Shejken: en kriminalroman

Shejken : kriminalberättelse

Kapitel 1

Gråhunden brukade vara instängd i hundgården på dagarna.

Där levde den sitt enahanda liv, ständigt skällande, nosande, springande längst nätet. Instängd, utom under älgjakten, då den plötsligt under några korta veckor blev centrum för allas intresse.

Det var väl det som kallades ”15 minutes of fame” brukade Leila tänka? Några ljusklara veckor på hösten då alla traktens längtande älghundar fick komma ut ur sina burar, samlas, gnabbas, umgås, klappas, jämföras och berömmas.

Alla lika malligt manligt stoltserande med den svartvita spetsiga nosen sturskt i vädret, den grå raggen nyborstad och blank, och den kringelkrokiga svansen uppkrullad på ryggen.

Katja var byns bästa älghund, det var allmänt känt, men Leila tyckte ändå alltid så synd om henne. Hon var ju bara en stackars fånge bakom sitt hönsnät elva månader om året. Släpptes bara ut på allvar några gånger i september för att tacksamt få slicka husses stora svarthåriga händer.

Hon kände sig ofta som Katja, och det var både tryggt och obehagligt på samma gång.

Leila var både fascinerad och rädd, både för hunden och för husbonden, fast hon också kände en märklig samhörighet med den lilla kompakta gråhunden. Den skällde alltid argsint så fort någon främmande närmade sig bondgården. Även Leila utsattes ständigt för de oresonliga utskällningarna från den argsinta lilla hunden.

Det var som en sorts gemensam lek: Så fort Katja fick syn på Leila började hon springa besinningslöst längst stängslet och skälla upprört. Det var som att hon ville säga henne något, varna henne för något. ”Akta dig för husbonn, akta dig för husbonn!”

Men vad det var som Katja ville varna för kunde Leila ändå aldrig riktigt förstå. Ändå förblev Katja en del av henne själv på bondgården, blev hennes förvrängda, inspärrade spegelbild, men hon förstod det först långt senare.

En dag kom Katja lös. Det var en vacker försommardag, sjön riktigt glittrade nedanför lägdorna med höhässjpinnarna utspridda som plockepinn över fälten, och bonden hade just satt på sig söndagskostymen, rökt en John Silver utan filter, och skulle precis ta den lilla skinntorra Märta i handen till högmässan i kyrkan inne i samhället i den stora amerikanska bilen.

Nu stod han på farstubron i sina en och nittio och etthundratjugofem kilo, en nöjd karlakarl  som just skulle hämta finbilen i garaget i ladugården för att åka iväg. Solen sken från en himmel ljust och tunt blekblå som vattnig skummjölk.

Då hördes Katjas skall bortifrån hundgården, ettrigt och starkt. Leila som just kammat till Pippiflätorna och tagit på sig den blåvita söndagsbomullskjolen hörde det också. Hon fick hjärtat i halsgropen och kände pulsen slå hett i armar och huvud.

I samma ögonblick for sidodörren till ladugården upp med en smäll, och tio stora suggor stormade under högt grymtande ut i kornåkern. Hur dom sluppit lös förstod Leila aldrig, men hon förstod att det var en evinnerlig olycka som hände, kornet stod ju redan högt och slagfärdigt på åkern.

Hon hörde tant Märta ropa gällt inifrån köket, och bonden for iväg på sina långa ben med älgakliv mot åkern, där säden nu trampades till boss av den frihetsrusiga grisflocken.

-Nisse, Nisse, var ä Nisse?! ropade tant Märta med panik inifrån köket. Och sedan:

-Lajla, släpp ut Katja. Nu meengång! Fort som tusan flicka!

Det var som om tiden stod stilla just då. Andlöst stilla. Leila var vettskrämd. Hon var ju så rädd för Katja. Hon var rädd för allting på bondgården. Hon hörde farbror Hilding svära och vråla som en galning från åkern, där han jagade de galopperande rusiga hundrakilos suggorna fram och tillbaka bland de höga sädesaxen.

Hon såg att han fått tag i den största suggans lilla svansknorr, över ett hundrakilo som drog och stretade och tjöt som om den just skulle på väg till slakt. Säden växte redan midjehög, den var våt och tung efter allt regnande, snart fullständigt nedtrampad, och bondens nypressade svarta söndagskostym var snart ett minne blott. Katja skällde som en vansinnig från hundgården hela tiden.

Leila kände hur hjärtat stannade i bröstet då – hon kunde inte. Hon stod som fastfrusen på farstubron i sina Pippiflätor och hon hörde långt i fjärran tant Märta ropa i panik medan hon sprang över gårdsplanen, ”Hilding, Hilding, tänk på hjärtat!”

Nisse syntes inte till. Förmodligen låg han i kojan nere vid sjön just nu, fridfullt läsande Spindelmannen och Captain America, allt för att slippa åka till kyrkan på denna veckans längsta och absolut tråkigaste dag. Leila stod på farstubron av snirklig metall, vettskrämd och handlingsförlamad bortom sans och förnuft. Katja skällde som en tokig.

Nisse skulle säkert få stryk med riset för det här, och själv ville hon bara springa upp på sitt rum och krypa under sängen, som den stryk- och åskrädda lilla hund hon kände sig just nu. Det var en fruktansvärt lång minut av evighet som hon aldrig i livet skulle glömma.

Då såg hon plötsligt Katja komma sättande uppför ladugårdsbacken som ett streck med den lilla krokiga svansen tätt upprullad på ryggen över den gråsvartrandiga borstiga pälsen. De korta benen trummade blixtsnabbt mot gruset och verkade knappt nudda marken. I nästa stund var hunden inne i grisflocken och skällde fram och tillbaka som en ilsken furir.

Hela skocken vände i en enda perfekt synkroniserad våg som på kommando, med hund och bonde efter sig, och rusade vildsint grymtande och skrikande tillbaka mot kättarna och säkerheten i ladugården. Den sista eftersläntraren fick farbror Hilding tag i och med ett hårt grepp i bägge öronen föstes den omilt tillbaka in genom sidodörren och in i ladugårdens fängelse med en spark i baken.

Friheten blev kortvarig, kanske bara de där berömda femton minuterna allt som allt. Hela räddningsaktionen hade tagit bara några sekunder. Så kunde livet också vara. Om man var gris.

Sen var allt precis lika lugnt som förut.

En konstig metamorfos: Bonden sken som en sol, trots den genomsura och nedsmutsade söndagskostymen. Katja – det lilla kräket – hoppade och skuttade av glädje omkring husse och slickade i sig berömmet av husbonden. – Katjagumman… Katjaflickan… bästa hunn i byn … ja jämarns – Katjagumman… ja jämarns Märta …de gjorde hon bra …

Sen fick Leila för ovanlighetens skull sin beskärda del av berömmet där hon stod i finblus och kjol med benat och välkammat rufs och fånstirrade i sina Pippiflätor på farstubron. Hon ryggade tillbaka när bonden med stolta självmedvetna kliv närmade sig henne.

-Det gjorde du förbålt bra, jänta, flåsade han och gav henne en hård klapp på huvudet. Att du fick ut Katja i tid. Det gjorde du bra. Riktigt bra. Nu har du räddat skörden för mig, det… det ska du ha tack för!

Och så var allt överstökat och som vanligt söndagstråkigt igen. – Nej, nu måste jag byta så vi kommer iväg till kyrkan nån gång.

Leila stod kvar på farstubron en lång stund, alldeles kallsvettig och konstigt upprymd av berömmet trots försommarvärmen.

Hur Katja plötsligt tagit sig ut ur sitt fängelse på detta mirakulösa sätt fick hon aldrig veta.

Nisse hade ju legat i kojan och drömt sig bort med sina serietidningar, det fick han nog veta av tant Märta efter högmässan. Men Katja… ja hon var klok som Satan själv, det visste Leila, och det påstods ju till och med att hon kunde köra bil … Det var i varje fall vad farbror Hilding sa när han inte var riktigt nykter. Han älskade sin infångade lilla flicka gränslöst och hårdhänt. Fast hon bara var en hund.

Det hade varit så vackert försommarväder. Som det bara kunde vara en solig söndag i maj, i Västerbotten. Absolut molnfritt. Sädesfälten, lärkorna och storspovarna  över åkern som slog vårpiruetter. Ändå var det som en dödens stillhet sänkt sig efter den plötsliga känslostormen.

Hon stod kvar på farstubron med ledstång av metall väntande på bondparet och såg några storspovar svirra bredvid varandra över åkern, i blixtsnabba virtuost cirkulerande rörelser, fram och tillbaka, obekymrade över det korta intensiva drama som utspelats på bondgården för bara några minuter sedan.

Shejken

kriminalberättelse

Kapitel 2 (måndag)

Dagarna på den lilla lokaltidsningens redaktion började alltid med morgonsamling nere på centralredaktionen.

Redaktionssekreteraren Leif Lööw presiderade då som en kejsare vid kortändan på ett av de långa borden i fikarummet, oftast halvsittande på bordet i sina gröna bekväma militärbyxor, kortärmad skjorta och med träskorna vippande på fötterna. Han hade ofta olikfärgade strumpor på fötterna.

Han var alltid godmodigt gladlynt och fick de flesta på gott humör. Sportredaktörerna deltog aldrig, och inte heller den astmatiska kulturredaktören ”Gunnsan”, som sällan kom till arbetet före klockan tolv.

Det var vanligtvis sex-sju journalister runt bordet. David Nilsson, en 30-årig påläggskalv var tidningens stöttepelare tillsammans med en ung sommarvikarierande redigerare som hette Petra. En äldre man med stor Stalinmustasch, polisonger och stora sjuttiotalsglasögon, som bara talade trav hela dagarna och kallades Hasse. Lisa Kvist, en femtioårig närsynt dam som bara talade om sina barnbarn och gärna var som en mamma för resten av redaktionen, och tillslut en kille som kallades Roffe, med buskiga ögonbryn, okammad, lite orakad, i fyrtioårsåldern, som ofta var rejält bakis och ibland var helt osynlig på jobbet i flera dagar. Han hölls bakom ryggen av Lööw.

Vid andra bordsändan satt alltid tidningens äldsta lokalreporter, den smale, alltid i vitt eller beige-kostymklädde Lennart Ericson. ”Vårt samvete på tidningen” som Lööw kallade honom. Ibland deltog också nattredaktören Sten Andersson, en äldre man med bister uppsyn, tätt svart skägg, buskiga hopväxta ögonbryn och samma jägarbyxor som Lööw. Sten Andersson hade alltid slidkniv i bältet och militärkängor på fötterna, och såg ut som om han nyss kommit från älgpasset. Han och Lööw gick bra ihop, kände varann sedan tjugo år på arbetet, umgicks på fritiden och i jaktlaget.

Sen var det bara Leila Nordmark, tidningens andra sommarvikarie och den enda av lokalredaktörerna, jämnt utspridda över det stora länet,  som kommit till mötet. Hon var nyss anländ från Stockholm där hon just avslutat journalistutbildningen.

Dagens jobb gicks raskt igenom, elegant och vänligt utportionerat av den ständigt leende, lite tunnhårige Lööw med den blonda fjuniga mustaschen som han gärna slickade med tungan som en groda när han verkade fundera på ett beslut. Det hela gick rutinmässigt till i en sorts nedåtlutande kurva från väldigt viktigt och näringsriktigt till bara bukfylla. Alla tyngre uppdrag gick till David, som glatt åtog sig allt och hur mycket som helst. Petra, en tystlåten tjej med rakt färglöst pagehår och glasögon, som sällan tittade en i ögonen utan alltid såg ner med rodnande kinder, var effektiv och fick alltid mycket jobb, förutom att hon skulle redigera alla de äldre journalisternas sidor också.

Hasse fick bara lättare referentuppdrag som att gå på tinget, kommunen och ibland polisens sammandragningar och information. Lisa Kvist skrev familjesidan, med födda, döda, den obligatoriska bäbisbilagan kallad ”välkommen till världen”, som tillhörde tidningens mest lästa sidor, några fåtaliga insändare, eller om det behövdes ett inkännande snyftreportage om barn- eller äldreomsorgen.

Leila hade flera dagar arbetat med det som kallades ”förhands”. Det var den 22 maj, det hade äntligen blivit ett rejält väderomslag från nattfrost till sommarvärme, och turistsäsongen närmade sig. Det var stadsfest om en och en halv vecka, som var inledningen på sommarsäsongen med marknad och hemvändardagar och en hel extrabilaga var i produktion.

Klockan var nästan fem på eftermiddagen när David kom inrusande i Leilas rum på andra våningen. Hon stod just i beredskap att bege sig till sin lilla lokalredaktion i Utansjö.

-Jag hörde nåt på polisradion, sa han lite flämtande, alltid lika stressad när det närmade sig presstopp. – Det verkar ha hänt nåt uppe i Blackås. Konradsson från polisen har åkt dit. Kan inte du åka och kolla? Det… det är säkert inget i alla fall, men för säkerhets skull? Ta det på vägen hem. Jag måste med ungen till vårdcentralen, dom har flunsa hela familjen där hemma.

Han stod kvar och tvekade (som om hon skulle kunna tacka nej) framför Leilas välstädade skrivbord. Det var första gången han bett henne om något. Bara det kändes som en ynnest.

-Det vore jävligt schysst. Jag ska visa dig hur du åker.

Leila var lycklig ägare av en rysk skrotbil, en blå- och rostfärgad Volga, som hon köpt nere på torget av ryssarna. Den höll knappt ihop, men hon tänkte bara använda den över sommaren. Hon hade snabbt insett att firmabil inte ingick i löneförmånerna.

David bredde ut en karta framför henne på skrivbordet.

-Alltså, du åker mot Pershyttan längs Kalvsjön här, fem-sex mil. Vid kyrkan i Kläppen här delar sig vägen där tar du höger i fem mil till, cirka. 4,7 för att vara exakt. Du märker när du kommer in i själva byn, det ligger en nedlagd konsumbutik där och några sommarstugor. Bara 3-4 bofasta. Vägen svänger ut på Stormnäsudden här (han följde beskrivningen med fingret på kartan).Vid en tall med tre toppar och en jävla massa brevlådor där svänger du in. Du ser inte huset från vägen. Det e ett stort grönt trähus.

-Sa dom vad som hänt?

-Nej, men någon hade visst ringt. Flera gånger enligt Ericson. Hon hade inte sett nån i huset på flera dagar sa hon. Konstigt. Det är ett sånt där grönavågenkollektiv, har funnits där i massor med år. Vi har skrivit en del om dom förut. Träffar du Konradsson så kan du ju fråga honom. Han kan vara rätt pratsam och schysst om han är på humör. Försök charma honom lite (David log lite osäkert och blinkade tvetydigt åt Leila som girigt svalde berömmet). Hur som helst, det kanske bara är falskt larm, men Lennart tyckte det lät skumt. Han brukar ha öra för det. Det kan vara nåt? Och … ja, du har väl rätt lugnt just nu? Du skulle ändå sluta nu för dagen, eller hur?

Varför inte någon annan kunde åka fick Leila aldrig veta. Inte heller varför det ansågs så viktigt att polisen åkt dit. Inte då. Först senare förstod hon att varken Petra eller Lennart Ericson hade körkort, Roffes var indraget för rattfylla, Hasse var som vanligt på travet, och Lisa Kvist var hemma med sjukt barnbarn. Fotografen ”Snöret”, som ofta skjutsade Petra, hade Leila bara hört talas om men aldrig sett, utom som ständig bildbyline i tidningen.

Hon rusade ner på parkeringen, som sluttade brant ner mot ån. Där stod hennes ryska nyförvärv kvar. Dörrlåset fungerade inte, och rosthålen i sidan var stora som knytnävar. Efter några hostningar ryckte bilen till som i en dödsryckning och började osande och ljudligt puttra igång. Leila körde längs ån och den avlånga sjöfjärden in mot centrum, tog vägen förbi busstation och ut på stora vägen. Sen var det bara att följa färdbeskrivningen inåt landet.

Efter fem mil körde hon genom Kläppen, ett samhälle på sjuttiofem invånare, förbi en gammal kyrka bredvid en vacker men folktom badsjö. Dittills hade hon bara passerat några bondgårdar med lite djur, ett par vårrusiga kapplöpningshästar och några förfallna hemman, men efter Kläppen blev det helt dött. Bara skog. Spöklikt dött. Här började ingenmanslandet.

Först för sent såg hon den lilla vitsvarta, halvt nedfallna metallskylten ”Blackås” dyka upp längs den allt smalare vägen, kantad med tät gran- och tallskog. Hon stannade och backade. När bilen kom upp jämsides med avtagsvägen såg hon en ormvråk ryttla avvaktande i luften över en glänta, eller var det en vanlig hök, hon visste inte så noga? Konsumbutiken gapade öde och stängd, med skylten på trekvart, i dikesrenarna anades redan röda rallarrosor, lila midsommarblomster, vita prästkragar, smörblommor, hundlokor, blåklint och blåklockor. Det var vårens korta flämtande heta andetag, som berusande vackert i en enda snabb ormvråksflykt övergått i brännande sommar. Hon kunde ibland stanna bilen vid en sådan dikesren som innehöll minst tio sorters blommor, och bara titta.

Den slingrande serpentinvägen fortsatte nu genom en gammal oskiftad by, där husens slitna nötta gavlar gick ändå ut till grusvägen. Hade hon mött någon på den smala vägen hade det smällt nu, lekande barn var inte att tänka på, men det var absolut folktomt och spöklikt dött så här vid sextiden på kvällen. Hon såg inte en människa. En gammal traktor stod och rostade vid vägen, några tjurkalvar gjorde den gloende sällskap och drack från ett badkar fyllt med smutsbrunt vatten i en hage. Hon åkte förbi en ensam lite förfallen bondgård med en enorm silo och några sommarstugor. På höger hand hade hon norra Kalvsjön som glittrade inbjudande i solen.

Den smala asfalterade byvägen var kantad av små fritidshus som verkade tomma. Nere vid sjön betade några stora svartvita kor. När Leila närmade sig den höga tretoppade tallen hörde hon plötsligt en hund skälla ilsket från ett av husen.

Det var det första ljud hon hört förutom bilmotorns hackande på nästan en timme! Hon studsade till av förskräckelse, och kände pulsen börja dunka häftigt i ansiktet. ”Mod, mod” tänkte hon och svalde rädslan med mycket luft. Andas genom näsan. Och framförallt – mod.

Det var ju bara en vanlig gråhund, en vanlig älghund här uppe i trakterna, som rusade ut från sin stora koja i en enorm träbur och skällde gällt som en tokig. Skällde, skällde, skällde. Snart följdes den av ytterligare en hund till som också legat och tryckt inne i kojan. Oljudet i den kompakta tystnaden var plötsligt öronbedövande.

Leila ryckte till i panik när den andra hunden kastade sig mot nätet med blottade käftar, så att hon nästan körde in i det lappade förfallna staketet till huset på andra sidan vägen. Det var ett grått slitet trähus med några skrotbilar på gården. Inga människor. Hundarna fortsatte att skälla ilsket tills bilen försvunnit ner för en backe. Då tystnade oljudet och allt blev stilla igen. Leila insåg att hon inte hade en aning om vad det var hon skulle göra nu när hon kom fram. Inte den blekaste.

I hastigheten missade hon infarten till huset, som låg dolt bakom en tät risig blandskog, och plötsligt befann hon sig ute på en skogsklädd udde med några småhus, och fick vända och köra tillbaka. Nu såg hon till vänster en rad brevlådor vid vägen och på hennes högra hand låg nu ett litet sött rött hus med vita knutar, där några barn lekte på gården. Åsynen av människor grep henne plötsligt så häftigt och hjärtskärande att hon längtansfullt vände sig om efter barnen och nästan missade infarten på nytt.

Hon tvärbromsade vid infarten, barnen flög upp och stod som förstenade kvar på andra sidan vägen och stirrade storögt och intresserat på henne, medan hon försiktigt försiktigt vände den skrotfärdiga bilen på den smala vägen, och körde in på en liten skogsväg, mitt emot stugan, in mellan träden. Det var en minimal grusväg. Nervöst körde hon med dunkande hjärta och handen nervöst darrande på växelspaken in på gården. Det var hennes första större uppdrag, hon kände att hon inte fick göra bort sig nu.

Så här såg det ut när hon kom fram:

En stor gårdsplan, nödtorftigt täckt med daggvått gräs och ogräs, där en röd liten Ford Corolla stod slarvigt parkerad.

Till vänster ett avlångt grönmålat hus, som verkade äldre men som tydligen renoverats flera gånger. Såg ganska slitet ut.

Framför huset, ner mot sjön, var det en stor lång rödmålad loge på pålar, som verkade ganska genuin. Två stora portinfarter, stor höskulle och vagnslider. Något som såg ut som en vedbod.

Ytterligare längre ner mot sjön var det en kallkällare som stack upp som en gräsklädd kulle, en fallfärdig lekstuga, och en liten nybyggd friggebod, konstigt malplacerad. Det var nästan precis som hemma.

Nedanför den stora gräsmattan, eller vad man nu kunde kalla det, för gräset var snarare brunt och glest, var ett stort land med potatis och grönsaker och lite blomsterrabatter, som såg ganska välansade ut. Sjön skymdes delvis av björksly och sälj.

Bakom landen skymtade ytterligare åker, och långt nedanför såg man sjön glittra.

Så fort Leila stigit ur bilen dök en kortväxt man upp från boningshuset. Han såg inte vidare glad ut när hon krånglade sig ur den lilla bilen . Han bar en liten fånig hatt av tysk tyrolermodell, en ”porkpie”, nedtryckt över de glesa hårtestarna, och en beigefärgad sportjacka. Han hade buskiga ögonbryn med bister och ganska irriterad uppsyn, en liten stubbig mustasch, och verkade vara runt sextio, minst. Ljusa gabardinbyxor och svarta slitna herrskor. Han betraktade den långa Leila misstänkt upp och ner och muttrade:

-Vad fan är du för en gök? Har du inte kommit till fel världsdel?

Leila, som var van vid den kommentaren svarade bara:

-Leila Nordmark, lokalredaktör från ortstidningen. Vi fick höra på radion att det hade hänt något här uppe?

(Hon försökte hålla rösten stadig, och tyckte själv hon lät professionell.)

-Hänt och hänt, sa Konradsson irriterat. Om det hänt nåt? Är det Bernhardsson som skickat dig? Eller Ericson? Du måste vara årets sommarpraktikant förstås.

-Jag är sommarvikarie. Och det var David Nilsson som skickade mig.

-Jaså, den fjanten. Jaja, du kan gärna följa med in om du vill. Men det finns inte mycket att skriva om kan jag försäkra. Faktiskt ingenting alls .

Konradsson sparkade lite slött i den så kallade gräsmattan, som framför den enkla, löst hopfogade farstukvisten med ett litet slarvigt ditsatt skyddande tak var nedsliten på bara jorden.

Hon fick fram ett anteckningsblock från jeansjackan och beredde sig att börja anteckna. Huset verkade helt obebott, allt verkade fullkomligt stilla, oroväckande fridfullt. Inga hundar som skällde längre. Skogen susade, sjön glittrade. Betande kor nere vid sjön. Några skator flaxade kring ett stort bo i den stora björken vid logen. De allra första myggen dansade i den bleka kvällssolen.

-Är du ny i gamet? undrade Konradsson intresserat och betraktade Leila som var huvudet högre än polisinspektören. Han hade små plirande grisögon, inte ovänliga, bara väldigt misstänksamma.

-Ja, jo det kan man väl säga. Det här är mitt första jobb faktiskt. Ett vikariat på tre månader.

-Ett vikariat på tre månader, upprepade polisen och verkade vilja platta till jorden fullständigt framför farstubron. Ja, själv har jag bara sex månader kvar till pension. Tänka sig.

Han verkade inte vilja företa sig något polisarbete alls, och Leila började skruva nervöst på sig. Drev han med henne? Naturligtvis därför att hon var kvinna och av en annan hudfärg än den lille polisinspektören. Och ”utsocknes”. Det var så typiskt. Hon blev allt nervösare, och kände sig allt mer bortkommen och dum. Felplacerad. Gardinerna var noga fördragna i huset, som var långt, två våningar, men inte särskilt högt. Solen stekte i nacken och Leila svettades, trots det tog inte Konradsson av sig hatten.

-Var är det som har hänt här? undrade hon och försökte låta stadig och lugn på rösten. Hon förstod att Konradsson förväntade sig att hon skulle känna till allt om de så kallade ”gröna-vågarna” som bodde i huset?

-Ja, fan vet, sa Konradsson och tittade sig omkring på nytt. Det undrar jag med.

Han verkade väldigt ointresserad och inte så lite irriterad över att Leila dykt upp. Hon förstod att hon kommit väldigt olägligt. Konradsson verkade ha varit fullt sysselsatt när hon kom, stövlade direkt ut från huset. Nu stod han bara och skrapade med den grova skokängan i jorden, som om han ville att hon bara skulle dra åt skogen.

-Vem är det som bor här, försökte hon bryta isen. David kallade dom ”grönavågare”? (Hon insåg att hon fick bita huvet av skam och visa sig fullständigt okunnig.)

-Vet du inte ens det? sa Konradsson och log illmarigt och sög med underläppen på den stubbade mustaschen. – Gud sig förbarme. Han såg roat på Leila, fortfarande förundrad över den exotiska synen. Hon stirrade tillbaka, sturskt, vägrade låta honom få övertaget.

-Är du stockholmare (det lät inte som något hedersomnämnande)?

-Nej, jag kommer från Burträsk. Men jag har gått journalisthögskolan i Stockholm.

-Kunde tro det, sa Konradsson. Är du flykting?

-Nej jag är faktiskt adopterad, sa Leila irriterat. Jag är lika svensk som du med andra ord.

-Nja, inte riktigt ändå, sa Konradsson och skrattade igen, men inte ovänligt. Jag har bott här på orten i sex generationer. Inte illa, eller hur? Men du tänker väl inte flytta upp hit du också, som ”dom där” (han pekade mot huset).

-Nej, aldrig i livet. Men … (sa hon överslätande och såg ner mot sjön) … här är väldigt vackert förstås.

-Jaså du tycker det, sa polisinspektören kort och såg sig omkring igen. Jag tycker här ser ut som skit jag. Rena vanvården. De borde ha suttit inne för längesen.

Han plattade till jorden framför farstubron en sista gång och vinkade åt Leila.

-Nå följ med in då så ska jag visa dig vad det är för fina gökar som bor här. Eller ”bodde” skulle man kanske säga, för dom verkar ju faktiskt ha gett sig av allesammans, hals över huvud. Förunderligt nog. Så det blir nog inte mycket att skriva om för dig flicka lilla, för skriva har du väl ändå fått lära dig på den där skolan?

Leila svalde förtreten och följde den lille polisinspektören in i huset. Det var en liten hall med en stor spegel och en omålad också rätt dåligt snickrad trapp upp till övervåningen. Allt var snett och vint och hoplappat. Det luktade damm och inpyrt, ovädrat. Det var lågt i tak så hon nästan fick böja sig. Till vänster var ett ganska modernt kök, där innanför tvättstuga med torkskåp. Allt var städat och undanplockat, inget tydde på att någon bodde i huset längre. Det stora timrade köksbordet var bara prytt med en vas slokande blommor från trädgården. De hade börjat torka.

-Fina eterneller, sa Konradsson spydigt och gick fram till kylskåpet. Han öppnade och tog sig för näsan.

En sur lukt slog emot honom. Sur mjölk som blivit grynig, gammal fil stod i en tillbringare på golvet. Några potatisar som slagit grodd. Ett smörpaket som verkade vilja börja krypa iväg av sig själv.

-Här har ju inte varit någon på flera veckor, sa Leila och försökte anteckna något vettigt i sitt anteckningsblock.

-Nä just det. Du är ju riktigt skarpögd. Nu ska vi titta in i ”storstugan”.

Inne i vardagsrummet var ett gammalt dammsamlande piano. Fina möbler, såg ut som auktionsgods tyckte Leila. Både allmoge och oscarianska plyschfåtöljer. En vacker venetiansk takkrona över salsbordet. På väggen hängde några sablar och en älgkrona.

Konradsson drog med fingret över pianot. Det blev grått av damm.

-Trasmattorna ska ju hålla skiten borta säger kärringarna, muttrade han under stubbmustaschen. Men jag tycker det verkar tvärt om jag.

Kanske var det de vackra trasmattorna på golvet han kommenterade. De var verkligen vackra tyckte Leila avundsjukt. Syntes att de var gjorda av ett proffs.

I ett litet rum täckt av bokhyllor mellan storstugan och köket stod en stor en dator av äldre modell. Uppslagsverk och böcker om geografi och historia. Antikvariatsfynd. En unken doft av gammal piprök slog emot dom i rummet. Datorn var inte av senaste modell, och drevs med modem från golvet. Det här var långt från bredbandsland.

-Ni kollar väl datorn, sa Leila och försökte låta professionell. Förresten, vilka är det som bor här?

-Dom sov däruppe, sa Konradsson korthugget och fortsatte uppför den rangliga trappan till övervåningen. Leila kände anspänningen öka lite för varje sekund.

-Vilka, undrade hon ihärdigt?

-Hans kvinnor.

Leila ryckte till.

Nu kom de upp till ett litet allrum med en soffa och ett lågt bord. Ingen TV, ingen stereo. En vävstol var inklämd under det sluttande plåttaket. Det var varmt som i en bastu. Till höger såg Leila ett stort sovrum med en jättestor enkel furusäng som säkert rymde tre personer. Ett litet toalettbord i ädelträ med en stor oval spegel, en byrå och en stor lös garderob innanför dörren. Det sluttande taket var så lågt att hon fick böja sig tills hon stod raklång mitt i rummet.

-Va-var det här kvinnorna sov menar du?

Den unkna värmen i rummet slog emot henne och fick henne att må illa. Det luktade, trots att någon nyss vädrat ut. Lukten satt i väggarna. Det luktade som på ett gammalt utedass.

Konradsson gick fram till byrån.

– Kom hit så får du se, sa han bryskt och pekade på en samling små söta inramade fotografier som stod grupperade på byrån.

I mitten var en man med skägg och långt gråaktigt hår. Smalt gravallvarligt men känsligt ansikte med markerade kindben och intensiva men ganska uttryckslösa ögon. Han såg på något sätt både belåten och bitter ut, det var svårt att säga vad?

Till höger och vänster om honom var två medelålders kvinnor, med långt rakt mörkt hår och band i håret, de såg ut som indianer tyckte Leila, vars fantasi började spinna de mest besynnerliga trådar om vad som försiggått i huset nu.

Kvinnan till höger, som var något äldre än den andra, hade ett mycket stramt och beskäftigt ansikte. Den till vänster hade ett rundare ansikte, inte oattraktivt, men sorgset, som tyngt av tusen osynliga bördor. Den tredje kvinnan, till vänster om den senare kvinnan, var något yngre medelålders, med mörkt lite lockigt hår, såg söt ut.

Längst till vänster var en grupp på tre yngre flickor, kanske femton-sexton år. Alla hade rakt hängande långt hår som de äldre kvinnorna, och stela både svårmodiga och rädda ögon. Leila sneglade på Konradsson vars mungipor stramade till, som om han fick lägga band på sig för att inte sprängas i bitar när han såg på porträtten. Hon la märke till reaktionen.

-Den där, sa han med ilska i rösten och pekade på mannen i mitten. Han kallades ”Shejken”. Ja, du förstår kanske varför.

Så vände han på klacken och gick ut från rummet.

Leila såg länge på den lilla gruppen av stillsamma enkla porträtt på byrån. Som ett gammaldags familjefoto, kanske av länge sedan döda släktingar. Samtidigt var det något beklämmande och sorgligt över det hela. Som från en förgången tid, ett släktporträtt men inga posivtiva vibrationer precis. Rogivande, som var de faktiskt borta sedan länge. Som familjefotona över alla nära och kära släktingar i Burträsk som den religiösa tant Märta dammat och vårdat, morfar, mormor, gammelfarfar som välte och dog under EPA-traktorn, mormor som stillsamt spritade ärter under ett stort träd i den stilla dallrande sommarvärmen. ”Sov”? ”Kallades”? Imperfekt? Så hade ju Konradsson sagt?

Under sängen var en stor ljusröd fläck insugen i furugolvet. Som någon verkligen försökt tvätta bort. Såg ut som lingonsylt.

Hon följde efter polismannen nerför trappen och ut på gården igen. Hon hann uppfatta att det var några rum till på övervåningen, som säkert också användes som sovrum.

-Vad har hänt med de som bodde här? Var är dom? Dom är kanske bara på semester? (Men hon trodde inte själv på det sista. Det kändes inte som om de här människorna åkte på semester.)

-Säg det, sa Konradsson och tog av sig hatten för första gången och torkade av den tunnhåriga svettiga flinten med en näsduk. Han bakåtkammade noggrant några få grå hårslingor och satte den lilla hatten på plats igen. – I så fall har vi just gjort hemfridsbrott. Utan höga vederbörandes tillstånd. Så vände han sig mot Leila och såg upp mot henne.

-Kärringen tvärs över vägen ringde och sa att hon inte sett dom på några dar. Och ”semester”, nej det kunde dom nog inte stava till, de här stackars människorna. Ja, som du ser har ingen varit här på flera veckor. Verkar faktiskt som om hela gröna storfamiljen flyttat för gott. Lämnat fältet fritt. Räcker det för en ”story”? (Han bligade klurigt och lite retsamt mot henne.)

Leila tog upp anteckningsblocket igen. Hon måste ju skriva något. – Kan du säga något mer om dom som bodde här, undrade hon förtvivlat?

Men Konradsson ignorerade hennes fråga, och gick istället bort till bilen. Han tog upp mobilen, satte sig i bilen och ringde. ”Falskt alarm”? Leila stod obeslutsamt kvar med anteckningsblocket framför farstubron och kände sig dum som ett fån. Efter en stund kom Konradsson tillbaka.

-Det är inte mycket mer att göra här nu, sa han avslutningsvis. Du kan se dig omkring på logen där om du vill. Jag åker nog in till stan.

I samma ögonblick hörde Leila gråhunden skälla igen, och nu på riktigt nära håll. Hon ryckte till av förskräckelse så att hon tappade anteckningsblocket på marken. Konradsson log snett mot henne. Hon skämdes över sin reaktion. Fan också! Långt nerifrån sjön syntes någon komma, med breda självsäkra steg, och framför for en gråsvart pälsboll som närmade sig och hastigt blev större och större. Bakom kom en äldre kort man lufsande, i stora stövlar och en grågrön jacka, och en blå OK-keps på huvudet.

-Å fan, det är Johansson, grannen, sa Konradsson. Ja, han kanske vet nått?

Leila såg gråhunden snabbt närma sig, och kände genast pulsen öka i kroppen. Den sprang rätt mot henne. Hon vek snabbt undan huvudet och sa till Konradsson.

-Du, jag måste kissa. Jag går bakom logen en stund.

-Gör du det, sa Konradsson och smålog åt Leilas plötsliga brådska.

Hukande bakom logen såg den generade Leila grannen Johansson, som hon gissade bodde i det lilla huset med den enorma hundburen utanför, stanna upp och börja tala med Konradsson. Han skakade nekande på huvudet och pekade mot huset. Hunden hade flåsande lagt sig på gräset framför Johansson, och tittade retfullt på Leila där hon satt rädd och hopkrupen bakom logknuten.

När Leila reste sig upp, och fumlade lite med de knäppta byxorna – hon försökte inte ens låtsas som om hon hade kissat – såg hon att brädväggen lossnat på baksidan av logen. Hon förstod på lukten att det måste vara ett utedass därinne, för det hade börjat tina fram i den plötsliga sommarvärmen, som börjat i förra veckan, och spred nu en vidrig odör kring logknuten. Mitt i den bruna sörjan i hålet i väggen stack en bit svart plast fram. Ur plasten stack vad som såg ut som ett människofinger ut. Leila petade förvånat i hålet med en kvist, och såg snart en hel hand liksom vädjande sträcka sig mot henne ut genom hålet. Som om den bad henne om hjälp.

Leila tog nästan i panik tag i brädväggen och slet till, gud vet var hon fick styrkan från, och ur högen med avföring i det nu betydligt större hålet gled ur den trasiga säcken ett huvud med avföringsfläckat ansikte som stirrade genom träcket med tomma vidöppna ögon mot Leila. Det var en ung flicka, med kletigt mörkt och stripigt hår, kanske sexton, sjutton år. Stirrande tomma ögon. Ansiktet var kritvitt under smutsen, ögonen vidöppna, pupillerna hade slutat lysa, läpparna var starkt blå.

Leila rusade ut till de båda männen på gräsmattan. Hon ignorerade gråhunden på gräset och skrek hysteriskt.

-Det ligger en död kvinna bakom logen!

-Vad i helvete, svor Konradsson. En död …? Kom Johansson!

Med hunden hoppande mellan benen sprang de runt logen. Stanken ur hålet i brädfodret var vedervärdig i solgasset.

Vad i helvete, var det enda Konradsson kunde säga när han böjde sig ner för att titta. Vad ända in i glödheta… Vad i höge farao är det här!

Hunden var genast där för att nosa. Leila såg hur den likstela kroppen försiktigt och långsamt, centimeter för centimeter gled ut ur den svarta plastsäcken, genom det stora hålet i brädväggen, som Leila gjort större, och nästan elegant gled ner på marken, som serverad på ett fat. Ansiktet stirrade oavvänt med tomma ögon på Leila. Ett litet runt hål gapade rött från pannan.

-Nämen, va fan, Johansson? Vad i helvete … Konradsson tog sig för pannan. Vad i alla glödheta smådjävlars … Han verkade chockad. Vad i HÖGE FARAO är det här?

-Verkar som om grävlingen varit framme, sa Johansson bara, till synes sävligt och pekade med foten. Den indikerade ett stort hål i plastsäcken och man såg att något djur börjat äta på en av flickans armar.

-I själva fjöset, sa Johansson. Det var som fan!

Leila såg till sin skräck hur ytterligare en kropp nu syntes i hålet i väggen. Det verkade vara en äldre människa. Huvudet stack ut ur den trasiga, slarvigt hopsnörda plastsäcken och kvinnan hade ett fult djupt sår av levrat brunsmutsigt blod på sidan under örat. Bägge kropparna verkade ha någon sorts nattlinnen på sig, eller vad som återstod av dessa, tunna vita sönderrivna kvinnotrasor nedkletade med stinkande avföring.

-Nä fy fan, sa Konradsson och tog sig för näsan. Fy faan! Jag går och ringer på förstärkning.

Han försvann småspringande mot bilen. Han tappade hatten på gräsmattan.

Johansson vände sig mot Leila, tog av sig kepsen och kliade sig förbryllat i det kletiga håret på bakhuvudet. Han sa inget men han sparkade ilsket mot hunden, som fortsatte att intresserat sniffa på liken.

-Din jävla kannibal! Ge dig iväg! Byracka! Hör du inte! Bort!

Leila kände hur hon blev väldigt yr och ville kräkas. Chocken pulserade nu i hela kroppen. Det luktade en blandning av avföring, lik i upplösningsstadiet och komposterad förruttnelse. De båda människokropparna på gräsmattan hade redan börjat fermentera i solen. Huvudet snurrade, magen gjorde uppstötningar i något som kändes som vågor i full storm. Hon lutade sig mot några björkar i det täta buskaget bakom logen och kände magen värkande vända sig ut och in.

Ett barndomsminne: En av hennes lärare hade snurrat henne på sjön när de åkte skridskor. Varför hade hon tjatat så på henne, hon var lite förälskad. Hon snurrade viktlös i lärarinnans starka armar runt, runt, runt, blev saligt snurrig i hela kroppen. Sedan: Lärarinnan tappade Leila och hon flög som en vante, slog i isen och bröt armen i fallet. Smärtan var som en chockvåg, sen blev hon viktlös och svimmade. En konstig dröm kom: hon flög över hela den avlånga sjön, som en storspov, svirrande och lekande lätt över bondgårdarna, höstackarna, fälten.

Hon hörde i bakhuvudet en bil passera ute på vägen, det var också som i en dröm, och någon, förmodligen kvinnan på andra sidan vägen, ropa på sina barn. Allting kom osannolikt långt bortifrån, som ett avlägset eko från andra sidan sjön. Hon kände sig sjösjuk, starkt illamående, som om hon rökt en haschcigarrett för första gången, eller tvingats ta ett halsbloss på farbror Hildings cigarr. Hon fick häftiga och smärtsamma, stötvisa uppstötningar från magen, när tarmarna vreds om varv på varv på varv.

 Konradsson dök upp igen och frågade, också som från en annan värld.

-Ska jag köra dig hem flicka lilla?

Leila hörde sig själv svara:

-Ja tack, jag mår inget vidare. Förlåt mig.

-Ja, jag ser det. Kom med mig. Hon hörde honom skrika något åt Johansson. Det lät som:

-Stanna här. Jag har ringt till stan.

De satte sig i Konradssons lilla Corolla och sa nästan ingenting på hemfärden. När de närmade sig stan sa Konradsson:

-Har du nåt lugnande så ta det och försök lugna ner dig, så kan du ta ett snack med Bernhardsson i morgon. Jag tror han vill veta vad ni ska skriva om det här. Jag ringer honom ikväll. Ta en sömntablett och försök sova nu. Det har varit en… tuff dag.

Han lät faktiskt riktigt vänlig på rösten.

Shejken

kriminalberättelse

Kapitel 3 (tisdag)

En av kvinnorna, den barska med det snipiga draget kring munnen, reste sig från matbordet och skrek åt Susannas mamma som tyst åt sin filbunke: – Din förbannade hora! Det är ditt fel. Du har förstört allt! Med dina fina manér! Så gav hon Susannas mamma en rungande örfil så det ekade i köket. Jeanette och Rosmari började gråta högt. Susanna kände hur hon kokade över av hat, hennes mamma gömde hukande ansiktet i händerna för att dölja de rödstrimmiga brännande kinderna. Hennes mamma.  – Du skulle ha stannat i din fina vackra familj, fortsatte Berit, kokande av ilska. Men vänta du till Karl-Erik kommer hem. Då är det du som följer med ut i vedboden för en omgång du sent ska glömma!

Susanna gömde ansiktet i händerna, döv och blind, sen höll hon för öronen. Rosmari bölade högt som om det var hon som skulle bestraffas. Jeanette lipade också, men tyst och hackande som en båtmotor. Lova, hennes mamma, satt alldeles tyst, det verkade som om hon slutat andas. Susanna knöt händerna under det grova köksbordet. Hon hade kunnat mörda Berit Schäfer. Nu genast. Hon visste bara inte hur. 

Så fort Leila kom in på sitt rum nästa dag ringde chefredaktörBernhardsson. Hon förstod att det gällde händelserna uppe i Blackås. Han bad henne komma in på sitt rum omedelbart.

-Det var fan så obehagligt, sa han och stängde dörren bakom henne. Usch ja. Sätt dig Nordmark, sätt dig. Hur känns det?

-Åjovars. Lite darrigt.

-Fan så besvärligt det här, vi är ju så kort om folk just nu. Annars hade jag gett dig ledigt några dagar. Det måste varit förfärligt. Om du behöver springa upp på sjukan så säg bara till …

-Nej, nej, jag klarar mig.

-Ja, det är bra. Du verkar vara en tuff tjej. Ja herregud det här är ju nåt för en erfaren journalist. Jag förstår inte att David skickade dig. Men vem kunde veta …

Han sträckte nervöst på sig och hämtade andan. – Ja, polisen tar ju hand om det här nu. Jag har bett David åka upp och bevaka. Fy fan en sån chock va? Jävla otur att just du skulle åka på det.

Leila nickade och skruvade sig obekvämt i den nedsuttna besöksstolen.

Chefredaktören såg både besvärad och upprörd ut på samma gång. Villrådig. Han reste sig i hela sin ansenliga längd, välpressade mörka byxor, vit skjorta med uppkavlade ärmar, en rejäl ölmage ovanpå vilken guppade en liten lustig svart slips av läder. Så travade han fram till fönstret och körde ner händerna djupt i byxfickorna. Han studerade intensivt trafiken utanför Konsumbutiken på torget nedanför. Klockan var snart tio så det var en strid ström ut och in i snabbköpet.

-Vi får inte överreagera nu, sa han mot fönstret, som om han talat till folket nere på gatan. Vi måste ha is i magen. (Han hämtade andan och fortsatte:)

-Vi får inte tappa fattningen. Du fattar nog inte vilken grej det här är Nordmark. En sån där liten by. Alla känner ju alla. Fy fan, jag minns inte när vi hade ett mord sist här i bygden, måste vara minst tio år sedan. Den där galningen i Gullik som gick lös på kärringen sin med ett yxskaft. Men det var ju i fyllan och villan de, inget riktigt mord förstås…

-Hur många hittade dom där uppe i Blackås sen… undrade Leila.

Bernhardsson strök sig över det snövita bakåtstrukna hårsvallet.

-De var en äldre kvinna och två tonårsflickor. Herregud. Två unga flickor. Herregud.

Han skakade på huvudet och återvände till sin ergonomiska snurrstol bakom det belamrade bordet. Han drack lite ur en vit kaffemugg av lergods, kastade ett öga på dagens ledare han börjat skriva på sin dator och reste sig rastlöst igen.

-Du förstår väl att jag frånkopplar dig från den här grejen, Nordmark, sa han och lät som en myndig poliskonstapel. Det här kräver en erfaren reporter, det förstår du säkert (som om han trodde att Leila var särskilt intresserad av att åka upp till Blackås igen). Polisen håller på och identifierar dom nu. Fattar du vem som kan göra något sådant här? Två tonårstjejer… Fy fan en sån soppa… En sån … galning.

-Men vi måste gå varligt fram. Det här är delikat, minst sagt. Vi vill framförallt inte ha en massa journalister från Stockholm rännande här just nu. Fan turistsäsongen börjar ju nu, det viktigaste på hela året. Det här var ju inte sån PR vi ville ha! Solkigt, är väl det minsta man kan säga. Ohyggligt.

-Menar du att ni inte tänker skriva nåt om det här nu, sa Leila? För det var precis så det lät. En ”mörkning”.

-Jo för fan. Jo vi ska nog skriva. Det är ju en stor grej. Minst sagt. Vi får väl se… När det blir dags …

Leila kunde bara häpet stirra på den långe vithårige chefredaktören, som nu ställde sig bakom henne, som en ominös skugga. Hon väntade sig nervöst att han skulle ta henne om axlarna i en faderlig och uppfordrande kram. Eller ta händerna runt hennes smala bruna hals och bara klämma till. Hon darrade av förskräckelse och kände sig liten. Han verkade märkbart nervös och exalterad. Konstigt orolig. Leila hade i sin oskuld trott att man skulle kastat sig över det här snaskiga fallet med näbbar och klor. Det var ju det hon lärt sig i Stockholm att journalister som vädrar blod gjorde. Men det här var ingen boulevardblaska i kungliga huvudstaden. Det var landsortspressen i den mindre skalan. Och det var något helt annat. Något hon aldrig lärt sig på universitetet.

Bernhardsson, som verkade mycket väl underrättad om morden, klappade bara Leila på axeln och satte sig tungt bakom skrivbordet igen. Hans skivbordsstol var ovanligt hög, eller så var det Leilas fåtölj som var låg, i vilket fall så kände hon sitt underläge otvetydigt. Vilket säkert var meningen

-Du kan vara helt lugn Nordmark, sa chefredaktören kollegialt och plockade nu till synes obekymrat med sina många papper på skrivbordet. Så reste han sig plötsligt igen och började åter trava runt i rummet som en kapplöpningshäst strax före start.

– Du är ju här för att lära, du fortsätter skriva om turistsäsongen som om inget hade hänt. Du lämnar det här åt David och Lennart från och med nu. Tänk på att många här är beroende av turismen, det är jävligt viktigt att vi bevakar det nu. Det är det viktigaste just nu. (Han intalade verkligen sig själv att det var sant, tänkte Leila.) Det är ju bara några få månader på året. Viktigt för kommersen här uppe. Glöm det där uppe i Blackås. Du… du kan ta eftermiddagen ledigt om du vill. Åk ut till havet och känn på badvattnet (han försökte dra på mun och få det att låta som ett skämt).   

Men det var knappast vad Leila kände för att göra just nu. Iskallt badvatten.

-Jag tänkte på en sak, sa hon. Den där Konradsson? Vad är det för en snubbe egentligen?

-Snubbe?

-Ja, han verkar lite underlig. Det verkade som om han kände till Blackås och grannen Johansson väldigt väl. Väldigt hemtam. Och Johansson verkade inte ens överraskad när han såg kropparna. Jag menar, åker han alltid ensam i tjänsten, Konradsson. Civil, i egen bil? Så där bara.

-Ja Konradsson ja… ja han är ju lite eljest som vi säger här uppe (Bernhardsson verkade lättad över att få leda över samtalet på något annat än själva mordet). Ja han går väl snart i pension. Duktig polis, jag har samarbetat med honom väldigt många år. Kan den här trakten utan och innan. Bra karl. Det är viktigt att vi har ett bra samarbete med polisen (Leila förstod att Konradsson ringt och förvarnat Bernhardsson att hon skulle komma). Och att vi är korrekta med vår information, särskilt som vi är enda tidningen här på orten som du vet.

Han stannade andfått upp vid fönstret, betraktade åter ömsom torglivet utanför och sina eleganta italienska skor på golvet, medan han pratade på, i ett kör.

-Det var ju en ren rutinkontroll från Konradssons sida. Säkert inte reglementsenligt, men vad är det nuförtiden? Det är ju inte bara här på tidningen vi får dra ner på personal som du vet. Ja vi har skrivit mycket om det, det är ett problem med den dåliga bevakningen inne i landet. Dålig regionpolitik. Det här är ju inte Stockholm, det ska du ha klart för dig. Ja han är ju snart sextiofem, det är väl bra av honom att ställa upp som han gör dag och natt i den åldern? Ingen skugga över Konradsson. (Det var ett evigt tjatande om Konradsson, tänkte Leila). För övrigt är väl den där så kallade ”Shejken” där uppe högeligen misstänkt nu skulle jag tro. Han och hans satmaror. Fy fan. Jävla grönavågare (det hördes att han delade Konradssons åsikt om denna kategori människor). Kan undras var dom håller hus just nu? Så fort dom grips så blir det väl ett jävla liv här på lokalradion? Gud vad glada dom ska bli! Och storstadspressen!

Han torkade sig i pannan med en stor snusnäsduk, och hämtade andan i monologen framför fönstret. Så vände han tillbaka till arbetsbordet. Satte sig beslutsamt.

-Nä Nordmark, jag hinner inte snacka mer nu. Gå ner till morgonbönen nu och gör lite nytta är du snäll. Jag har informerat Leif om hur vi ska gå till väga.

Leif, det var Lööw det. När Leila gick ut såg hon Bernhardsson kasta sig på telefonen.

-Stäng dörren efter dig, hojtade han.

På morgonbönen var det ovanligt dämpat. Långe Lööw var inte alls sitt vanliga jovialiska jag, han satt inte på bordskanten och fnittrade bakom den fjunigt blonda mustaschen och myste och vippade på träskorna medan nattredaktören Sten Andersson drog roliga historier. Lööw verkade nervös och ansträngd. ”Den där sorgliga historien i Blackås” hade han satt kåsören Lennart Ericson på. Tillsammans med den lojale David, som fick bestyra det mesta medan övriga redaktionen ingående diskuterade trav och älgjakt.

-Nordmark fortsätter skriva om turistsäsongen, sa Lööw och försökte låta barsk. Fan det är ju bara en vecka innan knätofsandet börjar. Andersson har din kärring ostkakan iordning?!

Men den svartskäggige grönklädde nattredaktören drog inte ens på munnen åt Lööws ansträngda vitsar. Han lekte med sin stora schweiziska slaktkniv och såg surmulet ner i golvet. Det var en tryckt tystnad som nästan gick att ta på. Leila kunde nästan höra anklagelserna fara ut mot henne, hon, ”svartingen” som förstört hela den gemytliga stämningen inför sommarens alla kommersiella begivenheter i det lilla samhället. ”Negerjäntan”. ”Krullhuvudet”.

Leila kände sig inte i stånd att ställa några dräpande frågor heller. Hon skämdes. Hon hade skött sig amatörmässigt. Inga bilder. Bara stått och mått illa vid en björk. Gjort hela tidningen till åtlöje. Hon kände sig sitta på de anklagades bänk. Hon föredrog att svälja och hålla tyst nu medan det värsta la sig. Mest önskade hon att allt varit en dröm, en ond dröm som hon bara kunnat vakna från. De döda flickorna, ansiktena i plastsäcken, kropparna som djuren börjat äta på, stanken av avföring och kompost och lik. Och de stillatigande små porträtten på byrån av den lilla storfamiljen.

På fikat efteråt blev hon plötsligt allas kelgris. Nu var det som en omvänd hand. En spänning som plötsligt släppt. Lisa Kvist bjöd på pepparkakor och beskärmade sig över hur ruskigt samhället blivit. Till och med häruppe i lilla lugna landsorten. Tur att det inte hände här i alla fall. Hon såg så belåtet beskyddande ut när hon hällde upp kaffe att Leila knappast kände sig bättre till mods.

Lööw berömde henne uttryckligt för allt hon uträttat uppe i Blackås. Allt var ju under kontroll, menade han och doppade glatt en stor mandelskorpa i sin stengodsmugg. Vi avvaktar tills polisens undersökning är klar försäkrade han lugnt och log faderligt mot Leila. Nästan bra att hon inte tagit några bilder, verkade det som. Till och med den ständigt rökande nattredaktören ”Larsa”, en burdus och skrytsam lång karl som alltid jobbade natt för att slippa vara hemma på kvällen med fru och barn, hade dykt upp och informerat sig om vad som hänt. Leila förstod att ryktena från Blackås börjat flyga som småfåglar genom rummet vid det här laget.

En timma senare besökte Leila den unga redigeraren Petra i hennes lilla rum på andra våningen, som hon delade med Lisa Kvist. Inifrån kulturredaktören ”Gunnsan”  bolmade redan cigarettröken, hon var den enda som fick röka på rummet enligt de nya reglerna som antagits häromåret. Efter stort motstånd från personalen. Petra skrev febrilt på ett reportage från den stora massafabriken, ortens största och mest betydelsefulla arbetsgivare. Det var morgondagens toppnyhet.

-Å är det du, sa hon och tittade knappt upp från tangentbordet. Hennes spikraka, cendrébleka hår hade fallit ner och dolde det smala ansiktet med glasögonen.

-Ska vi käka lunch? sa Leila och försökte låta vänlig mot den ständigt ganska avvisande Petra.

-Nej, jag har inte tid. Sorry. Jag har jättemycket kvar på den här grejen med Göthe. Kanske en annan gång?

Lite slokörad slank Leila ut för att äta lunch på egen hand. På vägen ut hörde hon Lööw gorma upprört inifrån Bernhardssons rum.

-Hur fan kan du sätta Lennart på en sån här grej? Han är väl för fan ingen nyhetsjournalist?

-Han har väl varit? sa Bernhardsson lamt.

-För tjugo år sen ja! Så fan heller !

-Vem ska vi annars sätta på det? Vi saknar ju folk?

-På grund av alla jävla besparingar ja! Vi gräver ju vår egen grav om vi fortsätter så här. Det här är ju inte journalistik!  Det är ta mig fan upprörande. (Leila kunde ana att Lööw var röd i ansiktet som en kräfta. Hon hade aldrig hört honom så arg.)

-Nu tar du väl ändå i Leif. Lyssna nu på mig …

Sen reste sig Bernhardsson och smällde igen dörren. Leila såg genom glasrutan hur Lööw fortsatte gestikulera en lång stund.

Shejken

en kriminalberättelse

Kapitel fyra

Konradsson gick med tunga steg in till sammandragningen med den sextioårige polismästare Lundin. De andra satt redan bänkade runt det ovala bordet, ”the oval office” som det populärt kallades i det lilla polishuset på andra våningen på Ploggatan.

Det var inte så många närvarande. Det var förutom Konradsson hans kollega inspektör Botvidsson, en gammal cyniker som hängt med på stationen nästan lika länge som Konradsson. Sen var det två unga assistenter, Kvist och Klang, bondpojkar, nyutbildade och ganska gröna. Doris från administrationen som svarade i telefon brukade få hänga med för att servera de andra kaffe. Sen var det en ung kommissarie från södra Sverige, men han höll sig ganska tillbakadragen och var redan på väg bort. Hade sökt förflyttning och verkade oengagerad. Lundin skötte för övrigt helst allting själv, och hade så alltid gjort, även så denna utredning. De två andra medarbetarna, teknikerna Oskarsson och Persson, var av olika anledningar frånvarande.

-Ja ni förstår väl själva vilket helvete vi hamnat i, sa Lundin, och torkade nacken i värmen och den obefintliga ventilationen i rummet. Det enda fönstret, som vätte mot en brandvägg, stod på vid gavel. Vem fan var den där journalisten Konradsson?

-Negerjäntan, menar du? (Botvidssons ständiga kommentarer!)

-Hon var ganska blek om nosen kan man nog säga, sa Konradsson trött och tog upp sin pipa och plockade med den. Det var hans vanliga procedur när det såg ut att bli ett långt möte. Rökförbudet hade införts av miljöskäl, till den äldre personalens stora bestörtning.

Som på kommando gjorde Lundin och Botvidsson likadant. Botvidsson sög girigt på sitt pipskaft, Lundin drog med en njutning sin cigarill under näsan. Alla väntade på den gemensamma signalen från chefen att få börja röka.

-Trots att hon är brun som en pepparkaka i synen. Hur går det med det tekniska? (Botvidsson)

-Ja Oskarsson är ju sjuk så… Det lär dröja. Och Persson fick jag inte tag i. Hon är väl också sjukskriven eller? (Doris nickade, ”sjukt barn”.) Ja, jag har ringt efter tekniker söderifrån. De kommer på eftermiddagen. Det tar nog sin tid. Vi får väl göra det själva som vanligt?

-Ja, vi får väl det, sa Botvidsson menande. Om det nu är dråp? I fyllan och villan. Det gamla vanliga. Vem har vi där ute nu?

-Jag skickade den nya aspiranten. Bara för att hålla eventuella besökare borta. Vi får väl se? Det ligger ju så ödsligt, bäst så. Men tänk om man skulle få sluta sin karriär med ett riktigt mord ändå, sa Konradsson och såg på Botvidsson. Det du Botvidsson. Vem hade trott det.

Kollegan skrattade och sög på pipskaftet. Det gällde att hålla humöret uppe. Man uttalade sig gärna i åldersordning där strikt anciennitetsregel rådde.

-Jag hörde att Bernhardsson hade skickat Nilsson och Ericson från tidningen, sa polismästare Lundin och harklade sig ljudligt. Det borgar väl för ”sekretäss” från deras sida eller hur? Ja jag har sagt till Bernhardsson att ligga väldigt lågt tills vi har något att gå på. Vi får för fan se till att det inte läcker ut något nu. Den korte tunnhårige Lundin hade tagit av sig i skjortärmar och hängslen. Värmen ångade under taket. – Allt stannar mellan dessa fyra väggar, fortsatte han. Det gäller alla. (Han såg uppfordrande på den pratglada telefonisten Doris som surt snörpte på munnen) Lokalradion vet väl inget?

-Nej jag tror inte det, sa Konradsson och stoppade demonstrativt långsamt sin pipa. Jäntan har nog vett att hålla tyst. Annars kan hon se sig om efter ett nytt jobb i himlen. Jag bad Bernhardsson hålla ett vakande öga på henne. Fy fan vad hon såg ut i nyllet stackars flicka.

-Kan tänka mig det, sa Botvidsson med skrovlig röst. Första liket för hennes del va?

-Ja, vad fan skulle hon där å göra, sa Lundin och såg skarpt runt bordet. Fan att det ska va så lätt att lyssna av radion? Fan.

-Jaja, kanske tur dom inte skickade nån mer erfaren, sa Konradsson eftertänksamt. Stackars grönavågare. Tur att det inte var någon journalist härifrån stan. Johansson visste för övrigt inte mycket. Han var mest sur att de försvunnit utan att betala hyran. De har ju hyrt av honom i flera år, det är väl tio år minst däruppe. De har alltid legat efter med hyran, men var fan ska man hitta hyresgäster i dessa tider. Han hade inte sett dom på flera veckor sa han.

-Var inte det konstigt? (Lundin)

-Nja, dom höll sig ju för sig själva, och stället låg ju ganska väl avskilt. En rätt bra skogsdunge mellan gårdarna. Men lite konstigt är det, han har ju ganska bra översikt över dom, han äger ju tomten (Konradsson).

– Hur reagerade han när han såg kropparna? (Botvidsson)

Konradsson bara ryckte på axlarna. Frågan fick hänga kvar i luften, som kändes allt tyngre att andas.

-Var det hans föräldrahem, sa Lundin?

-Ja just det. Ombyggt ett antal gånger. Nu får han väl riva huset och plöja upp allt och låta bonden ta över. Bäst så kanske.

-Konstigt att han inte gjort det för länge sen. Kan just undra varför? sa Botvidsson och plirade illmarigt. Det kan väl inte ha burit sig att hyra åt dom där? Kan det ha varit nån annan anledning att han lät dom bo kvar? Va? De båda assistenterna Kvist och Klang harklade sig och såg ner i golvet som om dom skämdes.

-Nå väl, sa Lundin och ignorerade kommentaren. (Han ville få det här undanstökat så fort som möjligt.) Bernhardsson vill ha så lite publicitet som möjligt och det kan man ju förstå. Handlarna i stan vill dra igång turistsäsongen, den börjar ju om en vecka, så det här får nog låg prioritet på tidningen ett tag, och det tackar vi förstås för. Nu får vi vänta och se vad teknikerna hittar. Och vänta på obduktionsprotokollet. Min huvudteori är i vilket fall att herr Pettersson-Petrus, gemenligen kallad ”Shejken”, gjort det här av någon dunkel anledning som vi väl får tillfälle att återkomma till? Hans ekonomi var ju på fallrepet, han låg minst en månad efter med hyran. Han hade höga skulder efter alla sina misslyckade affärer. Vi får efterlysa honom på Interpol och höra om han stuckit till Norge. Men vad säger du Konradsson, hur såg det ut?

Konradsson satt och studerade det enkla rummets enda konstverk, väl synligt på ett lågt bord framför en enda stor vägg täckt av pärmar över tjugo års brottslighet i den stora, glest befolkade norrlandskommunen. Det var en träskulptur av Döderhultaren, med en bondgubbe som lagt sin kärring över knäna och gav henne prygel med en käpp. Den väckte alltid befogad munterhet när besökare fick se den.

-Noggrant igensopat och rengjort, säkert flera veckor sedan någon varit där. Troligen gömde dom kropparna på fjöset i början av maj när det fortfarande var kallt. Så tinade dom fram lagom till den där förbannade långa invandrarjäntan dök upp på scenen. Typiskt kan man säga. Jävligt klantigt kan man kanske också säga av den som gjorde det.

-Varför inte slänga dom i sjön bara? Eller gräva ner dom? (Botvidsson)

-Ja säg det. Verkar som dom blivit överraskade. Fick bråttom. Trodde väl ingen skulle titta där ute på dasset. Kanske tänkte dom komma tillbaka och fixa undan kropparna senare? Men tiden gick ju. De verkar haft bråttom i alla fall. Men har Petrus stuckit så skiter han väl i hur det går förstås? Han måste ha varit rätt så desperat vår käre hälsoprofet.

-Ja, och svårt att hålla fred bland sina kvinnor hade han nog också, sa Botvidsson med illa dold avundsjuka i rösten. Fast brådskan tyder väl på att det inte skulle vara Petrus? jävla klantig kan han väl inte vara? Ja, det är i varje fall jävligt skönt att vara av med dom, eller hur Tage.

Konradsson nickade bara surmulet och sög på pipan.    

-Hur såg dom ut, sa Lundin och trummade allt mer uppfodrande med asken med Schimmelpfennig i bordet. (Rökförbudet gjorde honom alltid så rackarns irriterad. Doris i växeln var ”polis” för rökförbudet, som utfärdats av länspolismästaren. Hon älskade sitt självpåtagna uppdrag, och hade stöd av facket. Varför kunde hon inte bara försvinna ner till sitt, tänkte Lundin surt.)

-Kärringen verkade ha slagits med något trubbigt på sidan, i tinningen. Blodspår på gården och under sängen i sovrummet. Flickorna hade kulhål i pannan, kan vara älgstudsare. Det var blodspår i sängkammaren, det mesta under sängen, kan ha varit där det hänt.

-Verkar knappast varit någon olycka, va? Självmord kanske (Botvidsson)?

-Nja, möjligtvis om dom lekt med geväret och skjutit prick på varann, sa Konradsson och lekte med pipan. Under sängen. Och sedan sytt in varandra i varsin svart sopsäck? Kvinnan kan ju ha ramlat förståss, eller knuffats. Jag letade efter fler blodspår men det verkar bortsopat överallt. Pedantiskt och noggrant. Om det skett på gården är det ju lätt att sopa över spåren också. När skulle tekniska komma? Persson är väl bara ”mammaledig” eller hur? (Hon var ogift och kallade sig fortfarande ”singel” trots att hon hade två barn.) Se för fan till att hon rycker in då, fort som fan. Det är ju genant att behöva ringa på hjälp. (Han såg ilsket på Lundin som skruvade på sig och rättade till slipsen och ryckte på axlarna och rullade cigarillen i handen. Men han hade rätt, tänkte Konradsson. Vem fan hade kunnat förutsäga det här? Ett trippelmord?)

-Brottsrubricerinegn då? (det var den tillbakadragne kommissarien Ekselius som nu blandade sig i konversationen med sin småländska accent). Finns det tillräckligt nu då som talar för dråp?

-Sakta i backarna, sa Lundin och sträckte på sig. Sakta i backarna. Han reste sig och började göra gymnastikrörelselser för att mjuka upp de stela lederna. Han hade bara tre år till pension, som han såg fram emot med stor glädje just nu.. – Det får bli en senare fråga tror jag. Du vet att vi är vana att jobba själva här uppe, Ekselius. Personalbristen. Vi tar det step by step.

-Ja, jag får väl upprätta en sambandscentral då? sa Ekselius på sin breda jönköpingsdialekt. Vi tar det väl i stora rummet?

-Ja gör det Kjell, sa Lundin frånvarande och såg på dom andra. Kvist och Klang åker upp på direkten och börjar fråga runt bland grannarna., sa han och viftade med handen åt de berörda. Ja ni vet ju rutinen? Vem är där uppe nu?

-Eskilsson, den där nya aspiranten (Konradsson igen, trött på att behöva repetera).

-Bara han?

-Ja, de räcker väl. Dom döda lär ju inte försvinna därifrån i första taget nu eller hur?

-Nä fy fan, sa Lundin och gned sig i nacken igen med en grimas. Han kände att åldern började ta ut sin rätt. Han hade spikat rätt mycket på sommarstugan i helgen också. – Då säger vi det. Ekseslius tar befälet så länge. Tage och John får börja kolla i läggen på allt vi har om dom där gökarna. Jag vill minnas att det finns en del att grunna på eller hur?

-Skulle tro det, sa Botvidsson och började även han uttråkat stoppa sin väl inrökta pipa. Men om vi nu ”ponerar” att det är Shejken själv som undanröjt dom här stackarna, då är det väl inte mycket vi kan göra mer, eller hur? Det var ju din teori Åke?

-Det finns ju andra scenarier, eller hur, sa Konradsson och reste sig med en grimas. Även han kände sig rådbråkad i bak och rygg i de fruktansvärt obekväma stolarna i ”The oval office”. Det var precis samma enkla hårda trästolar han suttit i ända sedan han börjat på polisstationen för fyrtio år sedan.

-Ja, vi får diskutera det sen, sa Lundin. Men vi kanske ändå skulle kolla vapnen där i byn och licenserna. Bara för säkerhets skull, eller hur Ekselius? Ren rutin bara, gör inget väsen av det. Du tar hand om det. Och fråga runt bland grannarna lite försiktigt om dom sett nåt. Kolla datorn, och om dom ringt några samtal? Nu har jag lite att göra pojkar. Ut med er!

Botvidsson följde efter Konradsson och slog sig nonchalant ner på dennes skrivbord och fick äntligen tända pipan och blåsa ut ett moln stinkande tobaksrök . Konradsson öppnade demonstrativt fönstret och satte på den lilla bordsfläkten. Det var kokhett under taket inne i det lilla rummet på andra våningen. I polishusets bottenvåning var en arbetsförmedling, och ljudisoleringen var inte den bästa. Där nerifrån hördes ”La Paloma” skrälla rytmiskt på en gammal transistorradio.

-Jag ser att ni har kört hit jäntans ryssbil, sa Konradsson när han såg den lilla rostiga Volgan på den lilla parkeringen nedanför fönstret.

-Ja, vi ska gå igenom den, sa Botvidsson och drog med en njutningsfull suck rök i pipan med ett sörplande, som retade nerverna av Konradsson. – När teknikerna kommer. Det var nog den enklaste tjuvkoppling jag gjort i hela mitt liv. Vilken plåtburk. Du vet väl att hon köpte den på torget för två veckor sen. Och att den förra ägaren synts en hel del uppe i Blackås dessutom.

-Nä, det visste jag inte.

Konradsson satte sig misslynt på det lilla sidobordet där hans ”dator” stod och samlade damm, fortfarande oanvänd. Han såg buttert på Botvidsson, som vräkte sig på hans skrivbord och bolmade ut sur rök i hela rummet. Kollegan hade aldrig kunnat tåla söt Borkum Riff, och det visste Botvidsson.

-Jo, han sålde svartsprit och cigaretter och annat däruppe. Ganska frekvent. Vi ska ta in honom snarast och ge honom en riktig duvning. Han är kvar i grannskapet.

-Ta det lugnt bara Botvidsson. Du har prickar på dig så det räcker eller hur?

-Ja, en mer eller mindre spelar väl ingen roll nu. Men du, en sak till Tage.

-Ja, vad är det (Konradsson ville helst vara ensam för att få tänka en stund).

-Du vet väl vad som försiggick däruppe i Blackås på senare år?

-Nä, vad då?

-Ä du menar att du inte vet om det. Skojar du?

-Nä jag skojar inte. Kläm fram med det nu för tusan!

-Det var ju för fan rena bordellen! Halva övre Norrland har ju varit där och hälsat på, det måste du väl vetat Tage. Så söker vi en misstänkt gärningsman vid sidan om herr Petrus så finns det nog många att välja bland. Flera hundra skulle jag tro. Jag förstår att Lundin vill ligga lågt. Och att vi hittar Petrus snart. Annars vete gudarna. Det kan ju för fan vara vem som helst. Och ”barnprostitution”, det du! Det skulle se fint ut i tidningen! Nu när turistsäsongen just ska börja! Och hur länge har det inte pågått? Ja jag skulle tro minst tio år, sen dom kom dit upp. Vi får verkligen hoppas att det är herr Petrus själv som är gärningsmannen. För alla inblandades skull.

Konradsson satt tyst och begrundade dystert det sagda, utan att visa med en min vad han tyckte. Polismästare Lundin gick förbi i korridoren, i ny mörkblå skepparkavaj och en blå nejlika i knapphålet . Han skulle tydligen gå på ”tidig lunch”. Han vattenkammade noga de glesa böljande lockarna.

-Jag tittar förbi åklagaren i alla fall, sa han och stack in huvudet. Så att vi inte gör något dumt. Men Johansson är väl resonabel och behjälplig när det gäller utredningen, Tage? Han borde väl kunna ge oss nånting?

-Jojo. Visst.

Lundin försvann och de hörde dörren smälla igen.

-Jojo. Han ska träffa ”bröderna” ikväll.

-Jaha, sa Konradsson trött. Göthe också förstås.

-Säkerligen. De har nog lite att prata om nu.

-Ja herregud. Du Botvidsson, bara en sak, sa Konradsson när denne äntligen reste sig från skrivbordet och lät honom slå sig ner. Har du också varit däruppe i Blackås? Och ”hälsat på”? Du vet vad jag menar?

-Ja, kanske det, sa Botvidsson och smålog underfundigt. Kanske det ja. Kan väl så vara. När de ”köttsliga lusterna” trängt på. Än du då Tage? Du som varit änkling så många år? Säg inte att du inte varit där också? Ska du med ut på lunch sen?

Konradsson svarade inte. Han kände sig äcklad och hade mest velat slå in käften på kollegan. Botvidsson såg knipslugt på honom, och lämnade rummet, sörplande retfullt på sin gamla pipa, värre än nånsin..   

Shejken

en kriminalberättelse

kapitel fem (onsdag)

Leila vaknade med ett ryck när klockradions P3 satte igång en dunkande reggae. Hon hade haft en sån underlig dröm. Det var om Blackåskollektivet igen. Alla tre kvinnorna och barnen stod på knä i sina långa kjolar och de långa raka håren, delade i mittbenor som såg ut som Joan Baez, och plockade den första mandelpotatisen, som var värd guld hos handlaren i Kläppen. Plötsligt kastade den yngsta flickan lekfullt en liten potatis på sin storasyster. Genast var den barska Berit Schäfer där som ett jehu och örfilade upp flickan, som gråtande började skrika, och sedan sjönk ihop som ett gråbrunt bylte i den jordiga åkern. Den långa Berit daskade henne hårt i baken. – Upp med dig, slinka. Det här ska va klart till kvällen, annars får ni jobba hela natten med, hör ni det.

Susannas mamma hade rest sig upp. Susanna såg att det glödde svagt i hennes uppgivna ögon, ett pyrande hat som bara rädslan kunde hålla tillbaka. Berit såg på henne med ormögonen. – Och du ska med in i vedboden när Karl-Erik kommer hem, så mycket du vet det! Johanna Finnström föll orkeslöst ner på knä och fortsatte plocka potatisen i den feta myllan, snabbt och effektivt. De hårda klumparna smällde när de föll ner i bleckhinken.

Susanna svalde och böjde huvudet mot den doftande porösa jorden. Hon visste vad mamma skulle få inne i vedboden. Hur hon skulle lida. Men en dag skulle hon hämnas. Hon visste inte hur, men hon skulle göra det. Då var det på riktigt. Hon eller Berit. Hon hade redan i smyg börjat öva med geväret, när de andra inte såg.

Hon låg utsträckt i hela sin längd, i små vita trosor och ett svettigt ärmlöst linne, 1 meter och 82 cm på den bruna manchestersängen, badande i svett. Hon sov alltid i fosterställning, men nu hade hon kastat av sig täcke och lakan. Det var bastuvarmt i rummet, klockan var redan 8 och solen sken genom det gardinlösa fönstret från en klarblå himmel. Små bröst med markerade mörka vårtor som stack ut under linnet. Lång och gänglig, inte en kalv längre som tant Märta sa, men en fullvuxen kviga, det svarta lockiga håret utspritt över hela kudden som på den svarta madonnan från Czestochowa.

Leila tittade yrvaket på bilden av kejsar Yohannes av Etiopien, ”prästkonungen” som han kallats i Europa på 1500-talet, som likt en frimodig Sankt Göran dödade sin fiende, en orm med människohuvud, med ett spjut. En modig man, snabb att stå upp mot hatet och villfarelserna. Hon satte alltid upp den på väggen, för att minnas var hon kom ifrån, fast hon inte var särskilt religiös för övrigt. Hon fick styrka från prästkonungen. Ondskans ormar skulle man trampa ner och inte ha misskund med.

Klockan var åtta och solen sken som vanligt, det var kokvarmt i rummet, som var enrummarens kombinerade vardagsrum och sovrum. Leila hade tagit en sömntablett och var fortfarande groggy när hon steg upp för att hämta morgontidningen. Hon tog en snabbdusch, satte sig vid frukostbordet och försökte ringa Erika i Stockholm men fick som vanligt inget svar.

Överst i tidningen var Petras reportage från massafabriken. ”Disponent Arne Göthe utlovar ett tjugotal nya jobb”. Bilder från stora pappersbalar i maskinhallen. En belåten Göthe med gul byggarbetarhjälm på huvudet tillsammans med fackklubbens ordförande den tjocke Göran Fredin. De såg väldigt nöjda ut där de kollegialt skakade hand framför Petras lite darriga kamera.

Undre delen av första sidan ägnades en fantastisk travhäst i Klubbmyra, Fortus Negro, och hans tränare Jarmo Tallgren. Den gode Hasse hade verkligen vänt ut och in på sig själv för att hitta nya vinklar på sina travreportage. På söndag skulle ”Negern”, som han kallades på redaktionen, ett stort svart sto, springa på Rommetravet. Här hade bygden en riktig ”vinnare” på gång konstaterade Hasse självsäkert.

Leila fortsatte, irriterat och nervöst, att bläddra i tidningen, efter nyheter från Blackås. Men inte ett ord, inte ens en notis. Vad hade hänt med Davids och Ericssons rep som Bernhardsson utlovat? Istället var det ett långt reportage inför de lägre divisionernas utveckling i fotbollens gärdsgårdsserie, det upptog stora delar av mittuppslaget, signerat den flitige sportredaktören Sunesson. Hur skulle det gå för de lokala förmågorna i år? Hela åtta lag, från division tre till division åtta granskades ingående. Tränarna intervjuades, skador och dagsformer inventerades och kommenterades sida upp och sida ner.

Så hade Gunnsan skrivit ner en lång telefonintervju med bygdens flitigt turnerande blonda storbystade kyrkosångerska, som redan sjungit in två skivor med gospel och negro spirituals. Dessutom frågades (Lennart Ericson) när den nya rondellen i stadsinfarten skulle bli klar? Intervju med representant från Vägverket signerat Petra. Hur hann hon allt? I övrigt bara det gamla vanliga.

Leila fick snabbt i sig frukosten, två limpskivor med mjukost och en tallrik fjällfil. Inte ett ord om flickorna i Blackås. Hon tänkte tala med Bernhardsson nu. Han hade ju lovat att de skulle skriva. Flickorna i plastsäcken. Porträtten på byrån. Deras tomma stirrande vädjande likbleka ansikten. Allt bubblade upp till ytan och fick henne att må illa. Hon kände sig arg och upprörd och såg på kejsar Yohannes med det rena ansiktet, ormen som krälade under hästhovarna, spjutet höjt till det dödande kastet. Snart skulle det ske!

Erika ringde just innan hon skulle gå, och eftersom Leilas rum låg i ett hyreshus på en tvärgata till det gula redaktionshuset ner mot ån, så fick hon avsluta samtalet ganska tvärt för att hinna till morgonsamlingen. Som vanligt fick hon dåligt samvete.

Bernhardsson var bortrest hela dagen. Partistämman i Göteborg. Istället fick hon tag i Lööw.

Han försökte se ledig ut där han satt med träskorna på golvet och de gröna och gula strumporna nonchalant uppslängda på skrivbordet . Han tuggade frenetiskt nikotintuggummi, den vackra lilla snusdosan som han fått i 50-årspresent  med försilvrat monogram på locket låg på bokhyllan. Leila såg att han led varje gång han kastade längtansfyllda blickar bort mot den förbjudna njutningen, medan käkarna malde nikotintuggummi. Det var hjärtat.

-Du undrar varför vi inte skrivit något om det som hände i Blackås? Nja, det är helt enkelt en överenskommelse vi har med polisen. De är mitt uppe i spaningsarbetet nu. Jag tror inte de vill ha en massa löst folk springande där uppe just nu. Jag kommer just från en sammandragning med polismästaren. Det är av spaningstekniska skäl dumt att offentliggöra det här nu. Vi har bestämt att vi inte skriver något tills vi har mer på fötterna.  Tänk dig bara: en massa grönavågare döda uppe i skogen! Vilket liv det skulle bli! Vi kommer att få löpa gatlopp i stockholmspressen och i TV och radio. Precis när turistsäsongen börjar. Det kommer att skada hela länet. Vem vågar åka hit och semestra i sommar om det här kommer ut? Ja jädrar. Och finns de skyldiga kvar i Blackås så vill polisen inte att de ska veta vad vi vet. Det kom förbannat olägligt allt det här, vill jag säga. Som om vi inte hade nog att skriva om just nu. (Han slog ut med armarna, i en uppgiven gest som inte verkade uppriktig.)

Det lät som en anklagelse mot Leila igen och hon tog illa vid sig. Lööw strök sig nervöst över den tunnhåriga hjässan, skämdes lite, slickade den blonda fjunmustaschen och tuggade frenetiskt. Det syntes att han var mycket besvärad, nästan skamsen.

-Vi väntar tills vi har lite mer att gå efter. Dom kan ju lika bra få ligga där i fjöset några veckor till eller hur? Det lider dom ju inte av, om man så säger. Det förstår du säkert Nordmark. Det är inte ditt fel. Det är ju ändå bara vi och polisen som känner till det här. Vi väntar tills de har någon fast för det här, då kan vi gå ut med det. Bättre för oss och bättre för polisen. De har ändå inget att gå på än, det sa polismästaren tydligt. Det är lite pinsamt. Så vi ligger lågt så länge. Så oroar vi ingen.

Han såg att Leila såg förundrad ut. Hon behövde övertygas lite till. Ungdomlig entusiasm, tänkte Lööw, med ett stick i hjärtat.

-Ta det inte så hårt Nordmark, sa han uppmuntrande och vippade nervöst på tårna i träskorna under bordet. Det är inte ditt fel. Du gjorde bra ifrån dig. Men vi fick ju inga bilder, ingenting däruppifrån. Och vi vet ju inte ens om det är mord. De kanske begick självmord? Det vet man ju hur det e med såna där sekter. (Nu var det en ”sekt” plötsligt, tänkte Leila.) Vi måste tänka på deras familjer och anhöriga här uppe. De vill inte hängas ut i pressen. Tänk på de stackars flickornas föräldrar. Polisen ville hinna intervjua grannarna, innan allt slås upp i media. Du vet ju hur lokalradion överdriver allt de får tag i. Kanske hittar de något, teknikerna finkammar området och letar efter bevis däruppe, ett eventuellt mordvapen? Konradsson litar på att du inte heller andas om det här för någon annan. Det är väl underförstått?

Leila funderade vad som skulle hända om hon gick med nyheten till en av stockholmstidningarna? Men då skulle ju bara någon pompös stockholmsjournalist ta all credit. Ett sorts begär efter att själv få skriva om den makabra händelsen grep henne plötsligt.

-Kan jag få jobba med det här, sa hon förhoppningsfullt. Men det hoppet släcktes bryskt.

-Nej för sjutton. Du jobbar med ditt. Turistsäsongen, Nordmark. Det här sätter vi någon erfaren journalist på, David jobbar med det tills vidare. Och du får inte andas ett ljud om det till någon, förstått.

Nu såg Lööw riktigt sträng ut och han dängde handen i bordet onödigt hårt för att ge eftertryck åt hotet. Han var tydligen nervös att Leila skulle börja bråka ändå. Att hon hade någon slags journalistisk takt och ”ambition”.

-Du är inte i Stockholm nu, Nordmark. Här jobbar vi inte som på kvällspressen förstår du. Här måste vi samarbeta med myndigheterna för att få något gjort. Fick ni inte lära er det på utbildningen?

Han såg så stridslysten ut bakom skrivbordet att Leila snabbt föll till föga.

-Självklart. Jag jobbar på med turistgrejen. Jag ska göra mitt bästa.

-Bra Nordmark, sa Lööw lättad. Jag visste att vi skulle komma överens. Nu var han sitt gamla fryntliga jag och han sjönk livsfarligt vägande tillbaka på stolen och la fötterna på bordet igen. Han tuggade frenetiskt och såg längtansfyllt på snusdosan i bokhyllan.

-Ta god tid på dig och gör en bra grej så får du ett helt mittuppslag och framsidan, ska vi säga på fredag?

Leila nickade och vände på klacken.

På eftermiddagen gick hon upp till polishuset och bad att få tala med polisinspektör Konradsson. Den paranta damen bakom disken granskade henne roat, Leila visste att hennes hudfärg och lockiga stora hår alltid väckte uppseende. Konradsson var inte inne. – Du måste vara den nya journalisten på Kuriren, sa receptionisten med de enorma örhängena och log med hela ansiktet. Jag tror att din bil står nere på parkeringen, den är undersökt och klar. Här är nycklarna.

”Undersökt och klar?” Hon undrade om det ingick i polisens rutiner att undersöka beslagtagna bilar, men hon tog nycklarna och gick trappan ner och runt huset till den lilla parkeringen på baksidan. Där stod hennes lilla rostiga älskling,  prydligt genomgången och dammsugen. Leila tog genvägen förbi bensinstationen vid utfarten från stan och körde mot Blackås.

Hon parkerade bilen en bit från huset och gick sista biten till fots. Hundarna inne hos Johansson var ovanligt tysta. Och skulle någon se henne nu så skulle hon lätt bli igenkänd. Hon var ju knappast sån att hon ”smälte in i bygden”.  Hon visste att hon bröt Bernhardssons strikta order att inte ägna sig åt fallet.

Grannen mitt emot Johansson hade 3-4 skrotbilar på tomten och en äggformad gammal husvagn som han verkade reparera på. Cyklar och leksaker låg slängda huller om buller, så det förekom barn också på gården. Inga andra människor syntes till, bara en randig bondkatt som plösligt for över vägen och ner i sädesfältet på andra sidan.

Leila skyndade sig för det annalkande regnet. Hon ville tala med ”kärringen” som ringt, och som bodde i den lilla röda stugan med de många barnen tvärs över vägen. Till sin förvåning såg hon en ung kvinna i fönstret, knappt tjugo. Hon knackade på.

-Kom in, hördes en röst därinifrån.

Det var en ung söt tjej i tjugoårsåldern, i hästsvans och jeans som stod och kokade potatis. Hon tittade undrande på Leila.

-Hej. Mitt namn är Leila Nordmark, jag kommer från Dagbladet i Sundsvall (hon var tvungen att hitta på något). Får jag stiga på?

Flickan såg frågande ut, men Leila steg frimodigt in och satte sig vid köksbordet. David hade berättat att det var så man gjorde, dörren var oftast olåst, man bara steg på, rätt in i köket.

-Du har väl talat med polisen förstås. Ja, jag skriver lite om det här… kollektivet på andra sidan vägen.

-Varför då? undrade flickan misstänksamt och fortsatte skala potatis. Det var bara tre små rum i stugan. Leila såg två småttingar blygt kika in från ett av rummen.

-Är det dina barn allihop, undrade hon förvånat?

-Nej, bara Viktor där, sa flickan och pekade på en lintott på två år. Palle där är dagbarn. Jag har några fler, men dom är sjuka idag. Och så skulptörens Linus. Jag passar honom ibland när Lene är på Daglivs. ”Danskarna” du vet.

Hon pekade på ett spädbarn som satt i en gunga i det andra rummet. Han tittade storögt på Leila under luggen och sparkade med benen.

-Bor du ensam, undrade Leila och började anteckna i blocket?

-Ja, killen stack för ett år sen med en annan tjej till Stockholm.

-Så tråkigt, sa Leila uppriktigt beklagande.

-Äh det var kanske lika bra, sa flickan öppenhjärtigt och verkade inte alltför nedslagen  Byggnadsarbetare. Han var inte mycket att ha ändå. Jag är rätt van att klara mig själv. Vill du ha lite kaffe?

-Ja tack.

Det hade börjat regna. Man såg knappt vägen utanför som det skvalade nedför fönsterrutan. Ingenting varslade om det förfärliga som hänt i huset tvärs över vägen. Ingen avspärrning, ingenting. Det var oroväckande tyst, förutom regnet som forsade utanför. Flickan satte sig vid köksbordet, varm och röd i ansiktet av potatiskoket, som bubblade på spisen. Hon strök tillbaka några ljusbruna slingor av håret som föll ner över ansiktet. Hon var söt tänkte Leila, med skarpa markerade kindknotor i ansiktet, helt osminkad, såg nästan lite samisk ut, eller finsk. Att någon kunde lämna henne vind för våg kunde hon inte förstå, men den äkta hälften kanske fann stugan lite väl trång med alla barnen?

-Var ni gifta, undrade hon medan hon drack det bittra kokkaffet?

-Tok heller. Int’ behövs väl det?

Leila nickade roat, och bestämde sig för att gå rakt på sak.

-Vet du vad som hänt med dom som bodde där på andra sidan, sa hon och pekade med tummen ut genom fönstret.

Flickan skakade på huvudet och tittade bort.

-Ingenting?

-Nej, varför skulle jag veta det? svarade flickan efter en stund. Dom skötte sig själva, jag sköter mitt. Så gör vi här på landet, sa flickan lite surt och reste sig för att titta till potatiskastrullen. (”Jaha” tänkte Leila.)

-Om jag säger att jag tror att dom blivit mördade, vad säger du då?

Flickan rörde inte en min vilket förvånade Leila. Hon bara saltade tyst och målmedvetet i potatiskoket och sneglade ibland på spädbarnet i det andra rummet som jollrade i sin barngungstol.

-Det var en kille här från ortstidningen och frågade också, sa hon lite irriterat. Han sa att dom var ”försvunna” bara.

-Nilsson?

-Nej, jag tror han hette Ericson: Med ”c”och ett ”s”.

-Jaså det var han, sa Leila. Ja vi ska skriva en hel del om det här, så fort polisen blir klar med det tekniska. Vet du nåt så kan du väl berätta. Det kommer ändå fram förr eller senare. Du ringde ju polisen?

-Har dom hittat nåt? undrade flickan avvaktande och vände sig om. Vem som gjorde det menar jag?

-Nej, inte än. Men det kommer säkert fram. Men du låter inte så överraskad?

-Nej, ja kände ju till han dom kallade ”Shejken”. Min kille berättade lite om honom. Jag har hört vad han gjorde med kvinnorna och barnen där. Är han dö nu menar du? (Hon lät nästan förhoppningsfull, men Leila var tvungen att göra henne besviken.)

-Nej bara en av kvinnorna och två flickor tror jag. Tror du det var ”Shejken” som gjorde det? Du hade hört… ?

-Nej jag vet inte… hur ska jag veta…nej förresten, det verkar ju inte klokt, det var ju hans egna döttrar. Hade dom blivit rånade?

-Nej jag tror inte det. Det verkar ju väldigt konstigt alltsammans. Jag menar, du är väl hemma här hela dagarna, du borde väl sett nåt. Och ”Shejken” och de andra två kvinnorna är förresten försvunna.

-Jahaja, sa flickan och fortsatte ägna överdrivet intresse åt potatisen med ryggen demonstrativt vänd mot Leila. Det syntes att hon inte ville tala mer om det. Leila kände att flickan  visste mycket mer än hon ville säga. – Stackars flickor, sa hon uppgivet och fortsatte röra i grytan.

-Har polisen varit i kontakt med din kille? Om vad han vet?

Flickan ryckte till när hon hörde ett skrik och bråk från rummet bredvid. Leila fick dricka sitt svaga långkokta kaffe i fred. Hon betraktade en reproduktion av ”Grindslanten” på den blommiga tapetväggen.

När flickan kom tillbaka verkade hon väldigt nervös.

-Jag har nog inte tid mer nu, sa hon undvikande och strök håret åt sidan och bakom örat. Jag måste fixa lite mat innan dom kommer och hämtar Linus. Jag tror inte jag kan säga nå mer nu.

-Hur var dom som grannar tycker du, försökte Leila?

Flickan tittade ut mot vägen som om hon väntat få se någon av dom döda dyka upp på vägen. Konstigt. Om dom bara stått där, alla tre flickorna? Som spöken.

 Leila fick en känsla av att flickan var väldigt nervös för något. Det hade slutat regna, det rann regndroppar nedför fönsterrutan Flickan såg plötsligt väldigt trött och ledsen ut. Hade hon verkligen inte lärt känna någon av kvinnorna i huset. Någon av flickorna, tänkte Leila? I samma ögonblick såg hon en polisbil köra ut från grönavågarnas gård och svänga ner på vägen. Den var civil, men det var inte Konradssons Corolla. Var hade hon sett den bilen förut? Nere på byn? Tänk om dom fick syn på hennes Volga nu?

-Jag har inget att klaga på, absolut inget, sa flickan och började demonstrativt duka bordet. Dom märktes sällan av.

-Nejnej, sa Leila. Det var inte så jag menade. Ja, jag ska väl gå då. Du, förresten, om du ringer Aftonbladet och tipsar dom så får du nog en bra slant för det. Bara som ett tips alltså. Tänk på det.

-Jag anade ju att något skulle hända, sa flickan och hällde upp rykande potatis i en stor skål. Det var så tyst där länge. I flera veckor. Lite spöklikt. Jag trodde dom hade åkt allihop, utan att säga adjö, men Susanna… Ja jag har ringt både tidningen och polisen flera gånger och frågat men de har inte gjort något alls. Fast dom vetat vad som pågått där borta förstås Och nu är det försent. Jag förstod nästan att det var något allvarligt som hänt. Stackars Susanna. (Nu lät det som hon skulle börja gråta).

Småpojkarna började bråka igen därinne. Leila följde efter flickan.

-Vilka har du talat med? Kände du Susanna? Vad sa hon? Du menar att hon inte skulle åka utan att säga adjö…

-Jag tror han hette Botvidsson, en äldre polis, som var här. Ja och den där Ericson på tidningen förstås. Men nu måste du gå. Snälla. Jag ska ge barnen mat. Gå nu snälla, jag har inget mer att säga.

-Har någon varit här och hotat dig att hålla tyst. Polisen?

Hon svarade inte, hon såg faktiskt rädd ut, och Leila insåg att det var dags att dra. Hon tackade för kaffet. När hon gick ut hörde hon flickan låsa efter henne med ett ljudligt skrammel. Leila förstod att friden och den gamla grannsämjan för alltid var försvunnen från Blackås nu. Nu skulle nyheten vara ute fortare än kvickt, och det hade hon hjälpt till med. Alltid något

På vägen hem tänkte hon på den tredje flickan. Det var ju tre flickor på fotografierna på byrån i sängkammaren på övervåningen. Enkelt klädda, osminkade, ledsna, allvarliga och samtidigt oskuldsfulla ansikten, med rakt mörkt hår. Shejkens ”döttrar”? Hon undrade vad som hänt med den tredje flickan, hon som såg lite äldre ut än de två andra. Om hon nu var bortrövad, kanske kidnappad, drogad, kanske våldtagen? Tanken upptog henne hela vägen tillbaka till centralorten.

Shejken

en kriminalberättelse

kapitel sex (torsdag)

Kriminalinspektör Tage Konradsson hade knappt slagit upp ögonen, och dåsig av de sömntabletter han alltid tog innan han gick till sängs slagit på radion, förrän han hörde den nitiska kvinnliga journalisten på lokalradion meddela att tre döda personer hittats nedgrävda på en gård i Blackås, tio mil nordväst i kommunen. Han satte sig upp i sängen och stack fötterna i fårskinnstofflorna och gnuggade förvånat ögonen.

Lokalradion rapporterade att tre kroppar hittats gömda på logen till en gård i Blackås. Enligt de knapphändiga uppgifterna som journalisten fått av polisen så rörde det sig om en kvinna, Lova Nyrén, 45, och två tonårsflickor, Jeanette Nyrén16, och Rosmari Finnström, 15.

Fyra personer från det så kallade ”hälsokollektivet” i Blackås saknades. Kollektivets ”ledare” sedan många år, den sextioårige Karl-Erik Petrus, två kvinnor, Berit Schäfer, 55, och Johanna Finnström, 46. Dessutom saknades Johanna Finnströms dotter Susanna, 17. De hade nu efterlysts av Interpol. Länskriminalen var också underrättad och skulle skicka förstärkning.

Kollektivet hade funnits i kommunen sedan 1970-talet, de senaste tio åren uppe i Blackås. Man hade tidigare ägnat sig åt hälsokost, olika terapeutiska metoder, skönhetsvård, massage och yoga, och också givit så kallade kurser i ”personlig frigörelse”. Man hade även ägnat sig åt ridhästar och fåravel, en verksamhet som länsstyrelsen dragit in på grund av vanskötsel av djuren. Det framgick av journalisten att Karl-Erik Petrus, som också var en känd konstnär i kommunen, var omstridd på grund av sin annorlunda livsföring. Många var missnöjda med hans verksamhet, klagomål hade ofta framförts av andra ortsbor, men detta var innan man flyttat från centralorten och ut till Blackås. Därefter var hans verksamhet ganska obetydlig och lite var känt om de senaste åren.

-Sådärja, tänkte Konradsson och masade sig upp ur sängen. Nu är fan lös på riktigt.

Han mindes liken i plastsäcken, de döda kvinnornas ansikten. Fy fan va skitigt. Förstrött skar han en söt limpskiva i köket och bredde messmör på. Med rörelser han gjort tusentals gånger tidigare började han koka kaffe och tog fram tillbringaren med fil. Han bröt en skiva hårt tunnbröd och strödde långsamt över filen, som snö. Han undrade vem det var som läckt den här gången? Han hade verkligen trott på att den långa negerjäntan skulle hålla tyst. Vilket jävla liv det skulle bli på Lundin nu. Och Bernhardsson.

Surmulet smuttade han på sitt kokkaffe och bet i sin limpskiva, medan han förstrött betraktade invandrarbarnen som lekte på gården utanför. Obekymrat klättrade de i klätterställningarna och gungorna, oroligt bevakade av sina mödrar, som alla levde på bidrag från stat och kommun. Kommunen hade en flyktingförläggning och många av invandrarna blev sen kvar som grannar till Konradsson utan att få jobb. Tänk vad livet kunde vara enkelt för vissa, tänkte han och stoppade sin pipa.

Det gick bara tre minuter så ringde telefonen. Det var Bernhardsson. Konradsson kastade ett öga på klockan, den var halv nio. Med ålderns rätt tog han numera nästan alltid sovmorgon.

Han hörde hur chefredaktören la in en extra stor prilla snus innan han började gorma.

-Jag hade Nordmark här alldeles nyss. Hon bedyrade att det inte är hon som läckt det här till lokalradion. Förresten står det redan på Aftonbladets webbsida, men den har du förstås inte läst heller! Så nu är det ute över hela Sverige! Herregud! Och turistsäsongen som snart börjar!

Konradsson försökte andas djupt och lugnt innan han tog till orda.

-Lugna dig nu Jan, för höge farao. Det här kommer att ebba ut om ett par dar. Tro mig. Dom vet inte mer än vi, eller hur?

-Nej men det är illa nog. Vi får för fan se till att inget mer kommer ut nu. Nu måste vi ju skriva något till imorgon i tidningen. Fan vi får ju stå här som fån! Va ska vi skriva tycker du? Och vem fan är det som har läckt till pressen? Vem i helvete!

-Lugna ner dig Jan, försökte Konradsson gjuta olja på vågorna. Han kunde se den långe Bernhardsson, nyss hemkommen från partikongressen i Göteborg, storma runt i rummet så banden av Nationalencyklopedin darrade i bokhyllorna. Konradsson måste le åt alltsammans. Vilken nesa för Bernhardsson att bli bräckt av den där uppnästa feta tjejen på lokalradion! Han försökte låta stadig och betryggande på rösten.

-Du, jag kan ge dig något att skriva om. Vi har knipit och anhållit en av ryssarna som brukade köra där uppe och handla med fulsprit. Han har rört sig mycket i Blackås genom åren. Det kan faktiskt röra sig om rånmord. Det kan ni spinna vidare på. Alltid något. Ja du vet melodin: Alla dessa jävla invandrare som stryker kring här och förpestar tillvaron för vanligt hederligt folk. Det brukar ju sälja eller hur?

Det blev förvånat tyst i andra änden på luren.

-Jaha du. Jaha. På det viset. Ja, vi får väl gå lite varligt fram då. Vi vill ju inte verka främlingsfientliga Tage? Var har ni för bevis för det då?

-Nja, bland annat hittade vi ett smycke som vi tror tillhör Johanna Finnström i den beslagtagna ryssbilen. Och lite fingeravtryck, hår och sånt. Vi ska försöka klämma ryssen lite mer. Tala med åklagaren du. Han är insatt. Jag är säker att det blir häktningsförhandling i eftermiddag.

-Javisst, ja det ska jag göra. Jag skickar Lööw. Men vem fan

-Som läckt? Jag har mina misstankar. En viss ung dam uppe i Blackås som har något att förklara för mig tror jag. Men lämna det åt mig. Det här kommer att storma över snart, tro mig. Turistsäsongen börjar ju snart. Var glad!

-Jag hoppas du har rätt Tage. Verkligen. Ska jag skicka över Nordmark till dig med en gång?

-Ja, det kan du göra. Om en timma. För en avhyvling. Hennes ryska rishög har ju också synts i Blackås, fast vi uttryckligt sa att hon skulle hålla sig därifrån. Jag tror hon ska få lite pisk hon också när vi ändå håller på! Hon verkar alldeles för styv i korken tycker jag.

-Jaja, det är bra Tage. Alltid något. Men ta det lugnt nu. Ja jag skulle naturligtvis ha lyssnat på Leif. Lööw var emot att vi skulle ”mörka” det här från första början. Nu får vi stå vårt kast. Satan också! Och vi gjorde absolut klart för Nordmark att hon skulle hålla sig borta från det här i fortsättningen, det lovar jag dig. Stensäkert. Jävla brud, hon ska få skriva sportreferat i fortsättningen, vi är ont om folk där. 

-Jaja, nu är det som det är, sa Konradsson nyktert och började ledsna på samtalet. Han hörde Bernhardsson ta ut snusen och släppa den i papperskorgen av metall med en smäll. Skicka upp den där långa jäntan till mig så ska jag tala förstånd med henne. Jag hör av mig Jan.

Han la på luren, trött på den malande chefredaktören och hans gistna skuta till dagstidning.  

Det där ”rysspåret” var väl inte mycket att gå på i själva verket, men tillräckligt för att Bern- hardsson skulle hålla sig lugn några dagar. Och kvällspressen. Lundin skulle få hålla en press-konferens, det var säkert. Han var oändligt glad att han slapp vara med på det spektaklet. Och ryssen kunde dom antagligen hålla kvar några dagar i brist på bevis, som ”skäligen misstänkt”. Tills Aftonbladet och Expressen gav sig av. Från ortsborna skulle dom ända inte få ut något utom spekulationer.

Konstigt att dom inte sa något om bruksdisponent Erik Göthe i lokalradion? Den kopplingen kanske dom inte hade ändå? Johanna Göthe. Johanna Finnström. Johanna Petrus ja. Han upprepade namnen för sig själv och smakade på dom medan han stänkte lite vatten i ansiktet och under armhålorna från kökskranen. Fast det var ju längesen. Göthe hade nog sina tentakler ute nu, dom letade febrilt, tänkte han konspiratoriskt och slevade långsamt i sig sin tallrik långfil med tunnbröd. Så klädde han sig, oändligt långsamt och omständligt, tittade till invandrarbarnen ute i lekparken en sista gång, med de beslöjade knubbiga mammorna som pratade med varandra på ett obegripligt språk, som lät som en saga ur Tusen och en natt, innan han började färden nedför de ledstångsförsedda trapporna i hyreshuset och anträdde den vanliga fotfärden till polisstation, den här dagen precis som tusen och åter tusen dagar tidigare. Någon vidare lust att gå till jobbet hade han aldrig haft. Men det var ju ett jobb, som Botvidsson brukade säga, och ett jobb skulle ju skötas det med.

På polisstationen rådde spänd förväntan. Lundin, Ekselius, Klang och teknikern Erik Oskarsson, en smal kille i träningsoverall, stod utanför förhörsrummet och lyssnade i en högtalare. Genom fönsterrutan såg man den ryske sjömannen som sålt Volgan till Leila, han talade på bruten engelska, det lät obegripligt. Han var blodig i ansiktet. Botvidsson hade redan gett honom några rejäla örfilar såg Konradsson.

-Har han sagt nåt?

-Nja, det är svårt att förstå vad han babblar om, sa Lundin bekymrat. Han har sålt en del saker till Shejken i Blackås, bland annat hittade vi anabola i hans kajuta på båten nere vid sjön. Och massor med någon sorts potensdrivande Viagrakopia. Gick säkert bra där uppe hos gubbarna i Blackås.

Pang! Så fick ryssen en örfil till av Botvidsson. Huvudet for som en jojo i förhörsstolen, som vippade bakåt. Han fortsatte babbla på, gråtfärdig redan.

-Har du ringt efter en tolk? undrade Konradsson likgiltigt.

-Det kommer en från Umeå i eftermiddag, sa Ekselius och såg också bekymrad ut, förmodligen var han lite rädd för ryssens hälsa. – Fan att det ska va så långt. Konstigt nog ville han inte ha någon advokat. Konradsson frågade inte ens varför en grobian som Botvidsson var därinne, och inte poliskommisarie Ekselius. Men Ekselius skulle lämna skutan snart, och Lundin ville ha det så.

-Ni har väl sagt att han har rätt till det? På ryska?

-Jojo självklart. Men ryssen vill nog bara rädda sitt eget skinn just nu. Utvisar vi honom så får han väl bara ett nackskott i Murmansk när han kommer dit. Synd att vi inte förstår vad han säger.

De avbröts av Doris som anmälde ”den där utländska tjejen från tidningen”.

-Hon är min, sa Konradsson snabbt. Ursäkta mig.

Han skyndade sig att lotsa in Leila på sitt rum, och såg till att hon var utom syn- och hörhåll från förhörsrummet.

-Ja du vet väl att vi hittade spår i din bil efter ryssens härjningar uppe i Blackås, sa Konradsson myndigt och satte sig bakom skrivbordet. Så går det när man handlar med svarabörshandlare. Leila lät han bli stående i förhörsställning framför bordet.

-Han … är tydligen anhållen, sa Leila och vägde på fötterna. Jag hörde förresten på tidningen att den här Johanna Finnström har varit gift med disponent Erik Göthe, och att Göthe, som ju äger tidningen ville att det här skulle ”tystas ner”? (Hon var inte lite fräck, tänkte Konradsson ilsket. Hur understod hon sig stå här och anklaga …)

-Behåll dina spekulationer för dig själv. Jag hoppas Bernhardsson kollar vad ni skriver nu, så vi slipper alla grundlösa tidningsspekulationer Nordmark. Förresten sågs din bil uppe i Blackås i går också. Det gör dig ju misstänkt? Var du där?

-Nej, jag svär, sa Leila fräckt. Det … måste varit någon annan. Jag har förstått att ryssarna sålt en hel del Volgabilar och annat också där uppe. Jag såg förresten en på tomten mitt emot Johanssons hus, vem är det som bor där?

-Det är ett socialfall som heter Vergin. En typisk rättshaverist kan man väl säga. Lite knäpp i huvet. OK jag kan väl inte bevisa att du varit i Blackås då. Tur för dig, flicka lilla.

-Kalla mig inte för ”flicka lilla”. Jag har väl rätt att köra var jag vill, svarade Leila sturskt  och såg ner på Konradsson som tände till.

-Ja men inte där uppe. Vi vill inte ha journalister springande där nu när vi ska göra tekniska undersökningar. Det får du acceptera. Och det vet jag att Bernhardsson sagt åt dig. Är du uppstudsig en gång till åker du på en omgång smörj ta mig fan, jänta, så stor du e. På bara arschlet!

Leila var nästan huvudet högre än den lille Konradsson, men hon gapade ändå av förvåning.

-Va? Är det ett hot?

-Ta det för vad du vill, sa Konradsson ilsket. Jag är på dåligt humör idag. Och du ska inte tro att du är nåt bara för att du kommer söderifrån. Som något annat herrskapsfolk! Och nu är vi skitförbannade ska du veta för någon har tydligen ringt storstadspressen, så nu har vi snart hyenorna från Stockholm här också med sitt dravel mitt i turistsäsongen. Och länspolisen. Jag hoppas vid Gud inte att det var du som läckte det här!?

-Det har jag redan sagt till Bernhardsson. Va… varför skulle jag göra det? Ringa en konkurrerande tidning? Men det verkar som om ni samarbetar ovanligt bra med tidningen här i stan. Det är ju rena vänskapskorruptionen er emellan.

-Om du bara anade, sa Konradsson och log spydigt mot Leila, som fortfarande stod framför bordet i givakt. Det var bara den stora munnen med de mörka tjocka läpparna som rörde sig.  – Men nu vet du vad som gäller. Du lägger dig inte i polisens arbete. Då får du med mig å göra. Och Bernhardsson håller också ögonen på dig. Du skulle bara få skriva sportreferat nu, sa han. Det borde väl lära dig lite hyfs. Det här är inte Stockholm fattar du, här gör man som man blir tillsagd.

-Ja jag vet. Här ”samarbetar” vi, sa Leila med illa dold ironi. Och håller tyst!

-Jaja, skämta du jänta, sa Konradsson trött och tog upp sin pipa. Han såg att hans hot inte bet på den långa negressen. Konstigt. Han gillade trots allt på något sätt den här sturska jäntan. Hon var tuffare än han trott från början. Tog initiativ. Men bara så länge hon höll sig borta från själva utredningen så var han nöjd.

-Låt mig inte stöta på dig uppe i Blackås en gång till bara, sa han surt och började stoppa pipan. Då svarar jag inte för vad som händer. Jag har varnat dig, kom ihåg det. Fem mil in i landet är laglöst land, vi hinner aldrig dit om det skulle hända något. Det är inget ställe för en stockholmsflicka som du. Passa dig! Vi vet inte var Shejken Petrus håller hus nu heller.

Det var hot igen, tänkte Leila. Nästa gång tar jag med mig bandspelaren och bandar honom. Gubbjävel. Men hon valde att tiga och försöka se lite ångerfull ut.

Plötsligt reste sig Konradsson. Någon hade ropat därute. ”Ryssen har svimmat!” hörde hon. Konradsson skyndade ut och Leila såg sig omkring. På ett mindre bord stod en dator, en gammal, liten fyrkantig Mac, som Konradsson haft stående oanvänd sedan 1985. Bredvid låg en grå diskett till museiföremålet, märkt ”Blackås”. Leila visste inte varför hon gjorde det, eller vågade, men hon stoppade den i fickan. I nästa ögonblick dök Konradsson upp i dörren.

-Jag hinner inte prata med dig mer nu Nordmark. Vi har annat att sköta just nu. Vi ses!

Hon lämnade snabbt rummet, men hejdades precis vid dörren ut av Konradssons röst.

-Nordmark! Kom hit ett tag! Leila stannade upp och vände på huvudet, blöt av svett över hela ryggen, där linnet klibbade under jeansjackan. – Det låg en diskett bredvid datórn (han betonade den andra stavelsen i ordet). Du har väl inte tagit den händelsevis va?

Hjärtat stannade nästan i bröstet på Leila. Hon såg Konradssons tunnhåriga ansikte med stubbmustaschen sticka ut från hans rum och hon slog ut med armarna och försökte se oskyldig ut. Inte visa nervositeten. Nu fick det bära eller brista.

-Nejnej, jag har inte rört någontingr. Jag lovar! Leila märkte hur hon andades häftigt och blev röd i ansiktet av svett. Det måste synas! Hon hoppades att hon låtit övertygande. Annars skulle nog Konradsson sätta sitt hot i verket fortare än kvickt. ”På bara arschlet!” Disketten brände i jeansbakfickan som borde ha smält av hettan mot skinkorna. Hon hörde Konradsson svära inifrån sitt rum.

-Fan, jag är säker på att jag la den brevid datórn! Jävlars faan.

Leila nickade kort åt Doris i receptionen och försvann snabbt ut genom dörren på lätta fötter. Saved by the bell, tänkte hon..    

Tillbaka på tidningen träffade hon David Nilsson, och de satte sig för att ta en fika i fikarummet, där var och en hade sin egen trygga keramikmugg med namn på. Leilas var märkt med ”vikarie”.

-Dom har tagit in ryssen, sa han upplysningsvis. Han är anhållen tills vidare. Han har tydligen bekänt både ett och annat.

Leila sa inte vad hon tänkte utan bytte ämne.

-Ja, jag blev hotad, två gånger till och med, att hålla mig borta från Blackås. Annars skulle jag få ”smörj” sa Konradsson. På ”arschlet”! Jag trodde jag hörde fel. Det lät inte som han skämtade heller. Är det så polisen arbetar här i stan?

-Ja tyvärr ligger det nog något i det. De har minst tio anmälningar för misshandel på sig bara de sista åren. Men det resulterar ju bara i en internutredning som aldrig leder någon vart. Svårt att få folk att jobba här uppe som du vet. Så du bör nog hålla dig borta från Blackås i fortsättningen Leila, det är ett gott råd. (Han verkade inte skämta han heller.)

-Polismisshandel?

-Ja, kalla det vad du vill. Men du måste börja fatta att det här är obygden Leila. Det här är inte Stockholm, inte ens Sundsvall. Det är Norrlands inland. Här har dom inte avskaffat husagan heller, tro inte det. (David försökte le som om han sagt något roligt.)

-Nej jag har förstått att det inte är ”Stockholm”. Men det är väl Sverige ändå? Jag trodde svensk lag gällde här också?

-Jo, men så länge ingen anmäler det så. Vad ska man göra åt det? Och ungdomsbrottsligheten är väldigt låg här, så något har det väl hjälpt, sa David och blinkade igen lite överslätande åt Leila. – Den där Botvidsson är ett riktigt råskinn säger dom. Ja, det är Konradssons kollega. Pensionsmässig han också. Det blir nog bättre när dom slutar får man hoppas.

Leila visste inte vad hon skulle svara längre. Hon insåg att tiga var bästa försvar.

-Ja, ger dom sig på mig så kommer jag inte att hålla tyst om det, det kan du lita på. Herregud vilken avkrok jag hamnat i. Att du står ut?

-Man vänjer sig, sa David saktmodigt, blinkade lite flörtigt  och smuttade på det ljumma kaffet. Och jag tror inte du behöver vara rädd för att få ”smörj” Leila, dom försöker bara skrämmas. (Han blinkade lite flirtigt igen och Leila insåg att han såg rätt bra ut. Trots allt.) Förresten, känner du till ”Gambrini orden”?

-Nej.

-Det är en sorts herrklubb där alla karlar av betydelse är medlemmar här i stan. Grundades på en gymnasieskola nere i Umeå en gång för länge sen. Där fattas de riktigt viktiga besluten tror vi. Både Bernhardsson och polismästare Lundin är medlemmar. Och kyrkoherden och åklagaren och apotekaren och chefsläkaren och alla andra gubbar här i samhället. Lite som en frimurarorden, fast mer lokalt.

-Men varför skriver ni inte omdet? undrade Leila förundrat.

-Skriver? Tja, disponent Erik Göthe, som är huvudägare i massafabriken här, vår enda större industri, är högsta hönset i herrklubben. Därför skriver vi inte om det förstår du. Men det här uppe i Blackås är också känsligt, det förstår du nog. Den där Johanna Finnström som försvunnit var ju gift med Göthe innan hon blev frälst av Petrus och hans anhang. Fast det är länge sen nu. Hennes döttrar var också med i sekten. Tacka fan för att Erik Göthe inte vill ha ut det här i media nu.

-Tror du Erik Göthe är inblandad i det här då? sa Leila förbryllat.

Redigeraren, den närsynta Petra hade plötsligt dykt upp från övervåningen och hört vad David sagt.

-Det är väl inte troligt att Göthe varit med och mördat sin egen dotter? sa hon på sitt snusförnuftiga sätt under luggen och de runda glasögonen. Jag har talat med hon Erneback på lokalradion som gjorde inslaget i morse. Hon hade fått för sig att båda flickorna Finnström var Petrus döttrar, men det stämmer ju inte. Rosmari Finnström, som är död, var Petrus dotter med Johanna Finnström. Susanna Finnström däremot är Göthes dotter och hon är väl fortfarande i livet, eller? Susanna är ju försvunnen. Så Göthe kanske har något med saken att göra trots allt. (Petra föreföll ovanligt intresserad.)

-Det var ju en jätteskandal när Finnström lämnade fabrikören och flyttade ihop med Petrus, en långhårig hippie som målade och spelade fiol och gitarr och älskade att gå omkring i folkdräkt, sa Petra och försökte klarlägga historien för den förvirrade Leila. Det var på 1970-talet. Hon tog med sig Göthes dotter, hon fick vårdnaden om henne, konstigt nog. Rätt tragiskt egentligen. Göthe gjorde allt för att förhindra det. Men han var fortfarande bara vice VD på den tiden. Och lagstiftningen stödde modern till 100 procent. Pappan Roland Göthe som var VD i koncernen var aldrig förtjust i Johanna heller.  Han ville mest bli av med både henne och barnet. Hon var ju redan lite hippie och hade rökt braj och dansat näck på spelmansstäm-morna, där Petrus brukade dyka upp. Han visste nog vad han gjorde. Hon var hans passersedel mot toppen här i länet, skulle man kunna säga.

-Så var det säkert, sa Petra torrt. Men jag tror att Erik Göthe säkert skulle vilja se hela det där kollektivet försvinna från jordens yta, bara han kunde. Undrar var resten av sällskapet tagit vägen? Kanske ligger dom nergrävda däruppe också, vad tror ni?

Det blev tyst en stund. Petra drack sitt kaffe under nedfälld lugg medan den plikttrogne David försökte se ansvarsfull ut när diskussionen började spåra ur.

-Spekulationer, sa han. Och allt vi skriver ska Bernhardsson och Lööw fingranska det vet ni ju. Du har läst för mycket ”shejkromaner” Petra. (Han smålog lite överlägset åt skämtet. Satte henne på plats. Leila undrade om Konradsson skällt ut en manlig journalist så där. Knappast.)

-Jag tror Göthe ville hämnas, sa Petra, dold under det nedfallande håret. Han hatade de där grönavågarna. Skulle du vilja att din fru försvann med en sån där landsbygdscasanova David?

Leila hade aldrig hört Petra prata så mycket. Det var som att dra ur tappen ur en sprängfylld tunna vatten. Varför var hon så intresserad? Tydligen gillade hon både dåliga deckare och byskvaller.

-Varför kallades han ”Shejken” undrade Leila?

-Gissa, sa David och såg menande ut. Han böjde sig fram och sänkte rösten. – Han hade ”makt” över kvinnorna. Power. Fick dom till vad som helst. Han var väldigt snygg för tio-femton år sen. Målade tavlor, spelade fiol. Såg ut som en farlig tattare, med sitt mörka lockiga hår. Säkert permanentat. Muskulös och barbröstad. Det gick hem väldigt bra här uppe i bygden. Hur många kvinnor tror du passerat revy hos det här ”hälsokollektivet” under tjugofem års tid Leila?

-Nä, vet du? sa Petra.

David såg hemlighetsfull ut och verkade vilja hålla sina åhörare på halster. Han tog en kaka från Lisa Kvists kakburk och förberedde sig. Inifrån sportredaktionen, där det alltid luktade cigarettrök, utbröt plötsligt en palaver. Det var den långa eleganta sportjournalisten Pernilla, en trettioårig kurvig tjej som de påstod var på väg till en stor dagstidning i Stockholm. Leila hade beundrat hennes tajta jeans och åtsittande dekollterade blusar och dyra läderstövlar och förstod att utseendet inte var oväsentligt när det gällde att slå sig fram som kvinnlig journalist i mediavärlden. Men Pernilla hade också skinn på näsan.

Nu skällde hon ut den unge sportchefen Simonsson för att de hade rökt inne på sporten igen, och sedan hon öppnat fönstret på vid gavel och tvingat både Simonsson och hans kollega att fimpa klapprade hon ut på sina högklackade boots. Alla karlar som nu samlats i fikarummet vände sig om efter henne som på kommando: Sten Andersson fick kaffesump i skägget och fick pipan som han torrökte i halsen så han började hosta, travreportern Hasse försökte böja sig ner och låtsas knyta skorna för att få bättre insyn i Pernillas bortflyende jeansbak, men det var bara den alkoholiserade Roffe Bengtsson som visslade till och hojtade ”Heja Pernilla! Ge dom jävlarna!” medan dörren bakom hennes märkesjeans slog igen med en smäll.

Leila svalde alla upprörda feministiska känslor. ”Gilla läget”, det var det som gällde. Andas lugnt. Det här var en strid hon aldrig kunde vinna. Och Pernilla hade för övrigt inget emot att karlarna vände sig om efter henne, det visste hon från personalfesten.

När Pernilla försvunnit återgick allt till det normala runt fikabordet. Bara den lille prydlige Lennart Ericson i sin eleganta krämfärgade vårkostym verkade obekymrad över vad som hänt och fortsatte noggrant fila på sina naglar medan han läste dödsannonserna i tidningen.

David böjde sig fram igen och viskade.

-Det är säkert hundra fruntimmer från trakten och andra ställen runt om i Sverige som varit där hos Petrus genom åren. Dom säger att han har en massa barn på bygden också. Söker polisen efter en mördare så finns det nog en hel del tänkbara kandidater.

-Du tänker kanske inte på att Petrus inte är död, i varje fall inte än, sa Petra som också blivit sitt nyktra jag igen. Vi kanske inte ska börja spekulera än sa du alldeles nyss.

David såg besviket på henne.

-Glädjedödare. Men jag tror det finns mycket ouppklarat här, tänk om vi kunnat få gräva i det på riktigt. Smaskens. Tjugo års pippande i Hissjö och Blackås som polisen får gå igenom. Hur många svartsjuka karlar och äkta män som helst. Och alla anmälningar dom fått genom åren. Stackars Konradsson. Dom vill säkert sätta fast de där ryssarna nu, så fort som möjligt. Lita på det!

-Jaja, sa Petra och verkade vilja återgå till arbetet på övervåningen. Men frågan är ju var Petrus och Schäfer och Finnström tagit vägen? Var passar ryssarna in i det pusslet? Tror du dom är kidnappade? Vit slavhandel kanske? I Murmansk?

-Jag hörde också att länskrim ska ta över nu, sa Leila och bet i en finsk pinne. Att det kom ut i Aftonbladet var väl droppen, eller hur?

-Ja, stackars polismästare Lundin. Och snart har vi kvällstidningsreportrarna här. Konstigt att dom inte dykt upp än? Det blir väl inslag på TV ikväll säkert?

-Ska du skriva något  nu då? sa Leila till David, lite väl beundrande märkte hon själv.

-Ja, jag måste ju. Jag och Ericson ska skriva huvudartikeln till imorgon. Ikväll blir det sent, lita på det. ”Högsta beredskap”.

-Stackare, ska du jobba med Ericson, sa Petra och sneglade på den lille prydlige lokal-reportern, som just reste sig, noggrant och värdigt vek ihop dagens tidning som han stoppade under armen, och släntrande gick bort med sin kaffemugg till pentryt.

Han verkade också ha fått en ny resning i hållningen, nu när han äntligen fick skriva om ”stora saker”. -Ja, önska mig lycka till, sa David tungt och reste sig. Det kan jag behöva. Han försvann i rask takt ut efter den avmätt promenerande Ericson. Lennart Ericson var ju mest van att flanera på konstutställningar, och ingen hade för övrigt någonsin sett honom springa, han ”promenerade”, alltid lika vårlikt välklädd och elegant.

-Det här med dom här ryssarna, sa Leila och vände sig mot Petra.. Tror du på det?

Hon ryckte på axlarna.

-Ja, dom har ju alltid funnits här i trakterna och sålt svartsprit och cigarretter. Och plockat blåbär och svamp på höstarna. Men längre har dom väl aldrig sträckt sig så vitt jag vet. Det låter tunt, tycker jag. Varför just nu?

Hon reste sig och gick bort med sin mugg till diskstället och sköljde den energiskt. Hon var liten och nätt, i foträta skor, ljusa fina chinos och pannlugg. Leila tyckte hon var söt och kom på sig med att längta efter Erika, flickvännen hon lämnat kvar i Stockholm.

På lokalradion på Leilas arbetsrum rapporterade den energiska reportern Suzanne Erneback om senaste utvecklingen i Blackåsfallet. Länskriminalens tekniker väntades upp på eftermiddagen. Tydligen hade man mer eller mindre underkänt polismästare Lundins egen utredning. Polisen hade sökt igenom hela gården nu utan att finna några spår. Överraskande nog hade den ryske sjömannen Vassilij (ohörbart efternamn) omhäktats, främst i syfte att kunna kvarhålla honom i häktet ytterligare några timmar. Annars tydde inget på rånmord. Inget verkade saknas på brottsplatsen. Å andra sidan visste ingen om där funnits pengar eller värdeföremål, men kollektivet i Blackås hade levt ett helt icke-materiellt liv, vilket var allmänt bekant. Kvinnorna använde för övrigt aldrig smycken eller makeup. Datorn var kvar. Allt enligt den i Leilas tycke lite allt för trosvissa Suzanne Erneback.

En rysk bil hade synts i Blackås ett flertal gånger, vilket också framkommit i förhören med sjömannen Vassilij någonting. Leila tänkte på att hon själv kört i Blackås, kanske i mördarens bil? Ytterligare två ryska sjömän hade anhållits och tagits till förhör. Deras pråm, som skulle avseglat ner för älven till Finland med metallskrot, låg kvar nere vid kajen för en genomgång av polisen.

Ingenting om Leilas inblandning, och ingenting om den saknade Johanna Finnström-Göthe, och dottern Susanna. Hade det varit en maktkamp mellan Shejkens olika kvinnor, tänkte Leila konspiratoriskt. Hade Finnström och den äldre Berit Schäfer avgått med segern? Men barnen? Vem mördade tonårsflickor? Och.vad var Karl-Erik Pettersson-Petrus för en människa egentligen?

Plötsligt stegade Lööw in.

-Gå ner på sporten Nordmark. Snacka med Sunesson, han är ensam hela veckan. Pernilla har fått ledigt några dar.

-Men jag vet ju inte ens hur en fotboll ser ut ? försökte Leila bevekande.

-Du lär dig flicka lilla, var Lööws enda sura kommentar.

Där kom det igen, tänkte Leila hatiskt: ”Flicka lilla”. Hon var ju för fan längre än de flesta på den här jävla redaktionen av intellektuella, renrasiga dvärgar.

Shejken

en kriminalberättelse

kapitel sju

När Leila ensam gick på lunch på populära Folkets hus restaurang stötte hon åter ihop med polisinspektör Konradsson. Han hade hängt sin sportjacka och den lilla jägarhatten på en musikanläggning vid scenen. Först tänkte Leila surt ignorera den lille kriminalaren, som tack för senast, men sedan ändrade hon sig. Hon närmade sig och försökte inta en ödmjuk och undergiven attityd, som hon förstod förväntades av henne.

-Får jag slå mig ner?

-Jaså är det du Nordmark, sa Konradsson som om ingenting hänt, och slickade den lilla stubbade mustaschen. Han såg ut som en ensamvarg, verkade inte vara långsint, och hans små pigga grisögon under den fårade pannan plirade riktigt vänligt mot den långa Leila. En gul och blå majblomma lyste i kavajslaget.

-Hur går det med ”rysspåret”, frågade Leila inledningsvis och ställde sin bricka med oxjärpar och lingonsylt på det lilla runda bordet.

-Vi får väl se, sa Konradsson förteget och nöp upp den sista klicken brun sås med en brödbit. Han drack ur sin pilsner och fingrade på pipan, men lät till slut bli att tända den.

-Jag går ut och sätter mig i solen på pensionärsbänken, sa han och blinkade till Leila. Kom ut och gör mig sällskap om du har lust sen, jänta. Jävla påfund det här med att man inte får röka på restaurang längre, det är ju inte klokt, grumsade han och reste på sig. Leila undrade vad som fått den lille kriminalaren att bli så beredvillig så plötsligt?

-Den där killen du köpte Volgan av heter Kamensky, sa Konradsson och drog njutningsfulla bloss på den lilla pipan, vars tobakshål var närmast knappnålsstort. Han har tydligen åkt runt där uppe och sålt allt möjligt olagligt där uppe i stugorna. Tobak och sprit. Tabletter av alla möjliga slag som apoteket inte hört talas om ens. Rena narkotikan. Var en riktig ”kändis” där uppe i Blackåstrakten har jag fått veta. Rätt snygg också, med visst kvinnotycke. Grannen erkände att han varit rätt mycket hos grönavågarna, hon hade själv köpt en rysk sjal av honom. Sen hittade vi en dyr brosch som tillhört Johanna Finnström i bilen, och några andra småsaker. Kan ju vara bytesgods förstås, de hade ju inga pengar. I alla fall inte ”officiellt”.

Han knackade ur pipan och hostade med skrovlig röst. Leila undrade varför inspektören plötsligt blivit så talför. Och mot henne. Kanske ville han bara ha sällskap. Någon att prata med..

-Ja han hade ju definitivt varit där, och rån kan ju vara ett motiv. Gott om fingeravtryck i köket. Där verkade dom ha haft lite kuckel. Förmodligen hade han vänstrat med någon av kvinnorna. Tydligen var dom inte främmande för att sälja såna tjänster, med eller utan husbondens vetskap.

Han blinkade mot Leila, som dock inte såg upprörd ut. Det mesta var ju känt sedan tidigare. Hade han charmat Johanna Finnström också, den stackars ryssen?

-Sälja ”tjänster”?

-Ja, Johansson kände igen broschen. Det var Finnströms.

-Hur kunde han känna igen den? Umgicks han med de där i kollektivet, undrade Leila som balanserade sin kaffekopp i ena handen på parkbänken.

-Ja det får du fråga honom om. Han var ju deras hyresvärd trots allt.

-Så Kamensky hade fått den av Finnström? För vad då? Dom varken rökte ju eller drack?

Konradsson teg och stoppade det lilla piphålet på nytt. ”Ja varför då? Lite får du väl fundera ut själv” verkade han tänka. Och Johanna Finnström var ju utan tvekan den av kvinnorna som såg bäst ut, tänkte hon. Hon kanske bara tyckte han var snygg, Kamensky?

-Vad hittade ni mer i min bil, sa Leila och såg lite surt på inspektören.

-Nja, inte så mycket. Verkar som om den blivit rengjord ordentligt av ryssen. Jo en sak. Fingeravtryck som inte gick att matcha med någon där uppe. Skulle kunna vara Susanna Finnströms?

-Kunde hon ha blivit bortförd? Men … varför?

-Ja vi försöker med tolkens hjälp får ur honom något, med han är väldigt förtegen. Säkert rädd att bli avslöjad med den här lönsamma handeln de kört med vid sidan av. Många ryska blåbärsplockare har vi fått häruppe på senare år också, ovanligt många faktiskt. Man kanske skulle spåra huvudmännen? Vi ska fråga om det också.

Så tystnade han och rökte koncentrerat, och såg på Folkets hus vackra rosenrabatt.

-Ja din gamla ryssbil har nog aldrig varit så fin som nu, sa Konradsson och blinkade igen med ett spefullt ögonkast mot Leila som flyttade sig på armlängds avstånd. Inte ett kolapapper kvar i baksätet. Och colaburkarna tog vi också hand om. Men rosthålen i schassit kunde vi inte åtgärda.

Leila satt tyst på sin kant av bänken. Varför sa Konradsson allt det här till henne? Kunde det verkligen vara enligt reglementsboken att han pratade så mycket om ett mordfall? Eller visste han att hon inte fick föra upplysningarna vidare? Eller att hon faktiskt kunde? Eller lektehan bara katt och råtta med henne? Litade han verkligen så mycket på ”negerjäntan” tänkte hon ironiskt? Eller var det något annat, något hon inte förstod?

-Jag hörde att länskrim kommer?

-Ja, till och med en gammal kommissarie som jobbat i Stockholm har dom kopplat in, sa Konradsson surt. En pensionerad kommissarie Beck. Kurt Beck, om han är bekant? Hoppade in på länskrim när dom saknade folk, va? Ska visst vara en riktig kändis? Känner du till den göken?

Leila skakade på huvudet. Konradsson trodde nog att alla i Stockholm kände varandra?

-Vet du hur lokalradion fick tag i det här, sa hon intresserat. Det var ju ute före Aftonbladet till och med.

-Ja du, fan vet. Kanske såg dom din lilla ryssbil däruppe och anade oråd. Den där tjocka Erneback är duktig i alla fall, det får man säga. Bättre än alla idioter på Kuriren i varje fall.

Leila var tillslut tvungen att fråga.

-Varför berättar du det här för mig? Jag får ju inte åka dit ens? Var det inte nåt om att jag skulle få ”på arschlet” då?

Konradsson smålog bara och rengjorde mödosamt pipan med en piprensare.

-Ja säg det, säg det? Du verkar i alla fall ha huvet på skaft Nordmark. Dessutom är du ju ett ”huvudvittne” nu, glöm inte det. Jag måste ju hålla dig informerad? Och du verkar ju vara en klok flicka som håller dig i skinnet eller hur? (retfullt, men lite hotfullt samtidigt.)

Han reste sig, smålog igen tvetydigt åt Leila, satte den lilla hatten på huvet och tog den slitna tunna sportjackan över armen. Det var säkert trettio grader varmt i solen nu fast det bara var slutet på maj. Men Konradssons tjocka tweedkavaj och skrynkliga slips verkade inte följa vädrets lagar. Förmodligen bar han dem året om, sommar som iskall vinter.

På vägen tillbaka till redaktionen såg Leila några män i långa storstadsrockar och en kille med en enorm kameraväska över axeln. Det syntes att de var söderifrån. De försvann in på Stadshotellet. Det luktade ”kvällspressen” lång väg.

Efter lunch började hon rota i tidningsläggen. Redan 1978 dök ”Shejken” upp, ”den kände bygdemålaren och hälsoprofeten Karl-Erik Pettersson, som redan gjort sig ett namn i veckopressen.” På en bild sågs han spela dragspel och fiol i folkdräkt, mörkt lockigt romantiskt hår, ett prydligt mörkt skägg, han påstods ha en ”särskild utstrålning”, ofta omsvärmad av vackra unga kvinnor. Lärde villigt ut sina flummiga kunskaper om ”En sund och positiv själ i en sund kropp”.

Samma sommar var den en längre artikel om ”konstnärskollektivet” i Hissjö. Två ganska unga kvinnor i trettioårsåldern, Berit Schäfer och en viss Erika Mild, konstnär från Stockholm, med tidstypiskt löst hängande flower-power-hår och långa tunna fotsida klänningar presenterades som deltagare i kroki-kursen på gården. En kraftig kvinna var modell, delvis skymd av ett staffli, spritt naken. Det såg ut som en större ateljé i ett gammalt skolhus.

”Bygdemålaren” själv hade basker och palett i handen. På den inredda logen i Hissjö försiggick primalterapi, det syftade enligt den lite oklara artikeln på att frigöra de ”inre egenskapernas” ”skönhet”, och ”styrka”. Karl-Erik Pettersson redogjorde kunnigt för psykologin bakom amerikanen Janovs teorier. Reportern, en ung Lennart Ericson, verkade imponerad.

I en artikel från 1980-talet verkade verksamheten ha bytt skepnad. Berit Schäfer, och Johanna Finnström, som nämndes för första gånger, var nu delägare i den expanderande Karl-Erik Petrus ekonomiska förening UPA, som sysslade med ”new-age-terapi”. Fru Schäfer var ryggymnast men gav också kurser i fotvård, ”peeling”, massage, med mera. Fru Finnström (inte Göthe?) sysslade med yoga och avslappning, massage för rygg och nacke och något som kallades ”färghealing”. De hade flera företag i bygden som kunder. Man spådde också i tarotkort, även per korrespondens, och Petrus sas kunna lägga astrologiska horoskop och läsa handstilar. ”Låt våra professionella Tarot- och horoskoptydare ge dig svar på viktiga frågor om kärlek, ekonomi, familj, arbete” stod det i en ofta återkommande annons i Kuriren. Kunderna kom från alla samhällsklasser. Affärerna gick bra. Petrus själv befann sig ofta på resande fot med kontakter både i Norge och Danmark. New Age var en växande industri, och han tillhörde påläggskalvarna.

Det var ett helt litet hälsoföretags-imperium som vuxit upp i Hissjö. Massage, biodynamiskt odlande, kurser och föreläsningar, det var en tät trafik av besökare. Karl-Erik Petrus annonserade snart i alla veckotidningar i hela Sverige. Stora annonser.

Det framgick av tidningsläggen att han tagit stora banklån för bygge av ett större ”hälsocenter” vid en av sjöarna, att han hade ett tiotal anställda, nästan alla kvinnor, för sin växande verksamhet. Populärt var till exempel ”körsbärsterapi” där man med kuddar fyllda med körsbärskärnor ökade blodcirkulationen och lindrade smärtor. Magiska stenar och armband, massagetrianglar på huvudet, liksom ört- och oljeextrakt förekom också enligt artiklarna. Man hade en stor butik i Umeå. Det var den nya ”flugan” i hela Norrland stod det, ja i hela Sverige enligt hovreportern Lennart Ericson. Petrus, som nu titulerades ”direktör”, bar kostym och var också spekulant på en friskvårds- och hotellanläggning vid en närbelägen sjö vid Kläppen, som tidigare varit ålderdomshem. Han ville satsa på konferenser i ”känn-dig-själv-filosofi”, ”framgångsrikt ledarskap”, och grupp- och arbetspsykologi. Många företag hängde på. Fackförbund och LO var stora kunder. Kommunen var intresserad, bankerna bestod med stora lån. ”Vi behöver företagsledare som Karl-Erik Petrus” sa kommunens styrelseordförande, och Sparbankens direktör stämde in. Det gick nästan inte en dag utan en ny nyhet om näringslivets nya ”golden boy” i Hissjö.

På bilder från Hissjö sågs de alltid trogna kvinnorna och deras barn och ”sommarbarn” leka med hästar och får, ”en naturlig och vacker livsstil i vår jäktade och brådskade tid” skrev Ericson lyriskt. Det andades återgång till naturen, och både barn och unga flickor syntes på fotona. Bara kvinnor. Många kvinnor. ”Jag älskar kvinnor”, löd en av rubrikerna.

Ännu anades ingen oråd om den ”bubbla” som snart skulle spricka, och om vad som egentligen försiggick bakom kulisserna i Hissjö.

En artikel från 1979 väckte Leilas intresse. Porträtt- och landskapsmålaren Karl-Erik Petrus (inte längre ”bygdemålare”, någon egentlig utbildning hade han inte heller, utom ett år som reklamtecknare i ungdomen) hade åtagit sig ett utsmyckningsjobb på den nya massafabriken på Skogsbolagets huvudkontor. Det sas att han ”övertalats” att måla vice VD:n Erik Göthes unga hustrus porträtt. En arg insändare från Konstnärernas riksorganisation påstod bittert att en ”hötorgsmålare” som Petrus tog arbetet från bygdens många riktiga konstnärer, vilket väckte ont blod. Men andra insändare i den tidvis hätska debatten, där skulptören Jack Stensgaard var en av de argaste och oftast förekommande kritikerna, försvarade Petrus som en konstnär som vanligt folk ”förstod sig på”. Petrus framstod som en populär, och populistisk, uppkomling som väckte arga känslor hos allmänheten, särskilt bland männen, inte minst för hans allmänt erkända ”kvinnotycke”. Jojo, tänkte Leila. Här fanns alltså många som skulle kunna haft ett horn i sidan till den sedermera så ökände ”Shejken”.

Leila var tvungen att le åt Petrus romantiska kitschkonst, som Ericson så aningslöst prisade, där den storbystade kyrkosångerskan Lena Lindell i åttiotalspermanent lättklädd och förföriskt leende dök upp ur ljungen omsvärmad av glada spelmän i folkdräkt, ledd av en diaboliskt utstyrd spelman med blomsterkrans av björklöv runt det svarta hårlockarna och med klara drag av Petrus själv. Spelmannen som ”djävul”, som budbärare av dunkla drifter och begär, löd rubriken i en insändare som Smedsgaard författat. På en bild i tidningen, den enda med Göthe och Petrus tillsammans, syntes de i samband med att Petrus skulle måla nygifta fru Göthes porträtt. Ett år senare skulle hon lämna vice VD:n för sin ”bygdemålare”, men om det skrev tidningarna ingenting. Även den blonda dottern Susanna, ett år, syntes på en bild tillsammans med den unga Johanna Finnström..

Ett klipp från 1990-talet varslade om konkurs och förfall.  Den ekonomiska krisen hade slagit hårt på Karl-Erik Petrus AB. Hans gamla vänner inom den lokala finansvärlden hade lämnat honom. Djuren hade tagits i beslag, konferenshotellet vid sjön hade inlösts av kommunen och drevs nu som flyktingboende. Karl-Erik Petrus själv hade blivit långhårig och skäggig och ägnade sig mest åt inåtvänd meditation och yoga. Hans trogna kvinnor stod fortfarande vid hans sida, den alltmer bittra och stripiga Berit Schäfer arbetade som ryggymnast på hälsovårdscentralen inne i Kläppen, Johanna Finnström, allt magrare, hade patienter i massage och ryggymnastik, remitterade från Landstinget.

En tredje kvinna nämndes också, Lova Nyrén från Stockholm med dottern Jeanette, ganska tjock enligt fotografiet. De hade funnit lyckan per korrespondens uppe i Blackås, långt uppe i skogen, dit Petrus flyttat med hela sitt bohag efter konkursen. Susanna och lillasystern Rosmari syntes också på ett fotografi, två bleka tonåringar med olika fäder, med nedslagna lite skrämda ögon. De rensade sallad i det biodynamiska grönsakslandet. De saknade sina hästar och får, skrev reportern Lisa Kvist (det var degradering till avdelningen ”snyftreportage” nu). Vad Lova Nyrén sysslade med framgick inte riktigt. Hennes titel var ”auktoriserad revisor”?

Lisa Kvist anslog en riktigt ömkande ton. Det var inte förstasidesstoff längre, konstaterade Leila. Petrus klagade gnälligt på svårigheterna för småföretag i bygden, många hade gått i konkurs när börsbubblan sprack i början på nittiotalet. De flesta av hans anställda (kvinnor) hade slutat. Det slogs upp i tidningen som ett verkligt problem för småföretagen, som nu inte lika lätt fick sina banklån inne i samhället. Petrus var starkt skuldsatt, ”för hela livet” beskärmade han sig gråtmilt för reportern. ”Jag kanske måste flytta. Jag som lärt mig älska den här bygden. Jag som verkligen försökt verka för bygdens bästa.” Han såg fårad och ovårdad ut, skäggig och långhårig, och beskrevs som ”gråhårig i förtid”.

Det fanns ingen antydan om att något ”oanständigt” försiggick i Blackås i artikeln. De beskrevs fortfarande som en relativt ”lycklig” men lite ”annorlunda” storfamilj, med rötter i 1970-talets fria tankar om kärlek, sex, och narkotika. Berit Schäfer hade egen praktik på logen i Blackås. Hon sades stå bakom KEP i ”vått och torrt” av den naiva Lisa Kvist. Barnen gick i skolan inne i Kläppen dit det gick skoltaxi. Lova Nyrén uttalade också sin sorg över att kanske behöva lämna Blackås. Nu behövde hon inte göra det, tänkte Leila. Hon skulle få stanna där, på den närbelägna kyrkogården, för alltid med dottern Jeanette, och med 16-åriga Rosmari Finnström-Petrus.

Shejken

en kriminalberättelse

kapitel åtta

Poliskommissarie Kurt Beck var liten och energisk. Efter presskonferensen, som direktsänts i lokalradion samlade han stationens poliser för en genomgång. Det var mangrann uppslutning: alltifrån en nervöst tuggummituggande polismästare (inga rökverk fick förekomma på polismästarens order) ner till parhästarna assistenterna Kvist och Klang. Kommissarie Ekselius var inne på sin sista vecka innan semestern, därefter skulle han försvinna söderut på ett vikariat i Söderköping. Trots övertalningsförsök från Lundin stod han på sig. Han beundrade poliskommissarien från Stockholm omåttligt och höll sig så nära honom som möjligt.

Alla hade varit närvarande vid presskonferensen som Beck skött oklanderligt. Polismästare Lundin hade mest suttit med och hummat instämmande och lagt pannan i djupa fundersamma veck. Konradsson och Botvidsson höll sig i bakgrunden. Särskilt lokalradions lilla bulldog Suzanne Erneback hade gått hårt åt den lokala polisens arbete.

-Vi har alltså fyra saknade personer för närvarande, hade Beck summerat: Petrus själv, Berit Schäfer, Johanna Finnström och hennes dotter Susanna. Dom är efterlysta, men ännu inte påträffade.

-Hur vet vi att dom inte finns kvar på gården?

-Det vet vi inte, men vi har finkammat gården så gott det går. Inget tyder på att de finns kvar.

-Vad har grannarna sagt?

-Inte mycket. De här människorna höll sig ju för sig själva väldigt mycket. Men en av grannarna har gjort några observationer. Jag kan inte gå in på det i nuläget.

-Hon hade inte mycket att säga, viskade Botvidsson till kollegan. Jag tror jag klämde ur henne det mesta.

Med hjälp av några ”örfilar” tänkte Konradsson diplomatiskt. Han kände ju Botvidssons ”förhörsteknik”. Och lokalbefolkningen teg som vanligt. De ville inte bli ”inblandade”. Det var den gamla vanliga visan.

-Vad har ni för motiv i nuläget?

-Ja vi jobbar efter några olika spår, sa Beck mystiskt. Vi jobbar brett. Mer kan jag inte säga.

-Rysspåret?

-Nej, det har vi släppt. Alla tre misstänkta sjömännen hade alibi för mordhelgen. De befann sig inte alls i Sverige. Vi har kunnat fastställa att kropparna låg nedkylda i tre veckor på utedasset i Blackås. Det var ju en ovanligt kall maj i år.

-Och inte rånmord?

-Nej, vi tror inte det. Inte för närvarande. Det fanns inte mycket att ”råna” där uppe om man säger så.

-Har grannarna alibi för mordhelgen?

-Vi kollar det just nu, svarade Beck lugnt.

-Fan vilken tid det tog, viskade Botvidsson igen. Hur många grannar finns det att kolla?

-Fem, sex stycken, svarade Konradsson. Men allt tar sin tid, det vet du väl? Känsligt.

Suzanne Erneback tänkte nog detsamma. Ämnet var känsligt. Hon var inte heller särskilt hög över havet, men hennes röst hördes desto mer.

-Varför tar det sån tid?

-Vi vill vara noggranna, blev det diplomatiska svaret.

-Är det en kritik av den lokala polisens arbete? Det tog ju över ett dygn innan det här slapp ut i media.

-Inte nödvändigtvis.

Svaret fick Konradsson att dra på mun. En sån jävla gangster. ”Inte nödvändigtvis!” Den kulan visste vad den tog. Även Suzanne Erneback blev ställd, och fick hämta andan, medan Beck började plocka ihop sina papper och gjorde en rörelse att resa sig.

-Tror ni att motivet är hämnd? Hämnd på Karl-Erik Petrus? Han var ju inte direkt omtyckt?

-När vi hittar Karl-Erik Petrus så ska du få svar, sa Beck och upplöste presskonferensen.

-Jävla bra svar, sa Botvidsson till Konradsson när de reste sig. Han kan sina saker den där. Tur att inte Lundin hann säga något. Klantarslet.

-Hur är det med Johanna Finnströms relation till disponent Erik Göthe? ropade Erneback, men fick inget svar. Frågan hängde kvar i luften, alla hörde vad hon sa. Femtio personer reste sig som på kommando, många journalister från andra tidningar hade dykt upp och ett livligt slamrande och flyttande av stolar utbröt. Man satt i bottenvåningen på polishuset, i ett rum man hyrt av Arbetsförmedlingen.

-Nu har det varit både på TV och i Aftonbladet och i alla andra tidningar, sa Lundin uppgivet när de samlades i hans rum efter presskonferensen. Vad gör vi?

-”Petrus spårlöst försvunnen. Kan ha lämnat landet.” står det i Kuriren, sa Botvidsson och pekade med fingret i den uppslagna tidningen. Då vet vi det. Har vi kollat hans bankaffärer nu?

-Ja, han hade gjort konkurs, sa den lille Kjell Ekselius. Men han var inte helt luspank. Han överförde cirka hundra tusen till ett annat konto innan konkursen. På ett helt annat företag, Karl-Erik Petrus Home Production Secutiry.

-Hundra tusen! Det sas ju att han var barskrapad. (Lundin).

-Ja, och pengarna togs ut i slutet på april. Ganska nära morden alltså. Tyder väl på att han tänkte sjappa?

-Om det var han som tog ut dom, vet vi det? (Botvidsson)

-Nej, det mindes man inte på banken. Här gör man ju fortfarande bankaffärer rakt över disk, sa Beck. Det lämnar tyvärr inte mycket elektroniska spår efter sig. Bara ett papper på att pengarna tagits ut. En underskrift. Men det kan väl inte varit någon annan än Petrus?

-Det måste dom väl för fan veta, fräste Botvidsson argt. Petrus var ju närmast legendarisk här i trakten! Alla visste ju för fan hur han såg ut!

-Det var en tillfälligt anställd som stod för transaktionen. Hon jobbar inte kvar. Ingen annan säger sig veta något. Underskriften är oläslig. Kan vara precis vem som helst. Lova Nyrén till exempel.

-Jävla osis. Mindes dom om Petrus varit i banken över huvud taget i slutet på april.

-Nej, dom var oklara på den punkten, sa Beck dystert. Jag vet inte om dom försöker skydda sina kunder, men det var svårt att få exakt besked.

-Fan, vi har ju ingenting att gå på, stönade Lundin uppgivet. Vad gör vi nu?

Jag åker upp till Blackås igen, sa Konradsson och reste sig. Jag skulle vilja kolla en sak.

-Vad då, sa Botvidsson förvånat?

-Det får vi se, blev det dubiösa svaret.

Leila Nordmark befann sig redan på väg i den lilla ryska Volgan, som hon börjat tycka mer och mer om. Hon hade fått i uppdrag att intervjua en fotbollstränare i Myckle, och det var i närheten av Blackås. Hon betvingade olustkänslorna och tog vägen förbi spökhuset i alla fall.

Hon funderade på hur en kvinna som Johanna Finnström kunde lämna en trygg tillvaro med en vice VD för ett framgångsrikt skogsbolag, för att slå sig ihop med en sån slusk som Petrus. Fast på den tiden såg han helt annorlunda ut förstås. Betydligt mer ”spännande”. Han hade sett bra ut, en gång. Kanske uppstod tycke när han skulle måla av henne? Leila insåg att hon var för ung för att förstå en kvinna från 1970-talets hippie- och haschperiod. Kanske saknade Johanna Finnström bara spänningen i livet?

I Kläppen fanns skola, bibliotek och kommundelsnämndens gula trävilla. Idag var det inte mycket folk ute på byn. Ett gammalt förfallet sågverk låg vackert nere vid en liten uppdämd sjö. Mer som en damm: vattnet var spöklikt stilla och blankt. Nästan onaturligt. Ingen som badade. Vem som helst kunde ha dränkts i den spegelblanka dammen utan att det skulle ha lämnat några större avtryck i folks medvetande. En stor överdimensionerad kyrka drog ögonen till sig. Där höll kyrkoherden Carl-Albert Skogsberg till, hon mindes att han skrivit flera insändare i tidningen om Petrus ”dåliga inflytande” på befolkningen i Hissjö då. Svavelosande predikningar. I förtäckta ordalag, visserligen. Kyrkoherden var nog orolig både över den kroppsliga och den andliga kosten i grönavågkollektivet nästgårds.

Plötsligt fick hon tvärbromsa mitt i funderingarna. Hon hade kört på serpentinvägarna mot Blackås, och kryssat mellan små bondgårdar och semesterhus. En svart och vitrandig katt sprang plötsligt över vägen som ett streck. PANG! Den dunsade i ena framhjulet på bilen och rullade ner i diket. Leila stannade bilen, kallsvettig av förskräckelse. Hjärtat började hamra i bröstet.

Hon klev ur, tittade efter katten, men den var försvunnen. Hon satt stilla i bilen i flera minuter och försökte andas lugnt, innan hon kom sig för att starta motorn. Tänk om hon dödat katten?

Hon parkerade på behörigt avstånd från huset och promenerade bort till grannen mitt emot grönavågarnas. Den unga flickan var inne och stökade i det lilla köket. Fem barn tumlade om på gården bakom huset. Verkade lite farligt så nära vägen.

-Jaså, är det du igen, sa flickan genom det öppna fönstret.

Leila steg in och satte sig vid köksbordet. Hon var fortfarande svettig över hela kroppen över det som hänt med katten.

-Jag ska dricka kaffe? Vill du ha?

-Tack, gärna.

Leila kom på att hon inte ens visste vad flickan hette. Hon verkade nu mer tillbakadragen och misstänksam än tidigare, och hade en fult blåmärke på ena kinden. Hon hällde upp lite tunt kaffe till Leila och såg att hon la märke till blåmärket.

-Jag… jag ramlade.. I morse, halkade på bron.

Det lät inte särskilt övertygande. Leila mindes Konradssons förtäckta hot och brusade upp.

-Har polisen varit här? Hette han Konradsson?

-Nejnej. Jag… jag får inte säga någonting om utredningen. Du borde inte vara här heller.

Det var i och för sig sant. Leila försökte ändra taktik.

-Jag körde nästan över en katt nyss ute på vägen. Det var väl inte er? En svart-vit.

Flickan skakade på huvudet. – Det kan ha varit Lars-Olovs, sa hon och tog en sockerbit och stoppade direkt i munnen.

-Bilreparatören?

-Ja, just han, sa hon och smålog åt skämtet.

-Vad sysslar han med?

Hon drack lite kaffe innan hon svarade. – Ja, det är lite komplicerat. Du får väl fråga honom själv. Han har haft åkeri och allt möjligt. Han är sjukpensionär också. Inte riktigt lagligt.

-Jaha. Är han så gammal?

-Nej, han är bara 45. Han förstörde ryggen i en bilolycka. Säger han i varje fall. Sen har han reparerat bilar på sin fritid. Ja… du får fråga honom själv förresten…

-Jag undrar bara … hur väl kände du de där grönavågarna? Jag läste att de hade en rätt stor verksamhet i Hissjö innan de kom hit.

-Ja… ja det känner jag inte till… (det hördes att hon ljög)

Sen stängde hon munnen och såg bort. Såg ut genom fönstret, över på träden och björkslyn som skymde insynen mot huset på andra sidan vägen, väl dolt från insyn. ”Spökhuset”. Det var tydligt att hon inte ville säga något mer. Att det gjorde ont att prata om det.

-Jag hoppas du fick en bra slant av Aftonbladet, sa Leila, men det var absolut fel taktik. Flickan stelnade till och reste sig med kaffekoppen skramlande i handen.

-Jag har inget mer att säga om det! Fattar du? Hon såg på Leila med arga och skrämda ögon.

-Om polisen har hotat dig så ska jag hjälpa dig att göra en anmälan, försökte Leila, men utan resultat.

-Det är bättre att du går. Jag har sagt allt jag vet.

Leila reste sig och tackade lite tvekande för kaffet.

-Hm… Barnen springer väl inte ut på vägen? sa hon. Över dit, menar jag…

Men flickan vände bara demonstrativt huvudet mot diskbänken och tog av kaffepannan från spisen.

Leila stannade till ute på vägen. Ett blå-vitt band visade att polisen spärrat av mordplatsen nu. Hon tog upp mobilen och ringde till David på tidningen i stan. Hon sa inte att hon var i Blackås.

-Jag träffade flickan som bor på andra sidan vägen, hon grannen till Petrus. Jag tror hon blivit misshandlad av polisen. Har du talat med henne?

-Jag märkte inget, sa en stressad David inifrån stan. Är du i Myckle?

-Jo… jag kommer just därifrån (Leila tittade på klockan, hon hade redan missat tiden för intervjun med fotbollstränaren.) Men är det vanligt att polisen misshandlar vittnen här uppe i Norrland?

-Sakta i backarna nu, hördes Davids irriterade röst i mobilen. Hur vet du allt det här? Det går väl inte att bevisa, om hon inte vill anmäla det hela själv? Tänkte hon göra det?

-Nej, hon sa att hon halkat på bron. Men där finns inget man kan slå sig på. Ja, du förstår.

-Nej, det gör jag inte. Du vet att Bernhardsson vill ligga lågt med det här nu. Absolut inga spekulationer. Han kollar allt vi skriver och går över det med rödpenna.

-Ja, OK. Vi ses.

Shejken

en kriminalberättelse

kapitel nio

Var det möjligt att flickan Leila nyss talat med aldrig varit över i grönavågarnas kollektiv? Där fyra äldre kvinnor och tre barn bott? Som spådde i kort, ägnade sig åt kurser i ”inre skönhet” och sålde biodynamiska skönhetskrämer? Nej, det var knappast troligt.

Hon kröp under avspärrningsbandet och gick den lilla trånga allén genom granskogen mot huset. En ljusramp som lyst upp den lilla vägen på vintern hade rasat ner på stigen som inte var bredare än att Konradssons lilla Corolla kunde köra fram där.

Skogen mellan vägen och huset var risig och ovårdad. Leila hade väntat att få se en skog av polisbilar och poliser utanför huset. Men det var tomt. Inte en människa. Hon övervann sin egen rädsla för platsen, och det imponerade på henne själv att hon klarade av det.

Först undersökte hon logen, en trettio meter lång rödmålad byggnad som såg ut som en gammal ladugård där själva huset på pålar stod en meter ovanför marken. Där under var en enorm massa bråte, gamla gärdsgårdsstörar, nätstängsel, gamla verktyg, liar. Två stora portar med uppfart av trä. Hela logen var inredd med ett enda jättestort rum där det stod bänkar för ryggmassage och träningsmaskiner. Allt förfallet och i rostningsstadium.

Det fanns också ett litet rum som var avskiljt från det stora rummet på logen, ett sorts kontorsrum med en enkel träsäng. Där verkade någon ha legat och sovit. Det var spartanskt möblerat, mest ett övernattningsrum. Det luktade nymålat, hela rummet verkade ha målats om ganska nyligen.

Bakom ett förhänge var utedasset, som var stort med tre stora hål i. Uppe på loftet såg hon gamla skidor, lådor, mer bråte, det krafsade av råttor, och en stor svart katt bligade på henne ovälkomnande. Till loftet gick en stege.

Då hörde hon steg utanför på gården. Knarrande, av nya gummistövlar i det våta gräset. Det närmade sig logen. Leila tog stegen i några snabba kliv. Hon väntade att höra Konradssons griniga röst vilken sekund som helst!

Eller något ännu värre? (Hon hade ju blivit varnad…)

Genom en springa i brädväggen såg hon Johansson, hyresvärden, i en sliten skinnjacka och en ful skärmmössa på huvudet. Gråhunden kom springande mot logen. Nu skulle den avslöja Leila, det visste hon. Det var hon säker på.

Men den var helt tyst. Den stannade nedanför stegen och såg upp mot Leila, som hundrädd kröp ihop i ett hörn utom synhåll för de svarta ögonen. Den snusade som om den anade något. Leila tyckte hon hörde sitt eget hjärta slå bankande som en hammare mot en kyrkklocka i bröstet som hördes över hela byn. Hunden gläfste till, nosade runt lite på logen efter råttlukten, och vände sedan hastigt tillbaka ut när Johansson ropade ”Puck!” ”Hit Puck!”.

Johansson hade ett gevär under armen. Han gick och rev lite i bråten under logen, bräder och störar och gamla rostiga sparkar, Leila hörde honom svära och muttra något ohörbart. Så återvände han över gården, in bland träden, och ut på vägen utanför. Leila andades tungt, räddad igen, och hörde gummistövlarna trampa bort.

Så fort Johansson och hunden försvunnit klättrade Leila ner från loftet. Hon hade hö och boss över hela ryggen på jeansjackan och ner på baksidan av byxorna. Men nu hade hon bestämt sig för att undersöka boningshuset en gång till och dörren var lika olåst som förra gången. Det luktade ännu mer unket, och i ”storstugan” stod ett gammalt påskris i vatten som surnat sedan flera veckor och stank.

Hon noterade att hårddisken på datorn var borta. Allt var bortrensat. I storstugan var en gammal röd divan, och ett stort matsalsbord. Var det här ”Shejken” lagt sina tarotkort? Nu började hon känna en otäck känsla av att han fortfarande var kvar. Kanske här på gården? Kanske såg han på henne just nu från logen?

Bakom köket var ett tvättrum där allt lämnats vind för våg. Torkskåp, en ganska ny tvättmaskin, och högar med kläder och handdukar slängda överallt. Hade polisen varit här och rotat? Det var flickjeans, trosor, blusar och skjortor huller om buller. Man verkade ha lämnat allt som det var. Ingen ”ordnad reträtt” precis.

I farstun låg också skor och stövlar, pjäxor och sandaler. Det lilla kombinerade kontoret och bibliotek innehöll mest gamla årgångar av National geographic och några uppslagsverk. Några tidskrifter om hälsokost och hälsovård. Det luktade unket av piprök och förmultnade krukväxter.

I det stora sovrummet på övervåningen verkade allt noggrant finkammat. Sängkläderna som legat i sängen var borta, bara den tunna madrassen var kvar. Leila fick för sig att flera sovit i den breda furusängen. Nu såg hon också blodspåren på trägolvet under sängen. Bleka violetta fläckar som någon försökt tvätta bort.

Leila såg att de små tavelporträtten av de döda välts över ända. Det såg konstigt ut. Hade polisen gjort det? Bara Petrus porträtt stod upprätt, en ståndaktig general på ett slagfält av döda? Berit Schäfer, med svart långt rakt hår och ett bestämt, lite snipigt drag kring munnen stod också upprätt, liksom Johanna Finnström, med grått lite lockigt hår, mycket äldre än hon sett ut i de gamla tidningsläggen, på hans andra sida. Konkurrerade de två om hans gunst?

Leila tittade förgäves efter Susanna Göthes porträtt. Det saknades nu helt. Borta!

Sedan såg hon att de små fönstren under taket mot gården utanför var igenskruvade. Någon hade förseglat dom så att fönstren inte skulle gå att öppna. Den stora sängkammaren var ett fängelse. Här hade någon eller några låsts in.

Plötsligt hörde hon en bil stanna till ute på gården. Hon stelnade till. I nästa ögonblick slog det i ytterdörren. Nu var det någon som kom, nu var det helt säkert. Leila reagerade instinktivt och gömde sig i den stora löstagbara garderoben som stod med ryggen mot det sneda taket. Den var specialbyggd så att den nådde ända in till väggen under takskägget.

Någon gick omkring där nere nu, Johansson, eller ännu hellre, Konradsson? Eller någon annan? Leila blev plötsligt medveten om att hon befann sig på en plats där hon absolut inte fick vara.

Hon kröp in bland kläderna i garderoben. Under badrockar, snickarbyxor och vinterkappor. Så långt in hon kunde. Hon skämdes, hon försökte gömma sig igen, som en liten darrande mus för den stora elaka katten. Kläderna luktade malmedel och vintersurt. Hon började få panik. Tänk om det var Petrus? När hon tog i vad hon trodde var garderobens baksidesvägg var det ett stort hål i brädfodret, som inte syntes bakom kapporna och vinterkläderna. Hon kunde krypa in i ett trångt mellanrum längs in under det sneda taket, ett litet utrymme som också verkade ha använts för förvaring. Helt dolt bakom garderoben.

I sina panikartade försök att gömma sig kände hon med ena handen en tunn plastsäck därinne i mörkret. Hon kände med handen konturerna av en människokropp ligga i säcken. Hon hade ålat in i utrymmet så långt det gick nu, platt på magen. När hon närmast omfamnade den främmande människokroppen, som låg väl innesluten i tät svart plastsäck, trodde hon först att hon drömde. Det luktade svagt från säcken, kroppen kändes mjuk som ost under hennes händer. På väg att förmultna. Det var en sedan länge död människa. Sen skrek hon allt vad hon orkade.

Shejken

en kriminalberättelse

kapitel tio (fredag)

Vad fick hon sin styrka ifrån? Det måste ha varit från skolan i Burträsk. En hård skola, hårdare än livet självt. Hon drömde om den där skoldansen när den föraktade glasögonormen Mats, som alla retade och spottade på,  finnig och eldröd i ansiktet av nervositet bjudit upp henne – henne – negressen med det burriga håret, ”afrojäntan”. Tacksamt tog hon emot dansen. Hans taniga långa kropp spred värme genom hela hennes ända in till iskylan i märgen. Hon ville aldrig att det skulle ta slut. Men det gjorde det. Och när orkestern slutat spela och lärarvakten utrymt gymnastiksalen så stod gänget där, skolans fem största ligister, och Mats flög som en vante in i väggen och glasögonen krossades under en stövelklack som luktade dynga. Leila var en av skolans bästa gymnaster, och hon reagerade instinktivt. PANG! Så hade hon kickat den störste bonddrängen i ansiktet med en karatespark. Han stöp som en kullslagen telefonstolpe, och de övriga sprang allt vad tygen höll nedför korridoren. Det var nog då hon förstod vad hon skulle bli i framtiden ….. 

-Det är kanske på tiden att vi börjar tala allvar du och jag, sa Konradsson surt och fingrade röksuget på pipan. Han hade avbrutit Leila i hennes funderingar och satte sig, väl skyddad bakom sitt avrensade skrivbord och erbjöd Leila en enkel obekväm kontorsstol av snurrmodell att sitta på.

-Ja, kanske det, sa Leila ganska mjäkigt, satte sig, och väntade sig en rejäl utskällning efter det som hänt.

Konradsson hade sovit dåligt, och det var delvis afrojäntans fel. Hon la sin näsa i blöt lite väl mycket. Han bodde i ett nedslitet hyreshusområde med vita tegelhus i fyra våningar (utan hiss) med mycket blandad befolkning. En del kallade det stans problemområde, men det rörde inte kriminalinspektören i ryggen. Han hade hamnat här när han och frun separerat för tio år sedan. Och han trivdes, konstigt nog. På samhällets skuggsida.   

-Du vet vad jag helst skulle vilja göra med dig, din snorunge, sa han surt och droppade en alvedon i ett vattenglas. Men jag får väl erkänna att vi kanske aldrig hade hittat Johanna Finnström, tidigare gift Göthe,  om du inte envisats med att krypa in i den där garderoben.

Allt skulle han bestyra, tänkte han bittert. Alla svenska barnfamiljer hade flyttat från Kohagen, som bostadsområdet hette, därför att bönderna en gång kört hit sina kor för slakt och försäljning. Där hade han suttit vid köksbordet med sitt pulverkaffe och messmörssmör-gås i tio år och sett på invandrar- och flyktingbarnen som lekte i gungparken, övervakade av sina dok- och sjalettklädda mammor. De såg ut som gummorna gjorde när han var barn, i sjalett, ibland hade de haft färgglad folkdräkt, tjocka vadmals- och yllekläder för att hålla kylan borta. Då. Tänk att tiden gått så fort.

Och ända hade så litet förändrats.

Och ibland påminde invandrarkvinnorna i sina hucklen honom om barndomens marknadsgummor. De som sålde kladdiga karameller i strut från kokeriet i Skellefteå.

-Finnström? (han avbröts i sina funderingar av Leilas nyfikna fråga).

-Ja, svarade han buttert. Johanna Finnström. Johanna Göthe, eller Petrus, vad som passar bäst.

Leila mindes den mjuka möglande kroppen i säcken, i mörkret i Blackås under det varma dammiga snedtaket. Hon mindes hur hon skrikit. I fullständig panik. Hon skämdes lite för det.

-Undrar hur fan dom kunde missat henne, fortsatte Konradsson sin litania. Men det ska va dom där idioterna Kling och Klang. Och en kommissarie från Stockholm förstås.

-Hur kunde dom missa henne?

-Ja säg det. Längs in under snedtaket. Bra plastsäck också, betydligt bättre än dom andra. Man skulle nästan kunna tro att den kom från oss? Märkt med polisens eget vapen var den också. Svårt å hitta i mörkret. Vet du vad jag tror det betyder?

Leila svarade inte.

-Jag tror det är olika mördare vi har att göra med. Obducenten på sjukhuset påstår att hon mördats innan de andra. Ganska långt innan, flera dagar kanske. Vet du hur hon såg ut när vi öppnade säcken?

Leila skakade på huvudet.

-Du ska va glad att du slapp. Hon var minst en månad gammal. Hon var fullständigt ihjälslagen. Piskad och nypt och örfilad och skuren sönder och samman och sönderbränd med cigarretter. Bestialiskt torterad skulle man kunna säga.

Han förstod inte varför alla grannar kom till honom och klagade jämnt och ständigt? Var det inte det ena så var det det andra. Det var tvättstugan som var vandaliserad, eller kamphundar som hetsats mot varandra på gården. Alltid flyktingarnas fel. Alltid samma gnäll.  Men var det så? Konradsson såg alltid förstående ut, men glömde sedan allt sammans efter en stund.

-Tror du att någon av dom andra kvinnorna gjort det. Schäfer?

-Ja, varför inte? Det här talar ju definitivt för att Schejken och Schäfer gjort det, och sen stuckit med pengarna. Nu är det bara Finnströms dotter som saknas. Konstigt. Varför mördade dom inte henne också?

-Hon var inte… där inne?

Leila fick en klump i bröstet som bara växte och växte. Inte Susanna också!

-Nej dessvärre. (Inspektören såg nästan ledsen ut.)

Hon var plötsligt medveten om att Konradsson satt och diskuterade fallet med henne som med en kollega. Igen. Det förvånade henne ännu mer.

-Så… så det här med ryssarna är helt avskrivet då.

-Ja, dom hade knappast gjort sig möda att stuva undan Finnström på det där sättet. Så noggrant. Men det e klart, vad vet man?

-Varför berättar du allt det här för mig?

Konradsson log. – Jag tycker du fört utredningen framåt ganska mycket. Du har nog gjort mer än de flesta här på stationen, jänta. Det är bra. (Han log för sig själv och sög på pipan. Han började gilla den långa jäntan med krullhåret.)

Det var ett beröm Leila inte hade väntat sig.

-Jag tror att flickan, grannen alltså, skyddar någon i kollektivet, sa hon. Kanske Susanna. Att hon hjälpte henne, kände henne. Jag fick den känslan. Hon undanhåller någonting.

Konradsson nickade och antecknade i sitt skivblock. – Bra, sa han och hummade. Iväg med dig nu. Vi ska ha ”sammandragning” om en stund. Gubevars.

Leila såg den gamla Macen samla damm i ett hörn av rummet där värmen var kvävande. Disketten! Vad sjutton skulle hon göra med den?

På lunchen stötte Leila ihop med lokalradions reporter Suzanne Erneback. Den korta och bastanta Erneback som var klädd i alldeles för tajta jeans och för kort tygjacka i manchester och alldeles för stor muffinmidja försökte pumpa henne på information utan att få ihop särskilt mycket.

-Aftonbladets killar for just hem. De grälade rejält på presskonferensen med Beck alldeles nyss. Du läste väl det stora uppslaget om kollektivet i Blackås. ”Schejken och hans lydiga kvinnor”! Jaja det var det det. Nu är det ett nytt mord uppe i Norrbotten som verkar rätt läskigt där dom har mer kött på benen. Så det här får väl ligga till ett par dar nu. Tur att dom inte visste vad vi vet?

-Vad då?

-Om Johanna Finnström och disponent Erik Göthe. Jag tror gåtans lösning finns där.

-Hur då menar du?

-Ja disponent Erik Göthe var ju inte förtjust i att Johanna och Shejken hade ihop det. Han kan väl ha hyrt några huliganer. Och så gick allt snett?

-Då har du inte sett hur Johanna Finnström ser ut, tänkte Leila säga, men kom på att hon inte fick tala med pressen.. Hon undrade om Erneback verkligen läst tidningsläggen så bra som hon gjort.

-Vet du hur jag vet när något är på gång? sa Erneback utanför Folkets Hus och solskenslog med hela ansiktet

Leila skakade på huvudet.

-Vi bara tittar ut genom fönstret och kollar när Ericson och Nilsson åker iväg till Blackås. Väldigt enkelt.

Hon skrattade så att den stora bysten i sin t-shirt svallgungade.

-Förresten visste du att det där gula stora trähuset bakom ditt hus är Gambrini ordens möteslokal? Vet du att alla gubbar av betydelse här är medlemmar: Göthe, Bernhardsson, kyrkoherden, polismästaren, åklagaren, domaren. Allihop. Tänk om man kunde bugga deras möten? Undrar vad dom pratar om just nu? Vem som mördade Johanna Göthe? Vilken liten industri som ska läggas ner härnest? Vad ska du göra nu när du inte får skriva om Blackås längre förresten?

-Jag måste intervjua den där tränaren i Myckle, sa Leila och tittade på klockan. Hon kom just på vad det var hon skulle göra. Sen var det en fotbollsmatch i division fem.

Hon såg dyster ut, och Erneback skrattade och klappade henne på axeln.

-Du lär dig. It’s a man’s world, glöm inte det flicka lilla. Du måste knäcka koden bara! Bolle är rund!

Sa en förtryckt syster till en annan, tänkte Leila när hon såg Erneback med rultande steg snabbt förpassa sig bort mot lokalradions tegelhus på andra sidan torget.

På polisstationen hade man samlats efter lunch för en genomgång med Beck.

-Vad säger att inte Petrus och Schäfer ligger nedgrävda någonstans också? Vad har utfrågningen av grannarna gett, sa Beck upprört och såg sig omkring.

-Ja, flickan på andra sidan har i varje fall inte sett något. Hon undvek det där kollektivet, säger hon. Så länge de höll till i Hissjö så sprang ju varenda kärring i bygden där förstås. Det var rent av populärt. Men de sista åren slöt de sig ju mest tillsammans. Tragiskt. Skrotnicken Vergin var full på kvällen, säger han, han var över hos skulptörn, dansken, som vi inte hört än. Han har varit i Danmark med familjen, kommer hem i morgon. Och Johansson säger att han var bortrest runt de där dagarna i maj och fiskade. Han har en stuga vid Svartbäcken. Svårt å kolla, det är ju en liten by. Ja knappt en by förresten, några hus bara. Synd att inte hundarna kan vittna. (Botvidsson var riktigt talför för en gångs skull).

-Tydligen hade flickan Liljekvist ringt flera gånger hit men inte fått gehör, sa Konradsson och kliade sig i de glesa testarna. Talade du med henne Botvidsson?

-Kan väl hända?

-Ingen rapport?

-Nej, jag tyckte inte det var värt. Vi hinner inte skriva rapporter på allt längre, så underbemannade som vi är. (Det var det vanliga argumentet för att lata sig tänkte Konradsson.)

Beck såg bekymrad ut. – Ta in henne. Hon måste ha sett något. Hon ser ju varenda bil som kommer och går där utanför huset. Och hon är hemma på dagarna. Solklart.

Botvidsson grimaserade. – Jag kan väl tala med henne igen då, sa han buttert och suckade.

-Nej, jag tycker vi tar in henne sa Konradsson. Han kände Botvidssons förhörsmetoder.

-Vad sa negerjäntan? undrade denne elakt och såg på Konradsson.

-Kan vi inte enas om att sluta använda såna tillmälen, sa kommissarie Beck och sträckte på sina korta centimeter. Nu skärper vi oss. Och så börjar vi jobba lite hårdare nu, eller hur?

Han såg allvarligt runt bordet. Samtliga runt bordet skruvade besvärat på sig. Shejken och hans kvinnor verkade inte ha högsta prioritet bland kollegorna åtminstone. Obstruktion? Konradsson reste sig argt och gick in till sig.

Han hade bott tio år i Galgbergets skugga, ja egentligen hela livet, så kändes det i varje fall. Det var ett litet berg i utkanten av samhället, bredvid Kohagen, där missdådare, mest lappar,  förr i tiden hängts och ätits av korparna. ”Androm till straff och varnagel”. Han hade druckit sitt pulverkaffe med grädde så länge han mindes, och alltid hade det där berget tornat upp sig någonstans i horisonten, som en hotfull påminnelse om hur det gick alla förövare och missdådare som greps av lagens långa arm i den här delen av norrlandslänet. Här hade han patrullerat  med batongen dinglande i bältet, och förhindrat lördagsslagsmål och hembränning och våldtäkt och hor. Dag som natt. Han såg fram mot pensionen, men kände mest en gnagande ångest för vad som skulle hända sedan. En oro för … vad? Att bli gammal? Inte längre behövd? Bara utslockna, som en gammal vresig vulkan.

Hela det lilla samhället såg mer och mer ut som en nedsliten stockholmsförort. Han hade inga egentliga fritidsintressen. Hans lilla fritidshus stod och förföll, det intresserade honom inte mycket för övrigt, det var frun som velat. Ändå var det hans föräldrahem. Inget han var stolt över precis.

Han hade lite skog till huset, som gav honom en liten pension. Hans syster bodde i Gävle, de hade aldrig haft någon större kontakt. Han hade sett alla gamla kollegor försvinna en efter en, nu var det bara han och Botvidsson kvar av ”gammpojkarna”. Kollegan Ramsby såg han ibland, pensionär sedan tre år. Han satt mest hemma och löste korsord och patience, när han inte söp och örfilade frugan och den gamla hemmadottern. Kollegan Karlsson såg han ibland på väg till travet och i någon spelbutik med de andra fyllgubbarna. Ett ganska meningslöst liv tyckte Konradsson. ”Friheten” som han skulle få som pensionär kändes mest som en chimär. Ett hån. En örfil. ”Frihet”. Han visste inte vad ordet betydde, ännu mindre vad han skulle använda det till.

”Friheten”, det var ju för honom ett noga inrutat liv som förhindrade att ångesten tog överhanden: frukost, en rask promenad till jobbet, arbete i så långsam takt som möjligt, lunch, lite mer arbete, lite TV på kvällen, därefter sova med hjälp av en sömntablett. Den utarmning och ”utbrändhet” som det stod om i tidningarna hade han aldrig sett bland kollegorna här uppe. Det måste nog vara ett storstadsfenomen. Däremot en andlig nöd som var skriande, en frånvaro av någon sorts ”mening” med tillvaron. Arbeta, sova, äta, gå på toaletten. Men det kanske var det som var den verkliga ”friheten”?

Själv hade han velat uträtta något större, kanske något stort kriminaltekniskt komplicerat fall som lockat hans nyfikenhet och intresse. Som poliserna i Stockholm. Han var intresserad av folk, av hur dumt dom betedde sig. Men besviket kunde han konstatera att när det var dags för befordran var det alltid någon ungtupp söderifrån med nyare utbildning som knep jobbet framför hans ögon. De uträttade inte mycket, ungtupparna. Pratade mest, hade högtflygande teorier om stadens brottslighet som bara ledde till en datoriserad rapport att slänga i papperskorgen. Han och Botvidsson, Ramsby och Karlsson fick alltid göra hundjobbet. Det kändes lite orättvist.

Ändå var detta meningslösa sisyfosarbete hans livlina i tillvaron. Utan det visste han nog inte vad han skulle ta sig till. Han gick ju till och med till stationen på sina lediga dagar, och på semestern.

Den fantastiska förmågan att glömma som människan fått var ändå den bästa gåva. Utan den skulle han ha blivit spritt språngande galen. Men å andra sidan: Vissa saker var väldigt, väldigt svårt att glömma….

-Har du läst Aftonbladet, sa Botvidsson och slet upp dörren så att Konradsson ryckte till i tankarna.

-Nä, vadå?

-Du tvivlade ju på bordellverksamheten där uppe. Läs här!

”Enligt en Internet-sight utbjöds sexuella tjänster på Blackås” skrev tidningens kriminalreporter. Internetsidan var numera borttagen. Det var en helsida, mest gammal skåpmat.

-Är det Hedlund som är sagesmannen, sa Konradsson trött.

-Storbonden? Sverige-demokraten? Tja, skulle kunna va det. ”Enligt obekräftade uppgifter” står det. Får man trycka sånt?

-Tydligen. Har ni hört Hedlund?

-Ja, han hade inte mycket mer att säga än de andra. Hans kor gick ju nedanför grönavågarnas hus. Men de syntes inte till så ofta, sa han. De höll sig ju mest inomhus sista året. Men han visste att bilar kom och gick, sedan många år tillbaka, det ska visst ha varit både kyrkoherden… allmänna åklagaren… och … håll i dig …. polismästaren.

-Det låter tunt, sa Konradsson. Från Hedlund? Men vi får kolla vidare. Jobbar Ekselius på med datorn?

-Ja, men det e visst något lösenord han inte kommer åt. Vi får skicka den till experterna i Skellefteå (Botvidsson såg alltid lika ut nöjd ut när han sa så: ”Experterna”). Och hur faderullan går det när Ekselius sticker då?

-Den dagen den sorgen. Du får börja lära dig ”IT” innan du går i pension Botvidsson. Så har du nåt å göra på kvällarna också och slipper åka till Blackås för att få upp den

Botvidsson hånlog åt det låga skämtet, som var helt i hans stil. – Ska du med och ta en öl efter jobbet?

Konradsson nickade. Ja varför inte? Han var väl i sin fulla frihet, tänkte han och log åt lustigheten.

Shejken

en kriminalberättelse

kapitel elva (fredag)

När Leila, i sällskap med David och Petra kom in på pizzerian satt redan Konradsson och Botvidsson och några andra poliser där. ”Hela lagens långa arm” sa David och försökte skämta till det. Men stämningen i den ganska tomma lokalen, där starkölen dracks i stora pints i tjocka bulliga bägare, var inte särskilt upplagd för skoj märkte han.

-Hade du ingen fotboll ikväll, sa Petra beklagande?

-Jo. Sunnansjö-Järpen klockan halv åtta. Jag tar bara en lättöl.

-Vad tror ni Bernhardsson tänker skriva om Johanna Finnström, fortsatte Petra, som bara drack vatten? David grimaserade och reste sig för att gå efter en starköl. Leila såg att Konradsson vinkade på henne.

-Du har fått en ny beundrare, sa Petra och skrattade. Konradsson hade rest sig och kom fram till deras bord. Leila såg att Botvidsson gått på toaletten.

-Jag tänkte att du och jag skulle ta en tur till Blackås i morgon, sa han och smålog mystiskt. Du kanske hittar något mer som polisen missat. Vad tror du om det?

-Jo.. jovisst., sa Leila osäkert, märkbart överraskad över förslaget. Hade hon plötsligt blivit Konradssons … favorit?

-Bra, då säger vi det. Han återvände med ett mystiskt leende till kollegorna vid ett långbord vid väggen. Petra böjde sig fram.

-Törs du verkligen åka själv med den där …?

Leila svarade inte. Gjorde hon det? Jo, något sa henne att hon nog skulle göra det ändå. Fast riktigt säker var hon inte.

Hon lyssnade till sorlet i pizzerian och stärkte sig med den utspädda ölen.  Leila bläddrade förstrött i dagens tidning. Det var fredagkväll, och imorgon skulle tidningen inte komma ut. Det gav Bernhardsson en dags betänketid om hur han skulle tackla problemet Johanna Finnström. Disponent Göthes fru.

-Undrar hur Erik Göthe tar det här? Det är visst möte på Gambrini Orden ikväll. Det blir nog hett om öronen för Bernhardsson?

Leila svarade inte. Flera sidor i tidningen innehöll förhands inför travet på söndag. Hasses nya fynd, ett sto kallat ”Fortus Negro”, verkade småskadad och formen osäker. Bernhardsson gick hårt åt Europeiska unionen i sin ledare. Nedskärningarna på Tullverket skulle innebära att knark och kriminalitet skulle välla in över gränserna till Sverige, hotade han. Och i Moheden, längst uppe i norr i kommunen, hade några flyktingar ställt till bråk och eldat upp tvättstugan. Detta var bara början, mästrade chefredaktören. Unionens släpphänta flyktingpolitik var förkastlig.

-Vad tror du om det här med ”bordellen” då, sa Leila till Petra, som petade naglarna och såg uttråkad ut. David hade träffat en bekant vid disken och blivit indragen i en diskussion.

-Jag försökte kolla på Kungliga biblioteket om man fick tillgång till den där hemsidan som plockats bort, men jag fick ingen utdelning. Tyvärr.

-Sparar dom alla hemsidor.

-Ja, de svenska. Men bara förstasidan.   

-Tror du dom haft bordell där uppe?

-Vet inte. Alla verkar väldigt förtegna. Fråga David.

Leila hade tänkt fråga om ett inslag på lokalradion. Suzanne Erneback hade varit på flyktingförläggningen i Moheden. Stämningen bland byborna var hätsk och invandrarfientlig. Flyktingarna var sysslolösa och desperata. Barnen mådde dåligt. Det var betydligt skarpare än det uttryckts i dagstidningen.

Bernhardssons policy var att inte stöta sig med någon på orten. En underlig policy eftersom tidningen var ensam i hela den här delen av länet, som var 20 x 30 mil stort, sedan konkurrenttidningen lagts ner, och två andra länstidningar köpts upp av samma ägare som ägde ortens dagstidning. En stiftelse, som leddes av disponent Erik Göthe.

På förmiddagen hade hon fått ännu en straffpredikan av Bernhardsson.

-Jag trodde vi hade gjort klart att du inte skulle vara uppe i Blackås och störa polisens arbete? hade han sagt i mästrande ton.

Att kroppen aldrig hittats utan Leilas hjälp brydde han sig inte om. Det var värre att hon inte lytt order.

-Jag vet att den här självutnämnde Shejken inte precis var älskad av alla, hade chefredaltören sagt och andats så häftigt att den skrikiga slipsen med hawaiiflickor guppat på bröstet. Men vi har inga som helst bevis för att det ens rör sig om mord, eller hur. De där människorna gick ju inte ens till sjukhuset vad jag förstått. Johanna Finnström kanske dog en helt naturllig död, vad vet jag. Och dina så kallade teorier håller knappast för våra stränga pressetiska regler.

Han såg i sitt luftiga bakåtkammade vita hår ut som general Custer vid Little big horn. En förlorandegeneral. Sen hade han påtalat det faktum att Johanna Finnström varit gift med disponent Erik Göthe, och att saken var mycket känslig.

-Tror du jag hittar på alltihop, sa Leila upprört. Kroppen var ju misshandlad till oigenkännlighet!

Men Bernhardsson svarade inte utan vände sig bara mot datorn och tog på sina stora terminalglasögon.

-Tror du att Bernhardsson tänker skriva något om Finnström, frågade Leila igen?

-Vet inte. Han funderar nog över det just nu, svarade Petra och såg sig ointresserat runt i den ganska folktomma serveringslokalen. Det var alldeles för tidigt för den verkliga folkstormen. Kvällens fotbollsmatch på TV, Milan-Inter, skulle nog locka en och annan törstig.

-Det är nog bäst du håller dig borta från Blackås nu Leila, sa Petra i förtroende. Om du vill ha något jobb att gå till på måndag. Ska du inte åka nu?

-Jo det börjar väl bli dags, sa Leila, föga uppmuntrad över att behöva åka fem mil för att bevaka en fotbollsmatch mellan Sunnansjö och Järpen i division fem. – Hälsa David.

Hon reste sig, kastade ett öga mot Konradssons bord, han satt framför en mörk bayer och småpratade med Ekselius och Botvidsson. Kommisarie Beck hade redan lämnat sällskapet.

-Hur e det med Johansson, sa Botvidsson och lutade sig mot Konradsson?

-Hur det e? Hur så?

-Ja, var inte Shejken skyldig honom rätt mycket pengar?

-Jo, det stämmer. Ungefär 100.000.

-Ja, och Petrus hade inga pengar. Och det här uttaget på sparbanken då? Tror du Johansson ilsknade till och gjorde sig av med hela byket?

-Varför de? Varför inte bara vräka dom då?

-Ja fan vet. Han kanske fick betalt ”in natura”, hä hä.

-Så mycket större anledning att inte göra sig av med dom då, sa Konradsson irriterat och skakade på huvudet över Botrvidssons  slutledningsförmåga och stoppade sin pipa. Han var utless på allt spekulerandet. – Du som var där uppe så mycket Botvidsson, sa han och sög på pipskaftet, kan du inte komma på någon som ville hämnas på Shejken och hans så kallade damer?

Botvidsson skakade på huvudet. Ekselius såg väldigt frågande ut, han strök sig över det välkammade tunna håret och funderade mest på var han skulle hyra flyttfirma för transporten ner till Söderköping. Han var skild sedan flera år och hade barn där nere.

-Beck vill ju gräva upp hela tomten för att se om det ligger flera lik där, sa Botvidsson. Men åklagaren ville vänta för att se vad efterlysningen på Interpol kunde ge. Han är kanske skyldig Johansson pengar han också? Han har ju en fiskestuga däruppe Och Johansson var inte alls intresserad av att gräva upp tomten. Nä det verkar väl mest troligt att Shejken och Schäfer gjort det här, och stuckit för längesen. Hur länge tror du vi får vänta?

-Det låter befängt, sa Konradsson som just tänt en tändsticka men kommit på att man inte fick röka inne på pizzerian. Shejken hade inte varit utomlands på tio år. Varför skulle han sticka just nu? Var fick han plötsligt pengar ifrån? Och svårt att hitta honom kan det ju inte vara så vida inte han dragit till Caymanöarna. Johansson tänkte inte alls vräka dom, det har han sagt, han var nöjd med att få betalt ”in natura” som du själv, sa Konradsson spydigt åt Botvidsson. Jag tror uppriktigt sagt inte på det där.

-Varför inte (Botvidsson)? Han tog ut sina sista besparingar, tar med sig Schäfer och lilla Susanna som pålägg och hembiträde, men först måste han göra sig av med de andra kvinnsen.

-Varför det? (Konradsson) Varför inte bara sticka från alltsammans? Dom var ju redan pestsmittade. Varför måste han mörda de där stackarna först. De var ju chanslösa utan honom. Ä Botvidsson, han var ingen mördare!

-Ja, vad tror du då?

-Jag tror att Johanna Finnström blev misshandlad till döds. Kanske av misstag. Förmodligen av Petrus och Schäfer, det verkar väl troligast. Sen var dom tvungna att gömma kroppen. Slutet på april kanske. Det var så det hela startade. Sen vet jag inte. Sen kunde dom lika bra …

-Ja, och sen måste dom mörda Nyrén och hennes barn också. För att de inte skulle skvallra.

-Ja, men varför så bråttom? Varför så klantigt? Blodspår uppe i sovrummet och på gården, kropparna i säckar på utedasset. De verkar ha handlat i panik isåfall. Och var tog Susanna Finnströn vägen i så fall. Har vi inte hittat henne än? (Konradsson drämde näven i bordet av ilska.)

-Ja, något fick dom väl att göra det då (Botvidsson). Kanske började marken plötsligt bränna under fötterna på vår gode shejk?

-Jag blir ändå inte klok på Johansson, fortsatte Botvidsson, som druckit tre starköl och nu börjat hetsa upp sig. Han ägde ju mycket mark och arrenderade till storbonden Hedlund. Jag tror ändå han ville bli av med Shejken och hans anhang. Hedlund ville säkert arrendera mer. Och han har ju kontanter till skillnad från shejkarslet. Varför vräkte han inte bara honom? Petrus måste haft en hållhake på honom.

-Nej jag tror inte på Johansson, sa Konradsson argt och reste sig. Jag har känt honom sen vi var barn. Han skulle inte kunna göra nåt sånt här. ALDRIG!

-Men låta någon annan göra det kanske? Vi kanske skulle höra den där tokiga grannen igen?

-Ja, om du tror det ger något så var så god. Jag går hem och glor på TV, sa Konradsson och drog på sig sin lilla jacka och satte hatten på huvudet. Han lämnade den pratglade Botvidsson att utveckla sina mordteorier med den tystlåtne smålänningen Ekselius, som bara nickade och sa ja och jo. Det var rätt åt Ekselius, tänkte Konradsson trött och vandrade ut i den ljumma majkvällen.

Han undrade i sitt stilla sinne hur länge han skulle kunna skydda Johansson?    

Shejken

en kriminalberättelse

kapitel tolv (lördag)

-Flickan på andra sidan vägen, Liljekvist, säger att hon ringt tidningen flera gånger om att det var alldeles tyst hos grönavågarna? En hel vecka. Var det Ericson som tog emot samtalen?

-Ja, han gör ofta det. Han är ofta den ende som sitter på redaktionen när vi andra är ute på jobb. Och där har du väl svaret på varför inget hände heller. Han gick till Bernhardsson direkt. Bägge är medlemmar av Gambrini orden förresten. Dom gillade inte Johanna Finnström.

Leila hade ringt David på kvällen. Och nu först hade hon lagt märke till ett gulmålat hus, som såg ut som ett typiskt norrländskt ordenshus för en prydlig och rekorderlig nykterhetsloge, med små romerska pelare och en bred träbro och överskrift i sirliga jugendbokstäver ”Nyktert arbete befordrar hälsa och välstånd”. Det var alltså där den mystiska orden träffades.

David hade haft ont i huvudet och var ganska fåordig. Han bodde utanför samhället i en närbelägen by med fru och tre små barn, och ett på väg. Han hade ganska snart gjort sig oumbärlig på tidningen.  Påtänkt som chefredaktör när Bernhardsson och Lööw gick i pension om tre-fyra år. Därför var han förstås tvungen att hålla sig väl med styrelsens ordförande disponent Erik Göthe, tänkte Leila. Han avbröts ideligen i telefonen av barn som skrek och stojade, det var precis läggdags, och halvtid i Leilas fotbollsmatch.

När hon kom hem från pizzerian hade någon stuckit in ett kuvert i brevlådan. Någon hade ganska amatörmässigt klippt ur bokstäver ur en tidning, en typisk veckotidning, med texten ”Har du kollat i jordkällaren?” Leila mindes en sån jordkällare i Blackås som låg på tomten, en stor gräsklädd kulle, där man förvarade mat, ungefär som ett kylskåp på vintern. Hon bestämde sig för att söka upp Konradsson efter frukost.

Polishuset, som låg nästan mittemot tidningsredaktionen, var så gott som tomt. En ung tjej i receptionen visade henne på Konradssons rum. Litet, prydligt, med var sak på sin plats. Konradsson var uppenbarligen mycket strukturerad. På skrivbordet låg linjal, pennvässare, gemburk, och häftapparat på parad. Askfat med två pipor och en burk MacBarens mixture. Pärmarna i bokhyllan var noggrant märkta med år och sifferkombinationer, i ett låst skåp förvarade han säkert sina vapen.

På bordet stod ett foto av en kvinna i obestämbar ålder. Ganska knubbig. Söt. Såg ut som ett ungdomsfoto av Konradssons fru. Var han skild? Änkling? Eller hans dotter?

Rummet hade bara ett litet fönster som vette mot en bakgård, en parkeringsplats med en stor brandvägg. I ett annat hörn av rummet stod den gamla Macen, en liten grå burk med ett litet ynklig fönster och samlade damm, en äldre modell som Leila aldrig sett förut. Hon kom att tänka på disketten. Om den gick någon annan stans än i Konradssons lilla grå burk? Vad skulle hon göra med den?

-Jaså, är du här fast det är lördag, sa Konradsson på sitt buttra vis och hängde av sig den fodrade midjekorta jackan som han bar året om, alltid samma modell, vare sig det var 20 grader varmt eller 30 grader kallt.

Leila hoppade till, Gud han hade bara smugit sig in i rummet! Hon blev lite nervös.

-Ja du talade ju om att vi skulle upp till Blackås. Och … jag har fått ett meddelande.

Hon visade honom lappen med de urklippta bokstäverna. Konradsson studerade den intresserat. – Den ska vi undersöka, sa han bara och stoppade lappen i sin skrivbordslåda.

-Jag måste göra en intervju med en fotbollstränare uppe i Myckle igen. Kan vi inte ses i Blackås sen?

-Visst, det blir bra.  Klockan sju?

-OK, vi ses då. Hörde du om det nya mordet uppe i Norrbotten. Tror du det finns ett sammanhang.

-Vet inte. Vi får prata om det sen.

Leila såg att Konradsson hade Aftonbladet bredvid sig. Deras reportrar var tack och lov uppe i Norrbotten, det var en mystisk olycka bland bärplockare där. Nyheterna i tidningen om Blackåsmorden var knapphändiga. Och lokaltidningarna skrev nästan inget alls. Det var som en överenskommelse. Och Konradsson var på sitt vanliga sura tvära humör. Hade han sovit dåligt, tänkte Leila analytiskt?

-Vi har kallat in flickan Liljekvist till förhör, sa Konradsson och slog upp tidningen. Hon måste veta något. Det är vår sista chans.

-Den där bilreparatören då. Vergin? Han kan ju ha hjälpt till.

-Ja, den göken. Men han är tyvärr mytoman sen många år. Borta i roten. Du vet aldrig om han talar sanning. Det förvånar mig att han inte tagit på sig morden redan nu?

-Johansson då? Storbonden Hedlund?

-Ja, vi har mycket att göra. Vi ses klockan sju.

På redaktionen stötte Leila ihop med flanören Lennart Ericson. Ericson som tagit emot flera telefonsamtal från flickan i Blackås utan att göra något. Hon fick lust att fråga honom närmare om det, men han satt som vanligt i telefon, alltid lika välskräddad och välkammad, en liten feminint prydlig man i sextioårsåldern. Leila fick en känsla av att Ericson visste mer än han talade om. Han umgicks mycket med Bernhardsson, även i den beryktade Gambrini orden, hade David sagt.

Hon körde plikttroget till Myckle, ett litet samhälle sju mil längre in i landet med tjugo sportstugor, tre bondgårdar och en fotbollsplan. Efter att ha intervjuat fotbollslagets tränare om morgondagens toppmatch i division fem, körde hon tillbaka och tog vägen förbi Blackås. Vid det här laget började hon känna igen husen ganska väl. Vid kröken efter kyrkan i Kläppen bodde den danske skulptören som inte heller gillade Shejken och hans blonda fru och flera små blonda barn som lekte framför det stora röda trähuset. Hon fick ett infall och stannade. De hade en utställningslokal på bottenvåningen. Vid vägen stod en utställd liten skylt: Öppet.

I ett hörn av utställningslokalen, helt i furu och med sliten pärlspånt på väggarna, satt en blond kvinna i fyrtioårsåldern och stickade. De vidrigaste skräckfyllda masker av torterade människor hängde i snören överallt i lokalen. De svängde sakta i metalltrådar, vred sig som i plågor sakta i ljuset från fönstret där dammkornen dansade och flugorna surrade. Hon harklade sig.

– Ja…  jag kommer från Kuriren?

– Jaha, ja vi har redan talat med dina kollegor Bill och Bull, sa kvinnan och log lite överslätande. Hon var vacker, nordiskt askblond med håret i hästsvans, enkla rena jeans och sandaler. Leila kände sig bortkommen. Kvinnan såg ner i stickningen och molteg

-Öh… Bill och Bull?

-Ja, Ericson och han den snygge, David va?

-Jaså dom, sa Leila dumt. Ja jag ville bara se hur här ser ut… har åkt förbi så många gånger.

Det luktade rent och skurat, golvtiljorna glänste. Vilken skillnad mot förfallet hos Shejkens.

-Jo… kände ni Shejken?

-Men lilla vän, sa kvinnan och log åt Leilas bortkommenhet. Vi bor i samma by. Det har jag ju redan svarat på. Ja, min man var där ibland, de hade en affärsverksamhet ihop för länge sen, men aldrig annars. Jag höll mig därifrån så mycket jag kunde. Han äcklade mig. Och Jack hatade den där målarkludden.

-Och affärsverksamheten…?

-Ja, de skulle finansiera dragning av bredband hit upp, som den där jävla regeringen Bildt lovat men aldrig verkar få arschlet ur …Ja, Jack var vansinnig på kommunen och vi hade samlat namn för att få börja gräva för ledningarna. Du vet att vi inte har bredband för Internet här uppe fast vi snart har millennieskifte?

-Nja… när det visste jag inte.

-Jag har jobbat på skattekontoret i Piteå, sa kvinnan med lugn och bestämd röst och såg inte upp från stickningen. Leila fick för sig att hon talade för sig själv. – Hur fan tror dom att jag ska kunna jobba hemma med den här sega långsamma datoriseringen. Dessa elektroniska motorvägar som Bildt och Clinton talar så lyriskt om. Nej, det går nog inte i längden. Vi får ha det här som sommarhus helt enkelt.

-Bor ni här… året om.

-Ja, Jack vill det, det är ju hans ateljé. Men du jag måste till Eva-Karin och hämta barnen strax, sa fru Stensgaard och la stickningen på det lilla bordet. Du får ge dig iväg nu gumman.

-Ja, ja… jag ville inte störa, sa Leila och kände sig mest till besvär. Varför kände hon sig alltid så jävla bortkommen!

-Nej du verkar lite oprofessionell för att vara journalist, din lilla stackare, sa kvinnan rättframt och slängde ett vedrä i kaminen. Har du inte anteckningsblocket med dig? Hoppas du har gott minne i varje fall?

Leila retirerade snabbt till dörren ut. – Ja förlåt då… Ajö så länge … Hon var röd i ansiktet som en kräfta av skam, tur att det inte syntes lika bra mot hennes bruna hy tänkte hon desperat och slängde sig in i bilen och drog iväg med ett ryck så det sprutade grus om bakhjulen mot det stora rödlmålade trähuset.

Efter några tomma sommarstugor dök Johanssons lilla röda hus med vita knutar och hundburarna upp, och mitt emot var den exentriske Lars-Olov Vergins fallfärdiga hus med alla halvreparerade skrotbilar på gården framför huset. Sen var det bara backen upp och sen ställde hon bilen på en liten avtagsväg och promenerade sista biten. Bara Lene Stensgaard skulle nog se den om hon kom den här vägen?

Klockan var över sju men hon var helt ensam på gården. Kände sig skamset röd om kinderna fortfarande. Flickan Liljekvist hade hon inte sett till, det lyste inte ens i huset, konstigt nog. Det hade blåst upp mörka moln och snart började regnet ösa ner. Leila tog sin tillflykt till logen. Hon la märke till att det var en dörr till där logen slutade. Den hade hon missat. Kanske en vedbod. Nyfikenheten fick henne att öppna den gistna dörren och kika in i mörkret därinne. Hon hittade en knapp och tände det svaga lyset.

En bock, som Leila mindes från den fasansfulla redskapsgymnastiken i skolan, stod i halvmörkret, och en avlång, lägre, sågbock, bägge med remmar med knäppen vid benen. Ris, långa vidjor och hasselkäppar låg slängda på golvet. Leila fick känslan av en tortyrkammare.

En dörr öppnades bakom hennes rygg och hon frös till is i samma stund. Ångesten sköljde över henne. Skräcken! Det var han! Han levde alltså! Som bedövad av skräck kände hon en hand om nacken som fick henne att sprattla till som en liten fisk. Shejken var inte död! Han levde!

-Jag trodde lilla fröken negerjänta hade fått tillsägelse att inte vara här uppe i Blackås, hörde hon en alkoholskrovlig röst bakom ryggen. Andedräkten var som ett moln av gammal öl och renat  – Vet du inte att ilskna kattor kan få rivet skinn om dom inte gör som man säger åt dom? Leila vred sig förgäves i greppet om nacken, rädd som en hare som lyfts i nacken rätt upp, men den långe grove mannen bakom henne var stark och knuffade henne mot den midjehöga gymnastikbocken. Hon började skrika högt och göra motstånd när han försökte dra ner hennes jeans.

-Jaså, du gör motstånd också!

Hon fick en örfil som fick hela huvudet att ringa som kyrkklockor, och kände hur hon böjdes framstupa över bocken medan mannen försökte dra av hennes jeansen. Tillsut tog han ett tjockt hasselspö från golvet och skrek åt henne.

-Jag ska lära dig att göra som du blir tillsagd! Ditt lilla luder! Som kvinnor som du ska behandlas! Tills du inte har vett i huvudet längre!

Leila skrek i hysteri, galltjöt, som en gris inför slakten. Han tänkte slå ihjäl henne!

Då hörde hon den gistna dörren till vedboden knirka till.

-Det räcker nu Botvidsson. Det var Konradssons sträva välkända röst och greppet om nacken som hon trodde skulle krossa henne försvann plötsligt. Hon såg över axeln den grinande  storväxte polisinspektör Botvidsson som stod bredbent bredvid henne. Hon lyckades slita sig lös, försökte dra upp byxorna medan tårarna rann av ilska och panikartad förskräckelse. Förödmjukelsen och chocken sköljde över henne som ett spann iskallt vatten. Allt stockade sig i halsen, hon förmådde inte ens skrika längre. Bara lamslagen av rädsla.

-Vad fan gör du här förresten, Botvidsson, sa Konradsson skarpt. Hon såg att han flåsade tungt, och insåg att han sprungit, och att hon just räddats från ett förödmjukande övergrepp.

-Ä jag hade vägarna förbi, sa den store tunge Botvidsson och ryckte generat på axlarna. Jag såg jäntans bil där nere på avtagsvägen mot Mattsas. Tänkte ge henne en minnesbeta bara, inget annat. Det har du ju själv sagt …?

-JAG bad henne komma hit, sa Konradsson ännu skarpare. Det är tack vare henne vi kommit

så här långt i utredningen. Kom ihåg det. Jag tycker du ska åka hem nu. Var glad att jag inte rapporterar det här Botvidsson. Tänk på att du bara har några år kvar till pension! Nästa gång åker du ut med arslet före!

-Ä! hördes från kollegan, som ganska skamsen försvann ut genom vedbodsdörren. Leila skalv av kylan från springorna i brädgolvet på logen, stelfrusen av chocken. Hon lutade sig framåt och kände hur magen värkte. Tog stöd mot gymnastikbocken. Konradsson stod rådvill och nästan blyg och verkade inte riktigt veta vad han skulle ta sig till just nu. Det var en ovan situation. För båda två.

-Såja, lugna dig jänta, försökte han med skrovlig röst, överslätande. Du klarade dig ju med skinnet i behåll eller hur? (Försökte få det att låta som ett uppmuntrande skämt.)

-Tänker du inte ens anmäla honom? sa Leila huttrande med gråten i halsen, hukande på sågsspånsgolvet. Hon ville spy. Hon visste inte om hon skulle vara arg eller bara glad att ha sluppit undan helskinnad. Allt kändes ändå så meningslöst.

-Ä han har bara ett år till pension. Som jag. Det tjänar inget till. Men jag ska hålla ögonen på honom i fortsättningen. Jag lovar.

Han sträckte sig fram och klappade den nedhukade Leila lätt på axeln. Det märktes att han verkligen ansträngde sig nu. Att vara snäll. Hon satte sig på en huggkubbe med nedböjt huvud, snyftande och andfådd.

(Han förstod inte hur han kunde bli så mjuk och vek. Varför han började ta sig an den här olydiga dumma jäntan för? Nästan fäste sig vid henne?)

-Vad är det här för rum egentligen? sa hon och lutade huvudet i händerna.

-Ja, vad ser det ut som, sa Konradsson och tog av sig hatten, skakade av regnvattnet och drog handen över de glesa grå hårtestarna på huvudet. Han suckade tungt. Jag tror du fick en demonstration i hur det användes av Shejken och hans satmaror. Stackars flickor. Minns du hur Johanna Finnström såg ut när vi hittade henne? Fullståndigt sönderpiskad. Jag tror hon kom från det här rummet. Men du hade större tur än henne.

Leila skakade på huvudet. Visste inte vad hon skulle tro. Hon torkade tårarna. Hon kände sig bedrövlig. Och fruktansvärt arg. Stackars Johanna. Och de små flickorna.

-Jag har känt Botvidsson sen vi var små. Vi gick till och med i skolan tillsammans. I en by inte långt härifrån. Du skulle inte tro hur mycket stryk vi fick där. Botvidsson råkade väldigt illa ut, han var barnhemsbarn som adopterats av en elak bonde däruppe. Oj vilka ränder han hade på ryggen ibland. Jaja, stackars jäkel. Inte konstigt var han fått sina uppfostrings-principer från.

-Du då? sa Leila surt och lyfte på huvudet. Du lovade mig ju själv ”smörj”, minns du det? Var det inte på allvar?

(Att hon kunde tala så här familjärt med den där buttre kriminalinspektören? Det hade hon inte trott bara för några dagar sedan.)

-Ä, det är sånt där som man säger, av gammal vana bara, sa Konradsson buttert och sparkade med skon i sågspånen. Det är väl mest tomt prat. Jag har gett upp kampen mot ungdomsbrottsligheten i den här delen av länet. Jag börjar inse det. (Det var länge sen han pratat så här länge med en annan person, förutom kollegorna.) Botvidsson tror fortfarande på att tillräckligt mycket aga kan förändra världen. Tokfrans. Ja, jag ska inte berätta hur många prickar han fått för övervåld under åren som gått. Men Lundin har alltid sett genom fingrarna med sånt där, bara inte tidningen fått veta det. Och där har vi ju Bernhardsson som beskyddar oss förstås.

-Gambrini orden? sa Leila. Konradsson klappade henne på axeln igen, nästan kärvänligt, fast hon såg att det tog emot att göra det, och hon log för första gången mot honom, genom tårarna. Hon tyckte till med om Konradsson för första gången i sitt liv.

-Ja just det ja. Vår kära ”herrklubb”. Men jag föreslår att vi åker hem nu, jänta lilla. Om du inte vill krypa ner i kallkällaren först? Som det stod på lappen?

-Nej, inte i kväll.

-Trodde väl det.

De satte sig i var sin bil och körde hem i skymningen. Leila en hel del minst sagt omtumlande upplevelser rikare.

Shejken

en kriminalberättelse

kapitel tretton (söndag)

Leila drömde att Susanna Göthe sprang över stubbåkern ner mot sjön. Hon hade nattlinne och var barfota. En liten smal barbent tanig flicka med blekt tunt hår som flög bakom henne när hon sprang. Tunn tanig kropp som inte ätit ordentligt på en vecka. Det var midnatt, men ändå ljust, ett blekt midnattssommarsolljus som kändes som tunt flor. Så att man kunde ta på det. Hon sprang över den hårda gräsmattan och ner förbi vinbärsbuskarna och rabarberlanden och de biodynamiska potatis- och morotslanden.

Karl-Erik Petrus var strax bakom henne. Han svor som en demon när han snubblade i de nedslitna träskorna och stod på huvudet bland gurkor och salladsplantor. Susanna gled som en vit blek vålnad över åkern ner mot vattnet, hon flög som en nattfjäril. Vattnet var kolsvart och iskallt, och helt spegelblankt. Susanna gled över tuvorna ner mot vattnet där hon visste att en roddbåt stod uppdragen, gömd i vassen. En båt som skulle ta henne över till andra sidan, bort från Blackås.

Men Petrus hade kommit på benen och var henne i hälarna. Han jagade henne som en galning över åkern i sina klumpiga träskor och trampade hela tiden snett i de höga plogfåror som bondens traktor plöjt upp. Han svor över bondjävlarna så att det osade och ekade i natten. SATANS JÄVLAR!  Nere vid vattnet stod några kor, som mörka tunga skuggor, och idisslade. Susanna var redan nere vid vassen och letade febrilt efter stället där roddbåten var uppdragen. Normalt var den säkert förtöjd med en kedja och ett stort hänglås. Men inte inatt.

Hon hörde Petrus närma sig, svärande och flåsande av ansträngning, inte alls i den form han var när han först kom till Hissjö på 1970-talet. När alla kvinnorna beundrade hans kraftiga armar och håriga bröst och de charmerande svarta lockarna. När de löd hans minsta vink. Men Susanna hade han inte fått. Inte ännu. Men snart så …

Leila hade i sin naivitet trott att hon kunde öppna den antika disketten hon fått med sig från polisen. Men på redaktionen fanns ingen så gammal Mac kvar, sa man. I sin rådvillhet gick hon på förmiddagen in till den ambitiösa Petra, som med nedböjt pagefrisyrhuvud över tangenterna närsynt knappade in ett reportage för måndagstidningen.

-Vet du någon som skulle kunna öppna en så här gammal diskett? sa Leila rakt på sak.

-Vad då för diskett?

-Den är från Blackås? Jag hittade den när jag var där, ljög Leila.

-Varför har du inte gett den till polisen, sa Petra utan att lyfta huvudet från tangentbordet.

-Jag vet inte. Jag har fått för mig att den är viktig. Det känns som att polisen inte vill lösa det här fallet, och inte Bernhardsson heller. Vem fan ska man vända sig till?

-Poliskommisarie Beck förstås. Tror du han är korrumperad också? Han är ju från Stockholm.

Leila skämdes lite. Petra var alltid så upptagen. Nu redigerade hon morgondagens nyhetssida, innan hon skulle lämna över den till nattredaktören, den skäggige Sten Andersson i jägarbyxorna och slidkniven. Han och den ständigt cigarettrökande ”Larsa” brukade sitta och spela kort och dricka whisky när det var lugnt framåt tolv hade Lisa Kvist berättat för henne.

-Jag kan i alla fall inte hjälpa dig, fortsatte Petra och såg forskande på Leila. Du får sluta leka privatdetektiv. Herregud, du åker ju i fängelse om polisen får reda på det. Du kan väl inte klampa omkring på en brottsplats hur som helst. Är det inte avspärrat?

-Nej, konstigt nog, svarade Leila. Så tekniskt sett så har jag väl inte gjort något fel?

-Märkligt. Men nu har jag tre sidor till att redigera innan sex. Förmodligen får jag jobba övertid som vanligt. Till skillnad från gubbjävlarna där nere på redaktionen. Och jag vill INTE bli inblandad i din privatspaning. Jag förstår att du varit med om en del men det finns gränser. Har du inget jobb att göra här hos oss?

Leila skämdes ännu mer och stoppade ner disketten i fickan. – Jag ska på fotboll ikväll, sa hon. En division fem-match. Men vi kanske kan gå ut någon kväll och ta en öl? Men Petra skakade på huvudet.

-Jag dricker sällan, sa hon och vände ner blicken mot tangentbordet så att det bleka pagehåret dolde ansiktet med de runda glasögonen som draperier. Hon var spröd med smala handleder och långa fingrar. Leila tyckte att hon var söt. Men väldigt svårflörtad.

Leila gick på ”Dalpojken” och åt en pizza till lunch. Det var ett konditori som serverade varm mat och drevs av två iranier. Den iranska flaggan med lejon och svärd prydde ena kortväggen. Hon var ensam i lokalen förutom en underlig figur som satt i lokalen som såg ut att vara ett konditori från 1950-talet. Han pratade för sig själv och diskuterade berusat med pizzan på tallriken.

Det var en ljum majkväll och häggen hade slagit ut och spred en bedårande doft. Solen stod lågt bakom Galgberget, fåglarna sjöng och byggde bon i träden. Koltrasten sjöng och briljerade, högre än alla andra konkurrenter. Det var folktomt och en overklig känsla av stillhet och ro när Leila gick den smala gatan längs ”Bagarstan” som den här delen av det lilla samhället kallades. Små prydliga trähus, gamla arbetarbostäder som piffats upp och nu beboddes av konstnärer och sommargäster. En man som kom cyklande såg ut som den socialdemokratiske ordföranden i kommunnämnden, hon kände igen honom från tidningen. Hon visste att Bernhardsson bodde i närheten. Ett galleri i ett hus skyltade med en fotoutställning och tavlor av de lokala konstnärerna. Klockan ringde i kyrkan på kullen, längs den backiga vägen upp till kyrkan låg fler kulturhus med små kontor och sommarcaféer. Det märktes att turistsäsongen inte kommit igång. Det var då allt levde upp i det lilla samhället i Norrlands inland.. Då skulle tågen rulla igen längs den nedlagda inlandsbanan, som bara kördes på sommaren. Bakom småbåtshamnens fiskebodar vid sjön skymtade hon skogsbolagets höga skorstenar bolma ut giftig rök. Disponent Göthes stora villa låg där i närheten, lite länge söderut.

När hon kom hem ringde hon till Erika. Hon undrade hur hon hade det.

-Det är inget vidare. Jag längtar efter dig. Kan du inte komma ner till Stockholm till helgen?

-Jag får se, sa Leila uppriktigt med en tagg i hjärtat som skavde ont. Det var ju 85 mil söderut. Hon visste inte. Hon visste inte om hon älskade Erika så mycket som hon trott, den äldre och beskyddande Erika, muskelbyggaren, mamma och älskarinna på samma gång. – Jag måste skriva om några fotbollsmatcher. Fy fan vad trött jag är på det. Det har hänt en hel del, ja jag får berätta när vi ses.

-Fotboll? Jaha. (Det var knappast Erikas starka sida.)

-Jag försöker åka ner på fredag efter jobbet. Jag längtar efter dig. Om nu bara bilen håller en vecka till.

-Jag har funderat på det här med att adoptera igen, sa Erika och lät bekymrad. Jag skulle verkligen vilja. En liten en från Etiopien. Snart är jag för gammal.

-Vi får prata om det sen, sa Leila snusförnuftigt. (Hon var fortfarande tveksam för att ta på sig ett sånt ansvar.) Vilket kön hade du tänkt dig (själv slog hon bort tanken så fort den dök upp)?

-Helst en pojke. Jag vet inte varför. Det blir så tråkigt med två flator i huset. Tycker du inte vi behöver lite manlig ”fägring”? (Hon skrattade.)

-Du e inte klok, sa Leila och skrattade också. Det kändes skönt att skratta. Ska du ut ikväll?

-Ja, jag går till det vanliga stället. Tråkigt utan dig.

-Ja, bara du inte träffar någon annan, sa Leila trött. Jag skulle nog inte klara det också just nu.

-Tok heller. God natt. Puss. Jag älskar dig.

Leila la på och kände taggen i bröstet som skavde. Adoptera? Och osäkerheten på vad hon egentligen ville med sitt liv blev bara ännu värre.

Hon mindes nu vad hon rabblat för sig själv när hon blivit tagen i nacken av den store förfärlige Botvidsson. ”O Guds lamm, som borttager världens synder.” Den enda ramsan hon kunde. Hur hon lärt sig långa meningslösa fraser av det fornetiopiska språket ge’ez, bara för att ha något att göra när hon gick i skolan och vantrivdes:

Ḳāla barakat za-Hēnok zakama bārraka ḫirūyāna waṣādiḳāna ila halaw yikūnū

bailata mindābē laasaslō kʷīlū ikūyān warasīān

Ja hon var ofta rädd som det där lammet, som Sankt Giorgis räddade från draken med sitt långa spjut. Och dagdrömmar var annorlunda än nattdrömmar hade hon märkt. Men dagens spöken, i vitt elakt solljus, var värre. De nattliga drömmarna kunde man ju bestämma när man skulle vakna ifrån. Allt fast förflyktigas till slut, som någon filosof sagt. Det var jobbigt med alla minnen man bar med sig och som dök upp i drömmarna. När hon åkte skridskor på Ljusvattensjön och hennes mest älskade lärare hade snurrat henne runt på skridskorna och tappat henne så illa att hon bröt armen. Hon kunde nu inte minnas vilken smärta som var starkast, men förhållandet till läraren blev aldrig sig likt sedan dess. Smärtan när armen bröts var obeskrivlig. Hon svimmade och kände att hon flöt bort, precis som i drömmen, som aldrig ville ta slut. Hon hade varit förtjust i den där kvinnliga läraren. En dröm blev en dröm, som blev en dröm till, i en annan dröm.

Hon avbröts i sina tankegångar, hon hade nästan somnat, av röster utanför köksfönstret.

Det var röster från nykterhetslogen där Gambrini orden träffades. Hon såg en ganska liten man i elegant kostym som talade med en annan man som hon i skymningsljuset igenkände som polismästare Lundin, kort i mörk kostym med guld och silvernålar i kavajslaget.

-Varför tar spaningsarbetet sån tid, hörde hon den lille fråga. Är ryssarna avskrivna nu?

Om hon öppnade balkongdörren hörde hon bättre.

-Ja, vi undersöker grannarna, sa polismästaren. Poliskommissarie Beck från Stockholm leder utredningen. Men hittills inget nytt.

-Ja, ni vet min inställning, sa den lille mannen med tvärsäker röst och gick bort till sin bil, en svart elegant sportbil som for iväg med ett ryck så gruset yrde. Hon såg Lennart Ericson dyka upp på husets trappa, mycket självmedveten och rak i ryggen med två romerska pelare på var sida om den lille prydlige journalisten Nu såg hon Konradsson också komma spatserande tillsammans med en man hon inte kände igen. Hur många medlemmar hade den här herrföreningen egentligen, tänkte hon? Det var ju de flesta gubbar hon kände i stan? Berättade dom allt för varandra? Och varför Konradsson också? Det var en besvikelse. Hon drog in huvudet även om hon förstod att Konradsson nog förstod att hon var hemma.

Hon undrade vad de diskuterade när herrarna försvann in i ordenshuset? Hade det något med Susanna Göthes nuvarande belägenhet att göra? Levde hon fortfarande? Eller levde hon med Petrus och Schäfer som en liten ”husslav” numera?

Hon såg genom de fördragna vita gardinerna i ordenshuset, det såg ut som om männen stod i en ring och mässade någon formel, om och om igen. De höll varandra i handen. Mumlade. Hon fick för sig att någon stod i cirkelns mitt, en naken liten flicka som Susanna, som skylde sig och grät. Sen somnade hon, med blanka tårar i ögonen.

Shejken

en kriminalberättelse

kapitel fjorton (måndag vecka 2)

Den här natten drömde Leila att hon träffade Petra under ett Friskis och Svettis-pass de båda gick på. De talades vid och började hångla mitt på golvet medan de spelade ”Loving me loving you” med Abba. Tyvärr vaknade hon alltid när drömmen var som bäst, men lyckades somna om. Då drömde hon att Bernhardsson bjudit hela redaktionen på fest för att fira att morden i Blackås var lösta. Petra satt på en parkbänk utanför redaktionshuset och stickade på en lång, enormt lång halsduk.

Leila satte sig och försökte lite försåtligt lägga armen om Petra. Hon var huvudet längre. Bernhardsson skulle förevisa sin nya Petersson-båt. Leila försökte övertala Petra att följa med på redaktionsfesten, men hon var motvillig. David var redan stupfull.

Bernhardsson hade skepparmössa och snövita seglarskor och Lennart Ericson höll på att ramla i vattnet när båten skulle lägga till vid Bernhardssons sommarhus vid Kalvsjön. Roffe Bengtsson skrålade snapsvisor och Petra rynkade på näsan. Hon var ju nykterist och närmast laestadian, sa hon förklarande.

-Det är ju för höge farao mitt i sommaren (vilket det var, det var midsommar), sa Leila till Petra. Kan du inte sluta sticka på din vinterhalsduk nu? Pernilla hade mycket åtsmitande jeans som alla karlar tittade efter. Leila såg bara på Petra, och var djupt förälskad i den lilla musfärgade redigeraren, som verkade så söt och bortkommen.

Plötsligt började de kyssas, blöta heta tungvridande kyssar som smakade en härlig blandning av saltvatten och tandkräm. Tungspets mot tungspets, runt runt runt i munhålan. Det var en väldigt liten ö, och fullt av folk överallt. ”Vet du om att Bernhardsson går på bordell?” sa Leila till Petra, och de skrattade högt åt det roliga i påståendet där de satt omslingrade på bryggan. Bernhardsson visade just sitt nya boulespel i metall för de andra i redaktionen. Sten Andersson i det täta svarta helskägget försökte visa storbystiga Pernilla hur man skulle kasta genom att lägga armarna om henne, bakifrån. Han var väldigt omständlig. Alla jublade när han började göra samlagsrörelser mot hennes jeansbak och han log nöjt åt alla håll medan Pernilla obekymrat försökte koncentrera sig på att kasta.

Lisa Kvist serverade drinkar med parasoll i. ”Den jävla bocken” sa Petra plötsligt. ”Ett sån’t jävla svin!” ”Knullade han Susanna också!” Leila  fick samma tanke som Petra. Hon tog mod till sig och reste sig från bryggan. ”Dödade ni Susanna också?” skrek hon upp mot huset till Bernhardsson. Petra såg svartsjukt på henne. ”Strunt i Susanna?” sa hon avväpnande. ”Jag trodde du skulle ägna dig åt mig i stället”? Bernhardsson kom ner och klappade Petra faderligt på kinden, ”Vad är det för fel på en gammal pilsk gubbe då?” sa han med berusad röst och försökte låta flott, och de gick tillsammans bort till skålen med bål och hembränt. Leila ville bara springa efter Bernhardsson och slå honom rätt i ansiktet. Nu visste hon plötsligt precis hur det hade gått till!

Leila vaknade alldeles våt mellan benen. Hon onanerade och somnade om, konstigt lycklig. Och när hon vaknade hade hon redan glömt vem som utfört morden i drömmen.

När hon stod i balkongdörren och borstade tänderna på måndagsmorgonen upptäckte hon att hon hade en granne i lägenheten ovanpå. Det var ett vanligt tegelhus i två våningar med fyra lägenheter, samma typ av hus som fanns överallt i hela samhället. Typiskt norrländska egnahemsbyggen. Hon hade aldrig mött någon enda granne under den månad hon bott i huset, som hon fått hyra genom tidningen. Och inte hört någon heller. Det enda besök hon haft var en kille som jobbade med invandrarfrågor i kommunen, han presenterade sig som Markus Uhnefeldt, Leila mindes särskilt det krångliga namnet. Han ville att hon skulle skriva på en namnlista mot utvisningen av två iranska flyktingar på förläggningen. Om detta var i överensstämmelse med hans tjänst som kommunal tjänsteman var väl lite osäkert, men Leila skrev i vilket fall på.

Men nu var det en tydlig doft av cigarrettrök och ljudet av någon som släppte sig ljudligt som fick henne att reagera. Hon skulle inte jobba förrän på eftermiddagen och hade fått sovmorgon. Så hon beslöt sig för att gå upp och fråga.

Det var en grovhuggen karl i femtioårsåldern med storrutig flanellskjorta modell skogshuggare och grova, inte helt rena jeans som satt nere på halva skinkorna. Han hade en stor knölig näsa, dålig hy och såg lätt rödbrusig ut. Men han var ovanligt öppenhjärtig när Leila började fråga ut honom som ”nyinflyttad granne”.

Hon såg att han satt vid köksbordet och drack kaffe och åt Singoallakex. Hans utsikt över det gula ordenshuset var bättre än hennes egen. Han såg mycket intresserat på henne. Förmodligen hade han inte sett en färgad person i hela sitt liv, utom på TV.

-Dom träffas rätt mycket nu för tiden, ordensbröderna, sa han och viftade med tummen mot ordenshuset där nere på gården som badade i morgonsolen. Det är väl det där mordet i Blackås kan jag tänka.

-Varför tror du det?

-Ja, dom hittade ju en till där nu. Vet du inte det?

Leila hajade till. Det hade då inte stått i tidningen. Kanske hade det läckt ut till lokalradion?

-Har du hört det på radion?

-Nja, jag är rätt mycket däruppe, sa han och gned sin rödvioletta näsa. Man hör ju en del. Jag har ett föräldrahem jag brukar titta till. Jag är rätt mycket däruppe nu när det blivit vår. När jag har mina perioder.

-Perioder?

-Ja, jag dricker alltså. Periodvis alltså. Nu har jag varit där uppe rätt mycket, det är väl därför vi inte setts så mycket. Eva-Karin Liljekvist berättade att det varit fullt av poliser där nu. Det var hon som berättade att de hittat Johanna Finnström.

Han verkade veta en hel del. – Hur visste hon det, undrade Leila? Det trodde hon bara hon och polisen visste, möjligtvis Bernhardsson.

-Tja, hon bor ju tvärs över vägen. Ser och hör allt, det fattar du väl. Hon kan ju bara knalla rätt över och ta genvägen genom bersån.

-Bersån? Genvägen?

-Ja, jag kallar den det. Slyet som skymmer huset från vägen. Det finns en praktisk genväg man kan ta där som polisen säkert inte sett. Om man vill smita in och ut utan att ta den ”stora” vägen.

-Jaha, det var intressant. Det visste jag inte. Så Eva-Karin brukade vara mycket där hos grönavågarna. Du känner henne?

-Nja, känner och känner. Vi brukar talas vid. Hon berättar saker för mig, hon måste väl ha någon att tala med ibland, stackarn. Hon är rätt ensam där hon bor.

-Men hur visste hon …

-Hon hade sett dom bära ut ett lik från huset, polisen alltså. Dom är ju inte så diskreta av sig precis. Hon var helt säker på att det var Johanna Finnström, Göthes fru alltså.

-Såg hon henne?

-Hon var säker. Hon sa så. Fråga henne själv om du inte tror mig.

-Hon pratar inte med journalister. Och jag tror polisen skrämt henne att hålla tyst. En särskild polis vill säga.   

Leila tog upp lappen ur fickan.

-Har du sett någon som kommit och gått här i huset. Den här lappen var instucken under min dörr i förrgårs morse?

Mannen i den storrutiga skogshuggarskjortan luktade inte liljekonvalj precis. Han såg på den framsträckta lappen där det stod ”Sök i kallkällaren”. – Har ni gjort det? undrade han.

-Inte än. Polisen har säkert kollat den. Men tror du på det? Vad menar den som skrivit det här?

Han ryckte på axlarna. – Ingen aning. Jag har bara varit här två gånger sista veckan för att vattna blommorna, sa han. Jag gör lite ärenden åt fru Emberg som äger huset. Ja här är väldigt lugnt som du märkt. (Han sörplade lite kaffe och såg ut genom fönstret.)

-Jag har aldrig träffat någon här i huset, sa Leila. Var är alla?

-Ja han tvärsöver på min våning är pensionär och går aldrig ut. Hon under mig är mycket i sin sommarstuga och reser en del. Hon har stuga ute i Järn. Jag brukar fiska där ibland.

-Du är förtidspensionerad?

-Ja jag jobbade åt skogsbolaget tidigare. Blev permitterad för tre år sen. Det var då jag började dricka.

Leila tittade in i vardagsrummet och såg en ny fin dator. Mörk, platt skärm. Lite överraskad sa hon.

-En ny dator? (Han sken upp och såg riktigt stolt ut.)

-Ja man vill ju hänga med. Jag har gått kurs också. På Folkets hus. Fantastisk grej det där Internet. Jag beställde en hel hembränningsapparat från Tyskland jättebilligt. Snus och tobak också. Och massor med porr förstås, men det är ju trevligt när man är ensam som jag. Man måste ju runka av sig emellanåt.

Han var verkligen väldigt öppenhjärtlig.

-Var du uppe och hälsade på grönavågarna i Blackås också, undrade Leila? Drev dom nån slags bordell där vet du det?

Men då mulnade grannen tydligt.

-Va e de här för förhör? Du får ha lite respekt för det privata. Fråga er chefredaktör förresten, han tillhörde nog besökarna?

”Disketten” tänkte Leila igen, allt mer botfärdig. Som hon inte kunde öppna. Grannen reste sig från köksbordet, kastade ett längtansfullt ögonkast på ett barskåp i vardagsrummet där Leila skymtade en massa flaskor genomskinlig vätska. Han tog upp en brun tunn skolväska och en smutsig jeansjacka.

-Jag måste ge mig iväg, sa han. Men om jag ville gömma ett lik så nog skulle jag pröva jordkällaren du nämnde. Bara som förslag.

Leila följde honom ut och såg honom försvinna nedför trapporna. Snart hörde hon en moped starta och såg honom prutta iväg nedför gatan i riktning utfarten mot Kläppen.

Shejken

en kriminalberättelse

kapitel femton (tisdag, vecka 2)

Eva-Karin har varit här igen. Med mat. Vi har fått arrest uppe i sängkammaren för att vi bråkat men vi kan få upp maten i en korg med snöre genom en av de små fönstergluggarna. Det är mycket varmt härinne under taket. Vi får göra våra behov i en vanlig hink, det luktar äckligt. Jag ser hur Johansson, som äger huset, och den där tokige Vergin kommer ibland, mest för att prata med farbror P. Han verkar inte veta vad han ska göra med oss, säger han. Det låter olycksbådande. Dom verkar planera något. Den danske skulptören har varit här och bråkat igen, farbror Petsrus körde iväg honom. Skulptören och Vergin sköt prick mot cocacolaflaskor som de ställt upp på några tunnor. Dom verkade ha väldigt roligt. Dom var fulla. Vi får inte träffa mamma och tant Lova längre. Tant Berit tycker inte om mamma.

På morgonen var det stor uppståndelse på redaktionen. Alla journalister hade fått beordrad övertid på grund av stadsfesten som började på fredagen med prioritet på allt förhandsmaterial som skulle produceras i en särskild bilaga dagen innan. Nu var alla samlade nere i fikarummet kring Hasse med polisongerna, Stalin-mustaschen och de stora 70-talsglasögonen. Han hade fått en V6:a och vunnit 80.000. Och Fortus Negro hade äntligen vunnit sitt första lopp, på tionde försöket. Två stora tårtor var inköpta och Lisa Kvist skar upp på papperstallrikar. Sten Andersson var där i sin jägarmundering och stora svarta skägg, Lööw storlog över hela ansiktet och ville ta alla i famn. Lennart Ericson gratulerade honom på sitt sirliga lite insinuanta sätt (han var en av de få som inte deltog i spellagen), och till och med den alkoholiserade Roffe Bengtsson hade uppstått från de döda och var spik nykter.

Det hurrades, det var fyra som skulle dela på vinsten: Hasse, Lööw, Sten Andersson och nattredaktören ”Larsa”, som bjöd på cigarr. Petra och David hade slitit sig från sina datorer, David sneglade på Leila och han blinkade på sitt flirtiga sätt, Petra (som säkert inte förstod vad som hänt) log bara åt hela uppståndelsen. Man bjöd frikostigt på madeira och hembränt.

-Jag tror du för tur med dig Nordmark, sa Lööw till Leila och armbågade henne i sidan på sitt barnsligt burdusa sätt. Vi ska skåla för fröken Leila Nordmark, som inte haft det så lätt på sitt första knäck här uppe i den norrlännska urskogen, ropade han. Alla höjde glasen med sprit. Lisa Kvist bjöd runt på tårta.

-Är det första gången dom vinner, sa Leila och måste skratta åt uppståndelsen.

-Ja, säkert, sa David. Jag har då aldrig hört att dom vunnit nåt under de tio år jag jobbat här.

-Vad skulle du gjort för pengarna, sa Leila och såg på Petra?

Hon såg ut på regnet utanför fönstret. Hon såg så tunn och spenslig ut, med pojkaktigt slank kropp, rakt pageklippt hår och tunnbågade glasögon. Leila blev varm när hon såg på den lilla nätta Petra och kände hur kinderna fick färg. Petra tänkte en stund innan hon sa.

-Jag skulle sluta här på direkten, det är då ett som är säkert.

-Hörde du att Pernilla på sporten fått vikariat på Aftonbladet. Vilket flyt hon har, sa David avundsjukt och såg bort mot sportredaktionen, där det fortfarande var släkt.

Petra såg besviket ner i dricksglaset, ryckte på axlarna och reste sig och gick.

-Ska du redan gå, sa Leila och såg efter henne.

-Fan va hon va sur, sa David och smuttade på glaset. Han hällde resten av spriten i kaffet. ”Kask” sa han upplysande och försökte le mot Leila.

Leila såg på de stimmande äldre journalisterna, som skålade och drack varandra till. Hon förstod Petras besvikelse. Petra hade bara jobbat ett år på den lilla lokaltidningen, men producerade nästan halva tidningen själv. Inte undra på att hon var sur.

-Varför är ni så jävla flata, sa hon bittert till David? Här har vi fem personer som mördats och ni skriver bara om travhästar och stadsfester?

David såg pojkaktigt förorättad ut. Leila charmades ändå av hans ostyrigt okammade hår och skjortan som var nött på kragen och ärmar. Han behövde tas om hand. Ansiktet som var oskuldsfullt skägglöst och ändå ärligt på något sätt. Fast han var så feg.

-Det är lätt för dig att säga, sa han och ryckte på axlarna. Jag har ju familj att försörja och hus som ska amorteras. När jag kom hit fanns det fyra tidningar här i länet. Du kan tro att dom varit som vilda vargar på ett sånt här scoop. Nu finns bara vi kvar. Och disponent Göthe som drar i trådarna hela tiden. Han köpte upp de andra tidningarna, en efter en, och la ner dom, lika snabbt. Det är klart som korvspad att man är bakbunden, eller hur? Förr kunde man bara söka jobb på någon av konkurrenterna om det sket sig. Dom såg en ära i att ge varann på käften. Nu får man bara ta skeden i vacker hand och knipa mun. Gilla läget. Man skriver vad folk ”vill läsa” som Lööw säger. Som om dom hade haft något alternativ? Mord går ju alltid hem, bara det inte är hos grannen. Då blir det läskigt och skapar panik. Och det vill vi ju inte ha.

Han reste sig. – Vill du ha mer kaffe?

-Nej tack. Jag tycker det är åt helvete, sa Leila upprört. Hur kan du sova om nätterna med en sån livsfilosofi.

-Jag sover gott bara amorteringarna är betalda, sa David och gav Leila ett ansträngt leende. Du kommer kanske att skaffa familj själv en vacker dag. Då får du se hur kul det e.

Leila tänkte på Erika i Stockholm och undrade hur hon hade det. När hon ringde var det sällan någon som svarade. Erika stängde så ofta av mobilen. Och ringde inte allt för ofta heller. Var hon verkligen kär i Erika, hon var inte säker. Bara Erika inte träffat någon annan? Leila längtade till Stockholm, men hon hade något hon ville klara av först. Något som återstod. Hon visste att hon var mördaren på spåret. Drömmen från inatt gjorde henne bara mer säker.

Eva-Karin Liljekvist hade tagits in till förhör, och när hon såg polisinspektör Botvidsson i polishusets dörr ryggade hon tillbaka. Han gick fram till henne och viskade.

-Jag ska nog knäcka dig din lilla fitta, vänta du bara.

Eva-Karin bleknade, men Botvidsson drog sig snabbt tillbaka så fort polismästare Lundin kom in.

-Följ med mig Eva-Karin sa han vänligt. Det blir förhörsrum två. Du stannar utanför Botvidsson. Det här är poliskommisarie Beck från länskriminalen. Han ska leda förhöret.

-Men jag har ju sagt allt jag vet, sa Eva-Karin spakt.

-Vi tror att du inte sagt allt ändå, sa Lundin och förde lugnt in den darrande flickan i det lilla förhörsrummet. Beck satt bakom ett bord och den tystlåtne Ekselius skötte bandspelaren.

-Sätt dig, sa Beck. När såg du senast grönavågarna i Blackås?

-Det har ju sagt, sa Eva-Karin med försagd röst och kröp ihop på stolen mitt emot Beck. 4 april, jag såg Lova Nyrén och hennes dotter, de hade varit och handlat i Kläppen. De cyklade.

-Och sen hörde du ingen eller såg ingen där på gården?

-N-nej… nej det gick nästan fjorton dagar, jag tyckte det var väldigt konstigt. Jag ringde till polisen, och jag ringde en journalist på tidningen för jag tyckte det var så konstigt.

-Kändedu kvinnorna där?

-Nej… inte särskilt… ja jag talade väl med dom ibland när man stötte ihop.

-Du har bott tre år i ditt hus, eller hur, sa Beck. Hur tyckte du de verkade ha det där hos hälsokollektivet, kvinnorna menar jag?

-Ja jag kände ju till dom från när de bodde i Hissjö. Vi sprang ju där en hel del när vi var mindre, man kunde spå sig för tjugofem kronor. Det var lite spännande.

-Träffade du Karl-Erik Petrus?

-Nej, jag såg honom någon gång bara. Jag talade lite med Lova, hon skötte deras ekonomi. Och Jeanette, hennes dotter. Hon… hon hade problem med vikten. (Eva-Karin talade med späd röst rakt ut i rummet utan att se på poliserna.)

-Det har sagts att de hade bordell där i Blackås. Såg du om de hade många besök?

-Nej…nja… nej inte vad jag kunde se. (Eva-Karin såg inte alls så förvånad ut som hon borde ha gjort.) Det körde in bilar där ibland, men det hade det ju gjort i Hissjö också. Folk som ville köpa krämer och få… ryggbehandling och så …

-Men det var väl skillnad, sa Beck och anla en tuffare ton. Där drev de ju olika verksamheter, det vet jag med. Men i Blackås vad jag förstår bedrevs ingen verksamhet alls. Ändå kom folk och hälsade på ofta. Bilar körde in och ut. Varför då?

-Ja, det hände väl. Jag vet faktiskt inte vad de ägnade sig åt, sa Eva-Karin och såg besvärat ner i golvet. Inte brydde jag mig heller!

-Jag tror att du skyddar någon där, men det vore bättre om du talade sanning Eva-Karin. Du vet kanske inte att Johanna Finnström också är död, vi har hittat henne också. Så nu återstår bara Petrus och Schäfer, och Susanna Finnström. Kände du Susanna?

Eva-Karin såg på Beck. Hon såg inte överraskad ut, bara beklämd, blek och lite skakad.

-Ja, jag kände Susanna, vi talades vid ibland. Då och då. Hon kom över och hälsade på mig, och passade barnen ibland, fast hon inte fick för Petrus. Jag ville att hon skulle komma bort därifrån. Det hade varit bäst… Det var inte bra för henne att vara där. Mer vet jag inte. Men jag undrar förstås … vart hon tagit vägen?

-Det gör vi också Eva-Karin, sa Beck och reste sig. Det gör vi också. Brukade de andra grannarna besöka Petrus eller kvinnorna där?

-Jag såg Lars-Olov åka dit några gånger. Han hjälpte dom med ett och annat, reparationer och sånt. Jag tror han hjälpte dom reparera bilen, kanske datorn, han kunde ju sånt. Inga andra.

-Vi ska tala med Lars-Olov också, sa Beck och gick runt det lilla rummet innan han satte sig igen. Och dig ska vi också tala med igen, ända tills du berättar vad du har sett. Fundera på om du vill berätta något mer just nu.

Men Eva-Karin teg och såg ner i golvet. Konradsson, som stod utanför med Botvidsson och följde förhöret tyckte hon såg ut som en liten grå mus som hukade sig inför kattens slutgiltiga språng. Och det kom.

-Får jag se på dina skor?

Eva-Karin lyfte på en av sina tennisskor, och såg frågande ut.

-Vi har hittat dina skoavtryck utanför huset. Ganska nära faktiskt. Utanför badrumsfönstret. Ni hade en hemlig gång genom häcken du och Susanna eller hur?

Botvidsson såg på Konradsson och smålog över hela ansiktet.

-Det kan ju vara precis vilken av flickorna som helst, sa Konradsson klentroget.

-Men…men…

-Vill du stanna här i natt, sa Beck? Vi har en cell som passar dig jättebra. Läggdags om precis trettio sekunder!

Flickan började nästan gråta. Det var rena utpressningen. – Johansson var där, sa hon med darr på rösten. Jag hörde honom. Såg honom genom fönstret. Johansson var där ganska ofta.

(-Det var det jag kunde ge mig fan på, fräste Botvidsson under mustaschen. Konradsson var tyst och kramade pipan i handen.)

-Men Johansson var ju hyresvärd, fortsatte Beck. Det var väl inte så konstigt.

-Jo, men… han…  umgicks med Lova Nyrén också.

-Umgicks? Hur då?

-Ja, hon låg med honom. I vardagsrummet, på den röda plyschsoffan. När Petrus bestämde. Susanna berättade för mig.

-Jahaja, sa Beck och satte sig. Nu börjar vi komma någonstans. Hörde du vad Johansson och Petrus talade om?

-Nej, men jag tror Petrus lånade pengar av Johansson. Jag såg honom ta emot pengar en gång genom fönstret. Sen fick han ligga hos Lova. Det var därför Johansson sprang där så mycket. Och Lars-Olov.

-Och Lars-Olov också. Ser man på. Du såg honom springa in där då och då också?

-Ja jag vet att han hjälpte Petrus med olika saker. Som en dräng ungefär. Fick order att göra det och det och så. Men sen fick jag för mig att det skar sig mellan dom, han blev väldigt arg på Petrus, jag vet inte varför. Han stämde ju Petrus en gång också. Han hade ju sina … perioder. När han drack. Men en av de sista kvällarna innan det blev alldeles tyst där så såg jag honom gå in till Petrus. Han såg arg ut. Han stannade väldigt länge. Jag hörde skott, han hade geväret med sig. Han var väl full.

-Men han kan ha gått över till Johansson sen utan att du såg honom eller hur?

-Jo, i och för sig.

(-Har du snackat med skrotnicken, frågade Botvidsson. Konradsson skakade på huvudet. – Inte jag heller. Då måste det vara Ekselius. Konstigt att han inte fick ur honom något? Den jäveln tänker bara på sin flytt.)

-Men du Eva-Karin som kände Susanna. Vet du vad som hände med henne? Kan hon ha rymt?

-Jag vet inte (Eva-Karins röst darrade.) Ja… jo… kanske?

-Men du har inte hört av henne sen dess?

-Neej. Men kvällen innan mordet såg jag en svart bil köra därifrån. Jag hade lagt barnen. Den var väldigt flott. Blank. Mercedes, tror jag.

(- Göthe? viskade Botvidsson.)

-Det är bra, sa Beck och reste sig och klappade den nervösa flickan på axeln. Du har skött dig bra Eva-Karin. Jag återkommer om jag vill veta något mer.

-Jag tror att hon vet ännu mer om Susanna Göthe än hon säger, viskade Konradsson till Botvidsson. Men du ger fan i henne från och med nu.  Det får vara slut med ligistfasonerna!

Den lille Konradsson stirrade morskt den långe kollegan i synen. Botvidsson var rödbrusig i ansiktet. Han muttrade ”äsch!”, rätade till den skrynkliga kavajen och försvann ut, mörk som ett åskmoln.

Shejken

en kriminalberättelse

kapitel sexton

Leila och David skulle göra en runda med reportage på eftermiddagen, och det gick med sedvanlig fart när David satte igång. Efter många år på tidningen visste han hur turerna gick. I sin röda lilla Fiat tog de först en tur förbi det lilla flygfältet utanför stan, där flygklubben idkade segelflyg. Alla volontärer på tidningen sattes att göra en provtur i segelflygplanet och ett stödreportage för den lokala klubben som drevs av ett gäng skäggiga övremedelålders entusiaster.

                      David tog hand om intervjun och tog några snabba foton medan Leila äntrade sittbrunnen i det bakre planet tillsammans med en copilot. Hon var så nervös att benen skakade, och de övriga tre medlemmarna i klubben hade en glad stund åt synen av den långbenta mörkhyade flickjournalisten som förtvivlat försökte klämma ner sina långa ben i det lilla obekväma hålet. Hon avundades sannerligen David som kunde stanna på landbacken med ”Tompa” och ”Perra” och dela på några lättöl i det vackra försommarvädret.

Fyrtiofem minuter senare var de tillbaka. Leila var spy- och svimfärdig. Hon hade kunnat få ett magnifikt flygfoto över hela brottsplatsen, men sanningen att säga höll hon ögonen slutna nästan hela färden. Precis som på berg- och dalbanan hon tvingast åka med sina klasskamrater på Gröna Lund i skolresan i nionde klass.

Nästa anhalt var ponnykubben, som höll till nere vid sjöarna i en gammal tegelbyggnad som varit fisknätsfabrik. Nu skulle flickornas ponnyklubb vräkas och huset rivas för ett radhus- område. David tog några kort med den lilla feta favoritponnyn Malte och lovade att skriva något uppfordrande i tidningen till klubbens försvar.

Tänk om alla tidningens journalister haft Davids energi och kompetens, tänkte Leila avundsjukt när hon höll sig i stroppen medan bilen krängde på de små smala vägarna kring sjöarna i Sunnansjö. Det var sent på eftermiddagen när de stannade till vid stadens landhockeyklubb, som var på väg att gå upp i högsta divisionen. Leila fick erkänna till sin stora skam att hon inte ens visste att man kunde spela bandy på gräs.

                      Efter en tur på en livsfarligt krokig och smal väg, förbi några bondgårdar med travhästar, ett gäng små svarta hängbukssvin, och ännu fler små sjötarmar, kom de till en illa underhållen gräsplan där fyra sura killar i tjugoårsåldern mötte upp.

– Kolla va kommunen tycker vi ska spela på, muttrade en av killarna och slog med klubban i marken så jordkokorna rök. Vi har ju för fan gått upp i Allsvenskan! David ställde upp grabbarna bredvid varandra och lät dom dra på varsitt slagskott samtidigt så dammet yrde om kameralinsen. Han kunde sitt jobb, den gode David.

David såg trött ut när de stannade till i Stigsjö för att ta en korv. Han hade ett bekymrat veck under det knollriga smålockiga håret. Leila tyckte synd om honom och frågade.

-Hur e de, David? Du ser så bekymrad ut?

David mumsade på sin korv med mos och såg bort.

-Ä det e de här med morden i Blackås. Ja, sen e de ju allt annat. Barnen som e sjuka, min fru som bara gnäller och gnäller på allt hon skulle vilja köpa, kläder, skor, handväskor, ja jag vet inte vad. Lån, amorteringar på huset, ja du vet.

Leila tog tröstande hans hand, hon visste inte varför. Hon tyckte bara så synd om tidningens ende ”stjärnreporter”.

-Det ordnar sig, sa hon. Jag är impad av dig David. Tänk om alla tidningens journalister var som du?

David såg på henne på ett konstigt sätt. När de satte sig i den lilla bilen böjde han sig fram och började kyssa henne hårt på munnen. Leila lät det ske, utan att göra motstånd. Det kändes till och med skönt efter allt som hänt. Lugnande. Lite riktig fysisk närhet.

David körde upp på en avtagsväg i skogen och de låg med varandra bland träden, på två jeansjackor. Leila mindes mest att hon fick massor av barr över hela kroppen. Lukten av skog, mossa, förruttnelse, och värmen från solen som silade ner genom de höga träden och bildade ett luftigt dis, fullt av knott och dammkorn och små, små partiklar som gnistrade i det starka ljuset. Småfåglar, lövsångare, taltrastar, hackspettar. En konstig trolsk stämning, men hon fick ingen riktig orgasm, allt gick så fort.

-Jag skulle vilja åka en sväng bort till Blackås innan vi åker hem, sa Leila bevekande när de gick ner till bilen på vägen. Snälla David, det kan vi väl? (Hon anade att David inte skulle kunna säga nej nu.) Mycket riktigt gick han med på förslaget.

-Du stannar väl i höst? sa han och lät riktigt uppriktig. Leilas hand sökte sig trevande till Davids, som satt som fastlimmad på växelspaken när de körde den slingrande vägen genom Kläppen med den imponerande kyrkan i vit kalksten med klockstapeln, som syntes på flera mils omkrets.

-Jag vet inte. Kanske? Om jag får?

-Det är klart, sa David och kramade hennes hand. Det är kart du får. Vi har ont om folk. Bry dig inte om Bernhardson och Lööw. Dom försöker bara sätta sig i respekt. Men vi har dåligt med kvinnliga journalister. Inte bra för könskvoteringen. Pernilla på sporten ska flytta till Stockholm. (Leila förstod henne på sätt och vis. Men sporten?)

-Vi får se, sa hon.

-Snart är det spelmansstämma i Kläppen. Det brukar vara livat, sa David. Min fru gillar inte det så då kan vi ha lite kul. (Men det lät inte allt för övertygande.)

-Kan vi inte snacka lite med den där storbonden på Stormnäsudden? Hedlund?

-Centerfascisten? Varför det?

-Jag tror han sett något i alla fall. Han har väl bott där länge. Så nära Shejkens?

-Klart han har. Han äger ju nästan hela Stormnäsudden. Hans mark går ända fram till grönavågarnas.

-Just därför, fortsatte Leila och höll i sig när de i snabb fart svängde in på den smala vägen genom sista byn före Blackås. De stora husen låg ända framme vid vägen, det var ”oskiftat” som David förklarat för henne. Gammal kulturbygd. Vägen var enormt slingrig och krokig. Rätt var det var kunde det dyka upp en stinkande traktor bakom en krök, eller en cyklist eller en katt. Men mest var det förvånansvärt folktomt.

-Var är alla människor, sa Leila förvånat. Man ser ju aldrig någon.

-Mest inomhus, skulle jag tro, sa David och växlade med en knyck av handleden i en kurva. Man såg sjön hela tiden på höger hand. I lagårn förmodar jag. Eller ute på åkrarna. Det är inte så konstigt att polisen inte kommer någon vart. Ingen säger något, alla känner alla. Här snackas det inte i onödan. Här håller man samman. Fast Hedlund brukar vara rätt pratglad.

Hedlund var känd för sina främlingsfientliga insändare i tidningen, David hade sagt att han ofta blev censurerad, även om Bernhardsson som var EU-skeptiker, höll med om mångt och mycket.

-Vad är den här ”överenskommelsen” mellan tidningarna om att inte skriva mer om Blackåsmorden, sa Leila? Brukar man göra så?

-Nja, det är rätt ovanligt. Kan bara minnas en annan gång. Det var en kille som tänkte skjuta hela familjen med älgstudsare. Han var deprimerad, ekonomin var i spillror, han fick inga lån,  och han låg och väntade på dom hemma på gården. Istället dök en dagmamma upp med sina barn, precis samma bilmärke, och han sköt dom av misstag, och sen sig själv. Vi skrev inget, det var av hänsyn till hans anhöriga. Det var en överenskommelse mellan tidningarna. Fast då var det ju fyra här, nu finns bara vi kvar.

-Så varför denna hänsyn plötsligt? Är det på grund av disponent Göthe och Johanna Finnström?

David svarade inte. Leila förstod att ämnet var känsligt.

De körde förbi det stora huset där skulptören bodde. Leila mindes hur hon avspisats ganska bestämt av hans snygga långa fru. David redogjorde kortfattat för den barnrika familjen som bodde där, som Leila sett så ofta när hon kört förbi. Hon sa inget om besöket till David.

-Polisen har väl hört dom förstås, sa han bara misstroget. Den där dansken har figurerat i någon tidigare utredning vet jag, han slog ner någon på puben inne i byn. Dåligt ölsinne. Jag tror inte han gillade Petrus särskilt mycket heller, med tanke på att dom båda var ”konstnärer” en gång. Men det är väl ingen anledning till mord. (”Konst” hade aldrig varit Davids starka sida.)

Ett fruktansvärt ihållande hundskall varslade om att de närmade sig Johanssons hundgård. Leila puls gick genast upp i maxtakt. –Dom där jävla hundarna kan ju driva en till vansinne, muttrade David medlidsamt och gasade på. Hon såg att Lars-Olov, en skäggig lite lodisliknande figur, stod på sin gård på andra sidan vägen i skjortärmarna och mekade frenetiskt med en bil. – Hur är det med Vergin då, sa hon till David. Är han misstänkt?

-Han är knappast kapabel att genomföra något sånt här beräknande, menade David självsäkert. En ganska menlös figur egentligen. Men det är klart, vad vet man? Att gömma dom på dass i plastsäckar verkar ju rätt klantigt. Det skulle han nog kunna göra.

-Hur skulle du gjort då? (Frågan var uppriktig.)

-Rott ut och sänkt dom i sjön så klart. När det är mörkt.

-Fyra kroppar? Eller fem? Det krävs väl en rätt stor båt för det? Och tänk om någon ser dig?

-Inte här. Inte mitt i natten. (David lät väldigt säker på sin sak. Lite FÖR säker.)

-Men om dom blev överraskade då?

-Jamen då fick dom väl göra det lite senare då?

-Om mördaren inte bara gett sig iväg och lämnat allt förstås? Tror du inte att det var mer än en som gjorde det. Konradsson tror t.o.m. att det är olika mördare.

-Ja, det är klart det kan vara. Och det pekar väl bara på två personer? (Vad han nu kunde mena med det?)

De närmade sig den stora bondgården ute på udden.

Det var tre stora hus med ett stort rött hus med vita knutar i mitten. En stor ladugård. En enorm sädessilo stod vid vägen. Det surrade ljudligt i luften hela tiden.

-Det e höfläkten, sa David. På logen där. Hedlund har fått mycket klagomål för den, den surrar hela nätterna, dygnet runt på sommaren, särskilt när det är blött.

Korna hade just kommit in från dagens bete och råmade vildsint från ladugården. Bonden själv kom ut, i leriga gummistövlar och blåställ, kort och satt, med en liten vit keps på det stora huvudet som det stod ”Lantmännens” på.

-Tjänare Hedlund, sa David och hoppade ur bilen.

-Nä men e de inte stockholmar’n, sa Hedlund och stannade två meter framför dom. Han kallade David fortfarande för stockholmar’n fast han bott i trakten i minst tjugo år. 

Hedlund hade enormt kraftiga överarmar som spände under det trånga blåstället. Han gjorde stora ögon när han såg Leila.

-Jaså, har ni såna nu också, sa han och spottade framför sig. Leila slog ner blicken, svalde och försökte göra sig så liten som möjligt. Det var svårt, för hon var huvudet högre än den lille fyrkantige bonden.

-Nja, jag tänkte bara höra med dig… sa David och drog på det. Säljer du dynga till trädgårdslandet i år?

-Kan väl tänkas, sa bonden och glodde stint och misstänksamt på Leila med sina plirande grisögon under den solkiga kepsen. Hur mycket hade du tänkt dig?

-Nja, ett lass. Till gräsmattan. Det här är Leila, hon vikarierar för Solveig i sommar på tidningen. Jag ville visa henne traktens största och finaste lagård. Hon är intresserad. Hon har vuxit upp på en bondgård i Burträsk.

-Jaså, jaha. Säger du de? Ja för fan, det går väl an. Ni kan få se nya kalven. (Han sköt upp kepsen i pannan, som var kritvit och rödfnasig.)

Leila tyckte stanken i lagården var obeskrivlig. Det var ett fruktansvärt oväsen av kor, grisar, och mjölkningsmaskiner. Hedlunds fru och två taniga pojkar jobbade och slet som slavar där inne i halvmörkret där flugorna surrade i ett gasmoln i den sura stanken. Själv gick han bredbent med tummarna i blåställshängslena och visade med yviga gester ett antal skitiga kättar där minst femtio grisar rullade sig, trängdes och skuffades i de minimala utrymmena och grymtade gällt när de blev utfordrade. En liten darrbent nyfödd kalv försökte förtvivlat nå upp till kättkanten och bonden kliade den kärvänligt på den fuktiga mulen. Kalvens rosa tunga slingrade sig runt bondens smutsiga prinskorvsliknande fingrar. Det rådde ett dystert halvmörker i ladugården, det kändes som att stiga ner i en av helvetets förgårdar från den djupblå skymningstimman utanför.

-Blir det mycket potatis i år, sa David och vinkade åt frun och barnen som inte besvarade hälsningen, så upptagna var de av arbetet. Grisarna fick ett spann foder av en av pojkarna, och ett gruffande och stångande och tjutande började som fick Leila att hålla för öronen, vilket Hedlund grinade glatt åt. Den lilla kalven i sin kätte halkade omkull i skiten och blev liggande, sparkade lojt och olyckligt slickande sin vitröda mule. Leila kände sig beklämd och illamående. Varför hade hon gått med på att följa med in?

Hon hörde inte Hedlunds grymtande svar, hon vände och gick snabbt ut i den friska luften igen. Hon hörde David fråga om jordgubbar istället, och han fick ett lika korthugget svar. En stor raggig hund slet i ett koppel vid ladugårdsknuten och började skälla som en tokig. Leilas hjärta började slå dubbla slag, hon snubblade till och försökte stryka av kodynga från skorna och försökte se vädjande åt Davids håll. Han verkade insinktivt förstå hennes panik, för han kom ut igen åtföljd av bonden.

-Förresten, vi tänkte fråga en annan sak. Har du sett polisen uppe hos Petrus?

-Nä. Dom har inte varit där på länge. Det var några dar sen dom hittades, sen har ingen varit där.

-Konstigt. Man kunde ju tro att dom skulle vara lite mer intresserade? Har du sett några andra där uppe då?

Leila ryckte till, och kände nervositeten få hjärtat att banka fortare.

-Menar du nu, eller för några år sen?

-Va menar du?

-Ja, förr i tiden var det ett evinnerligt springande däruppe. Jag såg er egen chefredaktör där till exempel. En av domarna från Skellefteå såg jag, och allmänna åklagaren. Du vet att det var regelrätt bordellverksamhet där. Han fick till och med ryska tjejer dit ett tag. Jag ringde polisen om det ett antal gånger, men det hände förstås aldrig något. Fy fan!

”Botvidsson”, tänkte Leila och kände hatet växa.

-Förlåt, men… sa hon och både Hedlund, som nu eldat upp sig rejält, och David vände sig om. Ja undrar, var småflickorna också inkopplade i bordellverksamheten?

-Det skulle jag väl tro, sa Hedlund argt. Det var väl lammkött gubbarna var ute efter kantänka.

Nä fy fan, dom där har skämt ut den här byn i tio år. Jag skulle själv satt en kula i Petrus, om det inte redan var gjort.

David verkade minst sagt chockad av vad han hört. Leila såg att han såg ut som gubben i månen och inte visste på vilken fot han skulle stå. Han skruvade sig värre än vanligt. Inget anteckningsblock drog han upp heller. – Vad menar du? sa han och kliade sig bekymrat i pannan. Tror du Petrus är död?

-Det tror fan det, sa Hedlund  och vände på klacken. Det är bara att gräva så får ni själva se.

Han gick mot ladugården men David sprang ikapp honom. – Vad menar du? Har du sett någon gräva? Var då?

-Nej inte precis, sa Hedlund och kopplade lös hunden, varvid Leila dök in i Fiaten av bara farten. Men fråga Lars-Olov. Han såg. Säger han åt minstone.

Shejken

en kriminalberättelse

kapitel sjutton

-Vad tror du, sa David när det började köra in mot stan. Hur är det med dig förresten?

Leila var blek under det krullockiga svarta håret, tätt och vildvuxet som en svart gloria runt huvudet. Hon svettades i det bruna ansiktet med kolsvarta ögon och ögonbryn som kajalsvarta streck och kände pulsen dunka som vanligt. Hon fällde ner solskyddet med spegeln och bättrade på de markerade ögonbrynen och strök lite läppstift på de breda rundade läpparna. Det måste vara Davids påverkan, tänkte hon fåfängt.

-Jag vet inte. Jag vänjer mig nog aldrig, sa hon utan att titta på David. Du vet ju att jag är uppvuxen på en bondgård. Och att jag har lovat mig själv att aldrig återvända dit igen. Aldrig i livet. Du har aldrig sett en riktig grisslakt va?

David skakade på huvudet. Han tog hennes hand, men hon drog den åt sig.

-Vad tror du sa hon? Går det här att använda? Hur trovärdig är Hedlund?

-Ja det är just det, sa David och drog på det. Hummm… Han verkade tveksam.

-Och att Bernhardsson går på bordell?

-Ja fy fan, sa David och trampade gasen i botten in mot stan. Inte undra på att dom inte vill gräva i det här. Och byborna tiger förstås som muren. Dom har väl också varit där kantänka. Vergin, Johansson … Kanske lika bra att låta allt vara iallafall?

-Vad menar du? Låta vara?

Men David sa inget mer. Han verkade bekymrad nu. leila trodde till och med att han skämdes. Inte ens när de körde förbi hans eget hus på infarten till stan verkade han tina upp. Leila satt också tyst. Hon kände instinktivt att David Nilsson inte skulle röra ett finger eller skriva ett ord mer om morden i Blackås. Av hänsyn till de anhöriga, som Bernhardsson sagt. Det vill säga disponent Erik Göthe i första hand. Det sista hon såg innan hon slumrade till med handen på Davids var en traktor med gödsel som kom körande över vägen. En lång brun sträng av koskit visade var traktorsläpet farit fram.

När Leila kom hem funderade hon vidare på den grå Mac-disketten märkt ”Blackås” hon tagit hos Konradsson. Konstigt att han inte sagt något mer om den? Det var nästan som han velat att hon skulle ta den. Hon insåg att någon mer tekniskt bevandrad skulle behövas. Hon tänkte lämna in den i databutiken vid torget så snabbt som möjligt.

Det ringde på dörren. Klockan var sju på kvällen. Det var Konradsson.

Leila kom sig inte för att bjuda in honom, hon blev stående i dörren i bara linnet och vägde nervöst på fötterna, och såg ner på den kortväxte polisinspektören. Det var ganska ostädat i lägenhetens enda rum.

-Ska du med till Blackås, som vi sa, sa Konradsson utan att ta av sig hatten. Han verkade ha väldigt bråttom.

-Nu igen? Kan… kan vi inte åka i morgon?

-Nej, jag hinner inte ränna där uppe varenda dag. Vi jobbar inte så, sa Konradsson surt och korthugget. Jag gör det här på min fritid så att säga. Och du kan få något att skriva om. (Han lät mystisk på rösten.) Vi kunde behöva talas vid också förresten, det kan vi göra på vägen.

-Ja… ja jag kommer då. (Det var väl inget annat att göra. Reporterns bittra lott.)

Leila tog sin jacka och drog på sig sina bekväma loafers. Hon kände sig ändå lite obehaglig till mods. Konradsson verkade sur och var redan på väg ut i bilen.

-Vi talade med Hedlund idag, David Nilsson och jag var däruppe och gjorde ett reportage. Det där om bordellen och att det var ryskor med, det visste ni väl?

-Jo vi klämde ur Stravinskij det mesta om det också, sa Konradsson och satte fart på sin lilla Corolla som i jämn fart puttrade iväg ut från den lilla staden. Vi vet också att de hade många besök, inte minst här ifrån orten. Man kan förstå att många av karlarna här helst vill glömma allt sammans nu. För ”husfridens” skull. Shejken fick väl ihop ett kapital, som han och Schäfer sätter sprätt på just nu, var fan dom än kan vara.

-Annonserade dom på Internet också?

-Ja vi tror det. Men sidan finns inte längre. Tyvärr hade vi ingen tekniskt kunnig hos oss just då som kunde spara ner sidan. Men Botvidsson har sett den, det sa han.

Ständigt denna Botvidsson, tänkte Leila förnärmat och hatiskt. – Han har väl också varit där, den jävla idioten, på bordellen? sa hon surt.

Det svarade inte Konradsson på.

-Jag talar inte illa om kollegor, sa han efter en lång stunds tystnad. Det är hans ensak, jag tycker det är privat.

-Privat? Bernhardsson, och domaren, och åklagaren. Hedlund har namngivit dom allesammans, sa Leila upprört.

-Jaja. Hedlund säger mycket. Så jävla bra ser man väl inte i skumrasket nerifrån sjön?

-Det är ganska bra utsikt upp mot gården där nerifrån, sa Leila. Om man har kikare?

-Det kan man väl tänka sig. Han var nog rätt intresserad av de där kvinnorna han också, gubbjäveln. Han vill gärna åt Johanssons mark också, det är bra potatisjord. Han skulle älska att sätta dit Johansson. 

-Varför tar ni inte in honom på förhör?

-Vi har talat med honom, sa Konradsson trött. Vi har talat med alla däruppe, lilla vän. Men dom minns tyvärr väldigt dåligt när vi frågar dom. Konstigt va? När? Var? Hur? Minns inte. Såg inte. Ständigt dessa undvikande svar. Minns inte. Kommer inte ihåg. Var inte hemma just då! Jag börjar bli fan så trött på det. Även Hedlund börjar sväva på målet när man pressar honom lite. Det var ju inte precis i dagsljus och igår han stod och kikade på Petrus genom fågelkikaren som du förstår. Men det kan förklara varför kropparna gömdes på dass. Hedlund hade bra koll, det har han alltid haft.

-Han sa i alla fall att vi skulle tala med Lars-Olov Vergin, grannen. Han ska ha sett när dom grävde ner Petrus, sa Leila och hörde själv hur naiv och påflugen hon lät.

Konradsson rörde inte en min. Käkarna spände och knogarna vitnade om ratten. Leila kände att något inte stod rätt till. Ibland visste hon inte riktig var hon hade polismannen. Om han var fågel eller fisk. Ängel eller demon? Hon började känna sig både rädd och nervös i bilen. Var han verkligen så vänlig under den där barska gubbiga ytan?

-Vilka? sa han bara och stirrade stint på vägen framför sig. Vilka hade han sett gräva? Det började skymma snabbt nu.

-Det får ni väl fråga Vergin om. Ni har väl talat med honom?

Konradsson stannade plötsligt bilen. Leila blev rädd. Vad tänkte han göra? Hon hade låtit väldigt tuff och påstridig insåg hon försent. Nu skulle hon få sota. Konradsson vände sig mot henne med ilsket stirrande ögon och den grå stubbmustaschen stramande som ett grått streck över framtänderna.

-Det förstår du väl att vi talat med Vergin, fräste han argsint? Vad tror du vi sysslar med på dagarna. Du borde ha en omgång stryk din frågvisa jänta! Fan också, jag kanske inte skulle hindrat Botvidsson i alla fall. Varför lägger du dig i allt! Satan också!

Han gick ut ur bilen och smällde argt igen bildörren. Han tände sin pipa och stegade runt på vägen en stund och blossade ilsket. Leila darrade i hela kroppen. Det var något galet med Konradsson i alla fall. Något oberäkneligt. Var han sjuk? Vad hade hon tänkt på när hon följt med honom hit upp till Blackås alldeles ensam? Tänk om … ? Hon kände sig inte säker längre. Hon försökte minnas vad hon lärt sig på karatekursen i skolan, då när hon lärt sig att försvara sig mot alla mobbarna, men nu kände hon mest panik.

När Konradsson satte sig verkade han ha lugnat ner sig. – Hedlund är anmäld för sin dåliga djurhållning, som du kanske såg. Och för fiffel med EU-bidraget. Och för barnmisshandel. Ja sönerna håller han i herrans tukt och förmaning med björkriset. Det är en listig jävel. Honom ska du akta dig för. Väldigt noga. Tur att Nilsson var med. Och far för fan aldrig dit något mer om du inte har sällskap!

Leila nickade skamset och bestämde sig för att hålla en lite lägre profil. Hon mindes de två taniga pojkarna, såg ut som 10 och 12, kanske lite äldre. I den sunkiga ladugården, som två skuggestalter från själva helvetet. Hon kände hatet stiga i bröstet igen, men sa inget.

-Ja hittar vi ingen mördare så får vi avskriva hela historien som ett slags ”kollektivt självmord” som Lundin säger. De levde ju trots allt som en sorts sekt däruppe, sa Konradsson och satt och djupandades.

-Men Johanna Finnström, sa Leila misstroget. Låt gå för de andra men …

-Ja, jag vet, sa Konradsson irriterat. Det verkar inte klokt. Men Vergin nämnde i alla fall inget för oss om att han sett något. Jag ska tala med honom igen, du får gärna följa med. Han är ensam numera, hans fru och barn lämnade honom i julas, sedan han börjat misshandla frun igen. Han får bara socialbidrag, han är helt utblottad karln. Låter som en riktig mytoman.  Rätt osammanhängande om man säger så. Men du får se själv. Och Hedlund är inget sanningsvittne han heller, gubevars. Inte ett enda trovärdigt vittne så långt ögat når, fy fan.

Leila såg att det lyste hos Johansson när de for förbi. Hundarna var knäpp tysta. Kanske var det matdags för dom också. Johansson ja? Han som kände Konradsson så väl. Men hon vågade inte fråga igen. Konrasdsson hade stora händer fast han inte var lång för övrigt. Svarthåriga. Hon mindes plötsligt med ens hur Katja blev som förbytt när hon fick mat, vilket hände en gång om dagen. ”Huingriga vargar jagar bäst” sa farbror Hilding. Hur hon slickade händerna på husse, svansade runt benen, hoppade och gjorde sig till. ”Katjagumman”. Som fick mat ur bondens stora grova hemska händer. Han visade ändå den hunden mer kärlek än han någonsin visat sina barn, inklusive den adopterade dottern från Etiopien. Hans ”lilla flicka”.

-Du känner Johansson väl, sa Leila?

-Åjovars, sa Konradsson. En bra karl på det hela taget.

-Tror du han fick betalt ”in natura” av Petrus?

-Hur då?

-Att han fick gå till kvinnorna? Eller… flickorna?

-Jag vet inte, sa Konradsson och lät trött igen. (Han sa inget om vad Eva-Karin Liljekvist berättat.) Det är en solkig historia, eller hur? Och jag som bara hade ett år kvar till pension.

Ja, det var väl det minsta man kunde säga, tänkte Leila. Att det var en ”solkig historia”.

De kunde åter konstatera hur välstädat allt var inne i huset. Allt bortsopat. Som om någon gjort allt iordning innan man skulle ut och resa. Det lät konstigt. Den ”sista resan”? Den sura mjölken och de torkade blommorna hade varit det enda som varslade om att någon i hastigheten missat ett par små saker. I övrigt var det rent och fint. Som om de gjort allting i ordning innan de skulle lämna jordelivet, tänkte Leila. Kvinnorna på Blackås. Snyggt och fint. Kanske det var ett kollektivt självmord trots allt. Som Jim Jones-sekten i Guayana.

-Hur länge hade Johanna Finnström varit gift med disponent Göthe? sa Leila till Konradsson medan de gick runt i huset. Disketten hon hittat brände nu som om hon haft den i fickan igen, men hon tänkte inte nämna något om den för Konradsson. Inte än.

-Ja han var inte glad åt hennes förehavanden här uppe, Göthe, det kan jag säga dig. Men vad skulle han göra? Jag tyckte synd om honom. Hon var ingen guds ängel heller, drogs till karlar hela tiden.

-Och Susanna?

-Ja, hon följde väl med mamman. Det kunde inte ens disponent Göthe göra något åt. Det var så då. Dottern gick med mamman. Fast han styr och ställer hela stan som sin egen ficka.

-Gör han?

-Ja, äger man traktens enda stora industri så, sa Konradsson och lyfte försiktigt på en bordduk för säkert tredje gången. Konstigt att han ville gå igenom allt så noga en gång till, tänkte Leila. Hon trodde polisen redan kollat huset utan och innan ett antal gånger. Men hon vågade inte fråga igen. Kanske letade han efter något? Disketten?

-Träffades de i den här Gambrini Orden, sa Leila?

-Ja, alla gubbar som är något i stan. Allihop. (Konradsson också?)

-Och Bernhardsson har bestämt att inte skriva något mer om morden?

-Ja, ungefär så, sa Konradsson diplomatiskt.

-Har ni någonting alls att gå på, sa Leila misstroget.

-Nja, inte så mycket, blev det undvikande svaret. En flott dyr bil som flickan där borta såg köra bort på kvällen innan mordet. Men de hade ju besök då och då. Även av så kallat ”fint folk”. Och sen ett konstigt samtal strax innan mordet från Petrus telefon. Till disponent Göthe. Honom skulle jag gärna tala med. Men det lär väl inte Lundin tillåta, om vi inte har mer att gå på. En så ”upptagen man” (med illa dold ironi).

-Har ni tittat i kallkällaren ute på gården, sa Leila och mindes rådet hon fått? Hon såg att Konradsson ilsknade till igen och tog upp sin pipa och tände den.

-Naturligtvis! Men gå du ut, fröken näsvis, och titta en gång till då, så du blir riktigt säker. Om du törs. Jag tänker inte krypa in där i mörkret och fukten, inte i min ålder.

De gick upp för trappan till sovrummet en sista gång. Då såg Leila att Johanna Finnströms porträtt på chiffonjén åter stod på sin plats. Hon pekade.

-Någon har varit här. Johanna Finnström fanns inte där när jag var här sist.

-Måste vara någon av grannarna, sa Konradsson uppgivet. Kanske Johansson. Jag ska ha en ny utfrågning med Vergin igen tror jag. Han behöver ruskas om lite. Här, ta den här om du ska gå ut. Han gav Leila en ficklampa.

Det var inget annat att göra än att gå då. Det hade mörknat på gården. Kallkällaren stack upp som en hög pucklig gräsklädd kulle i mörkret borta på gräsmattan. Leila gick dit, skorna frasade i det kalla gräset. Hon såg att det lyste inne hos Johansson bakom träden. Konstigt att han inte märkt någonting? Han hade varit ovanligt kallhamrad när de hittade säckarna. Det var konstigt, han hade knappt rört en min.

Det hade mulnat på och blivit kvällskyligt, och var spöklikt mörkt på gården. Inte en lampa var tänd. Det småregnade. Det rasslade till i gräset och en skugga försvann prasslande in under logen. Måste vara grävlingen, tänkte Leila och försökte karska upp sig. Asätaren. Hon mindes Johanssons röst, ”det verkar som grävlingen varit framme”. Hon fick ont i magen bara hon tänkte på det. Men nu fick hon inte visa sig feg igen.

Hon sneglade bort mot vedboden, där Botvidsson överraskat henne. Hela logen var i starkt förfall, fönster hängde lösa och slog i vinden. Loggolvet, som stod en meter över marken, kryllade det säkert av råttor och möss. Och insekter. Skalbaggar. Gråsuggor?

Kallkällaren stack upp en meter över marken och var täckt med gräs. Det var en låg trädörr som gnisslade när man öppnade den. Där låg gamla potatissäckar, mögliga syltbrukar, en back tom läsk. Bakom burkarna, längre in i källaren bakom all bråte, var en jordvägg. Om man lyste på den dolde sig en vägg till, bara en halvmeter hög, bakom gamla tidningstapeter från 1955, och en väldigt låg dörr. Leila var konstigt övertygad om att något dolde sig därinne.

Hon rev undan syltburkarna och rev sönder tapeten. Hon fick stå på knä, det var klaustrofobiskt trångt. Lukten. Fukten, doften av blöt jord. Krälandet av spindlar. Gråsuggor, tusenfotingar. När hon fick upp den lilla trädörren, som var låst med en stadig tvärslå öppnade sig ett pyttelitet rum till.

En fruktansvärd stank spred sig när hon öppnade den lilla dörren. Leila höll handen för mun och näsa och det ryckte i magen av kräkningsreflexer. I den lilla ohyvlade trädörren var repor på insidan. Bitar av naglar satt fastkilade i träet. Hon lyste med lampan in i mörkret.

Hon visste redan vem hon skulle se därinne. Konstigt. Att hon var så säker. Hon blev inte ens överraskad. Fukten dröp efter jordväggarna, stanken var förfärlig. Hon såg ett lik i fosterställning som redan börjat ruttna av fukten. Att det var Berit Schäfer var hon helt säker på. Det var en ganska lång kvinna med grått stripigt elakt hår. Rummmet passade henne precis, det var så litet att hon fick ligga hopkrupen. Hon låg med ansiktet mot dörren, bunden till händer och fötter. Ett förvridet ansikte, med skräcken lysande ur de tomma mjölkiga ögonvitorna.

Leila kröp ut ur kallkällaren och kräktes på det regnvåta fjolårsgräset.

Shejken

en kriminalberättelse

kapitel arton (tisdag, vecka 2)

Redaktör Lennart Ericson bodde i en liten lägenhet i ett av de prydliga trähusen i Bagarstan, pietetsfullt renoverat, en f.d. arbetarstadsdel uppkallad efter ett känt bageri som legat här en gång i tiden. På bottenvåningen var ett galleri som hyrdes av en av stadens lokala konstnärer. Här hade Karl-Erik Petrus ställt ut, under sin glans dagar. Det var på det glada 1970-talet, hans nakenporträtt var högvilt, och man gissade friskt på vem som dolde sig bakom de illa maskerade porträtten.

Det var då det. Ericson tänkte dystert på det kulturella förfallet i Norrlands inland, i denna lilla vilda västern-metropol medan han drack sitt morgonkaffe, franskrostat, iförd sin eleganta japanska kimonomorgonrock. Teatern visade bara amatöristiska lokalrevyer, och ibland ett gästspel av Riksteatern. Bion, den enda, amerikanska våldsfilmer och mjukporr, som alltid sågades av Ericson, som ibland även var filmrecensent. Han var istället flitig kund på bussresorna, arrangerade av tidningen, till Stockholms kulturliv, tre gånger om året.

Kyrkomusiken var inget att yvas över heller, den konservative kyrkoherde Skogsberg tillät inte ens applåder efter de fåtaliga konserterna. Det var för övrigt inget att applådera tyckte Ericson. Mest lokala förmågor, de flesta tondöva.

Han vek ihop sin sidenpyjamas och öppnade fönstret mot Slöjdgatan, längs vilka alla samhällets små kulturhus låg. Det var tomt på gatan, det var tidig morgon, folk ville sova ut. Bara några felparkerade bilar, som Ericson surt noterade.

I trähuset på andra sidan gatan hade Karl-Erik Petrus bott. Nu bodde ett ungt par där, frun gick gärna omkring i bara underkläderna hade Ericson intresserat noterat. Han mindes Göthes första fru, Johanna, som också sett bra ut. Skilsmässan i början på 80-talet, som det inte skrevs om i tidningen. Petrus hade haft alla möjliga damer i lägenheten, helt öppet, bland dom Johanna.

Petrus Rehabcenter i Hissjö hade gått så bra. Ericson hade ofta varit där på reportage när någon ny metod skulle introduceras, massage, pedikyr, zonterapi, Rosenmetoden och allt vad det hette. Det var avslappning, chigong, yoga, ”Feldenkreismetoden”, ”awareness through motion”, allt det där hade väl fallit i glömska nu. Men det var populärt och många, särskilt damer, hade besökt kollektivet i Hissjö. Han blev bygdens egen profet på ”new age”, den gode Karl-Erik Petrus.

Nåja tänkte Ericson filosofiskt. Själen skulle ju också ha sitt. Astrologi, tarot, grafologi, horoskop. ”Vi ser din framtid, livet är som en labyrint. Tarotkortens visdom ger dig ny insikt” och så vidare.

Men Petrus hade lurat alla, inklusive Lennart Ericson, och många förlät honom aldrig. Det mesta visade sig ju vara hokus-pokus. Hans diplom var falska, han hade kallats ”civilingen-jör”, konsultutbildad vid tekniskt institut med utbildning i Danmark vid ett handelsinstitut i Köpenhamn som visade sig inte existera. Inte heller Johanna Finnström var någon diplomerad massör. Lova Nyrén hade inte tillstymmelsen till ekonomisk utbildning trots att hon skött företagets alla avancerade räkenskaper, som mest byggde på fiffig skatteplanering.

Ericsons hand darrade när han förde den lilla kaffekoppen till munnen. Ett sån’t svin! En sån humbug! När den stora konkursen i början på 1990-talet vräkt allt över ända. När fjällen föll från allas ögon. De många rummen på den stora logen i Hissjö med massagebänkar och gymnastikredskap och rum för meditation och terapi hade förfallit och skattat åt förgängelsen nu.

Johanna Göthes samliv med Petrus var på allas läppar och var en präktig skandal. Så fick hon barn med Petrus också. Ännu värre! Gud signe bruksdisponenten! Inget man skrev om precis. När Petrus sjönk var det ett hårt fall, från hög höjd, som en sten, djupt ner i dyn på sjöbotten. Ju högre träd, desto större fall, tänkte Ericson, inte utan skadeglädje.

Fast springet på Hissjö slutade inte där, och fortsatte dessvärre sedan kollektivet flyttat sitt pack och pack upp till Blackås. Ericson bredde sig en liten smörgås på danskt rågbröd med Stiltonost och tänkte på alla ordensbröderna som Petrus tubbat att komma på besök på bordellen. Han vämjdes bara vid tanken. Ett sånt svineri! Glöm det! Han reste sig och gick ut i den lilla duschen för att skaka av sig de dystra minnena.

Man hade slutat att skriva om Petrus då, och den där motviljan hängde kvar. Att man blivit så grundlurad. Han skämdes. Bernhardsson skämdes. Helst ville man nog glömma alltsammans. Just nu var det bara den kommande stadsfesten med ”återvändardagarna” som upptog Bernhardsons tankar. Ständigt denna flykt in i framtiden, tänkte Ericson. Nästa dag, nästa nummer! Stryk över och gå vidare! På rullande sten samlas ingen mossa, så sant som det var sagt.

Bernhardsson hakade sig gärna fast vid det ”kollektiva självmordet” som han gärna ville tro att religiösa sekter ägnade sig åt. Ericson hade för övrigt inte träffat någon mindre religiös person än Karl Erik Petrus. Han var bara geschäft, affärsman, noggrant kalkylerande vinst och förlust, en affärsman ut i fingerspetsarna som kunde gå över lik. Lik ja …

De var kanske lika bra att han fick lite hjälp på vägen, tänkte Ericson och klädde sig i sin flanörskostym, vit med kravatt och sidenhalsduk för att det såg lite konstnärligt ut. På lokalradion hade man luskat ut att Petrus tagit ut en stor summa pengar dagarna före mordet. Klart att han hade tänkt sticka. Vem hade inte gjort det i hans situation? Han var ingen religiös hälsoprofet den gode Petrus, det hade Ericson nog anat ganska tidigt.

Han slickade sin lilla fjuniga mustasch, kammade de tunna lockarna bak över huvudsvålen och tog sin trenchcoat över armen. Det hade blivit kyligare plötsligt, regn i luften, ingen riktig värme än fast det var i slutet av maj. Svårt att säga hur vädret skulle arta sig, men nu sken solen visst lite i alla fall.

Han rynkade surt på munnen åt terpentinlukten i farstun och hälsade avmätt på fru Bernhardsson på gatan, som putsade fönster i nästa hus. Kommundelsnämndens ordförande kom som vanligt cyklande och hejade på honom genom att lyfta på hatten. Alla kände honom mer eller mindre. Han hade jobbat på tidningen i trettiofem år.

Leila satte sig samtidigt i Ladan och började köra mot Blackås. Hon hade fått ett tips att skriva något om skytteklubben i Höljet, som låg nära Blackås, för sporten. David hade förvarnat henne att de flesta män från Blackås var med i skytteklubben som övade i tid och otid inför älgjakten. Många ägnade sig dessutom åt tjuvjakt under resten av året:  fågel, hare, rådjur, älg, björn och ren, ja vad man kunde komma över. ”Det är så vi överlever här uppe i Norrland, sa David med uppriktigt patos. Det och fisket och bärplockningen och potatisen.”

Fyndet igår hade gjort henne ännu mer intresserad och inte alls avskräckt. Hon började till och med vänja sig. Hon gav motorn gas och den lilla ryska plåtburken spydde glatt ut rök och avgaser över hela samhället. Hon passerade i god fart fängelset, Tingshuset, och den nya simhallen. Motorn dog som vanligt när man bromsade in, men van vid de hårda ryska vintrarna som den var så satte den alltid igång igen efter lite pumpande med choken.

Björkarna började redan slå ut i vårsolen, och häggen var på väg. De små bondgårdarna låg pittoreskt utslängda på fälten framför skogarna, med blånande berg i bakgrunden längre inåt Lappland. De mörka molnen sopades undan av ett högtryck från Ryssland, som till och med verkade glatt påverka hennes lilla bil, som plötsligt spann som en katt längs asfaltvägen. Hon såg Skogsbolagets fabrik på en udde vid sjön.

Vårbruket var i full gång, travhästarna rastades och rusade frustande fram och tillbaka på lägdorna. Fodervallarna stod och böljade i vinden, traktorerna körde varv på varv i potatisåkrarna, som lovade att ge god skörd till midsommar som det syntes. De större gårdarna lyste i falurött med sina röda knutar. Det som först synts henne så dystert i grå- vädret, framstod nu som pittoreskt och riktigt folkhemskt. Korna betade fridfullt, hundarna skällde, kattungar tumlade runt framför farstukvistarna, alla djur verkade lättade över att få bli utsläppta efter det långa vinteridet.        

Vid vägskälet mot Blackås, efter kyrkan, var det stora lite ruffiga röda huset, där den danske skulptören bodde med sin stora familj. Dörren till bottenvåningen var vidöppen och en liten skylt förkunnade ”Utställning. Galleri. Öppet”. Leila bestämde sig för att stanna till och försöka en gång till hos det unga konstnärsparet. Kanske hade hon bättre tur denna gång?

Hon ställde bilen bredvid en ladugård med en väldig silo och gick över vägen. Hon knackade diskret på fönsterrutan från baksidan på huset, öppnade dörren, och stack in huvudet i köket. Lene Steensgaard dök upp och såg lika gästvänlig ut som förra gången hon pratat med Leila.

-Du borde inte komma hit, sa hon med rynkade ögonbryn, lång, slank i jeans, med det blonda tjocka håret i en prydlig hästsvans på ryggen. Hon hade en blus med målarfärg på och en snickaroverall.

-Kan jag inte bara få ställa några frågor, sa Lale ödmjukt? Du kände väl kvinnorna som bodde i grönavågkollektivet? Du måste ha varit där när de bodde i Hissjö?

-Kände och kände, sa Lene misstänksamt och tittade ut efter vägen. Jack är inne i byn idag, sa hon. Han ska ställa ut på museet nere i Umeå. Han gillar inte journalister. Han får inte se dig. Jaja, du kan väl få lite kaffe om du vill. Jag sitter just och dricker.

De gick ut i trädgården på baksidan av huset. Leila såg några bikupor, gräset var oslaget och ganska högt. Stora glasskivor på taket för solenergin, och travar av ved för pannan, som låg travad överallt. En höfläkt surrade och brummade från bondgården.

-Var är alla barnen, undrade Leila?

-Dom är hos dagmamman, Eva-Karin, ja du känner ju henne.

-Kände du … ”Shejken”? Visst kände din man honom?

-Jovisst. Det gjorde ju alla.

Det var länge sen Leila ätit hemmagjord sockerkaka. Det var så gott att hon nästan blev gråtfärdig av hemlängtan. Erika i Stockholm gjorde likadan. Med kärleksfulla händer. Det var familjärt på något sätt. Lene såg vänlig ut och skakade på den långa tjocka hästsvansen. Lång, snygg och välvårdad. Hon kunde väl vara i fyrtioårsåldern.

-Vet du om att Berit Schäfer också är död, sa Leila?

  Lene nickade.

-Ja, Jack berättade det. Han hade hört det av Lars-Olov.

-Hur visste Lars-Olov det? Inte ens polisen visste ju om det?

Lene ryckte på axlarna.

-Jaså. Jag trodde det var Lars-Olov som hittade henne. I kallkällaren?

Leila nickade. (Jaså?)

-Ja du förstår nog att inget är hemligt här i byn. Eva-Karin ser och hör allt från sitt fönster, jag brukar alltid stanna där en stund och skvallra. Hon berättade väl för Lars-OIov då?

(Hon måste ha gått in någon gång på morgonen sedan Leila och Konradsson varit där, tänkte Leila. Innan polisen kom för att hämta kroppen?)

-Jaha, sa Leila. Jaja. Då är det bara Petrus kvar.

Lene nickade.

-Jag visste att det här skulle hända, sa hon och såg ner på de knäppta händerna i knät. Det såg ut som om hon bad. Förr eller senare.

-Varför det?

-Han var avskydd av alla, Petrus. Verkligen avskydd. Det var synd om kvinnorna. Och barnen.

-Men vem… Vem kan ha mördat barnen, sa Leila oförstående. K-kan Petrus ha gjort det själv?

-Det kunde han säkert, sa Lene och skakade på huvudet. Säkert. Förfärligt. Stackars Lova.

-Kände du henne?

-Ja, vi träffades ibland. I affären… dom cyklade ofta förbi här utanför på vägen… kom in hit ibland fast dom inte fick för Petrus…

-Petrus tog tydligen ut en massa pengar från banken för en månad sen. Var fick han dom pengarna ifrån?

Lene rättade till hårknuten. Hon skakade bedrövat på huvudet och såg ner i knät.

-Jag vet inte. De sista åren var dom helt isolerade, inte som när dom bodde i Hissjö. Jag vet att dom annonserade om ryggymnastik och massage men…

-Men det var ju något helt annat dom sysslade med, eller hur, sa Leila?

Lene gömde ansiktet i händerna.

-Jack berättade om alla bilarna som körde dit dygnet runt., sa hon mellan fingrarna. Han hatade verkligen Petrus. De var ju konstnärer båda två, fast Petrus var väl knappast ”legitimerad”, tvärtom. En charlatan, brukade Jack säga. Men när vi kom hit i slutet på 1970-talet då umgicks vi med dom i Hissjö mycket. Grönavågare. Hippies. Både jag och Jack. Gruppsex också. En hel del knark förekom förstås. Sen när Petrus blivit affärsman på 1990-talet slutade vi träffas.

-Umgicks Lars-Olov mycket med Petrus?

-Jag tror han hjälpte honom med allt möjligt. Du får fråga honom själv. Men han mår inte så bra. Frun lämnade ju honom med barnen. Det var grymt. Jag tror han var rätt arg på Petrus mellan varven, anklagade honom för en massa saker, stämde honom för en massa…

-Skulle han ha … kunnat mörda Petrus?

Lene skakade på huvudet.

-Nej det tror jag inte. Förresten är det ju de andra som är döda, inte skithögen Petrus.

Hon reste sig.

-Du måste ge dig iväg innan Jack kommer hem. Han gillar inte att jag pratar med främmande om Shejken. Ja, du förstår …  Han blir lätt våldsam. Jag törs inte. Du måste gå. (Det var en order!)

-Ja, javisst. Tack för kaffet.

Leila reste sig och gick, inte mycket klokare än när hon kommit.

Hon fortsatte bortåt Blackås, och svängde av på en liten avtagsväg upp i skogen där det stod skyttebana Höljet. Det var en mycket smal liten oasfalterad väg.

Hon körde länge genom tät tallskog, säkert tjugo-trettio minuter, och trodde till slut att hon kört för långt. Hon stannade, och försökte försiktigt vända bilen på den smala vägen. I nästa ögonblick tappade bakhjulen fästet och bilen gled försiktigt baklänges ner i diket.

Leila klev ur och försökte förtvivlat och nästan gråtfärdig av vanmakt hjälpa hjulen att få bättre fäste. Det var alldeles tyst i skogen, knappt en vindpust, inga fåglar som skrek. Plötsligt hörde hon skott och förstod att hon var nära skyttebanan. Då plötsligt small ett skott som susade förbi henne och träffade den lilla blå Volgan med en metallisk skräll. Det började rinna bensin ur hålet. Leila slängde sig dödsförskräckt ner i diket, tryckte sig ner i diket i hela sin längd, kallsvettig av rädsla.

Hon låg alldeles blickstilla och väntade. Vätan och kylan kröp genom kroppen. Först blev allt tyst. Så började skotten smälla igen, på avstånd nu. Hon stack upp huvudet och såg sig omkring. En grovhuggen lång karl i gammal lappad flanellskjorta stod på vägen och bligade intresserat på henne. Det var en lång karl, snaggad, solbränd, med tunnbågadse glasögon. Såg ganska bra ut om man tittade närmare efter.

-Herregud, ser du inte hur du skjuter, fräste Leila och reste sig upp. Jag-jag trodde … det blev hål i bilen. Hon pekade upprört.

-Måste vara en snedträff från skytbanan, sa mannen med utländsk accent, och la ifrån sig geväret han hållit i handen. Han sträckte ut handen och hjälpte henne upp på vägen.

-Man kan aldrig vara nog försiktig, fröken, sa han och log inställsamt. Såg di inte varningsskylten?

Leila var fortfarande upprörd och kände hjärtat dunka vilt, när mannen bara fortsatte smila inställsamt mot henne.

-Ett litet ”uheld” med bilen va?

-Va… vadå?

-Det ordnar sig. Hopp in så ska jag skyta på!

Leila hann knappt reagera förrän han hade hjälpt henne in i bilen med en vänskaplig klapp i rumpan. Röd om kinderna och generad fick hon koncentrera sig på att gasa, medan den urstarke mannen sköt på bakifårn så bilen kom upp på vägen.

-God tur, log han igen, och lutade sig in genom den nedvevade vindrutan. Och visa dig inte här uppe i Blackås igen för du skär jag öronen av dig, din långa svartskalle.

Han viskade, eller väste snarare ut orden, och Leila fick hjärtat i halsgropen och körde snabbt iväg, så att mannen snubblande ramlade omkull på grusvägen. Rädd, upprörd och kränkt, som en barnunge som tagits i örat för att hon pallade äpplen, och efter tjugo minuter var hon lyckligt tillbaka nere på Blackåsvägen igen. Reportaget för skytteklubben gav hon blanka fan i just nu!

Hon vågade inte åka tillbaka utan fortsatte mot Blackås och fick snabbt bromsa in för en stor skock kor som passerade vägen, övervakade av en bondson i en smutsig LRF-keps. Sju håriga engelska tjurkalvar, ljushylta och med fruktansvärda horn i pannan, stod bakom elstängslet och glodde på henne genom bilrutan. Den unge bonden vände sig om och stirrade öppet misstroget på hennes bruna ansiktsfärg och krullsvarta hår.

Snart såg hon Hildor Johanssons lilla hus med prydligt vitt staket, och den stora hundburen med de vilt skällande gråhundarna. Mitt emot var skrotbilsreparatören Lars-Olov Vergins hus. Leila körde in på en sidoväg och parkerade bilen.

Hon såg Johansson gå ut ur huset, ta hundarna i koppel, och cykla iväg med geväret över axeln in mot byn. På väg till skyttebanan? Leila gick fram till huset och kikade in genom ett fönster. Prydligt målat i klara färger på utsidan, men skräpigt och ostädat inne såg hon. Plötsligt slog någon henne på axeln.

-Vad fan sysslar du med din lilla svarting!

Leila ryckte till, hjärtat började dunka och kallsvetten rinna igen. Hon vände sig om och såg in i ett oljefläckigt väderbitet skäggigt och vindpinat ansikte i smutsig keps och storrutig skjorta. Det måste vara Vergin. I den solkigaste skogshuggarskjorta hon någonsin sett.

-Ja, ja, ursäkta… urskuldade hon sig. Jag är journalist på K-Kuriren. Jag sökte … H-Hildor Johansson.

-Han är inte hemma! Du får komma hit senare! Maken till fräckhet … från en sån som du! Han tokstirrade på henne och knöt näven. (Hon kände den sura öllukten från munnen lång väg.) Han närmade sig och viftade med knytnävarna.

-Ja, ursäkta då… jag får återkomma …

-Ja det tror jag nog. Packa dig iväg och akta dig för att snoka runt andra människors hus!

Han stod kvar och glodde misslynt på Leila, som skamset smög iväg bort mot avtagsvägen.

Fem minuter senare såg hon Vergin sätta sig i en av skrotbilarna och högljutt gasa iväg ner för vägen mot byn han också. Någon vidare bilreparatör var han inte, för bilen saknade helt klart ljuddämpare och det bolmade kraftigt från avcgasröret. Hon återvände, med en dåres envishet, till Johanssons hus. Nu hade hon inte mycket tid.

Johanssons hus var mycket mindre på insidan, tyckte hon. Reparerat, lagat, säkert reverterat ett antal gånger. Farstubron slarvigt ditsatt för att se elegantare ut. Takpannor hade ramlat ner och satts tillbaka, och stod till och med i farstun.

Köket var otroligt lortigt. Matrester, gamla dagstidningar, en och annan veckotidning med utvikningstjejer, varav de lättkläddaste prydde väggarna. Disk i smutsiga travar på diskbänken. Det syntes att ingen kvinna beträtt tröskeln i Johanssons hus på många, många år. En gammal vedspis stod i ett hörn av köket, svart av sot. En oanvänd skurborste i ett hörn, frukosten stod kvar på bordet fast det var över lunchtid.

Innanför var ett litet vardagsrum med en sliten skinnsoffa där stoppningen tittade ut i hörnen. Men det mest spännande låg på vedspisen. En dagbok, varav flera sidor rivits ut för att bli tändvätska i brasan. Det var en söt flickdagbok i rosa och ljusblått med en häst på omslaget. Det var så olikt Hildor Johansson att Leila öppnade den. ”Dagbok av Susanna Göthe” stod det prydligt bokstaverat med runda tonårsbokstäver på förstasidan. Hon hann precis stoppa ner den i innanför byxlinningen när hon hörde Vergins bil återvända på vägen. Hur hon lyckades ta sig ut genom fönstret förstod hon inte ens själv. Hon hörde honom skrika något. Nu kunde hon tacka sina långa afrikanska ben när hon löpte ner längs vägen mot den väntande bilen. När det gällde långdistanslöpning hade hon att brås på, det visste hon. Ingen kunde någonsin springa ifatt henne, varken i skolan eller senare i livet.

Men Lene hade sagt att Jack var inne i byn. Inte på skyttebanan?

Shejken

en kriminalberättelse

kapitel nitton

Leila satt böjd över Susanna Göthes dagbok. Den slutade 1 maj, vilket var kring det datum som rättsläkaren fastslagit för morden. Fyra veckor senare hade hon gjort sin makabra upptäckt på logen i Blackås. Då hade vårvärmen fått kropparna att tina upp och börja förmultna. Leila läste långsamt med stigande puls.

15 april. Det blir värre och värre nu. Jag orkar nästan inte leva längre. Farbror Petrus har varit väldigt deprimerad och hotat med att göra självmord. Konkursen har verkligen knäckt honom. Nu har vi inga kunder alls längre. Bara dom som kommer ibland på kvällen när vi flickor har gått och lagt oss. Farbror Petrus sa att också vi flickor måste börja jobba mer för att dra vårt strå till stacken, som han sa. Vad han nu menade med det? Vi arbetar ju ändå från morgon till kväll.

Tant Berit har fått sluta som ryggymnast på Vårdcentralen. Hon sa att alla rykten gjorde att hon fick sluta, trots att hon varit anställd i tio år, sen vi flyttade hit till Blackås. Personal- bespraingar hade dom sagt. Alla är rädda för FP och TB och går på tå. Både Jeanette och Rosmari har fått stryk på logen, mycket mer än vanligt. Jag fick smörja in dom efteråt. Dom kunde inte sova på hela natten. Konstigt nog har jag klarat mig, än så länge.

Jag funderasr ofta på pappa, men jag får inte skriva brev. FP har förbjudit mig. Mamma säger att vi inget har med dom att göra. Pappa har en ny fru och barn och vill inte veta av oss. Veta av henne menar hon väl? Jag tror att han vill att jag flyttar hem till honom, men han vet bara inte hur. Det är mitt sista hopp.

Det är många år sen nu han skrev. Han menade att det var mamma som inte ville veta av honom. Hon svarar bara att dom inte passade ihop. Vi måste stödja farbror Petrus nu säger hon, i hans svåra stund. Han har svaret på alla frågpr. Inte på mina i varje fall.

Mamma säger att farbror Petrus tar hand om oss, även om vi måste flytta någon annanstans. Att jag ska glömma pappa. Men hur kan jag göra det?

17 april. Farbror Petrus talar ofta om sina sanningar. Att det finns svar på allt bara man rannsakar sitt inre och kan tyda tecknen. Han lägger tarotkort, studerar astrologi, och lägger horoskop. Han är en känd grafolog, till och med polisen har tagit hjälp av honom. En av poliserna brukar komma hit ibland och träffa tant Lova, på kvällarna, det vet jag. För allt är förutbestämt säger farbror Petrus. Och mannen, det vill säga han, är förutbestämd att styra över oss kvinnor. Hur man ska göra står i Tant Berits manual som dom skrivit ihop. Hur vi ska tuktas: med ris, spön och piska så att vi lyder. Det är biologiskt bevisat. Han bestämmer varje kväll vem av hans fruar som ska sova med honom. Men nu på slutet träffar han nästan bara tant Berit. Han vill inte dela mamma och tant Lova med andra män. Vi är en stor lycklig familj säger han. Men det sista stämmer ju inte alls.

Han sover alltid i sitt arbetsrum på logen. Eller ibland på divanen i vardagsrummet. Han umgås bara med oss barn vid måltiderna. Tant Berit är hans rådgivare i det mesta. Hon tycker illa om oss flickor och kräver absolut lydnad. Hon får oss att städa hela dagarna, får oss att sjukskriva oss från skolan i stan när vi måste jobba, Jag saknar djuren, som häslovårdsnämnden tog ifrån oss.

Vi går nästan aldrig i skolan längre. Och ingen verkar tycka att det är något konstigt med det. Vi är ju bara tokiga ”grönavågare” och får väl skylla oss själva säger Tant Berit. Det är vad man säger om oss.  Hon undervisar oss själva, och gud nåde oss om vi inte svarar rätt. Men mest får vi jobba, morgon, middag och kväll.

Nu har i alla fall sociala myndigheterna varit här, vi ska få socialbidrag. Det är skamligt säger FP, han kommer inte att ta emot pengarna. Vi har inget med samhället att göra längre säger han. Så vi barn får fortsätta äta vattnig soppa och hårt bröd, säger TB.

Mamma hade flera patienter som fick massage, men dom kommer inte längre. Hon har ingen ”legitimation” har dom sagt. Tant Lova är snäll och försöker hjälpa mig. Mamma går mest omkring och verkar förvirrad. Hon verkar chockad av allt som hänt på sista tiden. Allt som FP hade lovat henne, inget av det blev sant. Jag tror att hon har börjat upptäcka vem han är. Att han svikit oss. Att han ljög.

Hon beundrade honom så mycket. Han hade lovat henne att vi skulle utöka och anställa mer personal. Det var roligt när vi bodde i Hissjö och vi hade flera ungdomar anställda i företaget. Men det var innan konkursen. Hon hade patienter som fick fotvård och rosenterapi, som hon tyckte om, men det är också slut. Hon går och sopar lite och verkar väldigt konstig. Pratar för sig själv ibland. Bryr sig inte om mig och Rosmari alls längre. Tvättar sig inte, kammar sig aldrig. Hon är helt förändrad. Vi pratar inte alls så mycket med henne längre. Vi vågar inte för tant Berit. Hon är en häxa. Jag längtar förskräckligt efter pappa.

19 april. Idag blev det stor uppståndelse. FP skrek åt mig att jag var ”för fin för honom”. Att han borde kasta ut mig. Han hatade alla sina gamla ordensbröder som svikit honom, och mest min ”fina” pappa. Jag började gråta och skrek åt honom. Tant Berit gav mig en örfil, det var när vi åt middag, sill och potatis. Mamma vaknade plötsligt till och började försvara mig och drog tant Berit hårt i håret och skrek häxa åt henne. Hon och farbror Petrus släpade ut mamma till logen. Jag tror att dom slog henne länge, vi hörde henne skrika. Vi sprang upp i sängkammaren och kröp ner i den stora sängen. Vi grät alla tre. Jag hatar dom. Jag skulle till och med kunna mörda dom. Mamma kom inte tillbaka på kvällen, hon skulle ”sova i vedboden som straff”, sa farbror Petrus. Det är jättehemskt i vedboden på natten,iskallt,  jag vet. Alla otäcka ljud. Det spökar. Jag skulle vilja att FP och TB var döda.

Leila slutade läsa och hämtade andan. Hon kände sig kallsvettig av förskräckelse. Men det var ju omöjligt? Inte kunde Susanna ensam …?

Sen var det hopp fram till 29 april.

Tant Berit tog min dagbok och sa att jag borde ha stryk, men tant Lowa försvarade mig igen, så jag slapp gå ut till logen med henne. Jag hittade dagboken i tant Berits rum. Hon hade läst allt jag skrivit. Och mamma är borta, ända sedan den 19 april. FP säger att hon flyttat. Jag tror att dom (oläsligt)…

Tant Lova ligger med oss i stora sängen på övervåningen. Vi är mycket rädda nu. Hon barrikaderar dörren med den lösa garderoben så att ingen ska kunna komma in till oss på natten. TB och FP sover mest på logen. Det här går inte längre…

Och den 30 …

FP talar allt mer om att vi ska flytta. Mamma är fortfarande borta, och jag får inte skriva eller ringa till pappa, tant Berit vakar över mig som en hök. Hildor Johansson har varit här flera gånger. Han har hundarna med sig, och geväret, och ser mycket hotfull ut. Vi är skyldiga honom pengar för hyran säger FP. Flera månader. Han har inga pengar säger han. Johansson hotade oss med att han skulle vräka oss, ”på bar backe”. Och grannen med alla skrotbilarna var här på gården en kväll och sköt med ett gevär i luften. Han var full och hotade farbror Petrus och tant Berit. Det var vårt fel att dom tagit hans barn ifrån honom. Vi gömde oss i sängkammaren. FP ringde polisen och dom var här. Han verkade riktigt rädd. Jag ville springa ut och berätta vad som hänt med mamma, men tant Berit hade låst in oss och skruvat igen fönstren i sovrunnet, så vi inte kunde öppna och skrika.

Mamma berättade en gång att han med skrotbilarna också målade tavlor, spelade dragspel och var med på spelmansstämmorna förr. Att han umgicks med oss i början. Nu tycker han visst mest illa om oss. Mamma säger att han ligger i skilsmässa med sin fru och har blivit lite knäpp. Jag längtar så efter mamma nu…

Hildor Johansson har lånat oss pengar i flera år. Mycket pengar. Han hjälpte FP köpa alla träningsmaskinerna på logen, massagebänkarna, datorerna. Och farbror Petrus lånade själv ut pengar till alla möjliga människor, till grannar och vänner, och bjöd ofta på fest. Nu vill Johansson vräka oss, han har ledsnat på oss säger han. FP säger att vi måste se oss om efter något nytt, och flytta snart. Södra Sverige kanske. Men jag vill inte flytta. FP talade också om en kvinna som stod modell för oss, hon var från stan. Jag vet inte vem han talar om. Hon hängde sig för hans skull, sa han när han druckit lite vin. ”Det är mer än vad du har gjort” sa han och stirrade på tant Lova, som började gråta. Det lät konstigt.

Tant Lova  får ibland följa med Johansson ut på logen. Han vill ha betalt nu säger han och viftar mot oss med geväret. Jag är rädd för honom. Han tittar så konstigt på oss flickor också.

Förr var farbror Petrus en kändis, och alla ville skaka hand med honom. Många var avundsjuka på honom. Nu är det annorlunda. Om jag bara kunde komma härifrån och till pappa igen. Han skulle säkert ta emot mig? När kommer pappa?

Leila slutade läsa och försökte andas djupt. Det var några tätskrivna sidor kvar. Hungern gjorde sig påmind. Hon sprang ner till pizzerian för att köpa en pizza. Det tog ovanligt lång tid, iranierna på ”Lascité” hade inte bråttom. Hon funderade på det märkliga namnet medan hon gick tillbaka till lägenheten. Hon rös av spänning över vad hon skulle få läsa. Det hade gått kanske 30 minuterallt som allt.

När Leila återkom var dörren öppen. Hon var säker på att hon stängt dörren, men inte låst den. Det var ju bara 50 meter ner till pizzerian. Hon hade ju hört att man inte behövde låsa om sig här uppe i Norrland, alla var genomhederliga och ingen snodde något. Så fort hon kom in såg hon att någon varit där. Hennes ipod låg på golvet, den hade legat på bordet i vardagsrummet.

Bordet hade flyttats ut på golvet. Dagboken som legat i soffan var borta.

Hon rusade upp till den mystiske grannen ovanpå, men ingen svarade när hon bankade på. I övrigt verkade ingen finnas i huset, det var som vanligt tyst som i graven. Hon hade en gång sett en kille komma ner från övervåningen, efter en högljudd fest däruppe kvällen innan. En kille i för liten t-shirt, jättestor ölmage och jeans som åkt ända ner till stjärtstrecket. Han såg ut som raggarna hon sett vid korvkiosken i Stigsjö som pruttade runt i sina stora amerikanska vrålåk.

Hon försökte, lugnt och sansat, gå igenom vad hon gjort, om hon verkligen lämnat dörren olåst, vilket hon förmodligen gjort, i upphetsat tillstånd. Men dörren såg helt oanfrätt ut, ingen åverkan på låset. Det var bara hennes evinnerliga otur som vanligt.

Hon insåg att balkongdörren också stod på glänt i försommarsolen. Hon bodde på första våningen, vem som helst kunde klättra upp och ta sig in den vägen. Hon såg det gula ordenshuset på andra sidan gården, nedsläckt och tyst.

Leila satt vid köksbordet och slevade argt i sig pizzan. Hon ringde Konradsson och berättade vad som hänt och vad hon läst i dagboken. Han hummade, svor lite, och skällde ut henne för att hon inte låst om sig bättre. Han kanske till och med var rädd för att hon inte tog bättre vara på sig, nu när hon var huvudvittne i en mordutredning? Hon tyckte han lät rädd på rösten.

Hon försökte koncentrera tankarna: Rosmari, Susanna, och Lova Nyrén och hennes dotter sov alla i den stora sängen i det igenlåsta rummet på övervåningen. Där de också mördats som det nu verkade. Blodspåren på golvet. Och säkert på madrassen, som någon noga städat undan. Men blod också utanför, på gården, sa Konradsson bekymrat. Det var förmodligen Lovas, med det ”trubbiga föremålet”. Konradsson ringde igen, frågade om dagboken. Han lät arg och oroad på rösten. Han svor igen över att dagboken försvunnit, och med den kanske lösningen på alla morden i Blackås.

-Men vem kan ha tagit den, undrade Leila chockat. Vem?

-Kanske mördaren?

-Mördaren? Petrus? Men … han är väl försvunnen?

-Ja, vad fan vet jag, fräste Konradsson på andra sidan tråden. Antingen lever han här mitt ibland oss, eller så ligger han väl nedgrävd någonstans där uppe i skogen. Där uppe vid skyttebana, kanske.

Han lät konstigt upphetsad på rösten. Vid skyttebanan? Visste han att Leila varit där? Han satt i polishuset på sitt rum på Ploggatan, bara femtio meter från Leilas lägenhet, lite längre upp på gatan bara.

-Jag tror att Susanna lever, sa Leila med låg röst. Jag känner det på mig. Jag tror hon kom undan. Kvällen innan  morden. I den stora vräkiga bilen Eva-Karin talade om. Hon kan säkert berätta vad som hände?

-Ja du har ju haft rätt hittills, sa Konradsson buttert. Hittills alltså. Flickan mittemot hade sett en fin svart bil köra därifrån. Kan ha varit disponent Göthe.   

-Ni måste höra Erik Göthe nu. Jag tror han vet var Susanna finns. Kanske var Petrus finns också. Den ”stora flotta bilen”? Och det där samtalet till Shejken på telefon…?

Konradsson svarade inte.

Klockan var nästan tolv på natten när det ringde hos polismästare Lundin. Han smög ur sängen och gick in i sitt arbetsrum och svarade. Det var disponent Erik Göthe.

-Hur går undersökningen Lundin? Några framsteg?

-Jo en del, svarade Lundin sömndrucket och harklade sig nervöst. Det verkar som att grannen på andra sidan vägen, Vergin, är inblandad. Vi ska höra honom igen. Det kan vara så att han hjälpte Petrus att göra sig av med kropparna. Ja, du vet ju att vi hittat Berit Schäfer också.

-Ja, jag hörde det, svarade Göthe med sin ljusa röst. Det förvånade alltid Lundin att Göthe som hade så mycket att styra över hade en så tunn och opersonlig röst. Han var inte så värst lång heller, och det visste man ju vilka komplex små män hade. Men när han pekade så använde han hela handen, det visste Lundin.

-Ja, jag vet ju att ni har en ny undersökningsledare nu, fortsatte Göthe, som inte ens ursäktade sig för att han ringde mitt i natten. Förmodligen räknade han med att alla andra också var vakna, precis som han, tänkte Lundin med beundran. – Men det är viktigt att mitt namn inte förekommer i utredningen. Jag räknar med att du sköter det här med sedvanlig diskretion?

-Jaja, absolut, absolut, stammade Lundin. Han drog sig till minnes att diktatorn Josef Stalin alltid hade ringt upp sina offer vid den här timmen. Mitt i natten. Han hade läst om det. Hur det alltid lyste i ett fönster i Kreml, Stalins, dag som natt. Om hans paranoida hämndlystnad. Hur hjärtat stannade i bröstet på den som blev uppringd. Beröm? Eller en dödsdom?

-Ni behöver inte leta efter Susanna, sa Göthe efter en stunds tystnad, som ekade i mörkret i rummet som hammarslag tyckte Lundin. Hon är i säkerhet.

-Jaha, ja… det låter ju bra.. du menar att …?

-Att hon har det bra. Det räcker.

-Jaha. Ja, jag förstår.

-Men det är viktigt att ni hittar Petrus. Eller förresten … Låt honom löpa. Förr eller senare åker han fast ändå. Klockan klämtar redan för honom

-Javisst. Ja, säger du det så …

”Klockan klämtar för dig”, jo Lundin hade läst sin Hemingway. Och nog lät det som klockorna klämtade i hela rummet just nu. Varför ringde Göthe mitt i natten? Var han missnöjd med polisens arbete? Visste han att allt snart skulle vara uppklarat? Var han rädd för vad Vergin skulle skvallra? Bara inte Göthe själv var inblandad!

-Ja, vi ska försöka klämma lite mer ur flickan Liljekvist också, sa Lundin med andan i halsen. Om vad hon sett och hört. Hon håller på något.

-Jaha. Intressant. Ja kanske har hon sett något… (Erik Göthe lät frågan hänga kvar i luften.). Han verkar duktig, den där kommisarie Beck…

-Ja. Jo. Det kan bli svårt att hålla dig helt utanför det här Erik, sa Lundin tveksamt och bevekande. Jag kan inte styra över Beck längre. Och… den där journalisten… Nordmark.

-Nordmark ja. Men Konradsson sköter väl sitt?

-Jo. Jo. Han har order att hålla henne under sträng uppsikt. Han sköter sig bra.

-Till skillnad från du då? Ja, tack för upplysningarna Sven.

Beröm? Eller dödsdom? Vilket var det? Lundin återvände brydd till sängen och den snarkande hustrun, badande i svett.

Det var en annan sak som bekymrade honom. Petrus hade ringt till Erik Göthe kvällen innan 1 maj. Vad hade dom talat om? Maskopi? Han hade inte vågat fråga Göthe. Varför var han så feg?

Shejken

en kriminalberättelse

kapitel tjugo (onsdag, vecka 2)

Det var en dröm igen. I den hängde fem nyslaktade underligt nakna och rosenskära grisar på krokar i ladugården och ångade, nyskållade. Det var tidigt på morgonen, det regnade, luften var fuktig, klockan var kanske sju. Mörkt som en säck ute, utom glödlampan över infarten på ladugården. Leila stod och såg på bonden och slaktaren som rörde sig som skuggor, som fantomer kring de glänsande renskrapade kropparna som hängde och dinglade och doftade syrligt på sina krokar i ladugårdsdörren. Det luktade kliniskt, syrligt, som fläsksvål. Leila stod som fastnaglad i nattlinnet och frös på farstubron. Klockan var bara sju på morgonen. Hon hade väckts av grisarnas dödsskrin. Hon vaknade,  mitt i värsta vargtimmen, vettskrämd och genomvåt av svett. Ute hade det regnat hårt mot fönsterrutan.

Det var en ganska dyster samling på morgonbönen på tidningsredaktionen denna onsdagsmorgon den 31 maj. Inte ens det faktum att stadsfesten började idag fick de församlade runt det långa fikabordet att glädjas särskilt. Alla studerade närgånget tidningen och Lööw muttrade.

-Läskigt med den där forsränningsolyckan i Storuman. Åtta dödsoffer. Varför har vi bara en liten notis om det?

-Stadsfesten, muttrade Sten Andersson till svar och fingrade på jägarkniven. Det lokala materialet i första hand, eller hur Lennart?

Ingen sa något. David och Lennart Ericson hade skrivit en ganska stor artikel om utvecklingen i Blackås. Rubriken löd: Morden i Blackås fortfarande olösta. Petrus och Schäfer misstänkta. Självmordsteorin, som Bernhardsson drivit frenetiskt på ledarsidan, verkade skrinlagd.

(Men Schäfer är ju död, viskade Petra till David. Varför har ni inte skrivit det? Men hon förstod på Davids åtbörd att det var Bernhardssons och Lööws rödpennor som varit i farten.)

Lööw satt vid bordsändan, som vanligt på bordet för att vara högre än de andra. Han hade små läsglasögon på näsan och slickade den blonda tunna mustaschen och vippade på trätofflorna. Nästan alla utom Petra och David runt fikabordet började närma sig pensionsstrecket.

-Verkar som om Petrus börjar få det hett om öronen, muttrade Sten Andersson och kliade sig i det kolsvarta täta skägget.  Det jävla arschlet.

-Mmmm, mumlade Lööw och tog av sig glasögonen. Han strök sig över det vattenkammade tunna håret, bakåtkammat för att dölja halvmånen på huvudet. Han tuggade frenetiskt på ett nikotintuggummi. Bra grej det där om Blackås, sa han och nickade till David. Förr eller senare åker herr Petrus och hans satmara fast. Fy fan vilken sörja.

David såg på Petra. Han verkade fundera på något. Petra sög på underläppen och såg ner i bordet som vanligt.

-Jaha, vad har vi idag då, sa Lööw och försökte låta karsk. Uppföljning på gårdagens trav? Gick inget vidare för Negern, eller hur Hasse?

Den tilltalade ryckte på axlarna och såg bekymrad ut. Fortus Negro hade gjort fiasko, galopperat och kommit sist. Petra log för sig själv. Hon förstod varför stämningen var så låg. Alla hade satsat en bra slant på ”Negern” efter framgångarna sist.

-Vete fan vad som farit i honom, sa Hasse och gned näsroten under de stora glasögonen. Kusken verkade stensäker. Obegripligt.

-Var fan har vi sporten nu då, undrade Lööw och brusade upp. Han var som en ishockeyspelare, som nu försökte gjuta nytt mod i truppen genom en rejäl sargtackling av någon motståndarstjärna.

Enmansredaktionen på sporten, den flitige Sunesson, deltog aldrig på morgonmötena. Det var hans enda löneförmån eftersom han annars alltid jobbade minst femtio timmar i veckan, inklusive kvällar och helger. Men det var inte Sunesson Lööw anspelat på. Det var Leila.

Ingen svarade. ”Är hon sjuk!” frustade Lööw ilsket. Lisa Kvist skakade på huvudet.

-Jamen, var i HÖGE FARAO är fanstyget då? När var det det där EM i truckracing skulle starta. I Slalabacken? Det har jag inte sett något om?

-Det är nästa helg, Lennart, sa David. Oroa dig inte, Sunesson har koll.

Lööw lugnade ner sig och sträckte muggen till Lisa Kvist som gav honom mer kaffe.

Den lille Lennart Ericson satt i sin oklanderliga vårkostym i sommarvärmen och putsade naglarna, oändligt långsamt, med en liten nagelfil. Utanför skvalade nu regnet, det var ingen bra start på stadsfestveckan. Hans journalistiska rundvandringar och historiska tillbakablickar på bygdens historia var populär läsning.  Men nu rådde verkligen sommartorka, och en tidig sådan.

-Har du nåt för oss, Lennart, sa Lööw med bedjande ögon och vänligt lismande röst. Ericson var populär, och han var medlem i Gambrini Orden sedan gymnasietiden. Hans ”promenader” i samhället var populära.

-Åjo, kan tänkas, kan tänkas, blev det outgrundliga svaret medan nagelfilen fortsatte raspa. Det lät som en motorsåg i tystnaden i bottenvåningen denna måndagsmorgon.

-Jamen, för sjutton, sa Petra plötsligt. Det har ju hänt något! Varför har inget hänt i Blackås- historien. Ni vet väl att Schäfer också är död! Tror ni att Shejken ensam kunnat döda allihop, ja förutom Susanna Finnström, som bara råkar vara dotter till disponent Erik Göthe.

-Vad menar du Petra? sa Lööw och spände sina isblå ögon i henne. David vred sig på sin stol som en metmask på en krok, och hostade nervöst.

-Lennart har ju samlat jättemycket material om dom genom åren, sa Petra. Det räcker till en roman!

-Har du Lennart? sa Lööw och tittade förbryllat på den lille Ericson. Hans plirande små grisögon såg uppriktigt förvånade ut.

-Åjo, nog har jag det, sa Ericson, som jobbat trettio år på tidningen. Man kan väl säga att jag följt herr Petrus uppgång och fall ganska närgånget genom åren. Men tror du tidningens läsare vågar läsa sanningen?

-Vadå SANNINGEN! Lööw brusade upp igen. Vad i helskotta menar du Lennart? Vi undanhåller väl inte våra läsare NÅGOT!

Ericson verkade inte reagera, han fortsatte bara, irriterande lugnt och långsamt att fila sina välputsade naglar.

Lööw reste sig och såg desperat runt bordet. Ögonen sköt blixtar.

-Är det NÅGON MER här runt bordet som tycker att vi undanhåller läsarna information? ropade han. Fram med det bara! Korten på bordet!

-Har vi inte ett särskilt ansvar nu sedan vi blivit enda tidningen här uppe, sa Petra och vågade kasta ett öga på den rödbrusige Lööw, som verkade koka över av förtrytelse. Vi är ju enda tidningen på orten. Folk är totalt beroende av oss och lokalradion för de lokala nyheterna. Och det här är väl det största som hänt här på femtio år minst, eller hur Lennart?

-Det skulle man väl kunna säga, svarade Ericson avmätt.

Alla runt bordet, Sten Andersson, Lisa Kvist, trav-Hasse, David och nattredaktören Larsa, stirrade i taket och teg.

-Men erkänn faktum, Leif, sa Ericson och såg på den högröde Lööw. Hade det här varit för tio år sen när vi var tre tidningar här i länet hade man ju kastat sig över det som en flock utsvultna vargar. Nu får man läsa Aftonbladet för att få reda på något i Blackåshistorien. Erkänn att det är MYCKET märkligt.

Sten Andersson verkade vilja rycka upp kniven och gå till attack. Han gnisslade tänder och såg på parhästen Lööw, som nästan hoppade av ilska.

-Nämen, jag förstår inte det här heller, sa Petra exalterat. Vilka är det vi ska visa sån hänsyn till att vi inte får publicera fakta i saken?

Lööw drämde näven i bordet. Rösten darrade av upprördhet. Ansiktet högrött. Alla trodde han skulle få en hjärtattack. Det här gällde hela hans journalistiska credo, hans hela existens som yrkesman, det syntes på hela kroppen.

-Vi ska visa hänsyn för LÄSARNA! Det borde du väl veta Lennart. Man KAN inte publicera allt som man får höra. All trams och alla spekulationer! Det handlar ju om att göra ett urval i stoffet. Dom anhöriga!

-Vilka anhöriga, fortsatte Petra envetet. Disponent Göthe?

-JA. Bland annat !!!

(Och vilka mer? tänkte David men sa inget. Ingen av de döa hade någon anhörig här på orten så vitt han visste.)

-Jag vet att vi resonerat så i några andra fall under min 35-åriga tid här på tidningen, sa Ericson torrt och vägrade dras med i Lööws vredesutbrott. Men då har det varit tragiska olyckor här i samhället, familjefäder som gjort konkurs och dödat hela familjen, ja ni vet vad jag syftar på. Men det är väl av en helt annat dignitet, Leif. Det här handlar ju om vänskaps- korruption på allra högsta nivå, eller hur.

-Vad menar du? sa Lööw trött och satte sig

-Du vet lika väl som jag vad jag menar? Petrus gamla ordensbröder. Bernhardsson till exempel.

Lööw viftade med handen mot Ericson.

-Jag VÄGRAR höra på sladder, sa han bestämt. Vi måste fråga polisen först innan vi publicerar. Har ni något nytt i fallet så kom gärna med det så ska jag läsa. Vi ska inte dölja någonting för våra läsare, det har vi aldrig gjort! Men lösa spekulationer och antaganden, det hör hemma i kvällspressen. Jag vill inte ha hit de förbannade kvällstidningarna igen, nu när stadsfesten är igång. Punkt slut.

Han verkade sjunka ihop som en ballong som tappat luften.

-Har vi något så ska vi fram me det, men först när vi är riktigt säkra, fortsatte han trosvisst. Hör ni det! Lennart och David fortsätter jobba på det här. Får ni fram något nytt så ska vi trycka det, men se för fan till att skaffa två oberoende källor först.

-Hur fan får man tag i två oberoende källor i det här lilla samhället, viskade David till Petra. Bra gjort. Du satte huvudet på spiken. – Ja, tack för hjälpen så jävla mycket, viskade Petra argt till svar.

-Sa du nåt David? hojtade Lööw.

David skakade på huvudet. – Dåså, då återgår vi till arbetet!

-Jag kan bara skriva vad jag får reda på av polisen, sa David ivrigt till Petra. Jag kan inte hålla på och leka privatdetektiv Ture Sventon, det fattar du väl. Var är Leila förresten?

-Jag vet inte. Hon är inte hemma. Svarar inte på telefon. Jag trodde hon hade försovit sig. Du, jag kom att tänka på en sak. Lennart!

Hon skyndade efter Lennart Ericson som värdigt och lugnt promenerade ut och bort mot trappan till övervåningen. Han tecknade med en diskret gest åt Petra och David att följa med in på hans rum på andra våningen. Han stängde dörren noggrant.

-Jag talade just med Konradsson, sa han med låg röst och tvinnade den lilla mustaschen och försökte se längre ut än han var. De ska anhålla Lars-Olov Vergin för morden. ”Sannolika skäl”. Det kan bli häktningsförhandlingar redan i morgon.

-Vergin? sa David. Killen med skrotbilarna? Ett socialfall? Det låter ju som rena Christer Pettersson-historien. Och vad det gick fort plötsligt?

-Ja just det. Men vi får inte skriva något än förstås. Åklagaren går igenom bevisningen just nu. Håller det inte så får han ju inte hängas ut. Alla vet ändå vem det är om vi börjar skriva om honom. Men visst verkar det lite desperat, får jag nog säga…

-En man i 50-årsåldern med alkoholproblem och osäker inkomst, sa Petra ironiskt. Jo det är inte så svårt att lista ut. Vad har han sagt?

-Att han gjorde det själv. Att han och Johansson hittade Finnströms lik ute i boden på logen och sedan gömde det uppe i sängkammaren, bakom brädfodret. Att Johansson visste om allt hela tiden. Men att han, Vergin, sköt de andra, helt ensam.

David och Petra stod som frågetecken?

-Ja, han skjöt dom utan Johanssons hjälp. Men … Johansson visste. Ingen tror på honom, men det har kommit fram en del bevisning som pekar mot Vergin i alla fall. Polisen vill gärna tro det.

-Petrus då, sa David förbluffat.

-Men det är ju omöjligt, sa Petra. Schäfer då. Som låg i kallkällaren! Allt tyder ju på att hon stängts in där och svultit ihjäl, eller hur? Inte fan kan Vergin ha gjort det själv?

-Fråga inte mig, sa Ericson och slog ut med armarna. Jag säger bara vad Konradsson sagt. Högst förtroligt mind you. Inte ett ord till någon annan. Dom ska börja gräva efter Petrus nu också, på tomten. Dom tror att Vergin grävt ner honom.

-Men du Lennart, sa Petra och tog fram ett gammalt foto från tidningen på 70-talet. Vem är den feta modellen i bakgrunden? Där. Som Petrus står pch målar av?

-Vet du inte det, sa Ericsson och stramade upp sig inför det nya meddelandet. Det är ju Konradssons fru! Det trodde jag du visste! Hon hade ihop det med Petrus, och sen hängde hon sig. Men vi skrev inget om det heller. Lööws credo: Vi måste tänka på de ANHÖRIGA!

David såg på Petra. Det här hade dom åtminstone inte hört förut.

Petra och David gick på lunch på Folkets hus och såg Konradsson ensam vid sitt vanliga bord bredvid högtalarna på scenen. Ständigt ensam, den lilla polismannen. David skulle göra fyra artiklar om stadsfesten, bilagan var just tryckt. Jerry Williams var dragplåster och David grimaserade bara vid tanken.

-De slutade alla att lyssna på pop ungefär när han blev inne, sa han om medelåldern bland de som arrangerade festen.

Han såg att Konradsson tittade upp från sina raggmunkar, som simmade i en sjö av grädde och lingonsylt. Han vinkade åt dom. De satte sig vid hans bord.

-Hur går det, undrade David intresserat. Tydligen tog Shejken ut rätt mycket pengar strax före mordet. Men kan han verkligen ha gjort det här själv? (Han låtsades inte som om han hört Ericsons tidigare bekännelse. Herregud, han kunde ha bitit tungan av sig av nervositet!)

Konradsson räddade den sista raggmunken från sylthavet genom att spetsa den på gaffeln och såg upp.

-Vi har fått några nya tips från de boende där uppe. Äntligen!

Mer ville han inte säga.

-Ericson hade hört att ni skulle gräva upp gården nu?

-Ja han brukar ju hålla sig informerad. Jo vi blir nog tvungna att börja gräva. Men det är som att leta efter en nål i en höstack. Tomten är ju ett tunnland stor! Ända ner till sjön. För att inte tala om hela skogen.

-När då?

-Jag har inga fler kommentarer, sa Konradsson och reste sig. Men vi håller Bernhardsson informerad. Jag måste gå, vi har presskonferens om tio minuter.

-Ja visst jäklar, sa David och slängde i sig maten. Följer du med Petra?

Pressrummet i Arbetsförmedlingens lokaler var ganska glest besökt. Storstadsjournalisterna hade ledsnat på den lokala polisens långsamma arbete och begett sig någon annanstans. Men Suzanne Erneback från Lokalradion var där.

                      Beck gick igenom det senaste: att man hittat Berit Schäfer, troligen mördad. Men att sekt- och självmordsteorin inte gick att avskriva helt, till polismästare Lundins stora förnöjelse.

                      -Om vi utgår från att Petrus mördat de andra, började Erneback efter en djup inandning, kan han verkligen ha gjort det ensam?

                      -Vi kan inte utgå från någonting, sa Beck rutinerat. Det är en teori ja. Men det kan lika bra vara flera mördare, vi söker förutsättningslöst.

                      (Botvidsson nickade och log mot Konradsson längs bak i lokalen. ”Förutsätt-ningslöst”, det var ett bra ord, det måste han lägga på minnet. – Förresten, hörde du att Bertén varit inne och pratat med Lundin?

                      -Bertén? Han gick ju i pension för tio år sen?

                      -Ja, det var något om ett fall början på åttiotalet. En av Shejkens kvinnor som kom från Danmark, skulptören Stensgaards fru, det minns du väl? Hon som var så snygg! Bertén var väldigt hemlighetsfull.

                      -Ja, han var alltid en sur jävel. Han gav mig ett rent helvete när jag började, ja du minns honom väl också?

                      –Om jag gör.)

                      -Den här låga profilen som ni intagit, har den något att göra med stadsfesten och turistsäsongen? Har ni hört disponent Göthe till exempel? Med tanke på Johanna Finnströms död? Hur kommer det sig att Susanna Finnström inte hittats? Kan disponent Göthe ha något med det att göra?

                      -Inga kommentarer, var Becks svar.

                      -Du känner säkert till att polismästaren och åklagaren umgås med disponent Göthe i Gambrini orden? Och att Göthe är ordförande i köpmannaföreningen, och Lundin sitter som adjungerad i styrelsen? Gör inte det Lundin jävig?

                      (-Huvudet på spiken, flinade Botvidsson och armbågade Konradsson i sidan. Varför anställde vi inte henne vid polisen. Med den barmen.

                      Konradsson försökte surt ignorera Botvidssons sexistiska kommentarer. Men han hade rätt. Erneback hade en rejäl ”barm” och hon tyckte om att exponera den i åtsittande tunna tröjor med bar midja som inte lämnade mycket över för fantasin.)

                      -Jag vill påpeka att jag är undersökningsledare, inte polismästare Lundin, sa Beck surt, stel som en pinne. Lundin som satt bredvid honom visade inte heller med en min vad han tyckte om frågorna.

                      -Har ni hört Lars-Olov Vergin?

                      -Självfallet?

                      -Skulle han kunnat hjälpa Shejken med morden? Eller Hildor Johansson?

                      -Inga kommentarer.

                      (-Vi måste hämta Vergin NU, sa Botvidsson. Fan i helvitte. Ska du eller jag?

                      -Vi åker dit bägge två, sa Konradsson. Om han blir våldsam. Han vet något, helt klart.

                      -Göthe då?

                      -Det får Beck göra. Det är nog lite för stort för oss, sa Konradsson och reste sig, samtidigt som Beck. Erneback försökte fråga något, men mikrofonen stängdes av och frågan blev hängande i luften. Den handlade också om disponent Göthes eventuella inblandning i morden.)

                      -Det där gick ju bra, sa Lundin berömmande när de återsamlades i polishuset. Nu åker ni upp och hämtar in Vergin med en gång, sa han till Konradsson och Botvidsson. Den här gången har vi honom. Vergins syster jobbade på banken dagarna före mordet, det tog ett tag att få den upplysningen, hon bor numera i Sundsvall. Så hon visste hur mycket pengar Shejken samlat på sig. Det visste Vergin också. De som togs ut den 25 april.

                      -Jag är fortfarande tveksam, sa Konradsson. Det ser ut som fan hemma hos Vergin. Han borde ha stuckit med pengarna för länge sen om det var rånmord. Och var är Shejken?

                      -Han kan ju vara nedgrävd någon stans? Och vart skulle Vergin åka? Kanarieöarna? Flickan Liljekvist har erkänt att hon såg Vergin och Johansson bära bort Johanna Finnströms lik. Ja Johansson ja, det blir din sak Konradsson, du känner ju honom.

                      -Vi skulle ju få gräva. Varför tar det så erbarmeligt lång tid? sa Botvidsson.

                      -Hildor Johansson har överklagat till länsrätten, svarade Beck. Och åklagare Frisk tar oändligt god tid på sig, jag vet inte varför. Vet du Lundin?

                      Polismästare Lundin skakade slokörat på huvudet. Han var sen länge bortkoopplad från det här. Botvidsson gav Konradsson ett menande ögonkast. Gambrini orden.

                      -Hur mycket pengar var det på Shejkens konto?

                      -150.000. En bra slant om man vill åka utomlands och sätta sprätt på livet. Vad tror ni om den här teorin, sa Botvidsson:  Petrus åker iväg med Susanna Finnström på Bermudas-semester. Han kanske ville leva lite gott på ålderns höst?

                      Konradsson såg skeptisk ut. – Hon var 17, sa han. Är. Han är 65. Ja iochför sig varför inte? Efter att ha mördat alla de andra då? (Han tänkte på vad Leila sagt. Hon trodde inte på att Susanna gjort det. Om det var någon hon ville mörda så var det Shejken. Ja det var kanske så det gick till)

                      -Förresten borde de väl ha åkt fast nu om de åkt på semester? Så jävla svårt kan det väl inte vara att spåra dom? (Botvidsson) En långhårig skäggig drasut med ovårdade tänder och ett litet nypon till flickebarn?

                      Beck såg också skeptisk ut. – Har inte intervjuerna med grannarna gett någonting ? Förutom Vergins så kallade ”erkännande”?

                      Då upphov polismästare Lundin triumferande sin stämma.

-Den här danske skulptören, Stensgaard, hade horn i sidan till Shejken sen långt tillbaka. Argsint och impulsiv, tidigare dömd för misshandel på krogen. Dåligt ölsinne. Polisassistent Konrad Bertén var inne idag och visade mig ett tidningsfoto från 1970-talet från Hissjö, sa Lundin triumferande och visade fram en suddig fotostatkopia.

                      -Vad fan är det här då, sa Botvidsson och vred och vände på bilden, som inte var helt skarp. Tagen av Lennart Ericson på Kuriren.

                      -”Croquis-kurs i Hissjö”. Teckningsledare Karl-Erik Pettersson. Det var en ABF-kurs, han var ganska ny häruppe då. Det där är Berit Schäfer eller hur? Tänk er trettio år sedan. Det där sa Lundin och pekade, är Jack Stensgaards dåvarande flickvän Lene från Stockholm. Som Shejken förförde per omgående. Det gillade inte Berit Schäfer. Men vem är den där fylliga modellen där ?

Ingen verkade känna igen henne. Det var bara Konradsson som verkade ha känt igen nakenmodellen i bakgrunden, en fyllig dam i yngre medelåldern. Men han teg. Han sneglade på Botvidsson för att se om han också reagerade, men kollegan såg också ut som en sfinx i ansiktet och fumlade med pipan. Men Konradsson  visste att Botvidsson känt igen modellen . Finkänslig för en gångs skull, den lismande jäveln. Tjänster och gentjänster.

Nu skulle dom bara banka skiten ur fyllot Vergin så skulle den här solkiga historien äntligen få ett slut, det verkade alla på polishuset vara överens om.

Shejken

en kriminalberättelse

kapitel tjugo

Leila satt vid sitt frukostbord och försökte tänka klart. Om det varit bordell i Blackås, och Bernhardsson varit där, polismästaren kanske också, åklagaren, kanske till och med kyrkoherden som predikat så svavelosande om ”omoralen” hos grönavågarna. Ja då var det ju inte så konstigt att fallet var på väg att begravas nu.

Samtidigt åkte Botvidsson och Konradsson upp till Blackås. De bröt sig in hos Lars-Olov Vergin, som efter en rejäl omgång av Botvidsson erkände att han flyttat Johanna Finnströns kropp från vedboden där kvinnorna och barnen regelbundet pryglades av Berit Schäfer, till utrymmet uppe i sängkammaren. Hildor Johansson hade hjälpt honom.

-Du förstår väl att du är anhållen för morden, sa Beck som var förhörsledare, tillsammans med smålänningen Ekselius.

Vergin, som var rödbrusig i ansiktet, av för mycket sprit och några kraftiga örfilar, teg.

Botvidsson och Konradsson följde förhöret inne på kontoret.

-Hur lång tid tar det innan vi knäcker Vergin, tror du, sa Botvidsson och sög hämndlystet på sin pipa. Konradsson teg också och fingrade på piphuvudet i fickan.

-Johansson, fortsatte Botvidsson och tänkte högt. Vem fan hade trott det? Du har ju känt honom i femtio år väl?

Han sneglade på Konradsson som inte rörde en min.

Så reste han sig beslutsamt

-Jag åker upp till Johansson med en gång. Jag behöver vara ensam med honom ett tag. Jag tror inte ett ord på vad det där fyllot svamlar. Han täcker för någon.

Samtidigt gav sig Leila iväg i sin lilla Volga för att för sista gången försöka pressa dagmamman Eva-Karin Liljekvist på ytterligare några upplysningar. Hon kände att hon fått förtroende trots allt. Det skulle kunna gå att bryta genom vallen av misstänksamhet. Det var småregn och grått i luften, och den förr så trivsamma idyllen utanför stan såg betydligt mindre idyllisk ut i det trista strilande regnet som fick vallarnas lera att rinna rännilar. Konstigt, tänkte Leila medan hon gav bilen choke för att den inte skulle stanna. Vårregnen brukar ju skölja bort smutsen. Inte tvärtom.

-Varför i hela friden kom ni på att gömma henne uppe i sovrummet, sa Beck förbryllat?

Vergin kliade sig i det tattarmörka håret och gned skäggstubben. Han var klädd som han stigit upp från sängen när han hämtats av de båda poliserna. I storrutig flanellskjorta och säckiga smutsiga jeans med nötta hängslen.

-Jo… ja … började han. Man skulle inte kunna få en sup före lunch?

-NEJ! skrek Beck, ovanligt överilat, och bankade näven i förhörsbordet. Svara nu ditt as!

Leila knackade på och hörde Eva-Karin Liljekvist rumstera där inne och hyssja på barnen. Det var låst och ingen verkade vilja öppna.

-Vem är det?

-Det är jag igen, sa Leila och försökte låta lugn på rösten. Leila Nordmark, journalisten. Du kan släppa in mig, jag ska inte göra dig nåt illa.

De satt på var sida om köksbordet och drack det svaga kokkaffet från frukosten. Barnen lekte tyst och lite förskrämt inne i det andra rummet.

-Är det skulptörens? sa Leila försöksvis.

-Ja, det är Harry och Bruce och lilla Linus i gungan. (Två blonda krulltottar, tvillingar, som blygt stack ut huvudet och tittade storögt på den långa mörkhyade Leila vid köksbordet.)

-Det är konstigt. Lene klagar alltid på att de är så ouppfostrade och slåss. Det gör dom aldrig när dom är hos mig.

-Lene ja, är hon också skulptör?

-Nej, hon målar. Tecknar. Barnböcker och sånt, sa Eva-Karin och gömde ansiktet under det nedfallande håret. Och tar hand om barnen.

-Såg du verkligen Lars-Olov Vergin och Johansson bära över Johanna Finnström till stora huset?

-Ja, jag sa det till polisen, sa Eva-Karin dröjande. Leila kunde inte säga om hon ljög eller talade sanning.  Eva- Karin såg ner i kaffekoppen och vägrade se Leila i ögonen. Jag… hade gått över för att se hur flickorna mådde. De var ofta instängda på övervåningen i huset på dagarna på slutet. Jag brukade ge dom mat genom ett fönster som stod på glänt på toan. När dom fick gå dit. Jag och Susanna hade en kod för att visa att kusten var klar. Susanna var bra på att smyga till dom andra  kex och kakor i sin stora tröja. Hon … hon hade en liten ryggsäck på magen … under tröjan. Som på pojken… i den där sagan.

-Och du är säker på att det var dom som du såg. Vergin och Johansson? När var det?

-1 maj.  På kvällen. Jag … jag anmälde det till polisen då förstås, men sen hände ingenting. Ja, jag ringde både polisen och tidningen. Det var så konstigt … det blev så tyst efteråt.

-Tyst?

-Ja, alltså… efteråt … jag hörde två skott inifrån huset också. Jag blev rädd och låste och la mig med barnen i sängen tills allt lugnat ner sig. Jag trodde det var Lars-Olov Vergin igen. Som var på fyllan. Sen var det alldeles tyst där bortifrån. Sen såg jag dom aldrig mer. Det var som om dom aldrig existerat.

-Och polisen gjorde ingenting?

-Nej, jag vet inte … men han sa att jag inte skulle prata om det med någon. Han sa att jag kunde åka i fängelse om jag inte höll tyst?

-Han?

-Ja, den där kommisarien eller vad det heter. Ludvigsson?

-Botvidsson. En stor karl med tunn mustasch, lite rödbrusig?

-Nej, en ganska liten äldre man. Med mustasch. Och hatt.

Leila hajade till. Konradsson? Var det han i alla fall.

-Dom där röda märkena på dina handleder, sa Leila (hon upptäckte att dom fortsatte ända in på armen på Eva-Karin, små röda märken som av en nål)? Gjorde han dom också?

Hon såg bort. – Nej … nej, jag har gjort dom själv. Jag skär mig själv. Det har jag gjort sen Lasse lämnade mig och for till Stockholm. Tror du det var mitt fel?

Shejken

en kriminalberättelse

kapitel tjugoett

-Alltså, fortsatte Beck och försökte sammanfatta Vergins osammanhängande berättelse. Om jag nu fattat dig rätt. Du hävdar alltså att du dödat allihop?

-Ja… jo…visst.

(Polismästare Lundin hade kommit in på kontoret för att lyssna. ”Hur går det?” undrade han med märkbart nervös röst till Botvidsson. ”Var är Konradsson?”. ”Gick just ut” sa Botvidsson torrt och irriterat över polismästarens närvaro. ”Jaha. På muggen?”. Botvidsson svarade inte.)

-Hur då?

-Jag sköt dom med ett av mina Mauser. Älgstudsaren.

-Ett ovanligt kraftigt vapen, sa Ekselius, som yttrade sig för första gången. Hade du inget lättare?

-Nja… jag fick ju licensen indragen på dom andra.

-Ja, sen du hotat Petrus för tre år sen. Du försökte ju stämma honom, eller hur, sa Beck och bläddrade i sin dossier. Och hotade honom igen i slutet av april, Berusad. Med gevär.

-Ja, ja, sa Vergin och sken upp. Just det! Han var skyldig mig pengar. Jag hade hjälpt honom laga bilen. Hedlund stöttade mig. Men han sa han var pank, den jäveln!

-Storbonden, sa Beck och satte på sig glasögonen . Men du var väl skyldig Shejken en hel del pengar också sen gammalt, eller hur. För du vågade ju inte låna av Hedlund. Du och Jack Stensgaard? Gamla spelskulder och sånt där. Du fattar väl att du och han är misstänkta för morden, Vergin?

Vergin teg. Sen bröt han ut: Nej-nej, det var inte Steensgard!

(Botvidsson såg på Lundin. Jack Steensgaard? Det hade Beck inte nämnt förut.)

Leila hade stannat till utanför Johanssons hus. Hon brydde sig inte ens om att gömma bilen längre, den hackade och hostade allt mer och verkade vara i ett sista stadium på väg till Nirvana. Hon såg att Johansson och hundarna var ute. Dörren var olåst.

Det var lika snuskigt och ostädat som förra gången hon besökt Johansson. Men nu såg hon i röran i köket de svarta plastsäckarna med blixtlås, samma sorts bastanta polissäckar som liken på dasset och Johanna Finnström legat i. Sedan såg hon dagboken. Den låg uppslagen på bordet.

Sen kände hon en gevärspipa i ryggen. Det var Johansson. Han var inte glad över besöket.

-Vad i helvete! Din jävla lilla mulatt! Vad i höge farao gör du här inne hos mig!

Leila fick inte fram ett ord till försvar. Hon skakade av skräck i hela kroppen. Johansson tryckte geväret omilt i ryggen på henne.

-Nu följer du med mig, satans negerslyna. Nu får det va nog! UT!

Han dirigerade henne med geväret tryckt i ryggen ut på gården och bort mot hundgården. Leila hann bara tänka: Nej, nej! De båda hundarna kastade sig mot nätet och vrålade. Hon kände hur benen började vika sig under henne av skräck, som om dom inte ville lyda hjärnan längre. Hon ville springa, men var rädd för att bli skjuten i ryggen. Det var som en ond dröm. En mardröm hon bara ville vakna ur. Hur var det man gjorde, nöp sig i armarna? Men det gick inte. Det här var en dröm som hon absolut inte kunde vakna ur. Hundarna skällde. Benen bar inte längre.

-Stanna här medan jag ringer polisen! Han knuffade in henne i hundburen och låste den. Det svartnade för ögonen. Leila kände hur hon kröp på alla fyra som ett vettskrämt djur nästan medvetslös undan hundarnas drägglande huggtänder, som stormskällde båda två. Hon kröp skakande i kroppen ihop i ett hörn av buren med händerna för öronen. Knäna uppdragna under magen. Hundarna stod så nära att hon kände den sura äckliga andedräkten och vinddraget från de öronbedövande skallen. Hon kände att det svartnade för ögonen.

När hon vaknade stod de båda hundarna över henne och slickade henne i ansiktet, märkligt vänliga. Hon kröp ihop i fosterställning, men den värsta skräcken för djuren var som bortblåst. Det värsta var över. Hon kände hunddoften frisk från de lena pälsarna. Hundarna bara fortsatte slicka henne vänligt. Det var som om hon och Katja äntligen slutit fred till sist. Nu var det bara en varm luden snäll kropp med pulserande hjärta och flåsande andhämtning som tryckte sig keligt och tröstande mot henne.

-Vad fan gör du härinne!

Då såg hon Konradsson. Han fick upp låset på hundburen och Leila kunde krypa ut, vimmelkantig av skräck och sömndrucken som om hon nyss vaknat från den värsta mardröm. Ansikte mot ansikte med den värsta skräck hon kunde tänka sig.

-Johansson är död, sa Konradsson och tog henne under armen. Han sitter därinne. Du såg inte möjligtvis vem det var?

-Sitter han därinne? sa Leila sluddrigt.

Och mycket riktigt:

Johansson satt vid köksbordet. Med huvudet, eller vad som var kvar av det, vilande i armarna som om han sov. Han hade dödats med ett nackskott, som slitit.bort halva huvudet, och blodet rann över hela bordet och bildade en liten mörkröd sjö, som fortsatte rinna som ett droppande vattenfall ner på golvet. Dagboken, Susannas dagbok, låg under huvudet och var marinerad i blod och hjärnsubstans. Han hade suttit och läst den när han dog. Hennes porträtt stod uppsatt i fönstret.

Shejken

en kriminalberättelse

kapitel tjugotvå

-Klarar du att köra hem själv, sa Konradsson. Jag måste tillbaka till stan. Vergin har börjat prata.

Han hann inte säga vad det var, eller att polismästare Lundin per mobil just beordrat honom att återvända på direkten. Leila stod kvar, villrådig.

-Så du säger att ni bar över Berit Schäfertill ditt hus, du och Johansson. Och sen när polisen hade varit där gick ni tillbaka med henne (fortfarande levande och bunden och tejpad för munnen) och stängde in henne i jordkällaren? Konstigt att inte Liljekvist såg det då, sa Beck misstänksamt. Det borde hon väl ha nämnt något om?

Vergin nickade och såg törstig ut. Han såg så längtansfull ut att Botvidsson ilsknade till och gick in på sitt rum och tog fram en liten plunta hembränt han alltid hade stående ”utifall”. Han slog upp en snaps till brädden och gick in i förhörsrummet med en pappersmugg.

-Vatten, sa han bara och gav Vergin.

Beck och polismästare Lundin sniffade till i luften, men för sent. Vergin slök hela snapsen i ett enda andetag. Han andades ut ett ångmoln kondenserad alkohol ur munnen och stönade Aaaaaaaahhh. Botvidsson tog honom med ett valkigt järngrepp om nacken och skakade som man skakar en tom potatissäck. ”Sätt igång och prata nu, så får du en till när vi är klara!”

Samtidigt satte Leila sig i bilen för sista gången. Hon hade redan konstaterat att de sista sidorna i Susannas dagbok var utrivna. Säkert mördarens namn också. Det sista som stod i den, dagen före morden, var Pappa kommer.

Konradsson satt själv i sin lilla Corolla på väg in till stan. Han ringde och fick en rapport av Botvidsson hur det gick med Vergin, som nu blivit riktigt pratsam efter en stärksup.

-Naturligtvis. Det var så det gick till, sa Konradsson och nickade. De hade burit över Finnström och Schäfer till Vergins, men hann inte med dom andra.

-Nej, dom blev avbrutna. Liljekvist såg dom.

-Flickan? Såg hon Schäfer också?

-Nej men Finnström. Hon hade säkert legat död minst en vecka i stallet efter omgången hon fått på logen av Schäfer och Petrus. Men vad fan var det som hände sen?

Konradsson kramade ratten hårt. Han såg ut som en sfinx i ansiktet. Snart så… Snart skulle han få frid och ro.

Samtidigt fick Leilas bil motorstopp, den lilla ryssbilsmotorn dog direkt och gick aldrig att få igång igen. Hon stannade precis utanför skulptören Jack Stensgaards kombinerade ateljé och galleri, där han alltid förevisade ett urval av sina egna och hustruns konstverk. Leila steg ur bilen. Det rök friskt från motorn.

Så steg hon in i det solvarma galleriet, en del av det stora trähuset som avdelats som förevisningsyta. Det var tomt i lokalen, men en transistorradio spelade glad dragspelsmusik och det stod en pall där någon verkade sitta, med en gästbok uppslagen bredvid. Det var en vecka sedan någon skrivit i den.

Hon förstod nästan varför. Hon hade aldrig sett så vidriga ansiktsmasker. Skulpturer av ansikten, med negroida drag, afrikanska kanske, förvridna, hatiska, med utstuckna tomma ögon. Plågade och torterade människolemmar som rasslade lätt i vinddraget från dörren.

-Det är dom förtrycktas ansikten, hörde hon en röst med dansk accent skorra, samtidigt som musiken upphörde.

Hon vände sig om men såg ingen. De grinande ansiktsmaskerna hängde ner från taket i trådar i hela lokalen, man gick som i en labyrint, och hon slog hela tiden till någon av dem med axeln när hon vände sig åt något håll.

-Ursäkta, dörren var öppen, sa hon nervöst till den som försökte leka katt och råtta med henne.

-För all del. Välkommen in. Jag förstår att motivet är besvärande, fortsatte han ironiskt med sin skorrande svenskdanska. Besvärande för en västerlänning som du. Trots din… afrikanska härkomst.

En stor karl, snaggad, ett ovalt huvud med smala intellektuella glasögon dök upp alldeles bredvid henne. Alldeles för nära, tyckte Leila. Hon kände direkt igen mannen hon mött uppe på skyttebanan, som hjälpt henne med bilen, skjutit på henne, och klappat henne överslätande i rumpan. Och dessutom försökt skrämma henne att sluta ”snoka”.

Hon flämtade till. Han stod väldigt nära henne nu.

-Har du fått motorstopp igen, sa han? Leila Nordmark. Här i Blackås?

-Ja… jo, stammade Leila, samtidigt som dansken tittade ut på hennes lilla blå Volga, som nu gav upp sin absolut sista suck med en puff genom motorhuven.

-Så tråkigt, sa han beklagande. Det var nog den fulaste bil jag sett i hela min liv. Så’n tur att jag har vernissage idag tycker du inte? De förtrycktas ansikten som sagt (han slog ut med händerna mot de grinande dödsmaskerna som dinglade som hängda i strupen i sina repstumpar från taket.) Välkommen. Får jag bjuda på ett glas fransk päroncider förresten?

-Ja… ja tack, sa Leila, med hjärtat hoppande av rädsla. Hon stod fortfarande väldigt nära skulptören. Kände hans svettlukt. Hon hade gått baklänges, bort från honom. De grinande förvridna ansiktsmaskerna slog henne uppfordrande i ryggen när de sattes i gungning. Det kändes olycksbådande och otäckt.

Den långe Jack Stensgaard log mot hennes förtvivlade grimaser.

-Det är de förtryckta som ger igen, sa han och skrattade åt skämtet och ledsagade henne in i nästa rum där en stor trasig grön soffa stod bredvid en vedkamin och såg inbjudande ut.

-Som sagt. Slå sig ner. Var så god, tag ett glas cider.

Leila satte sig obekvämt på kanten av den gamla soffan. Skulptören satte sig bredvid henne. Alldeles för nära igen. Hon fick en keramikmugg med något starkt.

-Oj… hur starkt är det här?

-Nå… den är jo fransk. Fransk cider har alltid minst åtta procent alkohol forstår di.

För en gångs skull kände sig Leila riktigt liten bredvid en karl. Skulptören var både muskulös och lång. Förmodligen vedhuggning, att döma av all ved som hon såg staplad utanför fönstret.

-V-var är d-den övriga … f-familjen, stammade hon och irriterades över hur barnsligt rädd och löjlig hon lät.

-Lene hämtar barnen borta hos Eva-Karin just nu. Hon blir nog där ett tag skolle jag tro. Har alltid mycket att tala om. Vi har gott om tid.  Å de stora töserna är väl i skolen, som vanlig…

-J-jahaaa… hur… hur många har ni …

-Å många. Få se: Eva, Mattilda och Karin i skolan. Och så Harry, Bruce, och lilla Linus.

-Sex stycken, oj… d-de va inte illa…

-Men drick, käre du, drick, drick mer. (Han fyllde på hennes glas till bredden). Jag varnade dig jo?… Att inte komma hit igen … Gjorde jag inte …?

-N-nej t-tack, jag s-ska nog inte ha … (visst hade han varnat henne?)

Hon reste sig upp och försökte i reflex springa mot dörren, med den långe kraftige skulptören hann upp henne och trängde upp henne, bakifrån, hårt mot ett hörn. Leila skrek i högan sky. Han började slita i hennes byxlinning. I samma ögonblick hörde hon en kvinna ropa utanför huset:

-JAAACK! Vad gör du?

Shejken

en kriminalberättelse

kapitel tjugotre

 -Kom hit ska du få se nåt.

Petra drog med David in på sitt rum. Där stod en uråldrig liten fyrkantig Mac, ett museiföremål, säkert från 1980-talet. Den fluorescerade flimrande grönt ljus, men uppgifterna på den lilla darriga skärmbilden var klara och tydliga.

-Vad fan är det där, sa David misstroget.

-Det är Leilas diskett, sa Petra triumferande. Som hon snodde hos polisen. Jag tog den i hennes rum.

-Polisen. Är du skvatt galen!?

-Ja det är inte hårddisken i alla fall, sa hon och skrattade. Den här kunde polisen tydligen inte knäcka. Alldeles för gammal kanske? Smart av Shejken att inte ha det här på hårddisken. Leila tog den i Konradssons rum. Ser du inte. Det är ju Shejkens bokföring. Undertecknad av Lova Nyrén. Ser du inte här nere. LN. Där LN. Där LN. Alltihop.

David stirrade. Visst. Allt fanns med. Uppgifter om alla tjänster man utfört. Alla kvinnorna som knullats, barnen också ibland. Och vem som gjort det.

-Hur lyckades du öppna den? Hur länge har du hållit på med det här? På arbetstid?

-Skit i det du. Det gick ganska fort. Minns du hur den där hackern tog sig in i militära under- rättelsetjänsten MUST:s dator härom året? Jo, han gick in i Överste Gustafssons dator, det var en av de enklaste att knäcka. Där fanns massor med hemligstämplade dokument, helt åtkomliga för vem som helst, på hans hemdator till och med. Gissa hur man loggade in: Jo, Överste, och sen: Gustafsson!

David slog Leilas mobilnummer men fick inget svar. Hennes mobil låg kvar ute i bilen.

-Jag gillar inte att hon är däruppe ensam med Konradsson, sa David upphetsat. Han är ju för fan misstänkt!

-Misstänkt?

-Ja, det fattar du väl. Vem hade ett starkare motiv än han att mörda Shejken? Finns hans fru med på disketten också?

-Vet inte. Fast Shejken är ju inte död. Eller är han?

-Det spelar ingen roll. Jag gillar inte det här. Jag åker upp till Blackås med en gång, följer du med.

Han slet med sig Petra och sprang ut till bilen utanför redaktionshuset.

 Lene Stensgaard var precis som när Leila träffat henne senast enkelt klädd i nötta jeans, och det cendréfärgade långa vackra håret i en stram hästsvans på ryggen. Hon spände ögonen i Jack Stensgaard och han försvann ut genom dörren med en besviken grimas. Hon visste inte om Lene sett vad han gjort, hon var inte säker. Kanske kände Lene till hur han behandlade andra kvinnor? Hon var säkert inte den första. Skulle Lene inte vara hos Eva-Karin och hämta barnen nu?

-Du borde inte ha kommit hit igen Leila, sa Lene Stensgaard och tog henne vänligt på axeln. Men det vet du säkert själv.  Jag såg att du fått motorstopp.  Jag kan köra dig in till stan, jag ska själv dit.

-Men-men… barnen då?

-Å dom klarar sig en stund till. Klockan är ju bara fem. Eva-Karin hjälper mig så gärna. Vi har så bra kontakt, hon och jag.

Hon bjöd Leila följa med in i boningshuset, genom ett litet rum med en vedeldad panna. Jack Stensgaard hade sitt lilla snickeri här, med redskap, svarvar, borrar. På taket var stora solfångare, hade Lene upplysande sagt till Leila. De var självförsörjande på el, sa hon nu igen, stolt. Precis som hon sagt första gången de träffats. Hade hon redan glömt det?

De satte sig i köket, Lene satte sig bredvid Leila, inte mitt emot henne, och bjöd Leila på kakor och nygräddade färska bullar och uppvärmt kokkaffe. Leila kände hur hon långsamt blev lugnare. Lene Stensgaard betraktade henne intresserat från sidan, med uppmärksamma ögon. Själv varken drack hon eller åt något.

-Du… du känner Eva-Karin väl, undrade Leila mellan bulltuggorna?

-Ja naturligtvis, svarade Lene och såg ut genom fönstret. Hon hörde hur Jack Stensgaard högg ved, säkert i rena ilskan, där ute. Klabb efter klabb blev halshuggen, på danskt vis.

-Synd att Berit Schäfer också är död, sa hon med kall uttryckslös röst och såg stint på Leila från sidan. Tycker du inte? Tänka sig. Jag var ofta hos dom i Hissjö förr och fick behandling för min dåliga rygg. Av Berit.

Hon var rak som en eldgaffel i ryggen. Såg inte ut som hon hade några problem med ryggen tyckte Leila. En hållning värdig en drottning.

-Kan du förstå vart Susanna Finnström tagit vägen? sa Leila bekymmerslöst. Kan hon och Shejken verkligen ha ”rymt” tillsammans som polisen tror?

Lene skrattade plötsligt, högt, som om Leila sagt något lustigt.

-Nej, jag tror inte Shejken har rymt någonstans, sa hon och torkade skrattårar i ögonen. Som om Leila sagt något väldigt roligt.

-Du fick höra om Schäfer… av Vergin? sa Leila och och tog en kaka till . Hon kände sig som hon pratade med den motsatta väggen. Lene betraktade henne från sidan.

-Ja, naturligtvis.

-Och … det var Johansson och Vergin som gjorde det?

-Ja naturligtvis dumma flicka. Det förstår du väl. Som polisen sagt.

Leila började känna sig allt mer obekväm. Något kändes obehagligt. Tonen på Lenes röst. Hon vågade inte se på Lene Stensgaard utan talade fortfarande till köksväggen på andra sidan bordet. ”Jag åker till Eva-Karin” hörde hon skulptören säga ute på gården. Sen körde hans stora stadsjeep iväg. Hon såg bonden komma körande med ett lass dynga. En lång brun sträng följde släpvagnen uppför vägen. Nu var hon helt ensam med skulptörens hustru i huset.

Samtidigt i förhörsrummet mjuknade Vergin mer och mer. Han svettades, knäppte upp den smutsiga neddrägglade flanellskjortan, andades spritångor och skruvade svettig på sig i förhörsstolen i formliga spiraler.

-OK då tar vi det från början en gång till, sa Beck lugnt och målmedvetet och utan att tappa tålamodet. När var det nu ni bar iväg Johanna Finnström?

-Minns inte så noga, svettades Vergin, allt törstigare. En kall pilsner vore toppen, gnällde han och såg bevekande på Beck och smålänningen Ekselius. O-ovanpå bäsken.

-Du får en när vi är klara, sa Beck skoninglöst. Berätta nu så får vi det överstökat.

-Ja, ja… alltså. De-de var väl på kvällen 1 maj, tror jag det var. Jack Stensgaard kom över till mig och sa att dom begått ”kollektivt självmord” hos Petrus. Alla var döda. Han… han hade just varit där och sett dom allihop… döda. Hemskt, eller hur?

-Och?

-Ja… så vi gick dit och kollade runt lite. Finnström låg i vedboden, sönderslagen… det var ruskigt att se hur mycket stryk hon fått. Kroppen var täckt med sågspån. Helt naken. Utanför huset … få se nu … låg Lova. Hon hade slagit huvet i en sten, det blödde rejält. Fy fan. Men det värsta …

Hans röst brast och han började snyfta som ett litet barn.

-Ja, sa Beck tonlöst och lät bandinspelningen gå. Det värsta var …? (Nu är han knäckt, tänkte Botvidsson och sträckte på sig i hela sin längd. Tack vare MIN insats! Polismästare Lundin såg bara askgrå ut i ansiktet.)

… jo det värsta var uppe i sängkammaren där de brukade låsa in barnen. De… de … var döda däruppe. Låg hopkrupna under sängen. Döda allihop. Skjutna…

-Alla tre?

-Nä, två var det. Lovas dotter Rosmari, och Jeanette, Petrus och Finnströms jänta.

-Inte Susanna Finnström? (spänningen steg runt bordet, nu vad man nära en bekännelse).

-Nej, nej. Bara de där … de där… Rosmari och … Jeanette … fy fan, de var skjutna i huvudet bägge två … (Vergin snyftade, med huvudet i händerna, och snorade betänkligt.)

(Botvidsson såg på teknikerna Persson, en musgrå liten kvinna i runda glasögon, och hennes kollega Oskarsson, alltid klädd i träningsoverall. – De måste ju varit ett fullkomligt BLODBAD under sängen, viskade han. Persson nickade och torkade sig i ögonen.)

-Men vänta nu, bröt Ekselius in med sin knarriga Jönköpingsdialekt. Du sa ju att det var JOHANSSON och du som hittade kropparna. Hur ska du ha det?

-Sa jag. Ja jag menar förstås Johansson då.

-Inte Jack Stensgaard?

-Nja… neej … alltså….jaa…

(Han ljuger, fräste Botvidsson till Lundin. Fan i helvete. Stensgaard var det. Det är vår man!)

-Vill du ha din kalla pilsner nu eller inte? Den är iskall!

-Nja … jo … fan va gott det vore ….

(Botvidsson gjorde en ny resolut insats. Han sprang ner på bottenvåningen där Arbetsförmedlingens automat sålde lättöl på burk. Han stoppade pengar i och drog ut två burkar och bar in dom på ett fat som en servitör med två dricksglas till. Men nu serverade han bara kommisarierna Beck och Ekselius. Med överdrivet sirlig elegans, så att polismästare Lundin inte trodde sina ögon. Vergins pupiller vidgades när han såg Botvidsson långsamt och med ett sadistiskt leende hälla upp den iskalla ölen till poliserna. De drack begärligt, och lät höra ett samstämmigt aaaaaah…. det var säkert 30 grader varmt i det fönsterlösa rummet.)

-Snälla … jag dör … det … det… DET VAR Stensgaard förstås… NU MINNS JAG!

(Jaså du gör det din jävel, tänkte den långe Botvidsson och lämnade rummet. Mohren hade gjort sin plikt. Nu kunde han gå.)

-Åk för fan snabbt som ögat till Blackås och anhåll Jack Stensgaard! skrek han till Kvist och Klang, som rusade upp som rekryter inför ett gormande befäl.

-Men … det BEHÖVER ju inte vara Stensgaard som är mördaren … försökte Lundin men ingen lyssnade på honom. Botvidsson, Kvist och Klang rusade ner till polisbilen (den enda blåvita man hade inne) och satte på sirenerna.

-Bra, bra sa Beck och gav den ökentörstige Vergin resten av den lilla burkölen, som denne slukade i ett enda andetag. ”Då är vi överens om det”.

-Alltså, du och Stensgaard hittade kropparna eller hur? Stensgaard kom till dig på kvällen och sa att dom begått ”självmord”, var det inte så?

-Ja … alltså … så såg det ju ut, sa Vergin förvirrat. Jag antog att de skjutit barnen först, sen Lova Nyrén, och hur fan Johanna Finnström dog vet jag inte, hon hade legat ett bra tag i vedboden. Luktade redan as.

Det hände alltså tidigare. Vi får sluta oss till att det var Petrus och Schäfer som gjorde det. Varför? Vad hade hon gjort? Vet du Vergin?

-Nja, det var ju allmänt känt hur dom misshandlade kvinnorna och barnen. Jag tyckte aldrig om det, tro mig när jag säger det! Ni måste tro mig! Jag skulle aldrig göra en kvinna förnär! Det där med … att jag misshandlade Katrin … det … det är bara förtal.

-Nänä. Men du anmälde det inte heller, sa Ekselius sävligt.

-Nej… nej… nej jag gjorde väl inte det. Jag var skyldig Petrus pengar. Sen gammalt. Jag jobbade väl av en del genom att hjälpa dom med allt möjligt. Sen gick ändå det mesta åt till sprit.

-Jag förstår, sa Beck konstaterande. Vad gjorde ni med kropparna?

-Ja, vi måste ju göra oss av med dom. Men Hedlund var nere på lägdan och försökte plöja fast det var käle fortfarande. Han svor som fan. Vi beslöt oss för att försöka gömma dom på dasset.

-Men det var för litet?

-Ja, det var ju stelfruset. Det räckte inte till utrymmet för alla fem kropparna.

-Fem?

-Ja, alltså… det var ju Berit Schäfer också. Satmaran. Just det. Hon låg som död på sängen på logen, i Petrus lilla krypin, där han brukade förlusta sig med sina kvinnor på nätterna. Jack sa att hon nog tagit piller eller nåt. Så såg det ut, jag svär! På mors bibel! Hon hade dönat av.

Beck såg på Ekselius. – OK, det var Schäfer också. Vad gjorde ni med Finnström och Schäfer sen?

-Ja, det blev lite bråttom. Jacks fru Lene skulle komma och han fick skitbråttom plötsligt. Vi kollade att flickan Liljekvist inte var vaken, och så bar vi över Finnström och Schäfer till mitt hus.

-Det var därför vi inte hittade dom, sa Ekselius och kände sig som han räddat åtminstone lite av äran åt den lokala polisen. Lundin torkade sig i pannan och bet på naglarna och tände till slut med darrande händer en cigarrill. Alla förstod hans lättnad. Han var ensam med teknikerna Persson och Oskarsson i avlyssningsrummet. – Var fan är Konradsson, viskade han argt till Oskarsson. Jag BEORDRADE honom ju att komma hit på direkten! Nu missar han ju hela bekännelsen!

-Betjännällsän? sa den lite tröge Oskarsson på pitebondska.

-Ja. Klart att dom gjort det! Vergin och Stensgaard. Långvarigt hat mot Petrus och hans kvinnor!

-Mot Petrus kanske? sa Persson viskande. Men varför mot kvinnorna? Och var är Petrus?

-De såg väl alltihop, sa Lundin tvärsäkert. Måste tystas.

-Men du vidhåller att ni inte mördade grönavågarna. Eller hur, sa Beck? (Vergins tidigare bekännelse låtsades han inte om.) Hur vet du att inte Stensgaard gjorde det och sen hittade på en historia om ”kollektivt självmord”. Hur såg Schäfer ut för övrigt?

Vergin rev sig i huvudet.

-Som död. Det sa jag ju.  Avsvimmad åtminstone? Vergin nickade bekräftande.

-Åtminstone, sa Beck. Så du vet inte om hon var död?

  -Nja… vi tog oss några glas hos mig och Stensgaard sa att han skulle kolla om hon verkligen var död. Vi hade lagt dom i garaget. Han påstod det åtminstone. Att … hon var död alltså.

-Det var hon alltså inte, fortsatte Beck oförtrutligt. Men varför? Varför kunde ni inte bara ringt oss och talat om allt, om det var ett s.k. ”självmord”, sa han förbryllad?

-Nja… Johansson kom. Han hade sett oss bära över kropparna. Ja, han var ju inte glad för sina hyresgäster. Stensgaard berättade för honom vad som hänt. De verkade förhandla en stund utanför huset. Han ville inte att vi skulle ringa polisen. Johansson alltså. Vi skulle bara låtsas som att dom stuckit självmant.

-Vad hade han att vinna på det?

-Han … han… sa att han tänkt vräka dom i alla fall. Så det spelade liksom ingen roll. Och att vi kunde bli misstänkta, Jack och jag. Han hade sett oss på gården. Sa han. Han lät hotfull. Jag vet hur han kan vara. Så det var bäst att bara stuva undan dom. Ja… jag vågade ju inte argumentera … mot dom där båda …

-Jaha. OK, sa Beck och antecknade i sitt skrivblock. Sen har vi den 22/5 måndag, då liken återfanns på dasset. Varför hade ni inte flyttat dom?

-Nja… annat kom emellan… ingen räknade ju med att någon skulle gå dit å leta förstås. Eller att det skulle bli så förbaskat varmt. Dom hade ju aldrig några besökare där heller på senare år.

-Det ska ha varit en hel del besökare, har vi ju hört. Flickan Liljekvist har berättat en del. De drevs ju en sorts ”bordellverksamhet” där i Blackås, eller hur Vergin?

-Nja… jo det förstås. Det så klart. Men vi tänkte som så att var det helt öde i gården, så fattade väl folk att dom flyttat?

-Ja, kanske det. Ganska riskabelt om du frågar mig. Hur hamnade Schäfer i kallkällaren då?

-Det var Jack som bar dit henne. Han tyckte väl det var ett bra gömställe. Så länge.

-Levde hon då?

-Mja… ja… vet inte riktigt…?

-Vet du inte?

-Jack tog henne i bilen redan nästa dag. Sen vet jag inte vad som hände med henne faktiskt…

-Men Finnström var död?

-Ja, och som hon såg ut sen. Fy fan. Stackars kvinna …

-Jag förstår det. Sängkammargarderoben, var det Stensgaards idé?

-Ja, han vågade inte köra bort och dumpa henne någonstans just då. Hedlund och hans grabbar körde ju förbi titt som tätt med sina jävla stinkande dynglass. Han var jävligt enveten Hedlund, frågvis och så. Och Johansson sa att det var OK. Han skulle ändå riva huset. Ja, hela rasket. Och sälja marken till Hedlund. Köra över alltihop med schaktmaskin. En bra slant skulle han få också.

-Helt vansinnigt tänkt! Men du vet alltså inte vem som mördade dom? Barnen och Nyrén och Schäfer? Och vart tog Petrus vägen? Och Johanna Finnström?

-Jag svär att jag inte vet. Allt är sant. Allt. Kan jag få en stänkare till nu?

Botvidsson gick sammanbitet in på sitt rum för att tappa upp en ny pappersmugg hembränt till den törstige delinkventen.

-Får jag se på dina händer Leila, sa Lene Stensgaard där hon satt bredvid Leila vid köksbordet. Du har så vackra långa fingrar. Afrikanska. Jack älskar allt afrikanskt, särskilt maskerna. Dödsmaskerna. De förtrycktas anletsdrag. Ja du vet allt det där han svamlar om, Picasso också. Har du aldrig låtit någon spå dig Leila?

-Nej… jag…

Dumt nog sträckte hon fram båda sina händer mot Lene, med handflatorna upp, och hon tog nästan vänligt upp en skidrem med knäppe och drog åt Leilas händer hårt, som i ett skruvstäd.

-AAJ! Leila skrek till och försökte resa sig, men för sent. Den långa Lene Steensgaard, lika lång som Leila, reste sig, gav henne en våldsam örfil, och tog henne hårt i nacken och vände henne mot köksdörren.

-Vi ska ta en liten biltur du och jag, sa hon som vore det en ren självklarhet. Vacker och iskall såg hon ut i sitt bleka osminkade ansikte med det långa bruna håret i en stram hästsvans på ryggen.

-Du förstår, så här ligger det till lilla vän, sa hon hårt medan hon körde upp mot skogen, längs avtagsvägen mot skyttebanan. Leila satt bredvid henne med händerna hårt bundna i knäet. Det bultade i huvudet efter slaget. Hon tänkte på att tallskogen och blåbärsrisen kanske var det sista hon såg här i livet. Hon förstod allt, det hade hon kanske gjort hela tiden. Ändå var hon inte särskilt rädd. Det hade hon nog aldrig varit.

-Jag kom hit som 19-åring från Stockholm, det var grönavågstiden på den tiden. Hade stuckit från mamma i Stockholm. Petrus, eller Karl-Erik Pettersson som han hette då, gav kurser i fiolspel och kroki. Jag gick bägge, han var ju så ruskigt snygg i sitt långa hår i hästsvans. Muskulös, vältränad, vitsig, musikalisk.

-Jag förälskade mig i honom. Jack och hans flickvän Helle från Danmark var också med. Jack stötte på mig förstås, alla tjejer var ju lovliga då, men jag var mest förälskad i Petrus. En av modellerna var för övrigt Konradssons fru, men det kanske du redan visste? Vacker på sin tid. Friskt naturlig. En riktig Zornkulla.

-Jaha… vad hände sen, klämde Leila fram. Hon övervägde att försöka slå till Lene Stensgaard med båda händerna men hon kunde inte lista ut hur hon skulle bära sig åt. Lene höll hela tiden ett öga på henne medan hon långsamt körde längs den smala skogsvägen.

-Ja, jag tror Petrus förförde Konradssons fru senare. Hon skämdes så efteråt att hon hängde sig? Ruskigt va? Rätt ovanligt att kvinnor hänger sig.

-Nej, det visste jag inte. Stackars Konradsson, klämde Leila fram. Hjärtat bankade som en hammare, ändå kände hon sig samtidigt samlad, beslutsam. För att allt äntligen var slut? Om hon bara kunde få upp bildörren, slänga sig åt sidan, ut i skogen, och få Lene att köra ut i blåbärsriset, så kanske …

-Ja, jag förstår inte att Konradsson slog ihjäl Petrus då. Så hade vi sluppit allt det här. Jag fattar det inte.

-Blev du också … förförd av Petrus?

-Ja, det kan man väl säga. Mer eller mindre mot min vilja. Men när jag förstod att han bara ville ha mig för att roa sig, så började jag hata honom. Jag hatade honom i nästan tjugofem år, tänk dig. Tjugofem år. Gick här och hatade honom som fan, men vågade inte ha ihjäl honom.

-Lever han?

-Du låter tveksam. Du hoppas fortfarande på undret? Vänta nu så får jag fortsätta. Jag fick höra av Vergins syster, som jobbade i banken i Kläppen då att Petrus tagit ut 150.000. Tänk dig, de levde som kyrkråttor där borta, kvinnorna fick han att fnaska, och barnen slavade gratis i hushållet. Och han tänkte dra med pengarna som han stoppat undan. Jag pratade med Lova på byn, och det stämde. Han skulle sticka med Berit Schäfer. Hon hade hört dom planera alltihop. Det var då jag bestämde mig.

-Bestämde dig för vad? Döda Petrus?

Lene Steensgaard svarade inte. Hon höll sitt stolta vackra huvud med den raka drottninglika halsen stirrande dels på vägen, dels på Leilas reaktion. Plötsligt stannade hon bilen.

-Nu går vi in i skogen. Här är det.

Hon knuffade Leila framför sig genom blåbärsriset och de lavskäggiga stora tallarna. Ljuset silade ner genom mellan trädgrenarna. Dansade. Längre in i skogen var ett liten rött skjul, fattigt och förfallet, förseglat med ett lås. De stannade och Lene öppnade låset.

Inne i skjulet hängde Karl-Erik Pettersson-Petrus, upphängd på en krok i väggen, invirad i en genomskinlig hårt tillsluten plastsäck för att inte lukten skulle locka till sig djur eller bärplockare. Han var bunden till händer och fötter. Det stank kraftigt från säcken i solvärmen. Blod och avföring.

Petrus var knivskuren över hela kroppen, som var naken. Den var rödprickig och blodet rann om den. Långa djupa skärsår gick kors och tvärs uppifrån ansiktet, armarna, bålen och ner till fötterna. Det blödde ur skrevet på honom. Könsorganet var avskuret. På det slappt hängande huvudet med de långa grå fuktiga testarna satt en krona av taggtråd som på en död Kristus. Huvudet blödde. Hela kroppen hade börjat ruttna. I munnen var inpressat en gummiboll, så att han inte skulle ha kunnat skrika. Ja, nu kunde han ju i varje fall inte göra det längre. Men han hade nog fått skrika ändå. Som en slaktad gris, tänkte Leila.

-Blackåsjesus, sa Lene med uttryckslös röst. Nu ser han inte för grann ut, eller hur Leila? Ställ dig på knä framför mig så jag får se dig tillbe aset!

Leila var så fascinerad över hela historien att hon i sin naivitet inte ens övervägde att Lene Stensgaard faktiskt kunde döda henne också. Och hur skulle hon ha kunnat tro det, hon som egentligen trodde alla om gott. Otroligt, eller hur? Men det var innan hon sett ”Blackåsjesus” uppspikad i vapensjulet.. Då förstod hon vad Lene kunde. Då förstod hon, som en blixt från klar himmel. Lene tog nästan nonchalant älgstudsaren som stod bredvid det plastinbakade liket och spände hanen, med pipan mot blåbärsriset. Hon var en van jägare som kunde flå både djur och människor. Leila vände sig mot hennes uttryckslösa grå ansikte. Hon hade sjunkit ner in den mjuka mossan, på knä.

-Men flickorna? Kvinnorna? V-varför… ?

-Tänk dig att jag gick och hatade den här landsbygdscasanovan i trettio år, sa Lene och skrattade till för sig själv. Trettio år! När jag hörde att han tänkte dra med Schäfer och alla pengarna, och komma undan alltihop utan straff, så gick jag bara dit med ett av Jacks gevär, på kvällen 1 maj. Jag hade försökt övertala Lova och Johanna att ta flickorna med sig och bara sticka många gånger, men dom vägrade. Kan du tänka sig! De HÖLL IHOP ända in i döden! Såna idioter. Dom var ju fullständigt indoktrinerade av Blackåsjesus profetior. Stackars kvinnor. De kunde barainte lämna honom fast jag bönade och bad. Och polisen kunde jag ju inte vända mig till, de såg bara genom fingarna på allt sammans. Vart skulle de ta vägen förresten? Alla föraktade dom ju. De flesta människor här i bygden ville se allihop döda. Dom var ju bara fnask. Jag tog lagen i egna händer. Jag var bara exekutor, kan man säga. En helt vanlig exekutor för den allmänna viljan förstår du Leila. Jag gjorde vad alla andra bara pratade om men inte vågade.

-Och… Jack då?

-Jack gör alltid som jag säger. Han skäms bara för sina fruntimmersaffärer, han har bedragit mig så många  gånger nu, men kommer alltid krypande tillbaka som en hund som fått stryk. Alltid. Svag som alla andra män jag träffat, ynkryggar till män som bara tänker med ballarna. Hans skam och svaghet och det där lilla unset moral han har i kroppen är min makt över honom ser du. En dansk ynkrygg, kort och gott. Ett redskap man kan ha eller mista, sak samma. Men bra att ha.

Hon rörde vapnet långsamt fram och tillbaka medan hon pratade, siktade vant mot ett träd, lekte som en katt med den darrande mörkhåriga råttan framför sig. Tog god tid på sig.

-Hur… hur… gjorde du …?

-Jag hittade Petrus och Schäfer på logen, i deras lilla ”krypin”, klockan var väl elva på kvällen. Hon satt ovanpå honom, spritt naken, med ryggen mot mig, gamla människan. Tänk dig såna svin. Han låg och stönade och gruffade som en gris med slutna ögon, knullade på som galen, med händerna om hennes beniga skinkor. Hon red på honom som om han vore en hingst, inte en gammal märr. Som han fick alla kvinnor att göra, även mig.

-Ja? (Leila stirrade oavvänt på  Lene där hon stod på knä, Lene som svängde med geväret framför henne som en afrikansk storviltjägare. Lene log när hon demonstrerade hur hon slagit ner Blackåsparet.)

-Så jag drämde henne i huvudet med kolven. Och sen honom. Tjong! Så enkelt var det!

-Men… men…?

-Jag tänkte förstås roa mig lite med Blackåsjesus här så jag band honom och satte tejp över käften på honom. Jag körde in bilen på tomten och baxade upp fanskapet i bakluckan. Fan vet vad jag fick krafterna ifrån. Ibland är man starkare än man tror Leila, kom ihåg det. Särskilt när man har med riktigt riktigt svinaktiga män att göra!

Leila stod som fastnaglad i marken, stel av skräck, knäna djupt i mossan, med händerna bundna framför sig. Hon kraxade hest, halsen var snustorr och andedräkten kändes torr som en ökenvind.

-Och … flickorna då?

-Finnström såg jag inte till, men Lova, det gamla våpet, kom utspringande och tjöt. Hon var blåslagen i ansiktet. Jag tror hon såg mig när jag slängde ner honom i bakluckan. ”Vad har du gjort, vad har du gjort” bölade hon på som en galning. Jag fick ge henne en rejäl örfil med geväret. Hon föll och slog huvudet i en sten. En ren olyckshändelse. Då såg jag barnen uppe på övervåningen, inlåsta som vanligt. Barnen. Jeanette och Rosmari. I fönstret.

Leila kände hur hon sjönk ännu djupare ner i lerjorden. Hon viskade hest.

-Men varför? De var ju bara barn?

Hans barn ja. Huggormens vidriga äckliga avföda. De var ju Petrus horungar bägge två, med olika mödrar. Jag kunde inte låta dom leva förstår du lilla vän. De hade ju sett allt sammans. Jag MÅSTE få min hämnd på Petrus. Ja, det var allt jag tänkte på. Så fick det bli. Och det fick jag ju.

-Du… du sköt barnen.  Barnen! När dom låg gömda under sängen!

-Ja, stackars små liv. Ojojoj. Som att skjuta småvilt. Lene skrattade till. Hon riktade geväret mot Leila som böjde huvudet.

Ansiktet var dränkt av tårar. Hon böjde huvudet mot det doftande blåbärsriset och grät så hon skakade.

Lene riktade bara lugnt älgstudsaren mot Leilas nacke. Sen strök hon med pipan över Leilas darrande snyftande svarta lockiga hår, fram och tillbaka, som för nöjes skull.

-Upp med huvudet! Kyss geväret! Och kyss din hädanfärd, flicka lilla. Lyft på huvudet, se mig i ögonen jänta!

Hon skrek, skrattade till när Leila lyfte huvudet, och riktade pipan mot Leilas panna.

Då såg Leila i en dimridå av tårar bakom Lene hur båda Johanssons två gråhundar kom rusande sida vid sida. Flåsande, flämtande, som på hundkapplöpning. De kom från skogsvägen, längs den gamla stigen, i våldsam fart, benen trummade mot den barrtäckta mossmarken, de sprang med hängande tungor och blottade tänder. Alldeles tysta, utan ett enda skall. Tassarna trummade mjukt och tyst mot stigen, hon hörde dom fint nu. Det var så konstigt tyst i skogen för övrigt, inte en vindil, inte en fågel, ingenting. Allt hade stannat upp en sista gång. Lene hörde också hundarna, vände sig om, siktade och sköt den ena hunden i pannan. Den andra kastade sig över henne så att hon föll handlöst till marken. Bakom kom Konradsson springande, tungt flåsande. Bakom honom flera poliser. Lene svängde med geväret när hon låg på rygg med gråhunden över sig och drämde Leila i huvudet med kolven i ren reflex. Sen blev allt svart. 

Shejken

en kriminalberättelse

kapitel tjugofyra

När Leila vaknade upp stod en liten mörkhårig pojke och stirrade på henne. Som ur en dröm hon nyss vaknat upp från. Söt, krullhårig, precis som hon, med etiopisk långsmal vacker näsa, ljust chokladbrun i ansiktet, pigga nyfikna pepparkornsögon. Han var nog bara fyra-fem år. Hon visste inte om hon fortfarande drömde.

Han pekade på Leila, skrattade och sprang tillbaka till Konradsson, som satt på en stol bredvid sjukhussängen på lassarettet och halvsov. Klockan var åtta på kvällen.

Leila försökte lyfta huvudet, som genast började dunka av smärta. Hon kände på bandaget. Konradsson ryckte till och ropade på ett sjukvårdsbiträde. Leila försökte le.

-Vem… vem är det? sa hon förvånat och pekade på den lille pojken, som såg ut precis som hon. Bara mycket yngre. Allt kändes fortfarande overkligt, allt som hon varit med om, som en dröm.

-Ä, bara en av mina vänner från lekparken hemma, sa Konradsson och munnen slätades ut som om han verkligen försökte anstränga sig att le. Jag kallar honom Leo. Han är efter mig som en bålgeting jämnt nuförtiden. Flykting förstås. Jag och Botvidsson bjöd honom på en tur i polisbilen nyss, du må tro att han trivdes.

Konradsson klappade den lille krabaten faderligt på huvudet. När biträdet tittade in sa Konradsson.

-Kan syster eskortera den här lille mannen till ”lekstugan” en stund? Och ge fröken Nordmark en aspirin eller två.

”Gud vad söt han är”, tänkte Leila när den lille pojken försvann med biträdet. Hon tänkte på vad Erika sagt om att adoptera. Nu framstod det som en ganska bra idé.

Om Erika fortfarande ville förstås.

-Hur fick du tag i honom, sa hon förvånat och tog sig grimaserande om huvudet. Hon försökte resa sig i sängen. Konradsson reste sig.

-Ligg ner, sa han soch försökte låta strängt allvarlig. – Gör som jag säger jänta! (Jo, nog hörde man att det var Konradsdson, tänkte Leila trött men lycklig,) Han försökte lägga Leila ner på kudden. Riktigt varsamt. Så där ja. Jag ska berätta allt, så får du fylla i. Ta det försiktigt bara, du är ju krigsinvalid för tusan.

Biträdet kom med två alvedon och en panodil och Leila sjönk tungt tillbaka på huvudkudden.

-Tacka Puck och Joppe att vi hittade dig.

-Hundarna?

-Ja. Johanssons. Bästa älghundarna här i byn. Tur att jag trotsade Lundins order och vände om. Jag hittade din jeansjacka hos Stensgaard i köket. Det räckte för att dom skulle leda mig direkt till dig. Tänka dig, vilket luktsinne! Visst är det otroligt! Ja jag pressade ju Jack lite på var ni kunde vara också, bara lite, och han tippade på skjutbanan. Han var riktigt medgörlig faktiskt, ja efter lite övertalning från Botvidsson.

-Hur gick det … ?

-Med hundarna? Ja, Joppe dog på direkten, stackars krake. Jag och Puck fick gå en brottningskamp med den där amazonen till kvinna. Tyvärr fick hon tag i mitt tjänstevapen. Hon sköt sig själv i huvudet och mig i armen. Sen var det över. Men jag är glad att jag lever.

Först nu såg Leila att Konradsson hade armen i mitella under kavajen.

-Gud… du… du räddade mitt liv Konradsson …

-Nja, hundarna Leila. Tacka Puck. Det är deras förtjänst. Jag ska ta hand om honom nu. Det blir bra sysselsättning för en pensionär som jag. Lite lagom motion också. Och lille Leo förstås, så länge han nu blir kvar, man vet ju aldrig, rätt var det är så är de försvunna. Men så länge han får stanna så. Han tillhör nog somalierna därhemma. Ska fråga runt lite vems han är. Ingen verkar kännas vid honom av tanterna på gården i alla fall.

-Du bor …

-I Kohagen ja. Bland alla invandrarna och flyktingarna. Det trodde du inte. En gammal rasist som jag. Riktigt trivsamt faktiskt. Nu börjar jag ju känna dom dessutom, kärringarna med hucklena frågar mig numera om allt mellan himmel och jord, frågar mig om hjälp med allt möjligt. Lite svårt att förstå ibland, men annars så…. Tur man är så händig med det elektriska och så. Och gubbarna är rätt trevliga också faktiskt. Tar gärna ett glas raki och så där…röker en pipa… vi har det rätt så … hur säger man… trevligt… mysigt (det hördes att det ordet inte var så vant) emellanåt. Trots allt vad du läser i tidningarna….

Leila hade aldrig hört Konradsson tala så mycket på en gång. Han verkade förändrad. Mycket gladare. Och han hade aldrig kallat henne för ”Leila” förut. Bara ”jäntan”. Eller ännu värre saker.

-Vad roligt att du verkar trivas så bra. Vad heter du i förnamn Konradsson?

-Tage. Som gamla statsministern. Då när Sverige var sig likt. Jag saknar verkligen den där tiden ibland om du bara visste. Så att det gör ont. Men det kommer aldrig att bli som förr. Lika bra man vänjer sig eller hur.

-Ja, jag antar det …

-Jag ska säga dig en sak …  Leila Nordmark (Konradssom böjde sig fram och slickade den grå lilla stubbmustaschen. Han luktade ansiktsvatten och tobaksrök och whisky.). Jag minns bara att jag varit riktigt fri och lycklig en enda gång i livet.

-När var det?

-När jag och pappa ibland åkte till gamla kvarnen och fick mjölet malt. Tycker du det låter löjligt med såna gamla barndomsminnen? Det är det inte. Jag höll min farsgubbe i handen hela vägen. 7 år kanske, jag var glad förstår du. Han var nykter för en gångs skull, han var stolt över sitt jobb, och jag med. Då, när han inte klådde mig eller drack för mycket hembränt utan var glad och skämtade om allt och alla. Det var så fridfullt. På kärran. Hela skogen liksom lyste på oss. Då var man lycklig. En liten lycklig pojke. Som inte önskade något mer av livet just då. Så ville jag vara jämnt.

-Men…

-Jo jag har klurat på det där. Sen när man blev ensam… sen Gullan dog… det var väl ingen frihet precis. Jo kanske på sitt sätt… men jag visste väl bara inte vad jag skulle göra med den. Kanske var det så. Jag saknade kunskaperna. Bildningen. Visste för lite om mig själv. Det var bara skrämmande allt sammans. ”Friheten”?

Leila såg på Konradsson. Han såg så sorgsen ut när han sa så där.

-Men nu har du ju lilla Leo, sa hon på försök. Och Puck.

-Ä, han har säkert någon släkting bland somalierna i Kohagen. Jag tror dom snart blir hemskickade vad tiden lider. Det brukar dom bli. Ingen idé att hoppas. Men ett litet tag så kanske  …

-Har du inga egna barn?

-Jo, en dotter i Sundsvall. Hon har barn också, men vi träffas aldrig. Ja fy för fan vad man varit dum ibland …

Han hostade av plötsligt rörelse och tog fram en chokladask där prislappen, 52:50, satt kvar. – Tycker du om choklad? Jag är inte mycket för sånt själv. Inte får man röka här heller. Nä sjukhus är inte min kopp te. Hoppas man aldrig hamnar här.

-Jag lovar att höra av mig ibland, sa Leila och sträckte ut handen mot Konradsson. Efter en viss tvekan tog han den. Den var valkig och hård, men handflatorna var märkligt mjuka och känsliga. En gammal mans händer. Hon klämde dem en stund under tystnad. Ingen sa något men båda förstod nog ändå. Hon kände att Konradsson spände sig och liksom darrade till och tog upp en näsduk och snöt sig ljudligt. Han hade tårar i ögonen som han försökte blinka bort. Den gamle mannen. Hon klämde hans fårade beniga hand till han generat drog den till sig.

-Hur är det med Botvidsson, sa Leila, bara för att säga något annat.

-Jo, han lever. Mer än väl. Han bad mig faktiskt be dig om ursäkt för att han var så ”burdus” mot dig där uppe i Blackås. Det har jag aldrig hört honom säga förut till någon människa. Be om ursäkt när han spöat någon vill säga. De satt långt inne ska jag säga dig. Han har respekt för dig nu. Efter allt du gått igenom. Han fasar för att gå i pension han också. Livrädd, stackars sate. Tur att han har spriten.

-Det blir nya tider när ni två slutar, sa Leila och släppte Konradssons hand. Förändringar.

-Ja, tack och lov för det. Förresten var Petra och David här när du sov. Petra knäckte din diskett, ja min diskett vill säga. Så nu har vi hela härligheten på data, som det heter numera. Med foton på alla bestraffningarna, som han sålde till olika skumma Internetsidor, allt noggrant fakturerat på disketten. De skulle köra upp till Blackås men fastnade i bilköerna till stadsfesten. Det hade varit en bilolycka med flera inblandade utanför infarten.

-Förlåter du mig för att jag tog den?

-Jag visste nog att du tog den. Kanske ville jag t.o.m. att du skulle ha den. La den så prydligt där för dig att hitta. En liten test bara. Jag har aldrig vara mycket för daqtorer ska du veta. Jag anade att du skulle kunna knäcka den, polismästare Lundin är väl ingen stjärna på sånt där direkt. Han hade allt på sin egen datór men höll det för sig själv i en hel vecka, fanskapet. Mån om brödraskapet i orden. Och direktör Göthe. Det var ju sprängstoff gubevars. När jag visste hur saken låg till tog jag disketten i hans rum, direkt ur skrivbordslådan, men jag visste inte vad fan jag skulle göra med den innan du kom. Den förbannade kårandan. Den sitter i ryggmärgen

-Bernhardsson?

-Ja han fanns med där . Fast det var tio år sen. En fest i ordenshuset när Petrus fortfarande var med. Hela sällskapet bjöds med till Hissjö och fick förlusta sig med fyra ryska fnask. Allt fanns på disketten, Petrus var noga med räkenskaperna. Väldigt noga, bra för oss. Jag tror han försökte utpressa Bernhardsson sen. Och åklagare Frisk, som också fanns med bland kunderna.

-Jag hörde om din fru, sa Leila som nu började minnas vad Lene Stensgaard sagt till henne uppe i skogen innan hon svimmade. Jag är så ledsen för det som hände …

-Ja, det var inte roligt. Jag förstår inte varför jag inte hade ihjäl Petrus då… Konstigt… Jag fattade det inte på flera år. Inget brev, ingenting. Det var inte roligt… Men jag anade ju förstås …

Konradsson satt tyst och studerade sina valkiga små händer framför sig i stolen. Små prinskorvar till fingrar, väldigt olika hennes egna långa vackra. Leila försökte mödosamt lägga sig bättre i sjuksängen. De var helt ensamma i det vita svala rummet. Alldeles tyst, precis som uppe i skogen när hon såg hundarna komma. Så tyst och stilla med träden susande högt över huvudet. Katjagumman tänkte hon. Hur hade hon kunnat vara rädd för henne ?

-Varför gjorde du inte det då?

-Vet inte. Kanske för att jag trots allt är polis och vet hur länge man får sitta inne för ett överlagt mord, sa han och smålog för sig själv. Jag kan tänka mig bättre sätt att tillbringa mina sista år än på kåken.

Han rätade på sig och strök tillbaka det tunna håret över flinten.

-Vet du hur det gick till nu, sa Leila och lät trött på rösten?

-Ja på ett ungefär. Jag ska hälsa från Eva-Karin Liljekvist också. Hon var i stugan med småbarnen hela tiden, vettskrämd. Tänk att hon lämnade bort spädbarnet också till Eva-Karin, drakhonan? Kan du förstå hur en sån människa är gjord?

Leila mindes lille Linus i sparkgungan. Och hur kallblodig Lene Stensgaard varit när hon sköt Jeanette och Rosmari under sängen. Hur rädda de måste ha varit just då.

-Jack då?

-Han var hemma. Förvirrad, vankade mest omkring, högg ved, verkade osammanhängande. Chockad tror jag.

-Han var bara ett redskap åt Lene, en ynkrygg, sa Leila och stoppade munnen full med praliner. Det hade aldrig smakat så gott.

-Ja, vi förstod det. Eva-Karin kände ju Lene väl, och Lene hade sagt till Eva-Karin att de här grönavågarna hade begått självmord, och att Jack varit där. Men hon ville inte att Eva-Karin skulle nämna Jacks namn, fast hon sett honom bära bort Johanna Finnström med Vergin. Så hon sa att det var Johansson istället. Stackars jävel. Och Vergin bara hängde på.

-Ja, jag såg ju de svarta säckarna hemma hos Johansson.

-Jo, men såna där säckar med dragkedja kan man köpa var som helst på bensinmacken. Gamla polissäckar. Från överskottslagret. Men välgjorda, håller tätt länge. Bra tillskott i den snåla budgeten vi har här på landet. Bra att bära löv i. Finns t.o.m. med polisens vapen på, fullt synligt. Obegripligt egentligen. Men det är väl besparingarna. Glesbygden dör ut hur som helst, med eller utan polisens hjälp, där har du min åsikt om saken.

-Men … var det Lene som sköt Johansson?

-Troligtvis. Han visste ju för mycket. Stackarn som fått ligga med Shejkens kvinnor i flera år istället för att få betalt för hyran. Men jag tror han innerst inne kände ångest. Åtminstone när han blev full. Jag tror han led av allt som hänt. Jag vet att han gjorde det. Fruktansvärt. Men han var ju insyltad upp till öronen. Stackars Johansson. Gick i min klass i småskolan. Ville nog bara bränna ner huset till grunden först som sist och glömma allt sammans. Men nu går han ingenstans.

Då stack sjukvårdsbiträdet in huvudet.

-Ursäkta. Du har besök.

Konradsson reste sig upp. – Ja, jag måste ju se hur det går för lille Leo. Det är en riktig krabat när han får fart. Du skulle bara se. Ta det nu lugnt nu … Leila Nordmark. (Det lät lite högtidligt när han sa det.)

Han klappade henne faderligt på huvudet och försökte ett leende, och försvann ut. Han var verkligen förändrad, tänkte Leila. Det var som om en stor tung sten fallit från hans hjärta nu.

Det var en smal tunn flicka med lite håliga ögon, pageklippt cendréfärgat hår. Tanig, nyhklippt, påminde om Petra fast yngre. Jeans och stickad tröja och gymnastikskor.

-Jag… jag heter Susanna Göthe, sa hon och skakade hand med Leila.

Leila bara gapade. Tur att hon redan låg, annars hade hon kanske svimmat av överraskningen.

Flickan satte sig på stolen där Konradsson suttit, på den uppvärmda sitsen, bredvid sängen.

-Jag har tänkt på dig jättemycket, sa Leila och försökte låta stadig på rösten. Hur lyckades du fly från Blackås?

-Pappa kom i bilen och hämtade mig. Jag hade ringt, en gång när de inte såg mig. Vi bestämde att han skulle komma på kvällen 1 maj.

-Ja, jag har ju läst din dagbok, sa Leila medkännande.

Den stackars flickan såg ner i golvet och dolde ansiktet under håret som föll ner på sidorna.

-Du kände Eva-Karin?

-Ja, hon hjälpte oss ibland och gav oss mat och pratade lite. Hon visste att jag skulle fly, vi hade talats vid genom toafönstret kvällen innan. Hon lovade att inte säga något om att jag flytt. Jag var rädd att dom skulle komma efter mig.

-Men nu kan dom inte det …

-Nej jag vet det … Jag är glad för det.

Hon började plötsligt gråta med händerna för ansiktet. Leila kände sig beklämd och obekväm och blev glad när Konradsson kom in med lille Leo stadigt i handen.

-Det var ju ett samtal från Blackås till Erik Göthe som var lite konstigt, sa Konradsson som om inget hänt och vägde på fötterna. Kvällen innan morden. Jag trodde det var Petrus som ringt honom, men det var också konstigt, de hade ju ingen som helst kontakt sedan Petrus slutat i orden. Det var alltså Susanna som ringde.

-Var det det som utlöste det som hände sen, sa Leila fundersamt?

-Ja kanske. Lova Nyrén verkar ju ha skyddat Susanna, och hon fick väl skulden för att Susanna rymt. Fan vet vad dom gjorde med Lova sen. Men du vet kanske, sa han och såg på Leila. Jag tänkte om Lene Stensgaard…

-Jag kan väl skriva en rapport om det sen, sa Leila trött? Det var ju Lene som gjorde det helt själv. Och dom döda kan ju inte skriva rapport.

-Nej, det får man göra innan man dör, sa Konradsson ironiskt. Till vår herre. En sista polis- rapport. På heder och samvete, utan allt förbannat ljug. Och göra upp alla räkenskaperna. Och disponent Göthe vill inte att det här ska komma ut så det blir nog inte mycket rapporterat om det här heller i pressen skulle jag tro.

-Mamma var inlåst i vedboden, sa Susanna mellan händerna. Dom slog henne. Jag tror hon levde flera dagar där ensam. Jag tror hon svalt ihjäl tillslut. Hon blev ”bestraffad” sa tant Berit.

-Som Berit Schäfer blev? Ja, alla får sitt straff till slut, sa Konradsson salomoniskt, utan tillstymmelse till medlidande.

-Vad händer med Bernhardsson nu, sa Leila upprört. Hon ville krama Susanna Göthe, men huvudet dunkade nu värre än någonsin av smärta trots bandaget när hon reste sig upp i sängen.

-Bernhardsson får nog förtida pension, det är nog allt. Men ett fint avgångsvederlag blir det nog. Och Lundin slutar ju också snart. Med den äran. Kan jag tro sen det här fallet löst sig så bra. Och tro inte du får någon ära av det här, nej icke. Eller jag. Jag tror David kan bli chefredaktör efter Bernhardsson. När Lööw också gått i pension. Den lojale David. Och vem fan som ska bli polismästare vet jag inte. Någon ungtupp söderifrån förmodligen. Karriärstegen. Som stannar några år och sticker sen. Det randas nya tider Leila här uppe i obygden. Nya underbara tider står det i tidningen. Gruvnäringen kanske? Vi får väl hoppas på turismen.

-Blev du också utnyttjad någon gång Susanna? Sexuellt menar jag, sa Leila och såg ner i det vita sjukhustäcket. Hon ville helst inte höra svaret.

-Nej, aldrig. Farbror Petrus var nog rädd för pappa, han vågade inte. Jag fick bara stryk av tant Berit ibland. Farbror Petrus var med och tog bilder. Men Rosmari och Jeanette gick ibland iväg med gubbar som kom och hälsade på. Fast dom bara var femton. De sa aldrig vad som hänt på logen sen de varit där… Men jag förstod.

-Men du vågade inte säga något till mig?

Susanna stirrade ner i golvet. – Nej, Lene förbjöd mig. Jag fick inte nämna hennes eller Jacks namn. Hon … gav mig en örfil…

-Vi hittade faktiskt inga fler riktigt komprometterade namn på disketten sa Konradsson, som satt sig på fönsterbrädan medan Leo började springa runt på golvet. Det var mulet utanför, regn i luften. Hans torra lite cyniska röst malde på: – Några boende här på orten, många från andra delar av länet, jag t.o.m. från Finland och Norge. Men på slutet var det dåligt med kommersen, ryskorna hade dragit, det var bara Johanna Finnström och Lova kvar. Rena rean i mitt tycke. Kanske tur att dom inte behövde leva vidare efter vad som skett?

Leila reste sig mödosamt från sängen, såg argt på Konradsson som stängde den glappande munnen tvärt när Leila reste sig och tog Susanna i famnen.

-Så får du inte säga, sa hon och började gråta hon också.   

-Nej jag ska hålla mun, sa Konradsson och såg generat på den långa omplåstrade Leila, och den lilla tunna Susanna Finnström. Han hostade slemhosta. Nej, jag tror din pappa väntar på dig ute i bilen, Susanna sa han ovanligt vänligt och klappade den gråtande flickan på axeln. Han ledde Leila under armen, tillbaka till sängen.

-Du har i alla fall förgyllt de här sista veckorna före min pension mer än någon annan gjort på de fyrtio år jag jobbat här, sa han och satte Leila försiktigt på sjuksängen. Det vill jag att du ska veta. Du är en fenomenal jänta så stor du är. Du har till och med fått mig att börja tro på något, sa han allvarligt och lät nästan religiös. Konstigt va?

-På vad? sa Leila när Konradsson lugnt och försiktigt la henne med ryggen mot den uppresta huvudgärden på sjuksängen och stoppade om henne.

-Ja säg det. Friheten kanske. Framtiden? Hur svår den är att bära på. Tung. Men ändå uthärdlig på något sätt. När man slipper bära på den själv. Ja jag är väl inte särskilt filosofisk av mig men nu är det också sagt.  Men du har hjälpt mig bära den en bit, och det har varit ganska trevligt trots allt. Jag hoppas du hör av dig i framtiden, fröken Nordmark, sa han och log sitt knipsluga svårtydda leende som fick den stickiga borstmustaschen att bre ut sig ännu mer på överläppen. Den fårade pannan slätades ut. Han såg nästan vacker ut.

Det lovar jag, sa Leila och log när Konradsson tog hennes bruna hand med de långa tunna pianistfingrarna och gav den ett lätt kram. Sen snöt han sig igen, harklade och muttrade något som lät som ”jävla sentimentalitet”, satte det rutiga sportkepsen på huvudet och lufsade ut från sjukrummet, med Susanna Göthe och lille Leo i släptåg.

Leila la sig tillbakalutad på huvudkudden. Hennes huvud var som en kyrkklocka som sattes i ringning. Sen avtog långsamt klingandet och allt blev tyst. Snart sov hon. Utan att drömma.

Publicerad av matsmyrstener.com

F.d. bibliotekarie, litteraturforskare, skribent. Hemsidan publicerar några av författarens texter in extenso.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: