man kör ett fyrspann, så att hon blottar strupen och halsen, som han kysser våldsamt. Han klär vant av henne, daskar till henne i rumpan så där överlägset manligt och precis lagom hårt som hon tycker om, och tar henne sedan, utan att fråga, bakifrån. Det är över på några minuter, det går alldeles för snabbt, det gör det alltid. Han får efter sin egen orgasm hjälpa henne till en lika lång och sagolikt skön orgasm med handen, det gör han bra och rutinerat, hon kröker sig (alltid generad över hur lång hon är) över honom där han ligger skönt och bekvämt tillbakalutad i hotellsängen som en pasha med handen arbetande mellan hennes ben, hur enkelt som helst verkar det, och hon skjuter vild av kåthet upp baken mot taket som en katt och han slår till henne igen, på sidan av låret, precis tillräckligt hårt. Biter i hennes bröstvårtor samtidigt så att hon börjar jämra sig, kvidande av vällust. Hon darrar av beröringen, njuter av smärtan och upphetsningen. Utdraget stön, bett, smisk igen, allting snabbare och snabbare. Kroppen skakar till av orgasmen. Hon skriker till när hon kommer, inte allt för högt. Sen sjunker hon ihop över honom som en urkramad trasa (det är alltid det här att hon är så lång, det kunde vara obekvämt, men hon väljer alltid män som är minst lika långa).

Det blir sällan mer än ”one-night-stands”. Även om klockan bara är sex på kvällen. Sen är hon tvungen att dra, hon ska hämta barnen hos farmor för Niklas ska ut med kompisarna och dricka öl för en gångs skull. Då är han oftast på gott humör hela dagen. Hon kan själv vara upprymd efter ett sådant tillfälligt samlag, vara som i trans, påtänd i flera timmar, och segla på små moln. Cykelfärden hem går i rasande fart, det är alltid i sista minuten. Östra kyrkogatan, Ersmarksvägen, över alla rondellerna, höstkvällen biter skönt och kallt i kinderna under cykelhjälmen, det långa håret fladdrar, sen ser hon småningom radhuset i gulmålat trä med den vackra lilla trädgården, med ginstbuskar och tuja, där vägen kröker sig. Deras lilla gata med u-svängen. Farmor sitter med flickorna och spelar spel i köket. Det lyser över bordet. Hur vanligt, trevligt och naturligt som helst. Precis som vilken normal familj skulle gjort.

Två olika världar lever hon i, Ingamaj, minst, men förenade i en just nu. Hon kommer från den ena och går nu över i den andra, genom ett dimmigt gränsland, som ångar av erotik, som om ingenting hänt. Det är ett citat av Olof Lagercrantz till Gunnar Ekelöf hon lagt på minnet och ofta tänker på i sådana situationer: ”Du lever i en annan värld, men vi lever ju i samma”. Precis så var det.

(6) ”Vem var det som ringde?”

Dagen efter har Frank redan kommit när Ingamaj smäller i dörren till mottagningen. Den ligger i stadens kanske allra vackraste trähus, i två våningar med snickarglädje, väldigt centralt med ett konditori i bottenvåningen, gult och brett häver det sig ut över hela kvarteret mitt i centrum, mitt emot Länsstyrelsen och Lantmäteriet i hörnet Axvallagatan/Kungsgatan.

En psykologstuderande flicka som de timanställt som hjälpreda ligger på alla fyra i mottagningsrummet på golvet och sorterar papper. Ingamaj ler, lite moderligt.

-Är du inte lite opraktisk nu, Emily?

Flickan ser upp och rodnar bakom de tjocka glasögonen.

-Jag tappade hela journalhögen på golvet. Förlåt, det var inte meningen.

-Ta upp allt och gå in i besöksrummet och sortera. Vi har inga besökare förrän klockan tio.

Rösten är bestämd. Ingamaj är effektiv i sin yrkesroll, här vill hon ha kontroll och inte vara mesig. Att släppa på kontrollen är livsfarligt. Men lockande när man gör det.

Frank sitter i sitt rum med fönstret öppet mot gatan i värmen från vårsolen (det är nog vårens varmaste dag) och läser dagens journaler. Vissa av patienterna har gått hos dem i många år, de kommer med en klockas regelbundenhet och får sina remisser och sjukskrivningar ifyllda. Men den här nya flickan från igår… Paulina?

-Du satte mig på pottkanten igår, säger Ingamaj lite surt, och försöker låta sträng utan att lyckas särskilt mycket. Han lyfter på huvudet, mörklockigt och vackert, och ler överslätande mot henne.

-Ja fan också. (Han river sig i huvudet, han vet ju förstås hur han kan snurra henne runt fingret som en hårlock.) Det blev så mycket igår på eftermiddagen. Två oanmälda. Jag fick ju ta dom båda två när Emily skulle gå på terapi. Och du hade ju gått ut. Jag är ledsen. Jag glömde. Jag bjuder dig på en öl efter jobbet som tröst om du vill? (Han låter alltid så där övertygande på rösten, frestande också, som om han pekade med hela handen, utan att direkt visa det. Det är en konst några har, tänker Ingamaj. Framför allt män. Bara så där – en öl om du vill – så är det glömt?)

Ingamaj sätter sig i den formgjutna luddiga Mattsonstolen i Franks rymliga mottagningsrum. Hon lägger det ena långa benet över det andra och stryker undan det långa lingula håret. Varför kan hon aldrig bli arg på Frank, tänker hon? Brusa upp och knäppa honom på näsan? Skälla lite. Det är ju inte erotiskt alls, för han är ju inte hennes typ egentligen, alldeles för sockersöt och snäll. Dessutom är han upptagen. Inte för att det varit något hinder, men… Man skulle ju kunna pröva… Nej hon försöker slå bort alla sådana tankar. Hon borde gå i analys för det här, tänker hon fundersamt. och smäller sig själv på fingrarna Det, och för en massa andra saker också.

-Nej jag hinner inte idag, säger hon sedan trött. Måste hämta barnen. Jag får ringa och höra med psykakuten hur det gick sen med flickan…

-Du får inte engagera dig för mycket emotionellt bara, säger Frank förmanande och bläddrar i sina papper. Det har jag ju sagt till dig, eller hur? Bilar brummar ute på gatan, solen står högt och steker in genom fönstret. Det är väderomslag på gång nu det märks, snön smälter alltid snabbt i mars. Frank torkar sig i nacken och mumlar: Var fan är den där bordsfläkten vi hade förra året? Brukar det vara så här varmt i mars? Måste vara växthuseffekten? (Han försöker byta ämne). Ingamaj brusar upp igen.

-Hon hade varit på skolresa till Prag. Pojkarna i bussen hade besökt prostituerade vid gränsen. Eller ”tittat på”. Jag vet inte. Inga föräldrar var med i bussen. Bara en lärare. Jag ska banne mig tala med rektorn för den skolan. Man borde ringa tidningen också. Hur KAN man bara göra något så nonchalant!

Frank ser upp, han ser lite irriterad ut.

-Herregud, du har ju tystnadsplikt Ingamaj. Ringa tidningen! Det måste hon göra själv i så fall. Nu får du väl skärpa dig!

Han behöver inte påminna henne om vem som är psykiatriutbildad här. Fast hon är äldre än han och betydligt mer livserfaren. Det är bara så typiskt, tänker Ingamaj och reser sig beslutsamt.

-Jag ringer sjukhuset i alla fall.

Frank försjunker åter i sina papper och skakar bekymrat på huvudet. Den första patienten, gamle Edwall, sitter redan i besöksrummet och bläddrar i en tidning om resor till sydligare länder…

Hon ringer sjukhuset. Paulina har fått lugnande och har hämtats av sina föräldrar. Det är inte första gången det händer, säger dom. Hon kommer med jämna mellanrum. Dom har ”vant sig”. Hon ”har så vild fantasi” säger hennes mamma. Inget mer får hon veta. Ingamaj får ett nummer och ringer direkt. En jäktad kvinna svarar, Paulinas mamma.

-Du får ursäkta, säger hon med andan i halsen. Paulina har livlig fantasi. Jag har en lektion nu och hinner inte prata. Men allt är under kontroll, jag lovar. Det kommer att bli bra.

Sen lägger hon på. Jäktad. Inget mer, rakt i Ingamajs öra. Allt är under kontroll? Pyttsan! Ingamaj funderar en stund, men retirerar sedan med upprört rodnande kinder ner i högen med journaler från landstinget som ligger på skrivbordet och väntar på hennes intresse. Emily stökar runt våningen, går efter kaffe, slår i dörrar och för oväsen som en arg tonåring och stönar över allt extraarbete och försvinner till slut in i det ena besöksrummet. Frank har precis gått in med Edwall i det andra. För att klara av det formella med sjukskrivningen. Snart är det lunch.

På kvällen vid middagsbordet är Niklas ovanligt lugn. Han har kanske, ”kanske” säger han, fått löfte om ett sjukvikariat på högskolans datacentral. Det är alltid något. (”Kanske fått ett löfte” tänker Ingamaj resignerat, det låter i hennes öron ganska osäkert och typiskt Niklas.) Han har varit arbetslös i över ett år nu, det är länge i databranschen. Han lagar kyckling, som han tycker om. Ingamaj undviker att påpeka att det är andra kvällen i rad, men såsen är riktigt god. Inte alls som den mikrovågsuppvärmda pulversåsen. Niklas är bra på såser.

-Har du tränat?

Han nickar. De har ett gymrum i källaren fyllt med vikter, roddmaskin, löpband och träningscykel. Niklas tränar för en svensk klassiker. Köpt på den tiden Niklas hade gott om jobb.

-Det ringde någon nyss. Just när jag hade händerna fulla. Jag brände nästan vid kycklingen. Man måste ju vara jävligt noggrann så den inte blir torr.

-Jaha, säger Ingamaj och strupen drar ihop sig och blir torr som ett sandpapper. Det var den där svartsjuka rösten igen hos Niklas hon så väl känner igen. Vem hade ringt? Vad skulle hon hitta på den här gången? Har hon varit så oförsiktig? (Hon tycker det hörs på henne hur nervös hon blir.)

-Öh… vem… vem var det som ringde?

Niklas är i full färd med att sleva i sig kyckling och potatis. Han äter potatis till allt, det är han van vid sedan barnsben på landet. Till och med till pasta. Barnen är knäpptysta, nervösa för pappas utbrott. Det sägs aldrig mycket när det är mat hemma hos Öhmans. Alla äter och håller mun, för pappas skull.

-Ja vad hette han nu igen? Olle? Olle Odenplan? Ett sånt jävla namn va. En stockholmare. Hur fan känner du honom? (Ingamaj tänker så det knakar. Rädd inför barnen för den pyrande vulkanen.)

-Olle? Ingamaj känner en doftlös fläkt från en tid för mycket länge sen. I gymnasiet. Hon andas ut, lättad. Säger: Olle? Herregud vi gick ju i skolan tillsammans. I gymnasiet. Varför hör han av sig nu?

-Ett gammalt ex? (tonlös röst, bestick som slamrar mot tallrikarna, mörkret som sänker sig utanför huset, lyset över farstubron, skuggorna över björken på gatan. En malande oro som börjar skava i bröstet.)

-Nej nej. Herregud. Han var en plugghäst, knappast någon Romeo, det var ingen som ville vara med honom. Ingen alls. Ska jag läsa en saga efter maten ungar? (hon försöker låta entusiastisk och drar Vilhelmina i håret.)

-Du får diska först, säger Niklas trött och reser sig upp med den skinande, renskrapade tallriken. Han lämnar aldrig något. Säger: Jag ska vila en stund, sen tar jag en löprunda. Måste rensa skallen. Han går bort till diskbänken och börjar fylla maskinen. Låga axlar, den vanliga tunga sävligheten i kroppsspråket, inget att oroa sig för.

-Olle? tänker Ingamaj och petar lite i den kalla maten. Olle Odenplan? Funderar igen på det som var förr, fast det sjunkit så djupt till botten. Olle Odenplan? Eller… Olle Eriksson (visst var det ett taget namn)?

Och sen, med lite mer hjärtklappning: Fredrik?

(7) ”Fredrik Becker och tiggaren”

Fredrik kunde stå vid det stora fönstret i det höga betongkomplex där han arbetade och se ner på sjön nedanför. Blyinfattat fönsterglas nästan ända ner till golvet. Gamla staden på andra sidan, vindlande gränder, casinot, järnvägsstationen. Gamla 1700-talshus blandat med arkitektoniska tornspiror och något enstaka modernt kontorshus i en smakfull, diskret blandning. Det kunde fortfarande vara tidigt på dagen, redan varmt efter en ovanligt kall natt, och dimmorna och röken skulle kunna skingras över vattnet, långsamt, spöklikt, bortviftade som av en osynlig trollkarls hand. Fontänen som sprider vattendroppar i luften som finaste dammkorn. Spårvagnarna. I bakgrunden Alperna: Thonon, Interlaken, Chamonix, Montreux, där bortom Matterhorn och Mont Blanc. En utsikt som fick besökaren att dra efter andan.

Och ändå: Varför jobbade han inte där, på andra sidan den dimhöljda sjön, kunde han tänka avundsjukt. Bland de gamla fina husen. Var det det där att gräset alltid var grönare på andra sidan staketet? Att man aldrig fick känna sig riktigt nöjd?

Samtidigt skulle han lägga märke till en liten motorbåt som just la till vid kajen Springbrunn. Två lite över medelålders snaggade män i enkla grå kavajer, som säkert var mycket dyra, ljusa bekväma byxor och vita seglarskor skulle hoppa i land, ta varsin lätt tävlingscykel över axeln och med vältränade steg fortsätta trappan upp mot Rue du 31 Décembre. De kunde se ut precis som vilka som helst, men var det knappast. Han skulle ta upp kikaren för att se bättre. Fredrik kände igen dom direkt: det var bröderna Sundström.

Han har läst om dom, i stort sett allt som finns att läsa, de är båda goda för flera miljarder. Olja, gruvor, cement, betong. Arvtagare till pappans svenska företag som dom utvecklat internationellt. Hotell i Schweiz, fastigheter, shoppinggallerior, lägenheter, jordbruk med köttuppfödning, flera fina restauranger. Centraleuropéer. Han skulle försöka följa dom med kikaren innan dom försvann i folkvimlet under de utsirade jugendlamporna, in i de gamla pittoreska gränderna i Eaux-vives, Genèves gamla förnäma stadsdel. På andra sidan sjön.

Han vet förstås hur skygga de är, att de aldrig ger intervjuer, aldrig förekommer i tidningens rapportering, att de alltid går klädda som enkla kontorister för att inte väcka uppseende. Ja han vet det mesta som finns att läsa om de skygga bröderna Sundström från den lilla byn utanför Örnsköldsvik, i tidningar och på nätet. Också att de nu står åtalade i Sverige för folkmord i något litet afrikanskt land där de letat efter olja. Helt oförskyllt enligt brödernas advokat, som representerar en solid schweizisk firma; det är enligt advokaten bara afrikanska stammar av olika religion och hudfärg som ger sig på varandra. Inget annat. Som dom brukar i den delen av världen, och alltid har gjort. Deras taktik var: Folkmord, massvåldtäkter, barnsoldater, det hör ju bara till vardagen där nere, menar advokaten, som skymtat förbi på TV. Erland Sundström är två år äldre än Gustav, frånskild, fyra barn. Gustav skulle visst fortfarande vara singel och omge sig med dyra flickvänner. De ser för övrigt likadana ut, nästan identiskt likadana, med kort snaggat hår och skarp rovfågelprofil.

Fredrik kommer sedan att lägga ifrån sig kikaren och sätta sig vid skrivbordet. Det stora glasfönstret kommer frikostigt att sprida morgonsol i hela rummet, som är möblerat med typiskt franskinspirerade antika stolar och dyra tavlor. Huset utger sig för att vara renoverat som ett fransk-schweiziskt palats, som i Eaux-Vives, tänker Fredrik. Där man egentligen borde ha bott. Men utsidan är förstås bara enkel betong. Simpelt, kan han tycka. Okänsligt inträngt mellan två äldre 1800-talshus. Huset ligger en bit ovanför kajkanten i de modernare kvarteren av Genève. Men utsikten över sjön, båtarna och fontänen, de dyra möblerna, tavlorna på väggen föreställande franska slott med prinsar och baronessor är ändå OK, skulle han sedan tänka, och han försöker (och kommer att försöka) känna sig lite nöjd. Det skulle ju trots allt se ut som, och vara hans arbetsrum. Och sedan: att allt han drömt om som student i Sverige ju faktiskt blivit sant.

Han tog sin jur.kand. i Uppsala, pluggade språk i några år och fick genom kontakter börja jobba inom en stor internationell biståndsorganisation. Och han hade verkligen satsat på rätt häst, kan han tycka nu när han står och ser ner på sjön i det här soldränkta morgondiset. Bistånd var det nya ”svarta”. Mycket pengar i omlopp. Dålig resultatredovis-ning. Ingen transparens. Det är en ny organisation han jobbar för, finansierad med EU-pengar, som enligt statuterna ska arbeta för att ”främja demokratiutveckling i världen”. Kort och gott. Det gav sannerligen väldigt vida referensramar, som hans närmaste chef brukade säga. Man kunde ägna sig åt i princip vad som helst, mycket på projektbasis, och tjäna bra med pengar för egen del.

Med jobbet på kontoret i Genève följde skattefrihet, diplomatisk immunitet och en jättelön, fri bil, bostad, gymapparater och andra mindre ”fringe benefits”, som han knappt kunnat drömma om när han var gymnasist i lilla norrländska Janteå. Och 90 miljoner i budget att spendera på… ja i stort sett vad som helst. Sverige betalade nästan en tredjedel genom sitt kontor på Strömsborg mitt i Stockholms ström. Fredrik hade varit där först några år men arbetat hårt för att få komma till Schweiz. Här hör han hemma, tycker han. I Centraleuropa. Bland de välbeställda. Men han siktar ständigt framåt. Alltid framåt. Citius, altius, fortius. Nu drömmer han om London, kanske New York.

Han kan se dimmorna skingras allt mer över Genèvesjön och solen sprida ett blekt vårljus som ångar över vattnet. Den stora fontänen sprider sina glittrande vattendroppar på vågorna, som prismor av glas. Vattnet är blänkande blått, med segelbåtar och andra båtar, stora och små, som snabbt trafikerar fram och tillbaka längs bebyggelsen runt den avlånga sjön. Det är vårvärme i luften, glassförsäljare nere i hamnen, utecaféer, ölbarer. Det är den bästa tiden på året, innan sommarhettan; man går ute i bara kavajen. Den korta vintern härnere passade Fredrik perfekt, han har aldrig tyckt om snö. Han ser i ögonvrån uppe till höger Hôtel du Lac, tronande högt över staden, med bergen tornande i bakgrunden med snövita toppar, på andra sidan sjön. Dit ska han bege sig efter jobbet. Det är där alla träffas, och det är där han tänker knyta nya kontakter.

Han bläddrar förstrött i sin kontaktbok: Jeanne, Marianne, Elsebeth, Dominique, det är nästan femtio olika namn att välja mellan. Han är nästan lika sexuellt aktiv som president Kennedy, brukar han tänka. Till hans förargelse skulle en kollega just då komma in genom de solida glasdörrarna för att prata bort några minuter, precis innan lunch. Det var mest struntprat om allt möjligt, Fredriks nya tävlingscykel till exempel, den röda nya av märket Excelsior, och en del om den olycksaliga boken som skrivits av en värdelös konsult som kostat organisationen flera miljoner. Småpengar egentligen, budgetmässigt, men det såg alltid illa ut när det kom i tidningen och på nätet.

-Ta upp det någon gång med generalsekreteraren i Bryssel, ska Fredrik säga, lite irriterat och på franska med tydlig svensk brytning, och slå ut med handen. Vi kan inte göra mer nu, eller hur? N’est-ce pas?

–Sju miljoner, skulle kollegan bekymrat säga. Med alla dessa pr-kostnader, de som vi aldrig fick se! Konsulter! Tre översättningar, fyra lanseringar, allt förberett, och så: inget utfört, allt var ju bara fusk!

Fredrik viftar till med handen igen, klappar kollegan lugnande på kavajärmen och himlar med ögonen. Det skulle betyda: Dessa konsulter! Tidens gissel! Den här skulle ju dessutom ha föreslagits av den belgiske generalsekreteraren. ”Le directeur”. Vara en av dennes ”goda vänner”, gudbevars. Som nu vägrar diskutera saken vidare. Locket på. Så pinsamt. Så typiskt den korrupta EU-byråkratin. Och nu har det kommit ut i tidningarna dessutom.

-Man måste vara lojal med sin personal, skulle Fredrik förmanande säga till kollegan som avslutning och försöka se upptagen ut. Bläddra lite bland namnen i kontaktboken och skrolla på datorskärmen. Se upptagen ut. Få bort kollegan så han slapp bjuda honom på lunch. Men: Den som gått till pressen med det här skulle få betala dyrt, tänker han. Den stackaren var rökt som en böckling innan kvällen.

Kollegan skulle se skuldmedveten ut. Misstänkt. Det kanske till och med var han som gått till pressen? tänker Fredrik misstänksamt. Han såg tillräckligt uppretad ut för det. Fredrik skulle lägga det på minnet och lägga fram det för avdelningschefen Jean-Louis ikväll på ”slottet”. En ”mullvad” på kontoret? Ja, vem visste? Sådana var tiderna.

Han vet ju bara så mycket som att organisationens kommunikationschef, som är från England, till slut vägrat skriva under en ny faktura från konsulten på… 2600 Euro! Hon (kommunikationschefen, säkert tillika visselblåsaren) skulle få sparken förstås (och ett stort avgångsvederlag). För sitt tilltag gentemot ”le directeur”. Fredrik tänker absolut inte göra om hennes misstag. Han vet ju: Det räcker med ett enda fatalt misstag så är man ute i kylan. Telefonerna slutar bara plötsligt att ringa och allt blir tyst, som en kollega varnande sa till honom när han kom som ny på kontoret. Fast revisorerna blev alltid väldigt nervösa och till och med näsvisa när det närmade sig kvartalsslut.

Kollegan skulle byta ämne och tala lite lättsamt om den stora konferensen i Addis Abeba, under själva USAID:s ordförandeskap. Den absolut största aktören på området vid sidan om UNDP. De hade just startat kampanjen ”Revolving doors”, som handlade om mycket pengar. Ett internationellt projekt. Mycket pengar. Kollegan ser sig omkring som om han trodde att någon stod och lyssnade. Det ser åter misstänkt ut. Den nya chefen för USAID är en kvinna med grått spretigt hår, PhD och ser ut som en igelkott med glasögon. De skrattar åt igelkotten som pryder en stor bild på organisationens hemsida. Så ser en kvinna med makt ut! Som barska svärmödrar man inte vill ha att göra med! Kollegan skrattar.

Kollegan skulle till slut gå sin väg och Fredrik äntligen kunna resa sig, kasta ett sista belåtet öga på sin nya racercykel, en exakt likadan som de båda bröderna Sundströms, och han skulle ta hissen åtta våningar ner. Det fula grå huset där han sitter ligger bara en tvärgata från kajen, väl dolt, det är tyst och lugnt i besöksfoyén. Inga tiggande NGO:s idag.  Han nickar åt vakten i receptionen. Utanför huset stannar han så till. Ytterligt förvånad.

Han tror inte sina ögon. Det är en tiggare! Den (det är en man ser han sedan) har satt sig helt fräckt utanför porten, kanske bara för att vila benen, under den utskjutande första våningen på huset så att den (han) hamnat bekvämt i skuggan för den stekande middagssolen. Fredrik blir upprörd. Det är sannerligen en motbjudande figur, skäggig, ovårdad, med dåliga tänder, smutsig under naglarna. Som skramlar uppfordrande med en bleckmugg med centimesmynt mot Fredrik och ler så hela den äckliga tandraden syns. Fredrik blir så förvånad och chockad att han bara står kvar och stirrar. En tiggare! I Genève! I Stockholm har han sett några vid Centralen… men här!

Fredrik ska emellertid snabbt försvinna upp för gatorna mot parkeringshuset för att hämta sin tjänstebil. Han försöker att inte tänka på tiggaren, han tänker nu avnjuta en lunch på sitt favoritställe, Le Lac, uppe i bergen, som ägs av bröderna Sundström. De brukar äta där med den svenske honorärkonsuln, som bor granne med organisationen på kajen. Hade han tur skulle han få se brödernas inte alls iögonfallande Mercedes-suv parkerad utanför hotellet, med alptopparna i bakgrunden, de är ofta där i affärssamtal. De syns annars sällan i offentligheten. Nu sysslar de mest med diamanter hade han läst, lite fåfängt (lite som en dyr hobby) efter alla stora Afrika-projekt. Som en ”ren distraktion” hade det stått i dagstidningen. De hade nyss sålt en för tio miljoner dollar. Fredrik läser allt om bröderna Sundström.

När han kommer tillbaka från lunchen i bergen hoppas han att tiggaren ska vara borta. Annars ska han minsann säga till security på direkten. Han känner hur pulsen bränner av upphetsning. En tiggare! I Genèves finaste finanskvarter? Det är verkligen höjden! Försöker andas långsamt: Konstigt att han blir så upprörd över något i grunden så futilt? När han kör ner efter lunchen och parkerar bilen i garaget försöker han lugna ner sig. Det är konstigt så upprörd han blir?

Han känner inte riktigt igen sig själv längre.

(8) ”Ingamaj sitter på tinget”

Ingamaj har tagit dagen ledig för att sitta som nämndeman i tingsrätten, vilket hon gör några gånger i månaden. Men hon börjar dagen med att träffa sin syster Lisabeth.

-Olle har tydligen ringt mig, säger hon när de tar en fika vid gågatan i centrum. Lisabeth har lämnat sin dotter med Downs syndrom på förskolan och ska snart åka till sitt arbete på högskolan.

-Olle? Olle Odenplan? Olle Eriksson? ”Stockholmaren”. (Lisabeth skrattar till åt det komiska.)

Ingamaj nickar och biter i en kardemummakaka.

-Men herregud. Det är väl jättelänge sedan ni sågs? Typ tjugo år?

Ingamaj nickar igen. Vad skulle hon säga? Det är något som inte står rätt till? Allt vill plötsligt bara välla upp. Olle, Fredrik, Bengt, och något annat som hon gärna försöker glömma. Det här är inte hon. Det är…? Eller jo, det är det nog?

Lisabeth fnyser på sitt lite överlägsna sätt och stryker tillbaka sitt långa ostyriga och lockiga hår som hela tiden faller ner över ansiktet och hennes lattemugg. Hon verkar inte fördjupa sig särskilt i gamla minnen.

-Vad ska du säga? Till honom menar jag? Det finns väl inget att säga? Nu?

-Ingen aning. Han ringer väl igen?

De sitter båda tysta. Ja, vad fanns att säga, tänker Ingamaj uttråkat? Mer än en lång, mycket pinsam tystnad? Varför ringde han nu?

-Hur är det med mamma? säger Lisabeth, byter samtalsämne och dricker latten i snabba klunkar. Alltid lite stressad och på språng.

-Jo, som vanligt. Jag var bara där en halvtimma i förra veckan. Har inte hunnit. (Det dåliga samvetet gör sig påmint.)

-Niklas behövde din assistans? säger Lisabeth elakt. Kanske inte med mening, men det blir ändå alltid så. Lisabeth har inget till övers för Ingamajs äktenskap med ”latmasken”. (Hon berör aldrig ordet ”arbetslös”, det är ju också så där oerhört pinsamt att säga.)

-Nej, men barnen, säger Ingamaj som är trött på systerns eviga antydningar om hennes ihåliga äktenskap. Hur är det med Morgan förresten?

-Jo, bara bra, säger Lisabeth, vilket kan betyda vad som helst tänker Ingamaj. Den tystlåtne, timide Morgan. Inte Ingamajs typ direkt.

Ingamaj ser ut genom fönstret för att få tiden att gå. Gågatan mellan shoppingcentrumen i stadens city börjar fyllas med tiggare nu. De kommer och sätter sig på sina utvalda ställen, med burkar och små skyltar, gratistidningarna de brukar försöka sälja, snidade träslevar, påskris, svarta plastsäckar fyllda med avlagda kläder och tomburkar och flaskor. Vem städar upp efter dem, tänker hon?

-Har de inte blivit fler sen sist? säger Ingamaj och nickar mot gatan. Tiggarna menar jag?

-Jo säkert. Lisabeth kollar mobilen och verkar inte skänka dem mer än ett torrt konstaterande.

-Jag undrar hur många som får rum på gågatan? fortsätter Ingamaj filosofera. Undrar vad de gör på nätterna? Jag läste att de har ett läger i Nybodaskogen.

-Ja där kan de gärna få hållas så man slapp se dom, säger Lisabeth rått. Nu måste jag snart gå. Skulle inte du till tinget?

-Jo, klockan nio. Det är gott om tid.

-Ja tänk den som hade så gott om tid, säger Lisabeth, alltid lika ironisk, och reser sig. Hon har en lång kappa som går bra i ton med hennes långa lockiga rödlätta hår. Hon hade verkligen varit en skönhet en gång, tänker Ingamaj. Det var lite elakhet i den tanken också, något som Ingamaj sällan tillät sig. Men inte ens hon kunde låta bli ibland. Särskilt när det gäller systern, som hon avundas. Nu kommer rynkorna och påsarna under ögonen. Och Lisabeths nya man som var en sådan torrboll. En toffelhjälte, brukar Niklas säga.

Men nu får hon brått. Hon tror alltid att hon har mer tid än hon har, och det är bara precis att hon hinner gå Storgatan ända fram till länsresidenset bredvid det nybyggda tingshuset. Hon går snabbt in i nämndemannarummet, hänger av sig, och kollar listan på dagens förhandlingar och i vilken sal de ska vara.

Hon tar det som en plikt hon ska uppfylla. En samhällelig plikt. Ett måste. Precis som hela hennes liv bara är en plikt som ska uppfyllas. För att inte helheten ska gå isär och kaos utbryta. Hon lyssnar tålmodigt på unga killar som försöker bortförklara att de tagits med tre gram hasch eller cannabis i fickan, studentflickor som tagits för stöld av kläder och smink på Åhléns, invandrare som försökt stjäla kött på ICA för att sälja vidare till de som är ännu fattigare. En företagare från Hissjö som i flera års tid använt en handikapparkering inne i stan, fast han är helt frisk och bara förfalskat beviset som ska ligga i bilens framruta. Bortförklaringarna är fantasifulla och får Ingamaj att småle, fast alla sådana ansiktsuttryck från rättens ledamöter är strängt förbjudna.

Värst är brotten mot små barn. Våldtäkterna, barnpornografin, groomingen på nätet. Då kan hon få tårar i ögonen och hon försöker förtvivlat tänka på annat. Vara professionell. Utan att det hjälper.

Hon börjar ibland tänka på Fredrik när det blir för tråkigt. Just nu är det två invandrare som kört ihop och krockat, en i en lokalbuss och en i taxi. Målsägarbiträdet har kallat in fyra vittnen, de flesta vänner och släktingar. Ord står mot ord. Det tillkallas någon som avger vittnesmål via telefon. Dålig svenska, tolk får tillkallas. Målet tar aldrig slut. Klockan börjar sakta närma sig fem, men det här kommer att dra ut på tiden. Hon försöker uppmärksamma rättens domare på hur mycket klockan är. Hon får inte glömma att ringa Niklas, tänker hon, men hon kan inte avbryta förhandlingen bara för det. Hon ska inte hinna handla något idag heller. Barnen får klara sig bäst dom kan.

Fredrik, och det där som hände på studentfesten, för tjugo år sedan tänker hon på för att avleda tankarna på Niklas och vad som kan hända ikväll? Men det var så länge sen, hon har begravt det och bestämt sig för att inte tänka på det mer. Ändå dyker det upp, mest när hon försöker somna, när hon sitter och har tråkigt, när folk pratar och pratar utan att någonsin komma till punkt. Då dyker hans ansikte upp igen som det såg ut den där natten på bastusvalen. Det lite lockiga cendréfärgade håret, profilen med den skarpt tecknade näsan, kinderna, läpparna som alltid var lite torra och fnasiga. Hans långa vackra pianistfingrar som tog i henne på ett speciellt sätt. Allt det där som hon inte vill tänka på, men som nu kommer tillbaka, bara för det där fåniga telefonsamtalet från Olle – som en alldeles för farlig tsunamivåg som hotar att dränka henne i melankoli och självförakt.

(9) ”Olle funderar på framtiden”

Olle låg på sängen, med fördragna gardiner, och tänkte på framtiden. Han försökte undvika det, det räckte så bra med det som hände just nu. Då var det bättre att tänka bakåt, på det som varit. Det var på eftermiddagen. Tanke-känsla-kropp-handling. Det ena skulle leda till det andra, det var farligt. Han hade fått i uppgift av den psykolog han gick till just nu att skriva en ”känslodagbok”.

Han läste det Francesco Alberoni skrivit om ”kärlekens fallgropar”. Han insåg att det var det han råkat ut för med Eleonora. Alla hennes konstiga krav. Som bara blev svårare och svårare att stå emot ju längre tiden hade gått. ”Relation som ett gemensamt projekt” var det Alberoni utpekade som det viktigaste. Det han hade med Lena? Jo, så var det, han insåg det nu. Så var det. Det stod mer och mera klart. Men det gav ändå ingen ro. Tankarna slog rot som ogräs i huvudet. Vägrade låta sig rensas ut. Han måste… rensa bort dom. Tankarna.

Han hade försökt ringa till Ingamaj flera gånger men inte fått något svar. Bara lämnat ett meddelande till hennes otrevlige man. Nu gled han i tankarna tillbaka till Janteå, till huset på Häradsvägen där han och hans två bröder satt och väntade på att klockan skulle bli sex på kvällen så att de fick börja äta. Vintermörker redan klockan fyra på eftermiddagen. När pappa kom hem var den sex. Alltid.

Han grubblade numera intensivt på sin uppväxt. Försökte hitta förklaringar. Pappans diktatoriska och känslomässiga styre, hans irritation så fort något ”olämpligt” yttrades hemma, utbrott vilket fick till följd att ingen aldrig sa någonting. Ett sorts inre självskadebeteende. En inre censur som man ålade sig själv. Klockan sex började radioteatern på radio, då brukade pappa komma hem. Fänrik Ståls sägner. Gösta Berlings saga. Hemsöborna. Då fick man börja äta. Alla kastade sig över maten som hungriga vargar till radions monologer.

”Hur hanterar man smärta och värk” läste han vidare. Jo: Tanke-känsla-kropp-handling. Det ena leder till det andra. Och det grundläggande svaret var: acceptans. Sjukdomsinsikt. Olle försökte lära sig att acceptera sin nya situation som sjukskriven, men det var svårt.

”På så vis blir lyckan och lidandet varandras förutsättning”. Utan det ena, inte det andra. Acceptans alltså. Och så: vägen ut ur lidandet: den buddhistiska ”åttafaldiga vägen”. För en som tillhört studentvänstern en gång var det en besk medicin att svälja. Att plötsligt börja tänka på sig själv. Bli buddist. Individualist. Vilket ju dessutom låg i tiden, minst sagt.

Om han bara kunde släppa det förflutna! Riva det fundament han byggt så mycket olycka och otillfredsställelse på. Riva allt och bygga upp något nytt från grunden. Om det bara gick? Och så skulle detta med Bengts död komma upp precis nu! Det var inte rättvist.

Men om man river grunden för tillvaron måste man i sannskyldighetens namn ju bygga en ny grund? På säkrare mark. Hur? Var hitta den? Slippa vara tidens fånge? Få tiden att upphöra att existera? Sekunder, minuter, klockans visare på urtavlan. ”Man stiger aldrig ner i samma flod två gånger”. Det var väl en fråga som gäckat filosofer i alla tider?

Alla dessa motstridiga tankar. En ständig envig i kroppen mellan två lika starka kämpar.

(10) ”Demoner”   

Om hans inre var ett rum med många dörrar, som han läst om i böckerna, så kunde han bjuda in demonerna till rummet med många dörrar, hälsa dem välkomna, bekanta sig med dem, räcka dem handen och ge dem en kram. Lära känna dom. Analysera dom. Syna dom i sömmarna. Få det okända hemska att demaskera sig självt. Få det att visa sig i all sin skröplighet. Det lät banalt men var i själva verket mycket svårt. Att bjuda din värsta fiende handen? Eller det som man var mest rädd för? Kalla honom eller henne eller det sin vän, med dess rätta namn och verkligen mena det? Det där med rätt namn var viktigt.

Demonen bodde ju inne i hans kropp. Satt i varje kroppsdel. Manifesterade sig i rädslan. I ångest, i vanmakt. Åtminstone kändes det så. Men enligt hans psykolog så var det bara tankar. Det var tankar klädda i ord. Och i orden… ”Demoner”. Tankar, men utan kropp och materia? Inte som Gogols Näsa, som syntes gå omkring mitt på dagen i St. Petersburg klädd i kostym och slips; nej tankar klädda i ord som likt moln på himlen dyker upp, först ett och ett och sedan sväller upp till stora hotfulla berg av vita moln som på en tavla av Prins Eugen. På en ljusblå sommarhimmel med lagom frisk vind skulle dessa moln-demoner sedan bara dra vidare, blåsas bort av vinden i en pust tills himlen var blå igen.

Men inte alla himlar var blå. Ofta kändes det som om de var av ogenomträngligt stål, gråa av smuts och tyngda av atomkraftsmittat regn, under ett lock av bly som lagts över allt och alla. Ett tjockt och jämngrått grytlock som låg ovanpå livet självt och som krävde tusen mans styrka att välta åt sidan.

Hans föräldrar var utan tvekan de värsta demonerna. Ibland såg han dem som domare, stränga och omutliga domare, sittande på sitt upphöjda podium – de som skulle döma honom på den yttersta dagen. Dög han? Dög han inte? Skriften på väggen: Att ha befunnits vara för lätt.  Det skulle han få veta då. En sådan absurd tanke! Han kunde väl inte hjälpa att han blivit född just här? Och av dom? Ändå ville den där tanken inte släppa taget om honom. Han ville ju lämna något spår efter sig när han dog, någonting. Och sedan den eviga frågan som sved som etter i såret: ”Vad har du varit bra för?”

Eller var han bara en helt vanlig (obetydlig?) länk i en oändlig kedja, oändligt lång, som aldrig tog slut? Att födas. Att dö. Svårare var det inte. Att vara slutet på en början, på något som började i Afrika för 100 000 år sedan, när människan lärde sig gå upprätt och krossade sundet mellan Somalia och arabiska halvön. Men vad var meningen med det? Att för varje länk som brister så blir kedjan svagare? Tills hela världen brister och inget återstår? Eller tvärtom?

För att, som det stod i Uppenbarelseboken, ”en ny himmel och en ny jord” skulle uppstå? Var han länken i kedjan som skulle brista? ”Bra karl reder sig själv” hade hans pappa sagt. Ständigt dessa visdomsord från den äldre generationen. ”Mister du en står dig tusen åter”. ”Bättre en fågel i handen än tio i skogen.” ”Din sorg är din och du skall bära den.”

Frågor, ord, men utan svar.

(11) ”Kullamannen”

I början av året hade en man som tidningen döpt till ”Kullamannen” slagit ner och våldtagit en ung kvinna som åkt skidor en sen kväll i ett träningsspår på Kullahöjden. Det var nästan granne med där dom bodde. Ingamaj hade läst om händelsen och förfasat sig, som alla andra i Janteå. En månad senare hände det igen. En 17-årig flicka hade gått längs älven på kvällen och blivit överfallen vid gamla bron, slagen medvetslös och våldtagits. Händelsen hade spridit panik i den lilla norrlandsstaden. Våldtäkterna var brutala och väl planlagda.

Niklas påverkades negativt. Han förbjöd Ingamaj att gå ensam på kvällen, han började kontrollera vad barnen gjorde i skolan och tillät dom inte att gå hem själva, ofta kom han i stället i bil och hämtade dem. Livet blev ännu mer instängt än det varit tidigare. Särskilt för kvinnorna.

-Jag tänker inte låta en sån där idiot begränsa mitt liv, sa den rebelliska Lisabeth när hon träffade Ingamaj en dag efter jobbet. Jag förstår inte varför dom inte tagit honom än? Ska man inte få röra sig fritt i sin egen stad längre?

Hon hade med sig Morgans adoptivson Markus, en vacker långsmal mörklockig etiopisk pojke på tretton år, som satt i soffan i Ingamajs radhus på Kullahöjden och spelade spel på sin Ipad. Ingamaj hade ställt fram mormors danska blåvita tekoppar, hon hade åkt tidigare från jobbet för att få prata en stund med Lisabeth. Det kändes viktigt. Lisabeth låg i skilsmässa med sin förra man, dottern Matildas far, hon var bitter och nedslagen men full av stridslust. Männen plågade henne ständigt sa hon, hon kunde ägna en hel kväll åt att älta hatet mot män som Kullamannen, eller den före detta maken eller kollegor på högskolan där hon arbetade som studierektor. Morgan, hennes nya sambo, var dock så beskedlig att han inte verkade falla under denna kategori.

-Och kom inte och säg att det är synd om honom! Såna som Kullamannen skulle kastreras! Män har bara en sak i huvudet. Kuk!

Morgan också, tänker Ingamaj men säger inget? Nej, naturligtvis, inte han. Gud förbjude! Han och Lisabeth hade inte haft sex på flera månader, hade hon sagt en gång, lika irriterad som vanligt när inget gick som hon tänkt sig.

Lisabeth hatade att Ingamaj alltid tog männen i försvar, och till och med tycker synd om en våldtäktsman och kvinnomisshandlare som Kullamannen.

Kanske var det därför som Ingamaj beslutade sig för att hon en dag skulle försöka rädda Kullamannen från honom själv? Att det även i en man som Kullamannen ändå kunde finnas något gott?

(12) ”Hôtel du Lac”

Fredrik skulle vid det här laget ha klätt sig i sin bästa kavaj, som han köpt hos en av de bästa skräddarna i Genève. Dyr, men ledig och elegant. En riktigt dyr Ralph Lauren-skjorta till, smärtingskor, allt bästa kvalitet. Klocka från Patek Philippe. Han skulle stryka till håret med lite olja för lockarnas skull. Man fick inte komma slarvigt klädd till Hôtel du Lac.

Det var ett 1700-talsslott nära franska gränsen, med Alperna som fond. Många berömda personer hade bott där, både Rousseau och Voltaire, när denne tvingats över gränsen från sitt eget tillhåll i Ferney. Nu var det en kombination av spelklubb och exklusiv nattklubb dit endast medlemmar hade tillträde. Att vinna inträde hade varit Fredriks högsta önskan ända sedan han börjat jobba i Genève. Det, och att bli fullständigt ekonomiskt oberoende.

Det var en stor uppfart runt en gräsmatta med tuktade häckar framför ett klassiskt franskt slott: gråsten, två symmetriska våningar med varsin liten flygel, med nio fönster gånger två, flyglarna borträknat, och en stor mörk vind. På kvällen var det upplyst i alla fönster, servitörer drev omkring mellan borden, men allt försiggick innanför de tjocka väggarna och pressfotografer hölls borta av stora utkastare med hundar. Fönstren hade tunga sammetsdraperier, som var noggrant fördragna. Hittills hade man hållit alla ”mullvadar” borta. På andra våningen var lyxiga privatrum, för möten eller bara för erotik.

Fredrik njuter av det fina sällskapet och hela ställets exklusivitet. Han tar alltid taxi dit, för det blir ofta sent och en hel del alkohol, och alla droger man kunde önska sig. Han träffar ofta sin avdelningschef Jean-Louis där, en schweizare med tunt brylkrämsdoftande hår och tunn blond mustasch. Personer med inflytande, nästan bara män, rör sig i de stora rummen, spelar kort och roulett, pratar politik och ekonomi. Det är en av dessa informella sociala centraleuropeiska mötesplatser som Fredrik snabbt lärt sig att utnyttja. Man byter tjänster mellan män med makt, men den som inte infogar sig och står vid sitt ord åker obönhörligen ut. Alla kontakter bryts i så fall. Som privatklubb löd man under en speciellt liberal schweizisk lagstiftning. Att smälta smidigt in i miljön är för Fredrik A och O. De enda kvinnor han ser till på slottet är nästan alla prostituerade. Utom en, som han snart ska komma att träffa.

Bröderna Sundström brukar sitta vid ett avlägset bord bakom rouletten, i tjocka Chesterfield-fåtöljer, alltid samma, och där rör sig deras internationella kontakter hela tiden, runt, runt, i små lustiga cirklar. Man samtalar lågmält, tar beställningar av kyparna. Män i diskreta mörka kostymer, grå väst, en kravatt eller slips. Det är dit Fredriks blickar alltid drar sig. Han njuter av miljön. Spänningen. Närheten till maktens maskulinitet. Han kan höra dom prata omväxlande franska, engelska, svenska och tyska, språk som han snabbt lärt sig växla emellan och förstå.

Man diskuterar möjligheterna med kommande penningplaceringar, möjligheterna att undkomma skatt. Juridiska finesser. Utnyttja den liberala europeiska ekonomins alla små kryphål. Liechtenstein var populärt och låg nära, men nu börjar EU intressera sig för det lilla furstendömet på gränsen till Österrike. Schweiz är ju inte med i EU, hör han Gustav Sundström muttra, men det här rabaldret med det tyska naziguldet, som stulits från judiska affärsmän under kriget, har gjort att den annars så omutliga schweiziska banksekretessen börjat svaja. Nu återstår framför allt de engelska kanalöarna, Gibraltar, Karibien.

-Guernsey lär vara säkert, säger Erland Sundström. Åtminstone säger vår kontakt det.

-Hur mycket rör det sig om? säger en kraftig oxe med tjurnacke och franska ordnar på bröstet. En smoking som ser ut att sprängas i sömmarna så fort den stora kroppshyddan rör sig runt bordet. Man dricker whisky on the rocks.

-28 miljoner. En skitsumma, men ändå.

Fredrik lyssnar spänt. Det är många franska och belgiska affärsmän, holländare också, svårplacerade för de talar alltid perfekt på alla språk, många med respektive ”damer” runt roulettebordet. Man ger croupièren diskreta kommandon på hur mycket man satsar, ibland bara en höjning på ögonbrynet. Fredrik anar att det är stora summor. Han känner sig som i en livs levande James Bond-film. Han älskar alltsammans, men är samtidigt inte riktigt säker på att det är sant det han ser.

När K-G Hellström, som Fredrik känner igen som en av brödernas förtrogna, går bort till baren följer han efter. Han ser till att de råkar stöta ihop när de ska beställa, och Fredrik tar chansen. Han räcker fram handen.

-Fredrik Becker, jag tror vi är närmaste grannar i Eaux-Vives.

De skakade hand. Den store och ganska muskulöse K-G:s handslag är överraskande slappt. Han behöver inte ens presentera sig.

-Jaså, svensk. Var jobbar du sa du?

-Ideoma.

-Jaha. Jahaja. Intressant. Jag har läst om er i tidningen. Afrikanska utvecklingsbanken eller hur? Ni är projektinriktade?

Fredrik får sin whisky och lutar sig mot bardisken.

-Nja, vi är finansierade av EU. Mycket bilateralt. Kräver motprestation förstås. Men man arbetar ju mycket självständigt också, ja du förstår? Och ingen direkt transparens. Vi hade lite problem med en konsult som det skrevs om i tidningen.

-Ja och sen era höga löner och arvoden. Men vad då? Det måste ju löna sig att arbeta inom biståndsbranschen också, säger K-G och skrattar och skålar så isbitarna klirrar. ”För den fria inre marknaden!”

-Ja jag har ju följt er på internet och media och så, säger Fredrik och snubblar nästan på orden. Jag kanske kan stå till tjänst med en och annan uppgift från mitt håll. Vad gäller bistånd till de länder där ni är engagerade?

-Hm, ett samarbete menar du? Ja varför inte. Hur länge har du varit medlem här?

K-G stryker till det kortklippta nästan vita håret. Han har ett kerubansikte, blont och storväxt. Fredrik rodnar lite.

-Å inte länge, har bara jobbat här nere ett halvår. Men jag vill verkligen bli guldmedlem.

-Klarar du inträdesproven då? K-G skrattar igen, bullrande. Luften surrar av skratt, roulettens snurrande, korkar som smäller. Några lättklädda damer vid bardisken skrattar gällt. Fredrik svettas nervöst och känner sig plötsligt lätt berusad.

-D-det hoppas jag, säger han. Var-var… försiggår dom?

-Å du har inte varit i källaren? säger K-G och ler knipslugt. Det är där det verkligt intressanta försiggår. Då måste vi gå ner dit någon gång hördu. Där kan du förverkliga alla dina erotiska fantasier, allihop och på en gång, jag lovar. Inga begränsningar. Jag hoppas du har några intressanta att visa oss?

Fredriks nya bekantskap dunkar till honom i ryggen och skrattar igen. Fredrik tycker att allt börjar snurra och det känns som att taket i den stora slottssalen blir lägre och lägre. Han har aldrig varit så här nära.

Han skrattar nervöst och försöker tänka klart. Erotiska fantasier? Har han det? Annars måste han skaffa sig det snabbt som sjutton.

(13) ”Hôtel du Lac: Källaren”

En gammal sliten stentrappa leder ner till 1700-talskällaren under huset. Tända facklor visar vägen, det luktar lite medeltid över det hela. Det är som i alla gamla franska stenslott, tjocka väggar, en luft som känns som multnande höstlöv, kallt, fuktigt, spindelväv och grönmögel i hörnen. Fredrik har läst på men är överraskad över hur svalt det är, dunkelt med bara facklor på väggarna som belysning. Han ser en gång med halvöppna dörrar till en lång rad mindre rum där sexuell aktivitet pågår. Helt öppet. Stön, flåsanden, kvinnor som fnittrar, piskrapp, skrik ibland.

-Är… det här öppet för… alla gäster?

K-G Hellström är alldeles bakom honom. Han är stor, ännu större i halvdunkelt, han svettas i sin smoking, håret blänker av brylcrème. Han dricker fumligt ur sitt champagneglas och ser upprymd ut. Smått berusad. Tar Fredrik kärvänligt under armen.

-Nej, oroa dig inte. Bara för betrodda medlemmar. Topp-sekretess! Och det är väldigt bra ljudisolerat i de här gamla slotten, förvånansvärt bra, säger han för att lugna Fredrik.

”Här” pekar han in i ett rum ”finns dom riktigt barnsliga”. Fredrik ser en man iklädd blöjor med napp i munnen, det ser komiskt ut för mannen är stor och ganska hårig. Han är bunden på mage över en bänk och en storbystad kvinna i svart lackdräkt piskar den stackaren på den stora vita blöjbaken av plast med ett ridspö. Mannen stönar och skruvar sig upphetsat under rappen från ridspöet. Rummet är närmast mysigt inrett med sammetsröda väggar, som en stor röd vagina, tycker Fredrik.

Fredrik kan inte slita ögonen från den bisarra scenen. Ridspöet som svischar, mannen som stönar allt högre. Rummet ser förvånansvärt trevligt ut, med madrasserade väggar, turkiska divaner, sköna kuddar. På den röda divanen ligger barnleksaker, nallar, dockor. Och olika bestraffningsredskap.

K-G drar honom lite stressat i armen. ”Eller du kanske gillar lite tuffare tag?” undrar han och skrattar igen sitt bullrande gnägg-skratt. Han pekar diskret in i nästa rum. Det är tvärtemot det andra rummets intima atmosfär kalt och fuktigt och rått, med de grå stenmurarna intakta. Här försiggår olika typer av piskningar, bänkar, träkors med remmar för händer och fötter står efter väggarna. En man är bunden vid det ena och piskas långsamt och närmast högtidligt med en piska med många remmar av en yppig kvinna i svart korsett och väldiga vita dallrande skinkor. Vid ett annat är en (som Fredrik ska anta) prostituerad kvinna bunden och våldtas under gälla skrik av flera män i svarta masker. Skrik och stön fyller rummet (så annorlunda från den första hemtrevliga ”barnkammaren”) som badar i ett blekt otrevligt ljus från några kalla lysrör i taket, och fullständigt kala och fuktiga stenväggar. Piskor, rottingar och remmar hänger på väggen. I nästa rum som är inrett som en turkisk boudoir står en naken man på alla fyra på en illröd turkisk mattat, han är försedd med hundkoppel om halsen och slickar ett par svarta lackstövlar med enorma klackar som tillhör en likgiltig lång svart kvinna som sitter på en divan. I nästa blir en annan man våldtagen bakifrån av en kvinna med en väldig dildo fastspänd runt midjan.

Fredrik får plötsligt avsmak för alltsammans, hans mage börjar protestera, han vill kräkas och vänder bort huvudet. ”Nå, vad väljer du?” säger K-G spefullt och tar honom uppmuntrande och kollegialt om axeln. ”Du väljer själv förstås. Vi är några som gärna vill vara med och se på förstår du? Bara som en sorts ”inspark”.

Fredrik ser osäker ut. En initiationsrit? Han gillar inte riktigt K-G Hellströms spydiga, neutralt affärsmässiga ton. Han hatar att ställa sig in och be om lov. Denna underdåniga omanlighet. Nu undrar han plötsligt vad han gett sig in på? Att underordna sig så här. Det är ju allt det han arbetat för att komma bort ifrån? Men vad hade han väntat sig, tänker han så? Något av sin stolthet får han ändå offra. I halvmörkret i den smala korridoren uppfattar han ändå K-G:s nollställda ansiktsuttryck, och han stammar. ”Är det… är det här inträdesprovet?”

-Javisst, skrattade den nye vännen till. Det vill säga: Du väljer själv förstås, gamle gosse. ”Valfrihet” är ju vårt motto? I stort som smått. Rum, redskap, antal, kön, vad du vill?

-Hm. Inte riktigt min smak? (Fredrik låter tveksam.) Kan jag få lite betänketid?

-Ja men bara till imorgon. Gillar du barn, oskulder, unga pojkar? Det är OK också, men vi vill se på.

-Vilka är ”vi”?

-Ja, jag, kanske Gustav och Erland, Sven-Åke. Det är olika. Beror på vad du väljer. Bara den ”inre kretsen” förstås. Vi är lite av ”voyeurer” på det sexuella området. Finsmakare. Den inre kretsen, som du så gärna vill tillhöra, mer än något annat, eller hur Fredrik? (Han klappar Fredrik uppmuntrande på axeln. Han läser honom som en öppen bok.)

De har kommit fram till ett större rum där det uppenbarligen är gruppsex, för de flesta där inne är nakna och ligger slarvigt och lite huller om buller med varandra. Ofta enstaka män, blekfeta och håriga över hela kroppen med tre-fyra kvinnor omkring sig. Det luktar narkotika lång väg, tycker Fredrik. Där finns en neonupplyst bar, och striptease vid flera stänger på en scen. Fredrik beställer en öl och sätter sig för att se två bleka flickor med mörka ringar under ögonen stimulera varandra i alla öppningar och hål. En mycket vacker kvinna i åtsnörd svart lackkorsett, som frikostigt avslöjar de stora skinkorna, står framåtlutad vid disken och pratar med en muskulös tjockmagad bartender och hon vänder sig plötsligt till Fredrik och K-G.

-Fredrik, det här är Diotima. Hon ordnar allt här nere, henne ska du ha tumme med.

Kvinnan, som talar franska med en speciell brytning, är lång, har minimala shorts i svart läder, eller möjligtvis lack, figursydda förstås tänker Fredrik, med tyg som framhäver den yppiga figuren. Håret, luftigt och nötbrunt, är uppsatt i en väldig hövolm runt huvudet. Som en jugendaffisch av Mucha. Hon har handskar i utsökt tunt skinn som går ända till armbågarna. Utmanande make-up. Utmanande hela hon.

De sätter sig runt ett bord nära scenen och den knappt hörbara kinesiska musiken. Efter en stund kommer Gustav Sundström insmygande i sin diskreta grå kostym och sätter sig tyst och diskret med ett högt smalt ölglas. Fredrik blir plötsligt nervös och börjar svettas av nervositet när K-G presenterar honom, och berättar lite ironiskt om hans förslag.

-Vi har bara ett litet problem, säger K-G på franska. ”Un petit problème.” Fredrik här ska ”initieras”. Vi vet bara inte hur, Diotima?

Den högdragna långa damen i lackkorsetten ser intresserat på Fredrik som skruvar sig nervöst som en skolpojke inför sin examinator i den runda snurrande arkitektritade stolen. Hon lägger med en utsökt gest handsk-handen på hans knä.

-Varför inte testa ”fantasirummet”?

-”Fantasirummet?” säger Fredrik med en mun torr som ökensand. ”Vilka… fantasier”?”

-Bara de du själv tar med dig dit. Du kan vara där helt ensam. Inga åskådare. Bara min privata filmkamera. Absolut sekretess. (Hon har en mörk behaglig röst och ser menande på K-G.)

-Utmärkt, säger K-G. Fundera på det till imorgon Fredrik. Tack Diotima.

-Åh ingen orsak.

När hennes behandskade hand lämnar Fredriks knä känner han hur hon drar pekfingret efter sig. Som en lång vass kattliknande klo. En ”invit”? Den lämnar ett tydligt och kännbart spår i hans byxors pressveck. Hon ser på honom igen med en djupt menande blick, som känns privat. ”Bara de du själv tar med dig?” Ja, hon skulle absolut kunna bli en del av hans ”fantasier” tänker han och försöker tänka positivt, medan han tvingar sig själv att hålla sig klar i huvudet trots alkoholen. Kvällen har ju bara ”börjat” för hans del. Commencera un peu tard.

(14) ”Ingamajs mamma”

Ingamaj besöker en gång i veckan sin mamma på äldreboendet på Eriksberg efter jobbet. Hon gör det som en plikt, som en god dotter, inte som något annat. Och det känns alltid lite skönt, efteråt.

Hennes mamma Hildur ligger alltid ovanpå sängen, på ett svart och rött virkat täcke, med stora blommor och mycket luft emellan garnet mot det vita överkastet. Hon tittar alltid upp i taket eller ut genom fönstret, på fågelbordet, där sparvar, blåmesar, domherrar och finkar avlöser varandra. Ibland kommer en hackspett, en gång hade en kolsvart spillkråka suttit där med sin klarröda näbb – en kort sekund medan Ingamaj såg ut genom fönstret – sedan hade den flugit iväg.

När Ingamaj kommer in brukar modern sucka och vända sig mot väggen. Ingamaj är så van vid detta att hon inte ens reagerar längre, mamman är 85. En konservativ men någorlunda välbeställd bonddotter från inlandet. Hon sätter sig bredvid kroppen på sängen och lägger armen på moderns nylonstrumpsklädda ben. Hildur är alltid ”finklädd” som man säger i Norrland, med klänning och tunn kofta, och det grå håret är permanentat och sprayat så att det är hårt som stålull.

-Hur är det mamma? Ingamajs röst tonar ut i rummet och blir som en viskning. Instängdheten i rummet slukar rösten med sin smackande mun. Det är ett ovanligt kalt rum. Bara ett kors på väggen, några foton från mammans karga barndomstrakter i Västerbotten, stränga föräldrar, en stor bondgård med kor och en häst, några souvenirer från de få utlandsresor föräldrarna hann göra innan pappan dog. Ett litet kort med hela familjen samlad med döttrarna (Ingamaj och Lisabeth) på var sida, stående, om de långa sittande föräldrarna. Många tankar drar genom Ingamajs huvud med ens, sommarstugan i Skravelsjö där föräldrarna alltid tillbringat semestern, bara två mil från huset vid Tvärån i Janteå där Ingamaj växt upp. Sedan: Varför fick mamma inte bo hemma hos henne eller Lisabeth på sin ålders höst? Så som det var förr på landet? Följs av dåligt samvete. Men svaret är förstås att ingen av dem vill ha mamma hemma hos sig. Så var det. Det vet alla tre. Mamma är egentligen fullt frisk, åtminstone kroppsligt. Det var inte billigt att få in henne på äldreboendet här i stadens yttersta bebyggda utkant, med utsikt mot skogen och byarna norr om Janteå: Olofsmark, Tavelå, Sandgrund…

Nu låg hon här och dog. Långsamt och plågsamt.

Mamman vänder huvudet mot taket igen och mumlar, ”Dåligt… dåligt.”

-Ska jag sätta på radion? Mamman skakar på huvudet.

Ingamaj gör bara vad hon måste. Pliktskyldigast, som en duktig dotter. Hon far förbi sin mor flera gånger i veckan. Niklas åker aldrig hit. Lisabeth bara motvilligt, när Ingamaj inte kan. Fast hon är väldigt noga med att påpeka när Ingamaj missat ”sin tur”. De vet innerst inne att mamma Hildur väntar sig att de skall komma, till och med ser fram emot det har personalen sagt, och när de en gång uteblev hade hon varit tyst i veckor. Ändå: aldrig ett vänligt ord, aldrig ett tack eller ett förlåt. Trots att hon fick mycket antidepressiv medicin blir hon inte bättre, hon sover istället bara mer och mer. En sorts förberedelse för döden kanske? Man måste ju vänja sig vid den, först vid ensamheten, tystnaden. Sedan vid dess definitiva slutstation, slutet. Uppgåendet i det slutgiltiga intet. Den eviga vilan. Nirvana.

Sedan är allt tyst. Ingamajs tankar flyter iväg igen. ”Kullamannen”? Hon undrade om modern läst om honom i lokaltidningen, det borde hon gjort? PÅ morgnarna vill hon alltid ha tidningen uppläst, till och med annonserna. Men det är inget lämpligt samtalsämne. Fast det upptar Ingamajs tankar så mycket. Och några andra samtalsämnen finns egentligen inte. Ingen av de båda systrarna har blivit folkskollärare, som föräldrarna. Det är annars moderns favoritämne när hon är på det humöret: hur skolan bara blivit sämre och sämre och sämre. Att Lisabeth blivit lärare på högskolan trodde Ingamaj skulle glädja mamman, men hon tyckte bara att dottern gjorde sig märkvärdig. Förhävde sig som man sa i Janteå. Vad då högskola? Det var väl inget fel att vara vanlig hederlig folkskollärare? Med en mission som snarare var en plikt.

Det luktar gammal förgrämd människa i rummet med institutionssäng i metall och de rena vita sängkläderna. Ingamaj går upp och öppnar fönstret, hon har alltid tyckt om utsikten mot tallskogen och fågelsången bakom byggnaden. Känner på jorden i blomkrukorna om de har vattnats. Modern protesterar inte. Det är samma utsikt (fast åt norr) som Ingamaj har från sitt eget radhus på Kullahöjden.

-Lisabeth hälsar. Barnen mår bra, Niklas också.

-Så bra, viskar modern. Hon verkar sömnig, säkert av medicineringen.

-Vill du sova?

-Ja, jag tror det vore bäst, blir det mumlande svaret. Det… det var snällt dig att komma och… hälsa på. Hä… hälsa de andra…

Det var en ovanligt lång mening för att komma från mamma.

(15) ”Vem var det som ringde?” (2)

När hon kommer hem ringer telefonen. Nu kan hon inte låta bli att svara.

-De-det är Olle.

Ingamaj blir alldeles tyst. Sen säger hon:

-Olle? Olle Eriksson? Jag menar… O-den-plan…?

Det blir tyst i andra änden och Ingamaj fortsätter och försöker låta professionell:

-Ja oj, det var längesen Olle… Hur… hur lever livet med dig nuförtiden?

-Jo… jo bra. Ja-jag försökt-e ringa dig t-t-tidigare… (Konstigt, hon kände genast igen Olles stammande, då var han upprörd över något…)

-Ja, Niklas sa att du hade ringt. Jag… jag trodde du skulle ringa igen. Du-du vet, stressen?

-Ja, jag lämnade mitt nummer…

-Ja, ja, du vet hur det är, mycket att göra, Niklas tänkte väl inte på det, jag minns inte så noga… Ja, jag kommer just från mamma, tänk dig hon är 85, pigg som en nötkärna. Hon bor på ett äldreboende på Eriksberg nu, det gillar hon inte direkt men… ja vi kan ju inte ha henne hemma… Men… men… hon har det bra.

Det blev tyst. Olle fortsätter tvekande efter en stund: -Hur-hur är de-det med Lisabeth? Och ba-barnen?

-Jo bra… bara bra… men Olle… varför ringer du nu… efter så här lång tid?

-Be-be-bengt är död. Ha-han… han… t-tog… t-tog sitt liv.

Det tar ett tag för Ingamaj att registrera den nyheten. Bengt? Efter alla år av förnekelse och förträngning. Hon blir stum och säger inte ett ord på en stund.

-Jaha… jaha… ja… vad ruskigt. Stackars Bengt. (Varför sa hon så? Men det var ju så man sa.)

-Ja-ja-jag tänkte du… ville veta. De-det var en annan sak. Ha-har du en-en-en adress till F… Fredrik? Jag tänkte…

-Ja… nej… nej vi har ju ingen kontakt längre… det var så länge sen… Han flyttade ju till Schweiz, till Genève… Han har nog ett väldigt välbetalt jobb nu (hon märker själv hur bitter hon låter när hon säger det).

-Ja… jag har sökt honom… utan… utan framgång. (Nu verkar Olle ha lugnat ner sig.)

-Tror du han bryr sig Olle? (Så cynisk hon låter, hon hör det själv och skäms nästan hur hon låter.)

-Jamen… jamen… vi…

-Snälla Olle, glöm det där nu. (Ingamaj tar snabbt kontroll över allt nu, på ett professionellt sätt, hon är bara tvungen.) Det är synd om Bengt, men det var kanske bäst så. Han gick väl in i väggen för många år sedan? Jag lovar att inte säga något till Lisabeth och jag hoppas (hon underströk detta) jag hoppas att du inte gör det heller. För allas bästa. Nu måste jag fixa mat till barnen, de kommer från skolan med Niklas snart. Vi kan väl höras igen en annan gång? Hälsa din fru Olle.

-Ja.… ja visst… ha-ha det bra Ingamaj… ha det bra, ha det…. Ingamaj la snabbt på och andades ut med tunga andetag. Gud vad var detta? Olle. Bengt. Fredrik. Ja herre gud.

Efter maten säger hon till Niklas att hon vill ut och springa. Bara i kvarteret. Han nickar bekräftande till svar. Det händer alltmer sällan men nu vill hon rensa huvudet. Det är fem plusgrader och våldsam snösmältning. Mars är en sådan underlig månad. Den kan innehålla så många tvära kast så man blir alldeles omtumlad och utmattad. Förr vinter, strålande sol, tio minusgrader, skidåkning och apelsiner. Men nu… På senare år… Upp- och nervända världen.

-Du stannar väl inte borta för länge, säger Niklas, lite oroligt. Och se för fan till att du inte springer i mörkret, där ingen ser dig. Inte Kullaspåret? Bara här runt kvarteret, lova mig det?

Ja, ja…

Hon ser genom fönstret att Niklas lagt sig med flickorna för att läsa något. Det är han bra på, de gillade det. Oron är borta för en stund. Allt lugnt. Då skulle han säkert somna också, han brukade det, tänker hon. Hon tar cykeln och cyklar mot Kullabergspåret, ett kombinerat löp- och skidspår med sågspån i löparbanan, det bästa underlaget för knäna. Beryktat numera. Ett av de ställen Kullamannen har slagit till på. Det var nog fuktigt och blött nu, men hennes nya löparskor ska ändå invigas.

Det var det absolut bästa sättet om hon någon gång skulle få möta Kullamannen, det var hon säker på. Säkert ganska folktomt så här i början på säsongen, och efter vad som hänt. Skidspåret gick inte att åka i längre, det var för milt, kanske skulle hon vara helt ensam?

Hon springer med långa vägvinnande steg i milspåret. Det plaskar om skorna. Det är kolmörkt så när som på de svaga punktvisa elljuslamporna ovanför henne. Mellan dessa: bara mörker. Han skulle kunna ligga gömd i buskarna eller bland träden, var som helst. Spänningen stiger henne åt huvudet och gör henne rusig, nästan berusad. Skulle han komma springande bakom henne som en vanlig motionär? Flåsande i nacken? Eller bara plötsligt stå framför henne? Komma fram som en skugga som kliver fram ur den täta mörka skogen? Hon visste inte. Men hon undrar spänt. Och spänningen tilltar ju längre in i skogen hon springer.

(16) ”Ni är väl sjuk?”

Olles psykolog: Jag måste ställa några frågor för att se om du är sjuk, Olle.

Olle: Sjuk?

Psykologen: Ja, för att få bli sjukskriven?

Olle: Men jag känner mig inte frisk? Det har jag inte gjort på månader.

Psykologen: Ja, en känsla ja, men det innebär ju inte att du är sjuk, eller hur? Per definition.

Olle: Hur mår jag då?

Psykologen: Ja det kan jag inte säga. Det är ju under utredning som du vet. Det beror på dina test. Jag kan inte säga det förrän vi utrett dig klart. Tyvärr.

Olle: Så jag vet inte om jag är sjuk eller inte?

Psykologen: Nej, men jag vet.

Olle: Är jag det?

Psykologen: Ja, det kan jag ju inte heller säga i det här läget. Det är ju under utredning som du vet. Sekretess, du vet. Det vore integritetskränkande om jag… Det vill säga, jag har ju min uppfattning, men jag kan inte föregå utredningen som du förstår. Det hoppas jag du förstår? Eller hur?

Olle: Jaha. Ja, jag förstår.

Olle brukade träffa en psykolog på Rosenlunds psykiatriska mottagning en gång i månaden. Det var ett gammalt sjukhus vid Ringvägen, byggt vid sekelskiftet 1900, och utanför stod alltid ett gäng ”klienter”, några rejält luggslitna, och rökte under ett tak. I sjukhusparken skjutsades mer eller mindre döende patienter från det stora sjukhuset i rullstol. Utanför grindarna satt alltid ett par rumänska tiggare och bad om pengar.

I den långa korridoren, i kliniskt sjukhusgrågrönt, satt andra besökare, unga, gamla, det var alltid väldigt tyst. Ingen som pratade. Inga galna röster som skrek eller fick utbrott. Inget ”dårhus”. Det var tvärtom dödligt stilla och tyst, rent, prydligt, och tyst så man knappt vågade andas. Olle tänkte på boktiteln ”Dödens väntrum”. På den sista, dödsscenen, i Per Lagerkvists Ahasverus död. Allt var väldigt tyst och rogivande, lite slitet och välstädat. Ibland passerade en sköterska tyst förbi, som en sval fläkt i rummet.

Olle blev hänvisad in i ett av besöksrummen, med fönster mot parken, satt i en bekväm och fick redogöra för hur han ”mått” de senaste veckorna. Ja, vad skulle han egentligen säga? Han visste snart inte själv.

-Bra, jag har mått bra. Eller förresten (han måste ju säga vad som förväntades av honom) nej, det är väl inte så bra egentligen… Ingen större förändring om man så säger.

Hm, sa psykologen, en med kraftiga armar, dominant kortklippt kvinna, en sån som i lesbiska kretsar kallas ”butch”, med ringar i öronen och tatueringar på de muskulösa armarna. – Du ska få en annan medicinering tror jag. Något som piggar upp dig lite Olle. Jag har gått igenom den här enkäten som du svarade på. Den visar ju klart att du inte har adhd… (hen drog sig i örat), inte asperger… (drog sig i andra örat) … inte borderline… (kliade sig i näsan) inte bipolär… inte…  

-Det var ju bra, sa Olle och svettades. Skönt. Inte det i alla fall. Nähä. Vad skulle han säga? Han måste ju säga något?

-Ja, sen har vi ju det här avsnittet om din barndom, hmm. (Psykologen ögnade i papperen, i den försvarliga pappersbunt om Olle som samlats under de senaste fem åren.) Din pappa var ju väldigt dominant, eller hur. Han slog er inte, men du skriver att han ”terroriserade er psykiskt”. Kan du utveckla det?

-Han hade väldiga humörsvängningar. Blev plötsligt irriterad. Brusade upp, höjde rösten och skrämde alla. Särskilt om vi diskuterade politik eller om pengar. Ja, och allt som var mer eller mindre personligt. Han brusade upp, hans talfel blev ännu mer markant, han kunde bli röd i ansiktet. Vi gick på tå av rädsla för hans utbrott. Vi ”talade” aldrig på riktigt, varken med mamma eller pappa. De förstod oss ändå inte. Han kom hem prick klockan sex från arbetet på sjukhuset. Vi åt middag och hörde på radioteatern på radio. Sen dukade vi av, fyllde diskmaskinen, och sen gjorde vi barn läxorna. Ingen sa något. Det var alltid tyst hemma.

-Hm. Intressant. (Psykologen antecknade i sitt block och såg på klockan.) Oj, vi måste sluta snart, vi får fortsätta nästa gång. Kan vi boka en tid om fyra veckor?

Olle tog upp sin kalender och skrev in ett nytt datum för besök, reste sig och tog i hand. Han kände sig alldeles tom. Tom på ord, tom på känslor, tom på innehåll. Tömd på allt inombords. Och han gick som en sömngångare genom den tysta dammfria korridoren och tog hissen ner till bottenvåningen. Gick mot utgången. Visst var han sjuk? Det var han åtminstone nästan helt säker på?

(17) ”Ingamaj och Ewa”

Ingamaj hade en kompis, Ewa, som hon umgåtts med ända sedan de var barn. Ewas föräldrar hade haft sommarstugan bredvid Öhmans i Skravelsjö och de hade träffats på grusvägen utanför, där bilar och lastbilar lämnade enorma dammoln efter sig när de körde förbi. Två små flickor på en stor dammig landsväg. Ewa drog på en gammal damcykel. De hade stått och granskat varandra en stund, två tioåringar, båda långa och taniga, lite smutsiga kjolar och med skrubbade röda knän.

Ingamaj hade bara vickat på huvudet i riktning mot den lilla sportstugan de bebodde, med strandtomt. Hon kände direkt att det här var en kamrat för livet. Det var som rena telepatin, sa hon senare. Hon fick en vän som hon med tiden skulle komma att älska, kanske mer än någon annan, förutom sina barn. Hon gick före, och den rödhåriga och fräkniga Ewa följde efter, dragande på den alldeles för stora gamla rustika damcykeln. De hade läst Starlet och Burda och modetidningar hela eftermiddagen, uppkrupna i varsin fåtölj i sommarstugan, som hade ett stort panoramafönster mot Bottenhavet utanför. Ingen av dem sa så mycket, det behövdes inte. Men de trivdes i varandras sällskap. Ingamaj hade ett stort bibliotek Wahlströms flickböcker som Ewa girigt lånade av. Deras tomter åtskildes bara av en syrenhäck och det var lätt att smita emellan över till den andra. Mamma Hildur var stolt för en gångs skull, Ewas pappa var ju arkitekt och hade ritat flera kända hus i Janteå.

Sedan följdes deras liv åt, som två parallella skidspår som ibland korsade varandra. Eller oftare: ett skidspår, där Ingamaj ibland åkte först, ibland Ewa. De gick i parallellklass i skolan och sökte till samma gymnasium. De gifte sig och fick barn tidigt, de gjorde allt samtidigt och likadant, och talade med tiden allt mer lika, skrattade åt samma saker, betonade orden likadant och ogillade samma. saker Andades på samma lite flåsiga sätt. Talade på inandning. Andra tyckte det lät tillgjort och konstigt men Ingamaj var oändligt lycklig för Ewa, som var det första hon tänkte på när hon vaknade, och nästan alltid det sista hon tänkte på innan hon somnade. Vad gjorde Ewa nu? Vilka hade hon träffat idag? Men på några punkter skildes deras åsikter åt.

Det har gått några dagar sedan Ingamaj bestämt sig för att springa på kvällen i slutet av mars. Men löparspåret, som var skidspår på vintern, var efter regnet och tövädret så vattensjukt att det inte gick att springa inne i skogen, och hon fick besviken återvända hem på sin cykel efter en halvmil. Nu hade hon bestämt träff med Ewa på deras favoritkondis, Grönvalls Konditori, där de suttit oändligt många eftermiddagar (på håltimmar eller på skolk från skolan), inspekterat varandras pojkvänner, träffat kompisar, häckat med bara en kopp kaffe eller té, läsande en bok eller en läxa, timme efter timme.

Ewa tog alltid en ”slabang”, en brun rulltårtsbit fylld med smörkräm, banan och marsipan, Ingamaj oftast en vit marsipanbakelse pudrad med kakao. De kände varandra så väl att de inte behövde säga vissa saker till varandra, de såg direkt på den andres ansikte vad som var på gång. De läste varandras tankar, nästan telepatiskt, även när de inte var tillsammans.

-Inga nya erövringar? undrar Ewa nyfiket. Hon älskade att höra om Ingamajs erotiska utsvävningar, fast hon alltid tog avstånd från dom med stränga och moderliga förmaningar. Själv höll hon sig troget till en och samma karl sedan många år och skulle aldrig ha vågat gå ”över linjen”.

Ingamaj skakar på huvudet. ”Jag får inte tid till det”, säger hon så sakligt hon kan. Och frågar sig samtidigt: Varför tog hon sådana risker? Men Ewa visste ju förstås. Ingamaj måste ta risker, hela tiden. Vad vore livet annars värt att leva? Man skulle dö av uttråkighet. Det var ju som att hon inte kunde styra sig själv när hon väl bestämt sig. Och hade det funkat en gång, så skulle det säkert fungera igen. Det var en ”kick”. Ett beroende.

-Du ser lite dyster ut, säger Ewa medkännande och himlar samtidigt med ögonen. Har du fått stryk nu igen? (Tonen kunde vara ganska rå och direkt dem emellan).

Ingamaj gör en grimas och lyfter på ögonbrynen. Det betydde ”inte mer än vanligt” och Ewa förstår naturligtvis vad hon menar med det. Hon vet att Ingamaj inte kan lämna Niklas, och att det är inget hon kan göra åt det.

-Kan du inte smita iväg på någon konferens igen? säger hon stödjande, listigt och lite hoppfullt, väl förtrogen med vad Ingamaj brukade göra på ”de där konferenserna”…

-Nej det går inte. Frank skulle inte gilla det. Jag måste täcka upp för honom så ofta nu, så det går inte. Vi har för många patienter.

-Täcka upp! Han får väl ”täcka upp” för dig någon gång?! Är han fortfarande otrogen mot sin fru? Det kan han väl inte vara på arbetstid?

-När skulle han annars vara det? säger Ingamaj nyktert konstaterande och dricker sitt kaffe.

De blir tysta, sen säger Ingamaj.

-Nej, det är något annat. Jag tänker mycket på den här Kullamannen. Hur är han? Hur fungerar han? Vad tror du?

-Nej nu får du väl ge dig? Ett sån’t äckel!

-Jag bara funderar. Hur blir man sån? Är han gammal eller ung? Hur kan man ta så’na risker som han gör? Jag skulle aldrig våga.

-Kanske bara tjugo. Högst trettio, det sa ju ena vittnet. Herre gud, har de inte stängt av det där skidspåret? Det är ju perfekt för såna överfall?

-Jo, det är vattenfyllt nu. Jag sprang igår kväll. Jag väntar bara på att de ska preparera det så jag kan börja springa där igen. Jag skulle vilja träffa honom.

-Varför då? Skärp dig! (Det var många år sen Ewa inte följt med i en tankeprocess hos Ingamaj. Men någonstans i sitt inre förstod hon bevekelsegrunderna. Våldet, sexet. Det riskfyllda, det upphetsande. På den punkten skiljde de sig åt som natt och dag.)

-Snälla du, fortsätter Ewa. Tänk dig för. Han kan ju slå ihjäl dig.

Ingamaj tar upp en burk pepparspray. ”Jag tror inte det” säger hon och skakar den framför Ewas förvånade ansikte.

-Tänker du bli någon sorts hjälte? ”Den som satte dit Kullamannen?” Så du äntligen kommer i tidningen? Ewa skrattar nervöst, men hon känner Ingamaj allt för väl vid det här laget för att inte befara det värsta. Hon hade utmanat ödet så många gånger tidigare. Men det här var i grövsta laget, tänker Ewa och ser på Ingamaj under luggen.

Hon tänkte göra det. Och inte för att komma i tidningen, tänker Ewa efter en tyst minut med en suck och fiskar upp det sista av ”slabangen”. Stackars Ingamaj.

(18) ”Fantasier? Nej, bara de du själv tar med dig in.”

En vecka senare ska Fredrik vara tillbaka på Hôtel du Lac. K-G Hellström ska möta honom redan i hallen. ”Hans stora kväll”. Fredrik ska vara nervös som aldrig förr (och mot alla tidigare erfarenheter) och svettas, trots att det är snålkallt och blåser från bergen. Han ska ta K-G i hand och hälsa på den utsatta tiden. Handen känns varm och röd, hans egen iskall och slapp som en död fisk.

De följs åt ner i källaren. De går förbi alla de dekadenta mer eller mindre upplysta rummen och går ned för ytterligare en gammal stentrappa. Nu är de verkligen längs nere i husets jordkällare. Där nere är helt becksvart. Inga facklor på väggarna. Gamla fängelsehålor. Kallt, fuktigt, med en tung lukt av gravkammare. Fredrik fryser ännu värre. Fukten dryper och droppar efter de kullriga stenväggarna, och de utstrålar en bitande kyla, trots att det normalt är vårvarmt utomhus, nästan medelhavstemperatur. Men nu har det regnat flera dagar, och till och med yrt några snöflingor. Han känner med handen. Väggar flera meter tjocka som sett många århundraden passera. Och många grymheter.

-Jag lämnar dig nu, säger K-G lite besviket och vänder sig helt om. Lycka till gamle gosse.

Det blir alldeles tyst. En metalldörr slamrar igen och allt blir oroväckande tyst. Han är instängd. Mörkret är kompakt, det luktar ännu starkare av gammal fuktig stenkällare. Nästan som ett afrodisiakum. Väggar flera hundra år gammal. Fredrik känner en begynnande klaustrofobi, som han aldrig känt förut. Totalt mörker, innan ögonen sakta vänjer sig. Fredrik får hjärtklappning. Är han verkligen helt ensam, som hon hade sagt?

-Diotima, ropar han desperat på franska. Pouvez-vous m’aider? Du får hjälpa mig nu! S’il vous plaît! Snälla du!

Han anar att han inte är ensam i det mörka rummet.

Efter en stund vänjer sig ögonen vid mörkret. Att tänka på erotik är helt omöjligt. Men kanske är det ändå någon där… Han ser nu någon sitta på en stol vid den bortre väggen. En skuggfigur, ganska lång till växten. Han försöker treva sig fram i mörkret men snubblar nästan genast på det ojämna stenbelagda golvet. Ja det är gatsten, mursten, jordgolv, och han faller på ansiktet och skriker till. Blodet börjar rinna från näsan.

Personen som han ser när han lyfter huvudet från golvet och torkar näsblodet har rest sig och närmar sig honom långsamt. Han förstår att det måste vara Diotima. Vem skulle det annars vara? Jo, han är helt säkert, konstigt nog. Lite upphetsad ändå.

-Klä av dig, säger hon på franska, med den mest melodiska röst han någonsin hört, en mörk alt, med en eggande upphetsande ton. ”Desabillez-vous! Tout de suite!”

Konstigt nog hade han tänkt sig henne i en väldig boudoir med rött sammetsöverkast, sänghimmel och röda strukturtapeter, liggande i en svart korsett och med de långa välformade benen i svarta nätstrumpor. Istället verkar hon vara helt svartklädd, kanske latex, som han kan se från golvet, bara ansiktet skymtar med det nötbruna håret uppsatt i ett fågelbo på huvudet, och med ett ridspö i handen. Han står framför sin gudinna som en hund på alla fyra, helt naken, och böjer huvudet mot golvet i en underdånigt bedjande ställning och kysser hennes svartlackerade stövlar. Han känner ridspöet vispa runt hans blottade upprättstående skinkor och slå lätt precis i den vidgade springan mot anus. Han biter ihop tänderna och väntar på det första rappet.

Läderänden på ridpiskan stryker flera gånger över hans känsliga anus där han står på knä, framåtböjd med huvudet mot golvet som en bedjande muslim. Den nuddar penisroten. Han skälver till vid beröringen i hela kroppen av en rysning som är som en elektrisk stöt genom hela kroppen.

-Ställ dig upp, långsamt! Lèves-toi! Allez!

Han reser sig upp. Nu kan han äntligen känna på henne med händerna, den långväxta kroppen, den smala midjan, låren, skinkorna, skuldrorna, halsen, det täta bruna med ens utslagna håret. Han ryser av upphetsning. Hur hade hon kunnat veta att detta var hans fantasi? Han kysser henne modigt och hennes tunga letar sig villigt långt in i hans mun.

Hon lösgör sig med professionell snabbhet från latexdräkten och rör kroppen mot hans. Som taget ur en teckning från Kama Sutra kan han tränga in i henne där de står tätt omslingrade mitt på det kalla golvet. Känslan blir på ett konstigt sätt ännu starkare för Fredrik under dessa märkliga omständigheter, kropp mot kropp med Diotima, och han får utlösning nästan direkt när han får kontakt med hennes varma fuktiga mottagande sköte. Han greppar om hennes breda skinkor och stöter och stöter.

-o-o-o-o-

-Den berömde kastratsångaren Farinelli satt inlåst här en hel natt, ska hon andfått säga när de älskat en andra gång, nu långsamt och njutningsfullt på det fuktiga kalla jordgolvet. Den svarta lackdräkten med sina dragkedjor och dekorationer ligger i en hög på golvet. Han ligger ovanpå henne, som på ett mjukt bolster och känner den varma kroppen under sig och känner hur hans penis långsamt glider ur hennes fuktiga slida, när den krymper snabbt. Hennes skinkor är breda över höfterna och brer ut sig som en varm kudde under hans underliv.

-Om han hade det lika skönt som jag, så avundas jag honom inte, ska Fredrik säga och inandas Diotimas dyra parfym. Henne mörka altröst fortsätter:

-Han hade retat Ludvig den fjortonde som besökte slottet, och vägrade sjunga för att man ställt in fel sorts blommor i konsertsalen. Han var sin tids största musikaliska stjärna men solkungen hotade att personligen ge honom prygel om han inte sjöng. Med en sådan här ridpiska kanske. (”Är det jag som är solkungen?” tänker Fredrik, både lycklig och hedrad.)

De ligger kvar på jordgolvet. Nu ligger han under henne, som den gentleman han är, hon med huvudet på hans bröst, håret långt och utslaget i hans ansikte, brösten som häver sig tungt efter samlaget, som gjort Fredrik fullständigt utmattad. – Hur gick det sedan, undrar han och känner hur kroppen långsamt slappnar av?

Han vänder sig på sidan och ser linjerna utefter hennes kropp, han märker att han ser bättre och bättre i mörkret. Höften som ett berg som sluttar ner till midjan och sedan upp igen till bysten. Det enda ljus han ser kommer från under metalldörren som leder till stentrappan upp till våningen ovanför, en liten svag ljus punkt i det kompakta mörkret.

-Jo det slutade bra. Farinelli sjöng bara en aria, ur Porporas Eumene men med all bravur han kunde åstadkomma och solkungen började gråta av rörelse och förlät kastraten. Men för att han förargat Ludvig, och vägrat sjunga mer än en enda aria, fick han tillbringa natten i den här arrestlokalen. Naken. Kanske just här där vi ligger?

-Så politiken segrade över konsten?

-Kanske. Eller kanske inte ändå. Farinelli blev ju själv politiker och furste, utnämnd av den spanske kungen. Och Ludvig den fjortonde fick se skuggan över solen mörkna när det spanska hovet överglänste hans eget. Och när han dog några år senare, fet och trött, miste Frankrike hela sin forna makt i Europa. Men Farinelli och hans konst levde kvar i minnet, minst lika länge som solkungens.

Allt förgår med tiden, ska Fredrik tänka och känna Diotimas tyngd mot bålen när hon åter ligger ovanpå honom för en tredje gång. Nu sätter hon sig upp som en ryttarinna i sadeln. Allt förgår till mull och aska. Utom kärlekskonsten. ”Ars amandi” som romarna kallade den. Men just nu vill Fredrik inte tänka sådana kätterska tankar. Han stönar av upphetsning när han tränger in i henne. Hans ryttarinna. Han vill bara leva sin fantasidröm fullt ut. Även om det bara är en Divina Comedia.

(19) Olle går på middag och äter fisk

Olle hade inte varit ute på fjorton dagar när en god vän från hans barndom i Janteå, bankdirektören Johan ringde honom och bjöd honom på middag på en av Stockholms finaste restauranger, Wedholms Fisk.

De brukade träffas en gång om året, den välbeställde Johan, som börjat som springpojke på Föreningsbanken i Janteå när han var femton, bjöd alltid frikostigt och Olle kände sig då alltid som en tiggare, totalt misslyckad, en eländig snyltare som inte kunde göra rätt för sig i Johans sällskap. Denna ständiga förödmjukelse. Den fattige och den rike. Nu mådde han dessutom sämre än vanligt och funderade på tusen orsaker att tacka nej. Men terapeuten hade ju sagt att han måste bli mer ”social”. Så han gick, med ångesten molande i magen, förstärkt med både tabletter och ett stort glas rom.

Han tog den vanliga bussen över Slussen, som nu skulle byggas om, så allt var upp- och ner vänt till bilisters och bussförares och cyklisters ilska. Han steg av vid Kungsträdgården och gick backen över Blasieholmen. Det blåste en snål kylig vind över torget och den stora bronshästen, och han fick nedför backen, förbi Bukowskis skyltfönster. Johan, som var rund och fryntlig, med tunna glasögon a la Carl Bildt på äldre dagar, myndigt korpulent och kortväxt, satt i ett av de inre rummen och studerade närsynt menyn, där det mesta stod på franska.

-Tjänare, hälsade han och reste sig artigt och tog i handen. Hur lever livet med dig, broder?

-Åjovars, försökte Olle krystat. Det vanliga du vet. Jobb, jobb, jobb. Man är aldrig ledig.

-Ja är det inte likt så säg? sa Johan i ett försök att vara rolig. -Och så talar de om att svenskarna har ”fritidsproblem”? Vad säger du om sjötunga meunière och ett Chablis-vin till det, de har några fina årgångar här?

-Det blir bra, sa Olle dumt och nickade och satte sig. Det var vit linneduk och stora veckade linneservetter som han aldrig riktigt visste vad han skulle göra med. Låg dom i knät så åkte dom ner på golvet, bredvid tallriken fick de inte plats. Han såg någon av de välbärgade och välgödda gästerna vid andra bord som stuckit servetten i halsvecket under skjortans haka. Han gjorde som Johan och la den i knät.

De kallpratade om sådant som hänt det senaste året, som för Olles del varit ett ”annus horribilis”, men för Johan rullat på precis ”som vanligt”. Johan var personalchef på en stor bank och talade länge och lite misslynt om hur banken flyttat hans sektion till Värtahamnen. Långt från centrum, uppenbarligen. Det var inte populärt bland personalen. Inte för hans del heller.

Sen brukade de fråga varandra om gamla vänner från Janteå, från gymnasietiden. Ren rutin. Från länge, länge sedan, för säkerhets skull.

-Bengt är död, sa Olle, sedan Johan beställt in mat och vin från en servil servitör.

-Bengt? Bengt? Fåsenu…?

-Bengt Kjellgren. Ni sågs nog bara på någon fest. De bodde på Kungsänget, mexitegelvilla.

-Jahaja. Ja så var det ja.

-Finlandssvensk. Ja det fick han ju lida för hela skoltiden. Det var synd om honom. ”Finnjävel” du vet.

-Ja det var ju skottpengar på dom i Janteå, skrattade Johan, synd om dom stackarna från vårt käcka broderland i öster. Man betänker att Vasa ju ändå var så nära…

Johan fick lite vitt vin i glaset och avsmakade det med kännarens alla kännetecken. Lukta, gurgla i munnen, rulla runt i gommen, och så svalde han och nickade åt den svart- och vitklädde servitören.

Olle förstod att han skulle låtsas som att Johan inte kände Bengt. Så var det ju, och det upprörde honom en smula. Han kände väl till det själv, känslan. Han visste att Johan mycket väl visste vem Bengt var, men inte ville kännas vid det. För Bengt var en ”loser” ett ”black sheep”. Han och Johan hade träffat Bengt på flera blöta fester på studenttiden. Pulsen steg, han blev torr i halsen och började svettas av obekvämhet.

-Han pluggade till ingenjör i Göteborg, och jobbade ett kort tag på Boliden i Skellefteå. Sen fick han en riktig blackout, jag vet inte så noga vad som hände, han gick väl in ”i väggen”, fast det hette inte så då. Han fick ganska starka mediciner av sin pappa som var läkare och blev aldrig sig själv efter det. Sista åren bodde han i Helsingfors och ägnade sig mest åt penningplacering av familjens ansenliga förmögenhet, och åt att spela bridge.

-Låter som ett riktigt öde. Vilket liv. Inte alldeles oangenämt trots allt. Ack ja. Skål, broder.

De höjde glasen, såg varandra i ögonen, och drack. Det var surt.

-Han kände förresten Fredrik. Fredrik Becker. (Det gjorde Johan lite mer intresserad och han sken upp.)

-Jaha, ja jag träffade ju gamle Fredrik i Schweiz i höstas, men han sa inget då?

-Nej, Bengt dog bara för en vecka sen. Du-du umgicks… en del med Fredrik?

Johans fullmåneansikte fortsatte skina, ansiktets alla rynkor slätades ut bakom de tunna obågade glasögonen. Det här var ett samtalsämne i hans smak.

-Nja, då och då. Vi brukade förr alltid ses i Janteå på julafton, på julbönen i kyrkan. En liten tradition. Ta ett litet glas efteråt. Förresten hörde jag från Robert som gick i din klass. Han blev ju fårfarmare i Australien! Har du hört på den? Hans pappa var ju den beryktade ”Hinken”, hela Balderskolans stora skräck om du minns.

-Ja, jo jag vet (Olle hade aldrig gått på Balderskolan, Robert var bara en ytlig bekantskap, och hans pappa, rektorn som smög omkring på ljudlösa tofflor i korridorerna och skrämde livet ur gymnasisterna, som Johan älskade att berätta om, var död sedan länge, men det orkade han inte påpeka). -Vad gjorde ni i Schweiz? Visst bor Fredrik i Genève? Jag skulle gärna komma i kontakt med honom.

-Jag kan tala om det för honom om du vill. Vi brukar ringa ibland. Jag ska be honom ringa.

-Kan du inte ge mig hans telefonnummer? Jag vill gärna ringa själv?

Johan log självsäkert och spetsade en bit sjötunga på gaffeln.

-Visst. Absolutely. Han drog fram sin mobil från skepparkavajens innerficka, han var ivrig seglare (fast bara som barlast) och hade en KSSS-nål på det mörkblå kavajslaget (i Janteå fanns ju inga segelbåtar). Han skrev upp numret på en lapp och räckte Olle.

-Vi kan ju ses när Fredrik kommer till Stockholm nästa gång. Jag kan ringa dig?

Men Olle hade en stark känsla av att det aldrig skulle bli av.

(20) ”Kullamannen slår till igen”

Livet går sin gilla gång i det lilla radhuset på Kullavägen. Ingamaj går till jobbet, servar Frank, äter lunch med Ewa ibland på Domusbaren, cyklar hem längs de tysta gatorna med de prydliga trähusen i rader, de flesta i gult med vita knutar, en och annan pizzeria och en före detta bemannad bensinmack. Det är ”norr på stan”, och mest hederligt strävsamt folk som bor här, nära centrum. Ingen som utmärker sig över det vanliga.

En morgon läser Niklas om att Kullamannen slagit till igen. Bara några hundra meter från deras gula radhus. Han blir helt stirrig.

-Jag hämtar er från skolan, säger han till flickorna. Och du går inte ut sen det blitt mörkt Ingamaj! (rösten går upp i falsett).

När Niklas kört flickorna till skolan ska han ut och springa. Rumsarresten gäller ju inte för honom. Han har Jobbguiden uppslagen på det timrade köksbordet och har prickat för några lämpliga jobb. Han vägrar envetet ”sänka sig” och ta lågstatusjobb. Och lärare är inte ”hans grej”. Han har varit rädd att tala för publik hela skoltiden och säger att han minns det med fasa.

Ingamaj sitter tyst kvar vid köksbordet efter maten medan flickorna gör läxor. Hon grubblar ibland nu för tiden och blir ofta sittande, tyst och overksam, så olikt henne, men nu var det mycket som pressade på. Varför får hon inte ha ett eget liv? Varför ska Niklas styra allt? Hon vet ju varför, hela diagnosen är solklar, men ändå…? Flickorna förstås, alltid för flickornas skull, alltid så tysta och rädda för vad Niklas ska hitta på med sina humörsvängningar. Edith som ägnade mest tid åt att hjälpa en kompis som hade häst, och lillan som… ja det var svårt att veta vad hon ville med sig själv annat än att sitta på sitt rum och rita och läsa barnböcker?

Var det snösmältningen, den plötsliga värmen? Vårluften? Hon känner sig så trött, sover inte som hon brukar. Ligger alltmer sällan med Niklas, som i stället låter sin irritation gå ut över flickorna och skäller på dom som en bandhund så fort dom gör fel. Ingamaj vill bara skrika åt honom: ”Men ge dig på mig i stället. Slå mig i stället (vilket han ju också gör fast inte så ofta som tidigare). Vad som helst, men inte flickorna!”

Men när hon öppnar munnen kommer inget ljud längre. Bara en torr hostning. Det är som i en ond dröm. Man vill skrika på hjälp, skrika för livet, men det kommer inget ur munnen. Hon är torr i halsen, som sandpapper, det känns som det är något som försöker kväva henne. Den där frihetskänslan hon haft som barn. Den är som bortblåst, det finns bara vaga minnen och reminiscenser kvar.

Hon hade träffat Olle i gymnasiet, tyckte om hans drömmande blick och fumliga tonårskåthet. Hon hade förfört honom kan man väl säga, de hade inte vågat umgås hemma hos hennes föräldrar, det var inte tillåtet, istället körde de runt i Olles mammas lilla Folka, låg i den och på andra möjliga och omöjliga ställen. En utkyld sommarstuga, i en backe på kyrkogården, i skogen på våren, i en tom lägenhet på sjukhuset där Olles pappa var läkare.

Och sen?

Fredrik. Hon hade dumpat Olle, ja svikit honom. Det kunde inte göras ogjort, men hennes samvete var rymligt. Hon hade velat be om ursäkt många gånger, men nu hade de förlorat all kontakt, sedan Olle flyttat till Stockholm. Niklas skulle aldrig tillåta att hon tog upp kontakten, och varför skulle hon göra det förresten? De levde sina egna liv nu. Det gångna livet var bara, som det stod i skådespelet, ”en dröm”.

Hon läste om Kullamannen i tidningen igen. Han hade smugit sig på en 25-årig kvinna som varit på väg hem efter en fest, berusad. Hon hade cyklat vingligt längs Norra Kyrkogatan. Inte långt från deras hus. Runt midnatt. Han hade stoppat henne för att fråga om något, dragit in henne i ett buskage och våldtagit henne. Pressat handen över hennes mun. Slitit upp hennes kläder. Med handen runt hennes skinkor hade han stött den in i henne, hårt. Det hade bara tagit några sekunder, sen hade han försvunnit, på hennes cykel. Hon hade vacklat ut på gatan, helt förstörd i underlivet, och plockats upp av en taxi. Det var den tredje på några månader.

Och hennes beslut att försöka ta kontakt med Kullamannen blev bara starkare. Han måste bo i närheten här; om man drog cirklar till de olika brottsplatserna så hamnade mittpunkten ganska nära deras eget radhus. Det var vanlig enkel kriminologi-kunskap. Hans trygga hemvist. Hon kände ju grannarna i radhuset, det var knappast någon av dom, men hon kände inte alls villorna som låg på andra sidan gatan. Fast det var tio meter över gatan, så var det som en osynlig Berlinmur mellan radhusen och villorna i området, man umgicks helt enkelt inte. Men någonstans här bodde han, det var hon säker på.

Hon fingrar på pepparsprayen i fickan. Tänk om Niklas fick se den? Om han fick veta vad hon hade i tankarna? Då skulle han slå henne som aldrig förr. Men det fick det vara värt.

Beslutet var fattat. Hon skulle börja undersöka fastigheten tvärs över gatan redan ikväll, när Niklas var ute med några kompisar för att dricka öl. Han brukade bli sen. Och kunde bli mer våldsam än vanligt när han druckit. Barnen skulle vara hos kompisar till klockan tio, hon skulle hinna gå över till andra sidan gatan. Korsa Berlinmuren. Hon söker efter något, men vad hon kommer att finna, om något över huvud taget, har hon ingen aning om.

(21) ”En dialog om självmord”

Det var en ny vecka. Olle talade med psykologen igen. Det handlade denna gång om begreppet ”suicidal”.

Frågan var, utvecklade psykologen sin tes, om det krävdes mer mod än feghet för att begå självmord. En sorts väldigt basal existentialism. Olle förstod inte riktigt frågan. Han hade redan blivit definierad som ”icke suicidal”.

-Mod eller feghet? Mod skulle jag tro. Eller förresten…

-Vi kan vända på frågan, sa psykologen och gömde sig bakom sina papper. För att leva. Krävs det mod för att leva, eller är man bara feg?

Olle funderade. – Mod, sa han. Definitivt mod.

-Varför det?

-Lyssna här, sa Olle, lite irriterat, för de hade ju diskuterat detta flera gånger förut. För mig krävs det en enorm kraftansträngning att bara gå ur sängen på morgonen. Sedan måste jag samla all kraft jag har för att gå till pendeltåget och åka in till stan och gå till källaren där jag sitter och katalogiserar och arkiverar inkomna papper till klockan fem. Förstår du?

-Men är du inte bara lat, sa psykologen uppriktigt. Någon annan skulle kunna säga: Vågar inte ta sitt liv?

-Det är möjligt, sa Olle trött. Det kanske man blir av att vara understimulerad? Men ser jag mig om i världen så lever människor över hela jorden under de mest vidriga omständigheter. Ändå fortsätter de leva, ofta till synes meningslösa liv. Varför?

-Aha, sa psykologen och höjde handen, som om han kommit på något oerhört viktigt. Vad är mening för dig då Olle?

–Mening? Finns det någon mening med livet? Jag vet inte. Jag har inga barn, kanske det vore en mening med livet i så fall? Fortplanta sig? Det är egentligen konstigt, jag trodde alltid när jag var barn att livet skulle vara roligt, skojigt, en upplevelse, ett äventyr. Nu är jag inte så säker längre.

-Alltså ingen mening, sa psykologen, antecknade och la papperen på bordet. Den psykiatriska mottagningen på sjukhuset med sina blekt spygröna väggar var fullständigt doftlös. Korridorerna tysta. Inne i besöksrummet: Två bekväma sköna stolar, ett litet bord, några pelargoner i fönstret mot Ringvägen. Inget annat.

-Jo, det finns en mening, sa Olle. Jag har kommit fram till det. Lena, min fru. Hon gör mitt liv meningsfullt. Jag finns till för henne. Men det krävs mod att möta sig själv och erkänna den där enkla meningen för sig själv och erkänna alla sina brister och fel.

-Ja, du har bra sjukdomsinsikt, säger psykologen för sig själv med ett inåtvänt leende.

-Förresten, alla vill väl vara modiga?

-Ändå består livet ju egentligen bara av två val. Att leva eller… ja du förstår hur jag tänker, sa psykologen och log och tittade på klockan. Men jag ser att du är bedömd som ”icke suicidal”. Nej nu måste vi sluta, det var en intressant diskussion. Nästa vecka är jag på skidsemester i Sälen. Vi ses… om tre veckor Olle.

Olle reser sig. Han sträcker fram handen till psykologen och tackar för idag. Nästa gång ska han få träffa en ny vikarie, och berätta sin historia en gång till, och sedan en ny psykolog och gång till, alltid ”med egna ord”, sedan en gång till, och så vidare, från början till slut. Eller rättare sagt: en början utan slut.

(22) ”Rödluvan och vargen”

På fredagen är Ingamaj ledig från jobbet igen för att sitta på tinget. Hon får hoppa in som ersättare, uppringd just när hon stod i tvättstugan. Det blir en märklig upplevelse.

När rättegången börjar kvart över nio sitter de tre nämndemännen och domaren samt dennes bisittare bakom den lilla balustraden med sina datorer och kameror och inspelningsapparater redo. Den åtalade är en lång, Ingamaj tycker stilig man i 40-årsåldern, kortklippt, muskulös, vältränad. Ser inte typiskt ”svensk” ut. Han är åtalad för att ha varit våldsam mot sin fru och två små barn, varav det ena är handikappat. Det var särskilt det handikappade barnet han inte kunnat tåla. Men skadorna från misshandeln (det var flera tillfällen) var inte ordentligt dokumenterade och svåra att bevisa (vilket var ett ganska vanligt argument att frikänna). Han biträds av sin advokat, som direkt påpekar att ett nytt vittne åberopats, den åtalades nya sambo, som går i god för honom. Normalt hade det inte godkänts av domaren, men anmälan gjordes för flera dagar sedan, vilket vidimeras av bisittaren, som verkar ha slarvat. Därför måste rättegången skjutas upp till senare datum. Ett nytt vittne måste bakas in i det tajta tidsschemat.

Mannens tidigare hustru och de båda barnen skulle ha vittnat via länk från en annan ort, där de bott under polisskydd. De är uppenbarligen rädda. Åtalet innehåller ett tjugotal tillfällen med hot, slag, knuffningar och grepp mot hustrun och barnen. Ingamaj ser att han heter Edvard Rickonström och bor mitt emot hennes eget hus på Kullahöjden.

I rättssalen ser Ingamaj den nya kvinnan som försvaret kallat in som vittne, och hennes föräldrar. En vacker blond, kurvig kvinna. Hela överläggningen tar bara femton minuter, sedan uppskjuts målet. Den nya kvinnan är mindre än Rickonström, klädd i röd klänning, nästan överdrivet kurvig, med långt blonderat hår. Rödluvan och vargen. Ingamaj sväljer och antecknar. Nu är hon helt säker på sin sak.

Samtidigt ringde Olle till Fredrik, som svarade på sitt kontor. Olle presenterade sig. Först trodde han inte att Fredrik kände igen honom. Olle hämtade andan. Efter en kort paus sa Fredrik, rösten kändes krystad och lite tillgjord:

-Nej men tjänare Olle, länge sen sist.

Ja, det var nog femton år sedan, tänkte Olle. Utan att de hört av varandra. Högt sa han.

-Ja jag tänkte… hur har du det numera?

-Åh bra, bara bra. Jag jobbar på som vanligt. Mycket att göra här nere i alplandet.

Fredrik skrattade och försökte slå an en glättig ton. Olle kände sig missmodig. Det var uppenbart att Fredrik var besvärad över att han ringde. Precis som Ingamaj. Varför? Kanske skulle jag ringt på kvällen istället, tänker han? Men när han försökt då hade ingen svarat, trots flera meddelande på telefonsvararen. Det var tydligt att Fredrik var besvärad av att Olle ringde.

Om man slänger en liten sten i vattnet blir det små ringar, tänkte han. Slänger man en stor så börjar bottenslammet röras upp och stiga upp till ytan, och ringarna blir betydligt större. Vad skulle han göra för att nå bästa effekt: den stora stenen?

-Bengt är död, säger han. Han dog för en vecka sedan.

-Bengt? Bengt Kjellgren? Tråkigt hördudu, tråkigt. Hade ni kontakt?

-Nej egentligen inte. Han fick ju en kollaps när han jobbade på Boliden, jag vet inte om du minns… han var bara 25, gick in i väggen, och sen kom han aldrig igen. Föräldrarna köpte kraftiga droger åt honom, och han försvann på något konstigt sätt bara mer och mer in i dimman. Vet du varför?

-Nej, hur skulle jag kunna veta det?

-Minns du examensfesten hos Ingamaj? Vad Bengt och Lisabeth gjorde i garaget?

Det blir tyst som i graven.

-Vänta nu, säger Fredrik och verkar konfunderad. Han andas stötigt och högt. Lisabeth… du… menar Ingamajs lillasyster. Hon var väl bara…

-Sexton, just det.

-Ja jag vet inte vad du menar? Inte en susning faktiskt. Det var ju ett sånt himla liv på den där festen. Det var ju studentskiva, eller hur? Var inte Stig Larsson där också, författaren?

-Jo det stämmer.

 -Nej, jag är ledsen Olle, jag minns ingenting. Absolut säkert. Du jag måste faktiskt lägga på, jag har massor att göra just nu. Du vet hur det är? Aldrig ledig. Men Du, vi ringer senare. Vi måste ses. Hör… hör av dig. Kul att… att du ringde. Vi hörs!

Fredrik lägger på och försöker återuppta läsningen av en enorm ”dossier” han fått av Jean-Louis. Ännu ett manus till ”Fakta om biståndsländer i Asien och Afrika”. På sex olika språk. Han tänker på Diotima. Han tänker på Olles samtal: på Lisabeth, på Ingamaj, och för en stund kämpar tankarna mot varandra som gladiatorerna på en romersk arena. Fram och tillbaka, svärd mot svärd, lans mot lans. Diotimas gladiator vinner till slut kampen och jagar de andra på flykten. Diotima hade inte hört av sig på länge nu. Fredrik ser ner i papperen på sina anteckningar. Bokstäver, bokstäver. Ord, ord, ord. Han känner bara en konstig tomhet i hela bröstet. Han känner inte igen sig själv? Han kan väl inte vara… gud förbjude… förälskad? I en lyxprostituerad? Han känner hur han blir svettig under armarna, trots att fönstret är öppet. Det var fönvind, väldigt varmt i Genève för att vara i mars. Han har ingen matlust, dricker bara öl och vichyvatten för att läska sig i värmen. Han läser tappert vidare i papperen, läser mekaniskt, försöker att inte skumma. Viker det ena bladet efter det andra över till den vänstra högen, som inte växer nämnvärt. Läser som på autopilot, läser för att lugna ner sig, och gör några förströdda anteckningar:

”Ett ögonvittne berättar: Barnen i flyktinglägren i Jordanien (palestinier) och i Libanon (syrier) får inte gå i skolan. De misshandlas av sina föräldrar. Rummen är utkylda betonghus, eller tält. Kvinnorna går i vita hucklen, bara ansiktet syns. 1,5 miljoner syriska flyktingar i Libanon. Förmodligen betydligt fler. 200 am. dollar får de betala för ett uppehållstillstånd i Libanon i tre månader. De lever på 3 schweizerfranc om dagen. Vid olika checkpoints kontrolleras tillstånden. Många män vågar sig därför inte ut. De är illegalt i Libanon. Kvinnorna har större rörelsefrihet. Misshandlade kan söka skydd i ”kvinnohus”. Brittiska Oxfam kontaktas. Bekaadalen gränsar till Syrien.”

Han tänker på Diotima, och tankarna drar iväg igen, fladdrar bort som svalor från dossiern, ut genom fönstret, ut i friheten. Sedan deras möte i källaren på Hôtel du Lac hade hon inte hört av sig, och inte varit på hotellet heller fast Fredrik besökt det varje kväll i en hel vecka. Inga spår av bröderna eller K-G Hellström heller. Alla från den kvällen var plötsligt som uppslukade av underjorden. Kanske är det bara en fantasidröm det han varit med om på slottet? Hon ska ha blivit sjuk får han veta, och hennes adress kan han inte få. Sekretessen. Men filmen som hon ska ha spelat in? Samma där. Han kommer inte ens att få veta hennes riktiga namn. Nu betyder alla hans flickkontakter i den lilla kalendern med skinnband ingenting. Ingenting alls. Han, som aldrig trott att han skulle kunna bli förälskad mer! Det är inte bra, inte bra alls.

(23) ”Fredrik åker till Zürich”

Trött på att vänta på att Diotima skulle höra av sig åker Fredrik med det lilla röda snabbtåget till Zürich för ett möte med Ideomas tyske representant där. Dyrt hotell, dyra restauranger. (Zürich var nog det dyraste stället i hela Europa att lägga representation på, men EU-bidraget måste ju göras av med på något sätt, tänker Fredrik diplomatiskt.) Tåget passerar med god fart, säkert som en klocka (punktlighet är en schweizisk dygd) pittoreska alpstäder: Lausanne, Fribourg, Biel, Solothurn, Basel. Utsikten är vykortsvacker. Höga snötäckta berg, djupa dalar med vackra insjöar. Betande kreatur på de gröna skogsklädda alpslänterna.

Fredrik kunde inte sluta att fascineras över schweizarna. På ytan så prydliga, men under ytan? En svensk han träffat i Basel på ett hotell hade berättat om hur dennes schweiziske granne gjort konkurs. Men grannen hade fortsatt att leva precis som vanligt för att inte skämma ut sig inför grannarna i villaområdet. Ingen fick veta. Inget fick synas! Det gick några månader. När kronofogden kom, diskret och på kvällen naturligtvis, fick Marco, som svensken hette, hjälpa grannen gömma undan en del dyra antikviteter och några pallar av de dyraste vinerna i Marcos källare. Undan från kronofogden. Marco hade också visat Fredrik ett litet hus där Basels rikaste man bodde, en av cheferna i medicinföretaget Merck. Det var ytterst enkelt, i traditionellt korsvirke, och med en liten enkel rosenrabatt framför huset. Närmast småborgerligt. Inget skrytsamt, det var typiskt schweiziskt.  Prydligt och enkelt på utsidan. Inget skrytsamt. ”Religionen”, sa Marco, ”kalvinismen”. ”Du får absolut inte skryta med dina pengar, du skall ”verka” utan att ”synas”. Men du ska vara rik. Har du tumme med Gud så blir du rikligt belönad och kan vara nöjd med livet, det är kalvinismen stränga och enkla budskap. Många av USA:s rikaste personer kom från strängt religiösa familjer, från Skottland och Holland.”

Under ytan grasserade förstås, naturligtvis lika diskret, kriminalitet och prostitution, mest på Internet och Darknet. Men på ytan: rent och snyggt och välstädat. Tusentals gästarbetare från Italien och Frankrike och Östeuropa skötte marktjänsten åt de välmående och tillbakadragna schweizarna. De (gästarbetarna) hade dåligt betalt, usla bostäder (var? man såg dem aldrig?) och ingen rösträtt naturligtvis. Men schweizarna själva hade ständiga folkomröstningar i stora och små lokala frågor, de var oklanderligt hedersamma medborgare som sällan röstade för det progressiva utan hellre bevarade det gamla. När schweizarna folkomröstat för att sänka arbetstiden från 42 timmar i veckan till 40 för några år sedan, hade man röstat nej. I kantonen Appenzell fick kvinnor inte rösträtt förrän 1997! Men arbetet sattes högt i ära. Det var som Marco sagt med ett grin: ”Arbeit macht Frei”.

I Zürich träffade han den färglöse lille representanten Günther och promenerade ned för Europas ”dyraste” gata, Bahnhofstrasse, kantad av svindyra banker i diskreta men eleganta hus, och alla de förnäma exklusiva märkesbutikerna. De drack kaffe på ett café med tjocka draperier mot gatan, det var så dyrt att till och med Fredrik reagerade (utan att säga ett knyst förstås). I ett hörn i cafét såg han en vacker yngre kvinna sitta med ett skissblock. När hon började skissa av Fredrik och Günther reste sig Fredrik och gick fram till kvinnan. Kanske ville han bara imponera på Günther? Det var i varje fall inte likt honom, tänkte han senare. På sin bästa schweizertyska undrade han hur teckningen blev?

Flickan, kvinnan, visade rodnande upp resultatet, och det var riktigt talangfullt. ”Wollen Sie mit mir Essen dieses Abend” undrade han och böjde sig viskande ner. Hon måste ju få känna på hans dyra förföriska aftershave. Hans välkammade blonderade, lite vågiga hår. Han visste att han såg bra ut. Om hon ville äta middag med honom? Åjovars, varför inte?

Günther blev inte så lite förvånad (och säkert ganska imponerad, vilket var meningen) och så tog de det alltid lika punktliga lilla tåget till en vacker förort, där en buss pustade upp för bergssidan medan ett alplandskap med ängar i grönt och gult bredde ut sig utanför fönstret, med betande kor och får med stora klockor under hakan. En bra bit upp i backen låg ett (enligt Fredrik) förskräckligt funkismodernistiskt fyrkantigt vitt hus med köksö och altan med en fantastisk utsikt över floden Limmat där nere, nedanför byn. Det var bara de tjocka bruna och vita korna med halsklocka som ekade metalliskt var de än gick fram i det frodiga gröna gräset nedanför huset, som en sorts heliga indiska kor, som störde sinnesfriden. ”The hills are alive, with a sound of music” kunde Fredrik tänka för sig själv.

De tog ett glas sekt med Günthers fru Maja, en stor bastant kvinna med ett avlångt hästansikte. Så bar det av tillbaka till Zürich med buss och tåg, och så träffade de mycket riktigt flickan, som hette Sylvia Riegel, vid en av de fina restaurangerna på Bahnhofstrasse. Fredrik insåg att detta skulle bli dyrt om han (naturligtvis) skulle bjuda Sylvia. Men allt skrevs ju av som representation, givetvis. Det var ju hans bonus för att arbeta mot världssvälten: Oxfilé, hummer hollandaise, en dyr Bourgogne och små utsökta chokladbiskvier till det perfekt avvägda svarta kaffet med en avec. Calvados, väl lagrad. Fredrik trivdes verkligen i Schweiz. Det var det perfekta stället om man ville vara anonym och göra av med pengar. Mycket pengar.

Han hade heller inget emot att, efter middagen, den dryga notan, och avtackandet av Günther och Maja, följa med den vackra målarinnan Sylvia, studera hennes långa snygga ben, smala höfter, och långa mörkbruna hår som gick ner midjan. Som en kvinna tagen ur en prerafaelitisk tavla. ”The lady of the lake”. Namnet passade bra, de promenerade ner Bahnhofstrasse till den vackra Zürichsjön, det var till och med romantiskt med en uppstigande nymåne, och beundrade de stora furstliga villorna längs Zürichberg, Kilchberg och Ütliberg. Sylvia pekade och berättade. De tog en sightseeingbåt från kajen för en rundtur på sjön i skymningen. Fredrik låtsades intresserad men var betydligt mer intresserad av Sylvias vackra profil än av de stora villorna ovanför sjön där berömdheter som Thomas Mann, Albert Einstein och Carl Gustav Jung bott.

Han fantiserade ändå, tagen av hennes sprudlande entusiasm: där skulle han bo med Sylvia, det där enorma vita huset med italiensk terrass. Eller kanske där… nej där. Efter att ha tjänat några miljoner på biståndsarbetet. Hon pekade på, han fantiserade, och solen gick ner och glödde en stund över bergen i vattenytan innan det vilsamma mjuka mörkret med nymånen helt omslöt dom på båda sidor av alp-väggarna. De följdes åt till Sylvias lilla studentrum, som hon behållit fast hon för flera år sedan avslutat sina konststudier. Och trots att hennes far som var fabrikör av trävaror var god för mycket pengar. Sylvia var trots allt idealist, ville leva enkelt, och även det charmerade Fredrik.

Hennes kärlekskonst var inte alls lika spännande som hennes teckningar, skulle Fredrik komma att tänka, och han gjorde sitt bästa, medan hon suckade och stönade teatraliskt med uppdragna ben, i missionärsställning. Hon slängde huvudet fram och tillbaka och försökte åtminstone låtsas som att hon njöt. Det var fullt tillräckligt för Fredrik, han sprutade henne full efter bara tre minuters hårt höftarbete. Hon kramade om hans nacke med sina långa naglar, tryckte sig mot honom, med underlivet hetsigt som en lång stridslysten katt. Han kände sig konstigt trygg i hennes väldoftande famn (på något dunkelt sätt påminde hon honom om Ingamaj för länge sedan), instängd som han kommit att bli i detta underliga konservativa alpland där avsaknaden av hav för en svensk efter ett tag blev närmast klaustrofobisk.

Han smålog trött åt deras diskussion innan de (som han planerat) hade hamnat handlöst i säng. Han roades av hennes sturska påståenden att ”kvinnor ser på män som på stora barn”, och ”männen på kvinnorna som presumtiva sexobjekt”. Könskriget var i full gång, också i det lilla Schweizerlandet, det var klart och tydligt. Tänk att det var så länge sedan han hört något sådant, det måste ha varit hemma i Sverige, i Janteå på den tiden han fortfarande dejtade Ingamaj. Hennes feministiska modejargong i början på 1990-talet. Och hennes snobbradikala lillasyster. (Det pinsamma telefonsamtalet med Olle försökte han glömma, det var ju så länge sedan). Fredrik log för sig själv medan Sylvia pratade, hetsig och röd i ansiktet av vinet och det korta samlaget. Tänk vad tiden gick! Här fick kvinnorna i kantonen Appenzell inte rösträtt förrän 1997! Jo det var skillnad på Schweiz och Sverige, på mer än ett sätt, tänkte han behagligt nedsjunken i Sylvias smala hängmattsliknande studentsäng. De låg hopkramade som i ett trångt ormbo. Här röstade de flesta kvinnor som sina män, det hade han förstått på både Marco och Günther. Han visste inte om han skulle hålla med eller mot? Men det kändes lugnt och praktiskt. För övrigt hade han sällan någon åsikt om vare sig det ena eller det andra. Hemma i Sverige blev allt sådant där så komplicerat. Fredrik ville helst ha det enkelt. Slippa bestämma sig för eller emot. Och ha ett samvete rymligt som en hel ocean.

Men vad skulle hända med hans nya förhållande med den söta målarinnan Sylvia? Han gav det bara en tanke innan han somnade bekvämt på rygg i hennes smala säng, med henne klistrad ovanpå sig som ett frimärke, rusig av allt vin han druckit och däst av all mat, liggande med Sylvias väldiga hårsvall över hela täcket och hennes huvud tungt sovande mot hans bröst. Det gjorde lite ont inombords i alla fall. Allt det här. Det hade nästan varit för lätt. Han skulle nog inte kunna binda sig för någon längre tid? Eller kanske ändå? Han hade alltid så svårt att bestämma sig om sådana saker.

(24) ”Studentexamen 1991” (1)

Ingamaj står i sitt rum, framför garderobsdörrens spegel, och provar blusar. Våt i det långa hoptrasslade blonda håret som luktar Timotejschampo. Hon har några blommiga sidenblusar att välja på, som passade bra till de vita byxorna, smala i midjan och lite utsvängda vid fötterna. Hon synar sig från alla sidor i spegeln. Håller blusarna framför de (som hon tyckte) lite för små brösten i bh: n. (Hon måste förstås puffa upp dom med papper sedan, men ”push-up” med strut vägrade hon använda, det var emot naturen.) Hon är lång och ganska smal, med långt rakt blont hår. Naturligt, med en ljust brun ton, som kunde passera för ”blond”, i alla fall utomlands. Hon hör Lisabeth stöka i sitt rum, hon stod nog också och prövade blusar just nu.

En vit elegant kavaj som hon tagit axelvaddarna ur hänger över stolen framför det enkla skrivbordet, där hon tillbringat så förfärligt många och långa timmar med pluggande. 12 år för att vara exakt. Medan det mörknar utanför fönstret i det lilla huset vid Gavleån som delar den lilla staden Janteå i en östlig och en västlig del. ”Öst på stan” som man sa. Eller ”väst på stan”. ”Väst på stan e bäst på stan”. Ingamaj bodde varken i öst eller väst, det var hon stolt över, hon kände sig heller aldrig riktig ”hemma” vare sig på den ena sidan eller på den andra, men diskussionen om var de befann sig, öst eller väst på stan, pågick ständigt med hennes pappa, som var högstadielärare.

Nu var det slut med pluggandet för hennes del, hon gick ut gymnasiet i vår. Hon var trött i kroppen efter alla små och stora fester under senvintern och den korta våren, fester som hon lyckats smita sig till trots mammas ständiga väntande och tjatande. Och de tomma hoten om ”stryk” om hon inte kom hem i tid den här gången. Som om hon fortfarande var 14 år! Ack ja. Men hoten blev allt tommare med åren, tack och lov.

Om mamma bara vetat att hon legat med Olle här i sängen igår kväll! Det hade gått snabbt, föräldrarna hade bara varit ute och gått en sväng över till en granne. Och med Fredrik dagen innan! Jojo. Hon hade inte haft hjärta att göra slut med Olle heller, fast hon var klar med honom sedan länge, och hon klarade inte av det igår heller, och efter ett smärre gräl om någonting ovidkommande fick de ha försonings-sex i hennes smala säng, som en morbror åt henne i Stockvik snickrat. Föräldrarna var ofta på Rotary på kvällarna, och tur var det. Men det var Fredrik hon var förälskad i, ja upp över huvudet förälskad!

Säkert stod han nu, precis som hon, och provade olikfärgade grälla slipsar till den vita skjortan som var så snygg och hade en nästan rosa ton (hon hade själv hjälpt honom välja den på Domus). Hans vackra lite vågiga hår, gyllenbrunt, blekt av solen. I den gamla läkarvillan där han hyrde ett rum, borta vid lasarettet. ”Ett eget rum”! Hon längtade dit hela tiden. Det var flera timmar innan de skulle ses igen, ja olidligt många timmar.

Idag är studentexamensdagen, 1991. Ingamaj har varit vaken och funderat sedan klockan sex på morgonen. Först skulle de tvingas till skolans stora aula för att höra tal, sedan skulle alla diplom och priser delas ut; så det traditionella ”utspringet” klockan tolv, som var löjligt eftersom alla ändå fick vara med. Inte som förr, som hennes frireligiösa mor alltid påpekade. Så skulle de säga farväl till klasskamraterna och gå med föräldrarna till Räntmästargården för att äta en stor lunch, gående smörgåsbord, som tog flera timmar. Så åka till mormor och morfar, som varken såg eller hörde vad man sa, och sitta där på ålderdomshemmet minst en timma och dricka kaffe med olika sorters kakor. Så hem de fem milen från Stockvik, och kanske äta något mer innan de äntligen skulle få börja ordna med studentfesten.

Hon sätter sig på sängen, som knakar och knarrar, gråtfärdig av upphetsning. Det är disig sol, tionde juni, några dagar efter Svenska flaggans dag. Ingamaj suckar, lägger sig ner och kryper ihop i sängen som fortfarande är kroppsvarm. Olle? Fredrik? Spelade ingen roll. Men hur skulle det bli egentligen? Hur vill hon själv ha det? Vad skulle hända efter studenten? Fast hon visste redan svaret. Fredrik.

(25) ”Fredrik börjar fundera på livet”

Fredrik ska återvända till Genève, och lämna Sylvia i Zürich. Det välmående, snuskigt rika, strängt kalvinistiska Zürich. Han känner en stor befrielse när han stiger av det röda, alltid punktliga och dyra tåget på Genèves Gare de Central. Det är lite mindre instängt här, lite trevligare uteserveringar, närmare till Frankrike och Alsace och Europa, än i Zürich. Lite lättsammare och mer ledigt och avspänt mellan alptopparna på det hela taget.

Och det här med Sylvia? Han är inte riktigt lika säker längre som när han lämnade Zürich på morgonen. Ofta var det själva erövringen som var det som lockade. Sedan kändes det bara mest tomt efteråt. Hade det varit ovanligt lätt, som i Sylvias fall, så var tomheten på något sätt ännu större. Ingen match, alldeles för lätt. En svår erövring var trots allt värd en större guldstjärna i hans lilla anteckningsbok, där den noggrant antecknades. Men likväl: alltid denna känsla av tom meningslöshet efteråt. Säkert samma känsla som grep en storviltjägare sedan han fällt sitt eftertraktade bytesdjur. En adrenalinpuff! Sedan tomt.

Det blev lite kurr på jobbet när han kom tillbaka till sitt stilrena arbetsrum på höjden med utsikt över Genèvesjön. Han hade glömt fylla i ett papper om ”vördsamt entledigande” för förmiddagen. Det var ju trots allt fyra timmar, och detta var ju trots allt Schweiz. Det togs förstås upp av ekonomikontoret som ett jätteproblem! Ack denna schweiziska byråkrati, tänkte Fredrik med ständigt samma trötthet! Efter att ha blivit utskälld på schweizertyska av en tjock och bestämd dam med korkskruvslockar från administrationen, fick han fylla i några högtravande formulär i efterhand. ”Begär vördsammast om entledigande från… etc.” Undertecknat ”med vördsamma betygelser, etc.” På tyska och franska. Det gick förstås alltid att lösa. Det gällde det mesta. Men man skulle veta sin plats. Man skulle veta att man alltid var skyldig. En fattig, syndig, hunsad liten människa i ett kalvinistiskt litet inskränkt alpland.

Hans kollega på ekonomiavdelningen, François, tittade bekymrat in medan han fyllde i formulären och stängde glasdörren bakom sig.

– Har du läst tidningarna i Bryssel idag?

– Le Quotidien? Vad heter den andra? Du vet att jag inte kan holländska.

– Ja. Det står om direktören… (Chefen kallades alltid le directeur)

Nu igen! François gav honom Le Quotidien. Han läste att direktören för demokratiinstitutet Ideoma, Belgiens förre justitieminister Eric Fontaine, hade polisanmälts av en visselblåsare, som larmat om att han (Fontaine) betalat advokater med biståndsmedel från EU för att slippa inkomstskatt i Belgien.

– Visselblåsare. Un siffleur? Ici?

François såg olycklig ut. Han såg sig nervöst över axeln, trots att de var ensamma i rummet. ”Dom säger att det är någon här”, säger han med viskande röst. ”Det har blivit en stor affär i Bryssel. Skattetvisten ska ha kostat oss 60 000 euro! (Det var mycket pengar.) Flera länder, bland annat Sverige, tänker strypa bidragen till Ideoma om vi inte börjar redovisa vart bidragen går.”

Fredrik suckar. Deras chef i Bryssel var ett stort problem, fast ingen ville erkänna det. Fredrik hade bara sett den store en enda gång i Genève, när man invigde de nya stora lokalerna med panoramafönstren i den nya stan, men han visste att Eric Fontaine såg sig själv som närstående kejsar Napoleon, och hade en gigantisk lön, sedan han fått avgå som justitieminister i Belgien (för påstådd korruption). Han var känd för sitt vidlyftiga leverne, med vackra älskarinnor, dyra bilar och kostymer, och hade ordnat höga tjänster inom EU till både fru och barn. ”Korruption” var väl bara förnamnet, tänkte Fredrik konspiratoriskt?

”Misstänker du någon?” säger Fredrik, (som känner sig högst obekväm med det han fått veta) med låg röst till François. Själv hatade han att bli indragen i Monsieur Fontaines smutsiga byk.

François lutar sig över honom, och Fredrik försöker undvika kollegans dåliga andedräkt.

”Boris.”

”Boris. Den nye?”

”Ja. Boris. Han kom från Bryssel för en månad sedan. Han drog inte jämnt med Fontaine och blev förflyttad hit ganska abrupt. Jag är nästan säker. Han gillade inte flytten. (François sänker rösten till en viskning.) Vad ska vi göra? Qu’est-ce qu’on va faire?”

Fredrik skruvar på sig i den bekväma ergonomiska skrivbordsstolen och försöker förtvivlat beundra utsikten genom det stora glasfönstret ut mot sjön, medan hjärnans kugghjul snurrar och snurrar.

”Har du… Har du talat med Fontaines sekreterare?”

”Nej. Jag hyser ingen sympati för honom alls. Jag tycker inte det är min sak att intervenera. Vad tycker du?”

Intervenera? Vad tyckte Fredrik…? Han gav egentligen fan i det hela, men det kunde han ju inte säga rakt ut till François. Fredrik kanske till och med kan bli misstänkt om han intervenerar? Han tillhörde inte den centraleuropeiska klicken av välbetalda belgare och tyskar, fransmän och holländare som höll varandra om ryggen och talade flera språk. Herre Gud, han hade satsat så mycket på att nå sin position. Han ville inte riskera något för den där luspudeln Fontaine. Han skruvar på sig irriterat och nervöst och känner hur han ofrivilligt börjar svettas. Han förstår inte varför François är så nervös? Det var nästan misstänksamt bara det.

Så säger han och försöker låta skämtsam:

– Blanda inte in mig i det här, François. Har du något bevis för att det är Boris? Jag tycker också Fontaine är en skitstövel. Men tänk på din egen ställning? Vill du riskera den för den där Boris skull? Tänk dig för. Bäst att tiga Francois. Så länge vi inget vet.

När François äntligen gått ut ska Fredrik förstrött börja bläddra (det var närmast en betingad reflex) i sin lilla katalog över olika väninnor, varav flera var så kallade eskort-flickor. Men hans goda humör, som känts så bra efter trippen till Zürich och samvaron med Sylvia, har nu fått sig en törn. Fontaine! Alltid denna ”directeur”! Alla plötsliga förhoppningar har blivit till förändringar, och det störde honom alltid och fick hans mage i oordning. Dessa eviga omorganisationer så fort en ny chef dök upp! Det var outhärdligt. Det ringer på mobilen, det var Sylvia igen, men han klickar bort det. Alla dessa störande moment hela tiden, det irriterar honom oerhört. Varför? Han vill inte bli inblandad. Men vad är det han egentligen vill med sitt liv, nu när det börjat trassla till sig? Han försöker att inte tänka så långt. Fredrik kommer att känna sig högst obekväm med det han fått veta. Det är högst oroväckande, detta ständiga reflekterande. Den begynnande medelålderns närsynthet, eller ”eftertankens kranka blekhet”? Redan, tänker han?

Men detta är bara början på Fredriks många schweiziska metamorfoser.

(26) ”Ingamajs erotiska eskapader (fortsättning)”

För Ingamaj var det som hänt som en dröm, en dröm som hon drömt och försökt lägga på minnet om och om igen i flera veckor efter att det hänt. Så här var det: Hon hade fått åka på en psykolog-konferens till Luleå, Frank var upptagen med annat, han erbjöd henne flott att åka ensam, med allting betalt. Hade väl lite dåligt samvete, tänkte Ingamaj? I Luleå hade det sedan hänt något uppseendeväckande, som hon kunde fantisera länge om i efterhand.

Det var efter första dagens konfererande. Hon hade haft nya högklackade svarta skor, dyra och lite exklusiva, hon ville bara gå in dom lite snabbt, och när hon steg av bussen vid Stortorget för att gå på konferensmiddagen hade hon fastnat och snubblat på den ojämna gatstenen, vrickat foten, och klacken hade gått av.

Ingamaj hade satt sig på marken, fått tårar i ögonen, både av smärta och av vrede. Varför skulle detta hända henne, just nu? I de nya dyra klackskorna? Precis innan konferensmiddagen!

Som en blixt från klar himmel hade busschauffören kommit till hennes hjälp. Han var lång och riktigt snygg, kraftigt byggd, skarp profil, med mörkt heltäckande skägg, och han tog henne under armen där hon rest sig haltande med skon i handen, och erbjöd sig chevalereskt att följa henne till hotellet.

– M-men bussen…?

– Jag går av min tur nu. Den kan stå här en stund. Du frågade om hotell Stålverket? Det ligger här borta, bara runt hörnet.

Hon tog tacksamt emot hjälpen. Hon hade klätt upp sig för middagen, snygg åtsittande klänning, ny kappa, nytvättat utslaget hår, nylonstrumpor. Adrenalinet kokade. Hon kände blodet pulsera i tinningarna. Det var inte bara smärtan från foten. Hon kände reaktionen. Det var den där snygge busschaufförens starka och beslutsamma händer som ledde henne varligt om armarna mot hotellfoajén. Det var dom hon tände på.

– Va-vad heter du? (hon var ovanligt tagen märkte hon och flämtade av ansträngning).

– Runar. Jag följer in i foajén. Ingen fara.

Han hade bussbolagets uniform med blå skjorta och slips. Mörkt tjockt hår. Lång, tystlåten norrlänning. 40-årsåldern. Kom säkert från en helt annan miljö än hon. Hon tänkte på sotiga gruvarbetare. Kiruna, Malmberget. Tystlåten. Allvarlig. Såg muskulös och vältränad ut under uniformsskjortan. Spännande.

– Va-vad gör du ikväll, Runar?

Hon fick mödosamt sätta sig i en soffa i hotellfoajén. Fotankeln smärtade lite. Hon hade lågklackade skor med i resväskan, det fick duga på middagen ikväll. Idiotiskt att gå ut i de nya skorna innan middagen. Fåfängt, fast hon bara ville gå in dom. Somliga straffar Gud direkt, brukade hennes mamma säga, på sitt vanliga positiva sätt.

– Jaa… Inge särskilt…

– Vi-vill du ta en drink med mig här i baren ikväll? Det… det kan jag väl få bjuda på? För… be- besväret? Klockan… nio? Eller… halv tio?

Hon strök tillbaka det blonderade håret, log och försökte se seriös ut. Inte flamsig. Inte kokett. Bara… ”affärsmässig”. Hon såg nästan ut som en seriös affärskvinna i den nya dräkten, tyckte hon.

– Jaa… jovisst…

– Bra. Då säger vi det. Vi ses då. Jag klarar mig nu. Tack för hjälpen.

Han stod osäkert kvar. Ingamaj vinkade lite lagom inbjudande med handen och han gjorde en liten gest tillbaka med handen och vände och gick ut. Hon haltade bort till hissen för att åka upp på femte våningen.

• x x x –

Efter den långa och ointressanta middagen tog Ingamaj fylld av förväntan en taxi till hotellet och linkade upp på rummet och snyggade till sig. Tyckte nog hon såg lite väl ”billig” ut just nu. Lite smått berusad också. Samtidigt upphetsade det henne. Att spela vamp. Det var sällan sådana tillfällen dök upp. Det var ett riskabelt spel, kunde gå fel, men hon tyckte om det. Spänningen. Hur långt hon kunde gå? Hon tog sin dyraste parfym, den svarta åtsittande klänningen satt perfekt, framhävde både byst och rumpa fördelaktigt. Hon rufsade till håret, röd i ansiktet av upphetsning. Nere i vestibulen hade Runar skjorta och slips, tjockt bakåtkammat väloljat hår, engelsk kavaj. Jeans och stövlar. En riktig cowboy, stark, manlig och kraftig. Ingamaj måste le trots den smärtande foten och kände sig ännu mer berusad. Hon skulle få en upplevelse hon inte skulle glömma, det var hon säker på. I Luleå av alla ställen.

Det här var i början på hösten, och träden var prunkande i alla möjliga färger. Rött, brunt, gult, svagt grönt. Det var så vackert i det regngrå diset. Men det var mörkt utanför fönstret. Runar var precis så hårdhänt när han älskade som hon ville ha honom. ”Du får ta hårt i mig” sa hon flämtande utan att tveka. ”Jag är en riktig slampa, som gör så här, tycker du inte? Knulla mig hårt.” Fast helst hade hon velat säga: Fan, du borde väl egentligen ge mig stryk nu, eller hur?” Upphetsat i ett enda upphetsat vinindränkt andetag, rakt in i hans upphetsade öra.

Han slog henne inte, men han drog av henne kläderna snabbt, och tog henne ganska brutalt, uppmuntrad av hennes undergivna tillgänglighet och hetsighet, tog henne medan hon satt på skrivbordet i hotellrummet. Hårt, så det gjorde ont mellan benen. Han grep henne i håret med ena handen och drog hennes huvud bakåt och kysste henne vampyriskt på halsen och drog girigt in den dyra doftande parfymen i näsborrarna. Hon rev honom hårt i hans mörka oljiga hår, och han svarade med att tränga in i henne så hårt och långt in han kunde. Hårdhänt. Stötte och stötte. Hon flämtade, stönade, benen sparkade rakt ut, när han tryckte upp henne mot väggen. Det dunkade i väggen flera gånger så det måste ha hörts in till rummet bredvid. Pang-pang-pang. Det var kort och häftigt. Ingamaj slog till slut bakhuvudet i väggen så hårt att hon såg stjärnor.

Men det var ett äventyr hon inte skulle glömma. Just att han inte slog henne i ansiktet, slängde henne på sängen och gav henne stryk, som hon varit med om med andra män så många gånger tidigare, just det hetsade också upp henne, konstigt nog. Undantaget som bekräftade regeln. Resten kunde fantasin lägga till. När han gått låg hon kvar på sängen utan att knappt säga ett ord till farväl; låg kvar, överhettad och varm och halvnaken i den renbäddade sängen och onanerade flera gånger, rusig till bortdomnandet av det korta, hårda och intensiva samlaget.

(27) ”Molnen hopar sig”

Om man lyfter på en sten på natten och lyser med en ficklampa så kryper insekterna fram: krälande gråsuggor, kackerlackor, tvestjärtar, slemmiga daggmaskar och tusenfotingar. 

Det var ett tidigt barndomsminne som Fredrik nu kom ihåg, när hans föräldrar hyrt en gammal järnvägsstation på Öland på 1980-talet. Den hade stått oanvänd och tillbommad sedan 1965, och huset kryllade av insekter. Fredrik som bara var tio blev livrädd. Krypen var överallt, särskilt på natten. Kröp under taket, över golvet och ramlade ner i sängen när han försökte sova. Ljusa midsommarnätter i juni. Han hade redan fått höra att tvestjärtarna kunde krypa in i hans öron när han sov, och borra sig ända in i hjärnan på honom. Det blev en vecka när han nästan inte sov någonting alls. Tio år gammal. Kallsvettig av skräck låg han under de vita styva kalla lakanen i det utkylda huset och stirrade upp i taket, natt efter natt efter slingrande tvestjärtar och tusenfotingar. Dödsångest var väl bara förnamnet?

Nu sitter han på en trevlig restaurang i hamnen nere vid Genèvesjön med en finlandssvensk kvinna, Karolin, som arbetar för WHO. Hon pratar och pratar, och Fredrik blir allt dystrare ju längre kvällen lider och vinet i flaskorna minskar. Han vill absolut inte minnas något om sin barndom, den försöker han för allt i världen att dölja.

Karolin hade deltagit som expert i en rapport om kvinnors amning, ett ämne (som hon doktorerat i) som inte intresserar Fredrik nämnvärt. Det handlade om en ”kod” som uppmanade medlemsländerna inom WHO att förbjuda bröstmjölksersättning och gratisprover med bröstmjölksersättning, som särskilt sjukhus i tredje världen erhöll och gav sina patienter.

Men enligt Karolins rapport hade bara 39 av WHO:s 194 medlemsländer implementerat koden.

– Det är uppmuntrande att se att allt fler länder antar lagar för att skydda och uppmuntra amning. Men… ja det är fortfarande alldeles för många sjukhus där mammor översvämmas av oriktig och vinklad information genom företagens marknadsföring, och de här… ogrundade påståendena om hälsoeffekter av amning, säger Karolin tvärsäkert, och det låter som om hon höll ett väl inövat föredrag. (Hon dricker en djup klunk av det dyra årgångsvinet och fortsätter nästan utan att hämta andan.) – Vet du att barn som ammats på riktigt presterar bättre på intelligenstester och löper mindre risk att bli överviktiga och få diabetes senare i livet?

– Jo, jag känner till den där industrin, säger Fredrik lite trött. (Flera av företagen hon nämnde hade huvudkontor i Schweiz.)

– Ja, de har en årlig försäljning av 45 miljoner dollar. Den väntas öka till 70 miljoner fram till 2020. Många kvinnor i Västeuropa tror ju också att deras bröst blir fulare av att amma! Tack vare dessa manliga ayatollor inom reklamvärlden!

Fredrik begrundar detta beklagansvärda faktum. Om han nu skulle göra en framstöt mot Karolin, som var ilsket rödhårig, pageklippt och hade en stor framträdande byst, åtsittande jumper och matchande kavaj? Tajta åtsittande stretchjeans. Då skulle han ju framstå som en av dessa ”ayatollor” som bara var intresserad av en sak. Å vad han hatade detta rävspel!

Till råga på allt tar Karolin upp en artikel från Neue Züricher Zeitung, en av Europas mest ansedda tidningar, hans eget husorgan, där en artikel avslöjade att flera amerikanska läkemedelsjättar slussade sina höga vinster till skatteparadis. Tack vare det gick utvecklingsländerna miste om minst en miljard schweizerfranc i skatteintäkter, och detta tack vare läkemedelsföretagens lobbyister (som Fredrik väl kände till, några hade han till och med ätit lunch med) och de höga läkemedelspriserna.

– De skattar bara för fem procents vinst, men borde skatta för minst tjugo procent, säger Karolin sakkunnigt. Fredrik tänkte att de stora schweiziska kemi- och livsmedelsföretagen aldrig nämndes i artikeln. Förmodligen var de lika skyldiga som amerikanarna.

– Men det är ju inte olagligt, säger han lite mjäkigt.

– Nej, men de påstår jo alltid att de (hon sa aldrig ”dom”) behöver sina höga vinster för att satsa pengar på sin dyra forrskning, säger Karolin upprört. Men här står jo att vinsterna mest går till aktieutdelning och höga löner till cheferna (”tjeferna”)!

Jo, Fredrik mindes den store i Bryssel, som enligt uppgift hade en månadslön på 125 000 kronor plus gratis resor, apanage, traktamente, årskort i tennisklubben, barnens ridlektioner betalda, och allt annat. Han kunde ändå känna stick av ogrundad avundsjuka medan han betraktade Karolins gungande byst (som hon uppenbarligen själv gärna framhävde) när hon upprört ondgjorde sig över EU-pamparnas alla skatte- och löneförmåner.

– Det är en korruptjon som vi inte är i närheten av i Norden, förkunnar Karolin myndigt så det klirrar i kristallkronorna i restaurangen.

– Nej men vi börjar nog närma oss, tänker Fredrik säga, och något mer om att de nog opererade i lite olika världar, men han bara hummar med som vanligt och rycker till lite när Karolin böjer sig fram och ser honom stint i ögonen (inte helt nykter, ojoj, tänker Fredrik upphetsat och sänker sedesamt blicken).

– Du säger inget, Fredrik. Vad är din åsikt? Egentligen?

Som tur var, var Karolin ganska berusad vid det laget. Fredrik föreslår då listigt, och undvikande frågan, att de skulle gå ut på kajen och se på båtarna på sjön, och han lägger armen beskyddande om Karolins eleganta vita kavaj när hon på högklackade skor vinglar bredvid honom ut från restaurangen.

Han ska inte ens behöva föreslå att de skall ta ett (dyrt) hotellrum på Lac Geneva, i den modernare delen av Genève. Men själva älskandet skulle bli en besvikelse. För första gången i sitt liv skulle Fredrik få erektionsproblem, trots att Karolins fantastiska byst, utan kavaj, blus och i svart mönstrad exklusiv BH, är ännu snyggare i verkligheten än under kamouflaget på restaurangen. Han förstår inte sig själv längre? Detta har aldrig hänt honom tidigare. Fast hon skulle försöka trösta honom efteråt. Själv är hon mer än nöjd säger hon flämtande och berusat när det pinsamma är över, och han fått använda tumme och långfinger för att tillfredsställa henne. Efteråt har han svårt att sova. Trots den höggradiga berusningen.

(28) ”De två fångarnas dilemma”  

En av de sista gångerna Ingamaj träffade Olle, han hade redan flytta till Stockholm för att läsa statskunskap, de satt åter som i gamla dar på Grönvalls konditori, sa han med ivrig röst:

– Känner du till ”De två Fångarnas dilemma” Ingamaj? Ett klassiskt exempel på Rational choice? (Han trodde nog att det skulle imponera på henne.)

Hon skakade på huvudet och smålog åt hans barnsliga ivrighet. ”Nej. Berätta!”

– Jo så här: Två fångar, A och B, får var sitt val. Om en vittnar mot den andre och den andre håller tyst, går den som vittnade fri och den som inte gjorde det hamnar i fängelse i 10 år. Om båda håller tyst hamnar båda i fängelse i 10 månader. Om båda vittnar mot varandra får båda 2 års fängelse var. Fångarna sitter i var sin cell utan kontakt, båda måste göra ett riskabelt val, och samtidigt ett rationellt val, det som gynnar dem själva bäst, men vet inte samtidigt vad den andre kommer att välja.

– Jaha. Ingamaj såg lite skeptisk ut men fortfarande intresserad och lyfte kaffekoppen mot den smala rödmålade munnen. Hur väljer dom då? De vet ingenting om förutsättningarna?

– Nej så klart. Det är ju en klassisk valsituation, fortsatte Olle andfått. Hade de kunnat samarbeta hade båda tigit, så hade de bara fått tio månader. Men nu vet ju inte den ene vad den andre kommer att säga… välja alltså. Känner han den andre så väl att han kan lita på honom? Inte anger honom? En av dom kan ju faktiskt gå fri, men då måste han våga vittna mot den andre, våga förråda honom, våga det riskfyllda språnget mot den där åtråvärda friheten. Sluta att lita på sin kriminella kumpan. Och hoppas att den andre inte är lika våghalsig, utan fegt håller tyst. Det handlar om ”risk”, Ingamaj. Hela tiden, hela livet. Våga gå utanför bekvämlighetszonen (ett nytt ord han lärt sig i statskunskapen). Du har fyra variabler som man sen kalkylerar… (Olle började lite slarvigt rita en ”fyrfältare-diagram” på ett papper).

– Varför är det bara män med i det där spelet, sa Ingamaj plötsligt och bröt helt av Olles långa, noggrant i förväg uttänkta tankekedja. Varför inte kvinnor?

– Kanske … (det hade han inte ens tänkt på, hon hade ju rätt förstås, att det var män var ju en självklarhet när teorin presenterades. Nu kom han helt av sig) … kanske för att det är svårare att beräkna vad kvinnor ska välja, sa han och log osäkert. (Fast det kunde ju lika bra vara två kvinnor, kom han på, långt senare?)

Ingamaj lutade sig lite fram med ett snett leende för att se vad han skrivit på papperet. Hon var uppklädd, i en helt ny vår-garderob. Doftade svagt parfym. (Förälskelsen i Fredrik hade nått en peak just då.) Hon lyfte på de nya smalare glasögonen (som hon tyckte gjorde henne intressantare) och kisade med de ljusblå ögonen. Strök det blonderade håret från ansiktet. Hon rynkade pannan igen, ointresserad av matematiken men inte av frågeställningen i sig. Om vilka handlade egentligen? Olle försökte läsa ut vad hon tänkte. Ingamaj lutade sig utan att tänka efter, ännu närmare Olle över bordet.

Hennes ansikte just då: Det var som att se närmare på en gammal välkänd tavla, ett porträtt, som man så ofta sett på, men som man nu går riktigt nära på ett museum. Man ser plötsligt tekniken, hur konstnären byggt upp verket med varje enskilt penseldrag, hela den fantastiska skapelseprocessen; kvinnan – det är ju så vackert uttänkt, hakan, näsan, läpparna, ögonbrynen, de vackra öronloberna. Så skickligt utformat. Men man ser också ohjälpligt sprickorna i målarfärgen. Ojämnheterna hon (han?) försökt måla över. Hon var ju inte så ung som när de träffades i gymnasiet.

Ingamaj såg att Olle såg det också. Att hon i brådskan använt alldeles för mycket smink. Munnen stramades åt och blev snipig, pannans små fina rynkor syntes tydligare. Huden såg tillrättalagd ut. Inte naturligt frisk. Hon kände sig lite avslöjad. Kanske genomskådad? Och det var som om Olle kunde läsa hennes tankar just i det ögonblicket, se rätt igenom den här bräckliga smala (förr så hett förälskade) kvinnliga pimpade kroppen. Ett otäckt ögonblick av klarsynthet. Det var lite obehagligt just då.

Ingamaj strök tillbaka det långa blonda håret igen, lite irriterat med ena handen, ovan vid hela situationen. Satte sig rak upp i stolen och smålog på ett lite konstigt sätt åt sig själv, eller åt Olle. Eller åt båda. Åt hela situationen. Försökte få ansiktet att se Mona Lisa-aktigt ut. Så där gåtfullt som på tavlan. Bara man inte gick för nära. Men hon hade kunnat uppföra sig hur som helst just då, Olle var ändå gränslöst charmad. Lika förälskad. Försvarslös. Med sänkt gard. Helst hade han velat ta i henne och kyssa henne hårt på munnen nu genast.

– Ja det är nog det, det hela handlar om, sa hon förnuftigt. Män är ju lättare att manipulera. Så är det ju, eller hur? Det vet ju alla.

Hon lutade sig tillbaka och sneglade med en lätt vridning på huvudet ut genom fönstret mot husen på andra sidan. De hade kunnat sitta på varsin stol i Olles taskiga lilla studentrum på studentområdet Söderhem. Som han vantrivdes i så oerhört. Med de tegelröda snörräta fasaderna utanför. Fönsterrutorna, matta i solljuset i eftermiddagstristessen. Fönster bakom vilka studenter rörde sig och arbetade, lagade mat, tog hand om barn, älskade i obäddade sängar, trängdes som myror i en alldeles för liten stack. Fönster som ser. Fönster som vill ses. Skymningen som sakta föll över det lilla fyrkantiga torget med post och Konsumbutik. Ingamaj satt alldeles stilla nu och lät Olle beundra ansiktets siluett mot fönstret. Hon skulle gå ut med Fredrik på kvällen, kände sig upprymd, men det hade hon inte sagt. För Olle höll hjärtat på att brista just då.

Det blev tyst en stund på konditoriet. Olle kände sig nästan lite generad. Vad skulle han säga nu? Han funderade så det knakade. Han måste säga något smart och avväpnande nu. Han måste. Men Ingamaj förekom honom.

– Varför litar inte människor bara på varandra? Jag menar, då hade ju båda sluppit lättast undan, som du sa?

– Jag tror det är den mänskliga naturen, sa Olle överdrivet käckt. Något medfött och nedärvt sedan generationer. Lita inte på din nästa, det kan vara farligt, tänk i första hand på ditt eget bästa. På att överleva. Det trodde Green också. Som utformat studien. Man hoppas ju alltid vinna något för egen del? Så har det väl alltid varit? Det är ju det samhälle vi lever i, eller hur? Man måste våga gå själv. Riskera något. Tänka utanför ramen. Flytta hemifrån. Att samarbeta premieras ju inte. Bara om man får ut något av det själv? Solidaritet är ju så old-fashioned. Lite 70-tal.

(Olle kände att han hade fel, det var bara svammel, men det kändes rätt i munnen, just då.)

– Då har vi kommit väldigt långt från när vi levde i grottor och var tvungna att samarbeta för att inte bli uppätna av farliga djur eller elaka fiender, sa Ingamaj för sig själv. Så satte hon sig upp i stolen och såg på Olle, som hon älskat en gång för så länge sedan. Lite obegripligt just nu.

– Så båda vittnar mot varandra, och får dumt nog två års fängelse, sa hon, är det det du vill säga? Två riktiga losers alltså. Ja, det är väl du och jag då? (Hon skrattade till, ett pärlande, lite alldeles för hånfullt skratt, riktat till honom.) Alltid lite eljest?

– Ja, det är väl så det ofta blir, sa Olle dumt, och kände sig väldigt bortkommen och lite överkörd, som en glad troskyldig hund som viftat på svansen och plötsligt, som belöning, blivit översköljd av ett spann kallt vatten eller smälld på nosen. – När man fegar ur. Jo så är det väl för de flesta. Och i verkligheten hade väl båda blivit släppta om dom vittnat mot varandra. Efter en tingsrättsförhandling. Så brukar det ju också bli. Utom om det varit polismord kanske…

Olle hade plötsligt hamnat i försvarsläge, och kände sig dum. Nu kändes allt förstört. Till ingen nytta. Ingamaj reste sig och rättade till kjolen noggrant över höfterna. Tryckte upp de extravaganta glasögonen på näsan och bh:n över brösten. Hon såg på klockan och ursäktade sig.

– Nej, jag hittar själv ut. Men det var intressant att prata med dig.

Intressant? Inget mer, tänkte Olle besviket. Nej, naturligtvis inte.

(29) ”Bröderna Sundström?”

En trasig lodis står och röker Fredrik rätt i ansiktet vid bankomaten. Han har fräckheten att be om pengar, ”till mat”. ”Men cigarretter har du råd med”, tänker Fredrik och ger honom en schweizerfranc. Han ångrar sig nästan direkt. ”En hel franc” tänker han ilsket. ”Satan! Varför har jag aldrig några småpengar i fickan?”

Dessutom har han sett tiggaren igen. Den tiggaren! Han som satt utanför kontoret för några veckor sedan. Han visste det. Det var absolut samma! Det var efter lunchen, i gamla stan, framför varuhuset Flicflac. Fredrik försöker instinktivt och förtvivlat undvika den sorgliga synen: mannens smutsiga solkiga kläder, otvättade ansikte, den sotiga mössan. Den trasiga muggen han alltid sträckte fram med ett kraxande hest skratt. Varför slapp man aldrig dessa sorgliga figurer? Slapp se deras sorgliga existens, tänker Fredrik? De är, som så mycket annat i den här överbefolkade världen, tycker Fredrik, så överflödiga.

Fredrik sneddar över den hårt trafikerade gatan för att undvika att gå förbi tiggaren igen, och blir nästan överkörd på kuppen.

Ännu mer arg och upprörd stöter han ihop med Bernhard (från Hôtel du Lac). Springer rakt in i honom. Så olikt Fredrik, tänker han. Att inte se sig för. Det är flera veckor sedan de setts senast. Fredrik har nästan förträngt den där ”initiationskvällen” på hotellet för en månad sedan. Försökt glömma.

– Varför kommer du inte till hotellet längre, Fredrik, undrar denne? Han är solbränd, har varit i Provence en vecka med en älskarinna.

Fredrik undviker honom med blicken, och kan inte komma på något bra att säga.

– Diotima har frågat efter dig!

Det syns att han ljuger.

– Förresten. Jag såg att USAID har ett ledigt jobb, det skulle passa dig. Du är ju bra på engelska!

– Tack, jag ska fundera på saken, svarar Fredrik avmätt.

Han kan omöjligt skaka av sig Bernhard, som fortsätter prata glatt och följer Fredrik in i hissen och till och med går efter honom in på hans kontor. Påklistrad som ett frimärke.

Fredrik ställer sig vid fönstret med utsikt över Genèvesjön och hoppas att hans rygg skall ge Bernhard en tydlig vink, men denne ger sig inte.

– Gustav Sundström har varit på hotellet. Det har hänt en del saker sedan sist. Du ville ju träffa honom?

(Bröderna Sundström? Gustav och Erland? Jo, visst ville Fredrik.)

– Snälla Bernhard, jag måste jobba nu, säger han och vänder sig om, och försöker skjuta ut vännen genom dörren. Jag ringer dig.

Tillbaka bakom skrivbordet ser han att både Karolin och Sylvia har ringt. Fredrik känner huvudvärken dyka upp som ett svart moln på himlen, fast det är helt molnfritt utanför fönstret, och öppnar skrivbordslådan för att ta fram en Treo. Men vädret förändras snabbt, med svarta moln som följs av ett riktigt schweiziskt åskväder-skyfall utanför fönstret, som ursinnigt piskar vågorna i sjön, får båtarna att nästan kantra och jagar bort alla turister från gatorna, som skrämda duvor. Ovädret varar i säkert femton minuter.

Fredrik minns plötsligt vad den skrythalsen Bernhard sagt till honom ”i förtroende” på Hôtel du Lac. Rejält berusad. Att Erland Sundström hade en vietnamesisk prostituerad i ett halskoppel, under sitt skrivbord. Väldresserad som en pudel och så gott som naken! En besökare intygade att det var sant, sa han. Och det bara för ”nöjes skull”. Till och med när han hade besökare! ”Tur att dom är ganska små, asiaterna” hade Bernhard sagt och skrattat rått. Fredrik hade skrattat med. Nu förstår han att historien inte är sann. Bara ännu en ”fantasi”.

(30) ”Ur Olles dagbok” (1)

”Så här var det innan jag träffade Eleonora:

Jag tittar på mina staplar och diagram på datorn, de är vackra, jag bryr mig om dom. Försöker göra ett bra jobb på kontoret förstås. Som dom flesta gör.

Snyggast är när man får dom exakt symmetriska, när koefficienterna går jämnt ut, då brukar jag visa dom för Hans. Det ser estetiskt ut. Som konst.

Han gör färgdiagram, stapeldiagram, cirkeldiagram, och sinuskurvor i olika färger, och det ser väldigt flott ut. Mycket bättre än mina. Med Rosling-bubblor som förklaringar till upp och nedgångar i produktion och aktiekurs.

Sen kommer vår avdelningschef och hämtar kvartalssiffrorna för bokslutet och då känns det alltid lite tomt efteråt. Man har lämnat ifrån sig något kärt. Som ett (nyfött) barn.

Sen lägger han fram dom för sin chef, som sen lägger fram det för styrelsen och VD, och alla presenterar det förstås som sina siffror.

Sen lägger VD fram det på bolagsstämman som sina siffror, om dom är positiva förstås, och jag brukar läsa om det i tidningen efteråt.

Det känns som man lämnat ifrån sig ett älskat spädbarn som man gått och burit på i flera månader, ja ibland ligger det så mycket jobb bakom en enda tabell. Det kanske känns så att vara gravid? Jag kan ju omöjligt veta det.

Men tomhetskänslan efteråt, nej det kan inte stämma. Bara om någon tog barnet ifrån en direkt efter förlossningen. Och gjorde det till sitt. En sorts abort? Jag vet inte, kan bara gissa. En känsla av förlust är det i vilket fall. En längtan efter något som aldrig fick växa sig stort.

Men sedan jag träffat Eleonora har allting förändrats. Allting.”

(31) ”Studentexamen 1991” (2)

Lisabeth gör en modesväng runt Ingamaj i vardagsrummet.

– Titta vad jag hittade i mammas garderob. Måste vara mormors! Nästan som en Madonna-petticoat! Var sjutton har hon fått den ifrån?

– Då måste du ha grävt djupt, säger Ingamaj, lite sur för att hon inte själv hittat den ryschiga kjolen. (Hennes mamma var ju trots allt riktigt norrländskt frireligiös, pingstvän.) Den kan du väl inte ha på skolavslutningen?

– Nej tok heller. Men ikväll. Det är väl säkert att morsan och farsan stannar borta till i morgon?

– Ja, ja, ja, säger Ingamaj surt och studerar sin egen profil i spegeln. Drar in magen och sträcker på ryggen. Den vita kavajen och den renstrukna blommiga blusen såg tillräckligt oskuldsfull ut. Lisabeth kammar sitt enormt långa, lockiga hår, och försöker få det att ligga så slätt som möjligt mot den ljusblå uppuffade kavajen. Hon behöver knappast någon hårspray.

– Vet du vad jag hittade mer? (Hon höll fram en gul stickad pullover med rund urringning, ytterligare ett fynd i mammas stora garderob från den tiden när hon brydde sig om vad hon satte på sig.) Tack och lov att mamma aldrig slänger något!

Den är alldeles för stor för Lisabeths späda kropp, tänker Ingamaj, men passar bra till den violetta kjolen. Det var Madonna upp i dagen!

– Men göm dom där för mamma sen, annars blir hon vansinnig. Tänk när hon hittade rosa läppstift inne hos dig!?

Lisabeth svarar inte, utan fortsätter prova kläderna framför spegeln. Båda föräldrarna är på varsin skola och planerar skolavslutning nu, sedan ska de åka till landet och vara borta till söndag. Det innebar ”föräldrafritt” ikväll, och Ingamaj och Lisabeth har planerat för en stor studentskiva, med massor av inbjudna. Planerat spritinköpen hos en säker leverantör, maten har de fått ställa i ordning i köket under mammas överinsyn och lagt plast över. Snittar med lax och roast beef, ostkex, cider och lättöl. Ojoj de har lättöl för flera månader framåt! Allt från det lokala bryggeriet, men all medtagen sprit måste de komma ihåg att slå ut i bäcken bakom huset, innan söndag förmiddag. Men hur döljer man en rejäl baksmälla? Ja, kommer tid kommer råd, som mamma brukade säga, med sedvanligt allvar i rösten.

– Kommer Bengt också, säger Lisabeth med neutral röst? Hon hade aldrig riktigt kunnat med Olles och Fredriks kompis, en smal finlandssvensk kille i stora fula glasögon och amerikansk marinsnagg som mobbats i skolan, men nu efter tio år accepterats som en i gruppen. Ingamaj tror i sitt stilla sinne att Lisabeth är lite tänd på honom. Synd att de har så få rum i huset där man kan vara ensam, tänker hon. Det lilla huset vid ån, som skiljde stadens västra (och äldre) del från centrum, var bara fyra rum plus kök och vardagsrum (och några källarförråd). Men man fick väl ockupera rummen i skift, tänker Ingamaj som har planerat allt i detalj.

Och nu fick inget gå fel! Några skulle nog mista oskulden ikväll? Om det fanns någon kvar att mista? Ingamaj hade läst om det nya modet, ”grunge” som kom från USA. Lite slitna kläder, skogshuggarskjortor i flanell i olika klara färjor, munkjackor, gärna hål på kläderna lite här och var. Det var knappast Ingamajs stil, men hon hade ändå i hemlighet fixat med några snygga jeans i garaget, så hårt tvättade och gnuggade att de skulle se lite slitna och använda ut. Hon skulle imponera på de andra tjejerna med sin helt nya stil. Hon hade till och med lyckats få tag i ett par äkta Doktor Martens kängor! Som sagt, Ingamaj lämnade aldrig något åt slumpen!

Men den här gången hade hon ändå glömt en sak.

(32) ”Ingamajs predikament”

Ingamaj sitter på jobbet med kollegan Frank. Hon frågar om han hört något mer om Paulina?

– Nej, ingenting.

– Men hennes mamma lovade ju att höra av sig?

-Då är väl allting bra?

Ingamaj känner ett stick i hjärtat av dåligt samvete. Det har gått en vecka sedan hon träffade den lilla problematiska Paulina på mottagningen, och hennes ”predikament” hade tagit henne hårt. (Ingamaj älskade dessa märkliga ord som var långa och tillkrånglade, många hade hon från fadern, som varit högstadielärare i svenska och engelska, och inbiten dialektforskare, särskilt dialekterna i Norrland. Det här var ett sådant ord som bönder i Norrlands inland kunnat slänga sig med.)

När Frank gått ut försökte hon ringa Paulinas mamma, men fick inget svar. Hon visste förstås att hon inte skulle ”lägga sig i”, inte hade tid för sådant. Om Frank kom på henne? Det var precis som detta med Kullamannen. Hon kunde bara inte låta bli. Ända sedan hon tyckt sig se honom i tingsrätten för en vecka sedan hade hon spanat över gatan för att se om någon som såg ut som mannen i tingsrätten skulle visa sig hos grannen som bodde tvärs över gatan. Hon hade tagit reda på att han ägde huset. Ingen stödde henne, definitivt inte Niklas (som i hårda ordalag förbjudit henne att ägna sig mer åt saken), inte vännen Ewa, inte systern Lisabeth. Bara hennes nyfikenhet. Och upphetsningen om hon skulle visa sig ha rätt.

Ingamaj beslutar sig, som så många gånger tidigare, att ta saken i egna händer. Hon säger till Frank att hon måste gå ett ärende, och tar bilen till Sandslätt, där Paulina bodde. Det är ett välbärgat villaområde i östra delen av staden, en bit upp efter älven. Det är halt, ”underkylt regn”, och det luktar plötsligt vinter i luften igen. Den bleka marssolen har inte förmått smälta den snö som låg kvar i vägrenen. Ingamaj har bråttom och får i hastigheten en sladd i kurvan, och kör nästan in i en bil strax innan rondellen. Med hjärtat i halsgropen stannar hon utanför en låg villa i vitt mexitegel.

Hon ringer på dörren och står med ens öga mot öga med Paulinas mamma. En lång kvinna, dyrt klädd, gymnasielärare, med ett snipigt och bittert drag kring munnen.

– Ja ursäkta, det är jag som är Ingamaj Öhman, det var jag som talade med Paulina på psykiatrimottagningen nere i stan för ett tag sedan. Jag bara undrar hur det gått för henne?

Fru Evander slänger till med huvudet och snörper på munnen, på ett sätt som tydligt talar om att det har Ingamaj inte med att göra. Sedan säger hon:

– Vi fick köra henne till psykiatrimottagningen på lasarettet. De har lovat ta hand om henne ett tag. Du får vända dig dit i fortsättningen.

– Men herregud! Hur kan ni göra så mot er dotter?! (Ingamaj ser upprörd ut.) Hur kunde ni släppa iväg henne på den där klassresan över huvud taget?!

– Tack, vi har talat klart. Adjö.

Fru Evander drar igen den tunga dörren, mitt för ansiktet på Ingamaj, som backar från dörren så hastigt att hon nästan sätter sig på marken.

(33) ”Du är din egen domare och fångvaktare”

Efter att ha frågat runt på psykiatriska kliniken på lasarettet får Ingamaj äntligen tag i rätt avdelning. Besökstiden är redan över, men hon slinker ändå in när någon går ut genom dörren. Ingen syns till i korridoren. Hon finner Paulina på avdelningen för de nyintagna, där hon sitter i dagrummet och sover framför Teven. När Ingamaj försöker väcka henne, verkar Paulina närmast neddrogad. Ingamaj går till sjuksköterskerummet, där en äldre sköterska sitter och löser korsordet i länstidningen.

-Ursäkta mig, Paulina Evander, borde hon inte vara på barnpsyk?

-Ursäkta mig, men vem är ni?

-Ingamaj Öhman, jag jobbar på Frank Malmstens psykiatrimottagning nere i stan. Vi hade kontakt med Paulina först.

-Jaha, på så sätt. Ja ni får gärna ta henne med, vi har ont om plats.

-Ja men hennes föräldrar…? (Sjuksköterskan återgår nonchalant till sitt korsord.)

-De vill att hon ska läggas in här på längre tid. Så hon får väl stanna här en dag till då. Sedan får vi se.

-Vad får hon för medicin?

-Xanor. 10 mg åt gången.

–Är inte det väldigt mycket?

-Det får du fråga läkaren om? Men han har gått för dagen är jag rädd.

-Men det finns ju mycket bättre bensodiazepiner. Herregud, hon är ju alldeles neddrogad!

Nattsköterskan rycker på axlarna, markerar att det är slutpratat och Ingamaj går tillbaka till Paulina. Men hon sover och är omöjlig att väcka. I övrigt är dagrummet tomt. ”Ont om plats”? tänker Ingamaj. Här är ju inte en själ.

Ingamaj stänger av teven, lägger en extra filt över Paulina, och går.

Efteråt tar Ingamaj bilen tillbaka och slinker in på Nya Konditoriet för att ha något att blidka Frank med. Kontoret ligger i ett av stadens gamla vackra trähus på Axvallagatan, ett av de få som blivit kvar sedan hela centrum rivits, sanerats och renoverats. Ingamaj är djupt förälskad i det gamla huset med sin speciella doft i trapphuset, de fyra stora lägenheterna, de gamla fönstren med metallhandtag och djupa sittalkover. Hon bjuder Frank och den nyanställda hjälpredan Emily på katalaner och kaffe och säger att hon letat efter gummistövlar åt barnen. De äter och dricker och har det riktigt gemytligt medan mörkret sänker sig utanför. Det mörknar runt björkarna på gatan utanför. Det är lite snöblandat regn. Man kan ännu inte ana att det går mot ljusare tider.

Hemma får hon ta hand om Edith och Vilhelmina, som kommit hem från skolan. Middagen ska planeras, Niklas är på ännu en jobbintervju och kommer säkert inte att köpa med sig mat. Om han gör det, å andra sidan, så blir han alltid arg över att Ingamaj tagit sig friheten att laga middag själv utan att informera honom. Det känns som att vad hon än gör så blir det fel. Med Niklas får man alltid stå och bocka med mössan i hand och be om ursäkt att man existerar, tänker hon dystert medan hon öppnar ett gammalt paket renskav.

-Tror du pappa är arg när han kommer hem, säger Edith oroligt, hon som är den som talar mest av de båda tystlåtna systrarna?

-Nej, lilla gumman, säger Ingamaj och stryker dottern över håret. -Jag går och ringer honom nu, så vet han att jag fixar mat. Det blir bra ska ni se. Oroa er inte.

Flickorna sitter kvar vid köksbordet och dricker mjölkchoklad, allvarliga, rädda och väluppfostrade, medan det mörknar utanför fönstret. När hon ringt Niklas, som är färdig med intervjun och hoppfull och verkar vara på gott humör, så blir hon sittande inne i sitt arbetsrum framför datorn med mobiltelefonen i handen.

Varför hade Olle ringt? Att Bengt var död? Ja, än sen? Kanske borde hon berätta det för Lisabeth i alla fall? Eller… kanske inte? Det var bättre att inte låta gammalt slagg komma upp i dagen. Störa den björn som sover? Lisabeth skulle bara bli hatisk och upprörd. Det som göms i snö… Ingamaj hade inte talat med Olle på många år. Och… Fredrik? Nej det var ännu längre sedan. Han bodde väl kvar i Schweiz, tänker hon? Var säkert gift och hade barn. Kanske hon kunde söka på Internet och se om hon fick upp hans namn?

(34) ”Chokladsafari”

Fredrik hade bestämt att låta förhållandet med Sylvia få en chans. Det hade ju allt. Hon var snygg, kom från en rik familj i Zürich, så vad velade han för? Hoppades fortfarande att Diotima skulle höra av sig, fast det var en månad sedan hon ”initierat” honom på Hôtel du Lac. Men hon var ju inget att satsa på. En lyxprostituerad?

Men en annan röst pockar på honom: Diotima var mycket snyggare än Sylvia. Och mer spännande. Oförutsägbar. Hon skulle bli ett kuttersmycke att visa upp i båtklubben i Genève (som han ännu inte fått inträde i, det var osannolikt dyrt och krävde någon som ”introducerade” honom, men han hade redan tittat på en racerbåt i trä, väldigt snygg, och lagt ett bud). Han drevs av tävlingsinstinkten, för ingen annan man hade fått Diotima på Hôtel du Lac på fall, det hade han hört. Varför hoppades han fortfarande, tänkte han? För att han gärna ville hämnas på de rika medlemmarna i båtklubben och på hotellet? Slå dem med häpnad! Men i så fall måste han göra en framstöt först. Han bestämde sig för att vänta tills vidare.

Istället bjöd han flott ut Sylvia på en veckända där inget skulle sparas på. Han fick ta ett lån, det fanns inget annat att göra. Hans plånbok var inte gjord för det schweiziska nöjeslivet. Han hade låtsats vara alldeles för välbärgad inför hennes far, det var dumt.

Han hyrde en stor bil med privatchaufför och hämtade upp henne i Zürich. De körde några mil söderut, till ”Ur-Schweiz”: Luzern vid Vierwaldstättersee. Det var en bråddjup sjö omgiven av höga majestätiska berg, alplandskap med snö på topparna, gröna ängar beströdda med blommor och betande kor, en vy som fick vissa turister att tappa andan, blankt som ett vykort, andra, särskilt amerikaner, att tro att man var i Disneyland.

Här pilade turistbåtarna över sjön, precis som i Zürich och Genève. Här fanns grandiosa hotell, det var en turistort med anor från 1800-talet. Europas första bergbana upp till skidorten Rigi byggdes redan 1871. Klock-, ost- och brödbutikerna låg tätt.

Sylvia var förtjust i choklad, både i fast och flytande form. De besökte därför det förnämsta konditoriet i Luzern, Norma, och drack choklad ur stora guldkantade koppar. Personalen var klädd i bländvitt och otroligt artig. ”Tack, tack, tusen tack” var en ofta använd fras.

De strosade längs floden Reuss och gick på den berömda lördagsmarknaden, där fina lokalt producerade produkter, grönsaker, blommor och frukt såldes. Sylvia ville naturligtvis se det berömda konstmuseet Sammlung Rosengart.

På den enorma Imaxbiografen fick de se en film om chokladproduktionens historia, från böna till kaka, allt upplevt inifrån en farkost som såg ut som en chokladböna.

De körde förbi ”ängen” där det första schweiziska edsförbundet påstods ha slutits. Fredrik tänkte på Wilhelm Tell och äpplet, en historia som säkert inte var sann. Genom den långa Sankt Gotthardtunneln körde de till södra Schweiz, där italienska var vardagsspråket. I Locarno vid Lago di Como skulle de tillbringa kvällen och en romantisk natt, hade han tänkt.

 Fredrik gjorde sitt för att det skulle bli så bra som Sylvia önskade, och lät henne måla några timmar, medan han nervöst läste nyheterna på Internet. Inget nytt om hans käre ”directeur”, åtminstone inte i senaste upplagan av e-tidningen?

Men chokladen var inte lika förträfflig här som i tyska delen av Schweiz. Dagen efter, i Bern, ville Sylvia därför gå till Dieter Meiers butik, den gamle syntpoparen, som både hade biffkrog och en kött- och vinranch i Argentina. Lindtchokladen kom från Bern, och Sprüngli från Zürich, förklarade Sylvia, som trots att hon snabbt åt fem tryffelbitar med kaffe till, fortfarande var smal över både höfter och axlar. I den gamla delen av björnstaden Bern låg chokladbutikerna tätt, skyltfönstren dignade av godsaker, med chokladbönor från Kuba, Grenada och Bolivia. På Teuscher åt de Dom Perignon-tryffel, gåslevertryffel, ädelost och mexikanskt chockladsmör. Och på Sprüngli köpte de de populära små macaron-biskvierna med olika sorters chokladfyllning.

När Fredrik lämnat av Sylvia utanför café Flor i Zürich lovade han sig själv att inte äta choklad på ett halvår. Minst. Han somnade övermätt på hemvägen, och hela helgen lämnade ett rejält hål i hans plånbok, och en oroligt bullrande mage.

(35) ”Studentexamen 1991 (3)”

Det blev en vit kavaj med sluttande axlar och vida slag för Ingamaj, och en lite tuffare, randig på längden för Lisabeth. Båda hade varit hos damfrisören dagen innan och klippt lockarna enligt dagens mode. De var tacksamma att 1980-talshåret var borta. Nu var det mera rakt som gällde. Lisabeth hade ett enormt lockigt hårsvall som behövde mycket trimning innan hon var nöjd. När Olle ringde på hade han uppknäppt kavaj med fiskbensmönster och trådsmal gråmelerad slips. Han såg ut som en hallick från en parisisk bakgata. Ingamaj himlade med ögonen och skrattade.

– Du är inte klok! Om du bara hade lite mer hår på bröstet.

Hon pussade Olle på munnen, och de lät sig inspekteras av mamma Hildur, som såg till att de kom iväg till skolan. Olle hade klippt sin förfärliga (enligt Ingamaj) hockeyfrilla kortare och tagit bort det värsta i nacken. De hade beställt taxi, dagen till ära. Han och Ingamaj satte på sig studentmössorna och mamma Hildur tog ett foto till familjealbumet.

På skolgården mötte de Fredrik som hade en svart midjekort läderjacka och matchande tunn slips. Mycket tuff, enligt Ingamaj. Han blinkade menande åt Ingamaj som rodnade. De hade varit tillsammans för bara några kvällar sedan, i Fredriks studentrum öst på stan. Hon hade alltid dåligt samvete för stackars Olle när hon var med Fredrik. Men hon kunde inte dra ut på det hela: ikväll måste hon berätta hur det var. Bredvid Fredrik stod Bengt Kjellgren, deras finlandssvenske bekant som var läkarson precis som Fredrik. Han smålog lite fånigt bakom sina stora pilotglasögon och rätt-upp-stående blonderade igelkottsfrisyr. Ingamaj förstod plötsligt varför Bengt alltid tidigare haft snagg, hans nuvarande frisyr var inte snygg. Lisabeth hade stora runda proggiga glasögon och hon log tillbaka mot Bengt, noterade Ingamaj. Tillsammans gick de över skolgården mot ingången, för att ta plats i aulan.

Den fanns ingen kyrka i närheten, så alla sistaårselever fick tränga ihop sig i gymnasiets blomstersmyckade aula och åhöra den långrandige rektor Hjalmarsson tala länge och omständligt om ”den framtid som komma skall”, ”ert stora ansvar som samhällsmedborgare”, och ”när ni nu träder ut i livets bistra värld utanför gymnasiets trygga väggar”. Alla ekonomiska kalkyler pekade uppåt, datorerna hade förändrat världen radikalt, Berlinmuren hade fallit. Det var fortfarande, och i ännu högre grad ”och den gryende framtid är vår”.

(36) ”Älskade lilla mamma”

Det är inte helt lätt för Ingamaj att ta med sig flickorna och en motsträvig Niklas för att, en gång i månaden, äta middag hos Lisabeth. De är allt för olika. Lisabeth är studierektor på högskolan och tjänar betydligt mer än Ingamaj och Niklas tillsammans. Hennes man Morgan, en beskedlig idéhistoriker, är ännu ”bara” docent, dottern Matilda, som har Downs syndrom, och Morgans tystlåtne adoptivson Markus från ett tidigare äktenskap, en lång ranglig pojke från Etiopien med enormt krulligt hår, som mest sitter framför sin nya dator, helt uppslukad i sin egen 14-åriga dataspelsvärld.

Lisabeth och Morgan bor i en gammal trävilla en bit upp efter älven, i den lilla stadens riktigt välbärgade område, med ingenjörer, högskolelärare, företagare och ättlingar till skogspatroner. Det är ett gammalt s.k. majorsboställe, som en gång stått där regementet varit inne i staden. Det är från början av 1800-talet, och har t o m ett kulhål i ena knuten från det sista kriget mot Ryssland 1809. Det hade varsamt renoverats till ursprungligt utseende med stora ljusa salar där allt var i trä eller metall, stora breda vackert målade kakelugnar, en i varje rum, breda golvplankor och ett kök med en gammal murad spis.

Det var så långt ifrån Ingamajs och Niklas lilla nedskräpade katalog-radhus som det bara gick. Där var allting förbeställt från Myresjöhus, och ingen av dem hade orkat lägga ner särskilt mycket tid på utsmyckningar. Där låg barnkläder och ryggsäckar, sportkläder, skridskor, böcker och tidningar utspritt på golvet, allt i en enda stor röra. Hos Lisabeth är däremot allt i minutiös ordning, Lisabeth är nästan sjukligt pedantisk, ända ut i fingerspetsarna och hatar Ingamajs rumsliga kaos. Hon kräver total kontroll i hemmet, där Ingamaj saknar allt i den vägen.

Det som förenade Ingamaj och Lisabeth, förutom blodsbandet, var framförallt föräldrarnas gamla sportstuga i Flurkmark, en enkel sommar-sportstuga i trä från 1950-talet, som de delade på, och som ständigt var en källa till irritation, då Lisabeth krävde att Ingamaj skulle lägga lika mycket tid som hon själv gjorde på förbättringar och underhåll på stuga och tomt. Både ekonomiskt och i arbetstid. Diskussionerna slutade för det mesta med att Morgan mäklade fred, och att han och någon byggnadshändig kollega på högskolan utförde arbetet, medan Lisabeth gnällde och tjatade elakt på hans ständiga undfallenhet.

Utanför det stora majorsbostället står på farstubron av trä, två små gjutna kanoner som räddats från när regementet lades ner. Niklas fnös alltid när han såg dom och tyckte att det var olidligt ”pretentiöst”. Han vägrade alltid krama Lisabeth (och ingen annan utanför familjen heller för den delen) utan tog alltid formellt i hand med en trumpen kommentar. Ingamaj pratade alltid fort och nervöst som en hönsmamma, och försöker få alla att gå åt samma håll.

Den vackra middagen serveras på gammaldags porslin från mormor, glas från ett glasbruk i närheten, rullade linneservetter i servettringar av mörknat silver; den stora, med långa stearinljus och trädgårdsblommor utsmyckade matsalen pryds av gamla rustika trämöbler, inköpta på olika auktioner – hela rummet är enkelt och linoljemålat på de gamla träväggarna och breda golvstockarna, men den högtidliga allmogestilen är alldeles too much för Ingamajs och Niklas ”enkla” smak. Man tar sig under besvärad tystnad igenom middagen, sik från älven och kokt potatis med persilja, hollandaisesås, fruktkompott, ”svagdricka” och vatten samt grönsallad, ibland tryfferat med försiktig konversation, där varje ämne som kan verka upphetsande undviks. Ingamaj har på tungan att fråga Lisabeth om Bengt, men förstår innerst inne att det bara kan väcka dåliga minnen. Hon förmanar Edith och Vilhelmina att sitta ordentligt, äta med stängd mun, och inte lägga armbågarna på bordet. Den långe Markus med sitt stora krulliga hår får snart lämna bordet, och flickorna får följa honom för att titta på hans senaste dataspel. Matilda hade förpassats till en barnvakt som bor i närheten och passar dottern mot betalning.

Vad skulle man nu prata om som inte skulle reta Niklas, tänker Ingamaj? Ibland fick hon sådan ångest när hon satt på middag hos Lisabeth att det kändes som att hon ville kräkas.

– Har du varit hos mamma, säger Lisabeth torrt och bryter tystnaden medan hon häller upp kaffet, som är både ”grönt” och rättvisemärkt?

– Nja, har inte hunnit än. Har du?

– Jag var där i måndags, säger Lisabeth och sätter sig vid bordet, mittemot Ingamaj. Ser anklagande på henne när hon säger: Vi bestämde ju att ta varannan gång?

– Ja, jag vet… det är så mycket nu…

Lisabeth snörper på munnen. Det var så mycket hon också har på tungan, verkar hon tänka. Ingamaj jobbar ju inte ens heltid hos Frank nere på stan. Niklas går arbetslös fortfarande. Ingamaj är ständigt ute på sina ”eskapader”. Lisabeth menar utan att specificera det att Ingamaj försöker smita från sitt ansvar för mamma. Trots att det egentligen är Lisabeth som borde vara argast på ”lilla mamma”.

– SÅ mycket kan du väl inte ha att göra…?

Sen är det ju det här med att Ingamaj alltid måste göra som Niklas säger, lyda hans minsta vink och underliga bisarra infall, enligt Lisabeth. Där var systrarna Öhman sannerligen olika!

Så fel det blev. Lisabeth bet av meningen, som skulle fortsatt… ”att du inte kan hälsa på mamma två kvällar i veckan”. Mamma som ändå aldrig säger någonting. Det lät överlägset, och Ingamaj ser hur Niklas käkar stelnar till. Det var ju en indirekt kritik av hans befälsordning hemma i kataloghuset på Kullahöjden! Lisabeth kan inte avhålla sig från att vara elak, så är det bara.

Ingamaj invecklar sig i bortförklaringar som gör Niklas ännu mer irriterad.

– Vi har haft lagerinventering på jobbet. Du vet inte hur många klienter vi får just nu Lisabeth. Alla dessa stackars människor som ”går in i väggen” som det heter. Du vet ju själv hur många som går omkring och mår dåligt utan att säga ifrån? Du vet ju hur det är…

– Du behöver inte urskulda dig för Lisabeth, säger Niklas dovt. Hon har inget att göra med vad du gör eller inte gör.

Det blir tyst runt bordet. Lisabeth stelnar också till. Hon kan bara inte hålla tyst. Det går inte.

– Jag bara menar…

Niklas reser sig provokativt och börjar plötsligt vandra runt i det stora rummet, som nu ligger nästan helt i mörker, bara upplyst av svaga lågenergilampor och stearinljus. Ett romantiskt skimmer? Ingamaj vet att Niklas hatar det här halvmörkret (”naturligt kvällsljus”) hos Lisabeth, särskilt på vintern. Själv tänder han alla lampor som finns i huset, och helst ska det vara gamla hederliga glödlampor, som inte går att få tag i längre. Så mycket ljus som möjligt, särskilt på vintern. Niklas stannar framför fönstret och stirrar ut på mörkret utanför.

– Herre Gud, kan du inte sätta dig, säger Lisabeth irriterat och sneglar på Ingamaj, som bleknar och känner orosmolnen samlas över matsalsbordet.

– Nej, jag tror vi ska åka hem snart, säger Niklas. Det är förresten fotboll på TV3 som jag vill se.

– Nej, snälla Niklas, stanna en liten stund till, snälla du, klämmer Ingamaj mjäkigt ur sig.

– Säg inte emot, fräser Niklas som nu retat upp sig rejält. Hämta flickorna och håll snattran!

– Men lägg av nu Niklas! (Lisabeth kan inte hålla tyst.) Ingamaj kan gärna få stanna en stund! Vi behöver faktiskt prata om mamma!

Niklas stannar hotfullt framför Lisabeth, som sitter och stirrar rakt framför sig, på Ingamaj. Hon vägrar konsekvent att titta på Niklas. Ingamaj är nästan rädd att Niklas skulle slå till Lisabeth, men han hejdar sig, vänder efter en stund på klacken och tar sin jacka.

– Vem ska skjutsa hem flickorna då hade du tänkt? Ni har ju druckit alla tre? (Det var sant. Niklas var den ende som inte var lagom salongsberusad av Morgans vällagrade årgångsviner från Provence.) Lisabeth hugger till:

– Då får dom väl ligga över här då, vi har nog plats! Herregud, spela roll?

Niklas ser argsint på Ingamaj och hon förstår att hon är riktigt illa ute nu. Hon vrider sig på stolen som om hon grillats över en öppen eld, och funderar febrilt på vad hon ska säga.

– Vi… vi tar en taxi, säger hon, alldeles för tyst.

– För dina pengar då, säger Niklas upprört?! Ja, gärna för mig.

Ingen säger något mer, och till slut går Niklas ut genom dörren, och smäller igen den så att de gamla originalgångjärnen från 1700-talet skakar till och jämrar sig gnisslande.

– Herregud, hur står du ut? säger Lisabeth surt och börjar plocka ihop porslinet. Morgan, som suttit tyst som en mus under Niklas utbrott, skyndar sig att börja plocka ihop disken, medan Lisabeth häller upp varsitt glas vin till henne och storasystern. De behöver en riktig ”uppstramare” nu, tycks hon mena!

Lisabeth förstår inte riktigt Ingamajs prat om att hon bara stannar kvar i äktenskapet ”för barnens skull”. Någon ny man på allvar hade inte heller dykt upp i hennes liv. Frank var ju gift, och inte intresserad, vilket Lisabeth visste irriterade systern. Och Niklas, ja han kunde säkert fortsätta göra livet ännu mer surt för Ingamaj om hon lämnade honom. Ja Herre Gud, tänker Lisabeth, dricker och skakar bekymrat på huvudet.

Ingamaj skakar också obeslutsamt på huvudet. Nervositeten släpper lite när hon får mera vin och Niklas kört iväg med en rivstart från grusplanen utanför huset. Uppifrån barnens rum är det knäpptyst. De spelar väl dataspel? Eller lyssnar oroligt på hur det utvecklas nere i stora rummet. Lisabeth fortsätter mästra sin storasyster.

– Jag trodde faktiskt han skulle ge mig spö, säger hon och ser hätskt på Ingamaj! Fan att man ska behöva utstå sånt här för din skull? Fy fan! Får du inte nog!

– Du får inte provocera honom, Lisabeth. Du behöver väl inte vara så elak.

– Jag tänker inte vika ner mig för den där neandertalaren, fortsätter Lisabeth utan att vika en tum. Får du stryk nu när du kommer hem din stackare? (Morgan är ute i köket och diskar så Lisabeth kan tala hur fritt hon vill. Med elak röst.)

Ingamaj blir brännhet om kinderna och dricker snabbt mer vin. – Nej inte ikväll, säger hon och det låter verkligen inte som ett skämt. – Aldrig när barnen är med. Och han slår ALDRIG barnen!

– Nä hä. Åtminstone det. Så pass. Herre Gud, jag förstår mig inte på dig Ingamaj. Det har jag nog aldrig gjort. Du måtte älska att få stryk av Niklas.

– Nej du kommer nog aldrig att förstå det, säger Ingamaj eftertänksamt och tittar ut på mörkret utanför. Mot den mörka dystra skogen bakom huset lyser bara en enda hoppfull lykta från den timrade altanen. Långt nedanför den djupa slänten rinner älven, man kan höra bruset upp till huset om man spetsar öronen. Nej, Lisabeth kommer aldrig att förstå att det inte finns något så njutningsfullt som att underkasta sig, tänker hon rebelliskt för sig själv. ”Jag fattig syndig människa” som lilla mamma brukade säga när hon var på det humöret. Hon hade nog också njutit av det? Nej jag är inte som Lisabeth, tänker Ingamaj. Men det kommer hon aldrig förstå. Att hela livet kan kännas som att det bara handlar om makten att få slå, eller att få bli slagen. Ja, förmodligen gäller det i hela världen. Befalla, bestämma. Att styra eller styras. Med eller utan våld. Det är som att vi aldrig riktigt utvecklats sedan Neandertalarna, tänker hon. Att vi aldrig blir annat än ”Grottbjörnens folk”.

– Ja ja. Var och en blir salig på sin tro, som ”lilla mamma” brukar säga, fortsätter Lisabeth och dricker en klunk vin till. Men du måste hålla din del av mamma-avtalet. Jag tycker inte särskilt mycket om att behöva besöka henne två-tre gånger i veckan. Du får skärpa dig Ingamaj! För ”lilla mammas” skull.

Ingamaj dricker lite vin, det är verkligen gott (och dyrt) och hon försöker se mellan träden bakom huset, se och tränga in i kvällsmörkret, där älven brusar nere i älvdalen så det hörs ända upp till huset. Hon tycker ändå om systern, fast hon nog tycker att hon tar ganska mycket ansvar för mor och sommarstuga. Hon minns så väl sista gången mamma krävt att pappa skulle ge Lisabeth smörj med mattpiskaren, när hon varit ute för sent en kväll, utan lov. Hon var 15, nästan 16. Och det var inte första gången. Lisabeth var uppstudsig. Pappa suckade alltid så tungt. Men han var lika mycket under toffeln på mammas starka frireligiösa och nykterhetsivrande vilja, som Morgan. Innan de träffades hade pappa (enligt egen utsago) druckit varje helg, och mamma till och med gått på dans. Men det var slut med det när han träffade rika bonddottern Hildur Eriksson. Pappa var däremot uppvuxen under fattiga förhållanden i Norrlands inland, hos så kallade ”nybyggare”. De var båda första generationen som fick läsa på högre utbildningsanstalt. Men ifråga om ”smörjet” hade Ingamaj och pappa en pakt sedan många år. Han tog in henne i hennes rum och dammade med mattpiskaren på en lämplig kudde, medan Ingamaj skrek och beskärmade sig på låtsas. Ända tills mamma en gång gläntade på dörren och avslöjade dom. Stackars pappa! Och stackars Ingamaj!

Hur hade detta kunnat fortgå; förbudet att aga, eller slå barn, var ju tio år gammalt? Men det var inget som ”lilla mamma” brydde sig om. Pingstvän var hon, tämligen nyväckt sådan, och i församlingen rådde alldeles egna lagar. Hon var nästan 40 när hon fick Ingamaj. Hon var religiöst och strängt uppfostrad. Hennes rebelliska ungdomsperiod blev kort. Övertygad liberal. Hennes förtroende för regering och riksdag hade alltid varit lågt, så här långt ifrån Stockholm, och hon misstrodde starkt Alva Myrdals radikala idéer om barnuppfostran. Hennes gudstro var desto starkare, och att ”spara på riset” när det gällde barnens uppfostran var emot allt förnuft, menade hon. Men man talade inte längre högt om att man uppfostrade barnen med stryk, det gjordes väl snarast i smyg och pågick oförminskat under hela 1980-talet i det fördolda, var Ingamajs starka övertygelse. Hon skyllde alltid sin egen längtan efter att bli tuktad på mammas hårda sinne, och pappas undfallenhet.

Mammas regemente slutade emellertid den vårdagen när Lisabeth fyllt 16. Hon hade alltid varit atletisk och sportintresserad, bra i gymnastik och friidrott till skillnad från långa Ingamaj, vältränad och smidig, och till slut hade hon mitt för ögonen på föräldrarna brutit av skaftet på mattpiskaren, och slängt ut den på gräsmattan utanför huset! Då hade faktiskt ingen av föräldrarna vågat protestera mer. Mammas makt var bruten, och hon föll hårt från sin piedestal, tillbaka ner i bitterheten över livets hopplösa anti-auktoritära utveckling, den yngre generationens olydnad mot det fjärde budordet, och de följande åren var hon bara en skugga av sitt forna jag. Hon åldrades flera år på en gång. Hon och pappa Nils arbetade på som lärare på varsin skola till pensionen, men det skulle aldrig bli som förr. Jo, möjligtvis för Ingamaj.

(37) ”Studentexamen 1991” (4)

Ingamaj försöker vända sig om och få syn på Fredrik, som sitter några rader bakom henne i aulan, bredvid Bengt. Hon sitter bredvid Olle, men visar med hela kroppen att de inte är ”ett par” längre. Så inte Fredrik skulle få några idéer. Hon undviker skyndsamt att ta hans hand. Lämnar luft mellan kropparna. Att det inte var något längre mellan dem, det var något Olle vägrade erkänna för sig själv, men innerst inne visste han ju också att det var så. Under hela rektor Göranssons långa entoniga malande sitter de obönhörligt stelt och tysta bredvid varandra, nästan plågsamt stela, sedan börjar Ingamaj snegla över axeln igen för att få ögonkontakt med Fredrik.

De hade varit tillsammans kvällen innan, bara en kort stund efter skolan. Fredrik hyrde ett rum öst på stan, i ett gammalt gult trähus kallat ”läkarvillan” med vita knutar och burspråk. Ingamaj älskade Fredriks sätt att älska fysiskt. Han tog för sig, han var ganska hårdhänt, inte så passiv som Olle, behandlade henne inte som en porslinsfigur. Han bestämde istället hela förloppet och la henne beslutsamt på det sätt han ville ha det, utmanad av hennes eftergivenhet. På rygg, på mage, från sidan. Och Ingamaj njöt av att ge sig hän, av att bli betvingad och tagen.

Hon såg upp till Fredrik som till en auktoritet. Han var bäst i alla ämnen, skolkade ändå oftare än alla andra från gymnastiken, hade börjat röka först av alla, och deltog med liv och lust i skolans gymnasieförening som mest var känd för sina förnedrande initiationsriter. Ingamaj gick förstås med i den kvinnliga gymnasieföreningen, som ofta hade fester tillsammans med pojkarna, bara för att få träffa Fredrik. Han var ”hennes kap”, hon kände sig stolt och uppmärksammad i hans sällskap som aldrig tidigare. Man såg efter henne och Fredrik. Hon hade aldrig funderat på att det skulle vara nedvärderande för det kvinnliga könet att underordna sig mannen så här som hon fantiserade om. Det var en ordning hon inte ens ifrågasatte. Hon trodde att det var ”lilla mammas” åsikter som hon tvingats anamma. Att det var ”så hon var skapt”. Och för henne var det enklast så.

Nu satte gymnasiekören i med att sjunga.

Sjung om studentens lyckliga dag. Kom låt oss sjunga i ungdomens vår!

Om det var hon som förfört Olle i början av gymnasiet, så hade Fredrik bara behövt se på henne med sina mörka lite demoniska ögon för att hon skulle falla pladask, sista året i gymnasiet. När de hade franska ihop, hon och Fredrik, dröp det i henne av nervositet, hon satt som på nålar och hennes läppar klibbade ihop sig av nervositet när hon skulle läsa. Hon fick inte fram ett ljud, trots att hon var en av de bästa i klassen. Bara Fredrik var bättre i språk. Men de hade sällan lektioner ihop.

De gick inte i samma klass, men hade vissa ämnen gemensamt, framförallt i språk, där de båda var starka. Fredrik hade blivit imponerad av Ingamajs skriftliga prov, hon hade slagit honom flera gånger. Det noterade han och lärarna. Hjärtat dunkade i bröstet på henne så hon trodde det hördes varje gång läraren förklarade henne som segrare! Hon sträckte på den lite kutiga ryggen och blev röd i ansiktet när Fredrik från bakre bänkraden såg lite avvaktande intresserat på henne. Hon visste att hon såg bra ut, blond med långt rakt hår. Han var lång och lite atletiskt byggd. Lockigt, cendréfärgat, lite vågigt hår. Och att Fredrik satt bakom henne, lång och oerhört välkammad, oftast i en välsittande manchesterkavaj och såg henne i ryggen på lektionerna, med en ironisk liten grimas i mungipan, den som hon älskade så mycket, det kände hon som en glödgad kniv som stack henne i nacken.

Än klappar hjärtan med friska slag. Och den jublande framtid är vår!

Hon hade snabbt förhört sig om allt i Fredriks bakgrund. Den var mystisk och spännande. Han hade först bott ensam med sin pappa, som var överläkare på lasarettet, i en gammal läkarvilla bakom sjukhuset. (Långt senare fick hon veta att han också hade en mamma, som fortfarande levde.) De hade en hushållerska, vilket lät oerhört gammalmodigt. Fredriks mamma var död sedan länge, trodde hon, hon fantiserade om att han sörjde henne oerhört, det fanns något tungt och outtalat i ögonen på Fredrik tyckte hon, och att hon skulle ersätta hans mamma som maka och mor. Läkarvillan han bebodde med fadern var stor, med en stor trädgård med frukt och grönsaker för husbehov, tomten var en av de sista i sitt slag från den gamla trästadens forntid, innan den brann ner 1888.

Inga stormar än, i våra sinnen bo

Nej, de hade egentligen ett bekymmerslöst liv, hon och Lisabeth. Det värsta var väl frihetsberövandet. Att Ingamaj inte fick gå ut på kvällarna så mycket som hon ville. Men hon hade förstått att Fredrik var likadan. Att han sällan gick ut och slösade bort tiden på annat än läxor. De syndfulla etablissemangen var för övrigt få i Janteå. När man fyllt 18 kunde man kanske smita in på Hotell Dragonens bar eller på Hotell Esplanad. Det var allt. Studenterna möttes framförallt på konditorierna eller uppe vid Högskolan på den lokala puben. Stadsdelen Sunnersta hade sedan högskolan invigts blivit ett ”studentgetto” med oräkneliga rader fyravåningshus i rött tegel, men några samlingslokaler fanns inte, och Ingamaj kände inga som pluggade eller bodde där. Hon och Ewa fick smyga in på Dragonen ibland, bara för spänningens skull, där de blev antastade av äldre män som var handelsresande, eller officerare från regementet. Fredrik gick aldrig ut verkade det som, inte vad Ingamaj visste. Ibland gick han och Bengt och spelade biljard i en lokal vid Högskolan. Men där var knappast flickor välkomna. Det var pub och nästan bara killar gick dit. Och de tjejer som gick dit ansågs inte särskilt ”fina”.

Hoppet är vår vän, när vi dess löften tro, när vi knyta förbund i den lund…  

Det var finlandssvenske Bengt som på våren undrat om Ewa och Ingamaj ville komma hem till honom en kväll, den som skulle bli den mest minnesvärda kvällen i Ingamajs liv tyckte hon själv. Hans föräldrar var bortresta, den lilla villan var ledig – syftet var uppenbarligen att Ingamaj skulle få vara med Fredrik ensam på tu man hand. Ewa hade skvallrat om det för Bengt, som inte hade något emot ett tête à tête med den långa rödhåriga Ewa. Ingamaj kunde inte nog tacka Bengt. Han talade med en omistlig accent, hade fyra systrar som dominerade honom, och hade mobbats under hela sin skoltid. Ingamaj hade aldrig blivit mobbad, hon kände med de svaga i samhället, och Bengt tyckte hon om, och lite synd om. Fast när det hände, i högstadiet, hade hon inte vågat stå upp för honom. Inte en enda gång.

Där de härliga lagrarna gro, där de härliga lagrarna gro

Bengt och Ewa hade taktfullt dragit sig tillbaka till ett annat rum och Fredrik och Ingamaj satt kvar i köket och tåflörtade. Sedan flyttade Fredrik över till Ingamajs bordssida, de drack mer vin, såg in i varandras ögon och kysstes. Händerna letade sig fram till kroppens alla skrymslen och vrår, Ingamaj njöt av Fredriks smala atletiska kropp mot sin. De var nästan lika långa, han slog henne med några centimeter. Hon hade längtat efter den här stunden så länge, så länge, nu ville hon aldrig att den skulle ta slut. Hon tryckte sig nära honom, inandades hans hårdoft, lät sig tungkyssas. När Bengt och Ewa dök upp igen (inget osedligt hade hänt dem emellan påstod Ewa med emfas) så blev Ingamaj röd i ansiktet, skämdes och kände sig plötsligt berusad. Hon sa adjö till de andra alldeles för snabbt och sprang hela vägen allt vad hon kunde hem till Brinkvägen med trenchcoat och skärp fladdrande efter kroppen. Hon kände sig som en stormsvala på glidflykt. Fullständigt fri. Det var vår och milt på kvällen i staden, nästan varmt. Hon visste att hon var alldeles för sent ute på kvällen, som vanligt, och nu slog hjärtat och blodet dunkade i ådrorna, och vinet hjälpte till, så hon blev alldeles vimmelkantig. Men i bröstet ljöd bara ett enda långt triumfatoriskt segertjut.

Hurra!

(38) ”Diotima vill träffa dig”

Fredrik hade tillbringat en ny helg med Sylvia i Genève, med shopping på Globus och lunch på innekrogen Bottle Brothers. Sedan tog de spårvagnen till de bohemiska kvarteren Carouge, ett område på andra sidan floden Arve som tidigare låg i Frankrike. Längs trånga gator samsades antikvariat, en rad olika små chicka hantverkare som glaskonstnärer, möbelhandlare och hattmakare, skrädderier, cafeer och restauranger. De avslutade dagen med drinkar på klassiska nattklubben Chat Noir.

Sylvia ville gärna försöka sälja några av sina egna tavlor hos olika konsthandlare, och Fredrik försökte förtvivlat hålla masken. Såg hon inte att tavlorna var förfärliga, kitschig hötorgskonst med motiv från Paris med ekivoka damer och deras hallickar som spelade saxofon? Han höll sig diskret i bakgrunden och låtsades studera etsningarna med nakna damer. Försäljningen gick dåligt och Sylvia var misslynt.

När han satt henne på tåget till Zürich kunde han äntligen pusta ut. Han satte sig, oändligt lättad, på ett utecafé på kajen nere vid sjön. Han tänkte då alltid på när han sett bröderna Sundström komma i sin lilla motorbåt till kontoret den där morgonen, nere vid kajen. Det som lett till initiationen på Hôtel de Lac. Han visste var de arbetade. Han hade läst i tidningen att de borrat efter olja i centralafrika och nu var indragna i en process om påstått ”folkmord” genom bulvaner bland milisen i området. Det var inte särskilt smickrande, han visste inte vad han skulle tro? Kunde man tro allt som stod i tidningarna? Plötsligt dök Bernhard, hans bekant från Hôtel du Lac upp igen, i sällskap med en flicka med överdriven makeup och väldigt utmanande klädsel. Fredrik såg generat bort, men Bernhard var berusad och ville prata.

-Du är bra på att söka bidrag från EU, eller hur Frederic? (Bernhard vände sig till sin dam där de stod vid bordet.) Han är väldigt bra på att söka EU-bidrag, Frederic! Vår bästa! Kan… kan alla kryphål!!

Fredrik nickade utan att försöka låta allt för angelägen.

-Du vet att jag känner Sundström, de svenska bröderna. De är intresserade.

-Intresserade?

-Ja, om du kan flytta pengar mellan konton. Du vet vad jag menar? ”Pengatvätt” viskade han, alldeles för högt, och böjde sig fram mot Fredrik och utandades en tung doft av absint.

-Nej, Bernhard, det vet jag inte. Jag sysslar inte med sånt.

-Om jag säger så här då? (Bernhard försökte fånigt blinka med ena ögat, så överdrivet att hans sällskapsdam började skratta så högt att folk vände sig om på caféet. Usch, det här var så ”o-schweiziskt”, tänkte Fredrik irriterat. Pinsamt. Hade aldrig accepterats i Zürich! Man såg nästan aldrig en berusad människa där. Allt skedde med diskretion. Fredrik vinkade avvärjande för att få tyst på henne.)

–Diotima vill träffa dig, Frederic. Hon har frågat efter ”den snygge svensken”.

Fredrik försökte låta ointresserad. Det lät inte särskilt vederhäftigt.

-Du menar på ”hotellet”? OK, jag kan komma på fredag.

-Bra. Då säger vi det. Jag tror en av bröderna kommer också. De vill verkligen träffa dig, Frederic.

(Han klatschade till sällskapsdamen i baken.) Kom Angelique lilla, vi måste gå på cabareten nu!

Fredrik suckade och reste sig. Han kunde inte sitta kvar längre, alla skulle stirra på honom. Alla gjorde det redan. Kvällen var slut för hans del.

När han gick mot sin lägenhet på andra sidan sjön såg han tiggaren igen. Den fula jäveln! Han satt helt ogenerat utanför ett snabbköp, ”Nyckelpigan”, fast det var sent, skäggig och i trasor och räknade om och om igen sina kopparmynt i en plåtburk och rökte en cigarrettfimp han plockat från gatan. Fredrik kände ett stigande överväldigande obehag. Varför tog myndigheterna inte itu med tiggeriet i Genève, tänkte han! Det var ju avskyvärt! Vedervärdigt. Han hade kunnat skjuta den där smutsiga människan med sina egna händer… Så berusad var han!

(39) ”Ruby baby”

Venus av Gustav Holst, Ruby baby med Donald Fagen. Ingamaj hade suttit i tingsrätten hela dagen, och lyssnade nu på radion efter middagen och pustade ut i radhuset på Kullahöjden, medan flickorna läste läxor i sina rum. Det var lugnet före stormen, det vill säga innan Niklas skulle komma hem.

Det var ett våldtäktsmål på tinget som fascinerat Ingamaj. Ett par hade mötts på Tinder, och han hade genast börjat tjata om att få ”ligga”, men hon hade artigt avböjt. Men de var också gamla arbetskamrater, fast långt tillbaka i tiden. Hon ville därför inte vara allt för oartig.

När hon åkt till Barcelona för att plugga, hade han plötsligt dykt upp där också, som om han stalkat henne en längre tid. Till slut stötte dom ihop på en bar en kväll, innan dess var det bara sms-och digital konversation timme ut och timme in. Allt fanns dessutom noga dokumenterat. När de skulle bryta upp för kvällen, visste killen inte hur han skulle ta sig hem dit han bodde. Sa att sista bussen gått. (I Ersmark möjligtvis, men i Barcelona? Hört talas om taxi?) Naiv och berusad som hon var lät hon honom följa med sig hem för att sova över på golvet, och inte bara det: eftersom hon delade en lägenhet med flera andra, och alla sängar var upptagna, så lät hon honom dela soffa!

Mitt i natten vaknade hon av att han våldtog henne. Hon försökte göra sig fri men han höll fast henne runt halsen med armen. Rätten tog god tid på sig att reda ut hur han hållit henne, underifrån eller överifrån, om hon kunnat andas eller inte, om han tagit strypgrepp, om han klätt av sig naken före våldtäkten och när, och hur berusad hon varit. (Som om det spelat någon roll, tänkte Ingamaj? Men insåg sedan att advokaten jämförde vittnesmålet med det som gjorts efter våldtäkten, av polisen för två år sedan!)

Flickan hade efteråt rusat upp, in till sin rumskamrat, en tyska som nu flugit ända från Berlin till Janteå för att vittna i rätten. Dessutom vittnade flickans terapeut som fått henne att anmäla våldtäkten (vilket hans försvarsadvokat också misstänkliggjorde, varför hade det tagit över ett år?). (Ingamaj tänkte på Paulina, vilken hjälp hade hon fått?) Det hade tagit två år av äckel, självförakt och psykiskt illamående innan flickan äntligen anmält killen för våldtäkten. Förhandlingen drog ut över hela dagen, de hade knappt tid att äta lunch. Vittnena skulle höras på speciella klockslag, någon vittnade via länk från en annan tingsrätt, det tekniska fungerade inte som det skulle. Klockan blev halv sex innan allt var klart. Till Ingamajs glädje fälldes han, fast ord stod mot ord. Enligt en ny lagtext som slog fast att samtycke måste råda! Den psykiskt illamående flickan var övertygande, vilket inte han var. En kille från övre medelklassen med glasögon och snaggat hår. Några och tjugo.

Hon sneglade över på huset på andra sidan gatan, det hade redan mörknat. Det var en låg villa, vitt typiskt mexitegel. Hon såg sällan några människor där, vilket var konstigt, Niklas hade heller aldrig sett några. Han hade varit sur ända sedan de varit hos Lisabeth och Morgan. Ikväll hade han spelat basket med sina kompisar i sporthallen på Sandslätt. Hade han då förlorat så brukade han vara vresig och sur resten av kvällen. Den senaste jobbintervjun hade inte heller gått bra. Han var psykiskt labil, blev irriterad för minsta lilla, petig med detaljer, och det genomskådades alltid.

Men hon gillade tingsrättsförhandlingarna. Hon lärde sig nya saker hela tiden, inte minst inom juridiken. Nu hade domaren ringt och meddelat hur stor ersättning killen skulle ge till tjejen, för ”sveda och värk”, de hade inte hunnit med det tidigare, och påföljden överlämnades alltid till juristen. Hur värderade man för övrigt år av psykiskt lidande? 10 000? 20 000? 30 000?

Mörkret sänkte sig snabbt över gatan, gatlyktorna spred det gulvita ljuset i en cirkel under sig. Hon tänkte på ”Kullamannen” som varit tyst och osynlig i flera veckor nu. Men alla väntade förstås på var han skulle slå till härnäst, och tidningarna spekulerade. Alla kvinnor och flickor som kunde höll sig inomhus. Det var verkligen som i en krigszon. Ett krig mellan könen.

-Hur gick det i matchen? undrar Ingamaj solidariskt, när Niklas drumlar in och slänger sin sportbag med en smäll på golvet.

-Åt helvete!

Ingamaj sitter tyst. Ännu har Niklas inte tagit upp det som hände hos Lisabeth. Att hon var uppenbart osolidarisk? ”Olydig”, minst sagt. Osolidarisk. Men han brukade inte slå henne när barnen var hemma. Och han brukade akta sig för att slå henne där det syntes, det vill säga i ansiktet. Men nu verkade han mer än lovligt arg.

-Är kaffet slut? Faan!

Ingamaj sitter kvar vid köksbordet, under lampan, och väntar på att ovädret skall dra förbi. Niklas cirkulerar kring i rummet, skummande av raseri.

-Det är sista gången vi åker till din syster, hör du det!! För sista gången!

Ingamaj tiger. Hon skulle vilja säga ”Du kan inte förbjuda mig att besöka Lisabeth”. Men det är som om Niklas kan läsa hennes tankar. Vad hon har på tungan, men inte får fram. Att hon aldrig kan lära sig att ”lyda”? Att hon aldrig kan bli som en hund? Han ger henne plötsligt en örfil som träffar näsan, och får henne att nästan ramla av stolen. Det sjunger i huvudet, som hade det varit en gonggong.

När Ingamaj tar sig om näsan rinner blodet. Som små droppande rubiner ser hon blodet på den vita palstbordsduken. ”Ruby baby”. Inifrån flickornas rum är det dödstyst. De hör allt förstås, den upprörda rösten, slaget, stegen, smällarna. Det är en tystnad som man kan ta på och knäppa på, spänd som en gitarrsträng, en sträng som i vilket ögonblick som helst hotar att brista och gå av med en smäll.

(40) ”Studentexamen 1991” (5)

Efter samlingen i gymnasieskolans aula återvänder alla till den smyckade gamla skolsalen där klassföreståndaren fru Lindehell delar ut avgångsbetygen. För att vara något så otroligt viktigt som för ”den gryende framtid” så är det ovanligt uppsluppen stämning. Allt talar ju ändå för ”framtiden”. Alla ser fram emot en vidöppen arbetsmarknad, vissa näringar börjar avregleras, arbetslösheten är obefintlig, samhällets digitalisering har bara börjat, framtiden ser ljus ut. Olle grämer sig över några betyg som var lägre än han förväntat, i samhällskunskap, i franska och tyska. Ingamaj ser mycket nöjd ut och gör tummen upp till Olle. Alla granskar noggrant sina betyg, några betydligt blekare än tidigare på dagen, och de sätter på sig studentmössorna för att gå ut på den stora bron framför ingången, där föräldrarna står och väntar. Klockan är elva.

Olle har fått låna sin pappas studentmössa, gulnad på kullen. Ingamaj ger honom en flyktig puss och ser sig hela tiden om efter Fredrik. Hon misstänker att han har bästa betyg i stort sett i alla ämnen. Hon får svälja förtreten. Hon får fortsätta att se upp till honom och beundra.

Olles föräldrar står på skolgården med några presenter, blommor och blågula band. Lite längre bort står Ingamajs. De ska gemensamt gå upp till restaurangen Räntmästargården och äta lunch. Föräldrarna har inte träffat varandra innan, åtminstone inte ”officiellt”, och stämningen är lite dämpad. Det blir inte bättre av att Ingamaj är okoncentrerad och hela tiden försöker se vart Fredrik tagit vägen.

Många flickor är uppklädda i vita små nätta klänningar. Håret permanentat och nylagt, med spretlugg som Marie Fredriksson.

-Har du sett Fredrik, säger Ingamaj andfått till Olle? Hon märker inte hur angelägen hon låter.

-Jag tror han gick hem till sin mamma. Han gick nästan direkt.

Han hade varit på bron vid utspringet, men Ingamaj hade inte lagt märke till honom, och han hade bara gått därifrån utan att säga hej. Hon känner sig förfördelad. Lite bedragen. Besviken. Det gör lite ont i hjärtat.

-Tror du man kan dö av brustet hjärta, frågar hon Olle?

Han ser lite konstigt på henne. Innerst inne förstår han ju Ingamajs intresse för Fredrik och att hon bara tycker synd om honom just nu. Han lider lika mycket som henne, och av ungefär samma anledning. Men kan inte säga ifrån. ”Brustet hjärta”. I så fall var det en folksjukdom.

Vid lunchen, som är traditionellt gående smörgåsbord med sill, lax, potatis, löjrom, revbensspjäll, kalvsylta, köttbullar och sommargrönsaker förs en artig konversation om i stort sett ingenting. Både Olle och Ingamaj sitter och skruvar på sig, beredda att flyga från bordet så snart tillåtelse ges. Lisabeth ansluter, mycket nöjd med sina betyg hon också. Olle ser att hans föräldrar är missnöjda med hans betyg. De är inte alls i klass med systrarna Öhmans. Särskilt hans mamma ser plågad ut. Ingen säger något när kaffet serveras.

-Vi måste förbereda festen ikväll, säger Ingamaj med en nickning åt Olle och ler mot sällskapet vid lunchbordet.

-Å blir det föräldrafritt, säger Olles pappa och småler menande?

-Ja, för en gångs skull, säger Ingamajs paranta mamma med torr röst. För en gångs skull. Och jag hoppas ungdomarna lever upp till ansvaret.

Hon ser bistert på Ingamaj och Lisabeth.

-Det tror jag säkert att dom gör, säger Olles snälla mamma, överslätande.

Ingamajs pappa är tyst som vanligt. Han har ljus sommarkavaj med breda slag och matchande alldeles för lång slips. Tunn fjunig blond mustasch, tunnhårig med överkammat hår. Han är från en fattig by i Norrbotten, en av få av nio syskon som fått studera vidare. Ett tungt ansvar, som aldrig riktigt lämnat honom ifred. Han var ju den som fick studera istället för att vara hemma och hjälpa till på gården. Han är liksom lite för liten och tunn för sina ljusa bomullsbyxor, den rymliga kavajen med och den lite för grälla slipsen. Håret vattenkammat och delat över den kala hjässan. Det Olles pappa lite föraktfullt kallar ”hämthår”. Han har lovat döttrarna att han och Hildur ska sova över i sommarstugan. Vet så väl hur de sett fram emot examensfesten. Irriterat märker han hur hustrun redan våndas över vad som eventuellt ska kunna hända ikväll?

(41) ”Studentexamen 1991” (6)

Olle cyklade efteråt till östra delen på stan, till Fredriks lilla hyresrum på Storgatan i ”Läkarvillan”. Fredriks mamma (som en gång var hushållerska hos pappan) hade flyttat till en liten lägenhet i lasarettsbacken sedan hon och Fredriks pappa skiljt sig, och Fredrik ville ha ett eget rum för sig själv. Fyra ungdomar delade därför på en lägenhet i ett gult vackert trähus med glasveranda på östra delen av Storgatan, innan den svängde upp mot lasarettet. Det luktade fortfarande svagt av äpplen i porten efter förra ägaren, en frukthandlare.

Fredrik var ensam när Olle kom. De pratade politik, kriget i Jugoslavien, kommunismens fall i Sovjetunionen och Östeuropa. Datoriseringen, Fredrik var full av tillförsikt inför alla möjligheter som nu plötsligt öppnade sig i Europa. Han beundrade finansmän som Anders Wall och Erik Penser. Risktagare. Han tänkte flytta till Stockholm och hade sökt in på Handelshögskolan. Olle ville inte flytta och var bedrövad över Fredriks beslut. Denne försökte övertala Olle att följa med. De drack varsin starköl (båda fick ju gå på Systembolaget nu) och Fredrik spelade Stings senaste album. Olle gick som katten kring het gröt.

-När kommer du ikväll? Till Ingamaj?

-Vi får se. Inte för tidigt. Åtta kanske?

-Så sent. Kan du inte komma tidigare?

Fredrik höjde på det höga smala ölglaset och skålade.

-Skål broder. Jag vet inte. Jag ska äta hos mamma, vi får se när hon släpper iväg mig? Du då?

-Jag har lovat hjälpa till och duka, sa Olle och hörde hur mjäkigt och underdånigt det lät.

-Ä lämna det åt systrarna Sisters. Det är ”kvinnogöra”. Sitt här en stund i stället, det har vi karlar förtjänat.

Olle gillade inte den grötmyndiga tonen. Han ville säga något om Fredriks, som han tyckte, unkna kvinnosyn, men avbröt sig. Som vanligt. Det blev tyst en stund.

-Vad tycker du egentligen… om Ingamaj?

Fredrik funderade länge.

-Jo, jag gillar henne. Hon är helt OK.

-Lite mer än så är det väl? Hon… hon är… väldigt förtjust i dig.

-Öh… jaha. Men ni är väl… ett ”par” så vitt jag vet? Du och…?

-Ja… jo… det är klart…

-Vad ska hon göra i höst?

-Hon ska vara au pair i Paris. Plugga franska.

-Ah les filles françaises! Mais c’est magnifique!

Fredrik försökte skämta bort den alltför personliga konversationen. Han är inte alls så säker på vad han egentligen tycker om Ingamaj. Förälskad? Nej nog inte. Och han tänkte definitivt inte stanna i den lilla staden Janteå efter studentexamen för att ta reda på det.

-Vi kanske kunde åka dit och hälsa på henne, sa Olle och försökte undvika ”pudelns kärna”? Paris om våren?

-Javisst, varför inte? Jag vill börja på Handels i Stockholm, eller Göteborg i höst. Måste bestämma mig snart. Bengt också, tror jag.

-Jag trodde du skulle börja i Stockholm?

-Ja jag tänkte det först. Men Göteborg lockar. Närmare England och kontinenten. Jag har en kusin som bor där. Jonas de Verdier.

-Jaha, sa Olle lite besviket. Göteborg var ännu längre bort än Stockholm, i hans horisont. Båda lät lika hotande.

-Ja man kanske skulle flytta i alla fall, sa han osäkert. Du har kanske rätt. Varför ska man stanna kvar när alla andra åker? (han hörde själv hur besviken han lät).

-Självklart! Här kan man väl inte stanna tills det växer mossa ur öronen.

Det knackade på dörren och Bengt kom in, lång och med blont hår som stod rätt upp, och stora pilotglasögon.

-Jaså är det här ni sitter och ugglar, sa han på sin karakteristiska finlandssvenska, och kastade ner sin rangliga avlånga kropp i en liten fåtölj, som såg väldigt obekväm ut. Alla möbler i lägenheten var övertagna av ägaren.

Bengt fick en öl och de fortsatte prata om framtiden. Fira att man fick gå och köpa ut. Och alltid framtiden, sällan om det som var nu. Bengt såg också fram mot det ”fria studentlivet”. Han skulle plugga till ingenjör i Lund och talade lyriskt om studentkarnevalen, som hans föräldrar berättat om. Inte minst om hur alkoholen flödade. Olle kände sig lite främmande inför lovsången. Lund? Något annat än att läsa statskunskap på högskolan i Janteå hade inte föresvävat honom. Inte särskilt spännande.

-Du då Olle! Vad ska du ha för dig i höst!

-Jag har sökt statskunskap på högskolan. Journalist kanske. (Han hade redan fått skriva några debattartiklar i lokaltidningen om kårvalet och politiken.)

-Murvel alltså, sa Bengt och flabbade (som han själv kallade det).

-Ingamaj ska flytta till Paris i höst. Au pair. (Fredrik lyfte på glaset och skålade.) Skål för kvinnorna! Och för Paris på våren!

Bengt log med hela ansiktet, som han brukade. ”Då får vi ju bra spridning på sällskapet” sa han och drack med djupa klunkar.

Olle satt tyst. Han kände en stigande oro som började i magen någonstans och sedan spred sig, med alkoholens hjälp, ut i hela kroppen. En malande oro för framtiden.

(42)”Ur Olles dagbok” (2)

Måndag 31 oktober

”Hans ville för ovanlighets skull träffa mig idag på morgonen. Vi satt i hans arbetsrum på var sida om hans välskötta skrivbord, med utsikt över Kista-torget.

-Hur mår du egentligen? var det första han sa.

Jag förstod inte frågan.

-Vad menar du? Jag mår utmärkt. Har inte mått bättre.

-Hmm…

Hans, den buttre och på många sätt oförutsägbare skåningen såg ner i det PM han satt och läste i på skrivbordet, som vore det en handskrift på något länge sedan utdött språk. Kilskrift kanske? Det var alltid så svårt att utröna vad han egentligen ville. Det var inget fel på min hälsa. Jag förstod inte vad Hans menade. Alltid lika gåtfull. Han svalde alltid hälften av meningarna, och mumlade för sig själv på skånska så ingen blev riktigt klok på vad han ville säga, på sin obegripliga malmöitiska. Han var en skicklig statistiker och prognosmakare, en av de bästa, men som chef var han otydlig, oförutsägbar, vag, och kunde vara vresig och irriterande.

-Hmmm… Jag ser det som min plikt… som min skyldighet… som din arbetsledare… ja du förstår nog vad jag menar…

-?????

-Jo alltså… Kjell…

 IT-Kjell? Hans reste sig, stängde dörren till sitt rum och gned sig på den utstående kerubhakans få skäggstrån. Runt den kala huvudskålen stod en krans av krulligt rödlätt hår. Han övergick till att klia sig i huvudet, länge och omständligt. Det knollriga rödlätta håret växte frodigt på var sida om en bred kal huvudskål, han såg alltid lite satyrisk och fullifan ut. Vad skulle han nu kläcka ur sig? Han sa, som för sig själv…

-Tja, om det vore så lätt… hmmm…

Han satte sig och knäppte händerna i böneställning. Såg upp i taket. Det såg ut som han mediterade. Eller sov. Så sa han, eller pressade äntligen fram det förlösande:

-Olle, för ditt eget bästa. Du får ge upp henne.

-Ge upp…?

-Ja, hon som du träffar. Hon som var här på kontoret med dig för en vecka sen. Ja, jag … funderade länge på var jag sett henne, sen gjorde jag lite efterforskningar… ja som din ”chef”… du förstår nog… för ditt eget bästa… Kjell såg henne också… Du trodde väl inte att det skulle passera oanmält?

(För mitt eget bästa? Jag förstod fortfarande inte vad fan han menade. Eller ville inte förstå.)

-Nu får du vara snäll och upplysa mig om vad jag gjort, för helvete, och varför jag inte kan träffa Eleonora mer? För det är väl henne du menar?

-Eleonora? Jaså heter hon det? Eleonora? Aha. (Hans bet sig länge i underläppen och sög på den medan han formulerade fortsättningen i huvudet. Outgrundlig som en sfinx.) Så stötte han fram:

-Nja, hon heter faktiskt inte så. Jag kände igen henne efter ett tag, när jag började tänka efter, Kjell också. (Lång paus.) … Det är ju Lilian Bernhard, ekonomichefens fru…

(Lilian Bernhard?! Jag höll på att sjunka genom golvet. Det var som en mindre jordbävning inombords. Bernhard!! Vår egen ekonomichef? Det kunde väl inte vara sant!)

Till slut sa jag… -Lilian Bernhard? Nu fattar jag inte ett skit…

-Ja, jag har bara sett henne på kort, då jag var en gång hos Tomas på åttan, ekonomichefen, för ett år sen. På hans rum alltså. Enda gången jag sett henne på bild faktiskt. Han har ett foto av familjen på sitt skrivbord. Det är hans fru. Jag är helt säker. Om de inte är skilda? Jag har minne för ansikten. Sen var hon här någon gång i ett ärende för några år sedan. Som hastigast. Men då var hon mörk. Måste haft peruk. Jag fattar inte varför hon fortsätter att sol- och våra karlar som hon gör. Tar sådana risker? Förödmjukar honom också? Han har problem med det. Ja hon också. Det har han sagt, högst förtroligt förstås… Du visste inte om det?  Men här, på vårt kontor. Här på jobbet! Stackars Tomas. Hon har väl dillat i dig en massa smörja nu, eller hur?

-Nej, verkligen inte. Hon sökte upp mig för … för att… ja för att… Men hon sa att hon jobbade på Siemens? Där… (jag pekade mot andra sidan torget).

-Jahaja, fortsatte Hans och rullade tummarna med knäppta händer i knät och såg ut som en katolsk präst i färd med att ta emot bikten. – Jahaja. Ja hon har säkert varit där på någon tillställning med deras personal också. Haft ihop det med någon ung påläggskalv där också. Som om hon jobbade ”undercover”. Men det gör hon alltså inte. Jobbar på Siemens alltså. Jag tror hon lider av mytomani. Jag är ledsen att behöva säga dig det här. Hon är … vad säger man… lättfotad. Mytoman. Hon har en diagnos också. Hon är bipolär. Hon SOL och VÅRAR dig Olle. Passa dig noga om Tomas får veta det. Passa dig jävligt noga (nu svor han till och med, det hade jag aldrig hört förut). Då har du jobbat här för sista gången, ja inte bara här förresten. Du får aldrig ett jobb mer inom den här sektorn, never, var så säker.

Jag satt alldeles tyst. Jag var i fullständig chock. Fackliga rättigheter? Nej, det var nog inte att tänka på just nu.”

(43) ”Hustrumisshandlad?”

Ingamaj läste igenom sina anteckningar från tingsrätten. Särskilt det hon hunnit anteckna om den som hon trodde var ”Kullamannen”. Han hade inte slagit till på flera veckor nu, i tidningen funderade man på varför. De stora kvällstidningarna hade skrivit spaltmeter om Kullamannens tre våldtäkter och överfall. Journalister från TV hade synts inne i centrum i flera dagar. Men hon var fortfarande övertygad om att han bodde i närheten. En helt vanlig man, förmodligen med fru och barn.

Allt talade för det. Att han utgick från sitt eget hem. Hade någonstans att fly till efteråt. Han kunde säkert vara gift och ha barn också. En vanlig familjefar, som Ewa sa. Våldsamma tendenser. Absolut. Ett dåligt äktenskap? Kanske.

Varför intresserade hon sig så mycket? Funderade på hur han tänkte? Det var ett psykologiskt fall, det var inte ointressant. Hon tyckte hon hade en viss insikt. Hur var det att vårda en sådan människa? Förstå hur han tänkte?

Och varför trodde hon att han bodde vid deras gata? Kvinnlig intuition? Mannen i tingsrätten, den välbyggde, han som hade misshandlat sin fru, men släpptes direkt för att ingen vågade vittna? Hon trodde kanske att hon såg något som ingen annan såg?

Niklas hade varit ganska lugn nu, sedan utbrottet när han slog till henne i köket. Hela familjen gick nu som på nålar för hans nästa vredesutbrott. Tänk att Ingamaj i början till och med tyckte att hans lynnighet var ”charmig”. Hon tyckte om att han tog hårt i henne, tvingade henne till att ha sex, var dominant och nästan våldsam. Långsamt blev det värre och värre, hon märkte det knappt förrän han slog henne på riktigt, så det blev blåmärken över hela kroppen. Gradvis allt hårdare slag. Men han hade aldrig slagit henne i ansiktet förut.

Några kvällar senare hade hon gått på körövning i kyrkan på Söderslätt, Backakyrkan. Blåtiran skyllde hon på att hon slagit i en kökslucka. Hon tänkte inte gömma sig. Men hon märkte hur folk drog sig tillbaka, nästan skrämda. Misstänksamma. Hustrumisshandlad? Allt tal om Kullamannen hade skrämt upp särskilt kvinnorna också, man tolkade allt till det värsta.

Niklas fick vara hemma med flickorna. Han var snäll och korrekt mot dom, nästan överdrivet ångerfull och omhändertagande; det verkade som att han just nu tog ut all sin ilska på henne. Men han blev alltid grinig när Ingamaj kom hem efter körövningen. När hon inte var hemma så att han kunde ha henne under uppsikt. Han gick åt sidan och slöt sig som en mussla. Det var som att de inte kunde vistas i samma rum. Han ville helst inte ge henne någon frihet alls. Eller var han rädd för vad Kullamannen kunde hitta på? Flickorna försvann snabbt in på varsitt rum, med dörrarna på glänt så att de skulle höra vad som sas där ute.

Hon såg att någon var i huset på andra sidan gatan, ett lågt enplanshus. Det var ovanligt. Det lyste plötsligt i köket. Mannen bodde där i alla fall, med sin nya kvinna, som hon sett i Tingsrätten. Hon hade aldrig sett några barn. Han var ”art director” mindes hon från tingsrättspapperen. Nyinflyttad från…? Hon funderade på om hon skulle ringa polisen?

-Vi kanske får sälja huset och flytta till en lägenhet, säger Niklas när han sitter och går igenom räkningarna på köksbordet. Det går inte det här. Kolla elräkningen! Den slår ju alla rekord! När min a-kassa tar slut får vi flytta.

Ingamaj serverar honom en kopp thé och klappar honom på axeln. Törs inte säga att han ju alltid tänder alla lampor, som hon släcker efter honom, på vintern. Hon försöker göra sig till en andäktig skugga, en god hustru, fundera ut hans sinnesstämning var stund, och hur hon förväntas uppträda.  

-Du ska se att det blir bättre, försöker hon lamt. Du fixar snart ett jobb ska du se.

Niklas ser bara sur ut, så det var inte rätt taktik inser Ingamaj. Ett bra projektjobb på muséet hade gått om intet för honom, när staden dragit in bidraget till tjänsten. Det var i backen ned mot staden, nedanför museibacken, som Kullamannen slagit till senaste gången. Där var mörkt i deras del av staden på vårkvällarna. Folk rörde sig sällan ute, utom i bil eller på cykel. Nu krävde man bättre kvällsbelysning för säkerhetens skull.

Hon hade helst velat gå ut en stund och få frisk luft, istället för den komprimerade och tryckta stämning som rådde i köket. Men hon vågade inte be Niklas om lov.

Hon går och lägger sig, och söker lite planlöst på chattsidorna efter någon man i hennes smak. med lagom ”våldsamma tendenser”. Öm, men inte allt för öm.

(44) ”Hôtel du Lac”

Fredrik var tillbaka på Hôtel du Lac, den diskreta herrklubben precis vid franska Alperna, med Jurabergen i fonden. Nu gick han vant med en stor öl ner till ”members lounge” som om han aldrig gjort annat: med tillgång till källaren, till de olika cellerna, där han såg unga söta hårlösa pojkar som knappt såg ut som 18, ha sex med varandra eller med äldre män. François sa att de var från östeuropa och inte hade arbetstillstånd, således helt utlämnade till sina hallickar och bordellägare i Frankrike, Tyskland och Schweiz. I andra rum uppträdde män och kvinnor i heltäckande lack- och läderdräkt, och piskade och förödmjukade framförallt äldre män. ”Många är väldigt välbärgade, kända finansmän och företagsledare” sa Francois hemlighetsfullt. ”Du skulle bara veta vilka namn det är! Tänk om det här kom ut, vilken skandal det skulle kunna bli. Tro mig, min anteckningsbok är värd sin vikt i guld!. Skandal pressen skulle betala mig en förmögenhet för den.”

-Är det ingen som skrivit om det i pressen än, sa Fredrik tvehågset? (I Sverige skulle det ha undersökts under lupp av kvällstidningarna.)

-Nej, du är inte klok. Det är absolut sekretess! Man skulle dementera direkt och stämma skiten ur den som skrev något om Hôtel du Lac. Officiellt är det en renommerad tennisklubb som äger hotellet. Bröderna Sundström är delägare. Det är en ära att få spela här.

Fredrik roades av hur blekfeta många av de nakna finansmännen i källaren var, som man kunde spionera på i en liten lucka i den låsta dörren. Nu, utan sina flotta kontor, sekreterare, Armanikostymer och Rolexklockor, så de ut precis som vanliga överviktiga nakna Svenssons. En ynklig syn. De var fastspända på träställningar, kröp på golvet i hundkoppel, klädde sig i damunderkläder och kysste stilettklackade skor och långa damstövlar av lack.

-Finns det minderåriga här, undrade Fredrik när han ledsnat på att se de ålderstigna finansmännen piskas med ridspön och sexsvansade ”katter”.

-Nej, det hoppas jag inte. Det finns andra klubbar för sådant. Där har varken du eller jag tillträde.

-Och Diotima styr allt det här, sa Fredrik med beundran i rösten för en sådan skicklig kvinnlig entreprenör, när de återvände till den stora upplysta salen med den enorma bardisken och kristallkronorna, där diskret stråkmusik som smekte öronen strömmade ur högtalarna.

-Hon är boss ja, tekniskt sett, sa Francois och lyfte på glasögonen för att närmare studera baken på en thailändsk ung kvinna som serverade drinkar vid nästa bord, i en väldigt åtsmitande dräkt av syntetläder. ”Men det är andra som äger den förstås.”

-Är hon bara med på initiationerna, sa Fredrik och spanade ut över rummet för att få en skymt av sin tillbedda?

-Ja. Har vi tur kommer hon hit och sätter sig en stund ikväll. Hon är så satans snygg!

I nästa ögonblick kom hon upp ur underjorden, åtföljd av Erland Sundström, en av bröderna. François presenterade Fredrik.

-Åhå, det är du som jobbar på Ideoma, sa Erland, som var klädd i en diskret ljusblå kavaj, tunt bakåtstruket hår och med ett utseende som var totalt intetsägande. Ljust hår, smala axlar, vattniga blå ögon. Fredrik blev lite besviken när han såg den store så här på nära håll. Men sträckte på sig när han förstod att han var ”känd”.

-Jag känner er chef i Bryssel, le directeur d’etablissement, fortsatte Erland Sundström på svenska och fingrade på sin Dry Martini. Du vet väl att han är särdeles mutbar, sa han och log. Vi är väldigt intresserade av att samarbeta i ett nytt afrikanskt projekt i centralafrika med er, ja det känner du väl till. Vi skulle vilja söka pengar hos er för något nytt ”demokratiprojekt”. Som kan ena stammarna därnere med hjälp av lite europeisk parlamentarism? Där passar ni ju bra in också, eller hur. Hur mycket talar vi om? (Han sneglade på Francois.)

Fredrik hade hört att bröderna var misstänkta för att ha uppmuntrat till folkmord i Mali. En svensk utrikesminister hade suttit i styrelsen i deras gruvbolag. Fredrik sa ingenting utan nickade bara. Försökte bara hålla med. Njöt av att sola sig i glansen med Diotima. Nu var det nya rika oljefyndigheter som skulle exploateras i Sahara, men de nomadstammar som bodde på området måste först ”förflyttas”, med eller utan våld. I stamkonflikterna i centralafrika förekom massvåldtäkter och stympningar av händer och fötter. Han hade läst allt i ett stort reportage i Times Magazine, men det kunde han inte låtsas om just nu. Han förbluffades över hur kall Erland Sundström var. Hans vattniga ögon, den uttryckslösa rösten. Helt oberörd. Som 1940-talets namnlösa nazister. François log över hela ansiktet och nickade menande åt Fredrik.

-Fredrik har ju total insyn i Genève-kontoret. Han har tung ”intél” kan man säga. Vi kommer att samarbeta bra.

Diotima såg på Fredrik med sin inträngande blick, men reste sig efter en stund. Hon visade inte med en min att hon kände igen honom. Om hon gjorde det? Munnen var som ett utdraget intetsägande streck. Kände hon alls igen honom, tänkte han, och det stack till i hjärtat?

-Vi kanske kan ses på mitt kontor nästa vecka och prata vidare, sa Erland Sundström och reste sig? Om du ursäktar? Ring min sekreterare först. (Han gav Fredrik sitt visitkort, mycket dyrt och elegant. Formgivet.)

Han reste sig och gick över till en världsberömd fransk cyklist, som stod i baren, fånigt liten och tunn bredvid den store bartendern.

-Det är Bernard Hinault, världsmästaren, sa François beundrande och såg efter Erland, som liksom släntrade över till bardisken. En i mängden, ”vara men inte synas”. Cykling var en av hans passioner.

Fredrik kände sig som fallen från skyarna. Han solade sig i glansen från kristallkronorna och de venetianska glasen, i glansen från bröderna Sundström och deras entourage. Det var en konstig känsla av… makt? Han såg den långa sobert svartklädda Diotima frottera sig i sin kurviga kropp vid bardisken med några storväxta afrikanska män i väldigt åtsittande Armanikostymer. Hans hjärta sjönk som en sten in i bröstet, det slog dubbla slag av upphetsning. Hon hade inte låtsats om att de setts nere i källaren, ja t o m haft sex ihop. Inte med en min! Ett sånt kylskåp till kvinna! Hade det trots allt bara varit en pervers fantasi det han varit med om i källaren? Var det ens på riktigt?

Han kände sig besviken (och sviken), som man kunde göra när man gick på gymnasiet och såg den man var mest förälskad i dansa alldeles för tätt med någon annan. Det var krossade hjärtan, fruktansvärd tomhet och en känsla av att livet var slut. Något han inte känt sedan han var mycket ung. Och verkligen undvikit sedan dess. Men han blev (konstigt nog) ännu mer sporrad att snart bli någon att räkna med på Hôtel du Lac. I framtiden.

Ännu större. Mäktigare.

Kärlekssorg? Nej, det var en väldigt konstig känsla som Fredrik inte upplevt på mycket, mycket länge.

(45) ”Paulina”

Ingamaj ringer senare på dagen Paulinas mamma för att höra hur flickan mår. Fast hon vet att hon inte borde.

Hon fick ju inte engagera sig hade Frank sagt, men hon kan heller inte glömma den där kvällen hon träffat flickan på mottagningen, i det där konstiga skymningsljuset, totalt förtvivlad och förstörd av alla mediciner. Den lilla smala försvarslösa flickan får hennes hjärta att gråta blod.

Hon ringer fru Evander, som svarar stressat.

-Du får tala med psykmottagningen på sjukhuset, hon är väl fortfarande där!

-Men det har ju gått en vecka… Hon skulle ju bara vara där några dagar…?

-Ja, här är hon inte. Ja, vi klarar inte av att ta hand om henne längre, så enkelt är det, svarar mamman skarpt. ”Hon driver vind för våg. Läkarna rekommenderade att hon stannade för observation på en vårdavdelning på lasarettet, det är allt jag vet.”

Samtalet avbryts abrupt.

Ingamaj ringer, och till slut, efter att ha kopplats hit och dit en lång stund, får hon tag på rätt vårdavdelning på psykiatrin. Svaret får henne att kippa efter andan.

-Ja… jo… kanske… men vi har inte sett till henne på flera dagar. Nej, vi kunde inte hålla henne kvar, det är ett fall för kommunen eftersom hon inte betraktas som ”sjuk” i medicinsk mening. Egentligen är hon ju föräldrarnas ansvar. Men nu ringde en tjänsteman från kommunen… Ja… Få se nu… Jo just det. Oj, jag ser här: Polisen fann henne i en park.

Det blir tyst en stund i luren. Så kom en tung suck.

-Paulina tog sitt liv igår kväll… ja förstås, det är tråkigt det här, vi har tillsatt en internutredning, hon hade på något sätt lyckats komma över en hel burk tabletter… Kanske stulit, köpt av någon bekant eller langare… Det skedde i natt, vi har inte ens hunnit ringa hennes föräldrar, det har varit så mycket här på morgonen… ja, jag beklagar verkligen…

Lång tystnad innan Ingamaj viskade: ”Ja tack då”,

Hon kände som om hjärtat skulle stanna i bröstet. Hon fick svårt att andas och ville kräkas. Tiden upphörde för en stund att existera för henne, hon kände hjärtat dunka i bröstet och hon satt en stund som slagen av blixten med luren i handen, och hörde bara svagt någon som ropade ”hallå” och sedan la på. Hon visste ju så väl… hon fick inte engagera sig i patienterna, ”kunderna”. Det underströks särskilt i uppgörelsen med landstinget. Men nu kände hon sig medskyldig. Det hade hon inte behövt göra var det en röst som sa någonstans i bakhuvudet, hur skulle hon kunna vara det? Men nu var det så. De båda rösterna fortsätter käbbla i hennes bakhuvud, tills hon ger sig själv en hård örfil, och trycker händerna mot öronen för att få tyst på demonerna som rasar där inne.

Ingamaj gör som hon brukar när hon inte står ut med tillvaron. Hon åker på eftermiddagen till Hotell Dragonen, där man är nästan säker på att träffa på män sugna på sex i baren. Hon dricker snabbt en hel karaff vin för att döva sitt dåliga samvete. Hon sitter länge vid ett bord gömd bakom draperierna mot gatan utanför. Hon faller. Faller som genom en fallucka i golvet, ner i en avgrund som är så djup och mörk att hon aldrig tror att hon ska kunna klättra upp igen.

(46) ”Ur Olles dagbok” (3)

”Senare på kvällen: Jag mejlar Eleonora och frågar vad hon menar med att ”ragga” på hennes mans företag? Var det bara för att hon slagit vad med sig själv att hon skulle lyckas? Hämnas på honom? Fattar hon inte vilken risk hon utsätter oss båda för?

Jag förstår att hon känner sig avslöjad. Eleonora mejlar efter ett tag och säger att hon gråtit oavbrutet i en timme. Att hon är ”otröstlig” för vad hon gjort. Att hon gjort bort sig. Oförlåtligt. Hon gråter oupphörligt. Ester, hennes treåriga lilla dotter, är alldeles förskräckt. Men det är inte för att jag ”avslöjat henne”. Nej, Eleonora har sett en lång dialog mellan mig och Lena på Facebook från när Lena var i Oslo, där vi som vanligt skämtar om allt möjligt, ganska käckt och hurtfriskt. Vi har ju känt varann så länge, delar samma slags humor och konstiga infall. Vi kan prata om allt, och trivs egentligen väldigt bra tillsammans. Kanske har Eleonora trott att det var dåligt mellan mig och Lena? Funderat på att skiljas på Tomas?

Det andra nämner Eleonora inte alls.

Jag hade lyckats hålla masken hela kvällen inför Lena, trots att jag var i konstant chock efter det som hänt med Eleonora, Hans’ uppsträckning tidigare på dagen och allt annat som hänt. Vet inte riktigt vad som händer just nu. Jag och Lena har ju känt varann så länge, vi kan prata om nästan allt, och ganska öppet. Hon är min livlina, mitt stora stöd i livet trots allt. Trots alla mina felsteg. När allt annat bara skiter sig. Ankaret som gör att jag inte bara driver iväg vind för våg, planlöst och oansvarigt, mot ingenting.”

Tisdag 1 november

”Jag har funderat hela dagen på det här med Eleonora och hennes lögner. Jag förstår mig inte på henne. Eller gör jag det? Det är kanske just det jag gör, och därför låtsas jag som ingenting och fortsätter det här klumpiga spelet. Jag ljuger ju också för Lena. Precis likadant. Känner mig skuldmedveten nu. Skäms. En lek blott, vuxna emellan? Vet inte. Känns inte riktigt vuxet? Knappast någon ”allvarsam lek”. Nej, oansvarig snarare.”

(47) ”Absolut lydnad”

Den här mannen var militär från regementet, och trots att han druckit en starköl körde han utan problem med Ingamaj till sin bostad, ett småhus på Rönnbäck. Redan när de kom in började Ingamaj ana oråd. Det var sättet han tog henne i armen, det var väldigt hårt och krävde medhåll. Utan preludier. Olika redskap han hade där inne, piskor, racketar av trä, remmar av läder med knäppen, handbojor. Han satte på kaffe och påpekade att nästa gång de skulle ses, så skulle hon ha kort svart kjol, stay ups, svart tröja och bh men inga trosor. Och om de skulle ses var han väldigt noga med att hon passade tiden.

-Jaha. Vad händer annars? (En retorisk fråga, för hon visste ju svaret.)

-Då måste jag bestraffa dig förstås.

När de klädde av sig i sovrummet, där persiennerna var neddragna, drog han av henne kjolen, tröjan och tog av hennes bh. Ingamaj stod alldeles stilla med händerna i luften och njöt av att bli avklädd och när han upphetsat smekte hennes små toppiga bröst och styva vårtor. När hon suckade av välbehag påpekade han med bestämd röst att hon inte fick njuta för mycket, och att han tyckte om att hon rakade sig mellan benen. Det var mer hygieniskt. Det var som att han godkände henne. Som en rashäst, en knähund, en handelsvara. Han satte sig på sängen. – ”Smek dig själv medan jag ser på.”

Ingamaj fick nästan svepa ett helt glas konjak innan hon började tillfredsställa sig själv. Hans röst krävde absolut lydnad, hon skulle bara ”tränas upp” först sa han, som en cirkushäst. Var det verkligen så här hon hade tänkt sig det hela, hann hon tänka? Hon strök sig över de små brösten tills vårtorna styvnade igen och fortsatte med att stryka handen mellan benen, över vaginan som blev allt fuktigare. Hon funderade på om hon hade sagt sitt namn? Om han visste var hon bodde? Det här gick definitivt förbi hennes komfortzon, fast hon ju fantiserat om det så många gånger. Hon övervägde att bara föreslå att de skulle sluta, men förstod innerst inne att han bara skulle tvinga henne stanna kvar. Tankarna flög blixtsnabbt genom huvudet, kors och tvärs. Var? Hur? När? Tänk om det var Kullamannen? Den risken var ju ganska stor.

Försiktigt började han smeka henne mellan benen, särade på hennes blygdläppar och förde in ett finger i henne… Ingamaj rodnade när hon förstod att han visste att hon var blöt… Han lät sitt blöta finger följa hennes skåra bakåt och masserade lite över anus innan han tryckte in fingret hårt i stjärten. Ingamaj ryckte till så hela kroppen sprattlade, och spände sig som en fiolsträng och ropade nej. Det räckte för att han skulle bli arg. Han vred henne ett kvarts varv i sängen över på mage. En klatsch av hans hårda handflata över ena skinkan fick henne förskräckt att bli tyst och böja sig. Efter en liten stund bad han henne att resa sig upp.

Han sa åt henne att ställa sig på knä i sängen, vänd mot honom, samtidigt som han drog ner sina byxor… hon såg att han blivit upphetsad av att dominera och disciplinera henne… Hon vände sig med ansiktet mot honom och smekte låren och ljumskarnas insida… lät naglarna glida över pungen, hörde honom stöna… Hon tog honom i munnen och sög…

Han tog henne upphetsat i håret, hårt och vred om så att hon skrek till och förskräckt drog ut munnen så att hon råkade rispa hans svällande penis. Han slängde henne återigen över på mage, tryckte hennes huvud ner i madrassen, och smiskade henne i baken en lång stund. Sen drog han henne i håret så att hon tvingades se honom i ögonen. – Tänker du lyda nu? Smek dig själv din slampa, visa mig hur snuskig du kan vara? Rösten var hes och luktade whisky och cigarrettrök. Det här var inte på ”låtsas”.

Hon fortsatte smeka sig över bröst och sköte. Han sa plötsligt filosoferande medan han drog i sin penis. – Du börjar förstå eller hur? Det handlar bara om att tvinga dig till lydnad, även om jag måste förnedra dig. Jag är starkare än du, det är jag som har makten. Det är så världen fungerar det vet du. Män är från Mars, kvinnor från Venus. Vänd dig om.

Hon vände sig på mage igen, han särade på hennes röda varma skinkor och trängde in i stjärthålet bakifrån. Det gjorde ont och hon skrek till av smärta. Hon försökte koppla bort allt annat än den sexuella lusten, och när han drog sig ur henne med ett stön, och sprutade sperma över ryggen på henne, så kände hon ofrivilligt hur hon fick sammandragningar i vaginan.

Han sjönk ihop över henne, tung som en valrosshanne. Ingamaj försökte med pipig röst förklara att hon ville gå och duscha. Konstigt nog lät han henne gå, och det räckte för att hon skulle kunna rafsa ihop sina kläder och försvinna ut genom dörren. Hon krängde på sig byxor och tröja, inget mer, och sprang barfota ut i vårslasket. Hon hade ont i baken, i ändtarmen, och reptilhjärnan sa flykt. Skulle han komma efter henne? Nej, det verkade inte så.

(48) ”Ur Olles dagbok” (4)

”Mitt mest smärtsamma barndomsminne är att jag ligger på sjukhuset och ska opereras för en hjärninflammation. Jag har hemskt ont, de tar ryggmärgsprov, jag skriker eller gråter, eller har bara hemskt ont, minns inte vilket. Min pappa står bredvid, men bryr sig inte om mig. Han har vit läkarrock och talar ingående med en annan läkare, om ett sällsynt fall, om en annan patient. Under hela proceduren inne på operationen har han inte tittat åt mig en enda gång. Det är förfärligt. Jag är ingenting i hans ögon. Helt ensam. Knappt en patient ens.”

(49) ”Folkmord?”

Fredrik läste i Neue Züricher Zeitung att Erland Sundström och chefen för oljebolaget som exproprierat mark i Mali, skulle åtalas för anstiftan till folkmord. Företaget hade beväpnat muslimsk gerilla i det glest befolkade landet, ett banditgäng på jeepar med kulsprutor från Ryssland, som hade gett sig på och massakrerat en hel stam från oromo-folket. Kvinnorna hade våldtagits, barn mosats med gevärskolvarna. Händer och fötter huggits av som avskräckning för andra att inte blanda sig i. Alla män hade förts iväg och skjutits med nackskott. Marken där stammen haft sina djur var helt säkert en oljefyndighet som bröderna Sundström ville åt. Nu började bitarna falla på plats, med lite hjälp av Karolins koloniala och feministiska analyser. Fredrik mindes hur han beundrat de båda norrländska bröderna som haft sådan framgång i oljebranschen, och startat från nästan ingenting. Nu hade den bilden solkats betydligt. Åtminstone kommit fram i ljuset.

Nästa kväll såg han inte bröderna på Hôtel du Lac, för nu var de som uppslukade av jorden. Fredrik satt i baren och drack martini med några kollegor från Ideoma. Jean-Louis, François, Günter. Det stora samtalsämnet var skandalen med en tysk storbank, som gjort finurliga och mycket komplicerade upplägg för sina kunder för att undvika skatt i hemländerna. Samtidigt hade man med väldigt korta aktieköp och -sälj kunnat erhålla lättnader i den statliga skatten. En tysk skattejurist kallade det att ”råna de tyska skattebetalarna”. Men en kommentator skrev att de flesta bankkunder inte brydde sig om skattefusket. De var mer intresserade av egna låga avgifter, och en god avkastning på aktieportföljen. Men värdet på de tyska bankaktierna hade sjunkit ganska mycket under dagen. De kunde följa aktiemarknaden över hela världen på stora skärmar i taket. Aktiekurserna steg och föll, det var fascinerande att följa kurvorna. De talade om Danske bank, och de isländska bankernas krasch i början på 2000-talet.

Han såg Diotima hastigt skymta förbi. Hon verkade inte se honom, och han började långsamt inse att han inte betydde någonting för henne. Vad hade han egentligen trott? Telefonen ringde, han såg att det var från Stockholm, säkert från Olle. Han klickade bort det. Olle Odenplan? Ett sånt löjligt efternamn? Varför ringde han honom flera gånger på det här irriterande sättet? Att Bengt var död? Än sen? Vad rörde det honom?

I bruset i den stora lokalen i det gamla 1700-talsslottet, högt i tak och en enorm bardisk vid ena stenväggen, hörde han François’ röst.

– Sundströms vill gärna söka pengar genom Ideoma. Få ekonomiskt bidrag. Nu är dom plötsligt väldigt angelägna. Med skattebefrielse. De känner kommunikationschefen i Bryssel, Verlaine. Vad tror du Fredrik?

En annan röst, på tyska, var Günters. Han hörde den som ett obehagligt surr i bakgrunden, i dimman från cigarrerna.

-Men målet kommer upp i revisionsrätten snart. Det är bråttom. Det var extern revision. De har fastnat i något nät som Olaf lagt ut. Herre gud det är väl alla chefer på Ideoma som kan åka dit nu! Vilken soppa!

Han tappade intresset, orkade inte lyssna mer, och tänkte i stället på Ingamaj. Olle-Bengt-Ingamaj. Det var många år sedan han haft kontakt med henne. En gång hade hon ringt till honom i Schweiz, han hade nyss flyttat ner till Basel, där han toklärde sig schweizertyska och tog en kompletterande ekonomexamen på universitetet i Zürich. Han hade varit ganska kort mot henne, inte särskilt intresserad. Hade alldeles för många damer på gång, som vanligt. Hon ville bara veta hur han hade det. ”Bra? Du då?” ”Jo, bra.” Hon hade fått barn, sitt första. ”Jaha, kul.” Hon lät först så ivrig och glad, sedan alltmer besviken på att han var så fåordig och disträ.

Ja, mycket mer blev det inte. Varför hade han rest och hon blivit kvar? Det kunde man fråga sig, men han brukade inte grubbla så länge över sådant. Vissa ville åka vidare, andra stanna kvar, så var det bara. Själv ville han se framåt. Bara framåt.

(50) ”Patienten från Skravelsjö”

Ingamaj är ganska chockad över sitt senaste erotiska ”äventyr”. Det hade varit farligt, det hade kunnat gå riktigt illa.  Hon har aldrig tidigare ångrat något av alla sina erotiska snedsteg. De är som en ventil där man kan släppa ut all frustrerad luft som samlats under kvällarna med Niklas och flickorna. Något hon är alldeles ensam om.

Hennes smärttröskel är dessutom hög. Två förlossningar har knappast bekommit henne alls. En gång när hon druckit sig riktigt full, på en weekendresa med Ewa till London, hade hon träffat en pervers engelsman och slagit vad om att han inte kunde få henne att skrika, hur mycket han än slog henne.

Hon var full förstås, hon insåg först senare hur dumt det varit. Vansinnigt! De hade åkt taxi hem till honom och han hade bundit henne med olika sorters tejp och några buntband framstupa över en stol. Han hade piskat henne med en rotting och ett ridspö, tills det svartnade för ögonen på henne. Hon hade nästan svimmat, men inte skrikit en enda gång. Det var som en akt av stolthet, och en förmåga att uthärda all världens smärta och förödmjukelse som hon behärskade så väl. Skönt på samma gång, som en atomsprängning i hormonerna, ja i hela kroppen. Baken och lårens baksida var svullna och randiga i en månad efteråt, det var ett pris man fick betala, hon hade fått kryssa sig fram i sovrummet på tvärs för att inte Niklas skulle se henne bakifrån, men det hade lyckats. Varför? Hon tyckte senare att det var ”typiskt” för hennes livsstil på den tiden.

Hon insåg då att det var en drift, ett behov, ja till och med ett missbruk. Ett sätt att få ut frustrationen med endorfinernas hjälp. Hon hade läst så mycket hon kunnat om sin masochistiska läggning, och uppriktigt sagt så skämdes hon inte alls för den. Poeten Rut Hillarp hade till och med upphöjt det till skön konst. I hennes särboäktenskap med författaren Sivar Arnér hade hon regelbundet blivit piskad, och i Hillarps bekantskapskrets av författare fanns det nästan ingen som inte haft sex med henne: Artur Lundkvist, Erik Lindegren, Hans Botwid, Svante Foerster (som skildrat det i sin roman Klasskämpen), Vilhelm Moberg med flera. Ingamaj hade aldrig berättat för Frank, och egentligen ville hon inte söka hjälp för det. Inte än i varje fall. Hon tyckte om sin läggning.

(Hon funderade mycket på hur Hillarp, som för det mesta bodde i små lägenheter i Paris eller Stockholm, hade kunnat hålla sina högljudda ”seanser” i lägenheten så diskret. Hon kom fram till att de förmodligen använt grova rep, ”manillarep”, sådana som finns till sjöss. De fungerar till det mesta, svider och gör ont, men låter inte så mycket. Sådant kunde hon fundera mycket på. Hur man gjorde störst skada under största möjliga tystnad.)

Nu sitter hon på jobbet dagen efter nyheten om Paulinas död och intervjuar en ny kund, som drabbats av panikångest, fast han är över femtio. Han berättar att hans äktenskap är tråkigt men ”acceptabelt”. Döttrarna har flyttat, han och frun är ensamma för första gången på många år. Allt är välordnat, välorganiserat. Han trivs på jobbet, men är lite stressad över att revisorerna ska komma. En dag när han åker med hustrun ut till sommarstugan i Skravelsjö så får han plötsligt stark hjärtklappning. Han får svettningar och är torr som en öken i halsen. Till slut får han stanna bilen, gå ut och djupandas en stund. Hela kroppen är som ”elektrifierad”. Ögonen känns som om någon kastat sand eller grus i dom. Hjärtat slår våldsamt och han får tryck över bröstet. Tror han fått en hjärtinfarkt först. Efter några minuter utanför bilen börjar hjärtat slå som vanligt igen.

Det var en hemsk upplevelse, beskriver han, det var som att störta ner i en mörk brunn. En sorts ”nära-döden-upplevelse”. Total ångest. Han hade försökt skämta bort det hela med hustrun sedan, sagt att han kanske kommit i ”klimakteriet”?

Nu ville han få psykologhjälp, men ville absolut inte att hustrun skulle få veta. Att hans bekanta skulle få veta. Hans arbetskollegor.

– Vad är du rädd för, säger Ingamaj och försöker koncentrera sig på arbetet? Jag menar, om de nu får veta, är det så hemskt?

– Jag har ju aldrig varit sjuk i hela mitt liv, blir svaret. Det går inte, har inte råd. Det här är väl bara tillfälligt, jag kanske ska äta någon medicin bara? Ni skriver väl ut något? Hur många samtal bör jag gå på tycker du?

– Det kan jag inte svara på, säger Ingamaj. Det får du fråga psykologen om. Men det är viktigt att du accepterar att du kanske är sjuk, och att du verkligen måste bearbeta din situation.

– Men jag är väl inte sjuk, säger mannen upprört. Hur kan du säga så? Det här var väl bara… en tillfällig sinnesförvirring? Lite hjärtproblem? Herre Gud, jag känner mig ju FRISK!

– Jag vet inte, säger Ingamaj, som fört den här konversationen många gånger. Det kan vara… det kan vara hela din livssituation. Din arbetssituation. Familjen. Ångest kan ha så många orsaker. Det blir allt vanligare, du känner säkert flera som också drabbats av det?

Mannen skakar på huvudet. Nej det är ju inget man pratar om, tänker Ingamaj. Det är som med hennes egen ”åkomma”. Inget man talar om, inte ens med sin make. Allra minst med honom! Men vad är det då man talar om? Hon låter mannen fylla i ett frågeformulär och tänker på när hon sagt att hon skulle vara hemma. Var Niklas redan hemma? Flickorna? Hurdan skulle Niklas vara? Hon hade fortfarande en lätt svullnad under ögat efter örfilen hon fått av Niklas. Frank hade sett lite bekymrad ut när han såg den men inte sagt något. Hon hade ju bara snubblat på en isfläck. Anade han något? Och allt det här talet om Kullamannen i tidningarna.

Frank var överhopad med arbete, hade haft patienter hela dagen och de hade inte ens hunnit prata med varandra. Mest var det gymnasieflickor som kom, ja flickor ända ner i mellanstadiet. Det var som en pestsmitta, en folksjukdom.

(51) ”Lisabeths arbetskamrater”

Ingamajs lillasyster Lisabeth var studierektor på litteraturvetenskapliga institutionen på högskolan i Janteå. Hon tyckte att hon blivit motarbetad på institutionen ända sedan hon som mycket ung skrivits in där som doktorand. Ella, en lång blond kurvig amazon-liknande kvinna, med en flätad hårpiska som gick ända ner över baken, hade haft ett gott (eller ont) öga till den pedantiska, lockhåriga Lisabeth ända från början. De hade börjat samtidigt på institutionen som studenter, och tävlat om lärarnas gunst ända sedan starten. Lisabeth var den skarpaste hjärnan, men Ella var enveten och hade sängvägen fått de bästa stipendierna och högsta betygen. Ella var professorns favorit, på mer än ett sätt. Det var som i TV-såpan ”Mad men” tänkte Lisabeth. Att Lisabeth till slut ändå blivit studierektor, på bättre meriter, mot rektorns vilja, kunde Ella inte smälta. Fiendeskapen mellan dessa två hade förgiftat atmosfären på institutionen i flera år, båda var tjurskalliga och ingen av dem ville söka sig därifrån. ”This town ain’t big enough for the both of us.” Nu hade det blivit ett arbetsmiljöproblem.

Lisabeths enda stöd i maktkampen var lektorn, den timide Konrad Stromberg, en homo- sexuell norrman som Ella gjorde allt för att chikanera. Lisabeth hade en dotter med Downs syndrom, som hon ibland tvingades ta med till jobbet, när det inte fungerade med barnpassningen, efter skilsmässan från Carl. Matilda gjorde inget väsen av sig,  var god vän med de flesta, alltid positiv och glad, och satt med sina pappersdockor i Lisabeths rum och lekte eller ritade. Ella visade då högt och tydligt vad hon tyckte om ett sådant beteende. Professorn, Eskil, var konflikträdd och tog långa omvägar kring Ella, som han också legat med en gång efter en blöt institutionsfest.

Lisabeth borde ha brutit ihop för länge sedan, Ella hade med åren fått alla kollegor på sin sida. Lisabeth var dessutom impopulär, ansågs sträng och alldeles för oresonlig och onödigt ”rättvis” när hon satte betyg. Hon gick inte att muta eller tala tillrätta. I frånvaron av Eskils auktoritet var det kampen mellan Ella och Elisabeth som präglade institutionens arbetsdagar. Studenterna var ovetande och stod oförstående, och var ibland bara förvirrade och rädda när gliringar och elakheter släpptes ut mellan kontrahenterna. Men Lisabeth stod bergfast, hon tänkte inte flytta på sig. Inte ens när Ella spred ut att Lisabeth legat (eller åtminstone ”varit närgången”) med en manlig elev, som båda varit förtjusta i, både för hans utseende, men främst för spiritualitetens skull. Den manlige eleven var kvick och rolig, och hade motstått Ellas alla inviter. Något som retat den 1,90 långa amazonen till vansinne. Lisabeth var också väldigt förtjust i sin nya doktorand, och hade inte känt sig så avslappnad på många år som med Seved, som kom från Norrlands riktiga obygd och talade med kraftig dialekt. Hon beundrade hans skarpsinne, och hade varit hans handledare i några år, trots Ellas giftigheter. Han skulle doktorera på ”norrländsk prosa från Olof Högberg till P.O. Enquist”.

Lisabeth funderade ibland på varför hon inte helt enkelt slog ihjäl Ella, eller åtminstone gav henne rejält med stryk. Så hade hon ju själv blivit uppfostrad. Men hon skulle bara lida själv av det, så länge det var hon som hade kollegorna emot sig. Hur hon skulle kunna vända det, utan att rucka på sina bergfasta principer och grundvärderingar, var ett problem hon inte kunde komma underfund med? Hon ägnade alldeles för mycket av sin arbetstid på att spekulera om hur dagen med Ella skulle utveckla sig. I längden var det bara kontraproduktivt

Dessutom hade Ella en syster, lika lång och blond och valkyrielik, som arbetade på lokalradion. De var som Odens korpar, en på var axel, ständigt viskande giftigheter i Allfader rektorns öra. Via systern kände Ella väl den manliga kulturredaktören på stadens tidning (Ellas systers älskare). Ella kunde via systern sprida sina giftigheter också via alla tillgängliga medier, om samarbetssvårigheterna på institutionen, som var väl kända, och om behovet att flytta på Lisabeth, som Ella ansåg ha ”samarbetssvårigheter”, ”psykiska problem”, och dessutom var en dålig ”feminist” eftersom hon vägrade släppa igenom kvinnliga studenter (svenska och utländska) med undermåliga gymnasiekunskaper eller för dåliga kunskaper i svenska språket. Maktkampen hade pågått i flera år, och Ella (som doktorerat på Sara Lidman) var fast besluten att vinna kampen om institutionen, för att när Eskil blev pensionerad kunna ersätta honom som professor.

Och tiden gick.

(52) ”Att vara människa är förfärligt”

Efter den nedbrytande affären med Eleonora låg Olle mest på sängen, och kunde inte förmå sig till någonting. Handlingsförlamningen blev till slut patologisk. Lena gick av och an och till slut anade hon vad som hänt. Hans hade ringt henne från jobbet, han verkade ha lite dåligt samvete när Olle sjukskrev sig. Olle hade kallats till ett samtal med avdelningschefen, men orkade inte gå. Han lyckades bli sjukskriven och fick medicin.

När den äntligen började verka, en månad senare, sedan han fått en ökad dos Cymbalta plus en tilläggsmedicin som fick ner ångesten, kunde han äntligen börja prata med Lena. Han skämdes som en hund. Han förstod inte, och ändå förstod han. Han hade lockats av hennes öppna sårbarhet, under den kalla solochvårar-ytan, kanske ville han bara ta hand om henne, med alla hennes fysiska och psykiska problem? Först när Lena sa att hon (Eleonora) förmodligen var bipolär, manodepressiv med tvångsbeteenden så gick det upp ett ljus för Olle. Den alltid förnuftiga Lena hade noggrant skannat av Internet för att hitta en förklaring på Eleonoras märkliga upp-och-ner-beteende. Hon fastslog att när Eleonora hade ”skov” så blev hon sexuellt utlevande och dumdristig och tog alla onödiga risker, för så hade Lena läst på nätet. När sedan skovet avklingade följdes det av ånger, ångest och depression.

Olle accepterade tacksamt analysen. Han började inse att mycket av Eleonoras retorik var påhitt. Hennes behov av bekräftelse, alla hennes sjukdomssymptom. Det var i alla fall en adekvat förklaring till varför allt gått så snett. Det var inte första gången känslorna dragit iväg med honom tillsammans med en annan kvinna, men Lena hade en förmåga att förlåta som var närmast utomjordisk. De hade inga barn, hade försökt i många år, i stället hade Lena en rad fadderbarn i tredje världen. I deras förhållande var det Olle som var känslomänniskan, Lena som var den förnuftiga, handlingskraftiga, stabila. Men båda hade nog insett att de båda polerna interagerade, och att det som Freud kallade libido var nog så självsvåldigt, och inte alltid gick att hejda.

Lena tog hand om Olle, men denne fantiserade ofta om andra kvinnor. Han skämdes för det också, Lena var inte alls någon dålig sexpartner, men för Olle var gräsmattan alltid grönare på andra sidan sängkanten. Han hade heller aldrig förstått varför man bara skulle hålla sig till en kvinna.

När han träffat Ingamaj, i gymnasiets sista årskurs, var han så oerfaren på det erotiska en norrländsk goddagspilt någonsin kunnat vara. Hans erfarenheter om sex hittade han i litteraturen, på bibliotekets hylla för sexualkunskap, och att kvinnan hade två hål därbak var något han bara hade dimmiga begrepp om. När Ingamaj förförde honom, en kväll när hon hade föräldrafritt hemma och hade mutat Lisabeth att gå på bio, så var det Ingamaj som fick visa hur det gick till. Olle fick orgasm meddetsamma, Ingamaj skulle i många år aldrig få orgasm med någon av sina många killar – hon tog mest det hela som en övning för framtiden, som en nyttig erfarenhet.

De hade snart hittat ett romantiskt krypin. I den fromma och nyktra lilla staden Janteå fanns det få möjligheter att vara osedlig. Ville man ha kondomer fick man antingen gå till apoteket och skämmas, med risk för att bli upptäckt, eller till en av de få Adamson-automaterna nere på stan, när mörkret fallit. Några uteställen förutom några få hotell och dyra restauranger, fanns knappast. Prostituerade visade sig åtminstone inte öppet på gatorna. Vid regementet låg på den tiden ett grönmålat fallfärdigt litet hotell, uppkallat efter general Dunker från svensk-finska kriget 1809. Där kunde man hyra ett rum i en timma, tillräckligt länge för en herdestund. Annars fick man göra det i bilen, eller i skogen. Nöden (även den sexuella) är som bekant uppfinningarnas moder.

Hotellet revs snart, men Olle skulle aldrig glömma stunderna där. När Ingamajs resliga långsmala nakna kropp låg utsträckt bekvämt och avslappnat på den dammdoftande hängmattsliknande sängen i det grönmålade lilla träbyggda hotellet. Snön och kylan utanför som sipprade in mellan träväggarna, vintermörkret, de spelande ljusen genom fönstret från E4-ans motorväg och från regementets logement på andra sidan bilvägen. Men när Ingamaj hittade en liten kackerlacka i duschen, som låg ute i en mörk korridor i hotellet, så fick det vara nog. I fortsättningen träffades de i Olles föräldrars bil, en liten Volkswagen, opraktisk åtminstone för kärleksäventyr, som Olle och hans syskon och föräldrar många gånger kört över halva Sverige, på somrarna ända ner till släktingar i Malmö. Även den skulle, med tiden, skrotas till förgängligheten. Den lilla norrlandsstaden Janteå skulle, också mot förmodan, växa i storlek och betydelse och förändras, men i Olles fantasier blev den aldrig större än det där lilla centrumet vid älven med olikfärgade trähus (inne i centrum med avhyvlade gavlar för att bilar och hästskjutsar skulle se vem som kom på den korsande gatan), där han och Ingamaj gått på Saga-biografen och suttit på den bakersta raden i den mörka bion och hånglat, medan filmen spelat för tomma ögon. Janteå förblev i hans ögon en liten stad, staden där han upplevt sin första och mest intensiva förälskelse.

(53) ”Studentexamen 1991” (7)

Olle var tidig, klockan var bara lite över sex. Ingamaj, Ewa och Lisabeth dukar fram snittar och blandar punschbål. Fredrik skulle ha med sig en flaska medicinarsprit som han snott av sin far, Bengt hade laddat med enorma mängder jordnötter, chips och salta pinnar. Bengt hade precis tagit körkort och kört tio mil för att få tag i de billigaste chipspåsarna, direkt från fabriken. Det var likt Bengt att göra sådana saker, som kanske fungerade mest i teorin, men blev ganska dyrt i längden.

Ingamaj hade sin blommiga långa kjol från studentexamen tidigare på dagen, och en vit enkel blus, och kavaj med breda slag till. Sommarlätt, fast det fortfarande var snålkallt ute. Ewa hade blåst upp det långa hennafärgade håret till en hövolm på huvudet enligt det gamla 1980-tals-modet (I modehänseende var Janteå minst fem år efter Stockholm). Lisabeth behövde knappast, hennes självlockiga hår hade en enastående volym, och behövde bara sättas upp så var det klart. Hennes stora klotrunda glasögon gav henne ett ”lärt” intryck, kanske av en pilsk bibliotekarie på avvägar (tyckte hon själv). Den två år äldre Bengt slog sina lovar allt närmare kring henne, hittade på olika saker han kunde hjälpa henne med, plirade glatt och lite fräckt genom sina pilotglasögon och fingrade på sin sura pipa, mumlade på obegriplig finlandssvenska och försökte spela intellektuell, vilket Lisabeth verkade roades av. Ewa hade (för Janteå) de vågade färgerna cerise (blus) och djupblå klänning. Lisabeth hade en vit klänning med små hjärtan på och en elegant lila kavaj med axelvaddar. Långbyxor var förbjudna. Trosor, som gick ända upp till toppen av låren och i stort sett bara dolde trekanten på könet, förbjudna av mamma förstås, var så långt man vågade gå på syndens autobahn. Högar av Burda och Vogue låg i prydliga högar under det låga bordet med glasskiva i vardagsrummet. Några Elloskataloger instuckna underst, för att inte synas allt för mycket. En prydlig rad av ”kånken”, Fjällrävens nya små ljusblå ryggsäckar hängde i tamburen. De var det allra senaste i modeväg i Janteå, för ”modern”, det måste man vara.

Ingamaj bodde i ett litet enplanshus vid gamla stadsgränsen och ån, mellan ”östra” och ”västra”, som passerade nedanför den lilla gräsmattan. Olle såg att de flesta av kvällens gäster inte kommit än. Under stringbokhyllorna i vardagsrummet satt en underlig figur i skinnjacka och smal svart slips som närsynt knep ihop ena ögat. Det var filmskribenten Stig Larsson, viskade Ingamaj. Hur hon kände honom ville hon inte berätta. Han recenserade filmer i länstidningen och hade debuterat med en omdiskuterad och lite ”ekivok” roman för ett år sedan. Han kallades redan ”postmodernist”. Han gick inte på Olles gymnasium, och Olle ville gärna diskutera den moderna litteraturen med stadens store kulturman, men drogs ut i köket av Ingamaj, där han fick en blöt puss.

Fredrik och Bengt stod där i skjortärmarna och avsmakade bålen, den var stark och ångade av läkarsprit. – Perfekt! Kunde inte bli bättre! var Bengts omdöme, följt av ett brett finlands- svenskt leende som fick hela hans gummiansikte att explodera, och ett högt lite berusat skratt. – Har ni redan börjat dricka? undrade Olle, både imponerad och bekymrad, men varningen klingade ohörsamt. – Har ni hört att Stig regisserat Romeo och Julia på Ovansjö- teatern? Den är ”postmodern”, sa Ingamaj beundrande. Dom slänger varandra i väggarna så skådespelarna bryter både armar och ben. – Det var ordet för dagen, sa Fredrik syrligt och lite avundsjukt. ”Slänga-i-väggen-modernt”.

Klockan halv sju dök flera ur Olles och Ingamajs avgångsklass upp.  Det var mest tjejer, det var en humaniora-klass, men några hade sina pojkvänner med sig. Flera var redan brun- brända, stadens första solarium var livligt frekventerat, men det var fortfarande så dyrt att tjejerna solade två och två i de avlånga vita likkistorna. Två killar dök också upp, Staffan, som var prästson från Hällnäs och hemligt homosexuell, en av de som gärna ”talade ut” på festerna med Ingamaj när han blev full, och Robert, som var klassens klädsnobb. Eftersom han jobbade på helgerna i stadens finaste herrekipering så köpte han sina nya kläder, jeansen och de typiska lite glamorösa midjekorta jackorna, direkt från importören i Stockholm. Allt senaste mode, på rabatt. Hans blonderade hår stod rakt upp, som på grabbarna i Depeche Mode. Han roade alltid alla med skämt och gliringar, en välbärgad och godmodig läkarson som inte alls brydde sig om betyg och sådant, men alltid var glad och rolig, och enligt Olle född med silversked i munnen.

Ingamaj blev irriterad och viskade till Olle. ”Varför försöker Bengt stöta på Lisabeth hela tiden? Herre Gud hon är ju bara barnet. Ser han inte att hon inte är intresserad?” Samtidigt förde hon handen bakom Olles rygg och strök den över Fredriks hand, som hängde i tummen i hans vänstra byxficka. ”Äh han är full” sa Fredrik och log mot Ingamaj. ”Jag ska säga åt honom. Ta det lugnt.”

Kanske hade de redan smakat lite för mycket av punschbålen, läkarspriten var ju förrädiskt stark? Ingamaj kände just nu en dragning till den långe Fredrik som hon aldrig känt tidigare. Det var ju studentskiva! Hon lyckades få med honom ut i kallskafferiet i garaget för att hämta mer billig champagne. Där började de kyssas, med Ingamaj upptryckt mot garageväggen. Hon krängde av honom kavajen, och de blev kvar där och tungkysstes ända tills en av tjejerna i klassen dök upp för att se var de tagit vägen. Ingamaj ryckte till och försökte rodnande se ut som om hon letade efter mera vin. Musik av Ratata och Abba dånade från vardagsrummet.

(54) ”Att glömma är en konst i sig”

Fredrik har just välkomnat en ny anställd från Sverige. Denne gör inget vidare intryck, han är ojämnt rakad, Armanikostymen är en kopia, och han har ett billigt visitkort. Själv går Fredrik till en frisör på Rue du Marchand en gång i veckan, och har ett dyrt visitkort med bokstäver i mörkt skuggad relief på gråvit botten, formgivet av en känd grafisk formgivare i München. Svensken heter Taxén. Fredrik funderar mycket på om det är ett taget namn? Han hade varit ”skatterevisor”, vilket bara det var ett sammanträffande? Han kändes som en loser redan från början. Dessutom lite skum. Kanske var hans uppdrag i själva verket att kolla kontorets fakturor, utsänd av EU:s anti-korruptionsbyrå Olaf?

Fredrik är kvar som en av de sista på jobbet, det har så smått börjat skymma fast klockan bara är sex. Han bläddrar på måfå i det lilla häftet bland alla sina kvinnliga kontakter. Han hade gärna velat ha sällskap ikväll. Äta något gott, älska i den nya stora sängen han nyss fått från Hästen-filialen i Frankrike. Inviga sin nya sängarnas ”Rolls Royce”.

Sylvia är i Zürich hos sina föräldrar, hon går målmedvetet en ny konstkurs. Det var inte riktigt det han innerst inne ville, han tycker inte om tyska Schweiz. Det är för kalvinistiskt, för dystert. Men Sylvia vägrar flytta, så där hade en fnurra redan börjat uppstå. Fredrik hade alltid försökt att inte tänka på sina gamla ex, han levde som alltid, enligt sitt motto, i ”framtiden”, som en modern människa borde. Men när plötsligt Olle ringer igen, från Stockholm, kommer allt det gamla tillbaka, som en häftig tsumani-våg som ingen upptäckt förrän det är för sent. Klockan är snart halv sju. Konversationen låter som följer.

-Vet du att Bengt tog sitt liv?

-Nej, hur skulle jag kunna veta det?

-Det var hans syster, Solveig, som sa det till mig i telefon. Familjen vill ju tysta ner det förstås. Dom påstår att han fick hjärtsvikt.

-Jamen… ”tysta ner”… vad kan vi göra åt det? Tänker du gå på begravningen?

-Ja… kanske. Det blir i Helsingfors, de har en familjegrav där… Han flyttade dit… O-om jag har råd med resan…

-Jaha. Bodde han ensam?

-Nej han var tillsammans med en finsk kvinna. Inga barn så vitt man vet. Han åt ju så mycket medicin att han var som en zombie när jag träffade honom sista gången i Janteå. (Samtidigt drar ett orosmoln som in över sjön utanför Fredriks fönster, med typiska stora svarta moln som för med sig våldsamma blixtnedslag och slagregn från Alperna. Det piskar vattenytan på sjön nedanför honom och vinden ryter utanför fönstret. Ett vanligt fenomen i Alperna men alltid lika abrupt när det händer. Fredriks tankar går direkt till Ingamaj när han igenkänner Olles gnälliga lite stammande röst i mobilen.)

-Öhh… hur mår Ingamaj? Är hon… väldigt nedslagen över Bengts…?

-Det förstår du väl själv… efter allt som hänt…?

Fredrik sätter sig upp i stolen, och bestämmer sig för att, som alltid, dra ett streck över alltsammans, så fort som möjligt. Inte tänka negativt, sin vana trogen.

-Jaja. Hänt är hänt. Vad kan vi göra åt det nu? Jag måste gå nu Olle, vi hörs.

-Vi… vi kanske kunde ses? Alla tre? På…

-Du menar på Bengts begravning? Nej, varför det? Jag avskyr begravningar. Det påminner mig bara om min mammas. Hej med dig.

Efter Fredriks pappa förtidiga död stod han och hans mamma på bar backe. Hon som varit hans pappas hushållerska fick inte ärva ett öre efter fadern, ingenting. Hon fick tigga sina släktingar om pengar för sig och Fredrik. Han skulle aldrig glömma den förödmjukelsen och mammas tårar var gång det hände. Det pågick i nästan tio år, innan hon träffade en ny läkare som kunde försörja henne. Fredrik hade bestämt sig för att aldrig hamna i samma predikament igen. Stå med mössan i hand i farstun och tigga om brödet. Aldrig.

(”Predikament” var ju ett av Ingamajs favorituttryck. Plötsligt mindes han hur söt hon var när hon skrattade åt alla dessa ålderdomliga ord med hela kroppen, högt och hjärtligt. Det fanns inget som roade henne så mycket som folks ålderdomliga uttryck i Norrland, ett intresse hon delade med sin språkintresserade far.)

Hans mammas begravning bevistades bara av fem personer. Pappans snåla släktingar ville inte bekosta något, hans förhållande med mamman var i deras ögon en mesallians. Fredriks läkarpappa visade sig också i det närmaste vara utblottad, alla pengar bortkastade på dyra kläder till älskarinnor, olika uppvaktade sjuksköterskor, lyxiga bilar, lägenheter, dyr mat, dyra underhåll till två oäkta barn. Allt detta kom som en chock som nästan tog livet av hans mamma, som skött faderns till synes enkla hushåll minutiöst. Fredrik var sju och hade precis börjat skolan. De bodde då ”inneboende” hos fadern i Sundsvall.

När han började på gymnasiet i en parallellklass till Olle och Ingamaj, hade han en märklig aura av mystik kring sig. Ingen visste var han kom från, vem hans styvfar var, var han bodde i stan? Han blev smått legendarisk redan innan han börjat gymnasiet. Han hade varit stipendiat i USA ett år innan hans far flyttade till Janteå. Det triggade Ingamajs intresse. Och hennes modersinstinkter.

När han avslutat samtalet med Olle, ringer Fredrik en escort-flicka han känner och bjuder ut henne, med efterföljande sex på ett hotellrum. Att glömma är en konst i sig, tänker han. Sudda ut det medvetna. Sudda ut det förflutna. En sorts omedveten jagupplösning. Vikten av att se framåt, aldrig inåt, bakåt. Det var inte alla som kunde den konsten, tänkte han. När han beställde upp champagne på rummet tänkte han ändå en kort stund med avsmak på den billiga Systemet-champagnen de köpt till avslutningsfesten efter student-examen i Janteå. Det bara kom för honom, det simpla i hela upplägget. Det, och Ingamaj.

Alexis, escort-flickan, hade redan klätt av sig och låg i sängen i svarta underkläder. Sex och champagne, tänker Fredrik melankoliskt. Finns det något bättre botemedel mot baksmälla?

(55) ”Och tiden går”

Ewa och Ingamaj har gymmat på Friskis och Svettis, en morgon före jobbet, och tar varsin tidig kopp latte på konditori Mecka vid järnvägsallén. (Man ”vallfärdade till Mecka” alltsedan skoltiden.) Ingamaj har fått en ny klient, en kvinna i deras egen ålder som har social fobi, och knappt vågar gå utanför dörren. Ingamaj skulle få vara hennes KBT-terapeut. Men Ewa är inte intresserad av KBT-terapi, utan undrar istället var Ingamaj fått blåtiran, som nu bara är en mörk skugga på höger kind, under ögat.

Ingamaj funderar en kort stund om hon ska ljuga för sin bästa, och äldsta vän. Nej, det går inte, det vore oärligt. Ewa vet redan. Till slut klämmer hon ur sig. – Vi hade ett gräl och Niklas gick över styr. Han… han lovade att det aldrig skulle hända igen. Aldrig.

-Du är inte klok! Du är banne mig inte frisk. Vad säger Frank om det? Du kan väl inte hjälpa dina kvinnliga klienter som blir misshandlade, när du själv är ett offer?

Jo, kanske just därför, tänker Ingamaj för sig själv. Hon är rädd, men samtidigt konstigt analyserande. Kanske kan jag leva mig in i deras situation bättre? Deltagande observation, som etnologerna säger?

-Jag vet inte, säger hon och försöker förtvivlat undvika ämnet. Jag har ju hoppats att det ska bli bättre… att han ska sluta bli så förbannad på allting… men jag tänker på flickorna också… och han har aldrig slagit dom…

Ewa ser chockerad ut. (”Nej, fattas bara!”) Visst har hon misstänkt hur det står till mellan Ingamaj och Niklas, men det här… Och Kullamannen sedan… Som Ingamaj svamlat om så mycket. Ibland har hon svårt att följa med i väninnans olika spekulativa tankegångar. Hennes verklighetsanknytning? Ändå hade de känt varandra så länge. Hon känner väl till väninnans svaghet för starka, dominanta män, som gav Ingamaj något Ingamaj själv hade så lite av. Styrka, mod, självförtroende. Men misshandel? Ewa visste att Niklas gått arbetslös länge och att hans manlighet tagit stryk av det. Men en professionellt arbetande terapeut och kurator som Ingamaj? Det var bara för otroligt.

-Älskar du honom över huvud taget längre? Eller är det bara flickorna som betyder något? Ska du inte tänka på dig själv någon enda gång, Ingamaj?

Ingamaj ser villrådig ut. Det långa vitblonda håret är fortfarande duschfuktigt. Ewa trycker upp glasögonen på näsan, stryker tillbaka det rödbruna halvlånga håret och försöker se ut som en sträng lärare. Men det biter naturligtvis inte på Ingamaj, tvärtom.

-Jag vet inte Ewa. Jag hoppas väl fortfarande… att han ska bli bättre på att styra humöret? Jag skulle vilja att vi gick i terapi men… nej jag vet att han skulle vägra. Han skulle aldrig erkänna för någon annan att vi har problem. Aldrig. Män gör sällan det.

Ewa hade flyttat ihop med en byggnadsantikvarie och engagerat sig mycket i att bevara de gamla trähusen i Janteå, som en gång, innan den stora branden, funnits i hela staden. Hon rör i kaffekoppen och rynkar bekymrat ögonbrynen. Ingamaj försöker ljuta olja på vågorna.

-Jag hade tänkt bjuda er hem till oss men… ja du vet… nu vet jag verkligen inte… Nej det är nog bättre att vänta. Det blir nog bättre…

-Jag hoppas det, för din skull. Men du vet… att jag finns om du behöver hjälp. Du måste höra av dig om det händer något igen! Ingamaj, hör du vad jag säger! (Ewa låter riktigt bekymrad och rösten går nästan upp i falsett.)

Ingamaj ler ansträngt, grimaserar av smärtan i ansiktet och trycker förtroligt Ewas hand över bordet. Var hade hon själv funnits när Paulina tog sitt liv? ”Jag finns där för dig.” Prat! Ingamaj ska alltid anklaga sig själv för det, precis som hon anklagar sig själv för allt annat hon inte kan förändra, eller inte kan hjälpa att det bara händer.

Samtidigt: Det fanns mycket Ewa inte visste om henne. Fast det var bästa vänner och hade känt varandra sedan småskolan, tänker hon. Det som satt längst inne, inom henne, det visste ingen annan något om. För att inte tala om hur lite Niklas kände till om henne.

(56) ”Minnets labyrinter”

Det är mars och snösmältning. De första koltrastarna har börjat annonsera våren från hustakens skorstenar. Olle ligger med benet i paket och försöker tänka på något annat än att det kliar under gipsen. Han lyssnar på Brahms Requiem på radion. ”Denn Wir haben hier Keinen Bleibenden Statt” (ungefär ”Allt som är fast förflyktigas”, fritt översatt). Olle tillhörde de som läst tyska i skolan i Janteå, med den strama Fräulein Franke som lärare, som påstods vara medlem av organisationen Moralisk Upprustning. Det kanske kunde behövas idag, tänker han självkritiskt och vrider och vänder på sig för att få benet i bästa läge. Han har en lång blompinne av bambu som han kan sticka in under gipset och klia benet. Overksamheten gör honom närmast galen.

Det är flera timmar innan Lena ska komma hem. Han tänker på festen efter studenten, på det som hänt, på Bengts beteende, på Fredriks likgiltighet, Ingamajs undanglidande tystnad. Så vindlade sig hans tankar på detta sätt ständigt tillbaka till Janteå, ständigt och jämt, hur han än försökte styra dem åt annat håll. I själva verket hade han aldrig lämnat hemstaden i Norrland. Bara skenbart, som kropp. Men aldrig i tanken.

Han försöker praktisera olika Mindfullness-övningar, t.ex. den där man bara försöker betrakta sina tankar så objektivt som möjligt utifrån. Torrt konstatera: ”Jaha, det var den tanken som kom”. ”Och den.” Idealet var att se dem som moln på himlen som bara passerade över himlen, slött och långsamt. Eller, det var hans favorit, som löv i en bäck, gula höstlöv i en friskt porlande jokk i Lappland. Torra löv som bara dyker upp i vattenbruset, och sedan hastigt försvinner. Att sitta på ett lagom högt fjäll, t.ex. det femhundra meter höga Stuore-Gämon, och se landskapet i södra Lappland breda ut sig under sig, mjukt och böljande, med de snöklädda fjällen bakom ryggen. Den känslan av en stunds absolut frihet var nog det starkaste han känt.

De värsta tankarna skulle man bara bjuda in, låta kroppen expandera, bli vän med tankarna (som ju bara var ord fästa på medvetandet, som en radio som ständigt stod på och malde i bakhuvudet), generöst bjuda in dem, öppna alla dörrar, även de mest skamliga, och lära känna det som fanns därinne, hur otäckt det än kunde vara. Namnge det. Och därmed göra det mindre farligt.

Han försökte minnas allt han varit med om tillsammans med Ingamaj, alla förhoppningar han haft som nu bara gjorde ont när han tänkte på dem. Att hon förmodligen börjat vara otrogen tidigt och sedan plötsligt bara gjort slut med honom, när det passade henne, med förevändningen att han ”tåflirtat” med en annan gammal klasskamrat på en fest. Han förstod nu att det bara varit en förevändning och att Ingamaj bakom hans rygg börjat träffa en bredaxlad hockeyspelare som läste företagsekonomi på högskolan i Janteå.

Han hade flyttat hemifrån efter gymnasiet, hyrt en omodern lägenhet på Östra Kyrkogatan, det var medan Ingamaj var au-pair i Paris och de inte träffades på ett halvår efter gymnasiet. Sedan hade han flyttat hem när han gjorde lumpen i Boden; sedan hyrt ett studentrum på ”student-gettot” Sandbacken. Där bodde han helt ensam i ett halvår, kände ingen annan i korridoren. Han blev mer och mer tungsint. En kväll hade han druckit nästan en hel flaska vin, och sedan gått ut på vinterkvällen, det var minus tjugo, och lagt sig i en snödriva. För att dö? Kanske? Kanske inte? Han hade nog egentligen inte modet. När han började frysa som värst gick han tillbaka hem.

Han hade haft Ingamajs mamma i småskolan. Han mindes att hon hade läst strängt religiöst och moraliskt uppbyggliga berättelser på ”roliga timmen” på fredagsefter-middagen, alla med en omutlig kristen moral: lyd dina föräldrar, uppför dig ordentligt, borsta tänderna och håll dig ren och snygg. Annars får du smaka på björkriset. Nåväl, som barn svalde man det mesta, och för övrigt var hon sträng men rättvis. Ingen dålig lärare, tvärtom. Men säkert en mycket krävande mor, hade han tänkt. Långt senare förstod han att hon var Ingamajs mor, Hildur Öhman.

Det var märkligt att det i andra sidan staden då hade vuxit upp en studentstad på Sandbacken med sitt eget nöjesliv, med demonstrationer för freden och miljön som Olle aldrig känt till, och ingen i hans bekantskapskrets någonsin talade om utom i lite föraktfulla ordalag. Hemma talade man aldrig om annat än praktiska saker, eller lät maten tysta mun. Pengar och politik var bannlysta samtalsämnen. Även när han var tillsammans med Fredrik och Ingamaj. Han och hans två yngre bröder hade varit känslomässiga analfabeter när han träffade Ingamaj. Kunskapen om flickor var rudimentär. Inte så konstigt att det gått så illa.

Väderomslagen i mars var oberäkneliga. I Janteå kunde våren dröja till april eller maj, och när den väl kom var den över på några veckor. Det var som en explosion i naturen, både utomhus och inne i kroppen. Lätt att bli lurad av. Lätt att bli euforisk.

Visst hade han blivit sviken? Visst hade han också svikit? Men han välkomnade insikten i alla fall och försökte vänja sig vid den. Bjuda in den. Det var viktigt. Viktigt för hans tillfrisknande.

Som när han var tio år och låg på operationsbordet och ropade efter sin pappa, som bara vände ryggen åt honom i sin vita läkarrock. Ofta återkommande.

Så dök ett annat minne upp. Han hade brutit ihop under militärtjänstgöringen i Boden, och gråtande gått upp till regementsläkaren. (Det var ett halvår efter uppbrottet från Ingamaj.) Denne konstaterade snart att han kände Olles pappa, de var ju gamla läkarkollegor. Han gav Olle frisedel, han skulle få avsluta sin tjänstgöring med några månaders handräckning i Janteå på regementets a-kompani där. Sedan sa läkaren tröstande: – Du kommer att klara dig bra, unge man. Du har sådan fantasi.

Ja om det vore så enkelt? Att fantasin var en livboj som hindrade en att drunkna? En frälsarkrans att hålla sig i för att inte sjunka ner i djupet? Så kunde det nog vara? Men det kunde ju vara annorlunda också? Att den drog ner en ännu mer i djupet? Om den bara styrdes av negativa stimuli. Olle hade aldrig trivts på båtar på sjön. Det var otäckt med djupet under honom, som hela tiden hotade att uppsluka en. Bättre med fast mark under fötterna.

Men jo. Det var sant. Fantasin var som en brunn att ständigt ösa ur. Den sinade aldrig. Utan den skulle livet vara slut. Musik, konst, litteratur. Där ingick ju både hopp och tröst, grandios storhet, det värsta mörkret, den otyglade fantasin och förmågan att fly verkligheten. Den, och musiken.

Aldrig hade höstlöven i Norrbotten varit så gnistrande friska, röda, bruna och klargula som den dagen, en kall solskensdag i början på oktober, då han tog tåget från kasernen i Boden, tillbaka till friheten, tillbaka söderut.

(57) ”Mardrömmar”

Den natten hade Fredrik en mardröm han aldrig skulle glömma. Han drömde att han gick ut från jobbet i Genève på kvällen, han var nästan ensam kvar förutom mannen som alltid satt beväpnad och vaktade i entrén. Han blev förvånad och äcklad över att se tiggaren sitta där igen utanför den stora glasdörren. Nu igen! Samma trasiga kläder, tandlösa leende, hans ”Grüss gott Maestro, merci monsieur, tausendmal danke sehr” när han sträckte fram sin smutsiga kantstötta pappersmugg mot Fredrik.

Han hade ju sagt till flera gånger om att mannen skulle föras bort! Destrueras!

Fredrik drömde att han i desperation och äckel slog muggen ur handen på mannen och skrek åt honom att försvinna. ”Va t’en, maudit!”. När han gick därifrån, överdrivet nöjd med att ha visat sitt missnöje mot den avskyvärde mannen, hoppade tiggaren plötsligt på honom bakifrån, och klamrade sig fast vid hans rygg!

Fredrik försökte skrika på vakten inne i byggnaden, men det var som om lungorna inte fick luft. Munnen skrek ljudlöst. Han skakade hela kroppen, försökte riva av sig den mänskliga fasansfulla ryggsäcken som satt som klistrad på ryggen, rev och slet i de trasiga paltorna, dunkade ryggen mot husväggen, utan att lyckas bli av med mannen som klamrade sig fast vid hans rygg som ett frimärke, som en demon.

Den smutsiga tiggaren stank av avföring, den bet honom i nacken, i halsen, i kinden, och smärtan gjorde Fredrik vansinnig. Paniken pulserade igenom kroppen. Han lyckades till slut vrida sig ur greppet, kasta av sig tiggaren till marken, och slå honom i ansiktet, slå, slå, slå, tills hela det smutsiga otvättade ansiktet bara var en blodig massa på marken.

Han vaknade ur mardrömmen, badande i svett. Kvinnan som legat bredvid honom i sängen hade för länge sedan gått, fast han betalat henne dyrt för en hel natt. Han tog sig runt och om halsen, strök sig över ryggen, kände det som om tiggaren fortfarande hängde över honom. Han andades med bröstet tungt som en blåsbälg, paniken tryckte honom som en blyplåt till rustning över bröstet. Satt mannen kvar på ryggen? Han fick inte luft, sprang upp, och öppnade fönstret i riktning mot sjön. Svetten rann om honom, bröstkorgen höjdes och sänktes i vanvettig fart och hjärtat slog som en hammare i bröstet.

Den varma syrerika nattluften från sjön fyllde bara långsamt rummet. Han satte sig på sängen, fortfarande svettig. Det hade kommit upp en föhn-vind från Afrika, det var varmt t o m på natten fast det bara var i slutet av mars. Det var inte klokt. Vindstilla, inte en vindpust. Vågorna på sjön låg absolut stilla. Spöklikt stilla. Klockan var fem, ”vargtimmen”.

Sylvia hade messat honom på kvällen, men han kände mest för att göra slut på deras förhållande. Hon var som en hand som försökte strypa honom. Han hade aldrig haft ångest förut. Aldrig förr. Han förstod inte varför. Den där ”ryggsäcken”. Tiggaren i drömmen? Eller var det för att han kände att han kanske måste binda upp sig i ett förhållande?

Frihet, hade han alltid tänkt sig, var att vara tillräckligt rik för att ingen någonsin skulle komma åt honom. Som ”den anarkistiske bankiren” i Pessoas novell han läst en gång hemma hos Ingamaj. Som menade att bara den som var riktigt rik hade råd att vara anarkosocialist, en som kunde göra precis som han ville, även skänka alla sina pengar till välgörenhet om så vore? Fullständigt ”fri”.

Han la sig på sängen och försökte andas lugnt. Allt han läst om bröderna Sundström, som han beundrat så, bekom honom nu plötsligt rätt illa. Släpat i smutsen. Och hela den degenererade, perverterade verksamheten på Hôtel du Lac. Men det var nog bara illamåendet från igår? Ångesten som dunkade i bröstet. Mardrömmen. Alla räkor och musslor och ostron han satt i sig på restaurangen med Nicole innan han gick hem, ganska så berusad. I morgon skulle han må bättre.

Han gick upp och drack ett helt glas vatten i ett enda svep. Han satte på den stora fläkten på den lilla köksön i lägenheten för att få lite frisk luft. Det var konstigt, det fanns ingen han egentligen kände särskilt väl här i Genève. Varför? Hans mamma hade alltid varit svårfångad som människa, på senare år arbetat i en modistaffär i Janteå. Sin styvfar läkaren hade Fredrik ingen egentlig relation till. Läkaren och modern hade aldrig varit gifta. Han hade inga egentliga vänner i Janteå heller. Eller hade han? De han kände, på arbetet och i privatlivet, var människor som säkert skulle sälja honom för en större summa pengar? Eller skulle dom? Det var svårt att veta. Sylvia var söt, men bara intresserad av materiella ting, liksom schweizarna över lag. Ytan var det väsentliga i detta ganska vedervärdiga lilla krämarland. Härifrån kom sällan något med större konstnärlig verkshöjd. Dystert.

Han tänkte på Ingamaj, som var hans första stora kärlek, och Olle, som de gått bakom ryggen på. Han skämdes plötsligt. En konstig känsla. Inte likt honom att skämmas. När han stod i det öppna fönstret i halvmörkret i vargtimmen och kände den lätta, lite kvava föhn-vinden i ansiktet från sjön kunde han känna så konstiga känslor, känna något unket, som sur tånglukt, det var som gammalt slam som virvlade upp från botten av en igenväxt sjö, bubblade och luktade illa, för att sedan långsamt sjunka tillbaka ner igen. Han hatade den här plötsliga sentimentaliteten. Han föraktade den till och med.

(58) ”Gamla spöken från förr”

Fredrik vaknade sent och satte på en gammal skiva med Steely Dan han tyckt om, ”The caves of Altamira”. Den brukade alltid få honom på gott humör. Ett minne från gamla tider. Studentlägenheten i Janteå. Festerna. Efter en timme ringde telefonen.

-Hej Fredrik! Det är Titti!

Fredrik blev plötsligt alldeles paff och tankarna flög som skrämda duvor åt alla håll. Sedan fortsatte den gladlynta rösten kvittra.

-Din gamla klasskompis? Eller, ska man säga… (ett lätt fnittrande skratt)… ”knullkompis”.

Oj. Det var ett ord som inte var uppfunnet då, på 1980-talet! Men nu mindes han vagt en långbent tjej från gymnasiet med långt hår som han träffat ett tag, innan han träffade Ingamaj. Ja, och även några gånger när han redan legat en hel del med Ingamaj. Typiskt! Som var en av anledningarna att hon upprört gjort slut.

-Å ja just det, utbrast han lättad över att ha kunnat placera rösten. Titti ja… Är… är du i Genève?

-Ja. Jag har fått jobb på Röda Korset i Stockholm. Alla anställda får åka till organisationens ”hjärta” som introduktion! Du, ska vi träffas? Du kan få guida mig runt lite?

Fredrik började svettas. Ett ex från gymnasiet!? Oj-oj-oj.

-Ja, naturligtvis (han hade aldrig kunnat säga nej). När vill du ses?

-Jag bor på Hôtel Royale. ”Chez Raymond” där om en timme?

-Öh… ja… visst.

Så var det bestämt.

Han fick verkligen anstränga sig för att komma ihåg Titti. Det var ju så många tjejer i gymnasiet. Karin, Hildur, Evelina, Sandra… Titti var väl knappast hans ”stora kärlek” om han nu hade haft någon sådan? Ingamaj kanske? Han gillade inte ”Chez Raymond” heller, ett simpelt ställe där man knappt bytte borddukarna mellan gästerna.

Titti såg ganska pigg ut, lagom sminkad, blont hår till axlarna, pigga ögon. Klädd i svart poncho, skjorta, vita snäva byxor. Men hur hälsar man på en människa man inte sett på 20 år? Men hennes kram var det inget fel på. Hon hade inte glömt Fredrik, det kände han. Det var synd att han inte kunde säga detsamma.

-Jag behövde komma bort lite så det här kom så lämpligt, sa hon och beställde en cappucino. Jag har bott i Borlänge och jag har en son från mitt förra äktenskap.

Jaha. Det där ringde dåliga klockor för Fredrik. Det här var något han absolut inte ville ge sig in på. ”En son från mitt förra äktenskap”. Han tog en Moulard, en inhemsk öl, och försökte låta lagom blasé när han svarade.

-Du vet att Genève har Europas dyraste öl, sa han och försökte le så trovärdigt som möjligt.

-Ja Gud vad dyrt! 10 Euro! Jag förstår inte hur du har råd?!

-Nej det gör inte jag heller, sa Fredrik och skrattade. Han funderade febrilt på vad de skulle ta sig för.

Dagen framflöt tung som sirap. De promenerade längs sjökajen och kände stänket från den väldiga fontänstrålen vid ”raden”, gick i engelska parken, såg blomsterklockan och Peterskatedralen, och de fyra statyerna av stadens stora män, bland annat predikanten Jean Calvin, grundaren av den stränga kalvinistiska läran av protestantismen. På Rue du Mont-Blanc försökte Fredrik visa stadens häftigaste shopping, men priserna avskräckte till och med honom. Till slut fick de sätta sig på en liten restaurang i Gamla Stan, och Titti verkade ganska trött. Fredrik försökte förklara vad han jobbade med medan de åt, men Titti verkade inte riktigt hänga med, vilket han förstod. För vad sysslade han med egentligen? Projekt, dyra projekt att administrera, som sällan ledde till någonting. Bara ett sett att uppehålla tiden. Eviga diskussioner med EU-byråkrater på telefon och i korridorer i Bryssel och Strasbourg. Sällan några riktigt synbara resultat. Han hörde själv hur ihåligt det lät. Fast han försökte bre på så gott det gick.

-Vi har varit väldigt aktiva i Mali, en tidigare fransk koloni. Ja spanjorerna vill hellre skydda sina gränser vid Ceuta och Melilla, och stöder de mest kuriösa små projekt i Gibraltar, det är ständigt diskussioner om var nästa projekt ska starta, kostnadskalkyler, och vår käre direktör från Belgien gör väl inte saken bättre när han spelar ut de stora länderna mot varandra…

De talade lite om gamla bekanta, men Fredrik undvek Ingamaj, och sa att de förlorat kontakten. Att Bengt just gått bort verkade hon inte känna till. Den beryktade studentskivan hade hon missat för hon mådde dåligt av all sprit i den spetsade bålen och gick hem tidigt.

Titti beställde ett till glas rött vin och såg menande på Fredrik. – Ska vi gå ut någonstans ikväll, vad tycker du, det var verkligen kul att träffa dig Fredrik, jättekul, så länge sen? undrade hon och Fredrik anade genast oro. Han kände inte igen sig själv. I normala fall skulle han eskorterat henne direkt till danspalatset Au Ciel och dansat några tryckare, lyssnat på stillsam jazz, druckit lite till och sedan gått hem till hans lägenhet med utsikt över sjön och Alperna bakom och firat att de en gång varit, som hon sa, ”knullkompisar”. Men just nu…? Han svalde och tog sats.

-Jag är ledsen Titti. Jag måste jobba imorgon. Har en del jobb ikväll också. Förbereda… ett föredrag. Jag tror jag drar mig tillbaka nu… Om du ursäktar…

Han såg direkt hur besviken hon blev. Ack ja. Nu hade han krossat hennes naiva flickdrömmar? Det var inte första gången det hände. Men han var inte omänsklig. Han var egentligen snäll innerst inne. Det gjorde ont i bröstet. Han undvek att se henne i ögonen.

-Du kanske kommer hit igen? (försökte han släta över).                                                                                                                

-Å nej, knappast. Jag skulle aldrig ha råd. Jag flyttar nog till Stockholm nu, men bostadsmarknaden där… Jag får väl bo hos en kompis till att börja med… Och Ivan är bara 14 år…

Fredrik sa inte att han fortfarande hade en etta i Stockholm, nästan centralt, som han hyrde ut till en annan gammal dam-bekant. Han reste sig. Försökte se beslutsam ut. Sträckte på sig.

-Ja, det var kul att träffas Titti. Efter alla dessa år? (Han försökte ta till sitt bredaste leende.)

Hon såg ut som om hon tänkte börja gråta. – Kan vi ses en stund i morgon åtminstone, sa hon och lät som ett litet barn som blivit fråntaget sitt godis. Fredrik kände sig illa till mods.

-Nej jag kan inte. Jag har möten hela dagen. Hur länge stannar du?

-Nej jag åker i övermorgon…

-Ja men ha det så bra då. Ha det så bra.

Han kramade henne, men nu kändes hon mycket avlägsen, och hon satt kvar med sitt halva vinglas när han gick. Klockan var bara sju. Kvällen var lång, och hon hade knappast råd att dricka så mycket att det bedövade besvikelsen. Fredrik kände sig som en buse. Han hade inget särskilt för sig ikväll. Men att låtsas intresserad och spendera hela kvällen och bli full med Titti och kanske ha sex… Och jobba i morgon. Då skulle hon kanske bli ännu mer besviken?

Det sista han såg av henne var ett uttryckslöst ansikte och hennes blonda pagelugg innanför fönsterglaset i den lilla restaurangen. Han fick en massa dåliga vibrationer och tog automatiskt upp sin elektroniska fickkalender med namn på alla dam-bekanta, eskort eller inte, bläddrade maniskt och febrilt men han kunde inte bestämma sig. Det var som fan! Han hade dåligt samvete, och det brukade han inte ha. Han kände inte igen sig själv.

(59) ”Fingrarna i syltburken”

Kullamannen hade försökt våldta ytterligare en kvinna, den fjärde, men denna hade gjort motstånd, och han hade bitit henne i örat så att öronloben lossnat. Några förbipasserande hade fått honom att cykla från platsen (i Janteå cyklade de flesta, sommar som vinter). En svartklädd figur med hood-luva. Förmodligen i tjugoårsåldern. Nu hoppades alla att polisen kunde säkra bättre spår, kanske DNA. Det talades om ”hans första stora misstag”. Hela staden drog efter andan.

Ingamaj bevakade huset på andra sidan gatan ännu mer noggrant. Det var för det mesta mörkt därinne, men i sin livliga fantasi såg hon för sig hur huset var fyllt med tortyrinstrument, rep och burar där våldtäktsmannen förvarade sina offer. Källaren kanske? Där lyste det också ibland. Men hon såg aldrig någon komma eller gå. Fantasierna löpte vidare. Om Kullamannen. Ibland lyste det i huset, både dag och natt. Fast ingen verkade vara där. Alltid fördragna gardiner. Ibland syntes en skugga som rörde sig där inne. Det var både konstigt och ovanligt i Janteå, där många inte ens använde gardiner.

Kvällen efter den senaste attacken skulle Niklas ut och springa och flickorna satt med läxorna. De hade ätit spagetti med köttfärssås, en favorit, och Delicato marsipantåra. Vilhelmina fyllde år. Ingamaj sa att hon skulle ut och handla, hon gick ut i halvmörkret, gick över snöslasket på gatan och ringde på dörren. Det var en typisk enplansvilla i vitt mexitegel, 1960-tal, ganska ordinär, men betydligt dyrare än deras eget radhus i trä, hela gatan likadan. Ingen svarade. Hon hade ju inte ens någon plan? Vad skulle hon säga om mannen i huset, som hon bara sett en gång i tingsrätten, hade öppnat?

Hon hade ringt polisen men de hade bara noterat hennes misstankar och verkade ha lämnat dem utan åtgärd. Som vanligt. Förmodligen hade de fått hundratals tips vid det här laget, tänkte Ingamaj. Flera hundratals. Flera av dem rörande löp- och skidspåret nedanför Kullaberget, nära deras eget hus. Så nära hade det varit. När hon diskuterat sina misstankar med Ewa hade hon svarat:

-Förmodligen är det en helt vanlig kille som jobbar i verkstad eller på kontor. En sådan där alldaglig figur som ingen lägger märke till. Annars skulle han säkert varit fast nu. Det fattar du väl? En vanlig Svensson. Ingen som din granne!

Nu stod Ingamaj utanför ett av de stora fönstren i mexitegelvillan och försökte kika in genom den fördragna gardinen. Hon hann inte ens känna sig dum då hon plötsligt kände en hand på sin axel.

Hon mindes inte att han var så lång! Men där stod han! Ingamaj blev röd i ansiktet som började hetta fast det var sent på kvällen och kyligt, bara några plusgrader. Han rynkade sina ögon. En prydlig svart liten mustasch, markerade kindben och näsa. Han var lång och ganska välbyggd. Vältränad.

– Letar du efter någon? sa han med en lätt utländsk accent.

– Ja… jag… vi… öh vi tänkte diskutera det här med Kullamannen inom s-samfälligheten? Några… känner sig oroliga… Jag… jag fick i uppdrag att ta kontakt med dig… jag har sökt dig…

Han stod ganska nära henne. Alldeles för nära. Han luktade ett ovanligt rakvatten med bittermandel. En konstigt aggressiv lukt.

-Du kanske vill stiga in så kan vi prata, sa mannen och satte nyckeln i ytterdörren.

Ingamaj kände hur hon började darra av både upphetsning och rädsla. Nu skulle det alltså hända! Det hon fantiserat om! När lyset tändes i tamburen skymtade hon bakom ett förhänge i vardagsrummet bara en soffa, en stor TV-skärm och några fåtöljer. Inget annat. Tomt. Förutom flyttkartonger. Som om någon just flyttat in, eller bara hade huset som övernattningslägenhet. Eller som gömställe? Några packlådor i tamburen. Inga tavlor, inga bokhyllor på väggarna, inga mattor. Ingenting. Verkade knappt bebott.

-Oj! Sparsamt möblemang, kläckte Ingamaj ur sig.

Hon kände en underlig, stigande spänning. Hon hade utmanat ödet igen. Han skulle kunna göra vad som helst med henne. Herre Gud! Han var lång med ett kanske sydeuropeiskt utseende. Han stod strax bakom henne och andades henne i nacken. Men namnet, Edvard Rickonström, sade henne ingenting. Han hade en mystisk ”manlig” aura som attraherade henne. Hon kunde inte avgöra om han var farlig eller inte. Det brukade hon kunna.

-Är du skild, sa hon och mindes målet i tingsrätten? Hon mindes frun han låg i skilsmässa med, älskarinnan (som hon antagit) som dykt upp så plötsligt i rättssalen, i den röda dräkten, som nyinkallat ”vittne”. För att vittna till hans fördel.

-Varför undrar du det? sa han och hängde av sig ytterkläderna, en tjock halsduk och en lång kamelfärgad, elegant ulster.

-Nja… det ser inte ut som om en kvinna varit här på länge?

-Hur vet du det? (han verkade närmast road av hennes frågvishet, Ingamaj upplevde det som oroväckande, som om han ville leka med henne).

-Kvinnlig intuition, sa hon, med överdrivet hurtig röst och hörde själv hur fånigt det lät.

Han tog henne om axlarna. Kramade dom som om dom känt varandra länge. Kanske var det så? Eller var det bara hennes fantasi som löpte åstad?

-Polisen ringde mig och sa att de hade fått ett tips av någon här i kvarteret. Ja, jag var där på förhör i morse. De påstod att jag skulle vara ”Kullamannen”. Var det du som ringde dom Ingamaj?

Hon slingrade sig lite motståndslöst i hans hårda grepp om axlarna. Han var bara något längre än henne, det var ovanligt bara det.

-Släpp mig, det gör ont.

-Men du tycker ju om när det gör ont?

-Hur… hur vet du det? (Han hörde på hennes röst att det var ett medgivande, hon förstod inte att hon kunde vara så dum som kunde erkänna det så fatalt.)

-Jag har sett hur din man tar i dig Ingamaj. Hårt och omilt. Det syns förresten i dina ögon på lång väg. Tro inte jag inte ser det. Eller tror du det?

Han ledde henne till en av fåtöljerna och satte ner henne. Han slog på radion på låg volym.

Ariel Ramirez, Missa criolla. Den långsamma Agnus Dei-satsen, den kände hon igen. Med José Carreras, så gudomligt vackert. Det kändes så konstigt nu alltsammans.

Ingamaj såg med hjärtat dunkande i fyrtakt genom fönstret mellan de fördragna gardinerna hur Niklas kom hem. Hon reste sig lite vacklande.

– Jag… jag måste gå… måste gå… min man… kom just hem. Snälla…

Han såg på henne och viftade plötsligt iväg henne med en besviken, irriterad handrörelse. – OK Ingamaj. Men vi ses väl igen eller hur? Kom över när du vill. Du vet ju var jag bor? (Han skrattade till, han märkte ju hur han formade henne som om hon varit av vax.)

Hon svarade inte. Det gällde bara att ta sig härifrån fort utan att Niklas såg henne. Utan att han skulle fatta misstankar. Pulsen dunkade hårt i tinningarna när hon försiktigt smög ut från huset på andra sidan gatan och över gatan. Hon undvek skamset gatlyktans kvällsljus.

(60) ”Staden som aldrig sover”

Olle var fortfarande deprimerad och tillbringade mycket tid till att sova eller bara slumra på sängen på Södermalm. Lena vakade oroligt över honom.

Han drömde mycket, lite drogad av all antidepressiv medicinering. Ofta var det hus han måste passera, han klättrade och tog sig genom främmande rum, försökte orientera sig, rum han ibland kände igen från förr. Dörrar, låsta, eller halvöppna. Hinder man måste passera, över, under eller genom. Ibland var det hans gamla gymnasie-skola, han hade lektion men visste inte vart han skulle gå. Han hade glömt både schema och ytterkläder, och kunde inte komma ihåg var han lagt dom. Ibland var det en miljö på Öland han inte sett sedan han var grabb.

Han drömde om att han kallades till en rättegång där hans föräldrar satt som domare. Han skulle dömas för vad han uträttat i livet. Vad han ”varit bra för”. Livets summa summarum. Han argumenterade våldsamt för sin sak, han hade ju utbildat sig, arbetat, de hade försökt få barn, han hade betalat skatt, röstat i allmänna val, handlat mat på ICA och Konsum, försökt sköta en hund tillsammans med Lena. Och många andra saker, samhällsengage-mang, arga insändare i tidningarna, bidrag till olika biståndsorganisationer. Han arbetade upp sig till raseri, som blev ännu värre när han kände att han inte fick luft, rösten bar inte, han kunde inte röra armarna eller benen. Han försökte resa sig och närma sig domarna i rummet, hans båda föräldrar, men kunde inte stå. Armarna och rösten lydde inte, han var som förlamad.

Han hade vaknat våt av svett. Han hade skrikit och förbannat i drömmen, utan att få luft, och när han satte sig upp i sängen bredvid Lena skrek han fortfarande högt och försökte argumentera för att han var

… oskyldig… oskyldig…

… och mardrömmarna förföljde honom. När han besökte Ingamaj i Paris där hon var au pair skulle han få sova över hos hennes franska familj. Det var en obekväm situation, han var inte välkommen, den fransk-svenska frun var sur och irriterad, de båda pojkarna ouppfostrade och näsvisa mot Ingamaj, vilket frun hätskt anklagade Ingamaj för. Hela atmosfären var inpyrd med den klibbigaste motvilja, en Jante- och Kafkaartad miljö som fick Olle att nästan kvävas. Vad han än sa så tolkades det på ett felaktigt sätt. Vad han än sa så var han skyldig. Kvinnan i familjen bevakade dem som en hök. Ingamaj smög omkring, livrädd för vad hennes matmor och de båda ouppfostrade elaka pojkarna skulle ta sig till. Det var verkligen helvetet på jorden, inte i underjorden i livet efter detta utan i en helt vanlig fransk familj på 1990-talet.

En annan dröm, fast denna var verkligen sann: Han hade träffat en flicka i trettioårsåldern som hette Kicki. De läste statskunskap i Stockholm. Olle hade precis flyttat dit från Janteå, han bodde i en etta med en minimal dusch i toaletten i Högdalen. Han tog tunnelbanan till universitetet varje dag, gröna linjen från Högdalen via Centralen, där han bytte till röda linjen till Universitetet. Den enda han fick kontakt med på kursen var Kicki, en alldaglig kvinna med glasögon, tio år äldre än han.

Han var fortfarande knäckt av det avbrutna förhållandet med Ingamaj. Det var som en storm, som en tsunami hade passerat över honom, genom honom, och bara lämnat ruiner kvar, döda människorester, bombkratrar och spöklika svartnade skogar och skorstenar. Han hade inlett ett förhållande med Kicki som varat i ett halvår. När han tänkte tillbaka på det kunde han aldrig minnas att hon fått orgasm över huvud taget. Och de pratade aldrig om det heller. Hans lilla etta i Högdalen var mörk, för det var på hösten, och solen sken sällan. Hela hösten var kanske bara tio soliga dagar. Hon bodde i ett studentrum på Lappkärrs-berget, hade inga pengar och hade en tragisk bakgrund, som han aldrig fick veta så mycket om. Hon var från Borås, en före detta industristad som i en sång kallades ”staden som aldrig sover”.

I drömmen försökte han tillfredsställa henne sexuellt på alla sätt, utan att lyckas. Han blev allt mer panikslagen. Samlagen blev längre och längre, det kändes som en halv timme, en timme. De pågick i en evighet, tills båda dröp av svett och var helt utmattade. Det lyckades inte för någon av dom.

Olle anklagade sig själv för misslyckandet, och det bidrog till en djup depression under hans första höst i Stockholm.

Efter varje samlag stod hon i duschen i nästan en halvtimme. Duschade och duschade. Som om hon ville skrubba av sig något orent. Olle skämdes, tryckte i sängen, och mådde illa. Vattnet i duschen skvalade, ljudligt.

(61) Ingamaj talar med Frank

Dagen efter att Ingamaj för första gången träffat ”Kullamannen” äter hon lunch med Frank. Efter det som hänt med Paulina har Ingamaj inte känt någon glädje med arbetet hos Frank. Hon är förbryllad. Ibland börjar hon gråta för småsaker, för klienter som hon inte kan hjälpa, för saker hon läst i tidningen eller sett på TV. Saker som händer i världen, i Sverige, hemska saker, barn som far illa, som våldtas, blir inlåsta, styckas, lemlästas, torteras. Människor som på olika sätt far illa, i Sverige eller utomlands. Nyheterna var fulla av exempel. Miljön i naturen och världen som blev allt sämre. Konstiga epidemier som avlöste varandra. Framtiden som var så mörk. Hon kände sig allt mer eländig, och Frank märkte det.

– Jag tycker du ska sjukskriva dig, säger Frank. Jag försöker hitta en vikarie under tiden.

– N-nej jag vill inte. Jag kan inte gå hemma bara, det orkar jag inte. Inte med Niklas. Det skulle inte fungera. Snälla Frank. Gör inte det.

– Jag förstår inte, du som verkat så stark?

De satt på Domusbaren, högst upp i varuhuset vid Rådhustorget. Klockan var två, lunchen försenad, de hade jobbat över och besöksrummet hade varit fullt hela dagen. Det var allt fler som remitterades av vårdcentralerna, och dessutom allt svårare fall. Många ungdomar med svåra diagnoser, som varken Frank eller Ingamaj kunde hjälpa. Dagliga tragedier. Det märktes nu att den offentliga psykiatrin monterats ner fullständigt, inte bara för vuxna.

Ingamaj torkar tårarna och försökte rycka upp sig. De har tagit kaffe. Frank ser på henne bekymrat och doppar en kaka i kaffet.

– Du berättade om dina föräldrar en gång, minns du det? Din pappa? Han var ganska speciell eller hur?

– Ja han kom från en liten by i Norrbotten, riktigt fattigt. Hans föräldrar kämpade som djur för att han och tre bröder skulle få studera. Han stammade och fick kämpa med sig själv. (Hon hade ett underligt kolorerat fotografi från byn med mamman och bröderna, uppställda på rad från längst till kortast. Hennes pappa var kortast, den tunnhårige ”lillpajken”. Han såg fullständigt hjälplös ut, Ingamaj hade alltid tyckt så synd om honom på den där tavlan.) -En gång, bara en gång berättade han om det här, jag hade misslyckats på ett prov i skolan och var alldeles förstörd efteråt och låg i sängen och grät otröstligt. Det hände ju inte så ofta, jag ville alltid vara bäst, var väl lika tävlingsinriktad som pappa. Jag grät på kvällen av ilska så jag trodde jag skulle dö. Då satt han på min säng och höll om mig (det hände verkligen inte ofta) och berättade om de stora pojkarna i Koler som terroriserat honom för hans glasögon och hans stamning. De kallade honom ”judesvinet”.

– Hade han någon judisk bakgrund?

– Nej, inte alls. Tattare möjligtvis. Han var väldigt mörk som barn. Visste inte vem hans pappa var, förmodligen en rallare. Det var väl något de läst i tidningen eller hört föräldrarna säga? Man var inte riktigt säker på vem som var hans far? Det kunde ju vara någon storbonde i byn? Men förmodligen bara någon förbipasserande ”kittelflickare”.

– Han blev ganska inbunden eller hur?

– Ja han levde mycket i sin egen fantasivärld. Mamma var mycket mer praktisk. Kraftfull, praktiskt lagd. Frireligiös. Från en välbärgad bondesläkt. Fick allt hon pekade på. Han var en drömmare. Hon skötte det löpande.

– Men du är ingen drömmare, Ingamaj?

– Jo det är jag nog. Jag dras till allt som är farligt. Det där med ”bränt barn skyr elden” kan du glömma. Nu är det Kullamannen jag tänker på mest. Jag är som… besatt av honom. Av ondskan personifierad. Jag dras till sånt. Jag tror att jag har hittat honom dessutom. Han bor granne med oss.

Konstigt nog tar Frank henne på allvar. Han kramar hennes hand på bordet.

– Du lever i en fantasivärld, Ingamaj, och när den riktiga världen inte stämmer, så stänger du in dig i dig själv, eller hur? Stänger dörren mot omvärlden. Vet du att när Anton Tjechov och Maxim Gorkij besökte Leo Tolstoj på hans greve-gods så drev Tolstoj, som var mycket äldre, med dom och tyckte att dom var ”rädda för flickor”. Själv älskade han ju både kvinnor och djur (”jag var själv en riktig hingst i min ungdom” sa han och skrattade åt skämtet). Och när han mötte två militärer till häst på vägen i sina ryska bondekläder så vägrade någon av dom att flytta sig. (Ryttarna kände förstås inte igen honom, att han var greve och ägde hela vägen de red på.) ”Men hästarna kände igen mig, och väjde” sa Tolstoj och skrattade. Till Gorkij, som var en övertygad socialist och revolutionär, sa han retsamt ”Det är ju verkligen synd att vår Gud inte skapat världen precis så som Maxim Pjeskov vill ha den”.

– Vad menar du?

– Att du måste acceptera världen som den är. Förändra det du kan och släpp det andra. Börja i det lilla istället för i det stora, Ingamaj. Börja med dig själv. Börja med barnen. Och ta en dag i sänder.

De reste sig och lämnade brickorna i restaurangdisken. Det var dags att gå tillbaka till jobbet. Dags att börja acceptera.

(62)”Lisabeth vill förändra världen, men hindras av Ella”                

Lisabeth förvånades över att av de som arbetade på hennes institution var det kvinnorna som var mest intriganta. Männen på institutionen var samarbetsvilliga och kuvade och väldigt nervösa för vad ett antal dominanta kvinnor kunde göra. Och värst av kvinnorna var Ella, den långa blonda amazon-häxan (enligt Lisabeth), med tjockt blont hår i en fläta som gick ända ner till rumpan, breda axlar som avslöjade att hon en gång varit elitsimmare, och ett ständigt sarkastiskt retsamt leende i mungipan, som kunde varieras i det oändliga, från förakt till insmickrande förtroendefullhet. Hon var livsfarlig att ha som motståndare i samma rum. Och på samma institution.

Lisabeth hade börjat läsa litteraturvetenskap när de revolutionära vindarna mojnat, men i Janteå hölls de vid liv ovanligt länge. Marxismen byttes snart till punk, djurens rätt, miljöaktivism, veganism, hardcorepunk. Lisabeth deltog glatt i allt med glödande frenesi. I sitt stora lockiga hår och runda glasögon och kurviga kropp blev hon snart en favorit, var hon än engagerade sig. Att hon bar på en stor sorg och ett hål i hjärtat var det få som visste. Men Ella tog med tiden reda på även det också, och använde det mot Lisabeth i sin kamp för dominans på institutionen. Det handlade om att slå först, eller finna sig i att bli slagen.

I början på mars hade konflikten nått en gräns där den blev akut. Ella hade baktalat Lisabeth inför institutionens prefekt, den stormagade Björn. Lisabeth fick tag i honom i korridoren (han var bara undantagsvis där, och allt för sällan anträffbar på sitt rum i den långsmala korridoren) och tilltvingade sig ett privat samtal på hans rum.

– Vad är det du har pratat med Ella om? Hon påstår att jag har psykiska problem och behöver gå i terapi?

Björn, prefekten, vek undan blicken, försökte dra in magen i skrivbordsstolen, sträckte på överkroppen och trummade irriterat med fingrarna på det överbelamrade skrivbordet. Han hade en obehaglig roll som budbärare, den som alltid fick föra fram det rektorn, Eskil, inte själv vågade.

– Ja… som jag ser det… uppriktig sagt… ni måste komma överens du och Ella… Hon säger att du kränker hennes integritet… och andra saker… ja du vet de här nya riktlinjerna på arbetsmarknaden från SACO och UHÄ… vår nya policy… det tvingar oss att handla… ja kort sagt… jag tänker skicka dig på en kurs i samarbetsmetodik… det kanske kan lösa upp trådarna…

– Men herre gud Björn! Det är Ella som borde gå en sådan kurs… Det är hon som trakasserar mig!

– Ja, ja… men det är aldrig ens fel att två träter, eller hur…

– Och hon då! Ska vi gå samma kurs, eller…?

– Nej, det vore kanske inte så bra… Hon har ju barn under fem år, ja du vet, det vore inte så lämpligt just nu… att vara borta en hel vecka… kanske…

– En hel vecka!

– Ja, det är en bra kurs, rekommenderad, i Dalarna. Har fått bra evidens. Du får bo på ett fint internat, Tallhedsgården, det kan göra dig gott, tro mig, den har bra renommé…

– Men mina barn då…?

– Ja, men din adopterade son här… han bor ju med sin pappa eller hur… och din… ja utvecklingsstörda kille där… förståndshandikappade… funktionshindrade… han får väl bra vård ändå…?

Lisabeth reste sig så stolen föll baklänges i golvet.

– Vad fan säger du! Hon har Downs syndrom! Hon är tio år. Det här tänker jag inte ta från dig, Björn. Jag ska tala med facket!!

Lisabeth stormade ut från rummet. Men den fackliga SACO-representanten Rut var långtidssjukskriven. Lönlöst alltså. Elisabeth tillbringade en och halv timme på eftermiddagen med att på telefonen söka en annan representant för facket, en tid hon skulle använt till annat. Morgan ringde och talade om att Markus, hans adopterade son från Etiopien, hade blivit mobbad i skolan. Han ville att Lisabeth skulle engagera sig. För en gångs skull lät han faktiskt sur på rösten. Lisabeth kände det som om hon balanserade på kanten till en vulkan som nu hotade att sluka henne fullständigt. Hon som var van att ha många järn i elden på en gång, men det här…

(63) ”Momentum”

Kanske var det i ren desperation som Lisabeth tog mod till sig och konfronterade Ella i hennes smakfullt inredda lärarrum, ett av de finaste hörnrummen på institutionen med vacker utsikt över gräskullarna utanför, och skulpturkonsten utanför det stora studenthuset Planetariet, som var högskolans mötesplats med en stor aula där promoveringar och skolavslutningar hölls.

– Vad fan menar du med att skicka mig på kurs i Dalarna! Är det någon här som har samarbetssvårigheter så är det väl du Ella? Sluta trakassera mig för helvete!

Lisabeth talade så lågt hon kunde, men så att hon säkert såg att Ella fick budskapet rakt i ansiktet. Ella reste sig i försvarsställning, som hon brukade för att med sin längd platta till sina motståndare. Hennes vackra dockansikte inramat av allt blonderat hårsvall var förbittrat och hatiskt, men också förvånat och förskräckt över Lisabeths beslutsamhet. Lisabeth visste att Ella skrämde många till tystnad, med hot och lämpor. Hon var tvungen att hitta på något riktigt drastiskt för att kunna vända opinionen till sin fördel. Till slut fanns bara en sak att göra. Våld.

Ellas bokhylla var bristfälligt förankrad i väggen. Den var klädd med byster, uppslagsverk och prydnadssaker som verkade väga en hel del.

Lisabeth gjorde ett utfall mot skrivbordet, men så bryskt (och med hjälp av båda händerna) att hon med skrivbordet knuffade till Ella, som vacklade bakåt mot bokhyllan. När Ella var ur balans hjälpte Lisabeth till att knuffa henne ytterligare baklänges, så att hon med ryggen välte den höga bokhyllan, fullpackad med lexikon och böcker och föremål över sig själv. Som avslutning tog Lisabeth en lagom stor lexikondel och dängde till i bakhuvudet på den omtöcknade kollegan. Sedan rusade hon ut i korridoren.

– Hjälp! Ella har ramlat och rivit bokhyllan. Vi måste ha hjälp!

En omtöcknad och blödande Ella forslades bort med ambulansen, lasarettet låg bara några hundra meter från högskolan. Lisabeth kallades in till den timide rektorn Eskil Fågelberg, vars främsta merit var att han skrivit en rolig litteraturhandbok om 1800-talets litterära ”svenska skägg”. Med Ella borta från scenen kunde Lisabeth äntligen få ett rejält brottar-grepp på Eskil, och komma runt hans ständiga mumlanden och undanflykter.

– Nu får du se till att Ella blir sjukskriven några veckor, sa Lisabeth och tog på sig sin mest bestämda studierektorsmin. Annars säger jag upp mig! Per omgående!

Det var något Eskil helst av allt ville slippa. Hon var extremt konflikträdd. Han stönade och jämrade ”ja, ja, om du så vill”, och Lisabeth fortsatte med sin mest auktoritativa röst.

– Jag vill inte se henne här på institutionen på ett tag nu. Jag tänker tala med alla här och reda ut det här mellan mig och Ella. Och jag vill att du backar upp mig annars kan jag koppla in både facket och pressen. Läcka hela den här tragiska historien till media. Räcker det inte med den dåliga publicitet vi redan haft?

– Jo… jo… du har rätt förstås Lisabeth… och jag har aldrig tvivlat på dig, det ska du veta…

Så lät det alltså nu, tänkte segraren skadeglatt.

Med Ella borta från spelplanen ett tag skulle Lisabeth kunna tala med sina kollegor i lugn och ro. Hon visste att flera av dem stöttade henne i hemlighet, men inte vågade visa det öppet. Nu misstänkte förstås många att den impulsiva Lisabeth gått handgripligt till väga. Men gå ut öppet med en sådan skandal: Aldrig!

– Och om hennes intriganta syster ringer dig så säg att det var en olycka, som jag inte hade något att göra med! Bokhyllan var ju inte förankrad i väggen, det var en ren olycka. Det där sexuella ”mellanhavandet” mellan dig och Ella är ju preskriberat för länge sedan, Eskil. Hennes syster kan inte hota dig med det, du bara dementerar det. Jag ska se till att ingen vare sig har sett eller hört något om det. Vi ska reda ut det här, om du stödjer mig bakom ryggen, Eskil.

– Men om hon…?

– Ella får bita huvet av skam. Om allt det här kommer ut i tidningarna… ja du förstår väl själv?

Efter ytterligare en halv timmes mangling hade Eskil fallit till föga, krälande i stoftet. Lisabeth hade (tillfälligt) avgått med seger i den interna fejden på institutionen. Hon var inte världens mest omtyckta, men nu var hon åtminstone fruktad. Och på ett mer ”handgripligt” sätt än Ella. Ibland var våld bra att ta till, tänkte Lisabeth – åtminstone för stunden. Åtminstone i den akademiska världen.

(64) ”Tecken i tiden”

Fredrik satt på jobbet och läste Neue Züricher Zeitung, hans husorgan numera. Han läste en stor artikel om Sundström-gruppens oljeaffärer, där inte ett ord nämndes om ”folkmordet” i Afrika. Det var främst ekonomiska analyser av företagets senaste köp. Den miljöfarliga oljesanden, som Sundström köpt av ett kanadensiskt företag, som uppenbarligen sålt för att produktionen var så pass miljöfarlig och medförde för stora utsläpp av fossila gaser. När många företag med bättre renommé än Sundström sålde sina tillgångar av oljesand, så köpte Sundström. Fredrik visste inte om han skulle tycka det var genialt, strategiskt riktigt, eller bara dumdristigt, med nuvarande konjunktur. Han började till och med (för första gången) tvivla en smula på de geniala norrlandsbröderna. Och samtidigt på sitt eget goda omdöme. Det var högst oroväckande alltihop, tyckte han.

Många experter menade att uppgången i oljepriset, och därmed för den mindre prisvärda oljesanden, snart skulle nå en ”peak”. Miljörörelsens ständiga kritik av oljeindustrins miljö- utsläpp fick allt större uppslag i tidningen, till och med i Schweiz. Att man gjorde sig av med den miljöovänliga oljesanden sågs av experten i tidningen som ”ett tecken i tiden”. Fredrik kände hur han långsamt hade börjat tappa förtroendet för de båda bröderna från Bygdsiljum i Västerbotten. På nätet såg han en segerviss Erland Sundström ledas in i en rättssal i Genève, en smal kamrerstyp och konturlös figur i gråmelerad kostym, tunt hår, flackande blick. Kantonsrätten låg bara några hundra meter upp i backen, bakom det kontorskomplex där Fredrik arbetade. Åtalet gällde bland annat dråp eller mord eller i tredje hand ”anstiftan till mord” på ett huvudvittne i Somalia-affären.

Fredrik visste inte längre vad han skulle tro?

Han hade till slut tvingats svara på Sylvias mejl och lovat en middag efter jobbet. Men nu kände han sig nedslagen och tveksam. Ett liv med Sylvia i Zürich, med hennes rika föräldrar ständigt styrande i bakgrunden, lockade honom egentligen inte. Trots att de var stormrika. Det var inte det han drömt om i Janteå, när han suttit på sitt studentrum och pluggat så han fick näsblod på kvällarna. Eller jo, på sätt och vis. Fast egentligen inte.

Han slog ihop tidningen och började, utan att ens tänka på det, bara av gammal ovana, bläddra bland sina kvinnliga kontakter i Genève eller på andra sidan gränsen, i Frankrike. Det var länge sedan han hälsat på Dominique i Chambéry? Eller kanske skulle han åka till Chamonix och åka skidor? Något uppiggande måste han göra. Han som alltid varit så säker på sin sak? Varför började han plötsligt tvivla så här? Det var som att trampa i kvicksand. Eller som att försöka springa över en norrländsk myr när det precis hade regnat.

(65) ”We are such stoff as stars are made of”

Olle låg i sängen på kvällen och läste i en bok av kosmologen Brian Swimmer. Han fastnade för ett stycke som beskrev universums historia. Budskapet var att allting hör samman – vår planet, som skapades av en stjärna, vårt ansvar för framtiden, och vårt öde.

En sammanfattning av Swimmers idéer skulle kunna vara: För tretton miljarder år sedan uppstod universum i form av elementarpartiklar, under utveckling av en ofantlig hetta, i en väldig explosion. När universum är ungefär en miljard år gammalt börjar de väldiga moln bildas som vi kallar galaxer. Det finns omkring hundra miljoner sådana. Galaxernas komplexitet ökar, stjärnorna som de består av hettas upp och deras inre förvandlas. Väte omvandlas till helium och efter ytterligare upphettning omvandlas helium till kol. Alla dessa grundämnen bildas inne i stjärnorna, som exploderar. Av grundämnena kan sedan planeter bildas, och på åtminstone en av dem har utvecklingen gått vidare fram till celler, bakterier, växter, djur och människor.

Alla ämnen vi har i vår kropp skapades av en enda stjärna.

Den amerikanske poeten Walt Whitman var häpnadsväckande visionär när han beskrev Swimmers insikter, för länge sedan: ”A leaf of grass is no less than the journeywork of the stars”. D v s ett stjärnornas” dagsverk”.

Eller för att apostrofera Prosperos berömda rad i Shakespeares Stormen: We are such stuff as dreams are made of”, till” We are such stuff as stars are made of”.

Och allting började med en explosion, med hetta, med värme. Livets förutsättning. Utan värme, inget liv. Utan extas, inget liv. Utan kärlek…

(66) ”Den lilla världen”

När Olle hade kommit till Stockholm hade han bott några år i ett kollektiv på Lidingö. Det var det största hus han sett, lika stort som Bolinska villan i Janteå, en av stadens gamla sågverkspatroners hus, majestätiskt beläget nere vid älven. Lidingö-villan var 12 stora rum i två våningar, med en stor källare och en jätte-vind, byggd i början av 1900-talet av en lokal grosshandlare, med många insprängda balkonger och tinnar och torn. Bara matsalen var gigantisk, stor som en gymnastiksal.

Från början var de sex i kollektivet, men blev snart nio. Olle var naturligtvis förälskad i alla kollektivets flickor, men Mona (Månkan) var ihop med Per-Åke, Lilly blev ihop med Klas-Göran, Lillen och Gunilla (Gullan) var redan ihop sedan tidigare, vilket bara lämnade den späda Kerstin kvar, som såg ut som en vacker gracil flamencodansös med långt svart lockigt hår och långa ögonfransar. Olle försökte förtvivlat skaka av sig minnena av Ingamaj, och sveket han tyckte sig vara utsatt för, men det tog lång tid. Kanske var det ändå sant att den första kärleken varar för evigt? För honom kändes det så.

Det var en liten intim värld, varmt inneslutet i kollektivets lilla bubbla, där dagarna gick åt till att diskutera politik och relationer, dela upp sysslor som att tvätta, laga mat, och handla och städa. Olle trivdes omedelbart, han hade saknat en riktig gemenskap sedan han lämnat Janteå. Han som knappt kunde något om hur ett hem sköttes, fick snabbt läras upp. Värre var att han (enligt den senmarxistiska terminologin) var en borgarbracka med en pappa som var läkare, och därmed en misstänkt politisk femtekolonnare. Stockholmarna i kollektivet kom alla från med eller mindre välbärgade arbetarklass- eller lägre medelklasshem, och Olle fick många pikar för sin ”högborgerliga” bakgrund. I den lilla världen i det stora huset på Lidingön diskuterades alltid stora frågor: världssvälten, miljöförstörelsen, jämställdhet, inrikes och utrikespolitik, fångvård, socialarbete. Det blev som ett litet universitet för den provinsielle Olle, som kunde mycket lite om dessa saker.

Några kvarter längre bort låg ett litet skogsparti och ett hyreshusområde från 1960-talet. I skogen var en liten näpen stuga som Olle fick tillgång till. Ägaren var en 17-årig flicka, en smal brunett som Olle också ögonblickligen förälskade sig i. Men hon hade redan en annan kavaljer, en 25-åring med långt otvättat hår och missklädsam mustasch. De båda hade fotografi som gemensamt intresse. Olle hade fått för sig att han skulle bli författare, men det gick trögt. Elise som hon hette, störde honom allt som oftast när han väl kommit i gång med skrivandet, när hon dök upp med sin kamera och ville prata. Olle ville mest av allt ha henne i säng men kom sig aldrig för att fråga.

Den lilla världen på Lidingö var väl skyddad från den stora skräckinjagande världen utanför. Lidingö var en liten ö, ett reservat för höginkomsttagare, utan större kontakt med omvärlden. På ön fanns stora vackra grönområden, relativt liten bebyggelse, och en befolkning som röstat blått sedan den allmänna rösträtten införts 1921. Insprängt mellan de stora villorna där direktörer, författare och skådespelare bodde, fanns också ett antal kollektiv, som överlevt 1970-talets proletärbeundran och konformitet, och som nu levde vidare, fortfarande hyllande de gamla idealen.

Olle hade med stor sannolikhet kollektivet i Brevik att tacka för att han inte återvände hem till Janteå med svansen mellan benen efter bara ett halvt år i storstaden. Den första hösten i Stockholm var förfärlig, det regnade nästan varje dag, och han längtade hjälplöst hem till familjen och till Ingamaj. Kollektivet på Lidingö gav honom en ny start i Stockholm, stadigt sällskap, ett lugn och ro från demonerna, och en start på livet som han aldrig skulle glömma.

(67) ”Ingamaj besöker bergatrollet”

Ingamaj funderade mer och mer på det här med erotiken, och varför hon ständigt försvann in i sina våldsamma fantasier. Som detta nu med ”Kullamannen”. Det var ju inte klokt, kunde hon tycka. Men hon brukade ihärdigt försvara sig själv när hon hamnade i den inre rättssalen: Hon tröttnade snabbt på att läsa böcker, om de inte handlade om erotik, filmer och serier på TV likaså. Det var som ett tidsfördriv, en spännande flykt från verkligheten som var så tung och arbetsam.

Kläder var hon egentligen inte intresserad av, inte shopping heller. När hon hjälpt barnen med läxorna och gjort disken så försjönk hon i erotiska fantasier, gärna på nätet. Herre Gud hon var ju bara människa, kunde hon tänka? Någon hon sett på TV hade sagt att livet bara bestod av att äta, sova och ha sex. Och det stämde. Det fanns inte så mycket mer av större intresse, när man tänkte efter. Barnen skötte sig bra i skolan, de var lugna, stillsamma och snälla bara inte Niklas ställde till med scener. Hon hade några få intressen som körsång och träningen. Jobbet i tingsrätten fascinerade henne. Människans drifter, inte minst det ständigt upptrappade manliga våldet. Det visade väl om något att vi fortfarande levde på grottbjörnsstadiet? Att män kom från Mars och kvinnor från Venus? (Hon läste en del psykologi-litteratur också, även i jobbet, men att vidareutbilda sig var inte tal om, de hade för mycket att göra hos Frank just nu. Och hemma? Kanske sedan? Studentlivet kunde ju åtminstone, tänkte hon, ge tillfällen till ”erotiska eskapader”.)

Herre Gud, hur många män hade hon inte träffat efter Fredrik? Det var så många att hon tappat räkningen. I gymnasiet förde hon fortfarande dagbok över sina tidiga erövringar i försök att få bekräftelse. Det hade hon ledsnat på sedan. Hon visste att hon såg bra ut, hon var lång, slank, blond. Sött ansikte. Typisk ”svensk blondin”. Barn, ja det hörde ju till, det kom nästan automatiskt. Också för henne. Men så fort flickorna var födda så återgick hon till sitt gamla missbruk av karlar, unga män, äldre män, mesar, våldsamma män, militärer och handelsresande. De flesta med dåliga äktenskap eller skilsmässor bakom sig. Många var akademiker, vänliga och beskedliga på ytan, men med de mest underliga sexuella läggningar under ytan.

Hennes sönderlästa favoritroman var ”Historien om O”, en fransk osedlig roman från 1950-talet av en musgrå medelålders förlagskvinna som skrev under pseudonym och fantiserade om att bli sexuellt dominerad av sin chef. I fantasin bodde han på ett dystert slott som kunnat vara styrt av Markis de Sade. Där försvann hjältinnans identitet sakta men säkert, hon blev där bara ett neutrum, ett hål för männen att tömma sig i, ett stort O. Absolut lydnad var det hon strävade efter, absolut upphävande av den egna svårbestämbara och komplicerade identiteten. Beslutsångesten. Jagidentiteten. Kanske fanns det en viss trygghet i det också? Att utplåna sig själv? Ingamaj kunde se det lockande i det. Att helt och hållet slippa ta ansvar och bara ge sig hän. Överlämna sitt liv i andra (och bättre lämpade) händer?

Men det där var ju inte hon, kunde hon tänka sedan? Egentligen inte. Det var en annan Ingamaj. Hennes andra jag, hennes ”natt-sida”. Det var ju mest fantasier på kvällen när nattlampan släckts, mest på Internet, bara ibland träffade hon män som kunde uppfylla hennes lockelse av det submissiva, det undergivna. Släppa den ständiga kontrollen helt för en stund och bara låta sig ledas i band, i halskoppel. Tvingas till sexuella akter under absolut kontroll av motparten. Men med tiden blev hon allt bättre på att avläsa männens reaktioner, inte minst sedan Niklas utvecklat sin sida som hustrumisshandlare. Hon såg direkt i ögonen på mannen om han var beredd att börja misshandla henne eller inte. Det blev till slut både enkelt och ointressant.

Men den här ”Kullamannen”? Rickonström? Han var svår att läsa av. Det lockade henne. Men om han var en mördare? Då var ju hennes liv i fara? Värderade hon verkligen sitt eget liv så litet? Frågorna hon ställde sig när hon gått i säng på kvällarna blev bara fler och fler.

Det var detta hon ständigt funderade på i sängen, sedan flickorna och Niklas somnat. Den senaste erotiska romanen, små tunna böcker som man fick köpa på nätet, låg oläst under madrassen, så att inte Niklas skulle hitta den. Och om han gjorde det… nej hon brydde sig egentligen inte. Hon hade för länge sedan förlorat intresset för att läsa om eskapaderna. ”Kullamannen” var mycket mer spännande. Han var på riktigt. En riktigt spännande och farlig ”eskapad”. Han fick hennes tidigare män att förblekna.

Några dagar senare är Niklas på innebandy och hon säger till flickorna att hon bara ska ut och springa. Hon sätter på sig sexiga åtsittande tights som framhäver kroppens förutsättningar, löparskor, svettband, och springer ett varv runt kvarteret. Hon ser att det lyser inne hos Rickonström. Varm av svett och omtumlande osorterade tankar smyger hon dit sedan mörkret sänkt sig och ringer på. Bara ett plötsligt hugskott. Hon vet egentligen inte vad hon vill ha av honom? Ett erkännande? Nej det var för enkelt. Att han bara ska enlevera henne en stund? Eller bara för själva nervpåfrestningen, spänningen? Nej, hon förstod sig inte på sig själv längre.

Det värsta var att ingen öppnade. Besvikelsen. Trots att det lyste i flera rum. Som att vara störtkåt och sedan få ett nej, rätt upp i ansiktet. Att vara bunden för att piskas, men att det sedan inte blev av. Så kändes det. Den besvikelsen. Det var nog nästan det värsta som kunde hända. Klådan i kroppen som inte försvann, var och blev som ett gift.

Kanske höll han andra kvinnor fångna i huset? Förgrep sig på dom? Hon försöker kika in i det stora vardagsrumsfönstret, men gardinerna är fördragna. Hon tycker att hon ser kvinnokläder slängda därinne, alltså har hennes farhågor besannats. Hans tillfångatagna offer? Men han hade ju redan en älskarinna? Som förmodligen bodde någon annanstans? Så vad använde han egentligen huset till?

Så får hon återvända hem, över gatan, till sitt andra, betydligt mindre upphetsande liv. Niklas skulle snart vara tillbaka från sitt träningspass, hon hade lovat att förhöra flickornas läxor, förbereda middag för i morgon, läsa lite i psykologikompendiet hon fått av Frank. Hennes förvirring är total, spänningen är borta, ersatt av en underlig skam- och skuldkänsla. Det är konstigt, hon brukar inte känna så? Skam och skuld låg inte för henne. Förrän nu. Att hon sjunkit så här lågt?

När han sedan tar henne på axeln, mitt på gatan, blir hon inte ens överraskad! Han är lång, ser ut att komma från sydeuropa, har mörkt lite oljigt hår, bara en mörk skugga av skägg, perfekt ”orakad”.

Hon blir inte heller förvånad när han tar in henne i tamburen i huset och låser dörren bakom dem. Han är plötsligt beslutsam, säger ingenting. Det behövs inte. Bara brutalt ”manlig”, precis som hon vill ha det. Han vänder henne med ansiktet mot väggen och drar ner hennes tights. Han är inte överdrivet våldsam men tillräckligt för att Ingamaj skall inse att motstånd är lönlöst. Hon svankar med ryggen, känner den olidliga upphetsningen rinna som svett efter ryggraden, spänna i benen och låren, och han tar henne bakifrån, mot väggen. Utan några som helst krusiduller. Bara knullar henne, brutalt, hårt och rytmiskt. Han kommer så långt in i henne att hans höfter stöter mot hennes skinkor. Hon flämtar och tar spjärn mot väggen. Hon är närapå att svimma, av både smärta och upphetsning.

När hon vaknar, våt av svett, och upptäcker att allt bara var en av hennes vanliga drömfantasier, en upphetsande dröm… jo, hon har slumrat till på sängen, uttröttad av allt, fortfarande med handen mellan benen – då börjar hon nästan gråta av alltsammans.

(68) ”Utsvävningar”

Samtidigt som Ingamaj somnade i sina heta erotiska fantasier så återvände Fredrik från Château du Lac, där han köpt en bit hasch och en liten vit kokainpåse. Han brukade ibland röka på jobbet med Francois, någon gång på fredag eller efter jobbet. Eller ”snorta” på den luxuösa toaletten på slottet. Han och François gick ibland ut och firade tillsammans, skrytande i vita märkesskjortor och slipsar med monogram, Armanikostymer och dyra Eccoskor. Fredrik hade alltid ett lager vita nytvättade skjortor på kontoret, bytte ibland flera gånger om dagen när hettan slog till i Genève, närmast pedantisk i sin renhet, slängde allt i en säck som städerskan på jobbet tog till tvätteriet om hörnet på Rue des Poissons. Ofta efter jobbet ringde Fredrik efter sin favorit-escort Marianne, en lång smal fransyska från andra sidan gränsen som tjänade dubbelt så mycket när hon jobbade i Genève som i hemlandet. Hon tog alltid med sin någon bekant, Angelique, Estelle, Hermione, eller någon annan långbent blond flicka från Alsace.

Efter något klubbesök gick de till ett av de vanliga horhotellen, och han knullade med flickorna, som var experter på det dom gjorde. Och tjänade bra på det också, brukade Fredrik tänka för att döva det lite dåliga samvetet. Han träffade bara lite ”finare horor”, aldrig ”rysshororna” på Place St. Etienne.

Nästa morgon kände sig Fredrik tom på upplevelser. Tom, mer än vanligt. Baksmällan brukade sitta i till framåt lunch, då han och François ofta körde till bröderna Sundströms hotell i bergen, av gammal vana, och åt en rejäl frukost, och drack var sin Bloody Mary. Sedan spelade de golf några timmar om det var helg. Banan, med alperna i bakgrunden, var en av Europas vackraste.

Men idag var Fredrik ensam. Francois mådde så pass dåligt efter igår att han inte orkade stiga upp ur sängen. Och då var det riktigt dåligt, tänkte Fredrik elakt. Han måste ha fått i sig något väldigt starkt.

Han prövade till och med att ringa Sylvia. Han brukade alltid kunna hitta på någon ursäkt, fast de hade ju egentligen gjort slut för länge sedan. Dialogen brukade bli så här:

Sylvia: Varför ringer du?

Fredrik: Jag känner mig ensam? Vill du träffas?

Sylvia: Nej, jag är upptagen.

Fredrik: Jaha, ja då ska jag inte störa.

Så hade det alltså blivit. Han tillbringade sedan resten av dagen besviken i sängen, rökte det hasch han hade kvar, såg på utförsåkning på TV, tänkte att han borde ha varit uppe i Alperna och åkt skidor idag. Det var så typiskt. Solen sken, det var nästan sommarvärme utomhus. Men ensam? Han till och med saknade Sylvia. Ja han brukade ibland kunna träffa någon flicka på ”after ski”, på hotellen, som han alltid försökte få i säng. Det var ingen större konst när man var en eftertraktad ungkarl. Han saknade verkligen någon i sängen just nu. Eller egentligen: någon att bara prata med.

(69) ”Den lilla världen” (2)

Olle och hans kollektiv satt på söndagskvällen som vanligt för att tala ”känslor”. På maoistiskt vis var det här kvällen när man skulle erkänna sina misstag, tala ut med den som det gällde, och sedan lova bot och bättring. De satt i det enorma vardagsrummet i Lidingövillan i Brevik. Den var från början av 1900-talet, med vitt stuckaturtak, små lampor i ett snäckskal skulpterat i taket, och en angränsande glasveranda, varifrån man kunde se Finlandsbåtarna sakta som spökskepp glida förbi i mörkret nere på Saltsjön, för vidare transport ut till Östersjön.

De satt runt ett kaffebord, som bara ockuperade ett litet hörn av det enorma vardagsrummet. På väggen hängde den röda draken med ett svart dynggrep på. Den var från ett tidigare kollektiv som funnits i huset när de flyttade in. Med den grepen skulle de mocka i det borgerliga träcket.

Det var Per-Åke som knackade med pennan som ständig ordförande. Han var lagerarbetare, men hade börjat på förskollärarutbildningen. Han hade långt blondlockigt yvigt hår och var en riktig yrkesdemonstrant. Olle kallade honom Oden med sina två korpar: den korte Anders, med yvig mustasch och en ständig bolmande pipa i munnen; och den långe kraftige som kallades Lillen – de var alla tre klasskamrater från Blackebergs gymnasium och umgicks ständigt, Blackeberg var för dem världens centrum. De var den styrande trojkan, som manipulerande styrde kollektivet, med den praktiskt lagde Per-Åke i mitten, mest bara en fryntlig fasad utåt för Anders och Lillens eviga manipulationer.

Per-Åke gick igenom veckans praktiska detaljer. Städområden, veckans mathandel i Torsviks centrum, som gjordes med hans gamla blå Opel; den enorma vinden på huset, full av möss och husbaggar som skulle städas, trädgårdsmöblerna som skulle målas gröna. Pengar skulle läggas i matkassan och hyran betalas.

De andra runt bordet var Per-Åkes blonda flickvän Månkan, en senig vältränad sjuksköterska som alltid stickade frenetiskt. Fotografen Klas-Göran med en blond fjunmustasch, som hela tiden rullade norska cigaretter. Den strama trådsmala socialarbetaren Gullan, Lillens fästmö, och Kerstin, smal, graciös och uppsträckt, blek och med långt svart lockigt hår, stilig som en flamenco-dansös. Lilly, som gick på Konstfack och ofta saknades på mötena, var alltid föremål för de andras kritik för sitt oansvariga och okollegiala slarv.

Det var spänt runt bordet. Maten var dyr, månadsavgiften måste höjas till 1000 kronor, vilket alla tyckte var mycket. Den hetlevrade Gullan hade tydligt grälat med Lillen, hon såg mordiskt på honom och snörpte på munnen. Olle var läkarsonen från Norrland som levde på studielånet och på pappas lånade pengar. De andra behandlade honom lite föraktfullt för att han inte hade proletära anor, och inte jobbade som de andra. Lillen och K-G körde taxi för att få pengarna att räcka. Och Lillen hade börjat på lärarhögskolan, vilket han var mycket stolt över. Han talade inte längre om sitt ”proletära arv”. Pappan hade varit målare, sedan länge avliden efter att i trettio år inandats den giftiga målarfärgen.

-Hur går det för Lilly nu för tiden, sa Månkan, som bara yttrade sig i nödfall? Lilly hade jobbat på sjukhus men inte klarat stressen. Hon var klar med sin utbildning på Konstfack men hade inget jobb. I sann kollektiv anda skulle de andra försörja henne en tid, men det var sura miner över lag.

-Vi… vi är ihop nu, sa den blonde Klas-Göran. (Det hade skett nyligen och komplicerade saken ytterligare.)

Anders muttrade att Lilly låg efter med hyran två månader i rad. Han muttrade något föraktfullt om ”konstnärer” som snyltade på andra. Den mörklockiga Kerstin skruvade irriterat på sig, hon var oerhört och irriterande korrekt i allt, Anders och Lillen kallade henne elakt för ”fröken Tandberg på jungfrukammaren”, för där var alltid oerhört rent och snyggt och pedantiskt prydligt. Kerstin och Månkan var redan klara med sin utbildning och jobbade som sjuksköterskor på Södersjukhuset. De försörjde med sina löner en stor del av kollektivets grabbar. Anders jobbade på en fritidsgård, men vantrivdes med det mesta utanför de politiska kannstöperierna. Egentligen ville han bli arkitekt, men det talade han aldrig högt om. Det var alldeles för ”borgerligt”.

Sedan diskuterades städområdena. Månkan hade klagomål på K-G:s veckostädning. Toaletten var inte renskurad sist, och Klas-Göran skyllde ifrån sig med ett ohörbart mummel, slickade den tunna mustaschen och rullade buttert en ny norsk cigarrett.

Månkan, som aldrig glömde en oförrätt, påpekade att handfatet var smutsigt, handdukarna inte bytta. Hon stickade vidare med frenesi utan att säga något mer. K-G lovade, kantat med en massa ursäkter, att fixa det till kvällen, innan han skulle gå och lägga sig. Med Lilly.

Den ordentliga ”fröken Tandberg” (som de andra kallade Stina) sa uppbragt att någon tvättat hennes bästa skjorta i för varmt och att den hade krympt till en näsduk. Olle erkände moloket direkt och tog på sig skulden med böjt och ångerfullt huvud. Han lovade att aldrig göra om det igen.

Plötsligt reste sig Gullan, och försvann upp på övervåningen med klapprande träskor. Det hade länge kokat mellan henne och Lillen, och nu kom ett vulkanutbrott, och Lillen skyndade upp efter henne till övervåningen.

-Det borde vara förbud på att bo här om man har ett förhållande som de där två, sa den lille Anders föraktfullt och sög sörplande på sin pipa. Den konflikträdde Per-Åke såg som alltid nervös ut och såg förtvivlat på de andra och sökte samförstånd.

-Ja… så skulle vi ju tala relationer ikväll som vanligt, sa han och rev sig i det rufsiga blonda håret. Det blev ju uppskjutet från förra veckan. Nu… nu känns det akut.

-De där två är ju i full gång, sa Anders och pekade upp mot Lillens och Gullans rum, där upprörda röster hördes svära åt varandra. Han vände sig mot Per-Åke.

-Jag tycker vi ska ta in fler i kollektivet, sa Anders. Då blir det billigare att bo här.

Månkan och Kerstin Tandberg protesterade surt. En mun till att mätta? Klas-Göran skämdes för att han inte tidigare talat om att han påbörjat ett förhållande med den frånvarande konstnärseleven Lilly. Ingen av dem hade egentligen råd att bo i kollektivet. Lönen som taxichaufför räckte helt enkelt inte till, i konkurrensen om trafikanterna. Men om hon flyttade in till K-G:s rum så blev ju hennes rum ledigt argumenterade han. Det kunde väl hyras ut? Anders pläderade starkt för att nu ta in någon ny i storfamiljen. ”Helst en tjej” sa han, som liksom Olle var ungkarl.

– Ja men för helvete Anders (fräste Månkan). Vi ska väl inte ha folk här bara för pengarnas skull. Vad är det för jävla kapitalism? Vi ska väl trivas här. Vi känner ju inte ens varandra!

– Mindre städområden, OK lite mer disk, men billigare hyra och billigare mat (Anders).

– Jag håller med Anders (sa Klas-Göran). Det har blivit tungt med allt som ska fixas här. Och dyrt också.

– Nej men om du fixade dina städområden K-G så gick det kanske bättre? (Månkan)

– Nu är ni otrevliga, sa Kerstin (fröken Tandberg) ilsket. Du resonerar som en tjänsteman på Landstinget, Anders. Mindre avdelningar, fler patienter. Varpå den giftige kortväxte Anders (som var singel och av de andra ansågs som lite misogyn) replikerade:

– Ja hellre det än en överkänslig primadonna som ”fröken Tandberg”. Hur står det till på jungfrukammaren ikväll då?

Det räckte för att Kerstin skulle resa sig och gå, blek av raseri. Per-Åke rev sig i håret, plockade nervöst med sina papper och försökte lamt gjuta olja på vågorna. Men nu var det Månkans tur att flyga upp och smälla ner stickningen på bordet.

– Fy fan vad du är elak Anders! Nu räcker det för ikväll, hör du det!

Anders tystnade, snörpte på munnen och la ifrån sig den eleganta engelska pipan och tände en cigarrett istället. Per-Åke satt tyst och skruvade på sig av obehag. Han trivdes illa i rollen som ordförande för kollektivet, det var allmänt känt. Och bråk gillade han ännu sämre.

Utan Lillen var Odens korpar sårbara. De behövdes båda för den känsliga jämvikten. Det urartade lätt till bråk när balansen tippat över åt ena eller andra sidan. Anders nålstickande elakheter kompletterades annars av Lillens stoiska och överslätande lugn, hur hetlevrad än diskussionen blev. De var vana att jobba i par som två vagnshästar. Men situationen hade nu gått helt överstyr. När det rasslade i ytterdörren förstod Olle att Lilly kommit hem från sin kvällskurs i oljemålning. K-G reste sig och gick direkt ut till henne. Nu var det bara Olle, Anders, Per-Åke och Månkan kvar.

– Det är lika bra att vi går och lägger oss också, sa Månkan med bestämd röst och plockade ihop sin stickning.

– Jaja, mumlade Per-Åke besvärat. Jaja… vi… vi ajournerar oss till nästa fredag. Vi är ju inte beslutsmässiga. För det är väl ingen som vill fortsätta mötet i morgon kväll?? (Ingen låtsades höra förslaget.)

– Kom nu Pelle, sa Månkan igen med kommandoröst och gick med sin rullande gång över den knarrande parketten mot den stora trappan till övervåningen. Så var det bara Olle och Anders kvar.

-Jag fattar inte att vi aldrig någonsin kommer till dagspolitiken, sa Anders, och lät uppriktigt förnärmad. Vi skulle ju prata om EU-motståndet. Och demonstrationen mot kriget i Irak? Och så går alla och lägger sig. Jag fattar inte.

Olle öppnade dörren till glasverandan och andades in den svala kvällsluften utanför. Det kändes som ett renhetsbad. Det var stjärnklart och kyligt, och en stor Finlandsbåt gled spöklikt och majestätiskt förbi på vattnet nedanför Breviksudden. Ljusen var tända på båten och man kunde höra musik. Det susade lätt i de höga mörka träden och en bil körde förbi på stora vägen mot tågstationen. Fläkten från den stora världen kändes för Olle väldigt främmande ikväll.

(70). ”Ella kommer tillbaka”

Till slut var det oundvikligt att Ella skulle komma tillbaka till institutionen. Hon var illa tilltygad, men hade inte gett upp maktkampen. Hon började med att bearbeta den svagaste länken, den virrige och kammarlärde professorn Eskil.

Ella fick vanligtvis vad hon ville. Hon hotade Eskil med att säga upp sig, hon hotade att avslöja deras relation, att anmäla honom för sexuella trakasserier för universitetets styrelse, eller med allt vad hon för stunden kunde komma på. Han hade bara några år kvar till pension, och han ville absolut inte att de sista åren skulle bli infekterade av denna fåniga tvist. Han slog ut med händerna och svajade med blicken bakom sitt överfulla skrivbord.

-Så vad gör vi, Ella?

Ella öppnade tidningen, hon var lång och kurvig som ett timglas och med det långa blonda håret i konstrika flätor. Hon bredde ut den framför Eskil på skrivbordet. Pekade på en annons.

-Det finns en tjänst på Mälardalens högskola som skulle passa Lisabeth. Uppmana henne att söka den!

-Men… men… om hon… vägrar?

-Då får du sätta dig ner med Björn och Åke från facket. Hon kan inte vägra! Jag har skrivit upp sju punkter här där hon frångått ”protokollet” vid olika möten på ett flagrant vis. De går några år tillbaka i tiden. Men det räcker och blir över för att påtala ”samarbetssvårigheter”. ”Arbetsmiljön” för helvete Eskil! (Denne vred sig ångestfyllt som om han grillades på ett spett över en öppen eld.)

-Jamen Ella, du vet ju likaväl som jag hur svårt det är att tvinga någon att flytta! Facket! Det ska väldigt mycket till för att… för att…

-Men visst vägrade hon att åka på den där kursen Björn föreslog henne? Och hon har ju överskridit sina budgetramar flera gånger, eller hur?

-Jamen Ella, det är ju bara småsaker…

-Då går jag till Björn. Fy fan vad mesig du är Eskil! Vi kan se till att du får en prick för det här!

Professorn suckade. Kunde han ge Lisabeth något sorts avgångsvederlag? Någonting? Han rev sig i det grånade håret vid tinningarna. Han visste inte vad han skulle göra. Konflikten mellan Lisabeth och Ella hade accelererat och blivit omöjlig att hantera. Han orkade inte med detta eviga intrigerande. Inte vid hans ålder, tänkte han dystert.

Lisabeth hade gjort sig till ovän med flera av lärarna på institutionen. Hon var sträng när det gällde att följa schema, undervisning och kursplanen. Det passade inte alla lärare som ville jobba mer fritt, jobba ”hemma” så mycket som möjligt, utnyttja sommaren till flera månaders betald semester. Men Lisabeth som var så formell, begick till slut ett fel. Hon fick för ovanlighets skull en doktorand på vårterminen, en blond, oförvägen och ganska självsäker kille, som dessutom var ovanligt (i Lisabeths ögon) snygg. Lisabeth, som sällan hade sex med sin sambo Morgan, blev djupt förälskad i den tio år yngre Johan. De hade sex på skrivbordet i hennes arbetsrum en kväll efter ett handledarmöte, och hon fick en orgasm som varade i vad hon tyckte kändes som en hel evighet. Det var en upplevelse som slog allt annat! Men kärleken till Johan gjorde henne sårbar, vilket Ella listigt kunde utnyttja.

När det på ett seminarium visade sig att Johan kopierat ett mindre stycke till sin avhandling från Internet så fick Lisabeth nog. Hon sjukskrev sig och kände för första gången att hon snart skulle gå in i väggen. Ella övertog beredvilligt hennes arbete som studierektor. Lisabeth kunde möjligtvis få återgå till att undervisa, hälsade hon. Inget annat. Eskil andades ut och trodde att konflikterna äntligen skulle vara över.

Ella hade vunnit rond två, Lisabeth gick in i en depression, som bara ökade när Morgans adopterade son Markus fick problem i skolan och vägrade stiga upp på morgonen. En ny kille i klassen hade börjat mobba honom för hans hudfärg. För första gången började Lisabeth på allvar fundera på att lämna Janteå och flytta till Mälardalen. Tjänsten där hade potential att bli ganska bra.

(71) ”Ewa får en idé”

Ingamaj och Ewa satt på Domusbaren och åt en sen lunch. Ingamaj hade haft KBT-terapi med en klient som hade torgskräck, och hade vallat honom genom staden och försökt få honom att gå på bio. Hon hade fått hålla handen på honom hela tiden, det var lunchtid och lite folk i bion, men det hade gått! Det var ett steg i rätt riktning, och hon kände sig nöjd.

Ewa jobbade som förskolelärare på en skola med många invandrarbarn. Barnen var inte så stora problem, det var mer problem med föräldrarna, som kom från alla möjliga kulturer. De hade synpunkter på det mesta, från vilken mat de åt till vilka kläder flickorna skulle ha (alltid flickorna) och om pojkar och flickor skulle få ha gymnastik och bada tillsammans.

– Hur svårt kan det vara, sa Ewa uppbragt? Varför kan man inte bara byta kultur och religion som man byter underkläder? (Hon märkte själv hur befängt det lät.)

Ingamaj skrattade. Hon tyckte om sin parhäst, den älskade Ewa, tyckte om hennes bitska repliker, hennes temperament. De hade ju känt varandra sedan de gick i småskolan. Det kändes som för alltid. De var lika långa och gängliga som barn, och fortfarande var de huvudet högre än de flesta andra kvinnorna i Janteå. I skolan var det fortfarande ett problem att vara så lång, nu brydde de sig inte längre. Båda svärmade för män som var längre än de själva.

-Hur går det med Kullamannen, undrade Ewa lite syrligt? Tror du fortfarande att han bor på andra sidan gatan?

Ingamaj brukade inte undanhålla något för Ewa, som alltid frågade ut henne noga om hennes manliga relationer. Men den här senaste drömmen? Det erotiska? Mannen på andra sidan gatan? Rickonström, detta befängda namn? Hon brukade kunna känna på sig saker. Vad var det som kittlade med just den här mannen?

-En sådan där som Kullamannen, är det inte en vanlig loser, en stackare som inte får den att stå på det vanliga sättet, sa Ewa och slängde snabbt i sig sin räksallad?

-Hur är det vanliga sättet, sa Ingamaj misstänksamt?

-Ja du vet. (Ewa illustrerade ett snabbt samlag, som slutade med att mannen mätt rullade åt sidan och snabbt föll i sömn.)

Ingamaj skrattade igen.

-Nej, jag vet inte. Några sådana män har jag aldrig träffat, sa hon och log. Men den här grannen, nej han är ingen vanlig ”loser”. Han är mystisk lite… diabolisk. Det är konstigt, han är aldrig hemma. Men det lyser ofta i rummen. Han kanske är ”sol-och-vårare”? Namnet verkar taget. Jag har inte hittat några uppgifter om honom på nätet. Det är väl skumt? Några spår brukar man ju lämna efter sig? Men… ingenting!

-Inte om man är försiktig, sa Ewa mystiskt. Putin påstås ju använda skrivmaskin, aldrig Internet. Det är väl det första man ska lära sig om man inte ska lämna några spår efter sig?

-Jag kollade faktiskt med kronofogden, sa Ingamaj och böjde sig fram i förtroende. Jag sa att jag var ”god man” åt honom! Han har ju rätt mycket skulder, flera hundra tusen faktiskt. Verkar inte ha någon fast anställning. Talar bra svenska, men ser inte särskilt ”svensk” ut. Vad gör han?

-Vad hette kvinnan som åtalade honom i rätten? Hans ex?

-Just det! Det kan jag kolla upp. Svenonius tror jag? Henne kunde man kanske kolla upp.

Ewa verkade intresserad. Nu var de plötsligt två i jakten på Kullamannen.

(72) ”Konvalescens”

Olle och Lena hade köpt en hund, en vit ”cockapoodle”, en korsning mellan cocker spaniel och dvärgpudel. Omsorgen om ”Ludde” fick äntligen Olle att börja tänka på annat än Eleonora. Han promenerade med Ludde, försökte lära honom enkla tricks som att göra ”high five” och rulla runt på golvet och spela död. Duschade honom noga när han blev smutsig. Njöt av Luddes tillgivenhet och glada humör. Den lena lockiga vita pälsen som var så skön att smeka. På något sätt så fungerade faktiskt ”hundterapin”, fast han varit så misstänksam i början. Lena hade till slut tvingat honom att följa med till en uppfödare på Tynningö. Och det vita lilla nystanet blev snart Olles nya lilla älskling.

Olle fördrev en stor del av tiden på dagarna med att läsa Peter Weiss sjukhusdagbok Konvalescens. Den skrevs 1970, när Peter Weiss efter att ha arbetat oavbrutet i många år drabbats av hjärtinfarkt. Nu börjar han åter skriva ner sina drömmar. Till exempel hur han kommer till en teater, där hans uppgift är att spela en av rollerna i en pjäs. Men han vet varken vilka repliker han skall ha, eller hur han ska agera på scenen, då det saknas anvisningar. Det är så nära Kafkas Slottet eller Processen man kan komma. Stress till max.

Olle hade också länge upplevt livet så. Att det var absurt, att det var en absurd teater, som en pjäs Beckett kunde ha skrivit. Livet, i väntan på vadå? Han läste: ”Något annat kan det inte handla om i detta drama som jag agerar i, där också huvudrollen tillkommer mig, ty vad är denna pjäs sammansatt av om inte inblickarna i de egna nervernas och organens djungel, i dessa oerhört sårbara klumpar av liv, fulla med intryck, impulser, reflexer, vittrade och ruttna ställen.”

Eller var det detta med hur man stiger in på livets teater? Oerfaren. Utan att kunna sina repliker, utan att veta hur han skall agera? Utan att vara förberedd alls? Och hur kunde det vara, att han efter att ha levt mer än fyrtio år av livet, fortfarande inte kunde sina repliker, inte visste hur han skulle spela sin roll? Eller visste vad meningen var med alltsammans? Som det här ”débaclet” med Eleonora, när han glömde sitt passerkort på rummet, och de fick ligga i ”vilrummet” där IT-Kjell kom på dom? Var han en sådan dålig skådespelare?

Lena skötte allt det praktiska: hon handlade mat och förnödenheter, hon lagade mat, städade och diskade. Hon arbetade på dagen, hon skötte Olle på kvällen. Fast han inte förtjänade det överhuvudtaget.

Hon betalade räkningar och amorteringar, och såg till att livet gick vidare. Olle började arbeta på företagsarkivet i källaren i kvarteret Klockan vid Norra Bantorget, efter att som läkaren sa, ”ha gått in i väggen” (fast Olle visste att det var allvarligare än så). Från början bara några timmar om dagen. Sedan några till. Och sedan några till.

Kvällarna tillbringade de i TV-soffan, sedan Lena uttröttad kommit hem från arbetet, lagat mat, tvättat, diskat, planerat nästa veckas inköp och betalat några räkningar. De talade inte mycket med varandra. Men på kvällen låg Lena alltid med huvudet i Olles knä i soffan, de smekte varandras händer, han strök henne över det tjocka hennafärgade håret, och hon somnade alltid med huvudet i hans knä, ganska precis efter nyheterna klockan 22.30. Olle smekte henne över håret, strök över det, strök över hennes bröst, axlar, hals, öron och panna. Drog henne i öronloberna som ett spädbarn. Vidrörde henne så ofta han kunde, även när hon sov. Han visste inte vad denna form av terapi kallades, men den verkade långsamt till det bättre. Vid Lenas fötter i soffan låg alltid Ludde, som ett vitt garnnystan, vaksam, till synes sovande, och andades lätt.

Det var en märklig hund. På dagarna gick han och Olle långa promenader. Sedan verkade han sova gott i soffan dagarna i ända, medan Olle såg på TV eller surfade på Internet med laptopen i knät. Ludde var fortfarande valp, och följde Olle i hälarna runt, runt i lägenheten, vart han än gick, till och med in på toaletten. Han sov väldigt lätt och så fort han, med hundens oerhörda hörselsinne, hörde något ljud i åtta-vånings huset, så for huvudet upp, och ibland rusade Ludde mot ytterdörren och skällde vilt. Olle hörde aldrig något av det som Ludde hörde, eller kände av de många intensiva och omväxlande lukter som hunden registrerade när de gick ut.

Efter den stora sunamin, när Olle blivit konvalescent på riktigt, så hade han slutat cykla, och gå på gym. Han tog bara korta promenader, eller, sedan de skaffat Ludde, något längre promenader; ner till Årstaviken, en sväng över Liljeholmsbron, eller till en rastgård i Drakenbergsparken.

De träffade nästan aldrig några andra människor. Lena hade sitt umgänge på arbetet, där hon hade en mellanchefs ställning. Olle och Lena växte alltmer ihop till en enda kropp. En kropp med två huvuden, fyra ben och armar, två hjärnor och två hjärtan. Men i total jämvikt, som två kommunicerande kärl. Inte olikt ett par siamesiska tvillingar.  

(73) ”Lenita Stenbäck”

Ingamaj hade haft en kompis, Lenita, som hon umgicks mycket med som barn. När hon var tolv hade hon och Lenita lekt i skogen bakom det lilla hus på Blåbärsvägen, där Lenita bodde. Det var en rad småhus i ett område byggt av egnahemshus på 1960-talet. Bredvid bodde en tandläkare, mitt emot Lenita stadens mest kände skidlöpare, med flera medaljer från olympiska spelen.

Ingamaj ledde ofta lekarna och kom ständigt med nya, ibland ganska farliga idéer. Lenita var blint trogen, och alltid villig att följa efter. Ingamaj gillade att ha ”total kontroll” och fick Lenita till vad som helst. I skogen bakom huset byggdes den nya högskolan, och hela byggnadsområdet, som var stort, var under tiotals år en ”no-go area”. Det hindrade inte Ingamaj. Att bryta reglerna var spännande. Till slut blev de tagna på bar gärning inne på byggnadsområdet av en arbetare. Trots att Ingamaj varit ledare så var det Lenita som fick stryk av sin mamma när de kom hem.

Ingamaj fick veta det och hade dåligt samvete för detta under hela sin uppväxt. Samtidigt som den förödmjukande bestraffningen av kamraten gjorde henne upphetsad och stimulerade henne till att provocera sina föräldrar, så att hon skulle kunna dela Lenitas tveksamma öde. Hade hennes mamma fått bestämma så hade det också skett ganska snart, men Ingamajs pappa, som uppfostrats med stryk hela sin uppväxt, motsatte sig. Dessutom var det, som han påpekade, numera ”förbjudet” att aga barn.

Kanske var det därför hon drogs till Niklas från början, resonerade hon självanalytiskt. Hon frågade Frank, och han medgav att det kunde vara så. Sublimering kallade han det. Ingamaj slutade umgås med barndomskamraten Lenita efter det som hänt på och efter byggarbets- platsen. Men hon slutade aldrig tänka på Lenita, försökte efterforska vad som hänt henne, tänkte ofta på henne, men sedan hon flyttade från staden tog spåren slut.

Men hon kunde inte glömma. Lenita var hennes första lekkamrat i småskolan, de hade umgåtts i stort sett varje dag under flera år. Man kan nog säga att de älskade varandra, som två jämnåriga systrar. När Ingamaj besökte Lisabeth någon gång på institutionen på högskolan, så tittade hon ut genom fönstren, mindes byggarbetsplatsen och Lenita och att dom ofta lekt tillsammans, alla tre. Innan högskolan byggdes. Lenita var nog hennes ”allra käraste syster”.  Det lilla röda plåtreveterade huset på Blåbärsvägen låg alldeles i närheten av högskolan. Där de lekt bakom husen, i skogen runt en stor vitgrå sten, ett stort vitt flyttblock bland vita slanka björkar. Där allt nu var borta, på det som nu var högskolans vidsträckta område.

Ingamaj skulle aldrig återse Lenita mer. Ibland på stan tyckte hon sig känna igen Lenita i någon folksamling eller på gatan, hon kände då hur hjärtat började slå och pulsen öka. Hon ville gå fram och be Lenita om förlåtelse för den gången de var barn, ta på sig skulden, ja göra allt för att kompensera kamraten det hon genomlidit för hennes skull. Allt som stod i hennes makt.

Men det var alltid någon annan när hon tittade efter, aldrig Lenita Stenbäck.

(74) ”Ingamaj fortsätter leta efter Kullamannen”

Ingamaj har, stärkt av Ewas förtroende, sökt upp Karin Svenonius, ”Kullamannens” ex. Hon bor i en villa längre upp efter älven, inåt landet, där den äldre bebyggelsen i staden ligger och där stadsbebyggelsen blir allt glesare och övergår i skog, åkerlappar och bondgårdar. Huset ligger som utslängt bredvid en stor prästgård vid den gamla kyrkan i Runna. Nybyggt. Nära älven. Ser inte så lite malplacerat ut med sin moderna fasad.

Karin Svenonius var numera sambo med en ingenjör, med två barn från tidigare äktenskap, just nu sjukskriven för en skidolycka, och ville först inte tala alls om Rickonström. Hon ville först inte öppna dörren alls. Men Ingamaj ger sig inte.

-Jag är privatutredare på Folksam, ljuger hon på sitt vanliga förslagna och uppfinningsrika sätt. Jag utreder hans ekonomiska förehavanden. Han är misstänkt för skattefusk. Snälla, kan vi inte prata bara lite?

Till slut blir hon insläppt. Karin Svenonius är lång och tilldragande, men har ett osäkert nervöst drag över ansiktet. Vill inte se Ingamaj i ögonen, vrider kroppen och händerna i små nervösa rörelser fram och tillbaka, som om hon har myror i kroppen. De står i en stor hall, allt ser och luktar nybyggt ut, stort och dyrt, många krokar på väggen, men bara lite kläder. Väggarna ganska tomma. Men hon hade två små barn, varav ett var handikappat. Förmodligen hos dagmamman. Hennes ålder obestämbar, kanske fyrtio?

-Kan vi sätta oss en stund, försöker Ingamaj lirka.

-Ja, vi gör väl det då, men bara en liten stund… Min sambo kommer snart hem, jag vill ogärna…

”Ogärna tala om Rickonström?”

Ingamaj sätter sig i salongen, som också ser nyrik ut. Nyinköpt kristallkrona, silverljusstakar, mycket antikvitets- och auktionsgods, några loppisfynd, men allt nytt och fräscht. Ofrätt av tidens tand. Hon påminner om många Ingamaj träffat här uppe i Janteå. De var barn till fattiga föräldrar, hade gjort akademisk karriär sedan föräldrarna uppoffrat allt för dom. De var nyrika, omgav sig med dyra prylar, osäkra på sig själva och sin nya status, visste inte hur man skulle föra sig, bönder i rötterna. Husen var en salig blandning av bondstuga, torp och herrgård. Osäkerheten om status och samhällsklass lyste igenom. Hela själva jagidentiteten.

-Hur länge har du känt Edvard Rickonström? frågar Ingamaj. Hon dricker kaffe ur porslin som är gammalt och lite kantstött, förmodligen köpt på en loppmarknad.

-Ja, alltså, jag… Karin Svenonius harklar sig. Hennes klänning är gammaldags, men lite för trång och framhäver både byst och ringarna runt magen.

 -Vi träffades i Stockholm, när jag jobbade där. Han var charmerande, jag blev lurad av hans yttre, kan man väl säga… Han sa att han hade släktingar i Sankt Petersburg som var förmögna, att han skulle ärva. Jag var väldigt godtrogen. Jag var bara 25. Han ville gifta sig.

-Så snabbt?

-Ja, allt gick mycket fort. Han följde med mig hit upp, där jag kommer ifrån. Min pappa var kyrkoherde i prästgården här, han lät bygga det här huset åt oss. Edvard ville sköta ekonomin, vi hade lite skog, jag lät honom göra det. Dumt nog.

-Men…? (Ingamaj förstår att det hela ska vändas upp och ner ganska snart, och hon har rätt.)

-Ja, det visade sig att han redan var gift, inte bara i Ryssland, utan i Tyskland och Spanien också.

-En… en vanlig sol-och-vårare? (Ingamaj lät nästan besviken.)

-Ja… jo… det kan man säga. (Ingamaj ser hur kvinnan svettas och skäms i sin trånga åtsittande klänning, hur hon skäms kopiöst. Men kanske tyckte hon ändå det var skönt att få lätta sitt hjärta nu? Ingamaj har ett okomplicerat sätt att få människor att öppna sig, brukar Ewa säga.)

-Det gick bara ett år, så var våra besparingar borta. Mitt arv och skogen efter pappa också. Vad han gjort av pengarna ville han inte säga. Affärer. Jag var störtförälskad och godtrogen. Tyckte synd om honom när han grät över de förlorade pengarna, vilket jag inte borde gjort. Eller när han började slå mig och vårt barn.

-Pengarna var bara borta? Men de gick väl att spåra?

-Jaa… Jag polisanmälde honom förstås. Försökte förtvivlat sticka från honom. Men sedan jag träffade Rickard, min sambo, så bad jag polisen lägga ner hela utredningen… … Ja… Jag skämdes så in i helsicke!

-Varför det? (Skämmas? Det var något närmast okänt för Ingamaj. Dåligt samvete, OK. Men skam och moral? Nej knappast.)

Hon får inget svar. Kanske fanns det inget? Men när hon ber Karin bekräfta var Rickonström varit datumen för våldtäkterna i Janteå så blir hon faktiskt besviken. Kvinnan kan verifiera tre av fyra tillfällen. De hade verkligen varit tillsammans. Ätit mat, sett på TV, haft sex, som vilka andra människor som helst. Fast de bara skulle diskutera den utdragna skilsmässan. Han brukade sitta och ringa angående sina ekonomiska ”affärer” på kvällarna. Det lät så trovärdigt när hon verifierade det som vilken annan skum företagare som helst. Ingamaj kom på sig med att undra vilken sorts sex de bedrivit?

-Har du inte sett honom i Janteå sedan dess? Jag vet var han bor nu.

-Jo jag vet också… Jag försöker undvika att åka till Kullaberg. Tidigare brukade jag åka skidor där ibland, men det gör jag inte längre. Jag vill bara sudda bort honom, få bort honom, ta bort honom med fjärrkontrollen från TV-skärmen. Men det går ju inte. Jag tänker på honom ständigt. Ständigt. Han är hotfull.

Ingamaj vet vad det ville säga. Hon sitter tyst, ser på kvinnan i den nyinköpta soffan, det känns som att de förstår varandra. Hon kan också känna skam och rädsla för vad som skulle kunna hända. Ja, dåligt samvete då, det som också gröper ur själen, som ett ormgift, som vattendroppen som urholkar stenen.

-Men ni var i rätten? Jag satt där som nämndeman då…

-Ja, polisutredningen ledde ju till åtal för bedrägeri, det kunde jag inte förhindra… Jag hade stämt honom för misshandel av mig och barnen. Men han hade ju med sig en annan kvinna som gick i god för honom så… Det blev ingen rättegång. Jag var lika glad för det. Jag ville bara lägga allt bakom mig. Men det var skönt att få anmäla honom åtminstone. För mig.

Ingamaj andas tungt. Hon behöver få luft. Som alla nybyggda hus var detta absolut dragfritt. Alla fönster och ventiler var stängda. Ingen luft kom in. Det var som om kvinnan i det här stora huset, som i princip saknade all personlighet, hade tänkt kväva sig själv, långsamt och målmedvetet.

-Jag arbetar med en psykolog i stan. Frank Malmsten. Du kan få söka en tid hos oss om du vill, jag kan se till att du får gå före i kön…

Hon ger Karin Svenonius sitt kort och reser sig.

-Tack Karin, du har varit till stor hjälp.

-Men… hans ekonomiska…? Du sa ju att du arbetade för…?

-Tack, det är bra så. Men glöm inte kontakta mig på det där telefonnumret närhelst du vill. Om du känner att du… behöver hjälp?

Det var det minsta hon kunde göra, tänkte Ingamaj. Hon lämnar den både förvånade och chockade kvinnan i salongen, som svettas så att ansiktet blänker under det blonderade håret, i vardagsrummet, eller vad det nu kallades i detta opersonliga hus.

När hon kommer ut på farstubron är det redan mörkt. Stjärnklart. Himlen som en stor gnistrande svart kupol. ”We are such stoff as stars are made of.” Det här var nästan ”landet”, åtminstone allra sista utkanten av staden. Stjärnorna var mycket klarare här än inne i stan. ”Man borde inte sova, man borde vara två” tänker hon. Det är en dikt om stjärnklara nätter hon läst någon gång. Jeremias i Tröstlösa?

Hon försöker tänka på något annat. Hon kommer, varför vet hon inte, plötsligt att tänka på Fredrik. Det är första gången på länge. Det som hänt i gymnasiet. Det är något med stjärnhimlens klarhet, visan av Jeremias i Tröstlösa, som får henne att bli vek och sårbar. Man borde vara två? Något minne av att de gått hem en kväll längs hela Storgatan, som var flera kilometer lång kändes det som, en stjärnklar vinternatt när det var så dödstyst att snön knarrade jättehögt så det ekade under skorna. Gått och gått, hon hade handen under hans arm, som om de var ett gammalt par och gifta sedan länge. De pratade, kysstes, fast det var svinkallt. Hon slår på sin mobiltelefon och upptäcker att Fredrik försökt ringa till henne. Det är första gången som det hänt på nästan tio år.

Hon hade varit som besatt av Kullamannen en längre tid. Nu kände hon bara en stor, konstig tomhet där hon står under den svarta blinkande stjärnhimlens jättekupa.

Nästa dag skulle det börja snöa, något som ofta hände i mars. Men ikväll var det stjärnklart. ”Man borde inte sova när natten faller på. Man borde inte sova, man borde vara två.”

(75) ”Den verkliga saknaden är konstant”

Fredrik har försökt beveka Sylvia om att de skulle träffas, varför visste han inte? Han hade ju bestämt sig för att inte gå vidare med henne, han borde gå vidare, men han kunde aldrig avsluta ett förhållande på rätt sätt. Det var som ett nederlag. För hans manlighet. Han kunde inte säga nej. Han var rädd för att bli ensam. Riktigt ensam.

Han träffar henne i hennes ateljé som pappan köpt åt henne i Zürich. Det är stort och ödsligt, högst upp i ett femvåningshus. Hon målar i stort sett samma motiv om och om igen, kitschiga avlånga människor, smala kvinnor med stora läppar och gängliga män i schackrutiga kostymer som spelar saxofon. Det var konst som man kunde hitta på de små torgen runt Sacre Coeur i Paris. Men konstigt nog sålde den ganska bra.

-Vad tänker du på, undrar hon med ett odefinierbart leende när de dricker Mosel-vin vid ett bord i ateljén, som har stora voluminösa fönster i taket, genom vilka man ser Alperna i fjärran?

Fredrik hade alltid haft svårt för den sortens frågor. Alltför privata – vem i hela världen talade om för sin partner vad man ”egentligen tänkte på”?

-Å jag njuter av det här goda vinet, säger han och ler inställsamt mot Sylvia. Och för vår… framtid?

Vad tänkte han på? På finska Caroline som han träffat i Genève för två dagar sedan, ätit middag med, diskuterat om det fanns något jobb på USAID, UNHCR eller UNDP, som hon lovat kolla upp åt honom. Hon var rund i kroppen, markerad byst och stadiga höfter, och de hade legat med varandra efteråt. Som flera gånger tidigare. Hon var högljudd och ville att han skulle massera henne till orgasm, drog honom i håret så att det gjorde ont och slog låren om hans huvud där hon låg på rygg i sängen och njöt, medan han slickade henne, så att han nästan kvävdes.

Han tänkte på Chérie, escortflickan som han träffat för en vecka sedan. Ständigt dessa kvinnor? Det blev misslyckat, han var bakfull efter en utekväll med François, med hasch och marijuana, och han hade till och med problem med erektionen, vilket sällan hände. Han hade nog druckit för mycket helt enkelt, tänkte han bekymrat? Försökte visa en glättig fasad och skålade med Sylvia och blinkade med ena ögat.

Han tänkte på föräldrarna. Pappan som var läkare och gift med en annan kvinna när han fötts. En kvinna från Skåne som var intagen med en diagnos Mamman som var butiksbiträde i Sundsvall när hon fick Fredrik, som sedan aldrig fick träffa sin far, utom vid några helger varje månad, när föräldrarna låg med varandra, och ibland gjorde utflykter till Murberget och såg på ”Skvadern”, som hans pappa roat försökte lura honom med. ”Fanns det verkligen sådana djur?” Fredrik låtsades alltid bli lurad så att hans pappa skulle skratta åt honom. Det gjorde gott. Han såg sin far så sällan, han hade ju en annan familj, två barn i Skåne; han gjorde sig så enorma bilder av pappan, som byggde på mammans orimliga fantasier, fantasier som aldrig stämde med verkligheten. Om att det verkligen skulle kunna bli något mellan henne och pappa. När han kom på obestånd fick hon flytta in och börja städa åt honom. Sina halvsyskon hade Fredrik aldrig haft kontakt med, visste inte vilka dom var, och var inte intresserad heller. De bodde i en annan del av landet. Han såg alltid framåt, rädd för att reflektera över det som varit, såg aldrig bakåt.

Fredrik fick närmast en chock efter faderns död, när det visade sig att hans mor inte fick ärva någonting. Halvsyskonen hade flockats runt faderns sjukbädd, och också sett till att han strax före sin död ändrade testamentet till deras fördel, så att hans ”snedsteg” i Norrland inte fick någonting av det som var kvar. Gamar.

Fredrik fick bara en mindre summa och en fjärdedels delägarskap i sommarstugan på Österlen. Han bestämde sig för att strunta i alltsammans. Han gick inte på pappans begravning.

Bäst som han satt i tankar i ateljén hos Sylvia får han sms från Caroline som undrar om de ska träffas igen? Han svarar nej, men ångrar sig genast. Nästa vecka var han ändå ledig onsdag kväll. Han skickar snabbt en kontra-order till Caroline, och det plingar till i Sylvias telefon. Fredrik förstår inte hur det gick till. Hon lyfter på de målade ögonbrynen.

-Ska vi träffas på onsdag? Måste du ”texta” det? Och på svenska? Vi sitter ju här?

Visste hon inte att han träffade andra? Det kunde väl knappast vara någon hemlighet?

-Är det någon annan kvinna du skriver till? ”Älskling, vi kan ses på onsdag.” Jag kan så pass mycket svenska Fredrik, du lärde ju mig lite nicht wahr? Liebling? Mittwoch?  Så skriver du väl aldrig till mig? Är det någon annan…?

-Nej, det var dumt. Men… ja, du förstår… ”älskling” kan betyda så mycket på svenska. En… ”affärsbekant” bara. En ”affärslunch” bara.

-Kan det? ”Liebling”? Det måste väl ha med ”lieben”, att älska att göra?

Fredrik brukade inte bli svarslös, men nu fann han inga ord längre. Förbannat, tänker han! Han orkar inte hålla skenet uppe. Han ser på Sylvias färggranna kitsch-tavlor, som står uppradade i den stora ateljén med takfönster i Zürich. Varför försöker hon inte utveckla sin konstnärliga talang istället, tänker han irriterat? Hon har en stabil, välbärgad kundkrets. Hennes pappa har goda kontakter. Men dt här motiven? Å andra sidan: Ska han offra allt detta för den här runda hetlevrade finska biståndsarbetaren?

(76) ”Att älska – fast på olika sätt?”

Olle hade haft ont i hjärtat, och hade varit på sjukhuset och gjort en magnetröntgen. Han visste att han var hypokondrisk. Han hade snusat i många år, men slutat när smärtorna i hjärtat dykt upp. Kanske var det bra att han slutat, men han saknade ändå nikotinets lugnande effekter. Vad skulle han nu ta sig till när han fick ångest och ständig oro? Efter Eleonora hade han sjunkit ner i ett tillstånd av till synes ogenomträngligt mörker. Han prövade e-cigarretter, utan nikotin. Det smakade absolut ingenting. Nikotinplåster hade dålig verkan.

Nu hade han börjat tugga nikotintuggummi, och samtidigt hade han fått en ny medicin, som gjorde att han kunde sluta med självmedicineringen av sobril och xanor.

Nu oroade han sig mest för vad hans hjärtröntgen skulle avslöja. Men de senaste dagarna hade smärtorna nästan försvunnit. Kanske när han slutade snusa? Han var sjukskriven på halvtid och behövde bara jobba i arkivet på eftermiddagarna. Det passade bättre hans dygnsrytm.

Sedan Lena somnat, hon somnade alltid punktligt klockan halv elva, dödstrött, och började snarka ganska ljudligt, kunde Olle ägna några timmar helt ensam med att lyssna på musik, se på kabel-TV, läsa, eller bara surfa på nätet. Det var de bästa timmarna på dagen, när solen gått ner och det skyddande mörkret sänkt sig. Som ett skyddsvärn. När mörkret äntligen sänkte sig och dagen tagit slut blev han så konstigt lugn. Det var som om alla yttre hot försvann och löstes upp som dimfigurer i mörkret. Han kunde till och med sluta tänka på Eleonora.

När han kom hem från lasarettet hade det börjat snöa också i Stockholm. Det var inte ovanligt i mars. Men alltid lika ovälkommet. Det kom stora blöta snöflingor, som svepte in gator och torg i ett mjukt behagligt allting döljande täcke. Den fula grå stadsbilden förändrades och blev lite mjukare, mera vänligt inställd. Och det blev kallare.

På bordet låg en lapp från Lena. ”Kan du köpa tomater och lök, jag ska göra soppa ikväll. Jag älskar dig.”

Olle satt länge vid köksbordet, ett rustikt slagbord i trä i ett ganska stort kök av 1980-talstyp. Han strök fingrarna över Lenas lapp, som om den hade någon särskilt magisk kraft. Han såg på de stora snöflingorna utanför fönstret på åttonde våningen, mitt emot den stora gröna Tantolunden. Fågelbordet där gråsparvar och blåmesar slogs med skator och ekorrar om talgbollarna. Balkongen på sitt kvadratiska betongfundament. Vitrinskåpet med glas av olika storlek och format.

Han älskade Lena, så klart han gjorde. Det hade aldrig varit tal om annat. Det hade han lovat henne gång på gång, och det var sant. Till och med mer nu än förr. Det hade utmejslats under de många år som de levt ihop. Formats av väder och vind som de hykande dvärgbjörkarna på en fjällsida i Lappland. Även i storm och snålblåst. De hade ju bara varandra. Kvällarna när hon låg med sitt huvud med det tjocka rödlätta håret i hans knä i TV-soffan. Hon var trött efter allt jobb, och somnade nästan alltid efter nyheterna. Olle satt kvar en stund och strök henne över håret. Det lugnade både henne och honom. Han visste att hon tyckte om det.

Vad hade Eleonora haft att erbjuda honom? Egentligen ingenting, utom en stunds spänning och passion. Ändå ångrade han inget. Tvärtom, det var ett vackert minne som han alltid skulle bevara, fast slutet blev så tragiskt. En erfarenhet. Även de dåliga betydde väl något?

Kanske hade det svetsat honom ännu tätare ihop med Lena? I så fall var det ju bara bra. Kanske fanns det inget ont, som inte också förde något gott med sig? Han hade älskat Ingamaj, blivit galen av svartsjuka när hon bedrog honom med Fredrik och med den ryska hockeyspelaren. Men resultatet: att han lämnat Janteå bakom sig för gott, ångrade han inte. Ett inskränkt liv med Ingamaj i Janteå hade nog gått ändå, om hon bara visat honom mera tillit.

Lena skulle aldrig lämna honom i sticket. Hon var den snällaste och godaste människa han någonsin träffat. En av så få i världen. Och hon var värd att älskas. Mycket.

(77) ”Älska, fast på olika sätt” (2)

Ingamaj tog bilen hem. När hon körde upp på garageuppfarten till det gula radhuset på Kullaberg lyste det i köksfönstret. Niklas hade redan börjat ge flickorna mat. Hon såg genast på hans rygg att han inte var särskilt glad.

Flickorna kurade nervöst bakom matbordet och åt snällt sina fiskpinnar med remouladsås och kokt potatis. Niklas åt kokt potatis till allt. Han älskade inte fiskpinnar och jämförde dem alltid orättvist med mammas ugnsstekta gädda och stuvade abborre. Jämförelsen utföll inte till ”pinnarnas” fördel. Efter maten fick flickorna hjälpa till med disken och sedan gå till sina rum och göra läxorna. De skulle köras till sina fritidsaktiviteter. Edith sjöng i kör, hjälpte till i stallet, dansade balett, lilla Mina spelade fotboll och tennis. Niklas övade henne i tennis, flera timmar i sporthallen, tills Vilhelmina grät av trötthet. Han menade att hon hade ”potential”. Han gick in för träningen med hela sin entusiasm.

Ikväll var det inga sådana aktiviteter. När Ingamaj och Niklas till slut går och lägger sig har flickorna släckt. De var alltid trötta och somnar nästan direkt medan de lyssnar på sagor i mobilen. Ingamaj tar av dom hörlurarna och stoppar om dom. Hon gruvar sig lite för vad Niklas ska föreslå för ”aktivitet” när de ska gå och lägga sig. Vilket humör han är på?

-Vad har du gjort idag? (så brukade kvällsförhören börja)

-Jobbat förstås, vad annars? (Ingamaj försöker koncentrera sig på en engelsk roman i sängen, som innehöll både sex och romantik.)

-Jag ringde till Frank. Du var ute hela eftermiddagen sa han? Var var du?

-Ja, jag håller på med KBT-terapi det vet du ju, vi har flera patienter. Jag gör övningar med dom på stan, det vet du ju.

-Men du hade inga patienter i eftermiddag, sa Frank. Du skulle göra något ”privat” sa han, vad var det?

-Jo… jag… jag besökte mamma… Det var nog det han menade?

-Jag ringde din mamma också för en stund sedan. Du hade inte varit hos henne i eftermiddag sa personalen. Så vad har du gjort? Svara!

Nu lät Niklas riktigt hotfull. Han stod lutad över henne i kalsongerna. Muskulös, spänd i kroppen, beredd på strid. Hon kurar ihop sig i sängen. Han hade aldrig slagit henne när barnen var i huset. Att han slog henne på hotell eller pensionat, så att andra gäster kunde höra dom, kunde vara både upphetsande och pirrigt. Och när dom höll på i huset förstås, innan barnen kom hem från farmor. Det upphetsade dom båda två. Att bli påkomna. Men inte när barnen lyssnade…

Ingamaj känner bara en stigande panik nu… Hon orkar inte med mer hemlighetsmakeri… Hon överväger alternativen: hon kunde inte säga att hon varit med Ewa eller Lisabeth hela eftermiddagen. De hade arbetat båda två, det var lätt att kolla. ”Kullamannen” kunde hon inte nämna alls. Eller hans exfru? Tankarna slår knut på varandra i huvudet. Hon är stum som en fisk. Men hon behöver inte tänka mer innan Niklas fräser.

-Jävla subba! Vänd dig om!

Niklas har tagit fram en elsladd, en gammal telefonsladd som han virade om högerhanden. Ingamaj stirrar på honom med stora skrämda ögon. All upphetsning är som bortblåst, nu är det bara rädsla kvar. Rädsla för att barnen skulle höra vad dom höll på med. För smärtan. Ångest för vad Niklas skulle göra nu.

Han drog av henne täcket, hon rullade runt på mage och drog upp nattlinnet på ryggen. Det skedde automatiskt, som en betingad reflex. Niklas ställer sig över henne på knä och börjar piska henne med elsladden. Hon förstod varför han valt den. Det svischade till, men det hördes bara ett litet stumt ”kras” när den träffade huden på rygg, stjärt och lår. (Som Rut Hillarps rep.) Men smärtan!! Herre Gud! Hon borrar ner huvudet i en kudde för att inte skrika högt. Ändå har hon hög ”smärttröskel”. Men fan i helvete, det här gjorde djävulskt ont!!

När han äntligen avreagerat sig slänger han sladden och våldtar henne bakifrån i sängen. Eller vad man nu skulle kalla det, tänker den vettskrämda Ingamaj? Att hon kan vara så behärskad trots allt, tänker hon under själva akten? Bara för barnens skull? Men hon har ju vant sig vid det mesta. Det gick ganska ljudlöst till, också. Niklas stönar visserligen som ett brunstigt djur, lite väl högt, Ingamaj försöker förtvivlat kväva tårar och skrik med ansiktet i kudden. Det här passerar till och med hennes smärttröskel. Kudden blir till slut alldeles våt. Så drar sig Niklas ur henne, hans penis slaknar och han går ut och sköljer av sig i badrummet. Han går bara och lägger sig på andra sidan Ingamaj och drar täcket över sig, utan ett ord. Den aggressiva kroppen slappnar äntligen av, musklerna slutar spänna, upphetsningen tonar bort, och han börjar snarka tungt. Tungt och avslappnat.

Ingamaj kryper ihop på sin sida av sängen, snyftande av smärtan. Randig över hela kroppens baksida av piskrapp. Hon lägger sig på sidan, ligger på magen, och kväver tårarna och stönar i kudden av smärtan som pulserar i ränderna på ryggen. Hon försöker ligga på andra sidan. Hon får till slut gå ut i köket, försöker smörja in sig, och ta något smärtstillande. Hon står länge i köket i mörkret, under lampan över spisen och stirrar ut på snöfallet utanför. Dricker ett glas vatten. Vädret är konstigt. Nu var det vinter igen såg det ut som. Kunde inte bestämma sig, det heller. Snön lyser på gatan, nyfallen. Gatlyktorna glänser matt. Den stora björkens kvistar pekar som leprafärgade händer med svarta fingrar. Huset på andra sidan gatan är släckt. Hon börjar för första gången på länge tänka över, om, och när, hon ska kunna lämna Niklas.

(78) ”Det personliga samtalet”

Nästa dag är grå och snön ligger kvar som puder på gatorna, innan den övergår i slask. Ingamaj sitter på jobbet, så gott det nu går att sitta, och pratar med en patient, judinnan Esther, som just lämnat en man som misshandlat henne. Ingamaj är bra på att prata med klienterna. Hon inger förtroende. Hon lyssnar. Förstår. Ett par, vars son hängt sig på logen sedan hans tjej gjort slut, har just gått. De hade pratat med Ingamaj ett halvår, hon känner dom bättre än hon känner sig själv nu kunde hon tycka. De hade ingen aning om att sonen var så självmordsbenägen. Och hur kan man veta det?

Paret bodde på en gård utanför Janteå. En stor gård med kor, grisar, kycklinguppfödning, kaniner och ponnyhästar. Edith fick gratis hjälpa till med hästarna där ibland, det var så Ingamaj lärt känna paret som var i medelåldern. De var som många norrlänningar tystlåtna och ganska inbundna. När deras yngste son hängt sig kom det som en blixt från klar himmel för båda. Den 17-årige sonen hade också varit tyst och inbunden. Svarade bara när han blev tilltalad. Frank hade diagnosticerat honom, i efterhand. Lätt autistisk. Hade haft problem med droger i skolan. Mobbning. Föräldrarna hade inte vetat, eller inte velat söka hjälp. Först efteråt förstod de hur allvarligt allt hade varit. Men då var det för sent.

Pojken hade träffat en flicka i skolan med samma historik. De hade haft sällskap, allt hade verkat positivt, men plötsligt sa hon bara upp bekantskapen. Vägrade se honom. Allt detta uppdagades i efterhand. Pojkens sorg var så stor att den överskuggade allt, som ett stort svart moln som plötsligt täckte hela himlen, bara växte och vägrade ge sig av. Omöjligt att penetrera. Han hade googlat på ”självmord”, föräldrarna såg det senare i hans dator. En morgon hittade dom honom när han hängt sig på logen.

Frank ville att Ingamaj skulle pröva Per Naroskins analysmetod på paret, och de hade nu samtalat i nästan ett halvår. Långsamt och talträngt hade paret öppnat sig, det var som en vulkankrater, som vidgas ju närmare basen man kommer. Deras dotter var en av Ediths bästa vänner. Barn med sociala problem söker sig till varandra, hade Frank sagt. Fast Ingamaj ville inte riktigt acceptera att hon (och Edith) kanske också tillhörde den kategorin. Långsamt under samtalets gång upptäckte hon också sig själv och sin egen bräckliga situation. Det var som om någon höll upp en spegel mot henne själv. Alla sociala problem som hopats under hennes femton år med Niklas kom i dagen. Kanske var det därför Frank överlåtit paret till Ingamaj, trots att hon inte var utbildad psykolog? Tänkte hon efteråt. Hans sätt att hjälpa henne? Kaka söker maka. Att paret till slut sökt hjälp tog Ingamaj som en seger. Nu tog hon emot en ny klient.

-Hur står det till Judith? Hur har veckan varit?

De sitter i besöksrummets bekväma Bruno Mattson-fåtöljer. Det mjuka fårskinnet i de perfekt utformade stolarna var den absolut bästa analyssoffan. Det gav kroppen en mjuk beröring av fårskinnet som var som en kär kamrat i svårmodet. Judith fick en kopp pås-te och skakade på huvudet.

-Inte så bra. Barnen trivs inte i skolan. Min mamma på äldreboendet får inte den vård hon behöver. Där finns ingen annan med judisk bakgrund. Hon får inte fira sabbat ordentligt. Och Lars förföljer mig fortfarande.

Ingamaj hade ordnat ett nytt boende för Judith och hennes barn. Långt från hemstaden och den misshandlande mannen. De kom från en annan stad i södra Sverige men hade haft svårt att anpassa sig i Janteå. Det var svårt att lära känna människorna här. I Janteå öppnade man sig sällan för främlingar och utsocknes. Bjöd inte hem. Stängde sig inne. Levde i den privata bubblan. Människorna levde alla i sina egna världar, i egna hus eller lägenheter, var och en för sig. Man talade inte mycket med varandra, man undvek alla brännande samtalsämnen, särskilt om det var personligt. Det var långt från Judiths egen värld från södra Sverige, där man inom den judiska kommuniteten talade öppet och mycket, och anförtrodde sig för vänner och bekanta. Men så var det inte i Janteå.

-Du måste ge allting mera tid, säger Ingamaj och klappar Judiths livlösa arm på fåtöljens armstöd. -Allt går mycket långsammare här förstår du. Det är klimatet, kylan. Det tinar så långsamt. Snart blir det sommar. Ge det bara tid.

Judith börjar plötsligt gråta. Hon har ett judiskt utseende, vackra utmejslade ansiktsdrag med markerad näsa. Mörkt blankt långt hår, stora örhängen. Ser nästan lite romsk ut. Ingamaj reser sig och hämtar varsin kopp riktigt kaffe från personalrummet. Den grå dagern utanför fönstret är kompakt. Solen tränger sällan genom det här kompakta molntaket när temperaturen stiger.

-Ska vi äta middag någon kväll du och jag, säger Ingamaj när hon satt sig ner igen? Prata lite mera?

Frank har ju förbjudit henne att knyta personliga kontakter under arbetstid, men Ingamaj har svårt att hålla löftet. Judith ler mellan tårarna och torkar sig med en pappersnäsduk från det lilla runda bordet.

-Tack, du är så snäll. Jag bara hoppas att barnen ska må bättre. Det har varit svårt för dom, med flytten och allt. Tråkigheter i skolan. Jag ser på dom att dom inte mår så bra.

Ingamaj förstår. Pojken och flickan talade småländska och blev mobbade i skolan för att de var annorlunda. Det var alltid samma sak.

-Vet han var du bor?

-Han säger att han ska komma efter mig. Han… han vet nog.

-Men han har väl besöksförbud? Har du talat med polisen?

-Ja men jag tror inte att dom bryr sig riktigt. Jag ser nog för utländsk ut? Tror du inte det? Att det är mitt utseende? Att det är mig det är fel på? Rasismen?

-Du får inte säga så Judith. Gör dig inte till offer hela tiden. Går du och tränar självförsvar som jag sa? (Det var något hon inte heller fick säga till sina klienter.)

Judith nickar. Allt fler kvinnor gjorde det, sedan Kullamannen börjat sina våldtäkter i den lilla staden. All pepparspray var slut i butikerna.

-Han hatar mig. Han vill ta barnen ifrån mig. Jag bara vet det. Jag väntar på att han ska spåra upp mig. Jag vet att han kommer att lyckas.

-Det kan han inte. Har ni talat om att han ska få träffa barnen? Med ditt juridiska ombud?

-Jag vågar inte. Han kommer att vända dom mot mig. Han kommer att ta dom ifrån mig. Jag vet det. Han vill mig bara ont. För att jag är jude. Juristen vill att vi ska träffa honom men jag vågar inte. Det går inte.

Judith låter alltmer desperat. Ansiktet har stelnat, tårar blänker i ögonen. Ingamaj tystnar. Det påminner bara allt för mycket om hennes egen situation. Återigen denna spegel där hon ser sig själv och alla sina tillkortakommanden.

Hon klappar Judith på armen. Det är snart dags att avsluta dagens samtal.

(79) ”Tiggaren dyker upp i Zürich”

När Fredrik hade lämnat Sylvia i hennes ateljé i den del av Zürich som kallades ”gamla stan”, vandrade han planlöst ett tag på de smala medeltida gatorna längs floden Limmat. På ena sidan av floden låg den stora spetsiga protestantiska kyrkan Grossmünster, på den andra den mindre katedralen Fraumünster, med målningar av Chagall och Giacometti. Fredrik hade gått där med Sylvia på en ”konstvandring”.

När han gick tillbaka till Centralstation längs den förnäma Bahnhofstrasse med alla sina enormt dyra butiker, såg han tiggaren igen. Han ryckte till. Fredrik var helt säker på att det var samma tiggare som han sett i Genève, utanför jobbet på Ideoma. Lika skäggig och trasig som sist. Fredrik rös och förfasades! Här också! Det var som ett spöke som inte ville lämna honom ifred. Tiggaren. Det var en äldre man i slitna kläder, som satt lutad mot en vägg med en handskriven skylt på gatan, som bad om hjälp. Klart det var han!

Helst hade Fredrik velat tillkalla polis. Hur kunde man tillåta en tiggare på Bahnhofstrasse, Schweiz dyraste och finaste gata!? Det var som ett knivhugg i hjärtat på honom, dessa eviga trashankar som bara tiggde och inte gjorde rätt för sig.

Fredrik gick förbi tiggaren som vinkade åt honom med ena handen och grinade så hela den svarta trasiga tandraden syntes. Skramlade med muggen med småslantar. Fredrik skämdes och såg sig omkring. Ingen hade väl sett tiggaren vinka åt honom? Som åt en gammal vän! Tänk om han (tiggaren) till och med kände igen honom? Om det nu var samma tiggare, de såg ju så lika ut? Fredrik skyndade på fötterna till järnvägsstationen för att ta kvällståget till Genève.

Han mådde fysiskt illa av åsynen av den vedervärdige tiggaren, som representerade allt det Fredrik var rädd för. Fattigdomen, utslagenheten, arbetslösheten. Hur hade samma, precis samma figur kunnat dyka upp i Zürich? Det var obegripligt. Han kom på sig själv med att tänka ut olika spektakulära sätt att kunna göra sig av med tiggaren, döda honom en mörk kväll, förfölja honom, döda och slänga honom i bakluckan på bilen, köra någonstans och dumpa liket i en djup sjö. Ingen skulle ändå bry sig? Det fanns så många människor som var ”onödiga” och överflödiga i världen, med ett finare ord ”redundanta”. Tänk om han fick se honom i Genève igen? Han skulle explodera! Han skulle kunna döda honom! Herre Gud! Annars var tiggare en sällsynt syn i Schweiz. Antingen togs dom av polisen, eller så insåg dom att schweizare är ekonomiska, till och med snåla, och sällan ger något ifrån sig frivilligt.

Fredrik försökte lugna ner sig och åt en god middag på tåget (tänk vilken skillnad från de svenska värdelösa tågen, tänkte han) och drack en halv flaska gott franskt vin till, och tog en taxi från stationen. Han ringde sin finska bekant Caroline och gick ut och tog en öl.

-Ska jag följa dig hem, sa hon med ett blinkande öga, och la sedan moderligt handen på Fredriks? Hon ville ju så gärna ta hand om honom. Varifrån kom kvinnornas eviga instinkt för omvårdnad och ömhetstörst, undrade Fredrik trött?

Fredrik skakade på huvudet. Det var underligt. Säga nej till ett knull! Han kände inte igen sig själv.

Caroline visade honom istället triumferande kvällstidningen, där Ideomas chef i Bryssel nu öppet anklagades för mutor och korruption. Le Directeur! Fredrik skakade trött på huvudet. Det också! Det här skulle drabba kontoret i Genève också, det förstod han. Hans chef Jean-Louis hade redan sökt jobb på FN-organet UNHCR, som också hade högkvarter i Genève. François var också på väg bort trodde han. Han lät så mystisk på rösten när Fredrik frågade. Hemlighetsfull. Kanske fanns det något för Fredrik där också? Något nytt? Det var första gången han började fundera på att söka nytt jobb. Tillbaka till Stockholm ville han inte. Det hade varit ett allt för stort nederlag.

När han kom tillbaka, sent på kvällen, hade Ingamaj talat in ett meddelande på hans telefonsvarare. Det var första gången han hörde hennes röst på många, många år. Det lät så avlägset. Så konstigt. Och ändå vant.

(80) ”Varför gör jag så här?”

Ingamaj går ut med Frank efter jobbet. Det var länge sedan. De bjuder med sig praktikanten Emily, och Sivan, som också brukar hjälpa dom med pappersarbetet, men ingen av dom har lust att gå ut. Båda har stadigt sällskap och vågar nog inte gå ut på ”egen hand” fantiserade Ingamaj. Hon visste ju hur Niklas reagerade när hon ville gå ut och prata med Frank på tu man hand.

Det var sällan de gick ut efter jobbet, de båda hade barn och familj att ta hand om, men den här torsdagen i mars slumpade det sig så. De gick till Moby Dick, en pub i centrum som nästan alltid var fullsatt på kvällen. Mycket folk, varmt och svettigt. Hög trivselfaktor. Ingamaj sveper två starköl så snabbt att hon börjar sluddra. Frank ser det och tycker det är bäst att de går tillbaka till jobbet, så att han kan skjutsa henne hem.

Ingamaj har aldrig försökt lägga an på Frank, men nu försöker hon plötsligt. Det är någon spärr som lossnat, kanske Niklas beteende på sistone? Hon lyckas efter viss möda dra ner Frank på sängen i vilrummet på jobbet, men han värjer sig frenetiskt.

-Såja, nu tar vi det lugnt lilla damen, säger han bara på sin trygga norrbottniska dialekt.

Han sätter henne på sängen, går och kokar kaffe och när han kommer tillbaka sitter Ingamaj och gråter förtvivlat på sängen, med huvudet lutat i händerna.

-Jag vet inte om jag klarar av Niklas längre, jämrar hon sig mellan tårarna. Varför blir det alltid så här Frank? Jag… jag är ju sexmissbrukare…

-Jag vet var du kan få behandling, säger Frank vänligt och försöker få henne att dricka lite kaffe. . Det finns hjälp att få. Vi ska försöka reda ut det här, ska du se.

 -Men jag kan ju inte jobba längre då… Herre Gud, vad ska jag göra… Herre Gud vi klarar inte lånen på huset om jag inte jobbar…

-Det ordnar sig. Du vet ju hur det är att vara beroende. Du har ju bättre insikt än de flesta psykologer jag känner. Du gillar ju ditt jobb eller hur Ingamaj?

Han sitter på den enkla sängen i vilrummet och håller till och med om Ingamaj. Det var så länge sedan någon gjort det, hon bryter ihop fullständigt i hans armar, och bara gråter en lång stund.

-Jag kan inte anmäla Niklas. Jag kan inte.

-Vad är det det står i Bibeln, sa Frank som var beläst och gillade att visa det. ”Ta först ut grandet i ditt eget öga, innan du tar ut bjälken i din grannes” eller något sådant. Det är alltid lättare att hjälpa andra eller hur?

Ingamaj dricker sitt kaffe, och lägger sig på sängen och stirrar upp i det vitmålade taket.

-Jag var så förälskad i en kille här i stan. Ja du vet, det var i skolan. Han gjorde lumpen efter gymnasiet. Han var min stora kärlek, ändå bedrog jag honom på en fest med en av hans bästa kompisar. Fan vad jag tänkt på det. Jag var full, men det var inte bara det. Jag njöt av det, av att kunna ta för mig av vilken kille som helst. Jag var inte rädd att ge mig hän, tänkte varför ska man bara begränsa sig till en? Gud vad jag skäms!

-Var det värt det då?

-Nej, Fredrik fick veta det ganska snart, han hade förresten träffat någon annan också, en tillfällig bekant, och han bestämde sig för att plugga i Uppsala, och lämna Janteå bakom sig. Jag mådde så dåligt efteråt, jag förstod att jag varit dum, jagat bort honom, fast han varit det också, men snart tröstade jag mig med andra. Det blev… det blev som ett beroende. Det var så lätt att få killar att följa med hem. Men… men Fredrik… ja idag ångrar jag det. Han var värd bättre.

-Men Niklas då?

-Ja, han var bara en i mängden, men då blev jag gravid och bestämde mig för att lugna ner mig och skaffa barn. Trodde det var bra för mig. Bara för att testa. Det gick bra några år, men sedan började jag gå över gränsen igen. Samma gamla visa. Niklas var ett stolpskott. Han var svartsjuk och började slå mig, och jag märkte att jag till och med gillade det också. Jag förtjänade det ju, fick skylla mig själv, det kändes nästan skönt på ett perverst sätt, det blev en kick det också. För när han gett mig stryk var jag ju förlåten och det blev bättre mellan oss, det dämpade ångesten ett tag, och sedan kunde jag ju börja om igen. Om och om igen.

-Var du aldrig rädd någon gång? Att han skulle gå över gränsen?

-Nej, han fungerar inte så. Han avreagerar sig en stund på mig, sedan knullar han mig så hårt han kan, bara som straff och hämnd, sedan är det över. Han har aldrig gått längre. Han har aldrig slagit barnen, tvärtom han älskar dom verkligen, och är bra med dom. Lite sträng kanske, men inte mer än normalt. Som han själv blev uppfostrad. Men det har blivit värre sedan han blev arbetslös. Sämre… han slår hårdare. Det är på riktigt. Jag kan känna det. Som att han verkligen menar det.

-Skulle du kunna lämna honom?

-Kanske. Om han går över gränsen. Med… med barnen menar jag. Själv klarar jag mig. Det är nog på grund av dom jag blivit kvar. Och lite av bekvämlighet, trots allt. Vi har ju… investerat en del i radhuset trots allt… tagit gemensamma lån… ja du vet…

Hon har aldrig pratat så öppet med någon om detta förut, hon pratar så fort, kan inte sluta. Det går så lätt att få ur sig det med lite alkohol i kroppen. Inte ens med Ewa har hon pratat så mycket om Niklas. Jo kanske någon gång. De sitter kvar i vilrummet på jobbet som ligger i andra våningen på gågatan genom centrum, i det gula lite slitna trähuset bredvid Nya Konditoriet och Fredéns herrekipering, i det vackra kvällsljuset från himlen, och den gnistrande snön utanför. Länge.

(81) ”Studentexamen 1991” (8)

Klockan var ett på natten och studentfesten hos Ingamaj och Lisabeth har definitivt spårat ur. Musiken dunkar ut på gatan, många har satt sig på husets baksida, på gräsmattan, i stolar eller på gräset. Trots kvällskylan. Flaskor och plastmuggar ligger slängda på gräsmattan. Några par hånglar öppet.

Det hade i vanlig ordning anslutit människor från skolan som ingen kände, ja även från den andra gymnasieskolan i Janteå. Ryktet hade förstås gått om att det var en föräldrafri fest och spridit sig snabbt. Ingamaj hade i sin naivitet trott att hon skulle kunna hålla sig tillräckligt nykter för att hålla någon slags ordning på tillställningen, kanske också trott att hon skulle få hjälp av Fredrik och Olle, Ewa och Lisabeth. Men det var snarare fromma förhoppningar. Nu fick hon erkänna att det var hela havet stormar som gällde.

De olika diskussionsklubbarna i vardagsrummet hade upplösts och nu fördes istället högröstade och allt tröttare argumentationer över vinglas och dricksglas med whisky och konjak. Det lilla spritförrådet i föräldrarnas vitrinskåp var tömt (Ingamaj visste var nyckeln förvarades) och askfaten på borden var överfulla. Musiken pulserade från högtalarna. Många av ungdomarna hade gett sig iväg, de som var kvar var antingen ute efter att få parlamentera, eller bara jaga en partner för att ligga med.

Ingamaj kände sig också tämligen berusad och kände hur hon förlorade kontrollen allt mer. När det gällde sig själv var det närmast en häftigt euforisk känsla av tyngd- och ansvarslöshet hon kände. En spänning som släppte med alkoholens intagande. Hennes ansvar som ordningsväktare släppte allt mer. Nu letade hon efter Lisabeth, men hittade istället Ewa med en kille från det andra gymnasiet. Han böjde sig över den långa Ewa med cigarrett i ena handen och whiskyglas i den andra, och hon försökte, utan större allvar, hålla honom på armlängds avstånd.

Olle satt fortfarande kvar och pratade högljutt politik med en grupp i vardagsrummet. Ingamaj fick för sig att Lisabeth var ute på gräsmattan, förmodligen med någon av sina många beundrare. Hon vinglade berusat till och föll nästan pladask över någon som glidit ner från stolen vid telefonen, på golvet i hallen, djupt försänkt i sömn. Oroligt tittade hon in i badrummet, där låg en tjej som kräkts i badkaret, nu sovande på rygg i sina egna spyor. Den en gång vita examensklänningen var grönfläckig och nerspydd.

Ingamaj orkade inte längre reagera på dekadensen. Hon tog i handtaget till föräldrarnas sovrum men vände genast. Den avskydda Ellinor från hennes egen klass låg i sängen med sin bondiga kille från Bastuträsk, en (enligt Ingamaj) äcklig kille med raggarlock i pannan och kräm i håret. Hans skinnjacka och Ellinors trosor låg slängda på golvet. De verkade också sova, den ena halvliggande ovanpå den andra.

Lisabeths rum var ockuperat av ett sällskap som spelade couronne. Killarna skrek och fäktades vilt med köerna, tjejerna skrålade, sjöng, skålade och drack. Ingamaj slogs av vilka primitiva och omogna drifter som kom fram när förståndet slogs ut av alkoholen. Från hennes eget sovrum luktade det hasch eller marijuana, hon var osäker på vilket.

Till slut fick hon tag i Fredrik, som i oklanderligt nystruken kostym stod i köket (som oberörd av oredan i huset) och artigt konverserade en tjej i permanentat blont hår och enligt Ingamajs åsikt alldeles för kort kjol. Tjejen försökte berusat och fumligt lägga armen om Fredrik. Fredrik var som vanligt korrekt och prydlig i kostym och slips, lika oklanderlig som vanligt, lång, sober och nyklippt, luktade rakvatten. Han rökte inte, han inte ens snusade. Ingamaj kände värmen stiga i kroppen. Han var alla mammors våta svärmorsdröm, och Ingamajs hjärta började slå snabbare igen. Hon visste att han var hennes och det gjorde henne upprymd och ännu mera berusad.

Ingamaj tog beslutsamt Fredrik i armen. Hon drog honom med sig i riktning mot det enda rum som fanns kvar att ockupera. Bastun i källaren.

I garaget står Bengt och Lisabeth mot en vägg och hånglar. Det luktar alkohol och hasch och motorolja. Han har handen under hennes kjol och försöker ivrigt dra ner hennes trosor. Lisabeth värjer sig lite lojt, tveksam om hur långt hon vill att Bengt ska gå just nu. Hon försöker knuffa bort honom när han inte ger sig. Bestämmer sig till slut för att försöka ta sig därifrån. Men Bengt ger sig inte.

(82) ”Bergtagen”

Det börjar bli sent. Ingamaj och Ewa sitter i vardagsrummet på Kullahöjden och tar ett glas vin. Flickornas saker ligger slängda överallt, ingen har brytt sig om att städa. Det är ett litet förfall i vardande. Disken har samlats i diskhon, Niklas har i ren protest låtit den ligga sedan igår. Ingamaj har inte hunnit med sin del, hon har jobbat och varit på körövning på kvällen. Edith och Vilhelmina är i sina rum, och det är obehagligt tyst i hela huset.

Karin Svenonius, som inte kunde sägas hysa några större känslor för ”Kullamannen” Edvard Rickonström, hade gått i god för honom vid tre av de fyra tillfällen när Kullamannen slagit till mot sina offer. Deras misstankar hade gått i kras. Ingamaj skämdes. Hon hade låtit hela huset förfalla för sin besatthet av Kullamannen. Hur hade hon kunnat vara så enfaldig, tänker hon medan hon stjälper i sig ett glas rosévin alldeles för snabbt?

Ewa försöker trösta henne så gott det går. – Är det något jag kan göra för dig? undrar hon, när hon sätter på sig ytterkläderna. – Jag måste dra nu, jag har lovat fixa mat ikväll.

Ewa har en snäll man som sköter marktjänsten hemma, och en nästan vuxen son. Hennes liv är ett under av enkelhet och ordning där Ingamajs är turbulent, oordnat och kaotiskt.

Frank hade ringt. För en gångs skull var han arg på Ingamaj, hon hade varit borta hela eftermiddagen, och dessutom ballat ur och försökt förföra honom. Han hade haft ”en ängels tålamod”, ett av Ingamajs mammas favorituttryck (det syftade nog på henne själv), men även en ängels tålamod hade en gräns. De hade jobbat ihop i nästan tio år, men nu måste hon rycka upp sig, annars måste Frank se sig om efter någon annan på jobbet. Han hade skällt ut henne så hon känt sig som en tioårig skolflicka.

– Snälla Ewa, åk inte, gnäller Ingamaj. Fan vad jag har ställt till det… Hon hatar sig själv när hon låter så där ynklig. Och nu var det riktigt illa.

”Du måste rycka upp dig Ingamaj, säger Ewa bara torrt med dunjackan på sig och ser bekymrat på vännen. Jag har familjen att ta hand om, det fattar du väl, du måste reda upp det här själv. Antingen lämnar du Niklas… eller så… ja jag vet inte…”

Hon står och tvekar vid ytterdörren. Ingamaj sitter hopsjunken och ynklig i soffan, nästan likstel, och verkar inte kunna röra sig. Plötsligt står lilla Vilhelmina i dörren till sitt rum och ser rädd ut. Hon springer fram till Ingamaj och slår armarna om henne.

– Mamma! Var inte ledsen. Var inte ledsen! Snälla mamma!

”Vi ses. Jag ringer.” säger Ewa dystert och går ut. Hon behövdes hemma, hennes man tog alldeles för stort ansvar, både för hemmet och för deras gemensamma ekonomi. Hon kunde inte rädda Ingamaj från demonerna. Inte just nu.

Ingamaj kramar Vilhelmina och försöker få hjärtat att sluta skena i bröstet. Det rusar så att hon blir alldeles vimmelkantig och måste sätta sig, med flickan klamrande sig fast runt midjan.

(83) ”Uppgörelsen med Ella”

Lisabeth hade fått nästan alla på sin sida på institutionen, åtminstone så gott som alla. Affären med doktoranden Johan var avklarad och delvis glömd, årets budget rullade på, i god ordning, schemana var lagda för terminen. Ella var sjukskriven på långtid. Allt verkade lugnt. Då när allt såg ut som om det skulle lugna ner sig på institutionen, så briserade nästa bomb. En av de kvinnliga studenterna anklagade en manlig lärare, en ganska nyanställd som hette Ingmar, för våldtäkt. Det hela blev uppslitande.

Hela kollegiet var samlat till krismöte i konferensrummet. Lisabeth hade talat väl för Ingmar, berömt hans avhandling, och hon var den som fått honom anställd. Han såg bra ut, hon var förtjust i honom, han var bara 28 år.

Ingmar hade försvarat sig, skuldmedvetet och ångerfullt. Det hade hänt på en fest de haft efter kursens slut, hemma hos en av de kvinnliga studenterna. Ingmar var populär, det fanns många som säkert velat gå i säng med honom, tänkte Lisabeth. Hon kände sina ”pappenheimare”,  han behövde knappast ”våldta” någon. Det var för enkelt. Hon anade ugglor i mossen? Ingmar såg ut att skämmas, men vidhöll att han inte tvingat sig på studenten, som gick på A-kursen.

De hade varit berusade, men den kvinnliga studenten hade varit mer än villig påstod Ingmar skuldmedvetet. Det var ett ”one-night-stand” som han ångrade nu.

Lisabeth rynkade ögonen bakom de stora pilotglasögonen, när Ella plötsligt kom insvepande i knytblus och en lång scarf runt halsen. Hon hade inte kunnat hålla sig hemma i alla fall.

-Är inte du sjukskriven, sa Lisabeth surt? Vad gör du här?

Rektor Eskil skruvade nervöst på sig. Han vände sig mot Ingamaj. ”Jag… öh… jag bad Ella ta grundkursen, öh… Egon är ju sjuk. Och nu… det här. Ja Herre Gud…”

Lisabeth bara skakade på huvudet. Hon förvånades inte över något längre. Så nu skulle allt börja om igen alltså? Tack vare Eskils velande. Till vilken nytta?

”Ja, jag uppmanade själv Mona att anmäla” sa Ella uppbragt och stod kvar med händerna i sidorna framför Lisabeth, utnyttjande sin ansenliga längd. ”Det här är ju fruktansvärt för flickan. Om det här kommer ut i tidningarna är det ju dessutom fruktansvärt för institutionen! Vi har väl haft nog av skriverier om alla personalproblem, eller hur studierektorn?” Rösten var fylld av förakt.

De satt runt det avlånga bordet i konferensrummet. Ella vägrade se Ingmar i ögonen, behandlade honom mest som luft. Han sjönk allt djupare ner i stolen, röd i ansiktet och tydligt plågad. Lisabeth insåg med obehag att Ingmar och Ella nog haft ihop det också. Den lättlurade Ingmar.

Med tanke på att Ellas syster (de var lika som bär, båda långa som riktiga furor och med en blonderad hårman som var iögonfallande) var journalist på stadens tidning, så fanns det ju en viss risk för det, tänkte Lisabeth (”att det kommer ut i tidningarna”) och övervägde alla alternativ blixtsnabbt i huvudet.

Mötet upplöstes utan att någon sa någonting och Ingmar följde med Lisabeth in på hennes studierektor-tjänsterum.

”De försöker sätta fast mig” sa han och såg villrådig ut. ”Visst, jag låg med Mona, det var ansvarslöst, vi var fulla, men det var ingen våldtäkt, jag lovar. Jag vet inte varför hon ljuger om det? Fattar du?”

Det fanns många anledningar, tänkte Lisabeth, och Ella hade ett finger med i allt. Hämnd, skam, rädsla, vanmakt, kanske ett sätt från Ellas sida att komma åt henne också? Ingmars dumheter skulle återfalla på henne, det var slutledningen.

-Jag tror det är mig Ella vill åt, sa Lisabeth. Så enkelt är det. Du jag måste iväg och hämta barnen, vi ses i morgon Ingmar.

Lisabeth satte sig i sin lilla röda Volkswagen och styrde bort från högskolan mot Sandahem, på andra sidan lasarettet, där hon delade ett litet radhus med Morgan. Lilla Matilda var ett knepigt barn med flera diagnoser, men nu när hon var sex hade de äntligen fått en assistent, efter många års tjat. Matilda älskade assistenten, en vacker kvinna från Somalia som bara talade lite svenska, men kompenserade detta med ett stort och varmt hjärta. Hon lagade god mat och bakverk och skämde bort både Matilda och hennes föräldrar. Morgans adopterade son från Etiopien, Markus, cyklade hem från skolan på egen hand. De hade fått flytta honom till en ny skola nu, med färre problem med mobbning, men det fungerade trots allt.

Ingamaj hade försökt ringa Lisabeth under dagen, flera gånger, men hon hann inte svara. Hon måste handla kvällsmaten, och hela situationen från dagens arbetsmöte besvärade henne och snurrade i huvudet. Hon hade hört från andra att Ingmar var ”flörtig”, men hon hade inte tagit det på stort allvar? Kanske dumt, tänkte hon? Kunde hon verkligen lita på honom? De manliga hormonerna? Hade det hänt för ett år sedan så hade hon slängt ut honom direkt… Men nu…

Lisabeth förflyttades i grubblandet tillbaka till Ingamajs studentexamen 1991. Det som hänt då. Hon hade förträngt allt, i många år, men nu kom det tillbaka, bubblade upp långsamt, som från en stinkande insjö, men med en chockvågs styrka. Hon började darra och saktade ner farten för att stanna bilen helt nedanför sjukhusbacken. Alla känslor och minnen kom plötsligt, nu med större kraft än vanligt, som en formlig tsunami. Hon fick nästan en panikattack och började djupandas. Utbrändhet, tänkte hon desperat? Hon orkade inte tänka på mat ikväll, hon köpte fyra pizzor vid torget i förortscentrum och slängde in dom i bilen.

När hon kom hem var hon så upprörd att hon ringde Ingmar direkt.

-Fan ta dig, om det är sant som Mona säger. Fan ta dig ditt svin! Då får du säga upp dig direkt! Annars måste vi anmäla det till polisen. Fattar du! Fattar du det! Jag litar på dig nu!

Hon orkade inte höra på Ingmars dåliga ursäkter. Det var bara att bita i det sura äpplet. Hon fick ta på sig att han anställts, det var på hennes rekommendation. Hon stängde av telefonen och dukade fram pizza och coca cola till middag, Markus favoritmat. Morgan såg överraskad ut, de drack annars aldrig coca cola utom på fredagskvällarna. En av Lisabeths principer, en bland många. Lisabeth gav honom en pliktskyldig kyss och sa att hon haft en för jävlig dag. Hon behövde något att skölja ner allt det sura med, som bubblat upp i halsen under eftermiddagen. Hon hällde upp colan och satte sig med Matilda och började lägga ett puzzel med jättebitar, medan Morgan och Markus satte på Tv:n för att se en hockeymatch med favoritlaget från staden.

På kvällen ringde först Ingmar och sa att han tänkte söka ett vikariat i södra Sverige. Om Lisabeth lovade att inte skvallra om varför han sökte sig bort? Och han fick använda henne som referens för jobbet? När Lisabeth och Morgan lagt sig för natten ringde så plötsligt institutionens nya prefekt, Lars. Det verkade som att han plötsligt insett att institutionens anseende nu faktiskt stod på spel. På mötet hade han suttit tyst, hade Lisabeth noterat, men antecknat flitigt. Nu hade han sent på kvällen övertalat Eskil att begära förtidspension, och professorstjänsten skulle lysas ut. Lars hade nämnt budgetproblemen de länge haft. Eskil var för slapphänt med utgifterna.

Mona hade tagit tillbaka sin anmälan när Lars pressat henne lite, hon var inte säker på att det var ”våldtäkt” längre, hon hade varit allt för berusad, och hon påstod dessutom (med tårarna rinnande) att Ella försökt pressa henne att anmäla Ingmar. Äntligen någon som visade lite kurage, tänkte Lisabeth. Det var en halv seger, tänkte hon skadeglatt. Ella skulle fortsätta att vara sjukskriven, tills vidare, fick hon veta. Lars hade äntligen tagit i på skarpen. Ella hade blivit stukad på nytt, det var mer än bra. När Lisabeth släckte sänglampan, kände hon sig till slut ganska nöjd med dagen.

(84) ”Om att härska, söndra, och förödmjuka”

Fredrik hade sett en utställning som Sylvia hade på ett litet känt och kommersiellt galleri i Genève. Oerhört insmickrande tavlor, lite Place Pigalle eller Montmartre-stuk, gubbar som satt vid långsmala cafébord i metall och spelade saxofon. Trådsmala anorektiska kvinnor i olika fantasifulla kläder och poser. Det var dekorativt och måleriskt, en del vaser och glaskonst i samma motiv, klara skarpa färger, skålar med huvuden med snedställda ögon som ömt omslingrade varandra. Han gick avsiktligt dit en dag när Sylvia inte var där, och hade finska Karoline med sig. Hon pepprade honom som vanligt med sin feministiska terminologi, men Fredrik brukade kunna smälta in i alla miljöer, även de mest radikala, och lärde sig snart, som den kameleont han var, att till och med gilla Karolines ganska burdusa sätt att diskutera. Hon sade allting så självklart, älskade att höra sin egen röst, och brydde sig egentligen inte om vad han tyckte, bara han hummade och nickade i samförstånd.

Fredrik hade redan från starten som biståndsadministratör, ja i nästan allt han gjorde, valt att bara hålla med. Många chefer hade kastat fram mer eller mindre halsbrytande förslag på förändringar och besparingar inom organisationen. Fredrik höll alltid med, skenheligt bugande, och hade aldrig en egen åsikt. Han visste ju att om några månader var det hela glömt och något ännu bättre omorganiseringsförslag hade diskuterats fram i stället. I slutändan förändrades förstås väldigt lite ändå, möjligtvis slogs några avdelningar ihop, nya mellanchefer valdes under tiden med lite högre lön, och någon nyanställd fick sluta. Det var en uttröttande taktik som pågick ständigt, den var utan slut, han mindes nu inte om det kallades ”Parkinsons lag” eller ”Peters princip”, men det var ungefär och alltid samma sak.

Vad värre var: hans egen avdelningschef Jean-Louis hade blivit anklagad för korruption och sexuella trakasserier av en praktikant. Det blev infekterat. Halva avdelningen tog honom i försvar, den andra halvan undvek honom. Saker som hänt på ”Hôtel du Lac” kom upp, allt i största förtroende, men Fredriks namn hade inte nämnts. Allt sköttes internt och under största sekretess. Fredrik skiftade också ständigt färg som en kameleont, beroende på vilken grupp han för tillfället vistades med. ”Korruptionen” gick att släta över, det brukade sluta med en omplacering till Bryssel eller Haag; de sexuella trakasserierna brukade upphöra när den kvinnliga praktikanten slutade, med en lagom stor summa pengar som plåster på såren. Men det lämnade en sur och dålig smak kvar i munnen. Han berättade förstås inget om detta för Karoline.

Karoline ondgjorde sig efter utställningen vid en öl över männens förmåga att ständigt dominera och sätta sig på de kvinnliga anställda. Hon hade en finsk kollega som gillade bdsm, och Karoline hade en egen teori att alla förhållanden i samhället byggde på makt. Makt, även erotiska och sexuella förhållanden som aldrig var jämlika. Det var ständigt bara en fråga om att styra eller bli styrd, knulla eller bli knullad, dominera och sätta sig på. Det hade blivit det ”normala” efter sextiotalets emancipationsvågor, och åttiotalets ”backlash”. Det bottnade i kvinnohat. Och i männens stora rädsla för förändring, i grunden.

-Men är din vän, Sirpa, inte med på att bli bunden och… penetrerad, undrade Fredrik inställsamt? Det är väl ”vuxna” vi talar om?

-Nå jo, fick Karoline hålla med om. Det må så vara, men han är man och tjänar 1000 Euro mer än henne i månaden. Hon är feminist, ja uttalad feminist, men inte i ”sängen” gubevars. Fråga mig inte varför? Sånt begriper jag inte. Men det är knappast rättvist.

-Nej men livet är väl inte rättvist, utom i teorin, tyckte Fredrik, när de tog ännu en belgisk öl i höga smala glas, på en krog vid kajen i Gamla Stan.

-Jag haatar dessa maktens män, som alltid får sin vilja igenom. Visst vore en värld styrd av kvinnor mycket mer rättvis, eller vad tycker du?

Fredrik tyckte om Karolines vredesutbrott, hon blev rosig om kinderna och bysten hävde sig i upprörda svall som vågorna på ett hav. Hennes urringning gav honom verkligen positiva (förstås typiskt manliga) synintryck. Hon var inte alls omedveten om hur det påverkade honom heller. Deras sexliv hade också blivit mycket bättre än det första, ganska misslyckade tillfället. Hon hetsade upp honom. Allting byggde ju på sex och erotik, det kunde han hålla med om. Men verkligen ”allting”? Han var knappast en sådan mansgris som Karoline ondgjorde sig över. Han tyckte själv han var ett under av jämställdhet. Han trodde också att Karoline slöt sig till honom för att de hade en gemensam nordiskt demokratisk syn på förhållandet mellan kvinnor och män. Inte ”centraleuropeisk”. Det höll han också med om.

Han läste lite slött om bröderna Sundström i tidningen, och den pågående rättegången. Nu hade den pågått i en månad, det var snart april. Man hade bara kommit igenom åklagarsidans plädering, och mycket, mycket återstod. Vittnen hade tillkallats, strukits, tagits upp igen, godkänts eller underkänts. En del vågade inte framträda, andra ville ha pengar för det. Tolkar skulle tillkallas, många av de afrikanska vittnena hade plötsligt försvunnit eller sagt sig vara osäkra på vad de sett. I Mali rådde inbördeskrig sedan flera år. De var inte lätt att säga vad som var rätt eller fel. Det gynnade försvaret.

De följdes åt till Fredriks ungkarlslägenhet och stärkta av varsin konjak hade de ett lagom vildsint ”ligg”. När Karolin blev tillräckligt upphetsad började hon tala finska med Fredrik, vände den stora baken mot honom och böjde sig framåt och svankade som en hund som sträcker på sig. Det var något djuriskt primitivt över hela sexakten. Men Fredrik var nöjd, ja båda var nöjda. Om det var tillräckligt ”feministiskt” var han inte säker på? Det var inte värt att fråga om, på sådan minerad mark.

Men Fredrik kunde inte sova. Inte ens efter ett skönt samlag, till och med mycket skönt, spetsat med en precis lagom mängd alkohol. Han vred sig oroligt i sängen, det var varmt i rummet. Det var konstigt. Han kände, åter igen, inte igen sig själv längre.

(85) ”Tillbaka i Wallanderland”

Fredrik hade inte varit i Sverige på flera år. Nu hade han hört Ingamajs intalade meddelande på telefonen flera gånger, så många gånger att han lärt sig det utantill, varenda nyans i hennes nervösa forcerade, ja nästan bedjande röst. Han hörde att något var på tok. Ändå tvekade han. De hade ju inte setts på säkert tio år. Gamla minnen flöt upp till ytan från botten av minnets igengrodda sjö. Varför hade hon hört av sig just nu? Var det bara det där om Bengt. Bengt Kjellgren? ”Finnkolingen” som han lite vanvördigt kallats på skolan.

Han mindes plötsligt ett möte med Bengt, det var några år efter studentexamen. Det var i Skåne, i Bengts föräldrars sommarstuga vid Kullens fyr, utanför Helsingborg. Bengt hade hastigt sagt upp sig på Bowaters i Skellefteå. Han hade haft ett sommarjobb, haft en olycklig romans med en äldre gift kvinna i Skellefteå – nu pluggade han till ingenjör i Lund, långt från Helsingfors. Jobbet, det var ju bara ett fyra månaders vikariat, men hans tillfälliga kärleksbekant hade plötsligt gjort slut, varför visste han inte? Fredrik misstänkte att Bengt hade dåligt ölsinne, tappade självkontrollen, att han blev burdus och våldsam när han druckit för mycket. Det hade ryktats om att det var något som Bengt gjort i Janteå, det hade involverat Ingamaj och Lisabeth, mest lösa rykten trodde Fredrik. Bengt var undvikande hela tiden när han frågade honom, långt från sitt gamla fryntliga finlandssvenska jag. Han drack mycket ur faderns spritskåp i sommarstugan, så mycket att Fredrik blev orolig. Han bolmade på sin pipa med en illaluktande tobak så att det stank i hela det lilla vardagsrummet. Bengts akademiska föräldrar var krävande, fadern var bankdirektör, och att han hoppat av ett bra jobb i Skellefteå på sommaren tog dom illa vid sig av.

De hade druckit busgrogg på altanen till den lilla sommarstugan vid Kullens fyr på kvällen, en ljum sommarkväll med utsikt över Öresund, man såg båtarna som turade fram och tillbaka mellan Helsingborg och Helsingör. En stilla nästan vindfri kväll. Plötsligt hade Bengt gömt händerna i ansiktet och börjat hulka. Det var så ovanligt att Fredrik tog illa vid sig, och började skruva på sig av obehag. Det var obehagligt att se en vuxen man gråta, det var något han aldrig sett i Janteå, utom om vederbörande var kraftigt berusad.

-Jag har gjort något satans dumt Fredrik, hulkade Bengt på finlandssvenska och tog av sig glasögonen och torkade ögonen. Han svepte groggen och hällde upp mer vodka. Fredrik slog ut avvärjande med handen. -Äsch, det är inget att tala om broder, försökte han blidka kamraten. Vi gör alla dumheter ibland. Vad fan, tänk inte mer på det!

Bengt var redan ganska berusad, på gränsen till sentimental, men de lyckades undvika ämnet under resten av kvällen. Bara efteråt, när Fredrik lämnat Bengt vid Kullens fyr, började han fundera på vad Bengt egentligen hade velat säga? Men nej – han slog det ur hågen ganska snabbt. Det nyttjade inte att gräva i det förflutna, det var hans ständiga käpphäst som han tog till när tillvaron blev besvärlig. Framåt. Man måste se framåt.

När han ringde Bengt på hösten från Genève fick han bara tala med hans mor. ”Bengt har slutat på utbildningen i Lund”, sa hon bara kort på sin utpräglade dialekt. ”Han ligger på sjukhuset nu. Det är nerverna.” Mer fick Fredrik inte veta. Att Bengt blivit inlagd på en psykiatrisk avdelning på Sankt Sigfrid fick han veta flera år senare, genom Olle. Sedan var det tyst.

Fredrik hyrde en bil i Malmö och körde till Sveriges sydligaste punkt, Smygehuk. Han älskade de böljande kullarna och fälten på Österlen. I början av april var det få turister här och serveringen och konstutställningen var stängd. Men vinden låg på från havet, det luktade tång från stranden som låg böljande nedanför museibyggnaden, och vågorna hade vita kammar. Båtarna på havet bakom den gamla konsthallen rörde sig långsamt, stillastående i diset utanför kusten. Här var horisonten vid, tänkte Fredrik för sig själv. Det här var Sverige, tänkte han med det sinne för lyriska, nästan ”fosterländska” känslor han hade kvar. Det instängda inskränkta Schweiz var långt borta. Oändligt långt borta just nu.

Det var passagerarbåtar mellan Skåne och Tyskland, lastfartyg på väg mot Bottenhavet. De verkade nästan stillastående i kvällsdiset. Man såg långt, ända till horisonten. Det var en märklig känsla av frihet han inte känt på många år. Han hade fri sikt, obegränsat, modgivande.

Han fick en ingivelse att kanske söka upp Ingamaj i Janteå? Han hade begärt en veckas semester, varför skulle han inte kunna köra upp till Janteå när han ändå var i Sverige? Han tyckte om att köra bil, slappna av, bara se på landskapet som passerade utanför bilfönstret. Han hade dåligt samvete för att han inte hört av sig. Inte till henne, inte till Bengt, inte till Olle. Varför orkade han inte? De var ju ändå gamla vänner? Han hade knappt tänkt på dom. Inte sedan de skildes efter gymnasiet för nästan tjugo år sedan. Han tänkte på en italiensk film han sett en gång, ”Vi som älskade varann så mycket”. Ja, kanske var det så? Åtminstone när det gällde Ingamaj.

Han fortsatte med bilen längs sydkusten och körde förbi gamla fiskelägen med små vackert renoverade fiskarstugor som nu blivit mondäna sommarstugeområden: Gislövs läge, Smygehamn, Brantevik, Böste, Abbekås. I Ystad stannade han och åt middag på ett gästgiveri, där han fick ett rum för natten. Tankarna lekte tafatt i huvudet hela kvällen, som han tillbringade med att se en deckare på TV och försöka läsa några sidor i en John Le Carré-thriller han köpt i Malmö. Men han var okoncentrerad och förvirrad kände han. Varför?

Den förödmjukande känslan av att stå med mössan i hand och bocka han haft som barn var så gott som borta. Han hade gjort bra ifrån sig, rent ekonomiskt. Han kunde vara nöjd med sig själv. Fredrik ville aldrig uppleva detta förnedrande tackande, som hans mamma fått göra. Som Pessoas anarkistiske bankir han gärna refererade till: ”Bara den som är riktigt rik kan också vara riktigt fri?” (Fast var det verkligen så?) För samtidigt, funderade han, som sällan gav sig på filosofiska spörsmål: Då är ju livet ganska meningslöst egentligen, när man väl nått det ekonomiska oberoendet? För så var det väl? Mycket vill ju ha mer, heter det ju, men om det bara var ”frihet” man åstundade? När uppstod den där friheten? Så ”frihet” i den meningen (utom den rent ekonomiska) existerade inte? Frihet från vad? (Sina egna demoner?) För att man ”släpper taget” och bara ägnar sig åt som Voltaire sa, att ”odla sin trädgård”? ”Absolut frihet”. Den ”fria viljan”. Finns den? Finns det ett syfte? Inte bara vara ”härskare” eller ”slav”, arbetsgivare eller ”arbetstagare”. Någon mening måste det väl finnas med livet? Var det kanske att hjälpa sin nästa, att ge kärlek, som Karolin predikade när hon blivit full och sentimental? Valet fanns, om viljan fanns (var det Nietzsche?).

Om viljan fanns…

Han somnade uttröttad av allt funderande, som inte ledde honom någonstans. Somnade för första gången på länge utan hjälp av sprit, narkotika, sex eller annan stimulantia, med bara vågornas susande utanför fönstret, som stod på glänt mot Östersjöns vidsträckta horisont.

(86) ” Vådan av att leva i det förgångna”

Lena hade till slut fått Olle att gå i parterapi. De skulle gräva i Olles barndom och försöka lösa de egna personliga problemen de hade haft.

-Jag är resultatet av en två generationers klassresa, sa Olle till den manlige terapeuten på Rosenlundssjukhuset. Min morfar blev bortauktionerad som barn, och ropades in av ett gammalt par från Småland, en välbeställd bonde och hans fru, som inte hade några egna barn. Min morfar var en egensinnig bonddräng, han hade fått slita vansinnigt hårt hela sitt liv, efter sex års folkskola. Han fick börja jobba heltid på bondgården när han var 13, valla kor, så och skörda hö, rykta hästen, passa hönsen, meka med traktorn och den amerikanska bilen. Han blev så stark av allt arbete att inte ens hans far vågade bära hand på honom sedan han fyllt 14. När han fick erbjudande om att överta bondgården insåg han att hans far inte skulle låta honom sköta den som han själv ville. Han lämnade då hela gården till sitt öde, i vredesmod, och reste till Kalmar och sökte in vid polisen. Han ska ha haft ett rasande humör som alla var rädda för.

-Att ta ett sån’t steg var modigt. Han började göra affärer och efter finanskrisen på 1930-talet fick han möjlighet att köpa två fastigheter i Kalmar. De var ett tjugotal lägenheter. Sedan kunde han resa hem till sin far på landet och efter dennes död överta hela bondgården och arrendera ut marken till andra bönder. Han gjorde sig en liten förmögenhet på sina affärer.

-Min farfar lyfte sig också socialt när han gifte sig med småskollärarinnan i byn i Hälsingland. Han var målarlärling, han hade fyra bröder som alla hade olika fäder, varken han eller min morfar visste vem som var deras riktiga pappa. Min farfar växte upp med sin mamma och sin morfar, som var skomakare i Nor, mitt emot Järvsö på andra sidan Ljusnan.

-Mina föräldrar tillhörde den första generationen som fick studera vid universitet, om man inte hade akademiska föräldrar. Deras föräldrar betalade studierna, de tog aldrig studielån. Det var en framgångssaga som fick ett slut med min generation som var född på 1970-talet.

-Varför?

-Allt var ju redan gjort, det fanns ingenting kvar att åstadkomma. Folkhemmet var färdigbyggt, vi insåg snart att vi aldrig skulle få det bättre än våra föräldrar, bara sämre. Det insåg jag tidigt, sa Olle som var röd i ansiktet efter den långa monologen. Psykologen tog av sig glasögonen och gned sig på näsroten

-Men du måste väl ändå kunna hitta något eget sätt att förverkliga dig på? Dina drömmar?

-Hur då? undrade Olle skeptiskt. Jag har inga drömmar. Dom har medicinerna tagit bort. Och det tycker jag är ganska skönt.

Lena hade suttit tyst och begrundat Olles tirader. Hon hade hört historierna så många gånger förut, om hans morfar och farfar – så ofta att de var nästan mytiska. Ändå fanns det något riktigt i det. Det hade bara tagit två generationer att förvandla fattig-Sverige till välfärds-Sverige. Det hade gått väldigt fort. Nu var utvecklingen på tillbakagång. Det fanns ingen optimism längre, ingen framåtanda. Kanske bland ”nysvenskarna”, invandrarna, flyktingarna som fått en fristad i Sverige, men knappast hos de allt räddare ”ursvenskarna”?

Lena var klok och hade ett gott och rymligt hjärta. Hon hade lärt sig att lirka med Olles svårmod, få honom på gott humör, få honom att glömma all bitterhet, alla missade chanser, tillkortakommanden, misslyckanden, som Olle alltid skyllde på andra än sig själv.

Hon lyssnade, och hon såg något gott i Olle, något kanske inte andra såg. Något som växer fram mellan två människor som känner varandra så väl att de nästan blivit en kropp, en symbios. Som två pusselbitar, som efter lite filande och nötande till slut passar ihop som handen i handsken. Så kände hon det, och hon var i sitt självuppoffrande beredd att kämpa för att rädda Olle ur den bottenlösa brunn av självförakt som han hamnat i. Olle brukade säga att hon var den snällaste människa han någonsin träffat.

De satt länge och pratade med terapeuten, mycket längre än de tillmätta 45 minuterna. Lena var tacksam att terapeuten lät tiden gå, att han tog sig tid och inte bröt av, lyssnade och kom med små inpass och goda råd. Det räckte för att de två skulle komma vidare.

Och när det gått tre månader sedan affären med Eleonora började Olle långsamt, långsamt få bukt med sin depression.

(87) ”Det personliga samtalet” (2)

Judith var helt förkrossad när hon kom på nästa träff med Ingamaj. Hon hade också fått beskedet. Ingamaj försökte summera.

-Jag läser här beslutet från tingsrätten Judith. ”Lars Eskilsson får ensam vårdnad av de båda barnen, trots att han tidigare dömts för ringa misshandel av båda två. Han har även anklagats för misshandel av sambon Judith Siegelbaum, vilket inte gått att bevisa. Ord står mot ord. Den målsägande har nu enligt tingsrättens beslut, efter genomgången terapi bedömts ha blivit av med sin aggressivitet. Han har flyttat till Luleå. Man bedömer också att det finns en stor risk att mamman ska hindra honom från att ha kontakt med sina barn om hon fått vårdnaden. Man ser till barnens behov av trygghet i första hand. JS undergår för närvarande psykoterapi på länssjukhuset i Janteå. Hon får rätt att träffa barnen varannan helg, samt på sommarlov och skollov.”

-Hans advokat påstod att jag var psykiskt instabil, sa Judith med tårarna rinnande. Bara för att jag självmant blev inlagd på psykiatrin när han tog barnen med sig i bilen, sedan han slagit mig. Jag blev hysterisk. Varför gör dom så? Barnen vill ju inte träffa Lars, de är rädda för honom! Varför frågar man inte dom? Varför får dom inte vittna?

– Barnen har rätt att träffa sin pappa (Ingamaj hörde själv hur konstigt det lät). Det bedöms som en rättighet både för barnen och pappan i Sverige. Men vems intresse kommer i första hand? Inte barnens utan pappans i det här fallet, skulle jag vilja säga? Tyvärr, så fungerar det.

Hon fortsatte.

-Lagen säger inget om barns rätt att slippa träffa en far som misshandlat dom. Äldsta barnet är 12, eller hur? Barnen är värnlösa i det här fallet. Det är konstigt, det förstår jag att du tycker. Misshandlade kvinnor uppmanas att gå efter första slaget. Budskapet till slagna barn är att stanna kvar.

-Lagen är inte skriven för det här specifika fallet, Judith. Den är ”prejudicerande”, allmängiltig.

Judith grät och bröt sedan ihop fullständigt i tårar, hulkande så kroppen skakade. Ingamaj förtvivlade. Hon satt handfallen i besöksrummet medan mörkret sänkte sig utanför fönstret. Åter denna känsla av maktlöshet. Vad kunde hon göra? Hur skulle hon råda Judith?

Hon kände sig fullständigt värdelös som människa. Som vanligt efter en misslyckad seans.

(88) ”Ingamaj får en slutgiltig tankeställare”

Efter samtalet med Judith har Ingamaj svårt att bryta upp och åka hem. Det är redan sent på dagen, Judith var hennes sista patient, men känslan av övergivenhet och katastrof hänger kvar sedan judinnan gått för dagen. Hon har dessutom dragit över tiden rejält. Plötsligt får hon bråttom, det är det gamla vanliga dåliga samvetet att hon engagerar sig för mycket i sina patienter. Hon hade ju lovat att åka hem direkt och förbereda maten. Niklas hade beställt fish and chips.

Hon springer ner på gatan, det är mitt i kvällsrusningen till varuhusen i centrum. Hon blir plötsligt tveksam var hon ställt cykeln, den står inte på det vanliga stället, fastkedjad runt en björk på en tvärgata.

Till slut inser hon att cykeln måste vara stulen. Varken den eller metallkedjan, som inte var av den grövsta sorten, som hon bundit cykeln med, fanns där hon lämnat den. Nu får hon kortslutning i hjärnan. Cykeln hade aldrig blivit stulen under alla år hon bott i Janteå? Men visst hade hon läst om stöldligor från Östeuropa i tidningen, som tog cyklar och sålde dem på hemmaplan. Men aldrig trott att det skulle drabba henne?

Innan hon hunnit handla och få tag i den rätta bussen hem, och gått en bra bit från hållplatsen längs den långa hornskroksvägen som ledde till radhusområdet i Kullahöjden, har klockan blivit sex. Var inte maten klar då visste hon att Niklas skulle surna till. Men hon tänker ändå att hon för en gångs skull har en giltig förklaring…

Niklas har gjort som han brukar när hon inte dyker upp i tid efter jobbet. Han hittar några spättor i frysen som han värmer upp och steker med mycket smör. Tar upp en konservburk med gröna ärtor, och lägger en citronskiva till. Kokar potatis som vanligt, med persilja. Edith och Vilhelmina sitter tysta vid matbordet, de anar allt för väl att det blåser upp sig till storm igen nu när inte mamma kommit hem i tid för att laga maten. Så fort de ätit upp maten, potatisen och remouladsåsen, försvinner de snabbt som två blixtar in på sina rum, som osaliga andar. Ingamaj, som står innanför ytterdörren, börjar förklara sig.

-Någon hade stulit min cykel! Det… det har ju aldrig hänt sedan jag var barn! Fan, jag är ledsen Niklas… men… nu har jag faktiskt en anledning att vara sen.

Det lät som en anklagelse i Niklas öron. Han står och diskar. Ryggen är rak, musklerna i nacken spända som fiolsträngar. Ingamaj förstår att hon ska få vara utan middag idag som straff. Om det bara stannar vid det?

-Ja det ja. Det får vi snacka om en annan dag när flickorna inte är hemma. Men det var en annan sak…

Ingamaj känner svetten rinna nedför ryggen. Hon har verkligen försökt att skynda sig ikväll, men med två stora matkassar…

-Du ska ringa det här numret. Det var vår granne på andra sidan gatan som ringde förut.

Ingamaj blir alldeles kall. Svetten liksom fryser på kroppen, gör den inpackad i is. Var det Rickonström som hade ringt och…? Eller någon annan granne?

Hon ser på Niklas att han är stel i kroppen, käken liksom fastlåst i ett enda läge. De muskulösa armarna sväller av blod. Ansiktet skiftar i rött. Händerna knutna. Det bådar verkligen inte gott.

Osäkert tar hon upp mobilen och ringer numret.

-Hej Ingamaj, hör hon Rickonströms mörka melodiska röst. Jag är ledsen att det aldrig blev något mellan oss, men det är nog inte din man… (han skrattar till.) Mitt ex berättade just att en kvinna varit hemma hos henne, det verkade vara du av beskrivningen att döma…

Ingamaj blir skräckslagen. Samma hemska skräckblandade katastrofkänsla som tidigare på dagen. Först Judith… sedan cykeln… sedan…

-Ja tack, det-det var bra att du ringde! (Hon orkar inte höra resten.)

Hon knäpper snabbt bort samtalet. Hon får en förfärlig ångest och känner på sig att allt är förlorat nu, hela äktenskapet med Niklas, hennes arbete med Frank Malmsten, hela hennes liv i Janteå fram till denna dag är kört och förstört… Allt är förstört. Allting.

Niklas diskar sammanbitet utan att vända sig om.

-Vem var det?

Niklas vänder sig om nu, ännu mörkare i ansiktet, mest i ögonen. Han knyter nävarna. Ingamaj känner igen hans rörelseschema när han jagar upp sig till riktig ilska. I normala fall när han klår henne är han aldrig riktigt arg, snarare kallt beräknande. Närmast avspänd. De få gånger han varit riktigt arg på henne, då har han slagit henne så att hon inte kunnat gå dagen efter. Dumt nog försöker Ingamaj ljuga sig ur hela situationen.

-Det-det-det var en-en av grannarna i…öh… föreningen. Något om fö-förberedelse för å-årsmötet…

Hon ser på Niklas att han inte tror på henne. Inte ett ord. Det gjorde hon ju inte själv, det var den värsta nödlögn hon kommit på sedan hon träffat Niklas för femton år sedan…

Hon retirerar skrämt till kylskåpet och Niklas drämmer handen, bara centimetrar från hennes ansikte, så det sjunger i hela kylskåpet. Han skriker, okontrollerat.

-Ljug inte! Vem var det!!

-De-de var han tvärs över gatan… Ri-Rickonström… jag-jag-jag…

Mer får hon inte fram. Niklas slår henne med knytnäven i ansiktet, hon blir fullständigt överraskad av styrkan i slaget, hennes huvud studsar bakåt mot kylskåpsdörren, och hon dråsar ner på golvet. Blodet rinner ur munnen, det känns som att en framtand har lossnat.

Han sparkar henne i magen flera gånger. Gång på gång. Hon kryper instinktivt ihop, hoprullad till en boll med händerna för ansiktet, uppdragna knän och försöker skydda sig. Niklas fortsätter sparka henne, tack och lov har han inte skor på sig tänker hon senare, bara ett par gamla fläckiga mjuka tofflor från garaget…

I ögonvrån ser hon Edith och Vilhelmina stå i dörren till köket, de håller varandra krampaktigt i händerna. Hon känner skräcken som ett fasansfullt struptag som fullständigt håller på att kväva och ta död på henne. Hon vill springa upp och ta hand om dem, men börjar i stället kräkas på golvet. Magen har tagit emot flera sparkar. Barnen skriker skräckslaget i kör: ”Sluta!! Pappa!! Sluta!!”

Då kommer Niklas av sig. Barnen har aldrig sett honom misshandla Ingamaj förut, han tvekar några sekunder i sin vrede, benet i luften, vet inte om han ska fortsätta, eller gå över till dem. Han står och väger med den tunga kroppen… om han ska fortsätta sparka Ingamaj eller gå över till barnen och säga att allt är bra…?

Ingamaj lyckas under tiden kravla sig upp och så fort hon kan halvt krypande ta sig till toaletten. Hon låser in sig. Hon tror att mobilen har gått sönder i fallet på golvet, men den ligger i bakfickan på jeansen. Hon ringer 112. Sedan sjunker hon ihop på badrumsgolvet. Blodspåren från munnen har följt henne droppvis, hela vägen in på toaletten.

(89) ”Studentexamen 1991″ (9, sista delen)

Det lilla huset vid Tvärån såg ut som en ruin invändigt. Klockan var halv två på natten. Musiken dunkade fortfarande, men de allra flesta hade antingen stuckit hem, somnat, eller var borta i ett rus av alkohol och hasch-cigaretter. Flera grannar hade ringt polisen. Ingamaj hade, rusig av alkohol, lagt sig längst upp på bastusvalen nere i källaren och dragit upp den blommiga kjolen. Fredrik låg tungt över henne med neddragna byxor. Ingamaj försökte få honom att inte ha för bråttom. Inte bara ”få det överstökat”. Hon hade väntat så länge på det här. Det dunkade i huvudet och i underlivet. Det här var skolavslutningens verkliga final. Som hon planerat för i månader. Fredrik var berusad och flåsade högt när han trängde in i henne. Vildare än hon sett honom någon gång tidigare. Han hade slitit av hennes trosor så att de gått sönder i resåren.

I garaget har Bengt närmat sig Lisabeth, som skräckslagen retirerat mot väggen, behängd med verktyg, gummislangar, frökataloger och blomkrukor i olika storlekar. Hon försöker smita undan, men halkar på en oljefläck, Hon har bara en tanke i huvudet: Komma undan till varje pris.

Bellman kallar samlaget ”lilla döden”. Ingamaj kommer plötsligt att tänka på det medan Fredrik knullar henne, snabbt och hårt. Hon börjar plötsligt le, kåtheten rusar genom kroppen, sammandragningarna i underlivet blir allt starkare. Hon kan inte låta bli att skratta till av glädje, när njutningen snabbt övergår till det ofattbara. Endorfinerna gör henne salig i hela kroppen. Det sprider sig från underlivet som en eld på en snustorr gräsmatta, som en löpeld genom hela kroppen. Det går och kommer för henne som en explosion i underlivet medan Fredrik stöter så hårt att det knakar i bastulaven de ligger på. Hon får smärtor i ryggen, men känner dem först långt senare. När Fredrik tungt sjunker ihop över henne har det närapå gått och kommit för henne en andra gång, hon får avsluta själv med handen. Det är en himmelsk njutning… himmelsk njutning… himmelsk. Fredrik sjunker ner på laven under henne och verkar somna direkt. Han ligger på rygg, munnen öppen, andas tungt, byxorna neddragna och skjortan uppknäppt, i bara kalsongerna. Slipsen hänger från hakan som den slakaste penis. Han är utpumpad och berusad. Hon ser förälskat på hans svettiga lockiga hår, ansiktet som glänser, det droppar av svett från näsan. Hon märker nu att det är väldigt varmt i den lilla furuboaserade bastun. Hon älskar honom med en häftighet som bara uppstår mellan två människor som just älskat så passionerat, och känner hur våt hon är mellan benen. I berusningens klimax har hon naturligtvis glömt allt vad kondomer vill säga. Hans sperma har blandats med hennes kroppsvätskor och rinner ner längs låret. Tillfredsställelsen sjunker ner i hennes kropp som efter ett hårt gymnastikpass och gör den både sömnigt tung och samtidigt lätt som en fjäder. All nervositet som byggts upp under kvällen är nu som bortblåst.

Samtidigt ligger Lisabeth på mage i garaget och försöker förtvivlat kravla sig bort från Bengt, som en skalbagge på rygg som sprattlande försöker rulla över på mage, och som när den väl kommit runt vilt sparkande inte får fäste med benen på det såphala underlaget. Hon simmar torrsim på golvet, fasthållen i benen. Bengt har ramlat ovanpå hennes ben, höggradigt berusad, och håller henne fast mot golvet. Han har lyckats slita upp hennes kjol och dra ner trosorna. Lisabeth ligger på magen och känner skräckslaget hur han med armstyrkan drar sig upp över hennes rygg. Han börjar tränga in i henne bakifrån. Lisabeth skriker allt vad hon orkar, gällt som en fågel. Ute i vardagsrummet dunkar på hög volym Abbas ”Dancing queen” för femtionde gången. De som fortfarande dansar är höggradigt berusade de också, de studsar upp och ner i takt med musiken, flickorna svänger med håret som de sett hårdrockare göra på TV. Några skriker och skrålar till musiken. På gräsmattan utanför samlas tomflaskor, spyor, halvrökta cigarretter, med de få eftersläntrare som är kvar. Att någon skriker från garaget är det knappast någon som lägger märke till.

När Bengt tömt sig i Lisabeth rullar han åt sidan, dräglande om munnen. Lisabeth kommer upp på alla fyra och kryper som en skalbagge, med kjolen uppdragen och trosorna runt knäna, mot dörren in till huset. Där sjunker hon ner. Det lockiga långa håret är i en enda risig oljefläckad oreda. Allt har gått så fort men nu börjar hon skräckslaget ta in det. Hjärtat slår som en hammare i bröstet. Hon är genomblöt av svett, våldtäkten, chocken, förnedringen. Det skamliga, det smärtsamma, ja det meningslösa i alltsammans slår ner henne mot golvet som hammarslagen på ett spikhuvud. Hon drar upp trosorna och sjunker livlös ihop på cementgolvet. Hon har ont i underlivet, blodet rinner efter benet. Bengt verkar sova tungt, liggande på mage, med armarna utsträckta som en korsfäst, bredvid pappas bil. Skolavslutningen är över för hans del. Men inte för henne. För det solkiga minnet av den har bara börjat. För det här skulle ju aldrig hända henne?!

(90) ”Lisabeth får ett telefonsamtal”

Lisabeth sitter på vinden och går igenom lådor med gamla foton från sin uppväxt. Mamma, pappa, Ingamaj; hon själv i flagnande färger som ett litet blondlockigt barn i koltåldern; några bilder med Olle, Fredrik och Bengt. Bengt?! Allt gammalt grums från förr flyter plötsligt upp till ytan. Kontroverserna med mamma, bestraffningarna som mamma tvingat pappa till. Tonårsprotesterna, grälen, bråken med Ingamaj som aldrig ledde någonstans. Hon rör verkligen om i den igenvuxna sumpiga bortträngda sjö som hon har inombords, hon trampar runt i dyn med otäta gummistövlar, klafsar, rör upp gamla minnen och oförrätter. Men just nu bryr hon sig inte så mycket om vad som flyter upp till ytan. Hon överväldigas av de kväljande känslorna. Hon förlorar totalt greppet om sig själv och låter sig för en stund sjunka ner med huvudet under den igenslammade sunkiga bruna vattenytan.

Det är sällan Lisabeth låter sig överlämnas åt missmodet på det här sättet. Ibland, när hon råkar höra på Abba på radion, kommer minnet från skolavslutningen tillbaka, det är som ett hugg i hjärtat, en fantomsmärta som blixtrar till i kroppen, och sedan stannar kvar en stund i huvudet, som ett smärtsamt minne. Det händer så fort hon kommer att tänka på Bengt Kjellgren, fast nu alltmer sällan – hennes förtjusning i hans uppvaktning, som förbyttes i skräck och avsmak över vad som hände i garaget – så blir hon yr i kroppen, som om blodet tappades ur henne, och hon vill bara kräkas och göra sig själv eller någon annan illa. Hatet, skulden. Ja att det var hennes fel som lät det gå så långt. Fast hon vet att det inte var så det var. Det var inte hennes.

Hon hör Morgan ropa nerifrån huset, hans röst först som i en dålig dröm. Någon har ringt. Hon klättrar till slut, fylld av onda elaka tankar, ner för stegen som leder upp till det lilla varma vindsutrymmet under taket. Hon tar Morgans hand som han räcker henne (stegen når inte riktigt ner till golvet), kramar den, och han ger henne plötsligt en kyss, som överraskar henne. Kramar den kalla handen. Hon känner plötsligt en tillgivenhet mot honom som hon inte gjort på länge. Det är som att hon äntligen får upp näsan över vattenytan efter allt vattentrampande, flämtande drar hon efter frisk luft, och hon kramar till om hans varma hand som en frälsarkrans. Han drar henne till sig och hon känner hans varma kropp och hans hjärta som slår, lugnt och stadigt. Han ger henne mobilen. Det är en darrig, skräckslagen röst:

-Det är Ingamaj… f-får vi komma över till er?… Det… det har hänt något… förfärligt… Po-polisen har varit här och tagit Niklas… fa-fan jag blöder…

Lisabeth förstår genast vad som hänt. Hon hör på rösten att det gäller livet den här gången. På några sekunder blir hon sitt gamla, beslutsamma jag.

-Självklart. Kom över direkt! Ta en taxi. Jag bäddar gästrummen.

Så kommer hon på en sak, precis när Ingamaj försvunnit i mobilen. Fredrik har ringt och sökt henne. Han har inte fått något svar från Ingamaj. Hon hoppas att det skall komma som en glad nyhet för Ingamaj trots allt som hänt.

(91) ”Varför tog jag inte bättre hand om Lisabeth?”

Det är sent på jorden. Edith och Vilhelmina har somnat i det ena gästrummet, trötta och förgråtna av allt som hänt. De är fortfarande vettskrämda, men Ingamaj har legat med dom en lång stund och läst en saga. ”Mästerkatten i stövlar”. Tätt tillsammans, alla tre, i sängen på övervåningen. De är visserligen för gamla för sagor, tänker Ingamaj, men det fungerar ändå bra som distraktion. Edith ligger stel och sammanbiten med sina hörlurar på huvudet, fast hon somnat, och Vilhelmina med sin favoritdocka. De andas tungt.

Senare. Ingamaj sitter i vardagsrummet med Lisabeth och dricker rödvin. Morgan stökar i garaget med sina snickerier. Fågelholkar för våren.

-Jag har insett att jag varit dum mot Morgan, säger Lisabeth och låter ovanligt eftergiven på rösten. Nu när skilsmässan är klar måste jag jobba med vår relation.

Ingamaj känner sig dåsig av vinet. Alldeles förbi av trötthet. ”Jobba med sin relation”, det var vad hon brukade säga till sina patienter på jobbet. Men hennes egen relation hade sannerligen brakat åt skogen. Nått vägs ände.

Hon är blåslagen i ansiktet, och en tand är lös. Hon grimaserar av smärtan, men vinet dämpar en del. En behaglig trötthet sprider sig i kroppen. En god sak hade hennes sista stryk av Niklas i alla fall haft med sig., tänker hon Nu är en skilsmässa oundviklig.

-Jag har tänkt på en sak, säger Lisabeth och tvinnar en slinga av sitt lockiga hår runt tummen och pekfingret. Den här ”Kullamannen”? Jag har inte velat säga det… men Niklas…? Är du… helt säker…?

Ingamaj förstår vad Lisabeth syftar på. Hon har så dubbla känslor för Niklas. Hon har haft så lätt att förlåta honom, tänker hon omtöcknad av vinet, också för att hon funnit en viss njutning i att bli slagen och hunsad av en dominant man. Men nu hade han för länge sedan gått över gränsen. Hon borde sett det komma, om hon inte varit så upptagen av annat? Vad var det Frank sagt: Var går din gräns, Ingamaj? Ja hur långt ska det kunna gå innan ingen förlåtelse är möjlig? Han har aldrig slagit barnen, det är hon tacksam för. Men utsatt dom för en psykisk tortyr som varat i många år, utan att hon egentligen reagerat. Men… ”Kullamannen”? Hon har aldrig tänkt tanken. Hur hade hon i så fall kunnat vara så blind?

Hon suckar och dricker lite mer vin, Morgans favoritvin från Toscana, som han köpte från en speciell liten vingård och där ett personligt besök naturligtvis ingick i hela ”paketet”. Tillsammans med kvällskurser, matlagningsträffar, vinprovning med några få utvalda vänner från högskolan. Bara män förstås. Det var hans egen lilla ”mancave”.

Det hade mörknat utanför fönstren mot älven. De hade diskuterat framtiden och skilsmässor i synnerhet och Ingamaj känner kärleken till Lisabeth bli allt starkare. Nu när hon behövde den som bäst. ”I nöden prövas vännen” var ett annat av mamma Hildur Öhmans favorituttryck. Ingamaj hade aldrig känt att hon fått något stöd från familjen för sitt trasiga och trotsiga äktenskap med Niklas (enligt mammas ordspråk ”bra karl reder sig själv”, vilket väl också omfattade kvinnor), och kanske hade det bara varit en barnslig protest mot föräldrarnas och omvärldens oförståelse? Hon skulle få revidera många gamla trossatser nu, också sin relation till sin älskade lillasyster, tänker hon diplomatiskt. Men just nu vill hon bara sova. Sova länge.

-Förresten ringde Fredrik, säger Lisabeth och reser sig och börjar plocka ihop glas och dessertassietter. Fredrik Becker, du minns väl honom? (Hon ser lite menande på Ingamaj.)

Ingamaj rycker till ur sina grubblerier. ”Fredrik?” ”Fredrik från gymnasiet?” Tala om skuggor ur det förflutna? Fredrik Becker?

-Ja, Fredrik. (Lisabeth drar på munnen åt Ingamajs förvånade uppsyn och försöker låta spydig.) Din gamla kärlek från gymnasiet? Han ville träffa dig sa han. Du kanske ska svara på hans sms i morgon, storasyster? Har du kollat ens?

Ingamaj nickar dumt och reser sig mödosamt från bordet. Ont i kroppen, mest i ansiktet. Rött och blått om vartannat. De hade fotograferat skadorna hos polisen, i morgon skulle de till lasarettet. Jo, visst skulle hon kontakta Fredrik. Hon kände till och med en viss spänning i kroppen. Hon var ju inte helt död när allt kom omkring.

(92) ”Portföljen i Amsterdam”

Fredrik hade vandrat runt gatorna kring centralstation i Stockholm i väntan på att klockan skulle bli så mycket att han med gott samvete skulle kunna gå till hotell Strindberg på Upplandsgatan och gå och lägga sig. Sverige var längre än han mindes det. Nu hade han ställt firmabilen i ett parkeringshus. Det var en konstig situation, väldigt ovan för honom. Helt ensam i en stor stad, med en ocean av tid att sitta av, och inget speciellt att göra. Han hade bokat en plats på det första flyget till Janteå morgonen därpå och skulle vara tidigt på Bromma flygplats.

Nu satt han på en restaurang vid Kungsholms torg, några bord vid fönstret och en stor bardisk med ung publik, och dans och klubb i källaren. Fredrik hörde bara en dov basrytm mullra med tunga hjärtslag därnerifrån, och det var knappast musik i hans smak. Två bastanta dörrvakter släppte in folk en i sänder, alternativt avvisade de mest berusade. Klockan var tio på kvällen och det samlades allt fler högröstade ungdomar utanför dörren. Men Fredrik var inte trött än.

Plötsligt utbröt tumult. En tredje, kvinnlig vakt, en ganska späd kvinna med långt svart hår i hästsvans, hade precis börjat leda ut en överförfriskad, mörkhyad kille från baren. När han protesterade, på ett språk Fredrik läst kallades ”Rinkebysvenska”, anslöt ytterligare en av de bredaxlade vakterna, och vid utgången satte bråket i gång. Plötsligt var killarna från förorten fem-sex stycken. De hade blixtsnabbt maskerat sig med hoodluvor så att man bara såg ögonen, och gav sig gemensamt på den störste dörrvakten med sparkar och slag. Det utbröt ett våldsamt tumult utanför lokalen, skrik och svordomar haglade. Vakterna drog ut gänget på gatan, men de var omringade och chanslösa när slagsmålet eskalerade. Fredrik betraktade fascinerad det hela från tryggheten inne i restaurangen. Det var en surrealistisk situation när mörka maskerade figurer ute på gatan cirkulerade kring de tre vakterna, de två stora och den lilla kvinnan, som försvarade sig med tunna batonger och utsattes för karatesparkar och utfall med knivhugg. Den store dörrvakten hade slagits till marken och fick ta emot sparkar mot huvudet och magen. Den lilla kvinnan fick en spark i ryggen så att hon knäade på gatan.

När en polisbil plötsligt dök upp försvann gänget springande åt olika håll, lika snabbt som dom dykt upp. En av vakterna låg kvar från marken. Det såg ut som om han blödde. De båda andra försökte resa honom upp.

Nu märkte man att man var tillbaka i Sverige, tänkte Fredrik lite trött. Sådant här hände aldrig i Schweiz, trodde han sig veta? Han fick en plötslig flashback när han mindes ett besök han gjort med Francois och Jean-Louis i Amsterdam i samband med en konferens på jobbet. De hade besökt ett ölschapp där ordningen upprätthölls av några stora biffar som verkade tillhöra ett motorcykelgäng. Plötsligt uppstod ett fruktansvärt bråk där stolar och ölglas slängdes huller om buller. Det var fotbollskväll, och ett gäng fotbollshuliganer från Ajax hade försökt tränga sig in för att spöa upp några supportrar från motståndarlaget. Vild kalabalik uppstod. Motorcykelkillarna anföll då i samlad trupp Ajax-huliganerna. Alla besökare fick snabbt utrymma lokalen. I fullständig panik.

Fredrik hade glömt sin tunna dokumentportfölj i hastigheten, med fem viktiga dokument och en halvläst pocketbok, och fick, med hjärtat i halsgropen och knäsvaga ben, efter en stunds avvaktan ute på gatan gå tillbaka till puben och ödmjukt be en av Hells Angels-killarna om han möjligtvis skulle kunna få gå in och hämta portföljen, ”där några viktiga dokument förvarades”. På nervös stapplande engelska. Han var livrädd att han skulle få en råsop, men den store mannen i svart läderväst och långt blont hår, var konstigt tillmötesgående.

Han hade fått stanna kvar i dörren, där öllukt och haschrök stank från lokalen. En enorm tjockmagad mc-kille i nitad läderväst dök snart upp med portföljen, och överlämnade den till Fredrik med en vänlig förklaring på holländska, en artig bugning och en ursäkt för ”besväret”.

Det blev en god historia som de tog med sig tillbaka till Genève, och Fredrik, som aldrig ville väcka uppseende, blev under några veckor plötsligt det allmänna samtalsämnet på kontoret. ”Bråket i Amsterdam” skulle förfölja honom länge, och han var tvungen att skratta med när historien berättades, fast han snart kom att hata den. Han var för några dagar, ja en hel vecka, ”kvällens hjälte”. Men han lovade sig själv att aldrig någonsin igen besöka öl- och haschstaden i konungariket Nederländerna. Känslan av skräck och förödmjukelse fanns kvar och skulle ta lång tid att tvätta bort ur minnet.

(93) ”Tillbaka till Janteå”

Ingamaj och Fredrik hade kommit överens om att mötas på deras gamla kärleksmötesplats, Hotell Drabantens bar. Den låg på den breda gatan som var genomfartsled för Europavägen med diskreta bord bakom tunga bruna draperier med utsikt över gatans trähus. Ingamaj hade försökt sminka över sina ansiktsskador. Till slut valde hon att klä sig i jeans, blus och kavaj. Nu kände hon sig utlämnad, ja nästan naken. Hon rodnade som en gymnasist när hon kände igen Fredrik vid ett av borden. Har var sig konstigt lik. Det vågiga, lite lockiga håret. Ansikte som en liten bokmärkesängel. Lång, snyggt välklädd.

De beställde varsin Daiquiri och satt tysta en lång stund och tittade ut på gatan utanför. Plötsligt var det som om världen utanför tystnat och förlorat sin betydelse. Som om jorden slutat att snurra. Lisabeth hade sett till att Edith och Vilhelmina gick till skolan. Det var bäst att allt fortsatte som vanligt, resonerade den praktiska Lisabeth, och hon hade övertalat flickorna om att så var fallet, med sedvanlig pondus.

Niklas satt häktad i väntan på beslut från Tingsrätten. Lisabeth hade upplyst polisen om att undersöka Niklas eventuella inblandning i fallet med den så kallade Kullamannen. Nu kunde de bara vänta och låta ”rättvisan ha sin gång”.

Ingamaj tänkte mycket på hur hon och Fredrik träffats i barerna på Hotell Drabanten och Hotell Esplanad. Då var det 1990 och tiderna var fortfarande framstegsoptimistiska. När de fyllt 18 kunde de beställa drinkar och vin. De kände sig oerhört ”vuxna”. Något som bekräftade dem båda två. Oftast gick de hem till Fredriks studentrum efteråt för att älska fysiskt, först osäkert och fumligt, sedan alltmer kravlöst och bejakande. Ingamaj beundrade Fredrik gränslöst, hans oräddhet, hans säkra sätt att föra sig, hans sätt att ruta in livet i pluggande, sportande, knullande, och noggrann återhämtning i form av sömn och vila. Hon hade förstått att han var i princip föräldralös, skötte sin egen ekonomi, hade fått en liten bil av sin frånvarande far; han läste tidningar och visste det mesta om dagspolitik och vad som hände i världen. Ingamaj hade aldrig träffat någon som Fredrik. Hon var oerhört stolt att få vara hans ”flickvän” men led av att hon inte fick visa det utåt. Fredrik ville hålla det så gott det gick i hemlighet.

Ingamaj hade frågat varför, men Fredrik satte upp en bestämd min som indikerade att det var icke förhandlingsbart. Ingamaj lät sig njutningsfullt bli tillrättavisad och styrd av Fredriks beslutsamhet. Ingamaj fantiserade om att de skulle resa tillsammans ut i Europa efter studenten, Frankrike, Italien, Grekland. Fredrik hade pengar men tyckte att man måste ”sommarjobba”, vilket han skulle göra som hjälpreda och vaktmästare på Handelsbanken. Ingamaj vågade inte säga emot. Det mesta som Fredrik sa på den tiden var ”icke förhandlingsbart”.

Fredrik var även duktig idrottsman, ja en av de bästa på skolan. Han spelade ofta tennis och innebandy, och tränade nästan varje dag. Ingamaj fantiserade om att hon var Fredriks hemma- fru, en bekymmerslös tillvaro där man slapp ta något ansvar. Hon födde hans barn, stod vid spisen och lärde sig laga mat (något hon knappt hade en aning om hur man gjorde). Hennes gamla fantasier om att han skulle ”uppfostra” henne till en duktig husmor, även handgripligt i form av olika ”bestraffningar” om hon inte skötte sin del av ”avtalet”, upptog henne mycket på den tiden.

Att de skulle kunna ha ett jämlikt förhållande, utan fysiska och muntliga ”tillrättavisningar”, med ömsesidig respekt, kanske olika karriärer, föll henne inte in i förälskelsens inledning. Bara att Fredrik var så olik Olle på alla sätt, så säker på sig själv och vad han ville med sin egen karriär. Och att hon fick längta, beundra och tillbe.

Att Fredrik också träffade andra tjejer märkte hon inte heller i början av deras förhållande. Hon trodde förstås i sin naivitet att hon var den enda för honom. Hon frågade inte, visste att han inte skulle svara, hon ville kanske inte veta. Hon levde i sin ganska trånga drömvärld, där föräldrarna inte styrde och bestämde, och där Fredrik var ett substitut där hon själv slapp bestämma och fatta viktiga beslut. Nu visste hon att hon var ett offer för sin traditionella uppfostran i Janteå, och att hon egentligen bara ville fly hemmet. Vad hon flydde till var hon inte riktigt säker på. Så tänkte hon när hon smuttade på sin Daiquiri och såg ut på gatan.

Hur det kom sig att de slutade träffas kunde hon knappt minnas längre. Bara att Fredrik (utan att egentligen tänka på det) en gång i förbifarten sagt att han var förtjust i en annan tjej på skolan, en kortväxt söt tjej som vuxit upp i Luleå och hette Ann-Mari. Ingamaj hade besviken och i vredesmod ”gjort slut” och flyttat till Paris för att jobba som au-pair efter gymnasiet. Hon ångrade sig redan på flygplatsen, men försökte sedan glömma allt.

När hon kom tillbaka till Janteå hade Fredrik flyttat till Stockholm. Hon insåg först då att det var slut på riktigt. Kanske hade hon trott att han skulle ha väntat troget på henne när hon kom tillbaka till Janteå, sex månader senare? Med tiden blev minnena alltmer suddiga, men hon visste ju att det ändå varit sant, en gång. För hon skulle aldrig glömma hans sätt att älska fysiskt, och med vilken säkerhet och auktoritet han behandlat henne i sängen, han visste precis hur man gjorde, brådmogen även på detta område. Han hade inget av Olles fumlighet och ivrighet, nej Fredrik tillfredsställde Ingamaj fysiskt på ett sätt som ingen annan gjort. Han kunde med överlägsen maskulinitet daska till henne i baken när han tyckte att det räckte med fysisk kontakt, efter avslutat samlag. Då behövde han plugga, och hon kunde få ligga kvar i sängen i hans lilla rum öst på stan, tillfredsställd och njutningsfullt småtrött och öm efter älskandet, som tilltagit alltmer efter studentexamen, när hon äntligen slapp föräldrarnas övervakning och för första gången fick smaka på ”ett eget liv”. Komma och gå som hon ville, sova över hos Fredrik utan att ha tider att passa när hon skulle komma hem på kvällen. Hon bodde officiellt kvar hos föräldrarna ända tills hon reste till Paris.

Nu satt de här mitt emot varandra, det hade gått närmare tjugo år sedan de sågs senast. Hur mycket hade inte hänt sedan dess? Ingamaj grubblade, hade grubblat hela natten hur det skulle kännas att träffa Fredrik igen? Hur skulle han se ut? Fanns den gamla charmen kvar? Det gjorde den, fast på ett helt nytt sätt.

-Du ser lite trött ut Ingamaj? Är det körigt på jobbet?

-Ja, jo… det är det väl…

Ingamaj visste inte hur hon skulle börja ”sitt livs historia”. De hade ju gått helt olika vägar. Hon, Fredrik, Olle, Bengt, Lisabeth… I vilken tråd skulle hon börja nysta, tänkte hon och tog sig omedvetet åt blånaderna i det svullna ansiktet?

-Det där ser inte bra ut, sa Fredrik och läppjade på sin drink. Vad… vad är det som hänt?

-Ja som du ser så har jag fått rejält med stryk. Och… jag har äntligen bestämt mig för att lämna Niklas, min man, Han sitter häktad, flickorna är hos min syster.

Hon försökte låta så stadig på rösten som situationen krävde, fast hon egentligen ville börja böla och grina av besvikelse på hur allt blivit. Om bara Fredrik suttit bredvid henne så hade hon kunnat…?

-Lisabeth? Ja just det, din syster ja… Och Bengt…?

-Ja, jag hörde att han dött. Jag har inte sagt något till Lisabeth. Hon skulle bara bli upprörd. Jag har aldrig kunnat förlåta mig själv för vad som hände den där kvällen på studentskivan hos oss. Det var så hemskt det som hände. Våldtäkten…

-Ja, jo… den ja… (Fredrik såg bekymrat och lite besvärat ut genom fönstret på de passerande bilarna på Europavägen.)

-Vi har inte talat så mycket om det Lisabeth och ja. Hon vill mest av allt glömma allt som hände på den där festen, och jag förstår henne. Hur jag svek henne… Ja vi ägnade ju hela dagen efter åt att städa, Olle hjälpte faktiskt till. Vi lyckades dölja det värsta, några saker som gick sönder… Men det som gick sönder hos Lisabeth… det gick ju aldrig att dölja… men vi talade aldrig om det… du vet vad vi brukade säga: ”What happens in Janteå, stays in Janteå”?

Fredrik kunde inte låta bli att skratta vid minnet, och Ingamaj måste le, fast det gjorde ont i ansiktet. ”Men berätta du, hur har du haft det?” fortsatte hon. ”Ska vi beställa varsitt glas vitt vin kanske…?”

Fredrik gick och beställde i baren och Ingamaj studerade bilarna som pilade upp och ned för Europavägen utanför fönstret. De undvek centrum av staden, precis som dom gjorde, det hade de alltid gjort. Man slapp bli sedd av folk, allt skvaller.

Fredrik berättade valda delar av sitt liv i Stockholm och Schweiz. Utelämnade sådant som han skämdes för, eller helt enkelt inte tyckte angick Ingamaj. Hon såg likadan ut som i gymnasiet, om man såg under svullnaderna på kinden och den misshandlade underläppen. Hon var lika gracilt smal, lite kortare blont hår, men armarna var rundare och kraftigare, hela kroppen mer mogen. Mer livserfaren, lite mer pondus. Fredrik hade klätt upp sig i en ljus Armanikostym, Patek Philippe-klocka, matchande enfärgad slips. Som en typisk EU-tjänsteman, mån om sitt rykte. Nytvättat ostyrigt hår som han strukit tillbaka med lite gelé. Han hade inte heller åldrats så farligt tänkte han.

Han tänkte på Ravels pianokonsert, den långsamma satsen med engelskt horn som han gått och sett i Genève kvällen innan han tog flyget till Malmö. Han hade gått ensam. Det var skönt att ibland vara helt själv, bara inte för länge. Han saknade någon som Ingamaj, då på konserthuset hade han  känt det… Och nu: mer än någonsin.

-Hur gamla är dina flickor…?

-Edith är 14, Vilhelmina 10. Ja… de är som flickor är mest…

Fredrik log och rynkade ögonen på sitt lite inåtvända sätt. Hon kände igen den menande grimasen. Det där med barn… det var inte riktigt hans grej. Han såg henne i de gråmelerade ögonen och sa: ”Hur då menar du…?”

Ingamaj visste inte vad hon skulle svara, hon blev plötsligt osäker och rodnade, precis som förr. Hon drack och såg ut genom fönstret. Under alkoholens inverkan började hon snart längta efter att ha sex med Fredrik. Det var så länge sedan. Var det likadant som då? Eller hur? Säkert inte som då, men kanske… annorlunda…

-Var bor du…?

-Här förstås, sa Fredrik och log sitt mest övertalande leende som fick munnen att spricka ut i ett brett varggrin. Håret var lika motsträvigt krulligt och vattenkammat. – Rummet står redo, sängen är bäddad. (Han försökte låta lättsam, som om han skojade.)

Ingamaj skrattade. Hon kände sig lätt till sinnet, efter allt jobbigt den senaste tiden. Tänk vad hon gått miste om, kunde hon tänka? Det var som de tjugo åren bara passerat i ett huj, och att de satt här och bara tog vid där de slutade då. Hon log mot honom och försökte att inte bry sig om blånaderna i ansiktet. Försökte nå hans händer som låg på bordet, lugnt vilande på var sida om glaset. ”Du är hopplös Fredrik Becker. Du är dig lik. Lika säker på dig själv. Och du tror förstås att jag… skulle hoppa i säng så där utan vidare…? Eller vad?”

Fredrik slog ut med händerna. (”Vad vet jag?”) Skjortan var oskuldsfullt bländvit, ny sedan i morse. Slipsen klädsamt diskret. Han försökte låta lika oskuldsfull, fast han visste att det var svårt.

”Inte alls. Jag menade inte så förstås. Men vi kan väl åtminstone ta en avslutningsdrink på mitt rum? Fira återseendet efter alla år som gått? Och sedan… går var och en till sitt…?”

Ingamaj måste kväva en gäspning. Klockan var bara fyra, hon var inte van att dricka så här tidigt på dagen. ”Gud jag är lite trött Fredrik. Jag kanske skulle lägga mig och ta igen mig, bara en kort stund… innan jag sticker hem…? Jag menar om du inte har något emot…?”

-Absolut. Följ mig, sköna dam. Sängen är, som jag sa, bäddad. Den här vägen.

Naturligtvis blev det inte så. Naturligtvis delade de på en liten flaska Bourgogne från kylskåpet på Fredriks hotellrum på fjärde våningen. Allt medan bilarna passerade över bron, över älven, längs E4-an på sin väg norr- eller söderut genom Sverige. Ingamaj slängde av sig kavajen och kastade sig på den stora grand lit-en, en ljuvligt skön dubbelsäng. Även detta hade tydligen Fredrik tänkt på. Det räckte med att han sträckte ut sig bredvid Ingamaj för att testosteronet skulle börja verka. Ingen av dom var särskilt nödbedd. Trots att hon egentligen var dödstrött.

Efteråt låg dom, varma och andfådda, i underkläderna ovanpå sängen. Ingamaj kände i extas hur hon sjönk in i en underbar dåsighet, som fick hela den misshandlade långa kroppen att slappna av. Fredrik tänkte på att man aldrig sov så skönt som efter några glas vin och ett riktigt härligt knull. Och med Ingamaj var det lika skönt som han mindes det från gymnasiet. Hon gav sig verkligen hän. Det var som att dansa pardans, vilket han också övat en del på under årens lopp. Han förde, hon svarade emot och följde med i svängarna över dansgolvet. Slingrade sig som en orm runt honom, som en kungsboa. Så tätt att de blev till slut en enda kropp. En odelbar.

-Du… jag tänkte på… (Han låg på armbågen och studerade Ingamajs små toppiga bröst, magen, underlivets hårbuske, trosorna som hängde runt knäna. Hon låg på rygg, hon hade slutit ögonen och mumlade knappt hörbart till svar.)

-Du ångrar dig väl inte…? Jag menar… Du ångrar väl ingenting?

Hon tog hans hand med de långa fingrarna, flätade dem in i sina och kramade den.

-Nej, jag ångrar ingenting. Säkert Fredrik. (Lång paus.) Jag ångrar ingenting. Ingenting.

(95) ”Ur Olles dagbok” (6)

”Jag berättar en historia för dig, och så låtsas vi båda att den är sann.” Jag brukar tänka på de där kloka orden (och att inte blanda ihop person och sak) från Staffan Björcks bok ”Romanens form-värld” som vi läste i skolan. Utan den överenskommelsen mellan författare och läsare så fungerar inte bokens värld enligt Staffan Björck. ”Sann” förresten? Jag nöjer mig väl med ”sannolik”? För visst är det så, att det som inte är sannolikt, det har aldrig hänt? Jesus gick aldrig på vattnet, men kanske någon av följeslagarna, lärjungarna i båten, tyckte sig se honom komma mot dom i morgondimman? Och det här med att bespisa femtusen män med ett bröd och fem fiskar? Det kanske bara är ett talessätt, ungefär som Kajsa Wargs ”Man tager hvad man haver” (som ju för övrigt inte heller är sant, men kanske sannolikt)?

Och egentligen spelar det väl ingen roll? Sanningen är väl ändå till minst fem procent påhittad? Inte ens i dagboken kan jag väl låta bli att ljuga ibland, för att bättra på en historia, för att man inte riktigt minns – för att saker och minnen efter mer än tjugo år börjar flyta ihop, som färgerna på en palett?

Var det Niklas som var Kullamannen? Ja, sannolikt? Efteråt försöker jag läsa mig till det i tidningarna, utan att riktigt kunna bekräfta det. Tvåbarnsfar, arbetslös, en vanlig ”Svensson” som många journalister uttryckte det. Skulle nästan kunnat vara en av oss? Men nu vet jag ju att han inte var någon ”vanlig Svensson”. Det är ju ingen av oss andra heller? Och uppenbarligen ville Ingamaj inte heller se det, eller ana att det kunde vara han?

Om någon ska beskyllas för motsägelsefullheter och osanningar i den här historien så är det väl författaren, som mycket väl skulle kunna vara benämnde Olle Odenplan, född Eriksson. Romanens personer finns inom honom, inom Mig. Allihop. För mig är dom sanna. Men bara för mig. Aksel Sandemose påstod att han som barn sett en randig häst (en zebra?) på stranden utanför Nykøbing Mors på danska Västkusten. Han beskylldes förstås för att lögna, men svarade senare att om en pojke i Janteå hade sett en sådan någon gång, en zebra på stranden vid Limfjorden, så var det sant. För honom.

Men för alla oss andra återstår det som Staffan Björck säger: Vi får ”låtsas att det är sant”. Eller inte? Och inte glömma att verkligheten ändå alltid överträffar dikten. Och om någon nu levande person skulle känna igen sig i romanen så är det, som man säger, ”en ren tillfällighet” och inte alls sant. Möjligen ”sannolikt”.”

Stockholm, Södermalm 12 januari 2021