BLOGG-BOKTIPS

Inledning: Den skönlitterära framtiden: De kvinnliga författarna går i täten! (2018)

Jag tillhör de där hopplöst gammaldags som tycker att det inte skrivits någon riktigt bra svensk skönlitteratur sedan Sven Delblanc och Göran Tunström gick ur tiden. Delblanc dog 1992, Tunström 2000. Men det bästa jag läst sedan dess har skrivits av kvinnliga författare, och det har ju sagts förut: det svenska kulturlivet bärs på många sätt upp av kvinnor. Kvinnor som läser böcker och går på teater, kvinnor som går på konserter, kvinnor som går på konstutställningar. Numera också kvinnor som skriver, och skriver mer och bättre än männen.

När jag läste litteraturvetenskap på 1970-talet imponerades jag, som så många andra, mycket av Ulf Lundells språkliga symfoni Jack. Men sen dess har jag tappat intresset för Lundell som bara återupprepat sig i bok efter bok. Kvinnliga kritiker gick till storms mot de manliga författarna på 1980-talet, och kallade deras verk (ibland lite orättvist) för stilistiska tårtor utan innehåll. ”Se på mig hur bra jag kan skriva, vilka långa och komplicerade meningar.”

I den gruppen klumpades lite orättvist ihop Klas Östergren, Ernst Brunner, Ulf Lundell, och en typisk representant som Björn Ranelid. En särling som stod utanför stiltårtornas gäng var Stig Larsson, vars betydelse säkert var stor på 1980-talet, och fortsätter att vara betydande med sin kallt registrerande och personliga språkstil. Även Jonas Gardell bör nämnas, inte minst som hbtq-författare.

Sedan skedde en vindkantring på 1990-talet tror jag. Plötsligt överglänste de kvinnliga författarna sina manliga kollegor, utom några maskulina furor som fortfarande vajade stolt i snålblåsten, som Norén, Tunström, Lars Gustafsson, Tranströmer, Torgny Lindgren, Klas Östergren och Per Olof Enquist, eller en debutant som Per Hagman. Men den kvinnliga anstormningen var stor, från gamlingar som Sara Lidman, Inger Alfvén och Kerstin Ekman, till poeter som Ann Jäderlund, Katarina Frostensson, Birgitta Lillpers, Kristina Lugn och Eva Ström, och prosaister som Aino Trosell, Inger Edelfeldt, Mare Kandre, Lotta Lotass, Anna-Karin Palm, Susanna Alakoski, Elsie Johansson, eller barn- och ungdomsförfattare som Maria Gripe och Barbro Lindgren. Många andra borde nämnas, men det får räcka med dessa exempel.

På 1990-talet går de kvinnliga författarna definitivt upp i bredd med de manliga i antal, på 2000-talet tror jag de passerar dem. Det är i så fall ett svenskt litteraturhistoriskt paradigmskifte.  

Och bland de bästa, som motsäger mitt första, lite provokativa uttalandet, är Carina Rydberg, och det oroar mig mycket att hon inte gett ut någon ny roman sedan 2006 (”Den som vässar vargens tänder”). Den nya romanen ”Främlingarna” har annonserats av förlaget i många år, och ska nu enligt uppgift komma ut 2017.  (Ej utgiven 2022, däremot en självbiografisk roman, Vitt slödder.)

Tre nya kvinnliga författare jag skulle vilja nämna är Amanda Svensson (”Allt vad jag sa dig då är sant”, 2014), Therese Bohman (”Den andra kvinnan”, 2014, ”Aftonland”, 2016) och Augustpristagaren Lina Wolf (”De polyglotta älskarna” 2016). Här finns inga manliga svenska motsvarigheter (av större vikt) vad jag kan se, då får man gå till Norge och Karl Ove Knausgård (som behövde sex böcker för att berätta vad många kvinnliga författare kan säga i en), eller Geir Gulliksen.

Nu är det hela inte så konstigt som det låter. På 2000-talet har allt för många undersökningar visat att pojkar läser mindre än flickor, presterar sämre i skolan, inte skriver dagbok eller brev, utan istället ägnar alldeles för mycket tid åt mobilsurfande, dator- eller Tv-spel. Det är inte alltför djärvt att spå att i en snar framtid kommer säkert sjuttiofem procent av allt skönlitterärt publicerande att komma från kvinnor.

I början kommer förlagen att försöka pusha sina fåvarande manliga författare, men eftersom den stora läsargruppen är kvinnor som vill läsa om vad andra kvinnor tycker (och säkert också om mäns funderingar), så kommer även förlagen till slut att acceptera att de goda manliga författarna inte längre växer på träd i några större klasar.

Ett annat nyktert konstaterande är att skönlitteraturen blivit allt mer genreuppdelad: deckare, romance, thriller, skräck, gothic och så vidare. Även här är kvinnliga författare framstående och väl representerade, en mästare som Stephen King börjar komma till åren, och en kvinnlig mästare i många genrer, Joyce Carol Oates, får uppenbarligen vänta på sitt väl värda nobelpris. ”Manliga” genrer som i min ungdom var stora, som krig-, western- eller idrottsböcker som Max Lundgrens klassiker om Åshöjdens BK, Stig Ericssons indianböcker, har mer eller mindre försvunnit. Det var genrer som hade stora läsare bland pojkar.

De stora upptäcktsresorna är redan gjorda och skildrade i litteraturen (ett nutida exempel är Bea Uusma som skrivit den prisbelönta boken Expeditionen om Andrées polarexpedition); idag görs de stora nya upptäckterna inom människan själv och även här verkar kvinnliga författare ha ett försprång. Therese Bohman skriver lite ironiskt (i Aftonland) att män är så oerhört enkla att läsa av, medan kvinnor däremot framstår som så oerhört mer komplicerade. Det kunde ju Ingmar Bergman eller August Strindberg ha hållit med om. Sant eller falskt, det är ändå ett påstående att fundera över. Kvinnor skriver betydligt bättre om erotik också, mina föräldrars tummade exemplar av Henry Millers Sexus har fått många år på nacken, och ingen direkt manlig efterföljare som jag känner till.

Nej, 2000-talet blir nog på flera sätt kvinnornas sekel inom skönlitteraturen, åtminstone i Norden. Men vi får också en helt ny grupp författare med andra etniska rötter än svenska: Jonas Hassen Khemiri, Eija Hetekivi Olsson, Johannes Anyuru, Hassan Loo Sattarvandi, och många fler. Ofta anlägger dessa författare ett fruktbart socialt underifrån-perspektiv, det gäller både arbetarförfattare, kvinnliga författare, och så kallade (med en gammaldags nu otidsenlig bibliotekarieterm) ”invandrarförfattare”.

Med den gamla manliga skönlitteraturens regression börjar marken skaka under kulturens fötter: litteraturkritiken, som vi känt den i tidningar och antologier, försvinner allt mer. Nya medier tar över, där man snarare uttrycker sig i bloggar och tweets än med litterär essäistik. Den läsande, bildade medelklassen, som alltid ansetts vara en förutsättning för spridning av ”högtstående” skönlitteratur, är idag varken särskilt bildad eller läser särskilt mycket.

Värst är dock kanske samhällets (stat och kommuners) så påtagliga ointresse för böcker och litteratur. För en bibliotekarie, som i hela sitt liv kämpat för att få människor att läsa, och inte minst pojkar, är detta ett bittert konstaterande. Vi behöver bara gå till vårt grannland Finland för att se ett land där skola och bibliotek anses ”fint”, man bygger nya stora bibliotek, och bokläsandet minskar inte i omfång. Invandrartäta Malmö är en av få städer där bibliotekslånen ökar, för övrigt.

Med detta resonemang borde Svenska akademien snart bestå av bara kvinnor? Att det inte är särskilt positivt att samhället delas upp i en läsande och skrivande halva, som främst består av kvinnor, och en som sysslar med helt andra, och betydligt mer materiella och destruktiva saker, är som alla förstår inte bra. Att kvinnliga författare för mig framstår som så mycket mer intressanta än manliga är ju bara att gratulera. Men att pojkar och män läser allt mindre skönlitteratur, det är en samhällsfråga av allvarligare slag.

Bilaga: Kvinnor och deras relationslitteratur, personligt urval

Tidiga föregångare: Jane Austen, Förnuft och känsla (1811), Stolthet och fördomar (1813), Mansfield Park (1814), Emma (1816), Övertalning (1818), Northanger Abbey (1818). Emily Brontë, Svindlande höjder (1847), Charlotte Brontë, Jane Eyre (1847), Anne Brontë,Agnes Grey (1847), The tenant of Wildfield Hall (1848). Austens och Brontës böcker utgavs anonymt, ofta under manliga synonymer, liksom George Eliot (Mary Anne Evans), Middlemarch (1871-72). Victoria Benedictsson (Ernst Ahlgren), Fru Marianne (1887), även senare publ. dagböcker.  Selma Lagerlöf: Gösta Berlings saga (1891), Charlotte Löwensköld (1925), Anna Svärd (1928). Agnes von Krusenstierna, Ninas dagbok (1917) med flera romaner. D.H. Lawrence, Sons and lovers (1913), Women in love (1921), Lady Chatterville’s lover (1928), Kärlek bland höstackar (1933), primitivist, antiindustrialist. Sigrid Undset, Kristin Lavransdatter (1920-22) med flera romaner. Cora Sandel (Sara Fabricius), Alberte och friheten (1931), trilogi. Rut Hillarp, Solens brunn (1946) m.fl. diktsamlingar, bildkonst, dagböcker. Anaïs Nin, Dagböcker (1966-). Pauline Réage (Anne Duclos), Historien om O (1954). Erica Jong, Rädd att flyga (1973), Fanny (1980). Inger Alfvén, Städpatrullen (1976), Dotter till en dotter (1977), s/y Glädjen (1979). Märta Tikkanen, Män kan inte våldtas (1976), Århundradets kärlekssaga (1978), Suzanne Brögger, Fräls oss ifrån kärleken (1973), Crème fraiche (1978) Agneta Klingspor: Inte skära bara rispa (1977) Annie Ernaux: Min far, Kvinnan, Sinnenas tid (1987-) Inger Edelfeldt, Kamalas bok (1986), Kärlekens raseri (2001)Carina Rydberg: Den högsta kasten (dokumentärroman m namngivna älskare) (1997) Maja Lundgren: Myggor och tigrar (2007) Maria Sveland: Bitterfittan (2007) Happy, happy (om ”lyckliga skilsmässor”) (2012) Karolina Ramqvist: Flickvännen (2009) Alltings början (2012) m.fl. Jill Alexander Essbaum, Hausfrau (2015), Nina Bouraoui, Förbjuden betraktelse (1991), Mina onda tankar (2005), Kärlekens geografi (2010). Marianne Lindberg De Geer: På drift (2017), Under belägring (2018), Tvära kast (2020), självbiografiskt.

Lena Andersson: Egenmäktigt förfarande (2013)

Den kv. huvudpersonen, som är konstvetare, blir besatt av en s.k. ”kulturman”, den självgode konstnären Hugo Rask. Boken skildrar, i litterär form, Anderssons korta förhållande med regissören Roy Andersson. Belönades med Augustpriset 2013. Uppföljaren Utan personligt ansvar (2014) följer samma mall, men är inte lika bra. Boken inleder en serie med liknande kvinnliga romaner. En förebild är också 1980-talsförfattarna Carina Rydberg och Stig Larsson. Blicken är kall, ofta ganska känslolös, observerande, registrerande, till skillnad från den feministiska (och ofta lite naiva) litteraturen på 1970-talet.

Amanda Svensson: Allt det där jag sa till dig var sant (2014)

Ung kvinna inleder en destruktiv relation på en folkhögskola i Skåne. (AM har skrivit två böcker tidigare.) Mannen Erik ”kan så mycket”, tror han är Majakovskij och att hon är dennes älskarinna Lili Brik, och att han vill ”lära henne så mycket”! Deras relation urartar när han börjar misshandla henne. Mycket bra skriven, med tempo, spännande, fantasifull.

Therese Bohman: Den andra kvinnan (2014)

En ung kvinna som arbetar i köket på ett sjukhus inleder ett förhållande med en gift läkare. En välskriven roman om makt, kön, klass och maktmissbruk. Den märkliga, lite överdrivna, intrigen förtar en del av spänningen. Fina miljöskildringar från Norrköping. (Ser Vilgot Sjömans långfilm Älskarinnan från 1962, inser att inget är nytt under solen.)

Ebba Witt-Brattström: Århundradets kärlekskrig (2016)

Känd litteraturprofessor som i romanen skildrar skilsmässan från en annan ”kulturman”, akademiledamoten Horace Engdahl, med vilken hon har tre vuxna söner. Uppmärksammad men ganska svag. Parafraserar dessutom ganska fräckt en känd feminist-klassiker, Märta Tikkanens ”Århundradets kärlekssaga” (1977). (Fortsättningen på denna, också biografisk, ”Rödluvan” kom 1986.)

Lina Wolff: De polyglotta älskarna (2016)

Författaren, även översättare, från Skåne, har tidigare skrivit två böcker. Också intresserad av udda män och deras dragning till våld. En förvirrande roman om en författare (Max Lamas) som skrivit en försvunnen bok, en ung kvinna, Ellinor, som nät-dejtar underliga inte särskilt sympatiska män, och en italiensk gammal kvinna (Lucrezia) i ett förfallet palats. Också välskriven, fantasifull, med en dragning åt det absurda och övernaturliga.

Therese Bohman: Aftonland (2017)

En medelålders kvinnlig professor inleder en relation med en av sina manliga studenter på Stockholms universitet, en självsäker ung man. Han är doktorand och det visar sig att han kopierat en del av sin forskning från Internet. Professorn hamnar i en identitetskris. Svagare än den tidigare romanen, men delvis samma tematik.

Isabelle Ståhl: Just nu är jag här (2017)

27-åriga Elise är allmänt nedstämd, äter antidepressiva tabletter, far runt på fester och events, tar droger och dricker och mår dåligt. Hon läser idéhistoria på universitetet i Stockholm. Hon träffar först den snälle men självupptagne Victor, sedan sin lärare i idéhistoria, som visar sig vara intresserad av bdsm. Båda ”undervisar” (s.k. ”mansplaining”) Elise om allt mellan himmel och jord, hennes självbild är i botten. En dyster bok, men väl skriven. Inleder en räcka av unga tjejers autofiktiva romaner, präglade av sex och misslyckade relationer, där innehållet ibland känns ganska förutbestämt.

Sara Paborn: Blybröllop (2017)

Humoristisk bok där huvudpersonen förgiftar sin urtråkiga man med bly. Författarinnans femte bok.

Agnes Lidbeck: Finna sig (2017) Gå förlorad (2019) Nikes bok (2021)

Huvudpersonen Anna får barn, umgås med maken Jens, träffar sedan älskaren Ivan. Kallt registrerat ur ”patriarkatets” synvinkel. Ännu en dyster kvinnlig utvecklingsroman om den hopplösa rollen som mor och maka, yrkesarbetare, älskarinna och livspusslare. Lika dyster är uppföljaren Gå förlorad, men här berättad ur Anders synvinkel (Jens?). Suveränt letar Lidbeck sig in i den orolige, osäkre Anders huvud.

”Den sociala överenskommelsen/…/ är allmängiltig, ett regelverk måste följas för att samhället ska fungera. Grundförutsättningen är att kvinnan spelar tre roller. Hon ska vara mamma. Hon ska vara åtråvärd. Hon ska vara omhändertagande, hon ska vårda. Respektive roll ska spelas enligt överenskomna riktlinjer. Replikerna är givna. Improvisation är förbehållen vansinniga.” Anna i boken Finna sig är allt detta. Under ett pansar av (berättarens) ironi, skepsis, cynism och livströtthet spelar hon sina roller så gott hon kan: som mamma till barnen Harry och Hedda, som älskarinna till den betydligt äldre författaren Ivan, och till slut som hans vårdare, då han insjuknat i cancer. Anna fantiserar om bdsm, att bli bunden, slagen, förnedrad. Men den tråkige maken Jens är sällan med på hennes erotiska improvisationer. Det är ett litet helvete som frambesvärjs: Anna förmår inte älska sina barn besinningslöst, förmår inte spela sin roll som maka och mor, nej inte ens som Ivans älskare, de korta stunder de får vara tillsammans. Stilen är torr, analytisk, intellektuell. Ivan är filosof och ”undervisar” Anna i allt, och hon gör allt för att vara honom till lags. När Ivan blir svårt sjuk får hon en ny ”livsuppgift”: att vårda honom till slutet. Hon arbetar som socionom men har svårt att få verkligheten att gå ihop. Hon betjänar, hon är ”slavinnan”, som hon också fantiserar om, men det här är inte fantasier: hon arbetar istället tills hon stupar av trötthet. Det är djupt tragiskt, men välskrivet, kallt konstaterat.

Agnes Lidbeck betecknar sig inte som feminist, utan tror på Gud. Jag kan ha svårt för den cyniska tonen, men imponeras av Lidbecks trängande under ytan på den osäkre, orolige Anders i Gå vidare. Han vill liksom Anna i den tidigare boken vara alla till lags, så mycket att han närmast raderar ut sig själv. Anders låter sig ledas, viljelöst, han trycker ner alla starka känslor. Han verkar ständigt orolig och rädd för att göra fel. Anders fotograferar och bakar bröd, vilket Kristinas väninnor gör sig lustiga över, han är en ”mjukis” medan dom tänder på hårdhänta män. Lidbeck skildrar detta magnifikt så att det blir kväljande och mardrömslikt. Hon uppmärksammar detaljerna, de små nyanserna i språk och gester. ”Inte för att jag inte verkligen älskar henne som hon är, rättar sig Anders. Det är väl mer en fråga om ifall hon verkligen älskar mig. Jag tänker inte skämmas för den tanken. Vi vill väl alla bli älskade helt och fullt. Och det gör hon säkert. Älskar. På sitt sätt. Han ”är nästan för lojal” som hans mamma Gunnel säger. Vardagen är, som hos Knausgård, full av banala självklarheter: diska, städa, laga mat, ha sex.

Nikes bok är en kollektivroman om en grupp människor i fiskeläget Brantevik (i boken Kummelvik) på Österlen, och löper från 1980-talet när Lidbeck var barn och fram till nutid. Boken slutar med att hennes alter ego Nike går pilgrimsleden i norra Spanien och kommer till någon sorts insikt. En utvecklingsroman. Handlar också om det lilla fiskelägets utveckling, hur fisket läggs ner, och hur det tas över av turism och semestrande stockholmare. En tegelsten på 700 sidor (i pocket) som jag inte föll för, lika lite som den omtalade Samlade verk, av göteborgska författaren Lydia Sandgren.

Viktoria Jäderling: Åh Lunargatan (2017)

Noveller som utgår från ett tema, påminnande om Alice Munros ”Tiggarflickans memoarer”. ”Ett slags existentiell kamp för att bli till som människa [kvinna], inte sällan genom sexualitetens filter” (Therese Eriksson i SvD 19/8)

Boktipsare: Mats Myrstener

2. Kvinnliga författare skriver om sex, barnafödande och missnöje (2020)

Under vårens Coronatider hade jag inget bra att läsa och tog en tur till vårt lilla bibliotek på västra Södermalm. Jag kom hem med en försvarlig bokhög (ja de mest åtråvärda fick jag faktiskt köpa på nätet). Och här är lite av mina läsefrukter.

Maria Maunsbach, Bara ha roligt (2019). Med blinkningar till Hjalmar Söderberg och Gunn-Britt Sundström handlar den här boken om den unga Lydia som träffar Johannes, som redan har ett barn. Då uppstår ju redan där problemet att det ju inte är barnet som Lydia vill träffa! Vi får följa med till Malmös klubbvärld, och det är underhållande. Maria Maunsbach är redaktör på radions ”Ligga med P3” och det märks. Det är mycket sexprat, sex på de mest omöjliga ställen, men den omtänksamme Johannes är också bra på omedvetet förtryckande ”mansplaining”, och letandet efter Lydias ”perfekta partner” fortsätter när boken slutar. Det är både underhållande och tänkvärt.

Åsa Ericsdotter: Äktenskapsbrott (2012). Författaren, född 1981, har främst skrivit diktsamlingar. Här skriver hon prosalyriskt, med ibland bara några få pregnanta meningar per sida, en teknik som återkommer hos flera av mina valda författare. Här är det en kvinna som skajpar med sin gamla älskare (hon är numera gift och har flera barn). Han är en självgod jäkel, också gift, men har nu en ny älskarinna vid sidan av som han beskriver ingående för berättaren. Det blir allt mer spännande och otäckt ju mer hon engagerar sig i f.d. älskarens nya kärlek, samtidigt som hon lär sig att jaga och skjuta med gevär. Rekommenderas.

Sara Villius: Madonna (2019). En uppmärksammad bok om en kvinna som är minst sagt missnöjd med sitt liv. Maken är tråkig och dessutom otrogen, hon är hemmafru (konstnär) med tre barn och fantiserar mest om sin lärare på dramakursen, som hon gjort slut med. Missnöjet gäller också den egna kroppen, som hon är rädd inte längre ska attrahera männen. Författaren lämnar ut sig själv och sina mest förbjudna tankar. Skildringen av hennes tredje förlossning är gräslig. Spännande.

Christine Falkenland. Spjärna mot udden (2014). Falkenland varvar lyrik med prosa, också av det korthuggna slaget. I Wikipedia läser jag att hon vuxit upp i Mellerud i en Schartauansk miljö och först tänkte bli präst. Det kanske inte märks i böckerna, som syns mer eller mindre självbiografiska, där Trasdockan (2006) skildrar en trasig uppväxt och skolgång, Sfinx (2011) är en inträngande och kuslig brevroman, ställd från en kvinna till älskarens hustru, som hon avundsjukt beundrar. I Spjärna mot udden har berättaren flyttat till spanska solkusten med sin son. Hon är nu över fyrtio och känner kroppens ”förfall”. Som författare är hon utlämnad till läsarnas gottfinnande, som kvinna till männens blickar. Hon har aldrig några pengar, kämpar mot depressioner och dåligt självförtroende, och oroar sig över sonens framtid. I längden blir Falkenland lite upprepande, men hon skriver bra och man rycks med i berättandet. Barnet (i Sfinx en dotter) blir centralt i berättelsen.

Lotta Lundberg: Färdas på en blick (2001). Författaren, född 1961, bor i Berlin och skriver krönikor i Svenska dagbladet, ganska reaktionära och gnälliga på allt som är svenskt och folkhemskt. Men det är en intressant författare som jag nyss upptäckt. I debutromanen Låta sig hända, skildrade hon en medelålders kvinnlig lärare, som på en skolresa till Berlin förför sin 18-åriga (kvinnliga) elev. Det lesbiska temat återkommer i Lundbergs andra roman, där huvudpersonen, läraren Laura, efter en abort kommer till Wien där hon inleder ett förhållande med diplomathustrun Marianne. Laura har ungerska föräldrar, med minnen från Sovjetinvasionen 1956. Marit i debutromanen har tyska föräldrar som flytt till Sverige undan nazismen. Så blandar Lundberg dagspolitik med intima relationer på ett intressant, nytt och spännande sätt. En författare att upptäcka som jag blev riktigt förtjust i!

Emma Holm: Konsekvenser: noveller (2019). ”En samling laddade miniatyrporträtt med just lagom mycket isberg av känslor och förhistoria under de känslomässigt ganska så avstängda novellfigurernas handlingar.” (Jenny Aschenbrenner i Svenska Dagbladet).

Hanna Nordenhök: Caesaria (2020). Författaren debuterade som poet och hon är också verksam som översättare. Romanen är en sällsam skildring av en flicka på 1800-talet som ur djup fattigdom tas om hand av en ”doktor Eldh” för att uppfostras som en sorts Pygmalion på landet. Inflikat i texten är doktorns forskning om förlossningsmedicin och -kirurgi, som var nytt på 1800-talet. Jag blir inte riktigt klok på varthän författaren vill komma, men språket är poetiskt, fullt av naturlyrik, och böljande vackert. Det feministiska förstoringsglaset får mig att tänka på den allt för tidigt avlidna Mare Kandre.

Karin Smirnoff: Jag for ner till bror/Vi for upp med mor/Sen for jag hem. Ingen har väl undgått framgången för denna Norr- och västerbottniska trilogi. På ett särpräglat korthugget språk och egenartad meningsbyggnad skildras svåra förhållanden i Norrlands avfolkade inland. Den tredje romanen är den svagaste i trilogin, men tempot lika uppskruvat och böckernas personer skildras i kortfattade meningar, skoningslöst, och framstår inte som särskilt sympatiska. Men börjar man läsa kan man inte lägga böckerna åt sidan, vilket är ett gott betyg.

Sofia Rönnow Pessah: Männen i mitt liv (2019)/Helena Granström: Betydelsen av kärlek (2019) Två böcker som har en del gemensamt, men också är väldigt olika. Granström är född 1983 och utbildad inom fysik och matematik. Hon var doktorand men upplevde hur hon mobbades av männen på institutionen, och slutade för att bli fri skribent. Hon beskriver detta i sin förra roman, Standardmodellen.

Sofia Rönnow Pessah är född 1989 och uppvuxen i Malmö. Idag jobbar hon som asylrättsjurist, men hennes debutroman är ingen munter läsning. Huvudpersonen Sonia pluggar i Lund, men mest tid ägnas åt antidepressiva läkemedel, supande och sex. 48 män och två kvinnor hinner hon avverka på bokens 243 sidor. Det kan bli lite enahanda, mest för att ingen utveckling sker i boken. Den börjar och slutar ungefär likadant, med tämligen likgiltiga knull. Ändå sträckläser jag boken, inte minst för det ohämmade, friska språket, och det hänsynslösa, modiga självutlämnandet.

Där Rönnow Pessah ändå är känslosam och varm, är Helena Granström kallt iakttagande, på ett intellektuellt, otäckt och lite tråkigt sätt. Författaren/huvudpersonen skriver om astronomi och fysik, och en stor del av boken handlar om en kuriös engelsk fysiker, Hugh Everett, som i flera skrifter försökte bevisa att vi lever i inte ett, utan flera universum, i parallella världar. I bokens andra del skildras fyra förhållanden: en småbarnspappa som tänder på sado-masochism, en oerhört snygg konstnär, som berättaren gör allt för att få till det med; en hopplöst fumlig ingenjör, och till slut mannen som berättaren gifter sig med (och sedan skiljer sig från). Kanske ”gifter” sig inte de båda bokens delar helt som man hade önskat.

Båda författarna tillhör vad som kallats för ”generation Tinder”. Men båda står lika ensamma och otillfredsställda när böckerna slutar. Kanske får man bara acceptera att det är så det är i kärlekslivets karusell? Granström skriver bra och moget, skildrar relationer som enbart ett intellektuellt spel, byggt på slumpen, men hon skriver bra om känslor, analyserar, genomskådar. Båda är värda att upptäcka.

Kerstin Weidel: Älskande kvinna (2017). Författaren, som är bibliotekarie i Surahammar, har skrivit en roman om ”vampyren”, norskan Dagny Juel, känd från Munchs målning som ofta reproducerats. Hon tillhörde ett konstnärskollektiv i Berlin tillsammans med Edvard Munch, Strindberg, och den polske författaren Stanislav Przybyzewski. Med den senare fick hon en son, och vi får i boken följa hennes resa, till Tbilisi i Georgien, en minnesresa som slutar i Norge, där hon en sista gång återser Munch. Weidel har ett eget poetiskt språk och ett feministiskt budskap där hon tar den förtalade Dagny Juel i försvar.

Madeleine Schantz: Vaken dröm (2019) Temat med unga naiva kvinnor som kommer till Stockholm nästan direkt efter gymnasiet för att söka lyckan, och där blir förförda och så småningom kontrollerade och misshandlade av äldre män, har förmodligen ökat i och med #metoo. Två andra romaner på samma tema är akademiledamoten Anne Swärds Jackie, och den unga Sofia Stenströms burleska Magic love Pixie. Jackie är en oerhört stark roman som utspelas på 1980-talet i Stockholm. Den 19-åriga huvudpersonen blir långsamt manipulerad och till slut även misshandlad/kontrollerad av en svartsjuk man som med lock och pock knyter henne till sig. Efter halva boken ökar spänningen dramatiskt, och slutet är så spännande att man sträckläser hela natten, med hjärtat i halsgropen.

Även Schantz roman är ett upprörande vittnesbörd (i fiktionens form) om en ung kvinna som från Berns salonger ”kidnappas”, under förespeglingar om ett jobb som konstkurator i Tokyo, och sedan spärras in på ett hotellrum för att bli våldtagen. Schantz har en beundransvärd distans till sitt ruskiga ämne, och stilen i den korta romanen är lakonisk och inträngande. De tre nämnda författarna försöker också tränga in i förövarens perspektiv, hans avsikter och kamp mot inre demoner.

Ing-Marie Eriksson: När kastanjerna blommar i Paris (2004) Den sista av mina författare blev faktiskt den största överraskningen. Författaren kommer från en liten by i Jämtland och gjorde en uppmärksam debut med Märit (1965), en av de få skönlitterära böcker av en svensk författare som åtalats och fällts i domstol, för förtal. Den här självbiografiska romanen skildrar hur författaren kommer till Stockholm och får jobb på – Stockholms stadsbibliotek! Hon får jobb som biträde med att stämpla bokförvärv, skriva katalogkort och svara i telefon. Hon underkänns i en internkurs för assistenter för att hon är för blyg (!), men blir bekant med en kollega som tipsar henne om au-pair-jobb i Paris. På ett poetiskt språk förs den dramatiska handlingen framåt, kort kan sägas att arbetet som au pair inte riktigt blir som författaren i sitt romantiska skimmer föreställt sig. En överraskande stark bok; jag googlade på författaren (87 år) som lever och idag bor i Stockholm!

Tre slutsatser har jag i alla fall kunnat dra av detta neddykande i den (mestadels) moderna unga litteraturen. Dels att kvinnor skriver (framför allt ges ut) alltmer idag. Dessutom att man i den unga litteraturen lämnar ut sig själv, på gott och ont,  betydligt mer än för bara trettio år sedan. (Ofta kan man uppleva det som ren ”autofiktion”.) Dragningen till thriller och skräck är tydlig: både hos Sofia Stenström och Anne Swärd utspelas delar av boken på en otillgänglig ö i Stockholms skärgård. (En av inspiratörerna är den av mig hyllade författaren Carina Rydberg.) Men till slut går det inte att komma ifrån: att sex och våld säljer bra på marknaden, och i kombination med varandra naturligtvis ännu bättre! Detta är inte heller något nytt. Men sällan kanske varit så tydligt som idag? Och ”barnafödande”? Nej, de här författarna skriver nästan bara om sig själva!

I marginalen läser jag mig till en grupp kvinnliga svenska författare som gärna dröjer vid bdsm-sex: Tora Gerge, Lyra Koli, Wera von Essen, Helena Österlund och Mara Lee.

(Se t.ex. Österlunds romaner Min sårbara kropp och Att spegla sig i någon annans vatten. En inspiratör sägs den frispråkige Michel Houllebeque vara.) Vidare om kvinnlig sexualitet i mer mogen ålder: Aase Bergs Haggan (2019) och Malin Lindroths Nuckan (2018) samt Nina Lekander i Trosbekännelser om en 50-årig kvinnas möte med en man i Berlin. En manlig författare på samma (hbtq-) område är Kristoffer Folkhammar, boken Magisterleken, se nedan.)

TIllägg 2020-06-16

Elin Bengtsson: Rosenregimen (2018)

Niko heter flickan som kommer till universitetsstaden och blir förälskad i Emmy, en kvinnlig ”butch”, bestämd och lite dominant med kort hår som åker motorcykel och gillar thai-boxning. Boken handlar om deras förhållande, den handfasta erotiken, bråk och diskussioner, där Niko försöker hävda sin självständighet och osäkerhet gentemot den bestämda och pedantiska Emmy som vill ha ”ett riktigt hem” med fru och barn. Till slut rämnar förhållandet under gråt och besvikelse. Gun-Britt Sundströms lesbiska Maken, fast på 2000-talet.

Fint skriven bok, poetisk, finurligt språk. Korta avsnitt på 1–2 sidor, samma stil som återkommer hos många yngre kvinnliga författare. Fint inkännande, självupplevt. Intressant skildring av ett lesbiskt förhållande. Elin Bengtsson, född 1987, nominerades till Augustpriset och Nordiska Rådets litteraturpris för romanen Ormbunkslandet 2016.

Wera von Essen: En debutants dagbok (2018); Våld och nära samtal (2020)

Dagboken är en autofiktiv skildring av von Essens liv 2016–2018. Hon satsar på att bli författare, uppmuntrad av kollegorna Stig Larsson och Lyra Koli. Hennes förhållande till de adliga föräldrarna är ambivalent, hon har så lite pengar periodvis att hon svälter, men räddas oftast av en rik ”onkels” bidrag. En del av boken utspelas i Brasilien där von Essen, som också prövat att översätta från portugisiska, ägnar sig åt den underliga Daimereligionen, där droger testas (jfr Castanedas böcker om Don Juan). Von Essen slåss modigt och öppenhjärtigt med sin ångest och självhat, där skrivandet blir den enda vägen ut ur katastrofen. Den senare boken blir mest en pendang till den utförligare dagboken, men i Våld och nära samtal märker man hur författaren jobbat mer med språk och stil. I den senare boken börjar hon fundera på att konvertera till katolicismen. Hon utvecklar sin masochism, och låter sina älskare binda och piska henne för att minska ångesten. Hon får också jobb på ett hotell i receptionen. Hon har samtal med sin psykolog. Hon skriver om droger och självmedicinering.

Von Essen har ett intensivt språk som griper tag i läsaren. Man känner starkt med henne och blir engagerad i hennes öde. En stark debut, en något svagare andra bok.

Nina Wähää: Testamente (2019)

För tankarna till så skilda verk som Tara Westovers Allt jag lärt mig, Karin Smirnoffs Jag for ner till bror, eller Aleksis Kivis Sju bröder. Nina Wähääs (född 1979) mor kom från Tornedalen (fadern från det kommunistiska Bulgarien). I den omfångsrika boken åker den gravida Annie (tiden är 1980-talet), upp till den stora dysfunktionella familjen i Tornedalen som från början var 10 syskon, plus två som dog i späd ålder. Två av bröderna (och en syster) är homosexuella och har flytt hemmet, den äldste sonen vill ta över familjehemmet, en av bröderna är ”eljest” och tillbringar all sin tid i skogen, två är kriminella och en har suttit i fängelse, o.s.v. Skildringen av manligheten i Tornedalen är inte smickrande. Fadern, bonden Pentti är en hustyrann och minst lika ”eljest” som sonen Hirvo. Modern Siri är den som håller familjen samman, men kan trots makens misshandel inte lämna familjen förrän fadern omkommer i en husbrand. Nina Wähää debuterade redan 2007 med boken S som i syster. Hon har arbetat som restaurangchef med catering, som skådespelerska i två filmer, och som sångerska i bandet Lacrosse (tre utgivna skivor). Boken nominerades till Augustpriset och fick Sveriges radios litteraturpris 2019. Fint språk, fina karaktärsbeskrivningar, lite väl omfångsrik och lite av en bildningsroman om en mycket udda familj. Andra halvan av boken svagare och tappar fart. ”Deckarhistorien” känns onödig.

Tara Westover: Allt jag lärt mig (2019)

Den uppmärksammade romanen Educated utkom i USA 2018. Den skildrar den barnrika familjen Westover, som lever i en bergig trakt i Idaho på 1990-talet. De är mormoner och s.k. ”preppers”, d.v.s. de förbereder sig för ett kommande världs- eller inbördeskrig, och undviker och misstror all statlig och delstatlig inblandning i enskilda individers liv. De går inte i skola och utnyttjar inte allmän sjukvård. Fadern Gene arbetar på sin egen bilskrot, han predikar ständigt Guds ord (dock utan att fysiskt misshandla) för familjen, och utsätter både sig själv och barnen för livsfara när de arbetar på den sunkiga bilskroten där metallen återvinns i livsfarliga maskiner för att säljas. Det slutar också med att fadern, som författaren misstänker har obehandlad bipolaritet, råkar ut för en arbetsskada som gör honom handikappad. Den som istället misshandlar Tara är den våldsamme brodern Shawn, som även han verkar ha en diagnos. Modern Faye lär sig att förlösa barn och tillverkar helande mediciner av örter och dekokter. En av bröderna lyckas trots den bristfälliga undervisningen i hemmet komma in på college, vilket också blir lillasystern Taras mål. Familjen har inga böcker utom Bibeln och några mormon-skrifter, men med en otrolig livskraft lyckas hon både testa sig in på college, och får sedan (med lärarnas stöd) ett stipendium som för henne till Cambridge i England där hon sedermera doktorerar på en avhandling i historia om mormonismens påverkan på amerikansk 1800-talshistoria. Romanen väckte stor uppmärksamhet när den gavs ut i USA, fick flera priser, men blev också dragen inför domstol av Westovers föräldrar och syskon för förtal. Boken skildrar med inlevelse uppväxten i Idaho och hur Tara kommer in på college i Utah utan att veta någonting om hur man klarar sig i den ”stora världen” utanför Clifton, Idaho. Rent stilistiskt ingen ”höjdare”, snarare en uppslukande ”sidvändare”.

Stina Stoor: bli som folk: noveller (2015)

Sju noveller, lakoniska men med pregnans. Författaren (född 1982) är bosatt och uppväxt i Balåliden utanför Bjurholm, Västerbotten. Skriver en åtstramad prosalyrik med dialektala inslag, talspråk, i traditionen från PO Enquist, Sara Lidman, Torgny Lindgren. Enkla, vardagliga berättelser, barndomsskildringar, med en särpräglad humor. Stina Stoor, som också varit rockmusiker och bonde, fick SR:s novellpris 2012. Detta är hennes debut i bokform.

Marlen Haushofer: Himmel utan slut (1992)

Född som Marie Helene Frauendorfer 1920. Född i Molin, Österrike, i skogssluttningarna i Alperna, dog i skelettcancer 1970. Gift med en tandläkare. Fyra av hennes böcker har översatts till svenska, mest känd den originella Väggen (original 1963). I barndomsskildringen Himmel utan slut nämns ”väggen” som en gräns som dragits mellan Marlen och omvärlden från tidig ålder. Hon började på 1940-talet skriva berättelser och noveller, erhöll ett österrikiskt litteraturpris 1952. Skrev även barnböcker. Har fått en renässans på senare år. Den ovannämnda barnskildringen är originell och skildrar ett säreget Pippi Långstrump-barn, full av obändig och otyglad fantasi. Fadern som var jägmästare var barnets (i boken kallad Meta) stora stöd och lekkamrat, medan modern var sträng, religiös och ombytlig. En rad originella släktingar skildras – på det hela taget en fantastisk och särpräglad barndomsskildring.

Sara Stridsberg: Kärlekens antarktis (2018)

Poetisk och stark roman om den mördade och styckade Catrine da Costa, i omskriven form. Hennes styckade kropp hittades nedanför Karlbergsbron i Stockholm i juli 1984. Romanen berättas av den styckade kvinnan, och är mycket stark. Ett mästarprov.

Tillägg 2020-08-30

Johanna Nilsson: SOS från mänskligheten (2008)

Nilsson är född 1973 och har gett ut ett 30-tal böcker, barn- och ungdomsböcker med mera. Denna roman är en helvetesvandring i det moderna Sverige där inget sparas på: sexuella perversioner, ätstörningar, psykiska sjukdomar, droger och missbruk. Det är virtuost skrivet, måhända att alla grymheter på slutet urartar till en blodig snuff-movie, och att läsaren till slut når en viss nivå av ”mättnad”. I centrum står den prostituerade Benjamin, som ställer upp på allt sexuellt. Han har förmågan att ge tröst till sina kunder, men kan aldrig få. Hans rika föräldrar har förskjutit honom, hans syster är tragiskt död. Några andra personer i kollektivromanen är Anders, som lever i sin sunkiga lägenhet med sin dator och aldrig går ut. Han har kontakt på Internet med Tomas, som hetsäter i sitt olyckliga äktenskap med Cornelia, som är bingovärdinna. Affärsmannen Mikael letar efter sin gamla kärlek Josefin, och söker kontakt hos Benjamin. Det gör också Erika, en framgångsrik domare med ett snårigt privatliv. Katja är en rullstolsbunden tatuerare som ger Benjamin en ny ros för varje ny älskare/älskarinna han betjänar. Några av dom möts på slutet på den perverterade Nils yacht, där han och några kompisar spelar in s.k. snuff-movies. Men det är fruktansvärt bra skrivet!

Marie Hermanson: Hembiträdet (2004). Spännande roman om den framgångsrika egenföretagaren Yvonne som för spänningens skull byter identitet och blir hembiträdet Nora hos bankmannen Bernhard, som har en mörk hemlighet. Lite ”tantsnusk” parad med kriminalhistoria, virtuost skickligt iakttaget och berättat.

Audur Ava Ólafsdóttir: Fröken Island (2018). Underhållande, pregnant roman om den vackra och unga Hekla som 1963 kommer från landet till Reykjavik med sin skrivmaskin, föresatt att bli författare. Hon får jobb på ett café och utsätts direkt för äldre mäns närgångenhet och misogyni. Hon träffar den äldre, kontrollerande ”poeten” på stadsbiblioteket, och en pr-man som enträget försöker få henne att ställa upp i den årliga ”Fröken Island-tävlingen”, vilket ska ge henne en möjlighet att resa till USA. Träffsäkert om patriarkatets könsmaktsordning och hur den spiller över på kulturlivet på Island. Författaren är född 1958 och en av Islands mest uppmärksammade författare. Romanen är samtidigt en odyssé genom isländsk litteraturhistoria. Känns självbiografisk.

Tillägg 2020-11-18

Lyra Koli (Lyra Ekman Lindholm): Förblödningen (2020)

Lyra Kolis femte roman är mycket välskriven. Ovanligt ”vanlig” jämfört med hennes tidigare, som ofta kretsat kring queer- och bdsm- frågor. Romanens Em (som känns självbiografisk) lever ihop med en blond, trevlig och lugn flickvän, Julia, i stark kontrast med den ombytliga fantasifulla Em. Mittsektionen av boken är en prosaisk diskussion om olika författare och filosofer, om skillnaden mellan ”fantasi” och ”verklighet”. (Koli är idag doktorand i filosofi.) Delar av romanen handlar om Julias mamma som träffar en gammal god vän, Geraldine, som nu bytt kön och heter Gary. Diskussionerna om queer-identiteten tillhör bokens bästa, men förf. verkar ha mognat, stilen är suverän. Diskussionerna handlar också om s.k. lajv, där deltagarna byter identitet och går in en roll som skapas av en spelledare, ofta med inslag av bdsm (som dock tonas ner betydligt). Under en av dessa lajv-tillställningar som rör sig runt hela Norden träffar Em en finsk lajvare (manlig) som hon blir förälskad i. Begreppet ”bleed” förekommer inom lajv-performance, när ens egen person mer och mer intas av den som man spelar. (Blodtemat återkommer: Em får mens, blir gravid. Hon slits mellan sin nya finska partner och flickvännen Julia, som också vill ha barn.) I romanens början är Em upptagen av sprit, narkotika, sex, men hon utvecklas mot romanens slut. Så vad är riktigt? Vad är på låtsas?

Agota Kristof: Den stora skrivboken/Beviset/Den tredje lögnen (1985–1991)

Författare från Ungern (1935–2011) som 1956 flydde till Frankrike där hon började skriva på franska. Hon har fått en renässans efter sin död. En fascinerande barndomsberättelse om ett par tvillingar (pojkar) som oskiljaktiga (benämns alltid med pronomenet ”vi”) växer upp under kriget hos sin mormor i en by på landet. Enbart registrerande utan att ta ställning eller döma, närmast en dramatisering av berättarstoffet utan några scenanvisningar. Berättelsen griper tag och man kan knappt lägga boken ifrån sig. För tankarna till Nobelpristagaren Imre Kertesz’ Mannen utan öde.

Tone Schunnesson: Dagarna, dagarna, dagarna (2020).

En i mitt tycke ganska lättviktig roman om den kända bloggaren och TV-personligheten Bibs, som en dag står i begrepp att göra slut med sin pojkvän, som hon kallar Baby. Hon tvingas då plötsligt skaffa fram 100.000 kronor för att komma över förstahandskontraktet till deras gemensamma lägenhet. En ”kändisroman” från Stockholms innerstad, kantad av knark, spelmissbruk och sex, men i avsaknad av litterär själ. Boken blev för mig en besvikelse, då den skrivits upp i media.

Frida Boisen: Berätta aldrig det här (2020).

Som jämförelse läste jag denna bok som också uppmärksammats i media. (När jag skriver detta har precis dramatikern Lars Norén dött i corona.) Författaren är en känd mediaperson, men bakom den glättiga fasaden döljer sig en plågad och känslig person med, som det förefaller, ett stort hjärta. Och hennes historia är inte utan dramatik. Någon ”roman” är det inte, snarare en blandning av självbiografi och självhjälpsbok, med självmord som tema. Författarens mor tar sitt liv på Mors dag 2007, anklagar i ett brev dottern för att ha förorsakat hennes död, och sällan har en elakare kvinna skildrats i litteraturen. Hon är den pilgiftsdrypande bitterheten personifierad, ständigt skuldbeläggande sin omgivning, och i boken försöker Boisen förstå sin mor, gift med en Volvochef, uppväxt i Göteborg och tidigt skild, med bara ett litet barn att ösa sin bitterhet över.

Den som tycker att gamla föräldrar eller svärföräldrar är ”lite jobbiga” bör läsa boken, där även fadern som slår både dottern och sin nya fru ges ett (om än ganska försonande) porträtt. För samtidigt är boken inte utan kärlek till föräldrarna, men en kärlek som i moderns fall aldrig besvaras. Och den ständiga frågan som gnager: Varför var vi ingen lycklig familj? Temat är evigt: att försöka förstå och försonas med sina föräldrar, och försöka att inte upprepa deras misstag. Ibland lyckas det, ibland inte. I Frida Boisens fall tog det nästan 40 år innan hon berättade. 

Ester Blenda Nordström: En rackarunge (1919).

Genom en dokumentärfilm på TV kom jag i kontakt med Nordström (1891–1948) som brukar räknas till en av de första svenska kvinnliga journalisterna av betydelse på 1900-talet, tillsammans med bl.a. Elin Wägner och Barbro Alfving. Nordström var äventyrerska, och redan i debutboken En rackarunge (som finns i fulltext på nätet) kan man ana detta: hon vill hellre vara pojke än söt flicka och ställer till med allsköns upptåg, som att försöka flyga från hög höjd med hjälp av ett paraply, något som Astrid Lindgren inspirerades av både i Pippi- och Madicken-böckerna. När hennes stränge farbror prästen bestraffar henne med björkriset, så hämnas hon genom att gnida in hans prästkappa med löss!

Nordström blev över en natt rikskänd när hon ”wallraffade” (innan ordet var uppfunnet) på en bondgård i Sörmland, något som hon beskrev i tidningsartiklar och i boken ”En piga bland pigor” 1914. Kritiken av bondgården i Nyköping gav upphov till en motskrift, ”Ett pennskaft som piga”, och Nordström blev kändis på kuppen. Hon skulle senare i livet bland annat arbeta som lärare bland same-barn i Lappland, på plats med nödhjälp till Finland efter första världskriget, och hon reste i Sydamerika och i Sovjet-Ryssland, ända bort till Vladivostok. Hon skrev resereportage om emigranterna i Nordamerika, men i Kamtjatka fick hon tbc och tvingades återvända till Sverige. Hon skrev ett flertal barn- och reseböcker som såldes i stora upplagor.

Nordström var lesbisk och i boken ”Ett jävla solsken” (2017) av Fatima Bremmer beskrivs hennes kärlek till livskamraten Carin Waern Frisell.

Fleur Jaeggi: Tuktans ljuva år/Proleterka (2019).

Detta är en helt annorlunda bok, och ändå finns likheter med Scholastique Mukasongas Madonnan vid Nilen, då den utspelas på ett katolskt flickinternat i Schweiz, i den ärkekonservativa kantonen Appenzell (där kvinnor fick rösträtt som de sista i Europa, 1991). Jaeggi, född 1940, bor numera i Milano, arbetar på bokförlag och är översättare. Fem av hennes små, korta böcker har översatts till engelska, två till svenska. Tuktans ljuva år skildrar hennes tid på flickinternat, en tid av instängdhet, täta relationer och maktkamper mellan flickorna på skolan, där extas blandas med from och sträng katolicism, samtidigt som berättaren växer upp till kvinna. Den påminner i sin dagboksform och skarpsynthet ibland om en annan litterär höjdare: Anne Franks dagbok. I Proleterka fortsätter Jaeggi sitt dagboksskrivande. Hennes mor bor i Brasilien och meddelar sig bara brevledes. Fadern är en svag karaktär som arbetar inom finansvärlden. I Proleterka tar han med dottern på en sorts försoningsfärd med en jugoslavisk båt till Italien. Här upplever hon våldsam och intensiv kärlek med en av båtens matroser, allt skildrat på ett pregnant och konstrikt språk av hög kvalitet. Proleterka kom på italienska 2003, jag skulle gärna läsa vidare om huvudpersonens fortsatta öde. Jaeggi är 80 år, och flera av hennes böcker kommer säkert att översättas tids nog. Boken har redan blivit en ”minor classic”.

Marguerite Duras: Älskaren (1984).

En annan ”minor classic”, av författaren och filmaren Duras (1914–1996), handlar om författarens förhållande med en ung välbärgad kines 1929. Duras var 15 och beskriver förhållandet i retrospektiv, vid 70 års ålder. En kritiker, Jeffrey Keeten, har skrivit: ”The reader is left with a precise picture of a young woman who may have lost some of her innocence, but gains a self-confidence to break away from her meaningless life and swim for a new shore.” Det är en gripande skildring från Saigon, då en del av Frankrikes kolonialvälde i Bortre Indien. Det är ett förhållande (älskaren är 29) som varken accepteras av Duras dominanta mor (som ändå utnyttjar det till max) eller av hennes älskares familj, och det upphör efter ett år när hon reser tillbaka till Frankrike. En unik skildring av en brådmogen flickas upptäckt av det sexuella, av sin egen kropp och sin alldeles speciella livssituation i det koloniala Vietnam. En bok som med rätta kallats ”a minor classic”.

Annika Bengtsson: ”Jag vill ju vara fri”: en bok om Lena Nyman (2013).

En annan bok man sträckläser handlar om den fullständigt unika skådespelarbegåvningen Nyman (1944–2011) som stod på scenen första gången när hon var sex. Då spelade hon en humla. Hon pushades av sin egensinniga pappa och fick spela massor med barnroller på teater och film. Som 18-åring inledde hon ett förhållande med regissören Vilgot Sjöman (som då var gift med Monica Zetterlund). Det ledde till hennes beryktade naken-roller (som man sa då) i 491 och de båda Nyfiken-filmerna. Kulturjournalisten Bengtsson skriver med lätt hand med en fin personlig ton, och utgår från de många dagböcker som Lena Nyman lämnade efter sig. När hon inte övade roller, spelade på teater och film, eller umgicks med en oräknelig rad av älskare, så läste hon massor och skrev och funderade på allt mellan himmel och jord. Tyvärr blev hon tidigt beroende av tabletter, något som började med idag förbjudna bantningsmediciner. Hon kombinerade tabletterna med alkohol i mängd, men klarade samtidigt att stå på scenen, energisk som få, ända tills det i femtioårsåldern inte gick längre. Och man får i boken följa med genom hennes enormt många olika roller på scen och film, kryddat med hennes egna underfundiga och kloka dagboksanteckningar.

Marit Paulsen: Liten Ida (1979).

”En ny bok är en bok du aldrig läst förut” brukade min lärare på BHS, Greta Renborg, säga. Det tog jag till mig när jag lånade ett nött exemplar av den här boken från Skärholmens bibliotek. Jag hade väntat mig en ganska dyster läsning, och första halvan av boken är tragisk, där Ida växer upp i ett litet nordnorskt samhälle i fattigdom med sin mor, som är ”tyskhora” (författarens eget uttryck). Tiden är andra världskriget. Men när hon i stället får bo hos den snälla tant Mella på landet så svänger berättelsen och blir glad, nästan upprymd. För att åter sjunka ner i det tragiska när kriget tar slut, Ida måste flytta ”hem”, och räkningen med ”tyskhororna” och kollaboratörerna ska göras upp.

Sverige har många fina barndomsskildringar i litteraturen, och det här är absolut en av de finare. Så jag är glad att jag tog mig tid till den. Synd då, på sätt och vis, att författaren valde politiken framför litteraturen. Men även där tror jag att den färgstarka Marit Paulsen har gjort ett avtryck.

Geir Gulliksen: Bli snäll igen (2020).

Norrmannen Geir Gulliksen är en av mina favoritförfattare. Därför är hans tredje bok lite av en besvikelse. Han skriver nära autofiktionen, med manliga huvudpersoner som verkar ligga honom själv mycket nära. Hans första två böcker skildrar skilsmässor, otrohet, förälskelse, besvikelse, ur mannens perspektiv. Han skriver på ett emotionellt och känsligt sätt, på ett sätt som är ovanligt hos manliga författare. Men i den nya romanen blir han i mitt tycke nästan obehagligt ”personlig”. Huvudpersonen Henning går på ett vis över gränsen: han bryter upp från sitt andra äktenskap, förlorar sitt jobb sedan han varit för närgången mot en annan man, och börjar utforska sin sexualitet och i förlängningen – sin homosexualitet (eller kanske snarare bisexualitet). Han upptäcker att hans dotter ägnar sig åt självskadebeteende – och att hans eget beteende mot sina kvinnliga bekantskaper inte blir bättre, fast han bytt ut dom mot män. För män som försöker bejaka sina mjukare sidor är Gulliksens böcker riktiga fynd. Men jag kan inte komma ifrån att det känns som att han börjar upprepa sig i sin tredje roman. Det är dagboksanteckningar av klart värde; men det blir ingen fullödig roman.

Mats Hermansson: Farsan (2020).

En varg söker sin podd, eller i det här fallet kanske snarare: en bok söker sin läsare. Och i det här fallet blev det en fullträff, en sådan där som varje bibliotekarie gläds åt. Mats Hermansson, som är präst i Svenska kyrkan, är född 1957 och därför kan jag i det mesta känna igen mig i denna barndoms- och uppväxtskildring: alltifrån ”kvartslampan” som fanns i många hem, en föregångare till solariet, till uttryck som att ”få främmande”, som man sa när det kom en annan familj på besök. Bokens Farsan, som är centrum i hela berättelsen, är en tidens muskelkarlakarl ut i fingerspetsarna: från åren som sjöman, arbetet som verkmästare på skofabriken i Örebro till det som gymnasieingenjör på Tetra Pak; en man som läser Det Bästa men också går på stadsbiblioteket och läser om stora män som upptäcker världen; som tar sin lördagsgrogg, där Explorer-vodka är bas, och klår upp sin fru och de båda sönerna när han blir full – men som sedan (när han är nykter) blir ångerfull, ynklig och rolig, alltid uppfinningsrik, full av historier, och som beundras av Mats och hans bror Gert, ända till den dag när Mats vägrar ta emot mer stryk, föräldrarna skiljer sig, och Farsan försvinner ut i periferin, vingklippt och ömklig och mest av allt beklagansvärd.

Jag får många litterära associationer: Gorkijs Min barndom, med det kärleksfulla porträttet av morfar som är en hustyrann av stora mått men också full av historier och berättelser om det gamla Ryssland, Åsa Linderborgs barndomsskildring om den försupne men snälle fadern och gammelsossen/socialisten, eller PC Jersilds fina barndomsskildring Fem hjärtan i en tändsticksask. Farsan är samtidigt en skildring av folkhemmet där Kärnfamiljen med stort K stod i centrum; från Farsans hårda uppväxt på landet med sju syskon på gränsen mellan Närke/Västmanland, hans klassresa till det småborgerliga livet i Örebro – men också hans fasthållande vid arbetarklassens värderingar, engagemanget för kriget i Vietnam, och hans klassmedvetande vid diskussionerna kring groggbordet.

Jag blev genast förtjust i den här boken och tänker på bokserien ”Liv i Sverige” som bortgångne Göran Palm var med och redigerade. Boken om Farsan är välmatad och hade kanske behövt redigeras lite hårdare för att bli ännu bättre, bland annat svävar den ut till en tid i Göteborgs Haga innan det revs; den är övertydligt detaljerad, men Hermansson skriver väldigt bra och ger liv åt ett 1900-tal som sannerligen fört utvecklingen framåt – positivt för väldigt många, men också negativt, inte minst för miljön. Jag hoppas att den finner många fler läsare!

Felicia Stenroth: Handens rörelser (2020).

Jag läste en recension där den här boken kallades ”den nya arbetarlitteraturen”. Och det kan nog stämma. Begreppet ”arbetarklass” nämns en gång men jag tror inte huvudpersonen Ida funderar särskilt mycket över det. Lika lite som över den pappa hon aldrig sett, bara på kort. Hon bor i en miljonprogramsförort i Stockholm och jobbar på ett call center som verkar tillhöra ett telebolag. Hennes mamma Sofia är sjukvårdsbiträde, som ofta dricker för mycket vin och hamrar på pianot. Ida har tagit hand om sin mamma sedan hon var barn, hanterat hennes periodiska supande och allt annat så att hemmet inte ska rasa ihop. Boken är en blandning av poesi och prosa och är författarens fjärde. Den är fascinerande. Livet sniglar sig fram, inget särskilt händer, men Ida iakttar allt och gör poesi av verkligheten. Michel bor lite varstans, ibland på vandrarhem, hans gamla mor bor i en annan stad. Han lever på frukt som han snor från fruktskålen på jobbet. Linn är ”gamer” och spelar dataspel. Nico delar lägenhet med sin mamma som är svårt sjuk. Ida träffar ibland sin flickvän Edita, som är larminstallatör.

Det är det nya proletariatet boken skildrar. De har aldrig pengar över, åker inte på semester eller går på restaurang. De äter så litet och så billigt som möjligt, betalar bara de absolut nödigaste räkningarna, i första hand hyran, ibland elräkningen. Ida arbetar ständigt men tjänar alldeles för lite eftersom hon saknar utbildning. Hon säger att hon glömt hur det känns att vara ledig. När hon inte svarar i telefonen läser hon i en bok om arbetets meningslöshet. Den skulle kunnat vara skriven av Thomas Piketty. Det här är en berörande och viktig bok.

3. Flera personliga boktips om historia, lite mer om feminism, hbtq, och ännu mera relationer.

Olga Tokarczuk: Styr din plog över de dödas ben (2009).

Janina Duszejko bor på landsbygden i sydöstra Polen, nära den tjeckiska gränsen. Hon går sina långa promenader i skogen med sina hundar, är livligt engagerad i djurskyddet i trakten och övertygad vegetarian. Hon lever mycket sparsamt, favoriträtten är senapssoppa. Den enda grannen, som hon kallar Tröger, är en äldre tillbakadragen man. Hon översätter William Blake tillsammans med en ung kollega, hon undervisar en dag i veckan i engelska i en skola i närheten, och lever för övrigt ett stillsamt liv nära naturen och astrologin. När ett antal bisarra mord inträffar dras hon in i sökandet efter en mördare. Tokarczuks intresse för kriminalromaner finner man redan i novellsamlingen Spel på många små trummor. Mest berömd är hon för mastodontverket Jakobsböckerna, om en judisk religiös sekt på 1700-talet i Polen. Väl värd sitt nobelpris skriver hon med en härlig dragning åt det humoristiska och absurda, och hennes milda samhällskritik har gjort henne till en persona non grata för den populistiska, xenofobiska och homofoba polska regeringen. Men den polska litteraturen är subversiv, med spännande namn som Andrzejevski, Singer, Szymborska, Milosz, och nu – Tokarczuk.

Vibeke Olsson: Sågverksungen/Bricken på Svartvik/Sågspån och eld (2009–2011).

Vibeke Olsson har skrivit en arbetarroman som för mig blev lika kär som Fogelströms Stad-svit. Bricken Eriksson växer upp i slutet på 1800-talet i sågverksbruket Svartvik, ett av norra Europas största sågverk, nära Sundsvall. Det är en lisa att bekanta sig med denna goda, eftertänksamma flicka, hennes snälla föräldrar (hon är ensambarn) och med hela den spännande miljön i Svartvik. Berättelsen startar med den stora Sundsvallsstrejken 1889, den första stora arbetarstrejken i Sverige och ett förebud om den arbetarrörelse som skulle växa fram i spåren, där militär kallades in för att stävja oroligheterna vid sågverken i Medelpad och Ångermanland. Bricken förlorar fingrarna på ena handen i en olycka vid bandsågen och handlingen förs fram till när hon som tjugoåring träffar den försupne Natan, samtidigt som hon prövar på att jobba som hembiträde i Stockholm. Det här är en bladvändare med både djup och bredd, i Fogelströms tradition framberättad av Bricken i en sorts inre monolog där moderns djupa religiositet hela tiden kontrasteras mot faderns socialistiska övertygelse. Denna kombination gör Vibeke Olsson unik som berättare i dagens svenska litteratur. Fungerar bra som ungdomsbok också. Serien om Bricken på Svartvik omfattar sex delar, den sista Som ett träd i skogen, kom 2017.

Carola Hansson: Masja (2015).

Vill du i stället ha en riktig rysk roman med Tjechovsk herrgårdsmiljö, med många namn, fadersnamn, smeknamn, så är detta boken för dig! Carola Hansson har också i tidigare romaner ägnat sig åt Ryssland eller gamla Sovjetunionen. I denna trilogi om familjen Tolstoj är Masja den tredje och sista. De tidigare delarna heter Med ett namn som mitt, och Andrej. Här är det dottern Maria Lvovna (smeknamn Masja) (1871–1906) som är huvudperson, men romanen skildrar ytterligare ett tiotal barn, levande eller döda, och andra släktingar och vänner. Att det inte är lätt att vara barn till den märklige och självupptagne greve Tolstoj, som själv klädde sig som en enkel rysk bonde och vägrade äta kött, men som bodde på ett stort gods med en rad underlydande, säger sig självt. Jag kommer att tänka på den stora familjen Thomas Mann (skildrad i en utmärkt biografi av Tilmann Lahme), eller mina möten med författaren och folkbildaren Bengt Nerman, som ofta berättade om sitt ambivalenta förhållande till fadern Ture (en man som talade högstämt om arbetarklass och jämlikhet, men själv levde ett inrutat högborgerligt liv med tjänstefolk). Vi får följa Masjas liv till giftermål och den alltför tidiga döden, en rysk kvinnas sökande efter en egen röst och egen identitet i skuggan av en dominant far. Romanen växlar perspektiv och hoppar mellan Hanssons egna arkivforskningar i Moskva och sekelskiftets liv på godset Jasnaja Polnaja. Ibland blir hoppen lite osmidiga och kan störa läsning och koncentration. Men ger man inte upp inför omfånget av denna mastiga ”ryska” romantrilogi så blir uthålligheten rikligt belönad.

Katja Timgren: Allt jag vet om kärlek (2020).

Boken visade sig vara en ungdomsroman om homosexuell kärlek mellan pojkar i gymnasiet. Den föll inte riktigt mig på läppen, men jag vill ändå flagga för den. Författaren är gayaktivist och har även skrivit om lesbiska förhållanden.

Karin Milles: ”Jag måste, när ingen annan vill”  (2020).

I Milles bok får man lära sig intressanta saker om en tidig kvinnosaksaktivist från mitten av 1800-talet, Sophie Sager, som jag aldrig hade hört talas om. Tiden (mitten av 1800-talet) hade radikaliserats av CJL Almqvists lilla roman Det går an, som predikade att den ogifta kvinnan hade samma rättigheter som en man till äganderätt och att fritt välja sin partner, och att hon dessutom kunde leva ihop med en man utan att behöva gifta sig! Författaren Karin Milles, lärare i svenska vid Södertörns högskola, menar att Almqvists stridsskrift kanske gick väl långt – långt före sin tid – och kanske inte gynnade den tidens lilla kvinnorörelse? Sophie Sager kom från Småland till Stockholm i syfte att (måhända naivt) få leva ett fritt liv som kvinna och arbeta som sömmerska. Hon antastades ganska snart av en man, som inte tog ”no for an answer” utan trakasserade och misshandlade Sophie, som dock inte vek ner sig utan anmälde mannen inför Stockholms kammarrätt. Något extremt ovanligt för tiden. Detta sammanföll med pressens intåg i Stockholm med bl.a. Det första Aftonbladet, och historien om Sophie Sagers ovanliga tilltag blev en livlig historia som löpte i tidningspressen (och mest förlöjligades) i flera månader. För Sager innebar det inget bra, men hon fortsatte envist sin kamp för kvinnans rätt att säga nej, även sedan hon emigrerat till Amerika, för att, precis som titeln i denna läsvärda biografi säga: ”Jag måste, när ingen annan vill”. Milles skriver bitvis lite knagglig och osmidig prosa men hennes efterforskningar är superviktiga och bringar nytt ljus över 1800-talets feminism.

Arne Melberg: Läsaren Lagercrantz: elva författarskap i sällskap med Olof Lagercrantz (2017).

En av mina litterära idoler var Olof Lagercrantz, som jag och Annsofi fick möjlighet att intervjua i hans bostad på Drottningholm i samband med utgivningen av hans underbara lilla handbok Om konsten att läsa och skriva. Nu kan man återuppleva alla hans personligt färgade författarbiografier om Agnes von Krusenstjerna, Stig Dagerman[MM1] , Dante, Nelly Sachs, James Joyce, Marcel Proust, August Strindberg, Joseph Conrad, Gunnar Ekelöf och Emmanuel Swedenborg på nytt. Lagercrantz var chefredaktör och kritiker i Dagens Nyheter och som litteraturhistoriker mycket personlig och smått egensinnig (hans Strindbergsbok kritiserades ganska hårt av forskare av facket, liksom boken om von Krusenstjerna – som också var nära släkt med Lagercrantz). Han kände personligen Ekelöf, Dagerman och Nelly Sachs.

Pensionerade litteraturprofessorn Arne Melberg tillhör också Lagercrantz beundrare och konstaterar i boken att denne alltid skrev om författare som ”berört honom på djupet”, så till den grad att han upplevde dem som nära vänner och följeslagare genom livet, och att metoden var ”att läsa texten åter och åter igen tills den börjar leva inom en, som hade man svalt den.” Det är ingen dålig inställning och jag minns fortfarande vad L skrev i sin bok om Joseph Conrad: Knepet med en bra bok är att författaren tar läsaren i hand och lotsar denne som en följeslagare genom berättelsens alla kringelkrokar, ungefär som Vergilius följer Dante genom Infernos helvete. När vi träffade L berättade han om mödan med att väga varje ord på guldvåg, ständigt skriva om, och om den ständiga rädslan att ”svika läsaren” under resans gång. Lagercrantz små introduktioner till stora författarskap är mästerverk i det lilla formatet, och bättre inkörsportar till det ofta mycket invecklade finns knappast.

Författarens fru, Enel Melberg, är en viktig feministisk författare som debuterade 1977 med den självutlämnande romanen Modershjärtat.

Kader Abdolah: Huset vid moskén (2008)

Den här boken stod länge i bokhyllan innan den blev läst, men det ångrar jag inte. Mitt nötta exemplar utkom 2010 i En bok för alla-serien. Det är en bred skildring av en liten iransk stad före den religiösa revolutionen 1979, där stadens moské bildar centrum med dess särpräglade invånare: köpmannen Agha Jan, imamen Alsaberi, och böneutroparen Agha Shoja. Kring dessa som alla är släkt utbreder sig ett vitt förgrenat släktträd av fruar, söner och döttrar, alla särpräglade karaktärer av kött och blod, drömmar och fantasier. Men det är ingen ”rysk” släktroman, snarare en med lätt hand skriven poetisk berättelse där den persiska poesins stora namn Ferdusi, Hafez, Rumi och Omar Khayam genomsyrar texten.

Författaren Hossein Farahani (Kader Abdolah) tillhörde den underjordiska vänsteroppositionen och flydde från Iran 1988, och bor idag i Nederländerna. Fyra av hans romaner finns översatta till svenska.

Daniel Gustafsson: Odenplan (2019)

Författaren är översättare, det här är hans debutroman. Efter hundra sidor i boken förstår man att hans familj kommer från Ungern, och att han måste ha bytt efternamn, en liten överraskning. Den utspelas under en dag i Stockholm, kring Odenplan, som jag känner ganska väl till. En lång episod på Stadsbiblioteket Asplundhuset, där berättaren träffar en gammal vän han beundrade en gång men sen inte träffat. Han besöker Läkarhuset flera gånger under dagen, både akut och med en tidsbokning. I minnet får vi följa med ner i underjorden, där den nya tunnelbanan sprängs ut och till pappans lilla by i Ungern och dess (enligt pappan) ”zigenarproblem”. Mest gripande är emellertid den frånskilde berättarens förhållande till den sjuårige sonen, som beskrivs med fin inlevelse. En ”killbok” med långa och ganska snåriga utvikningar om språk och filosofi, men den känns äkta och är oerhört välskriven.

Maria Sandel: Vid svältgränsen/Familjen Vinge/Virveln/Droppar i folkhavet/Mannen som reste sig (1908–1927)

Maria Sandel räknas som den första kvinnliga arbetarförfattaren, som skildrat proletariatet ”från köksfönstret”. Länge vistades hon i skuggan av de mer berömda manliga författarna, men har uppmärksammats på senare år med nya upplagor. Hennes böcker skildrar Stockholms industriproletariat, framför allt kvinnorna: I Virveln skildras ett antal flickor som arbetar på en chokladfabrik, en förebild för Elin Wägners Norrtullsligan. I Familjen Vinge koncentreras berättelsen runt den goda modern, ”morsan”, som till och med får sälja sitt hår när maken kommer i ekonomiska bekymmer. Här skildras homosexualitet, aborter, hustru- och barnmisshandel, men också starka och stolta karaktärer som står emot ”syndens lockelser”. ”Bildning” är ett honnörsord, utan bildning är människan ”blott ett djur som lever på känsla och instinkt”. Sandel hade en hörselskada, kallades för ”dövan”, men verkade trots det inom den socialdemokratiska kvinnorörelsen och tilllhörde Ellen Keys bildningskollektiv ”Tolfterna”. Man slås av hennes egenartade humor mitt i all fattigdomen, men också av det ibland lite sentimentala missionerandet, som när den bildade kvinnan ska försöka få rätsida på en supig arbetare i Mannen som reste sig. Här finns en linje dragen från den frikyrkliga rörelsen på 1800-talet och dess rättvisepatos och tro på att t.ex. läsning av goda böcker skulle förädla människan, så som vi finner den hos Valfrid Palmgren.

Sandels böcker kan läsas på nätet. 2016 gav Maria Sandel-sällskapet ut en samlingsvolym av berättelser tillsammans med Karl Östman-sällskapet: Två röda pennor. En litteraturhistoriker som ägnat tid åt Sandels författarskap är Beata Agrell.

Johanne Lykke Möller: Strega (2020)

En ung kvinna kommer till ett litet samhälle i Alperna, Strega, för att arbeta på ett hotell i bergen tillsammans med åtta andra jämnåriga flickor. Tänk Grand Hotel Budapest, eller The Shining (filmerna). Hotellet har inga gäster, men ska ändå hela tiden hållas tip top för alla eventualiteter. Samtidigt finns här något ont, som förtydligas när en av flickorna mystiskt försvinner. Men inget mera händer, och jag tröttnar snart lite på författarens ”blomsterspråk” i meningar som ”Gatan var blank och luktade regn, hetta.” Det hela beskrivs som en dröm eller lite pervers fantasi, tänk Kafkas Slottet, eller gotisk skräck. Eller varför inte The Handmaid’s tale med ständiga förödmjukelser och den vuxna personalens tortyrliknande disciplin. Det är ett doftrikt poetiskt språk, kanske till övermått: ”Jag hade en smak i munnen som av blod och grädde”. Flickorna undersöker det intilliggande nunneklostret eller åker ner till byn för att supa. Man kan ana ett försök att skildra unga kvinnors instängdhet, som i filmerna Virgin suicides eller Marie Antoinette av Sofia Coppola. Djupt under finns en dragning till homosex och masochism. Det är nyansrikt, stämningsmättat och ett vackert språk, som dock litar lite för mycket på sig själv och mot slutet blir kontraproduktivt. Det blir stillastående, utan framåtrörelse.

Författaren, född 1987, är översättare och undervisar i litterär gestaltning.

Synd: noveller från kvinnornas moderna genombrott. Urval och översättning: Birgitta Ney (1993)

Per Nyström (1903-1993) var historiker, socialdemokratisk politiker, och i många år landshövding i Göteborg. I den sista lilla bok han gav ut, Tre kvinnor mot tiden, läser jag om Alma Åkermark, som i några år var redaktör för den feministiska tidskriften Framåt i Göteborg, 1886–1888. Här publicerades novellen Pyrrhussegrar av Stella Kleve (pseudonym för norska författarinnan Mathilda Malling). Novellen väckte ett ramaskri bland de bildade i Göteborg, och även inom kvinnorörelsen. Anledningen var att den hävdade sig rätten att skriva om en kvinna som hade erotiska fantasier! Många prenumeranter avsade sig tidskriften, som något år senare upphörde. Novellen ingår i en antologi jag hittade i min bokhylla där titeln Synd tagits från en novell av finlandssvenska författaren Amanda Kerfstedt, där hon beskriver en ung flicka som lär sig allt om synd (inte minst den kroppsliga synden) för att sedan få bitter kännedom om alla faderns ”synder” utanför äktenskapet! Antologin innehåller tolv noveller från det ”moderna genombrottet” på 1880-talet. Författarna (samtliga kvinnor) är idag okända förutom en: Victoria Benedictsson. Hennes novell ”Ur mörkret” står ut över de andra: en kvinna biktar sig inför vad som verkar vara en freudiansk psykolog. Om man känner till författarinnans tragiska slut står den ut som ännu starkare!

4. Boktips: Omvärldsutblickar, lite historia, lite biografiskt, serieromaner, antirasism, och lite ”tantsnusk”…

Fleur Jaeggi: Jag är bror till XX (2021)

I ett tidigare boktips skrev jag om den schweiziska författarinnan Fleur Jaeggi (f. 1940). Nu har även en samling korta prosastycken översatts, av Viveca Melander. Även om de inte tar andan ur en, som hennes tidigare böcker, så imponeras man av hennes livsvisdom. Titelnovellen handlar om en lillebror som lever i skuggan av sina stora systrar, tills han en dag tar livet av sig. Jaeggi skriver om sin vänskap med den österrikiska författaren Ingeborg Bachmann, som avled 1973 i vad som tros vara ett självmord. Hon skriver om sin halvsyster, som har mycket gemensamt med den flicka som beskrivs i Tuktans ljuva år. Hon identifierar sig med djur i fångenskap: jättesköldpaddor på zoo, fiskar i ett akvarium som restauranggäster väljer ut för att äta, fåglar i en voljär. Hon vandrar runt i Auschwitz och störs av besökarnas självgoda kommentarer. Hon för dialoger med kvinnoporträtt på museum och skildrar sin mors exil i Brasilien, dit många tysktalande med nazisympatier emigrerade innan krigsslutet. Allt lika fascinerande och på ett vackert, konkret och knapphändigt, avskalat språk.

Kim Thúy: em (2021)

Författarinnan är född i Sydvietnam, upplevde kriget och lämnade landet som båtflykting 1978. Idag bor hon i Montreal och skriver på franska. ”Em” betecknar på vietnamesiska ”den yngre” i en familj eller i ett äktenskap, men Thúy ser det hellre som synonymt med ”aime” (älskar på franska). Hennes böcker är märkliga sammansmältningar av dokumentärt och personligt material, stöpt i en lättläst skönlitterär form. På 157 glesa sidor rör hon sig från Vietnams gummiplantager, den franska kolonialmakten, delningen mellan Nord och Syd, och det förödande ”amerikanska kriget”, som det kallas i Vietnam. Hon kan känna sympati både för tonåriga vietnamesiska pojkar och unga amerikanska soldater, som tvingats ut i kriget för att döda. Det pacifistiska budskapet ljuder genom boken som ett lågt klingande grundackord. Boken är dessutom oerhört vackert inbunden, med bidrag av konstnären Louis Boudreault. Boken illustrerar min tro att en tunn skönlitterär bok kan säga lika mycket om en specifik händelse som många sidor facktext. Eller som författaren skriver: ”Kärleken är som döden, den behöver inte knacka två gånger för att göra sig hörd.”

Elin Cullhed: Eufori. En roman om Sylvia Plath (2021)

Elin Cullheds debutroman är inte hyperoriginell – det finns redan mycket skrivet om det stormiga äktenskapet mellan den engelske poeten Ted Hughes och den amerikanska författarinnan Sylvia Plath. Cullhed försäkrar i förordet att personerna i boken är fiktiva karaktärer, men det är svårt att förbise Hughes och Plath när boken slaviskt följer deras liv från december 1961 och ett år framåt. Cullhed skriver bra, levande, och helt och hållet ”modernt”. Plaths bipolära sjukdom plågade henne från 20-årsåldern. Det är väl skildrat i boken: ögonblick av grandios storslagenhet då allt går henne väl i händerna följs av djupaste depression. Plath fick snabbt två barn med Hughes, barn som hon själv fick ta hand om när maken plötsligt lämnade familjen efter stormiga gräl på hösten 1962. De levde då på landet i Devonshire, ett liv som inte alls passade Sylvia Plath.

Boken slutar med att hon flyttar med barnen till London. Hon kämpar för att få sin kända roman, Glaskupan, utgiven. I februari 1963 begår hon självmord. Plath har blivit en feministisk ikon – hela boken är en illustration av Virginia Woolfs kända essä ”Ett eget rum”. Cullhed skildrar fint Plaths tvekamp med maken: äktenskapet, barnen, kreativitet som förslösas, hennes konstnärskap, manligt och kvinnligt. Men Plath är knappast någon ”hjälte” i boken, man snarare retar sig på hennes å ena sida grandiosa skryt om sin egen storhet – å andra sidan hennes förminskande av sig själv, hur maken tar över henne, ”min verklighet, mitt språk”. Hon får inte verkligheten att gå ihop: är hon fru, mor, älskarinna, författare? I detta blir hon en synnerligen modern kvinna. Och till slut får hon också rätt: idag är hon, åtminstone utanför Storbritannien, betydligt mer känd än sin make Ted Hughes. Boken erhöll Augustpriset 2021.

Felix Bruzzone: Mullvadarna (2021)  

Jag minns det enorma uppsving latinamerikansk skönlitteratur fick på 1970-talet, och som bl.a. resulterade i nobelprisen till Gabriel Garcia Marquez och Octavio Paz. I Argentina, med dess dramatiska historia, finner vi surrealisterna Borges, Julio Cortazar, och den märklige Ernesto Sabato, som bara skrev tre romaner, vida berömda. Felix Bruzzone är arvtagare till den argentinska prosan, och romanen Los Topos utkom 2008, här i översättning av Linnea Rutström. Bruzzone utbildade sig till lärare, men driver också ett eget bokförlag i Buenos Aires, Tamarisco.

Den komprimerade romanen Mullvadarna har uppenbart surrealistiska drag. Den behandlar arvet efter de mörka åren 1976–1983, när militärjuntan i Argentina med CIA:s stöd mördade, torterade och våldtog vad man tror är 30.000 vänsteraktivister och -sympatisörer. Berättaren, som förlorade båda föräldrarna under ”det smutsiga kriget”, tror sig veta att hans mor i fängelset innan hon dog födde hans halvbror, resultatet av en våldtäkt. Han får för sig att denne nu är en prostituerad transvestit, Maira, och för att hämnas hennes död försöker han komma så nära han kan torteraren som kallas ”tysken”, som aldrig straffats för sina krigsbrott. Men naturligtvis går det inte som berättaren har tänkt sig.

Det är tragiskt, skickligt framberättat ungefär som den chilenske författaren Roberto Bolaños autofiktiva prosa. Men det övergår snart i makabra drömmar och i ganska perversa relationer mellan bödlar och offer. Arvet efter de smutsiga argentinska åren kan skildras på olika sätt – det här är ett. Man fängslas, det är inte vackert – och man blir illa till mods.

Carina Burman: God natt Madame (2021)

Anna Charlotta Schröderheim, född von Stapelmohr, var en av det sena 1700-talets mest kända damer i Stockholm. Hon var gift med Gustaf III:s statssekreterare Elis Schröderheim, som var en av de aderton i den första Svenska akademien, och de höll en s.k. ”vitter salong” i Stockholm där författare, musiker och konstnärer träffades med män och kvinnor inom den högsta societeten. Carina Burman har skrivit en förvånansvärt tam roman om denna madame, kryddad med en lätt feministisk touche, som dock inte förmår rädda den ganska tungrodda stilen. Formen är den på 1700-talet populära brevromanen, eller snarare en ”dagboksroman”, där läsaren (eller ”läsarinnan” som Burman skriver) ska komma festföremålet inpå livet. Jag tycker dock inte hon lyckas. Carina Burman kan ju sitt 1700-tal utan och innan, men att skriva en spännande historisk roman är inte som att skriva en populärhistorisk biografi om Bellman eller Fredrika Bremer, eller för sin del en avhandling om ”vältalaren Johan Henric Kjellgren”. Historien koncentrerar sig kring det för Anna Charlotta så olyckliga året 1790, när hon förlorar kungens gunst och plötsligt blir ”persona non grata”, samtidigt som hon för första gången (vid 35 års ålder) blir utomäktenskapligt gravid (hon var notoriskt otrogen sin make). Hon är med andra ord ”skandaliserad”, men Burman lyckas inte riktigt formulera hennes olycka på ett medryckande sätt. Det är annars en spännande dam, och miljön är de fina salongernas men jag saknar den smutsiga realism som återfinns i Niklas Natt och Dags uppmärksammade romaner från slutet av 1700-talet, där man nu med spänning väntar på del tre.

Elsie Johansson : Bladet från munnen (2021)

Elise Johansson, 90 år, måste vara den svenska litteraturens ”grand old lady”. Den här som jag ändå tycker ganska lättviktiga boken får väl ses som en pendang till hennes självbiografi Riktiga Elsie som kom 2016? Där, och i de storslagna självbiografiska romanerna om Nancy och Tå-Pelle, är hon i sitt esse, på ”sin mammas gata”. Den här boken är enligt författaren ”Betänkliga berättelser: hälften sanning, hälften dikt”. Det är en lite osammanhängande antologi av tidningskåserier, noveller, och självbiografiska anteckningar. För Elsies trogna läsare förstås ett måste. Och en sak är säker: Elsie Johansson är lite av en berättelsernas estradör, älskar att uppträda, lika rapp i munnen som i pennan. Hon är befriande frispråkig vare sig hon kritiserar överhet, moralism, politiken, kyrkan, eller skriver öppenhjärtligt om att gamla människor kan känna lust för sex och erotik. Det tål att sägas! Men i den här boken blir hon, tycker jag, onödigt omständlig och språket tillkrånglat och knöligt. Det bränner till i några spännande noveller, och hon skriver gärna om den Jantelag som hon upplevde så starkt under sin uppväxt i Uppland. Men i hennes rika författarskap känns den här boken som mindre betydande.

Annika Norlin: Jag ser allt du gör (2020)  

Annika Norlin, född 1977 i Östersund, är mer känd som indiepop-artisten Hello Saferide. Hon har studerat psykologi i Umeå, vilket märks i bokens första novell som handlar om en terapeut som söker bekräftelse. Hon skriver om unga människor, kärlek, besvikelse, kamratskap, och miljöerna är hämtade från Norrland. Skickligt fångar hon stämningar och språk, novellen Balthoran fick pris i Umeå stads årligen återkommande novelltävling, och novellsamlingen nominerades till Augustpriset 2020.

Douglas Stuart: Shuggie Bain (2021)

”En debut som känns som ett mästerverk” skrev Washington Post, och man kan bara hålla med. Denna sällsamma skildring av en uppväxt i misär i det Glasgow som drabbades hårt av Maggie Thatchers nedläggningspolitik i början av 1980-talet, när kolgruvor, stålverk och varvsindustri las ner för att de ansågs olönsamma, vilket skapade en enorm arbetslöshet över stora delar av Storbritannien. Här möter vi en fattigdom som liknar det som tidigare kallades u-länder. Samtidigt är boken full av kärlek till huvudpersonens alkoholiserade mamma, när vi får följa Shuggies uppväxt genom åren 1982-1992, och till en rad originella Glasgowbor. Det är också tiden för religionsmotsättningar som inte står Nordirlands efter. ”Regn var Glasgows naturliga tillstånd. Det gjorde att gräset växte sig grönt och friskt, och höll invånarna bleka och snuviga.” Det finns vackra partier som skildrar ett mystiskt Glasgow på natten, med närheten till havet, när det för en gångs skull inte regnar. Han dröjer gärna vid kvinnornas hårda lott, de som ser till att barnen tas om hand, och som umgås med varandra när de någon kväll slipper från sina supande, svärande och våldsamma män. Så småningom får vi också lära känna Shuggies homosexualitet, som han förstås måste dölja till varje pris.

Douglas Stuart arbetar idag som kläddesigner i New York. Han har konstnärens öga för detaljer. Kanske blir hans Glasgow-skildring en gång lika klassisk som Joyces Dublin?

Mats Jonsson: Mats kamp (2011)

Mats Jonsson, född i Kramfors dit han återvänt efter år i Stockholm, är en av våra främsta serieromanförfattare, i böcker som Hey Princess, Pojken i skogen, Unga norrlänningar, och Nya Norrland. Han har sagt sig vilja skildra hela sitt liv från uppväxten i Kramfors till livet med hippa vänstermänniskor i Stockholm, och återvändandet till hembygden, i serieform. I serieboken Mats kamp får vi följa författaren och hans flickvän Veronicas liv, graviditeten och födseln och de första åren med dottern Ellen. Inflikat i berättelsen är tillbakablickar, politiska statements, och allehanda humoristiska utvikningar. Serieromanen som form blir allt vanligare, se t.ex. Persepolis av iranskfödda Marjane Satrapi, Återvinningscentralen av Ulrika Linder, Joanna Rubin Drangers autofiktiva böcker om Fröken Märkvärdig och Fröken Livrädd, eller Lena Ackebos humoristiska skildringar av Stockholms Södermalms hipster-distrikt ”Sofo”. Ett nytt litterärt medium som talar till både ord och bild i oftast lyckad kombination!

Helena Henschen: I skuggan av ett brott (2004)

Dokumentärroman om ett av de mest uppmärksammade morden i Sverige förra seklet, de ”von Sydowska morden”. Det var 1932, i skuggan av Kreuger-kraschen, och Helena Henschens mamma Marianne var dotter (vid tiden bara barn) till mördaren Fredrik von Sydow. Helena Henschen (1940–2011) var bl.a. formgivare på Mah-Jong, och skrev i tidskriften Marxistiskt forum tillsammans med maken Gunnar Ohrlander. Henschen försöker i boken reda ut alla lösa trådar i de legendariska morden, som skedde en vecka innan Ivar Kreuger tog sitt liv i Paris, och ta död på myten att makarna von Sydow begick kollektivt självmord på Hotell Gillet i Uppsala. Spännande och välskrivet.

Natalia Ginzburg: Familjelexikon (1963, 1999)

Denna italienska klassiker utkom i nyöversättning, av Johanna Hedenberg, 2021. Ginzburg (1916–1991) föddes på Sicilien men växte upp i arbetarstaden Turin. Fadern Giuseppe Levi var av gammal judisk släkt, forskare i medicin, och ateist. I dessa memoarer stiger familjen, främst föräldrarna, fram som i en film av Fellini eller en roman av Proust, som Ginzburg också översatt. ”Ingenting är uppdiktat” skriver författaren, stilen är ”neorealistisk”, som i den italienska filmen efter andra världskriget. Natalias make avrättades av nazisterna i Rom, och hon kom sedan att arbeta politiskt efter kriget, först som kommunist, sedan som ”oberoende”. En nära vän var författaren Cesare Pavese, som hon arbetade med som förläggare på förlaget Einaudi. Pavese begick självmord 1950.

Central i boken är modern Lidia, självupptagen och ständigt understimulerad men alltid positiv och humoristisk, och hennes dominante make. Det är över huvud taget en underhållande och rolig bok, där författaren knappast syns alls utom som betraktare till en både skyddad och utsatt uppväxt som fylls av humoristiska vänner, politiska flyktingar, och udda personligheter. Språket med alla dess olika märkliga uttryck, spelar en stor roll i romanen. Tragedier avhandlas i kortfattade meningar som i en isländsk saga och boken slutar kring 1950, när delar av familjen återförenats. Den börjar som den slutar: med föräldrarnas hetlevrade diskussioner kring matsalsbordet där faderns många invektiv om allt och alla, ”klåpare, grobianer, veklingar, åsnor” dundrar i salen (hans flitiga bruk av n-ordet har dock redigerats bort i denna upplaga) medan modern Lidias varma humanism tolkar allt till det bästa och drömmer sig tillbaka till tiden på det katolska internatet där hon gick i skola som ung. En hel del av de politiska diskussionerna går dock förlorade för en svensk läsare, och kunde ha förklarats närmare i en notapparat.

5. Flera boktips: Några bästsäljare… några klassiker… lite facklitteratur… och hbtqi

Johanna Hedman: Trion (2021); Sally Rooney: Normala människor (2018)

Jag var bara tvungen att köpa Hedmans debut, sedan det meddelats att den redan sålts till åtta länder, flera månader innan den kommit ut i Sverige. Den sas vara påverkad av Rooneys irländska roman, så den fick jag också läsa. Och ja, vad ska man säga? Flicka som kommer från välbärgad miljö, möter en eller flera pojkar med mindre välbeställda föräldrar, i reklamen talas om ”klasskillnader”. Miljön är nutid, handlar om 20-åringar som börjat på universitet, intellektuellt framstående, mycket resor världen runt. Hedmans roman känns som en remake av Gun-Britt Sundströms Maken, och för vilken gång i ordningen? Tänker också på Ettore Scolas fina 70-talsfilm Vi som älskade varann så mycket. Flickorna i båda dessa ovannämnda böcker nedvärderar sig själva, har dåligt självförtroende, är duktiga och flitiga i skolan men känner sig ändå underlägsna pojkarna. Miljön är snudd på överklass, hos Hedman i högsta grad. Thora i Trion har två pojkvänner, alla tre har hängt ihop sedan långt tillbaka. Hon ligger med båda men vet inte vem hon ska välja? Boken är uttalat autofiktion, Hedman har själv, som Thora, läst internationella relationer, jobbat på FN i New York, samt i Berlin och Paris. Men jag blir förvånad över en 30-åring som försöker skriva som en tonåring, språket är kryddat med oneliners och en hel del plattityder och det blir aldrig riktigt spännande.

Sally Rooneys hjältinna Marianne är mer komplicerad sexuellt, med självskadebeteende i botten. Hennes fotbollsspelare Connell, som snabbt blir en framstående forskare, står dock på sig och vägrar slå henne när hon ber honom, vilket hedrar honom. Ett exempel på språket, rakt och utan krusiduller: ”Han gav henne godheten som en gåva och nu tillhör den henne. Samtidigt öppnar sig hans liv för honom åt alla håll på en gång. De har gjort varandra mycket gott. Människor kan verkligen förändra varandra.”

Både Marianne och Thora är exempel på 2000-talets unga intellektuella kvinnor, de söker stipendier, söker självbekräftelse, söker mening med livet. Jag inbillar mig att läsekretsen främst är unga kvinnor av idag. I globalt perspektiv en enormt stor läsekrets, intellektuell och välbeställd. Kanske börjar jag bli för gammal för det här, Hedman är född 1993 och Rooney 1991? Det är ytterligare två böcker om den ”desillusionerade generationen” som lever ett liv som för mig känns ganska tomt. De har språket i sin makt, men vet inte hur de ska använda det? De har världen för sina fötter, men saknar kännedom om sig själva. Kanske är det så att vara ung, jag minns nog inte längre?

Delia Owens: Där kräftorna sjunger (2018)

En amerikansk bästsäljare som utspelas i South Carolinas träskmarker. Kya Clark är ”white trash”, bor i ett smutsigt ruckel, lever på fisk, majsgröt och skogens örter, har övergivits av båda föräldrarna och de äldre syskonen sedan hon var i tioårsåldern. Med hjälp av snälla vänner och en vackert beskriven natur klarar sig detta maskrosbarn ändå hyfsat. Delia Owens är född 1949 och är zoolog som arbetat många år i Afrika, hon blev bannlyst från Botswana, där stora djur jagas legalt, när hon ville förbättra de vilda djurens förhållande i landet. En spännande bok, men där en romantiserad kärlekshistoria tar överhanden och får mig att tappa intresset. Då känns det som en bok man läst förut. Påminner mycket om Tara Westovers bok som jag nämnt tidigare, men saknar dess djup och intensitet. Man läser Owens främst för den fina skildringen av natur och människor i denna avlägsna del av det av enorma klassklyftor präglade USA.

Steve Sem-Sandberg: W. : roman (2019)

Det här är en roman av en helt annan magnitud. En bred och episk berättelse i en tradition från Eyvind Johnson, PO Enquist, Selma Lagerlöf och Kerstin Ekman. Den bygger på en pjäs av Georg Büchner utgiven efter dennes död 1837, om den stackars hunsade tysk-polske soldaten Woyzeck, som överlever den ena ruskigheten efter den andra. I Sem-Sandbergs roman beskrivs särskilt hans deltagande i Napoleonkriget 1812, försöket att med franska armén inta Moskva och den efterföljande förödmjukande reträtten under den iskalla vintern som följde. Hur kriget påverkar W. är väsentligt för berättelsen, det gör honom till den ”o-människa” han utvecklas till i förhållandet till den prostituerade Johanna. Det är en episk roman, inte helt lätt att tillägna sig, med ett avancerat språk. Men en fördjupning i romanens problematik ger rik belöning. Ett rikt språk, fullt av symbolik och nyanser. Ett ”läs-äventyr” kort sagt!

William Heinesen: De förlorade musikanterna (1950)

Ur bokhyllan plockar jag fram ett kärt exemplar, en bok av Färöarnas store författare Heinesen. På pärmen läser jag alla titlar som utkom i Forumbibliotekets klassikerserie (1944–1999), med titlar från Augustinus och Aristofanes, till John Steinbeck, Franz Kafka och Knut Hamsun. Till Heinesens nordiska bakgrund hör klassiker som Sandemose, Cora Sandel, Sigrid Undset, Henrik Ibsen och islänningen Laxness. Heinesen är liksom dessa en berättare, på den tiden den skrivna litteraturen låg nära den muntliga. I den här boken, bland hans mest kända, blir det till skrönor och sägner som ofta har havet som gemensam nämnare. Alltifrån eolsharpans byggmästare Kornelius (ett stränginstrument som fick klang från vinden, som de sjungande vinteriskalla telefontrådar PO Enquist skriver om i Kapten Nemos bibliotek), och till skeppet Albatrossen, som på slutet tar Kornelius sonson Orfeus ut på havet, med bara fiolen som sällskap. ”Skälmromanen” kallas också pikaresk-roman, efter det spanska ordet picaro (rövare, skojare, luffare). Centralt i romanen är det gamla hus i Torshavn som kallas Bastiljen, och som befolkas av utstötta, musiker, amatörfilosofer, och kufar. De ”onda” i romanen är bigotta småborgare och religiösa, glädjedödande frimicklare, som Leif Zern skriver i förordet: ”Religionen är överhetens kapprock, den ideologiska slöjan över borgarklassens krassa maktanspråk på ön.”

”De förlorade musikanterna” är en av de märkligaste böckerna i nordisk 1900-talslitteratur.

Alberto Manguel: En historia om läsning (1996, 2005)

Denna klassiker låg länge i bokhyllan på ”jäsning”, för den kräver utan tvekan sin läsares fulla uppmärksamhet. Den argentinske mångsysslaren och boksamlaren Manguel är ett mänskligt lexikon som samlat på läsandets alla möjliga uttryck under språkets historia ända från texter skrivna på sköldpaddsskal, 1300 år FK. Han började sin karriär som ung med att läsa högt för den blinde bibliotekarien och författaren Borges i Buenos Aires. Efter en karriär som lärare och skribent i Kanada och Frankrike är han idag, precis som Borges en gång, chef för Argentinas Nationalbibliotek. Boken om läsandets historia är så fylld av lärda funderingar och intelligenta snedsprång att det inte går att återge på några rader. Han behandlar allt från att lära sig läsa, att läsa högt, att läsa tyst, att läsa bilder, bokens unika form, att läsa privat och i grupp, bokstölder, översättare, förbjuden läsning, läsning i fångenskap, och så vidare. Allt med lärda utvikningar, spännande och inte alls svårt att ta till sig. Rekommenderas därför inte minst till varje historiskt intresserad bibliotekarie.

Eva Öhrström: Elfrida Andrée, ett levnadsöde (1999)

Och nu till ett stycke kvinnohistoria. Läkaren i Visby, den musikintresserade Andreas Andrée hade två musikaliska döttrar: Fredrika, som blev en känd operasångerska, och Elfrida, kallad ”Frida”. Elfrida utbildade sig först, som den första kvinnan i Sverige, till telegrafist. Men hennes håg stod till musiken. Hon låg rätt i tiden, för under det liberala 1860-talet ändrades lagen så att kvinnor kunde söka tjänst både som organist, klockare, postexpeditör och skollärare. Antalet folkbibliotek växte också ansenligt under 1860-talet, både i städer och på landet, ofta i händerna på kvinnor. På 1880-talet blev dessutom telefonister ett självklart yrkesval för ogifta kvinnor. Elfrida Andrée blev snabbt en skicklig pianist, sångare, organist och – harpist. Hon ville också etablera sig som kompositör, men stötte på (övermäktigt får man nog säga) manligt motstånd. När tjänsten som organist i domkyrkan i Göteborg blev ledig fick hon däremot, till mångas överraskning, tjänsten.

Andrée fick framgångar, men hennes kompositioner hamnade alltid i skymundan av manliga konkurrenter. I Göteborg tillhörde hon den kulturella kretsen kring tidningsmannen och liberale riksdagsmannen S.A. Hedlund och hans protegé Viktor Rydberg. Hon engagerade sig för kvinnans rösträtt och förbättrade förhållanden och för det sociala i Göteborg. Intressant är hennes samarbete med Selma Lagerlöf, i arbetet med operan ”Fritiofs saga”, som inte löpte utan gnissel och tyvärr blev resultatlöst. Idag uppmärksammas kvinnliga kompositörer som Valborg Aulin, Agathe Bakker Gröndahl, Helena Munktell, Amanda Röntgen och Laura Netzel (samtliga från Andrées tid) på ett helt annat sätt än för bara tjugo år sedan. Boken är en studie i Elfrida Andrées musik, men ger också mycket information om tidens politiska och sociala frågor, och inte minst musiklivet i Göteborg i slutet av 1800-talet.

Mari Larsson: ”Jag vill inte ha levt förgäves” : Anne Frank 1929–1945 (2020)

När det gäller litterära idoler och förebilder så står nog den holländska 15-åringen Anne Frank mitt hjärta närmast. Har man besökt det hus hon och hennes familj levde i, i Amsterdam, och där de höll sig gömda på en vind i över två år innan de greps av nazisterna, så kan man inte undgå att bli känslomässigt starkt berörd. Fadern Otto undkom som genom ett under att gasas ihjäl i koncentrationslägret Auschwitz-Birkenau. Men hustrun Edith och döttrarna Anne och Margot försvann och dog i kvinnolägret i Bergen-Belsen. Otto skulle sedan ägna hela sitt liv åt Annes minne och publiceringen av hennes dagböcker, ett av de mest kända dokumenten från andra världskrigets fasor. Och ingenstans var de så vedervärdiga som i de nazistiska koncentrationslägren.

Sjuksköterskan Mari Larsson läste om Anne Frank när hon var tolv år. Idag, vid 40 års ålder, har hon en stor samling böcker och annat material om Frank, och får betraktas som expert inom sitt område. Hennes skildring av Franks liv är oerhört detaljerad, ända in till de sista timmarna innan hon dog av undernäring och fläcktyfus i Bergen-Belsen. Det är en otäck och berörande läsning. Larsson har också läst intervjuer med människor som hjälpte familjen Frank och som levde med henne i koncentrationslägret ända till slutet. Anne Frank var en glad och frågvis flicka, nyfiken på allt och oerhört pratglad, duktig på att skriva och med stor portion humor. Hennes dagböcker, och även några noveller som togs tillvara av hennes vänner sedan hon arresterats, kommer att läsas, förfära och inspirera också i framtiden. Detta är den första utförliga biografin om henne på svenska, och den är illustrerad.

6. Flera boktips (2021-11-26): Förortspoesi, klassiker, talande djur, dystopier, ålagillen.

Franz Kafka: En svältkonstnär (2021) Översättning och introduktion: Hans Blomqvist, Erik Ågren

Tidigare trodde man att nästan hela Franz Kafkas författarskap publicerades efter hans död i tbc 1924. Men senare forskning har visat att Kafka tidigt hade litterära ambitioner, och att han publicerade både berättelser och noveller i bokform och i tidningar i Prag och Wien. Två romaner (Slottet och Amerika) lämnades ofullbordade; Kafka ägnade nätterna åt att skriva, medan han på dagarna arbetade som jurist på Arbetarnas försäkringskassa i Prag. En liten judisk tysktalande man i den tjeckiska huvudstaden med ”världens sämsta självförtroende”. (Till en redaktör ska han ha skrivit angående sin text: ”Låt det som är dåligt förbli så, annars blir det bara ännu sämre”.) Idag är han en av 1900-talets mest uppmärksammade och analyserade författare.

Här ingår hela hans författarskap som publicerades innan han dog, bl.a. tre små novellsamlingar, och flera av berättelserna publiceras för första gången på svenska. Här återfinns bl.a. de berömda novellerna Förvandlingen, En läkare på landet, den surrealistiska I straffkolonin, berättelsen om musen Josefine, apan som håller Föredrag hållet för en akademi, samt en rad mycket korta berättelser om allt mellan himmel och jord. De spänner från en sorts reflekterande flanörpoesi i stil med Hjalmar Söderberg i Sverige, och till de surrealistiska senare berättelserna av drömkaraktär. Ingår i förlaget Bakhålls serie med Kafkas samlade verk.

Hiro Arikawa: En katts resedagbok (2015)

Längre berättelser (ej bilderböcker) om talande djur var populära i min barndom, alltifrån Pelle Svanslös, Tuff och tuss på vift, Det susar i säven, vildmarksberättelser om björnar, rävar och vargar i Jack Londons anda, som Skriet från vildmarken eller Djungelboken; och fram till new age-böcker som Jonathan Livingstone Seagull och kaninerna i Watership Down, eller en vuxenbok som Orwells Djurfarmen.

Hiro Arikawa är japansk författare, född 1972. Här berättar hon ur katten Nanas (som är en hankatt trots namnet) perspektiv om en resa han gör med sin ägare Satoru för att träffa några av dennes gamla vänner från förr. Den ömsinta och humoristiska berättelsen ger mig klara vibrationer av den mer berömde Haruki Murakami. Kan nog läsas redan i högstadiet, ganska stor text med spatiös typografi. Slutet är en total överraskning och boken kan absolut rekommenderas.

Frida Åslund: Folke och Frida; Fridas nya värld (2008, pocket 2012)

En bok som jag som vuxit upp i Umeå naturligtvis måste läsa. En kapitelbok för barn, men frågan är om den lite ålderdomliga stilen tilltalar dagens barn? Jag hade i alla fall nöje av att läsa den som vuxen. Frida Åslund (1879-1937) växte upp i Umeå, och vid sidan av sitt arbete som lärarinna i Horndal i Dalarna så hann hon skriva 17 böcker för barn och ungdomar, och 200 noveller, oftast publicerade i tidningar. Det är vad förordsförfattaren Lena Kjersén Edman kallar ”busungeböcker”, något som Astrid Lindgren skulle utveckla till mästerskap i sina böcker om t.ex. Emil, men som hade många föregångare i Sverige och andra länder. Redan i början av 1900-talet började man i Tyskland och England skriva direkt för barn i bokform, och snart också i Sverige. Frida och hennes ”parhäst” Folke är grannar i centrala Umeå, och umgås så gott som dagligen. De rymmer med båten till Stockholm, leker att de är Hans och Greta tills de möter en ”riktig” häxa, och besöker en ökänd tjuvs tillhåll utanför staden. Frida är uppslagsrik och frågvis, har ett gott hjärta, men kanske inte alltid det rätta omdömet. Men vem har det när man bara är sex-sju år? I tre böcker om Frida som publicerades 1925-1932, får vi följa huvudpersonen till hon är 15. Den mest dramatiska skildringen i den första boken är branden 1888, när hela den lilla trästaden brann ner. Det som återstod efter branden är ett slags krigsdrabbat Syrien fast på våra breddgrader – en stadsbild där bara järnspisar och murade skorstenar finns kvar. Däremot, till skillnad från i våra dagars Syrien, omkom inte en enda människa; branden hände två blåsiga dagar efter midsommarafton, så det var förhållandevis varmt i Umeå, även nattetid, och i princip midnattssol dygnet runt. Den senare boken utspelas på en gård utanför Umeå och handlar bl.a. om Fridas år i skolan och första kärlek. För våra kunskaper om Norrland på 1800-talet är det här viktiga böcker att ta till sig, med stort underhållningsvärde. Boken är redigerad och trevligt illustrerad av Jenny Berggren, som också moderniserat språket, och det hela kompletteras av både fotografier och historiska uppgifter om Umeå på 1800-talet.

Marco Missiroli. Privata oanständigheter (2015); Michel Houellebecq: Serotonin (2019)

Efter så många kvinnliga författare kände jag för att ge mitt eget kön en chans. Italienaren Missirolis bok har hyllats utomlands och fått priser, men jag fann den ganska ytlig. Den unge Libero Marsell föds i Milano, växer upp i Paris, dit modern begett sig med sin älskare, och återvänder sedermera till Milano, som han kärleksfullt beskriver. Den 15-årige Libero upptäcker kärlek och åtrån, både till modern och till den vackra bibliotekarien Marie. Han inleder ett förhållande med den svarta fransyskan Lunette. Det är snarast en frispråkig ungdomsbok i Salingers efterföljd, kryddat med beskrivningar av sex, god mat, och med en oändlig name-dropping av lästa böcker och sedda filmer. Men den saknar fördjupningar och blir en sorts litterär självbiografi som skyndar fram som ett ånglok utan att sakta in vid någon särskild station på vägen.

Efter att ha läst mycket om den ”oanständige” Houllebecq så gav jag mig på hans senaste roman. Han har beskrivits som sexist, rasist, främlingsfientlig, en författare som älskar fula ord och som hederligt folk bör undvika. Jag fann honom i Serotonin ganska beskedlig. Den handlar om den 46-årige Florent som verkar, liksom författaren, ganska trött och blasé på livet. Han lämnar ett välbetalt jobb inom EU för att fly till franska landsbygden, där han en gång var lycklig tillsammans med sin ex-fru. Han börjar ”stalka” henne, i det uttryckliga syftet att mörda henne. Han lever på alkohol och anti-depressiv medicin. Här uttrycker H. en bitande civilisationskritik mot det franska moderna EU-samhället, på ett förvånansvärt vackert språk, ända till det tragiska slutet. Läs själva, jag blev faktiskt positivt överraskad.

Stina Jackson: Silvervägen (2018) Ödesmark (2020)

Stina Jackson (f.1983) är uppvuxen i Skellefteå men idag bosatt och gift i USA. Hon är den nya stjärnan på deckar-himlen, Silvervägen valdes 2018 till Årets bästa kriminalroman. Hennes författarskap, tillsammans med Karin Smirnoffs, har gett upphov till termen Norrland Noir. Och det är ingen rolig bild hon ger av Norrlands inland. Öde gårdar, mörker, få poliser, allehanda perversiteter, olyckliga bortglömda människor. Allt fångat på pricken. Det här är böcker man inte lägger ifrån sig när man väl börjat läsa. Med andan i halsen tänker man samtidigt i sin oskuld: att verkligheten ju ändå alltid överträffar dikten? För så bra skriver hon, att det är svårt att uttyda vad som är vad?

Patrik Svensson: Ålevangeliet (2019)

Patrik Svensson, journalist från Skåne, vet allt om ålar. Och det vill inte säga lite, för ålen är en urgammal fisk, legendomsusad, mystisk, en varelse som diskuterats av vetenskapen sedan hundratals år och som påstås kunna bli etthundra år. Förr mycket vanlig i svenska vatten, idag närmast utrotad. Ålevangeliet är en sorts hybrid, både en skönlitterär och en fackbok, vid sidan om berättelsen om Patriks far, asfaltläggaren som på sin fritid fiskade ål i den närliggande sjön i Skåne tillsammans med sonen Patrik. Det är en ömsint berättelse, som skickligt kombinerar fakta och fiktion med författarens kunniga filosoferande kring ålens dunkla härkomst, dess märkliga fortplantning i Sargassohavet som aldrig filmats, dess utveckling och framtid. En bok väl värd Augustpriset 2019.

Jesper Högström: ”Jag vill skriva sant”: Tora Dahl och poeterna på Parkvägen (2021)

Författarinnan Tora Dahls dagböcker 1939-1944 tyckte hon själv var så känsliga att de inte släpptes fria förrän 1994. Jesper Högström bygger sin högintressanta bok på dagböckerna, som beskriver den ”litterära salong” som hölls hos Tora och maken Knut Jaensson, och där författare som Gunnar Ekelöf, Artur Lundkvist, Erik Lindegren, Jan Fridegård och Eyvind Johnson var flitiga besökare. Ekelöf, som redan hade börjat bli starkt alkoholiserad, bodde perioder ”inneboende” i villan på Parkvägen på Lidingö. Tora Dahl var tjugo år äldre än Ekelöf och Lindegren, vilket inte hindrade att hon hade förhållanden med båda två (något som avslöjades först i dagböckerna). Boken är ett viktigt bidrag till kunskapen om den litterära ”parnassen” på 1930-talet, inte minst om de många arbetarförfattare som nu debuterar. Tora Dahl ser sig själv lite som en lärarinna (vilket hon arbetade som innan hon gifte sig med Knut) och salongens ”moralist”, och hennes syn på de yngre författarna, där ”fri kärlek” var på modet, är stundtals bitsk. Tora Dahl slog igenom sent som författare, först med den självbiografiska sviten om sitt alias Gunborg, som börjar med Fosterbarn 1954. Efter Knut Jaenssons död skulle hon skriva ett antal mer eller mindre självbiografiska böcker. Hon dog 1982, 95 år gammal.

Asta Olivia Nordenhof: Pengar på fickan (2021)

Den danska författaren, född 1988, är både poet och prosaist, vilket märks i boken. Den är nr ett i en serie som ska ha som gemensamt tema katastrofen med fartyget Scandinavian Star, som var på väg med passagerare mellan Oslo och Fredrikshamn 1990, när en (anlagd) brand uppstod på båten utanför Lysekil. 159 personer omkom och en utredning fastslog senare att ett försäkringsbedrägeri av ägarna låg bakom katastrofen. I boken kommer författaren för att hyra rum på en gård på Fyn, där paret Kurt och Maggie bor. I korta tillbakablickar får vi bekanta oss med det omaka paret: Kurt som är barnhemsbarn, driver ett åkeri, och bär på aggressioner som en tryckkokare som hotar att explodera. Maggie som bär på ett eget öde, tidigt blev våldtagen och periodvis varit prostituerad. Mot slutet av boken förstår vi att de kommer att ha något att göra med Scandinavian Stars förlisning. Nordenhof har ett suveränt grepp om språket, lakoniskt, eftertänksamt, poetiskt. Hon har fått flera priser i Danmark, och 2020 Per Olov Enquists pris. Översättning av Johanne Lykke Holm.

Sidonie-Gabrielle Colette: Claudine i skolan (1961)

Genom filmen om Colette, med Keira Knightly i huvudrollen, fick jag upp ögonen för denna tidiga feminist. Hennes första bok, som hon skrev som 25-åring, kom på franska 1900 och väckte skandal för sin frispråkighet. Som författare stod då hennes make journalisten ”Willy” (Henri Gauthier-Villard). Boken är skriven med ett härligt språk fyllt av fyndiga ironier och behandlar Claudines (Colettes) år i den katolska skolan i Montigny. Redan här ser man en författare i vardande.

Colette fortsatte göra skandal, uppträdde på vaudeville-scenen så gott som naken med en sorts pantomim-dans, hade flera lesbiska förhållanden, och fortsatte skriva böcker som sålde som smör. För den franska ”kvinnosaken”, för rätten att tala om kvinnors rätt till lust och erotik, gjorde Colette en enorm insats, och när hon dog 1954 förärades hon en statsbegravning. Hennes tidiga ”skandaler” var då bortglömda. Men något nobelpris förärades hon förstås inte, därtill var hon alltför populär.

Boken, en tidig ”flickbok” med ganska avancerat språk, återfann jag djupt nere i magasinet på Stockholms stadsbibliotek.

Johan Rundberg: Nattkorpen, Tjuvdrottningen, Dödsängeln (2021)

Rundberg (f. 1973) har skrivit ett tjugotal barn- och ungdomsböcker. Trilogin om barnhemsbarnet Mika och polismannen Valdemar Hoff är nog hans stora genombrott, Nattkorpen fick 2021 August- priset, och pris som årets barndeckare. En viss påverkan från Niklas Natt och Dags trilogi 1793-1795 kan man ana, fast händelserna utspelas här i slutet av 1800-talet. Mika och Hoff löser knepiga deckargåtor i ett vintrigt Stockholm präglat av fattigdom och misär. Mika tillhör de äldre barnen på Allmänna Barnhuset, där de mest lyckligt lottade av stadens många gatubarn fick ett härbärge. Rundberg fångar en stämning med sitt koncentrerade språk och med sinne för det historiska, som säkert kan få unga läsare att fördjupa sig i historieämnet i skolan. Bra gjort! Bokens omslag är fantasieggande.

Boktipsare: Mats Myrstener

Boktips 7: klassiker, lärda kvinnor, hundar, lite om invandrare och östeuropeiska judar, samt en och annan konstnär.

Toni Morrison: Älskade (1988)

Toni Morrison (1931-2019) var en svart amerikansk författare, litteraturprofessor och förlagsredaktör, som fick nobelpriset 1993. Vi bestämde oss i bokcirkeln att läsa hennes mest kända roman Älskade (Beloved), på engelska 1987, i fin översättning av Kerstin Hallén. Det är en komplex roman som hoppar mellan åren 1855 när huvudpersonen Sethe rymmer från en slavplantage i Kentucky med sina barn, och 1873, när Sethe flyttat in i ett hus i Cincinatti som är förhäxat av ett spökande barn. Det här är ett mästarprov där slaveriets hela grymhet lyfts fram, men skrivet på ett oerhört levande språk, där man kan höra de fortfarande plågade rösterna från slaveriets Sydstater, ungefär som i André Brinks En kedja av röster. Men här finns också avancerad inre monolog, inspirerad av Joyce och Faulkner, inslag av magisk realism av sydamerikanskt slag, och avsnitt med lyrik eller nästan bara dialog, som i en teaterpjäs. Inte helt lätt att ”dekonstruera”, men ett stort läsäventyr när man mödosamt gjort det. Som en läsare skriver: ”Slöjorna lyfts en efter en och till sist når läsaren ett slags insikt i sammanhangen.”

Anders Bergman: Laura Cereta och den lärda kvinnans uppkomst (2021)

Att veta, att vara ”lärd”, är att veta att man egentligen ingenting vet. Eller i alla fall inte särskilt mycket. Men när uppstod vårt moderna ”vetande”? Idéhistorikern Anders Bergman menar som många andra att det var under renässansen i Italien. Bankväsendet uppstår, världen upptäcks och konstateras inte vara platt utan rund. Konst, litteratur och vetenskap blomstrar. Inom idéhistorien uppstår den s.k. humanismen. Den sätter människan i centrum, inte Gud. Den mest berömde representanten var den prästvigde Erasmus av Rotterdam, en annan författaren Petrarca, en annan italienaren Pico dela Mirandola som skrev den betydelsefulla skriften ”Om människans värdighet”. Men Anders Bergman vill peka på att det också fanns ”lärda kvinnor”. En av dessa var den 18-åriga Laura Cereta i Brescia, som 1489 tog sig för att publicera en liten volym med korrespondens med andra lära humanister. Det gjorde henne berömd, men hon fick också många fiender, av båda könen. Hon hade också några kvinnliga efterföljare. Och Bergman konstaterar att ”redan mot slutet av 1400-talet var den lärda kvinnan som typ etablerad i Italien”.

Men under de kommande tio åren vet ingen vad Laura Cereta företar sig. Tog hon över faderns firma efter hans död? Gifte hon sig, eller gick i kloster? Fick hon en tjänst som lärare i filosofi? Det enda vi vet är att hon dog, bara 28 år gammal, 1499. I Bergmans biografi lyfts hon fram, efter att ha varit bortglömd i mer än 500 år! 

Pilar Quintana: Tiken (2021) 

Den colombianska författaren debuterade som 31-åring 2003. Tiken är hennes mest kända lilla roman, från 2017, som på bara 100 sidor berättar om Damaris, en medelålders kvinna som bor på ett berg vid havet nära den av knarkkarteller infekterade staden Cali (översättning Annakarin Thorburn). Damaris är barnlös, maken är fiskare, och hon städar ett stort sommarhus som ägarna aldrig besöker. Hennes liv förändras dramatiskt när hon tar hand om en hundvalp, en tik som vägrar att domesticeras. Hunden blir en ersättning för de barn hon aldrig fått, men den har ett eget liv som individ, Damaris aldrig kan förstå. Boken slutar tragiskt, men är en fin liten historia med mycket känsla som får mig att tänka på pregnanta kortromaner som Den gamle och havet, eller Pärlan. Högst läsvärd.

Abdulrazak Gurnah: Paradiset (2021)

Paradiset i nobelpristagaren Gurnahs roman är en liten muromgärdad trädgård i den lilla afrikanska hamnstad där huvudpersonen Yusuf hamnar. Tiden är strax före första världskriget, men skulle kunna vara när som helst, den är snarast ”tidlös”. Yusuf ägs av en arabisk affärsman, författaren kommer från Zanzibar som före 1918 var del av det tyska östafrika till vilket även Tanzania hörde. Yusufs far står i skuld till handelsmannen ”farbror Aziz”, och denne har därför tagit sonen i ”pant”, och Yusuf får arbeta av skulden på obestämbar tid. Araberna på Östafrikas kust hade då ägnat sig åt slaveri i flera hundra år.

Det är en händelserik historia på ett levande och rikt språk, en sedelärande berättelse som tagen ur Tusen och en natt. Centralt i berättelsen är begreppet ”frihet”. Som Yusuf berättar för sin väninna Amina, som befinner sig i samma situation som han: ”Om det här är helvetet, så måste du ge dig av. Och låt mig följa med. De har fostrat oss till att bli försagda och lydiga fast de utnyttjar oss. Ge dig av och låt mig följa med.” De ska bege sig bort från ”paradiset”, den muromgärdade trädgården, till någon plats där de själva ska ”bygga en egen trädgård, större och mer fulländad än så”. Om att växa upp, och någonstans skapa sig sin egen ”frihet”, handlar den här innehållsrika romanen.

Bruno Schulz: Sanatoriet Timglaset; Kanelbutikerna (1973, 1987)

Den lilla staden Drohobycz ligger (när böckerna utspelas) i östra Polen, på gränsen till Ukraina. Före 1914 låg den i utkanten av det väldiga Österrike-Ungern, i polska Galizien. 1918-1939 låg den i Polen, därefter i Sovjetunionen, och numera i Ukraina. Författaren och konstnären Bruno Schulz tillhörde den judiska minoriteten i staden och var en av miljoner judar i Östeuropa som dödades av nazisterna under andra världskriget. De två böcker av honom som översatts till svenska är novellartade självbiografiska berättelser, genialt illustrerade av författaren själv. Språket är surrealistiskt och kretsar i täta drömbilder kring faderns klädbutik i Drohobycz, fylld av märkliga människor och föremål, den polska skolan i staden, sommarens varma nätter, och lungsanatoriet ”Timglaset” där fadern låg sina sista år i livet. Det är både mycket romantiskt och fyllt av starka känslor, och av den typ av judisk surrealism som kan ses i Chagalls drömmålningar med flygande människor och djur, eller som i musikalen ”Spelman på taket”. Schulz har kallats en ”Kafka från provinsen i den judiska diasporan”, som idag är närmast utrotad i Östeuropa. Mycket fascinerande och originellt, på ett medryckande, men inte alltid lättbegripligt språk.

Agnar Mykle: Sången om den röda rubinen (2016)

Den här romanen väckte stor uppståndelse i Norge när den utkom 1956. De utförliga erotiska scenerna gjorde att boken drogs inför rätta, friades, och att förlaget ändå under en lång period tvingades ta bort boken från marknaden. En liknande uppståndelse drabbade Finland 1964, när Hannu Salamas roman Midsommardansen utkom. I Sverige kan vi under 1900-talet bara jämföra dem med Agnes von Krusenstiernas böcker om Fröknarna von Pahlen.

Därför var det med intresse jag närmade mig den omtalade boken. Skulle den hålla vad den lovade? Delvis – ja. ”Denna bok ska läsas två gånger. Den har ett budskap – också.” som det står i bokens inledning. Poeten Eva Ström menar i förordet att den röda rubinen, ”är en bild, en graal, där kärleken intar främsta platsen för huvudpersonens sammantagna längtan”. Han heter Ask Burlefot och flyttar efter gymnasiet 1939 till Bergen för att studera på Handelshögskolan. Bakom sig har han redan två förhållanden med äldre kvinnor, som båda lett till graviditet. Han är en idealist och erotoman, han söker en gemenskap hos stadens socialister, samtidigt som han belägrar kvinna efter kvinna i ett ständigt sökande efter självbekräftelse. Till slut träffar han partikamraten Embla, som åtminstone i början verkar motsvara hans högt ställda ideal.

Mykles bok andas föregångare som Hamsun, Lawrence, Joyce, eller Henry Miller. Den är kritisk till religionen i Norge – för Ask är kärleken den enda religionen. På ett sätt är han före sin tid, hans erotiska skildringar är känsliga och välskrivna, även för dagens läsare. Boken är fylld av humor, min största invändning är att den är för lång, alltför omständlig, och borde ha kortats och koncentrerats. Men fortfarande väcker den intresse som en av de stora kärleksskildringarna i nordisk litteratur.

Yvonne De Geer: Aldrig en av oss (2017), Är det nåt särskilt med dig? (2022)

87-åriga Yvonne De Geer debuterade 2017, och hennes historia är minst sagt spännande. Hon hette egentligen Ejvor Jonsson och var barnhemsbarn från Lidingö, född av en ogift barnflicka på ön. Hon adopterades av baronen Jakob De Geer och hans hustru Ingrid, och fick namnet Yvonne, till minne av en död släkting inom ätten. Men hon fick redan från början noga inpräntat i sig att hon ”aldrig var en av oss”! I en intervju i Femina Nr 5/2022 påminns jag om boken som jag läste för några år sedan med stort nöje. Den kavata Ejvor/Yvonne klarar sig nämligen galant som en modern Little Orphan Annie i den slottsliknande överklassmiljön med alla dess dråpliga och skrattretande vanor och ritual och originella personligheter. Stor hjälp vid skrivandet hade hon av sin pappa antinazistens många dagböcker. Jag läser att nu (2022) slutför De Geer som 92-åring en ny bok, som behandlar hennes tid som journalist på Expressen på 1950- och 1960-talet, den tumultartade tid som skulle leda fram till att de kvinnliga journalisterna på Aftonbladet skriver sitt feministiska ”manifest”, som utkom 1978, som Åsa Moberg skriver om i biografin Livet. Yvonne De Geer skriver i den senare boken om tiden som Expressens första kvinnliga journalist, hennes besvärliga relationer till familjen och till olika män innan hon träffar en amerikansk skribent på Dagens Industri och flyttar till Spanien. Nu (2022) har hennes andra bok utkommit, också den ett stycke kvinnohistoria av stort värde. Av en skribent som fyllt 92! Här inser man utan tvekan att ålder egentligen bara är något relativt.

Ami Bergöö: Carl Larsson, Wilhelmina och barnen (2022)

Jag sticker emellan med en fackbok av stort intresse. Konstnären Carl Larsson känner de flesta igen. I Sundborn i Dalarna skapade han tillsammans med hustrun Karin sitt idealhem: ljust och luftigt, i strid med tidens konventioner sparsamt möblerat; ett rymligt barnvänligt hem med möbler av furu och trasmattor på golvet. Helt i linje med vad tidens stora influencer, Ellen Key, predikade. Men Carl Larsson hade också ett liv före Karin. Som ung och fattig konstnärselev träffade han en 13 år äldre konstnärselev, Wilhelmina Holmgren, med vilken han fick två barn. Detta var något som Larssons biografer undvek att tala om. Det var ett s.k. ”Stockholmsäktenskap”, de var ogifta och levde under små och knappa omständigheter. För kvinnorna var det ett sätt att komma bort från familjens kontroll: 1865-70 gick över 3 000 flickor och kvinnor på Slöjdskolan, som var en förberedande utbildning för kvinnliga konstnärer. Några, som Julia Beck och Karin Arosenius, Jenny Nyström och Karin Bergöö, kunde gå vidare till utbildningen på Konstakademien, som då också öppnats för kvinnor.

Carl Larsson hemlighöll själv inte sitt tidiga förhållande med Wilhelmina. Han hävdade i självbiografin Jag att utan henne hade han ”förmodligen gått under”. Han målade henne också i flera kända porträtt. 1877 föds deras andra barn, varvid Wilhelmina avlider i barnsängsfeber. Carl var nedbruten och sov, enligt egen utsago, flera nätter på hennes grav på Klara kyrkogård. Parets första dotter dog strax därefter hos en fosterfamilj, och Carl Larsson reste förkrossad till Paris för att studera vidare. När Jag utkom 1919 diskuterades om hans tidiga relationer skulle publiceras, och hustrun Karin skriver då att det ”pinar henne oändligt att ur boken utesluta talet om de kvinnor som skänkt dig sitt lif och sin kärlek./… / Utan dessa mina systrar hade du ej blifvit den du var.” Ami Bergöö är barnbarnsbarn till Carl och Karin Larsson, och boken är rikt och vackert illustrerad.

Malin Lindroth: Nuckan (2018) / Aase Berg: Haggan (2019)

Två böcker som har en del gemensamt, men annars är väldigt olika. Malin Lindroth känner sig som den ogifta, oälskade, ”oknullade” ”nuckan”, men försöker se genom sin bitterhet – och sätta ord på ”nyckeln till en tystnad som jag väntat alltför länge på att låsa upp”. Aase Bergs bok handlar på ytan om Thelma och Victor; i besvikelsen över att ha blivit dumpad av den senare skriver Thelma en feministisk stridsskrift, som inte står Valerie Solanas långt efter. Hon har blivit ett rasande fruntimmer – en Hagga. ”Nuckan” är en kort och pregnant text, om ”en nucka som kliver ur skammens garderob, odlar sin position och äger sin historia”. En kvinnotyp som man tidigare skrämde flickor med, som en häxa, hora eller en megära (”bitch”). På det sättet ger Lindroth röst åt alla de som valts bort, aldrig träffat ”den rätte/a”, som skäms för sitt utseende, eller som drunknar i bitterhet. Det är både sorgligt, ibland humoristiskt, och hela tiden tänkvärt.

Aase Berg angriper problemet från ett annat perspektiv – och blir förbannad! Männen är ynkliga ”kanske-män” som aldrig kan bestämma sig, de är ofta redan gifta, självbespeglare och navelskådare som helst inte vill lämna det trygga äktenskapet för en osäker framtid med en älskarinna. Hon kallar det att ha levat i ”under-ordning i kärlek”. Det blir en hatskrift från den som blivit försmådd, och som utmynnar i en sorts SCUM-manifest, i korta essäistiska kapitel. Men den bitvis hurtfriska texten, där det egna jaget (till skillnad från hos Lindroth) ofta överskattas och glorifieras, roar mig inte riktigt, och överdrifterna faller ibland platt till marken. Aase Berg är i grunden poet, men hennes (o)rättfärdiga kamp mot det andra könet blir här mest tröttsam.

Boktips 8: Klassiker, afrikansk litteratur, datingäventyr i Skåne, äldrevården, gerillaliv i El Salvador, samt lite mer om bdsm.

Giovanni Bocaccio: Decamerone (2007)

En klassiker i ordets rätta bemärkelse! Bocaccio (1313-1375) arbetade först som ung vid faderns bank i Neapel, och studerade sedan juridik. Han inledde snart sitt författarskap på latin och italienska, ”folkspråket” som den store kollegan Dante introducerat i litteraturen. I Florens upplevde han den stora pesten 1348 då tre fjärdedelar av en befolkning på 100 000 avled. Det är också bakgrunden till ”de hundra berättelsernas bok” Decamerone, där tio unga adelspersoner, varav tre män, flyr till ett gods utanför Florens och där fördriver tiden med att berätta historier, som tillslut blir 100 jämnt. Boken blev mycket populär och reviderades av författaren flera gånger. Manuskriptet förvaras på Stadsbiblioteket i Berlin.

Översättningen från 2007 är av läkaren och Italienkännaren Paul Enoksson. Det är fascinerande att kunna läsa en text från 1300-talet med ett så pass ”modernt” språk, i Enokssons lediga översättning, med lärda kommentarer bifogade. De 100 berättelserna handlar ofta om kärlek, bedragna män, förslagna skojare, och munkar och nunnor som bedriver ”otukt”. Ursprunget är ofta historier Bocaccio hört berättas av andra. Den sedelärande berättelsen är vanlig, men här ofta med en komisk ”twist” i slutet, som ställer allt på huvudet. De kan läsas som ”exempel” på ödets hjul, en vanlig symbol under medeltiden, där hög som låg drabbas av hjulets uppgång och fall, men också som varnande exempel på list, uppfinningsrikedom och lastbart beteende, som ofta får sitt straff i slutet av berättelsen. Kyrkan och affärslivet (och förstås gemene man) utsätts för både kritik och löje, och kärlek och erotik spelar en stor roll. Bocaccio vänder sig i förordet särskilt till ”bildade kvinnor” (som presumtiva läsare) som i novellerna framstår både som djärva, förslagna, rättrådiga och ädla (dygder som tiden uppmuntrade). Denna utgåva är försedd med illustrationer från den venetianska upplagan 1492.

Maria Maunsbach: Lucky Lada och jag (2022) / Amanda Romare: Halva Malmö består av killar som dumpat mig (2021)

Jag har tidigare skrivit om Maunsbachs debut Bara ha roligt. Liksom fortsättningen Hit men inte längre, handlar den om unga kvinnor, relationer, sex och erotik. Men i sin tredje roman vidgar Maunsbach perspektivet. Här skriver hon om huvudpersonen Frejas uppväxt i Höör, och inte minst om hennes längtan till nöjespalatset Lucky Lada, där ungdom och äldre samlas för dans, sprit, kontakter och sällskap: ”Den som inte varit flicka i Höör kan inte förstå hur mycket Freja längtar till Lucky Lada”. Frejas kamrater Maja, Gabban, Julia och thailändska Sirintar spelar en stor roll i boken, liksom Frejas snälla och slagfärdiga mamma (och ibland den alkoholiserade, frånskilda och bohemiska pappan). Maunsbach släpper loss berättandet, i glatt sällskap med idolen Fritiof Nilsson Piraten. Men boken hade kunnat bantas betydligt, den blir lite för pratsam och kör ibland för mycket på tomgång. Men i författarskapet är den ett steg framåt! Och läsaren bör inte vara pryd.

Det gäller i högsta grad också Romares bok, hennes debut, som utspelas i Malmö, liksom Maunsbachs första böcker, och Sofia Rönnow Pessahs Männen i mitt liv. Kommer då att tänka på den första ”tinder-romanen” jag läste, kanske den bästa också: Isabelle Ståhls Just nu är jag här (2017, se tidigare). Fem år senare är ämnet lika aktuellt! Den 32-åriga Amanda i romanen dejtar och dejtar, utan att lyckas hitta den rätte. Med kompisarna Jabba, Lilleman, Ronja, och systern Adina bildar de ”Dr Pepper”, en malmöitisk motsvarighet till TV-såpan-gänget i ”Sex and the city”. Romare skriver hurtfriskt och galghumoristiskt om sina många misslyckade dejt-försök, och med ålderspaniken hela tiden lurande om hörnet. Flitigt användande sig av engelska datingtermer. Åter slås jag av 30-åriga tjejer som verkar leva och resonera som om de fortfarande gick i gymnasiet? Man önskar verkligen att Amanda ska träffa den rätte, men också här känns boken lite för lång, den hade behövt redigeras mer. Den är skriven i dagboksform, med ett språk som ibland närmar sig en slängig ungdomsbok. Men det är flyhänt och välskrivet. Kan nog läsas i gymnasiet, tjejerna i romanen hade som sagt lika bra kunnat vara gymnasister. Sexet är detaljerat och ytterst frispråkigt.

Sara Beischer: Jag ska egentligen inte prata om det här (2018)

 2012 kom Sara Beischers dokumentärroman Jag ska egentligen inte jobba här (Ordfront) som byggde på tio års arbete inom äldrevården. Boken slog ner som en bomb och blev starten på ett medialt granskande av den privatiserade äldrevården, där den ena skandalen efter den andra avslöjades, också inom den som fortfarande var kommunal. Sex år senare kom uppföljaren med ovannämnda titel, där Beischer med både humor och ironi beskriver vad som hände huvudpersonen Moa efter debutboken. Hon drabbades av arbetsgivarens och arbetskamraternas utfrysning, och började leva som författare på heltid. Hon beskriver humoristiskt och välskrivet hur hon efter avslöjandena i boken bjuds in till radio, TV, till föreningar, som föredragshållare i debattprogram och ”expert” i faktadokumentärer. Ständigt lika förvånad över sin plötsliga roll som ”expert”? Hon börjar turnera på landets alla bibliotek, hamnar på bokmässan i Göteborg, får skriva som kolumnist i fackförbundspressen, och får hålla i debattprogram på Äldreomsorgsmässan i Jönköping och Politikerveckan i Almedalen. Allt medan mycket lite ändras inom den äldrevård hon beskrev 2012. Det är både underhållande och upprörande och tänkvärt.

Tsitsi Dangarembga: Rotlös (2022)

Alla böcker har en historia. Rotlös utkom första gången på ett litet brittiskt förlag 1988. Bokförlaget Trevi, som utgav många kvinnliga författare, lät Irja Carlsson översätta den till svenska 1990, och nu ger förlaget Tranan, som specialiserat sig på bl.a. afrikanska författare, ut den på nytt. Författaren föddes 1959 i en by utanför Umtali, som då var Rhodesias tredje största stad, idag i Zimbabwe. Boken utspelas 1968, när huvudpersonen Tambudzai får börja på byns missionsskola, vilket ger henne en möjlighet till högre studier, något som då var i stort sett omöjligt för en svart flicka i Rhodesia. Den har kallats en ”kolonial klassiker”, men främst är den feministisk: den ”könsmaktsordning” som utmärker det svarta Rhodesia är samma som utmärkte nästan alla länder i världen vid den tiden, oavsett hudfärg och etnicitet. Tambus storebror Nhamo är den som ska få börja missionsskolan, som styrs av deras farbror Baba Mukuru, som fått studera i England. Tambu och hennes mor är dömda att arbeta på åkern och i hemmet med alla småsyskon. Fadern dricker och arbetar så lite som möjligt, liksom hennes storebror Nhamo. Tambu ska med tiden giftas bort så fördelaktigt som möjligt. Men när Nhamo plötsligt dör så öppnas vägen till den högre utbildningen för hans syster Tambu.

Det är ingen rasande antikolonialistisk skrift, tvärtom. Författaren lägger fram sin sak lugnt och pedagogiskt, ”hon avtäcker förtrycket, särskilt mot kvinnorna, lika naturligt som gräset växer” som Chinua Achebe skrivit om boken. Långsamt inser Tambu sin ställning som svart kvinna i raslagarnas Rhodesia, och hon lyckas också övertyga läsaren om dess orättvisor och absurditeter, enbart med sunt resonerande förnuft. En stor läsupplevelse! Enda invändningen: de många orden på det inhemska språket shona kunde ha översatts i en ordlista i slutet av boken.

Claudia Hernández: Röj, fäll, bränn (2022)

El Salvador är ett av de mest korrumperade och kriminella länderna i Centralamerika. Militären har med amerikanskt stöd mördat, torterat och lemlästat många tusentals människor. 1980-1992 (med 70 000 döda) utkämpades ett våldsamt inbördeskrig mellan militärregimen och gerillagruppen Frente Farabundo Martí, som också bildar fond för romanen. Författaren, född 1975, har skrivit två romaner och ett antal noveller, påverkad av den argentinske mästaren Julio Cortázar. I centrum står en kvinna (författarens mor?) som har fem flickor med olika män. Sedan hennes man mördats tar hon sin tillflykt till gerillan i bergen. Döttrarna går i katolsk skola, och en lyckas med ett stipendium ta sig ända till Paris. Den äldsta dottern försvann, förmodligen såld redan som bebis av nunnorna. Det blir en lång monolog, som dock blir lite tröttande, eftersom författaren konsekvent använder tredje-person, både i presens, futurum och imperfekt (”hon tänker”, ”hon skulle…”). Exempel: ”Hon har berättat det många gånger för döttrarna som bor med henne. Så länge de kan minnas. Hur världen kan vara utanför deras hem, även om deras hem ligger i en bosättning som de betraktar som trygg och världen inte längre är som den var. Kriget är slut.” Efter kriget kommer knarkkartellerna, som trafikerar sin dödliga last mellan Colombia och Mexiko, och före detta soldater som njuter av att våldta unga flickor. Som tur är, är modern vapenkunnig och har gömt undan en egen revolver för säkerhets skull. Boken är ett starkt vittnesbörd från ett våldsamt och totalt laglöst land.

Rut Hillarp: Sindhia (2001) / Katja Perat: Masochisten (2021)

Som avslutning lite mer om bdsm-litteratur. Katja Perat är en slovensk författare, som doktorerat i USA, gett ut några diktsamlingar, och en bok essäer med den Trumpska titeln Make America graspable again. Hennes första roman är en stark debut, både språkligt, idémässigt, och till innehållet mycket intressant. Huvudpersonen Nadezda är dotter till den kontroversielle författaren Leopold von Sacher-Masoch, mest känd för den erotiska romanen Venus i päls (1870), varifrån termen masochism härstammar. Men om man väntar sig en roman med sexuellt undergivna män som domineras av kvinnor i päls och piska, så blir man besviken. Perat för en mycket djupare diskussion om den tidens kvinnors (och mäns) försök till frigörelse. Nadezda beger sig till Lviv (tyska: Lemberg) där fadern föddes. Hon redogör för hans politiska radikalism, också vad gällde jämställd-hetsfrågor, som var ovanlig för tiden. Hon är gift med den snälle men tråkige Max, men älskar egentligen den judiske socialisten Jakob. Men liksom Anna Karenina är hon juridiskt bunden till maken, sin allt svartsjukare make Max, och för att inte gå under tvingas hon acceptera hans allt mer diktatoriska styre, på samma sätt som hennes pappa Leopold tvingades in i sin roll som undergiven ”masochist” gentemot sin stränge far, polismästaren i Lviv.

Det är en underhållande och mångsidig roman, där kända Wien-personer som Freud, Gustav och Alma Mahler och konstnärerna Egon Schiele och Gustav Klimt flimrar förbi. Wien år 1900 var en oerhört dynamisk och spännande europeisk metropol, multikulturell och kulturellt högtstående. Översättningen av Ann-Sofie Öman är briljant, det lilla Malmöförlaget Rámus är att gratulera.

Den svenska författaren som gjort stor konst av sin erotiska masochism är Rut Hillarp (1914-2003). Hon var mångsidig som författare, poet, fotograf, filmare, översättare, konstnär. 2011 gav litteratur-vetaren Birgitta Holm (som hade Hillarp som lärare i gymnasiet) ut hennes omfångsrika dagbok, samt en biografi. Hennes mest kända bok är nog Sindhia, som utkom 1954, här i en nyutgåva av det lilla förlaget Podium. Den innehåller utdrag ur dagböcker, brev till olika älskare, och några korta, fina berättelser. Holm kallar henne ”poet och erotiskt geni”, och visst är hon en mystisk paradox, en av få betydande kvinnliga författare i Sverige under det manliga 1940- och 1950-talet. I boken finns många ordvändningar som nog skulle chockera feminister av idag. Hon ”hatar alla män”, för de lämnar henne ständigt, med hennes ord ”förråder mig”. Och hon konstaterar: ”Och alla har ni sett mig som ni själva har velat, inte som jag är.” Vi kvinnor är fria att älska, skriver hon. Men vi har bara ”frihet att älska”, inte ”att bli älskade.” Hon sammanlänkar kärlek och hat med fruktan, ensamhet, ständig väntan, och smärta. Hon skriver om mannen som oåtkomlig ”härskare”, som hon underkastar sig, av närmast gudomligt slag. Samtidigt skriver hon så vackert om den djupaste kärleken till åtminstone en man: den rumänske konstnären som i boken kallas ”Reger”, med vilken hon levde i ett hatkärleks-förhållande med inslag av bdsm, enligt Birgitta Holm. Och det finns få som kan skriva om kärlek med en sensualism som Rut Hillarp, som skriver in sig i en tradition med Edith Södergran, Anaïs Nin, Erica Jong, Suzanne Brøgger, Agnes von Krusenstjerna. Hon beskriver sig själv (med egenartad humor) som en ”drottning som leker slavinna”. Eller med Regers ord: ”Une Reine dans la vie, une Esclave dans le lit”.

Rut Hillarp har verkligen ett janusansikte, som ett mynt med två sidor, där den andra sidan, ”nattsidan”, inte alltid är så politiskt korrekt. När det gäller att skriva autofiktion är hon en föregångare till 2000-talets unga författare. Efter ”Regers” död levde hon i ett långt förhållande med författaren Sivar Arnér, med vilken hon delade en hård uppväxt i sydsvensk frikyrklig miljö. Arnér avled 1997. Sex år senare tog Hillarp sitt liv, 89 år gammal.

Litteraturvetaren Annelie Bränström Öhman skriver i sin avhandling 1998 om ”Kärlekens ödeland. Rut Hillarp och kvinnornas fyrtiotalsmodernism”, där hon betonar hur kvinnliga poeter som Hillarp, Elsa Grave, Maria Wine och Ann Margret Dahlquist-Ljungberg ”sorterades ut” av manliga litteraturhistoriker i senare antologier och översikter. Särskilt med tanke på att Hillarp ju uttryckligt bekänt sig tillhöra modernismen på 1940-talet, starkt påverkad av Erik Lindegrens diktsamling mannen utan väg.

Boktips 9, om samer, frikyrkor, 1930-tal, kvinnomisshandel, lettiska mödrar, rasism, Afrika.

Ann-Helén Laestadius: Stöld (2021)

Författaren är född 1971, och same med rötter i Nedre Soppero i Norrbotten. Hon har tidigare skrivit framför allt böcker för ungdom, och den omfångsrika romanen Stöld är också lättläst och spännande och väl lämpad för ungdom att läsa. Här blottläggs på ett grymt sätt hela den rasism som samer utsätts för i Norrbotten. Alltifrån tjuvskjutning av renar, mobbning i skolan, skvaller och misstänkliggörande i bysamhället, och särbehandling på äldreboendet. Huvudpersonen Elsas renskötande familj råkar under en tioårsperiod ut för lokalbefolkningens översitteri, där framför allt en, väl känd för alla, tjuvjägare skjuter hundratals av familjens renar, utan att polisen engagerar sig nämnvärt. Allt ställs på sin spets när Elsa ställer tjuvskytten till svars, trots att hennes familj helst vill undvika bråk med byns lokalbefolkning. Det hela utvecklas som i filmen Jägarna till allt större motsättningar, där till och med dödshot förekommer. Slutet är så spännande att jag sträckläste en hel natt, utan att kunna lägga boken åt sidan. Välskrivet, spännande, och lärorikt också, för den som inte är insatt i samernas kultur. Samiska ord i boken kunde dock ha översatts.

Jenny Küttim: Sanningsbärarna (2022)

Journalisten Jenny Küttim (släkt från Estland) växte upp inom Jehovas Vittnen i Grums. Hennes bok är en skarp vidräkning med en ”frikyrka” där kvinnorna måste lyda sina män, där de många barnen är rättslösa, och kriminella handlingar, misshandel, pedofili och inte minst ekonomisk korruption, sopas under mattan och hemlighålls. En grupp av lokala s.k. ”äldstebröder”, styrda från kontoret i New York, svarar bara inför Gud, och lägger alla interna problem ”i Jehovas händer”. Vittnena gör inte värnplikt och är förbjudna att ta emot blodtransfusioner vid allvarlig sjukdom. Sedan 2019 får JV statsbidrag av svenska staten som andra ”religiösa samfund”.

Hennes bok bygger på fem års forskande och grävande i rörelsens historia, som börjar i USA i slutet på 1800-talet. Mest allvarligt är de listor på församlingens pedofiler, som noga förtecknats av de s.k. ”äldstebröderna”, och som Küttim fick sig tillsänt av en anonym person inom organisationen. Inget sådant material lämnas annars ut; den inom kyrkan som ev. anmäler förhörs istället noga internt, hustrur övertalas att gå tillbaka till sina män, och barns vittnesmål förringas då det aldrig finns några vittnen som är beredda att träda fram. När en stor pedofilskandal inträffar i Australien, och samtidigt inom katolska kyrkan i USA, börjar JV ändra och manipulera i sina grundstadgar, precis som man gjort när jordens undergång, som man flera gånger profeterat om (senast 1975), aldrig inträffat.

Jenny Küttim lämnade JV vid 12 års ålder, innan dess var hon ett hängivet vittne som med iver angav alla som bröt mot församlingens regler, inklusive hennes nio syskon. Hon blev regelbundet bestraffad och pryglad av sin far, och även antastad sexuellt. Mellan raderna läser jag att fadern både var alkoholist och närmast schizofrent paranoid, och knappast något ”religiöst föredöme”. Hon understryker att faderns kriminella handlingar alltid försvarades av församlingen i Grums, där han en gång varit ”äldstebroder”. Syftet med hennes bok är, som hon skriver, att rädda alla framtida barn inom frikyrkan som kan komma till skada, eftersom de aldrig anmäls av ”äldstebröderna”.

Det är spännande läsning när Jenny jagar efter de s.k. ”peddobreven”, interfolierat med hennes egen hemska uppväxt och framgångsrika karriär som journalist med deltagande i TV:s Uppdrag Gransknings reportage om Palmemordet och mytomanen Thomas Quick. Bara ibland blir det rörigt när hon lite huller om buller intervjuar f.d. vittnen och avhoppade äldstebröder. Men hon skriver bra om en sekt som övertygat svenska staten om att man egentligen är en frikyrka som alla andra. Man kräks av upprördhet över detta faktum.

Katarina Widholm: Räkna hjärtslag (2021)

Katarina Widholm, född 1961, slog igenom med denna skildring av hembiträdet Betty, som 17 år gammal lämnar hemmet i Hudiksvall för att ta tjänst hos doktor Molander och hans hustru på Östermalm i Stockholm. Fängslande och välskrivet beskriver hon Bettys utsatta position med i stort sett dygnet runt-arbete hos doktorsfamiljen, en eftermiddag ledigt varje vecka, sexuella trakasserier och stort ansvar för kök och hushåll. Året är 1937. Snart får hon kontakt med sonen i familjen, den homosexuelle Carl-Johan, och genom dennes studier i Uppsala en universitetslektor, som hon förälskar sig i. Men Martin Fischer, som han heter, är jude och upplever sig som mindre önskvärd i Sverige när tiden närmar sig krigsutbrottet 1939. Betty är en bokslukare, går ofta på stadsbiblioteket, och får snart en förtrogen i den driftiga Viola, som jobbar hos en granne som hembiträde. Tillsammans går de till den nystartade Hembiträdesföreningen, som kräver 8 timmars arbetsdag, högre lön, och drägliga förhållanden för sin yrkeskår.

Boken är lättläst, passar bra att sätta i händerna även på en gymnasist, och naturligtvis på äldre låntagare, och är tidstrogen i detaljer som utedass, hem- och köksinredning, maträtter och tidens omdebatterade frågor. Fyller därmed funktionen både som ”nytta och nöje”, och är perfekt semesterläsning. Om den sympatiska Bettys vidare öden kan man läsa i fortsättningen Värma händer, som kom 2022.

Lina Wolff: Djävulsgreppet (2022)

Wolff, f. 1973, är författare och översättare, främst från spanska. Precis som Maria Maunsbach är hon uppvuxen i Hörby på skånska landsbygden. Redan den trilogi berättelser som hette De polyglotta älskarna uppmärksammades för sin säkra språkbehandling och annorlunda motiv, och den nya romanen gör åtminstone inte mig besviken. Här dras tumskruvarna åt ytterligare ett varv, i en ytterst komplex berättelse om den blyga och försagda 30-åring som kallas ”Minnie Mouse” (ung. Mimmi Pigg) som kommer till Florens för att utbilda sig till tolk. (Wolff har i intervjuer berättat att romanen ligger nära hennes egen verklighet.) Hon träffar och blir förälskad i en italiensk försäljare, Giorgio, som hon kallar ”den renlige”. Vi förstår tidigt att det inte ska gå bra för Minnie, varningsklockorna klämtar som borde de kunna väcka döda, och snart hamnar hon i ett beroendeförhållande med en kolerisk besserwisser-man med en helt annan kvinnosyn än den nordiska, som både kontrollerar och misshandlar henne. Det blir närmast en manual över hur den misshandlade kvinnan resonerar: skuld, skam, ”det är mitt fel att han blir arg”, ”jag borde inte ha sagt så” ”jag förtjänar nog att bli slagen” o s v. Samtidigt kan hon inte låta bli att provocera honom, hon blir svartsjuk på hans andra kvinnliga vänner, på ett sätt som utvecklar sig till en ond cirkel för båda två. Hon isoleras allt mer, jag kommer att tänka både på Carina Rydbergs veritabelt skickliga skräckhistorier, och Jill Essbaums klaustrofobiska roman Hausfrau (”Hemmafru”). När hon dessutom själv börjar bedra ”den renlige” så skruvas tumskruvarna åt ytterligare.

Skräckslagen läser man utan att kunna lägga boken ifrån sig. Wolff skriver suveränt, inte minst utifrån det manliga perspektivet, om hur lätt relationer kantrar och urartar. Hon är expert på att beskriva bisarra, extrema situationer, och osmakliga översittare till män. Redan i debuten Många människor dör som du, märktes hennes suveräna språkbehandling, och dragningen åt skruvade situationer och det lite äckliga. Jag menar att Wolff är en av de mest intressanta författare vi har i Sverige idag. Och hon utvecklas ständigt, från bok till bok.

Nora Ikstena: Modersmjölken (2020)

Den lettiska författaren, född 1969, skriver här en fin liten berättelse om sin mor, som var gynekolog och läkare i ett litet samhälle på landsbygden i Lettland. Samtidigt hade modern, som var född 1945, traumatiska minnen från sin barndom, som hon bedövade med sprit, tabletter och ett maniskt kedjerökande. Ikstena beskriver både de gånger hon som barn fick ta hand om den nedsupna modern, och de vackra tillfällen när de tillsammans med mormor, styvmorfar, och goda vännen och hemhjälpen Jesse kunde njuta av livet. Modern hatar den ockuperande sovjetmakten, men när friheten äntligen kommer 1989, så är modern så nedgången att hon hinner dö innan befrielsen. Ikstena är en av Lettlands mest kända författare med ett tjugotal böcker bakom sig. Och vem vet, kanske har det lilla förlaget Tranan hittat en kommande nobelpristagare? Översättaren Juris Kronbergs har under ett långt liv översatt en rad lettiska författare till svenska, en kulturinsats i sig. (Däribland den kända poeten Vizma Belsevica, som beskriver sitt alter ego Bille i tre mästerliga självbiografiska romaner som kom ut på 1990-talet.)

Nella Larsen: Passera (2022)

Den afroamerikanska författaren Nella Larsen (1891-1964) debuterade på 1920-talet, i en liten grupp som kallades ”Harlemrenässansen”. Passera var hennes andra roman, men när hon 1930 ville ge ut en tredje så svek förläggarna henne, och hon gav upp skrivandet och blev sjuksköterska. Den lilla romanens huvudpersoner Irene och Clare är mulatter, med så ljus hy att de kan ”passera för vita”. Irene bejakar sin svarta identitet, medan Clare försöker dölja den. De träffas på en hotellterass (”endast för vita”) en stekhet dag i Chicago, efter att inte ha setts sedan tiden som skolbarn. Den vackra (och enligt Irene lite väl ”lättfotade) Clare är ivrig att få kontakt, den intellektuella Irene mer avvaktande. En psykologisk roman om det svåra med att leva som svart i USA, lika aktuell då som nu. Vad det gör med ens identitet och självbild i ett land där det vita är norm och lögn och dubbelmoral gängse. Romanen från 1929 publiceras för första gången på svenska i en lite lustig översättning av Klara Lindell, där moderna uttryck blandas med gamla, ibland i en lite märklig kombination. Ett intressant författarskap att få upp ögonen för.

Och så till slut:

Joyce Carol Oates: Lilla himlafågel (2010)

Den ständigt nobelprisnominerade amerikanska författaren är oerhört produktiv, och hennes romaner är sällan under 500 sidor. Men det är få författare som kan som hon skildra den ”vanliga” amerikanen, som bor på landsbygden, som sällan omnämns i massmedias rapportering, och som kämpar en evig kamp för att få vardagen att gå ihop, ekonomiskt, socialt, och på det personliga planet. Här är huvudpersonen den tolvåriga Krista som bor i det lilla samhället Sparta i delstaten New York. Staden drabbas av ett ouppklarat mord när den populära country/bluegrass-sångerskan Zoe misshandlas till döds. Långsamt rullar Oates upp en tragisk historia där Kristas pappa Eddy visar sig vara Zoes gamla älskare, något som drabbar hennes familj hårt, och Zoes verksamhet som deltids-prostituerad avslöjas. Zoes son Aaron, som är halvblodsindian, kommer också att spela en allt större roll i Kristas liv. (Oates känsla för minoriteter och orättvisor är väl känd.) Oates för berättelsen, med snabba tillbakablickar, mot det obevekliga slutet, på sitt mästerliga, men omfångsrika, sätt. Den schabbiga miljön för tankarna till Steven Kings spökhistorier från USA:s östkust, som också är Oates hemtrakter, eller till den skräckinjagande TV-serien Twin peaks. Det är mästerligt skildrat, som vanligt när det gäller Joyce Carol Oates (samtidigt har en intervjufilm med henne, av Stig Björkman, premiär i Sverige i september 2022). Men boken är samtidigt så pass enkel till språk och form, att den kan läsas av även läsvana tonåringar. Hon har fyllt 84 och skrivit över 100 romaner, novellsamlingar, och fakta-böcker, under flera olika namn. Något som förmodligen, liksom hennes stora läsekrets, bidrar till att hon aldrig kommer att få Nobelpriset i litteratur.

Boktips 10: Mer om kärlek och erotik, även i mogen ålder; Schweiz, historiska romaner, invandrare och björnjägare.

Malin Ekman: Allt jag finner i er ska jag finna i mig (2022)

En människa bär inom sig många ansikten, som Tomas Tranströmer skriver i en dikt. Det vi ser i spegeln är bara det allra senaste. Journalisten Malin Ekman (f. 1987) skriver om två barn, syskonen Anna och Alexander, och om deras utsatthet med en utlevande mamma som ständigt är bortrest på jobb, och en styvpappa som de inte tycker om, som retas med dom, kallar Anna för en ”obegåvad liten idiot” och säger att hennes mamma kanske ska dö, som kan bli våldsam och göra ”tusen nålar” på Annas arm tills hon börjar gråta. Här finns också en mormor och en morfar som är barnens stora stöd i en komplicerad tillvaro. Förhållandet mellan bror och syster är tätt. De flyttar ofta, och hinner sällan vänja sig vid en ny skola. Malin Ekman skriver utifrån den tioåriga Annas perspektiv, om hennes tankar, hennes beskyddarinstinkter gentemot mamma och lillebror (”det är vi tre mot världen”), hennes olika lojaliteter och hennes många problem i skolan och hemma. Hon skriver bra, stundtals poetiskt, med barnets förmåga till smärtsamma observationer. Både mamma och en uppfinningsrik men självmordsbenägen mormor dyker ofta upp i hennes inre dialoger. En bra debut, kort sagt.

Kärlek på svenska. Redaktör: Marit Kapla, Staffan Julén (2022)

Först väntade jag mig en rad pornografiska noveller, ungefär som antologierna Kärlek 1-6, som jag girigt läste i min ungdom på 1970-talet. Men alls icke! Här får jag istället en rad korta biografier, där ”kärlek” är huvudtemat. Kärlek som både teori, samliv, och praktik. Det är en rad informanter, från den 87-åriga transvestiten Staffan Beckman, som också kallar sig ”Alice”, och till några 20-åriga ungdomar, som berättar om tinder-dejtande. Däremellan några författarnamn som jag känner igen, Inger Alfvén (79) Maj-Doris Rimpi (77), Helena Granström (36), med flera samer, lesbiska och bögar, sammanlagt 31 stycken. Jag fäster mig t.ex. i Helena Granströms bidrag som talar om ”sårbarhet” och ”beroende” som kan uppstå i vad som liknar en bdsm-relation. ”Sårbarheten som en grundläggande komponent i den mänskliga tillvaron”, och att man för att nå fram till den andra också måste gräva djupt i sig själv.

Marit Kapla fick pris för sin första intervju-bok, Osebol, som utspelas i en by i hennes hembygd i norra Värmland. Hon har redigerat intervjuerna så att de står som poesi, vissa sidor med korta poem, vissa längre. Det blir estetiskt, smakfullt, och spännande att läsa. Kärlek på svenska kommer också ut som film, av Staffan Julén.

Ola Larsmo: Översten (2020)

Ola Larsmo har sedan debuten 1983 gett ut närmare 20 böcker, romaner, pjäser, och debattböcker. Han har behandlat arbetarrörelsens historia, nazismen i Sverige, och på senare år den svenska emigrationen till USA, som i romanen Swede Hollow, som handlar om svenska emigranter i Minnesota 1897. Men det är inte Mobergs strävsamma bondeemmigranter, utan olika svenska kriminella, lyck- sökare och missanpassade, som söker jobb inom industrin i staden St. Paul, och bor i det snuskiga läger som kallas ”Swede Hollow”. I Översten behandlar han ett annat emigrantöde, Knut Oscar Brundin (som i Amerika tar sig namnet Broady), som efter att ha vuxit upp i Uppsala, som lärpojke på ett salpeter-sjuderi, tar värvning och så småningom försöker hitta sin mamma, som lämnat familjen för att tillsammans med en grupp metodister emigrera till ett land utan religiöst tvång och föreningsförbud. 1854 följer Brundin efter, tillsammans med sin nyfödda dotter, för att i Amerika ta värvning i den nordamerikanska armén, och senare bli pastor i pingstkyrkan. Romanen bygger på dokumentärt material och har formen av dagbok. Ett riktigt läsäventyr, närmast i klass med Vilhelm Mobergs Utvandrarna.

Anneli Jordahl: Björnjägarens döttrar (2022)

 Denna burleska skröna handlar om sju döttrar som växer upp under miserabla förhållanden i norra Finland. De går inte i skolan (säger att de får ”hemundervisning”), de går ofta hungriga, de städar aldrig eller tvättar sig. De slåss sinsemellan, dricker hembränt, svär och gör i princip som dom vill. Ända tills först fadern Heikki, som skjutit och fiskat maten, dör, och sedan modern Louhi, som hållit ordning i hemmet. Moderns våld mot de yngre flickorna tar de äldre efter. De sju döttrarna, i en ålder från 13 till 23, får nu klara sig själva, och lära allt från början. Författaren säger sig ha hört berättas om flickorna, men den stora inspirationen är den finska klassikern Sju bröder, av Aleksis Kivi.

Den bitvis grymma berättelsen delges med mycket humor, som skyler över ledsamheterna. Man lär sig snart känna sympati för de sju systrarna, sins emellan mycket olika, och deras kamp för tillvaron och överlevnaden. Några börjar faktiskt skolan på eget bevåg, någon blir religiös, några närmast kriminella. Ibland blir det lite av bröderna Marklund i TV-serien Pistvakt, och man saknar kanske lite mer fördjupning av karaktärerna. Jag drar paralleller till Nina Wähäs Testamente, och Allt jag fått lära mig av Tara Westover. Men det är onekligen språkligt vitalt och annorlunda!

Viola Ardone: Hoppets tåg (2021)

Den italienska författaren skriver närmast en feel-good roman, lite i Elena Ferrantes efterföljd, om hur italienska partisaner efter andra världskriget ordnade så att fattiga barn från södra Italien fick möjlighet att resa till norr för att bo hos italienska kommunister, där de fick mat och husrum och möjlighet att utbilda sig i något yrke. Det är 7-årige Amerigo som berättar hur han fick möjlighet att resa med ”barntåget” till Bologna och bo hos den snälla Derma, gå ett år i skola, samt jobba hos instrumentmakaren signor Serafini. Han får t o m en egen liten fiol att spela på. Men hemma i Neapel är hans mamma Antonietta helt oförstående och säljer helt sonika fiolen för att få lite extra matpengar. Många år senare återvänder Amerigo, nu en erkänd violinist, till Neapel för att försöka tala ut med sin mor på hennes dödsbädd. Det är lättläst, underhållande, och man lär sig något man inte visste något om.

  Till sist en historisk roman…

Lauren Groff: Matrix (2021)

Den amerikanska författaren (f. 1978) har gett ut fyra romaner och två novellsamlingar, som vunnit ett antal priser i USA och översatts till ca 30 språk. På svenska finns även romanen Ödet och ursinnet från 2015, båda böckerna i översättning av Bogg Johanna Karlsson. Matrix (som på latin kan betyda både moder, sköte, ursprung, damm, och avels(hon)djur) är en historisk roman från 1100-talet om den närmast mytologiska poeten Marie de France, släkt med Vilhelm Erövraren, som bannlystes från det franska hovet efter att ha blivit förförd som 17-åring av en adelsman, och som därefter gick i kloster i England. Inte mycket är känt om henne utom att hon skrivit poem, som hon även tonsatte. Det gör att man gärna jämför henne med den tyska nunnan Hildegard av Bingen. Att så lite är känt om hennes liv gör att författaren här har fria händer.

Groffs roman är både finstämd och grovkornig, där hon inte väjer för klosterlivets smutsiga och mindre angenäma baksidor eller nunnornas kärleksliv. Hon skriver en medryckande, men också finurlig prosa, som sätter läsarens uppmärksamhet på prov, med ett härligt och utvecklat bildspråk. Marie är feminist så till vida att hon bestämmer sig för att först som priorinna och sedan som abbedissa få klostret på fötter, i en total kvinnovärld där hon engagerar sig i hela dess ekonomi och alla verksamheter. Hon är en mångsidig karaktär, mån om sina medsystrar och anställda, men inte utan maktambitioner och självförhärligande sidor, full av fantasi och av viljan att njuta av det livets goda klostret kan ge. En fascinerande och lärorik roman, stilistiskt framstående!

Boktips 11. Om Albanien, politik och kärlek i Berlin, Sydafrika, Vietnam, ”Vitt slödder”, unga flickor och äldre män, våldtäkt.

Lea Ypi: Fri. En uppväxt vid historiens slut (2021)

Lea Ypi (f. 1979) är idag professor i politisk teori (med marxism som specialitet) vid London School of Economics. Hon har gjort en speciell karriär, minst sagt. Hon växte upp i Durrës i Albanien. Hennes föräldrar var intellektuella, hennes farmor beskrivs som ”aristokrat”, uppväxt i Thessaloniki på den turkiska tiden, och talar franska som konversationsspråk. Mamman är matematiklärare och schackexpert. Pappan är betydligt känsligare, prövar olika jobb utan att fastna för något, och dör till slut i en astmaattack. Hennes farfarsfar var Albaniens förste premiärminister under kung Zog 1912.

 Boken kan ses som en rapsodisk självbiografi. Den lilla Lea går i skolan och älskar ”farbror Josef” (Stalin) och ”farbror Enver” (Hoxha) så mycket att hon kramar deras statyer varje dag när hon går hem från skolan. Hon studerar marxism och ”moralisk fostran” i skolan. Familjen har det ganska bra, trots att alla deras tillgångar beslagtagits. Familjeminnen och skrönor blandas friskt, inflytandet från väst är så ovanligt att en tom cocacola-burk hamnar på en hedersplats i familjens bokhylla.

1985 dör Enver Hoxha och 1992 störtas den kommunistiska regimen. Ypi beskriver det som en tid av hopp. Att föräldrarna som tidigare sade sig älska marxismen och ”farbror Enver” nu plötsligt tycker precis tvärtom verkar inte bekomma henne. Men ekonomin rasar, de s.k. ”pyramidspelen” (en sorts primitiva investeringsfonder där nästan alla förlorade pengar) leder fram till det förödande inbördeskriget 1997. Familjen splittras, mamman flyr först med Leas bror, liksom tusentals andra albaner på primitiva båtar till Italien. Pappan och Lea blir kvar. I dagboksutdrag skildras det upprivande året som slutar med att Lea kan fly till Italien och förenas med modern.

Jag saknar kanske riktig stringens i berättandet för att det ska bli stor litteratur. Stort blandas med smått, inte ointressant, men osmält, ostrukturerat. Familjen tillhör de priviligierade och lider ingen nöd innan 1997, när helvetet bryter lös. I ett efterord försöker Ypi ändå försvara socialismen som politisk idé. ”Frihet” blir för henne ett viktigt begrepp, och hon menar att albanerna i väst, precis som i öst, på många sätt saknat verklig frihet. ”Vi har misslyckats i vår strävan mot friheten”. Men om vi inte tar vara på misslyckandena och försöker analysera dom, så kommer vi att göra om samma sak, om och om igen, skriver hon. Det är tänkvärt.

Jenny Erpenbeck: Kairos (2022)

Den tyska författaren är en av sitt lands mest kända, översatt till ett antal språk. Alla hennes sju böcker finns översatta till svenska, av experten Ulrika Wallenström. I Kairos skildrar hon den stora förälskelsen mellan den 19-åriga Katharina och den 53-årige Hans, åren före DDR:s sammanbrott och uppgående i ”Stor-Tyskland”. Hon lär sig till typograf, men vill jobba på teater. Han är en erfaren, gift kulturman som älskar klassisk musik, konst och teater, en uppburen författare i DDR som ofta uppträder på radio. I Tyskland har boken setts som lite av en ”nyckelroman”, då det är känt att Erpenbeck som ung hade ett förhållande med den store DDR-regissören Heiner Müller, Brechts arvtagare, som också (liksom Hans i romanen) var angivare åt Stasi. Själv har hon dementerat detta.

Förhållandet mellan de båda utvecklar sig också på DDR-vis till kontrollanten och den kontrollerade, särskilt sedan Katharina i ungdomligt övermod på en fest bedragit den gamle Hans med en betydligt yngre scenarbetare i Frankfurt an der Oder. Från början är Katharina djupt förälskad i den äldre erfarne författaren. Han introducerar listigt ”bdsm light” för henne, binder henne med scarf och halsduk i sängen, och smiskar henne med sin livrem, vilket hon accepterar utan att tveka. Hon letar t o m fram ett riktigt ridspö i teaterns förråd och tar med det till Hans att användas i hennes lekfulla ”uppfostran”. Allt han gör är ju i hennes ögon rätt och riktigt, och hon beundrar och älskar honom förutsättningslöst. (Det är också ömsesidigt och det skildras bra i boken.) Ända tills det där händer i Frankfurt an der Oder. Då ökar Hans kontroll över Katharina markant, samtidigt som seanserna med ridspöet från att ha varit en erotisk lek ökar i styrka, intensivitet och brutal hårdhet.

Samtidigt skildrar Erpenbeck på en härlig prosa DDR:s katastrofala undergång. Lögnerna, angiveriet (som ju också präglar Katharinas och Hans förhållande). De klassiska konsternas undergång och det kapitalistiska konsumtionssamhällets demoni. 1990 förlorar Hans sitt arbete vid radion, samtidigt med 13 000 andra offentligt anställda. Fem år senare dör han, försupen och bitter.

Kairos är en liten gud som det gäller att gripa i flykten. Han har en lock i pannan, som kärleksguden Amor, som det gäller att få fatt i. Men baksidan på huvudet är blankt – när man ser det så är tillfället förbi. Katharina och Hans möts av en tillfällighet i Berlin, och Hans ser till att utnyttja tillfället väl, han har redan ett antal f.d. och nuvarande älskarinnor, en fru och en liten son. Han är dominant (fast skicklig att inte visa det) och inte minst bra på ”psykisk tortyr” vilket Katharina dyrt får erfara. Men hennes kärlek till honom förminskas inte, hon konkurrerar omedvetet ut alla hans andra älskarinnor med sin ungdom, och kärleken upphör inte förrän den är helt irreparabel. (Genom honom får hon ju också tillgång till hela teatervärlden i DDR, vilket gynnar hennes karriär). Och det här är en sann kärlek, men prövad och satt i en miljö som snabbt förändras i och med murens fall. Allt skildrat på en egensinnig, härlig prosa. Bildspråket är präglat av Bibeln, marxistisk prosa, och klassiska myter. Det kräver att man är beläst, men inte nödvändigtvis. För man vill inte sluta läsa. Man vill läsa mer.

Jenny Erpenbeck: Not a novel. A memoir in pieces (2020)

Att skriva sina ”memoarer” när man knappt fyllt 50 är inte illa! Men denna samling artiklar och tal (som hittills bara finns översatt till engelska) är snarare en bakgrund till Erpenbecks författarskap. Här kommenterar hon och analyserar sina första romaner: Det gamla barnet, Ordbok, och pjäsen ”En katt har nio liv”. Men också om hennes uppväxt i Östberlin och böcker och författare hon inspirerats av: Bröderna Grimms folksagor, Hans Fallada, Franz Kafka, Thomas Bernhard, Thomas Mann, Ovidius, Walter Kempowski, liksom artiklar i sociala ämnen som den aktuella flyktingfrågan i Tyskland.

Carina Rydberg: Vitt slödder (2022)  

En av mina stora favoriter har inte gett ut någon bok sedan 2006. Förrän nu. I den här förtäckta självbiografin förstår man varför – psykisk ohälsa. Depressioner har följt författaren hela livet, ända sedan uppväxten i Rågsved (lägenhet) och Vårberg (radhus). Man förstår varför när man läser: föräldrarna skiljde sig tidigt men återförenades, Carina var enda barnet. Men äktenskapet gick inte att lappa ihop, hennes pappa begick självmord på ett utstuderat sätt, och mamman försvann in i vad som verkar vara en ärftlig paranoid psykos. Rydberg kallar det en förortsuppväxt bland ”vitt slödder” (”white trash”, en amerikansk pejorativ beskrivning av fattiga vita). Rydberg skriver om sina många misslyckade förhållanden med (oftast) äldre och gifta män, hennes psykiska besvär och besvärliga uppväxt. Det är en liten kompakt bok på 150 sidor, men varje sida utsöndrar en förfärlig tragik. Och hon är ju en född berättare. Jag hoppas att den får en fortsättning, för Rydbergs författarskap, påverkat av 1980-talskollegan Stig Larsson, är storslaget och betydande.

Damon Galgut: Löftet (2022)

Den sydafrikanske författaren är född 1963, i Durban, som oftast förekommer i hans böcker (översättning Niclas Hval.) En till synes enkel, men välskriven, roman om tre syskon Swart och deras föräldrar. Först dör modern Rachel, sedan fadern Manie (biten av en giftorm). De är hyfsat välbärgade, bor på en farm med svarta anställda. Ett tätt psykologiskt drama som utspelas över trettio år, från 1986, över demokratins införande 1994, och fram till modern tid, som slutar med att systern Astrid mördas i samband med en bilstöld, och den problematiske brodern Anton begår självmord. Kvar är lillasyster Amor, en timid lesbisk sjuksköterska, som blir den som får förverkliga ”Löftet”: att ge den svarta hemhjälpen Salome det lilla hus som hon bott i hela livet, men aldrig haft råd att köpa. På scen, som teater, skulle det kunnat bli ett klassiskt familjedrama av Ibsen, Aischylos eller O’Neill, för det är närmast grekiska ”arketyper” vi möter, som i William Faulkners Stormen och Vreden. Skriven med lättsam inre monolog, med ibland utvikningar till politik och religion. Språkligt oerhört vitalt. Rekommenderas! (En invändning, ofta återkommande: Lägg en ordlista i slutet av boken med alla främmande ord, här på den nederländska dialekten afrikaans.)

Ocean Vuong: En stund är vi vackra på jorden (2020)

Den vietnamesiske författaren (f.1988) var döpt till Vinh Quoc Vuong. Han kom som 2-åring med sin mor och mormor från Saigon (Ho Chi Minh-staden) till Amerika i samband med kriget i Vietnam. Det är en sorglig historia, berättad på ett vackert språk. Modern var analfabet och arbetade 25 år i en nagelsalong som många vietnamesiska kvinnor, i Hartford, Virginia. Vuong kunde gå på college och debuterade som poet 2010. Han har fått en rad priser i USA, och det här är hans första roman (översättning: Andreas Lundberg). På ett härligt, gripande, och poetiskt språk berättar han sin trista historia om flykten från Vietnam, moderns förhållande med en man som misshandlade henne, hennes liv som prostituerad i Vietnam och posttraumatiska problem, mormoderns schizofreni, det hetsiga knarkfyllda förhållandet med en annan ung man när Vuong arbetade som papperslös på en tobaksplantage i Virginia (som beskrivs oerhört vackert). Det hela är formulerat som ett brev till hans mor och som en upprättelse för henne, som slet för deras försörjning, och för sonen som kallades ”Little dog”. Kanske en kommande nobel-pristagare?

Annie Ernaux: En flickas memoarer (2021)

Nobelpriset i litteratur har medfört att ett antal korta romaner av Ernaux översatts till svenska av Maria Björkman. De är starkt självbiografiska, som den här lilla pärlan om författarens första stora kärlek, en man kallad H, som hon träffade på den barnsommarkoloni där hon arbetade i Orne i Normandie när hon skulle fylla 18 (original 2016). Beskrivningen är fylld av skam, när den unga Annie blir våldtagen (fast hon själv varit med och låtit det ske) av en ledare på kolonin. Efter händelsen blir hon utskämd som ”hora” av personalen, förövaren tar avstånd från henne, och hon utsätts för hån och mobbning. På sitt stillsamma sätt försöker Ernaux bena upp händelsen i efterhand, i den vuxna 75-åringens ögon. Vad som gick fel, vad lusten att förlora oskulden ledde henne till. Katolicismen, föräldraupproret, Algerietkriget, den ”manliga blicken”. Hon ser på ett foto av henne själv som 18-åring och kallar henne ”en främling som har lämnat sitt minne i arv till mig”. Här finns paralleller till både Erpenbecks och Linn Ullmans böcker. En utsökt bok, av en viktig feministisk författare.

Ernauxs första böcker handlade om hennes föräldrar, som var hederliga arbetare och innehavare av en liten butik i Normandie. Den lilla romanen Sinnenas tid, handlar om när hon som 50-åring träffar och blir besatt av en östeuropeisk, gift man, och i Den unge mannen skriver hon om de ambivalenta känslorna när hon som gammal blir förälskad i en ung student från sin hemstad. Få kan som Ernaux beskriva kärlek och åtrå, ur ett kvinnligt perspektiv. I en annan kortroman skriver hon om den abort hon gjorde som 20-åring, när detta fortfarande var förbjudet i Frankrike.

Linn Ullman: Flicka 1983 (2022, översättning Lars Andersson)

Linn Ullman drabbas 2019 av en plötslig depression. Samtidigt får hon besök av ”sin andra sida”, en låtsaskompis som hon som barn kallade Ylva-Li efter en figur hos Astrid Lindgren, men som varit frånvarande en längre tid. (Hennes pappa kallar henne ”din skugg-syster”). Med psykolog-samtal inser hon att något hon länge undertryckt kommit upp till ytan. En händelse från januari 1983 när den 16: åriga Linn mot sin mors vilja reste till Paris för att söka modelljobb hos en känd fransk modefotograf. (Han har sagt att hon kan bli ”upptäckt” vilket förmodligen är varje tonårsflickas dröm.) Efter en blöt fest med både sprit och knark förirrar hon sig på hemvägen från festen, vet inte var hon ska ta vägen (har glömt adressen till hotellet) och tar till slut sin tillflykt till fotografen (den 44-årige A), som hon också har sex med på natten. Först godvilligt, men sedan, när hon nyktrat till, allt mer motvilligt. Hon kräks när de haft samlag och vill åka hem. Han skäller och förolämpar henne, som bara är en dum och osnuten tonårsflicka. Hans kollegor, också män i övre medelåldern, manipulerar och tar sig friheter med henne, och hon vet inte hur man säger nej. (En av dem är förmodligen författaren Gabriel Matzeff, som vid tiden för romanens tillblivelse stod anklagad för pedofili och våldtäkt i Frankrike.) Hela upplevelsen av modell- äventyret (som inte leder till något kontrakt) blir traumatisk, Linn går ner i vikt, slutar få mens, kan inte sova, får svimningsanfall, panikångest, kommer på kant med mamma Liv i New York, men lyckas med tiden tränga undan sin ångest, tills den alltså en dag dyker upp igen, skriande aktuell. Som en skildring av en tonårings ambivalenta tankar, svårigheter med livsfrågorna, utsatthet och känslighet, är detta en fin, och stark skildring. Kanske hade den kunnat koncentreras mer till själva Parisvistelsen? Nu växlar perspektivet från nutid till dåtid, den vuxna Linn gentemot den tonåriga, uppblandat med hennes förhållande till föräldrarna Liv Ullman och Ingmar Bergman, barndomsminnen varvas med Ullmans problem att översätta engelsk lyrik. Men det rent autofiktiva är så pass bra och intressant att det känns som ett framsteg i Ullmans litterära karriär.

Boktips 12: Mauritius, mer Erpenbeck, Gerda Antti, en okänd rysk-svensk författare och homosexuell, Victoria Benedictsson, pedofiler. 

Ananda Devi: Eva ur spillrorna (2020)

Författarinnan (f. 1957), är född på den lilla ön Mauritius, mest känd för sin lyxturism och för den redan på 1800-talet utrotade jättefågeln Dronten. Hon har en stor produktion bakom sig och har fått flera pris i Frankrike (original 2006, översättning: Maja Thrane, i förlaget Tranans ”Afrika-serie”: förlaget har nu en stor och viktig utgivning av litteratur från ”tredje världen”). Men här möts vi istället av slummen i förstaden Troumaron, där arbetslöshet och kriminalitet dominerar. Vi får möta fyra ungdomar, den prostituerade men karska Eva, hennes beundrare, den poetiskt lagde Sad, den rebelliske och våldsbenägne Cléo, och den ambitiösa Savita. Alla vill de ”rädda” Eva (som är smal och spinkig som en 13-åring) ur spillrorna av hennes liv. Den korta romanen är välformulerad, dramatisk, språkligt effektiv ända till slutet. Barnen, i 16-17-års-åldern, går i skolan men tillbringar mest tiden på gatan med sina olika gäng. Eva förföljs av en av sina lärare, som också vill utnyttja henne. Hon och Savita börjar ett fumligt erotiskt förhållande. Den lilla ön drabbas ofta av cykloner. Det dramatiska slutet ska inte avslöjas, men det är en bok att starkt rekommendera. Författarens sympati för dessa ungdomar, som är dömda till undergång, är smittande. ”Fadern spelar på hästar och modern städar sjukhusgolv. Barn har vingar av bly men envisas att tro att de kan flyga.” Det skulle lika bra kunnat vara Rinkeby och Sverige.

Jenny Erpenbeck: 4 x Erpenbeck (2017, översättning Ulrika Wallenström)

Innehåller den tyska författarinnans fyra, ganska tunna, första böcker i en volym. Det är debuten 1999, Historien om det gamla barnet, en Kafka-artad historia om ett stort (rent fysiskt, en sorts Gulliver-människa) och ”gammalt” barn (motsvarande 33 år), som sätts i en normal klass 14-åringar. Hon utsätts för omedelbar mobbning på grund av sin storlek, och historien är ganska grotesk. Novellsamlingen Smäck (2001) är intressant, då figurer från Erpenbecks senare romaner dyker upp här. Det är korta men oerhört pregnanta berättelser och iakttagelser, där mycket bygger på författarens barndom. Romanen Ordbok (2005) är en ytterst otäck historia, särskilt om man vet att fadern i berättelsen, som av dottern beskrivs som en vanlig snäll och trevlig familjefar, på dagarna jobbar i polishusets källare med att tortera motståndare till den argentinska fascist-juntan. Romanen Hemsökelse (2008) skildrar efterkrigstiden i Tyskland/DDR utifrån olika personer som bor i ett hus på landet i Österrike. En sorts pedantisk kollektivroman, skickligt skriven men inte särskilt spännande, trots att nazismens judeförföljelser också tas upp.

Klas Östergren: Två pistoler (2021)

En av Sveriges mest uppburna författare, tidigare akademiledamot, är i denna pastisch-artade berättelse på bästa berättarhumör. Det handlar om den finske adelsmannen, ryttmästaren Adolf Fredrik Munck, som sägs ha hjälpt Gustav III i sängen när han skulle ”bestiga” sin drottning Sofia Magdalena. Östergren har sin egen version av händelsen, som återberättas många år senare, av Munck för dennes betjänt Ytterberg, sedan Munck tvingats i landsflykt av den nye kungen, Karl XIII. Östergren återskapar skickligt miljön, inte minst i dialogen, i sommaren 1775 års spännande händelser på sommarslottet Ekolsund. En briljant liten berättelse.

Gerda Antti: Alla mina dagar (2022)

Den svenska litteraturens verkliga nestor är Gerda Antti (f. 1929), i många år gift med författaren Walter Ljungkvist (1900-1974). Hon slog igenom ganska sent med vackra små vardagsbetraktelser från huset i Kisa i Östergötland, som hon började skriva efter makens död. Den nya boken, när författarinnan är över 90 år, är skriven på blankvers, vilket passar formatet och ämnet bra. Det blir mycket tankar vid livets slut, eftertänksamt och klokt, med droppar av trofast religion, särskilt vid betraktelserna om kyrkan och kyrkogården. Ord som ”själ”, ”saktmod” och ”samvete” förekommer ofta – ord som enligt Antti blivit ”omoderna” – i en sorts lång inre monolog. Jag tänker på Sven Delblancs sista bok, Agnar, som vackert påminner om denna. De bildar en helt liten egen undergenre inom litteraturen, som kunde kallas ”livets slutskede, inför döden- och tänkeböcker”! (Se även nedan Agneta Klingspor.)

Jessica Haas Forsling: Främmande fåglar. Jascha, mormor och jag (2022)

En märklig bok som spänner över många ämnen. I nutid handlar den om författarinnan JHF (f. 1986) och hennes bröstcancer, som visar sig vara ärftlig. Samtidigt skildrar hon sin mor Ann, som dog 2019, och sin judiska mormor Ruth Haas, som kom som flykting från Tyskland innan andra världskriget. Den levnadsglada Ruth, som dog tidigt i bröstcancer, hade barn med flera män. Så upptäcker t.ex. Ann att hon är dotter till en dansk bekant till modern, Ben Cavling, och inte till den hon trott vara hennes far.

Det tredje spåret i boken uppstår när JHF hittar en bok i moderns bokhylla, av den en gång så populäre författaren Jakob ”Jascha” Golowanjuk (1905-1974). Boken har en dedikation till mormor Ruth, som ingick i vänkretsen i Stockholm på 1940-talet. Golowanjuk var, som JHF skriver, ”jude, homosexuell, invandrare”. Han växte upp i Odessa, Samarkand (då Ryssland, nu Uzbekistan) och Köpenhamn, en bildskön yngling som spelade fiol och adopterades från en fattig familj av en dansk bankman och baron.  Fadern var en alkoholiserad och våldsam paraplymakare. Tidigt kom homosexualiteten in i livet, Jascha blev som tioåring våldtagen på ett tåg av en rysk militär, och han kom livet igenom att umgås med äldre beskyddande män, som också utnyttjade honom sexuellt. I hans böcker skildras utanförskapet, både hans judiska arv, homosexualiteten, och livet som invandrare i Sverige. Han blev en mycket läst författare, en av de mest utlånade på folkbiblioteken, läst av främst kvinnor, och var från början känd för sina lite sagoartade berättelser från uppväxten i det fjärran Samarkand. Av den litterära kritiken i Sverige blev han däremot både hånad och tillintetgjord. Några få stödde honom: Moa Martinson, Astrid Lindgren, Hagar Olsson. Det är en sällsam historia, som kunnat göras ännu mer dramatisk om inte JHF varit så beundrande inför sitt ämne. Hon skriver bra, lättläst, och handlingen hoppar utan problem mellan 1900-talets olika årtal. En läsvärd bok!

Elisabeth Åsbrink: Mitt stora vackra hat. En biografi över Victoria Benedictsson (2022)

Åsbrinks biografi över Benedictsson (1850-1888, som skrev sina texter under den manliga pseudonymen Ernst Ahlgren) är den största omfattande sedan Fredrik Bööks 1950. Åsbrink bygger framställningen på det rika material dagböcker och anteckningsböcker som Benedictsson efterlämnade genom mångårige vännen Axel Lundegård. (Å lyfter också pedagogiskt fram dagböckernas starka litterära kraft och möjligheter.) Den är skriven med lätt hand som skickligt döljer ett stort forskningsarbete. Här får B en feministisk analys, och samtidigt korrigeras omständigheterna kring hennes tragiska död i Köpenhamn, där hon blint förälskat sig i den notoriske kvinnokarlen Georg Brandes, den store nordiske litteraturkritikern (och populäre föredragshållaren) vid denna tid. Hennes sista tid skildras ingående, den blir spännande som en kriminalroman, dag för dag, och omöjlig att lägga ifrån sig.

Den komplexa personen Benedictsson blir högintressant i denna biografi, som den mest hyllade kvinnliga författaren för sin tid i Norden. Genom dagböckerna kommer Be läsaren mycket nära och blir en alltigenom ”modern” kvinna. Hon anser sig vara för lång och ful, och lider av ett utvecklat mindervärdeskomplex gentemot de ”intellektuella” i storstaden. Efter en komplikation med ena benet gick hon dessutom med kryckor. ”De ser hos mig inte en själ, inte en tänkande varelse, blott en blänkande yta; det är endast skalet som för dem äger något.” Och hon kände sig, mot slutet, oändligt ensam.

Vid begravningen i Köpenhamn deltog den älskade styvdottern ”Matti”, systern Margrethe med en väninna, Axel Lundegård, Georg och Edvard Brandes. Men hon var också ensam. Hon hade, som hon skriver, i själva verket bara Brandes och styvdottern ”Matti”. Så mycket betydde han för henne! Genom hans besök fick hon bekräftelse. Visade att hon också var författarinna. En spännande biografi, ända till slutet!

Quim Monzó: Tusen dårar. Noveller i översättning av Maria Cederroth (2014)

Den katalanske författaren och journalisten (f. 1952) är mångsidig och har producerat sig i alla möjliga genrer. På svenska finns två romaner översatta, samt denna samling korta noveller (original 2007). Sedan 2010 har han inte publicerat något förutom en samling artiklar och essäer. Titeln på novellsamlingen anspelar på de två bästa historierna där huvudpersonen besöker sina gamla föräldrar som bor på ett äldreboende. De vill bägge dö så fort som möjligt och diskuterar ingående olika sätt de skulle kunna ta livet av sig. Också huvudpersonen funderar på om han kan hjälpa sina gamla föräldrar att dö på olika sätt. Många av novellerna är mycket korta, bara 1-2 sidor. Vissa är surrealistiska, rent absurda. I en tillbringar en man sina dagar med att titta ut genom vardagsrumets fönster, i ett sorts försök att nå ett mindfullness-medvetande. ”Herr Benesets son” besöker sin far på äldreboendet och hjälper fadern sätta på sig kvinnokläderna han alltid bär. En kvinna rensar sin lägenhet på allt och försöker sedan begå självmord (på några sidor får vi se ett helt liv passera revy). Många noveller utspelar sig i Barcelona. En känd författare berömmer en yngre, mindre känd, kollega, som sedan förföljer denne som en ond skugga dag efter dag. I andra ironiserar Monzó över prylfixeringen, t.ex. digitalkameror och hemmadatorer. Idag hade han förmodligen skrivit om mobiltelefonernas utbredning över hela världen. Smått och stort blandas, kanske väl mycket ibland. Med undantag för några få guldkorn är kanske inte detta, trots allt, författarens bästa bok?

Marieke Lucas Rijnefeld: Min dyra ögonsten (2022)

Författaren, en av Nederländernas mest uppmärksammade, kallar sig ickebinär. Hen är född som flicka, men mobbades i skolan för sin ”pojkaktiga framtoning”. Hen debuterade 2018 med Obehaget om kvällarna, den ovannämnda boken kom tre år senare (båda översatta av Olof Hyllienmark). Hen har även skrivit två diktsamlingar, den första 2015, då författaren var 24 år. För debutromanen fick Rijnefeld The Booker Prize Award för översatt litteratur. I debutromanen behandlar hen broderns död, och därefter systerns gradvisa kamp med inre demoner. I den ovannämnda romanen återkommer samma teman. Veterinären Kurt som är mellan 30-40 år blir förälskad i en företagsam och brådmogen 14-årig flicka. Boken är en sorts försvarstal från Kurt, inte minst sedan han legat med flickan som därefter går in i sig själv, sitt funderande kring 11 september-attentaten, andra världskrigets fasor, sin abnorma penisavund, och sitt gradvisa avmagrande. Det är otäcka böcker som förefaller bygga på författarens uppväxt i religiös miljö i ett jordbrukarsamhälle i Nieuwendijk i Holland. Som en sorts ungdomsbok för vuxna för den tankarna till klassiker som Räddaren i nöden (Salinger) eller Flugornas herre (Golding). En obehaglig bok, som man bara fortsätter läsa för det vitala, välskrivna språket. Författaren har av flera kritiker spåtts en lysande framtid.

BOKTIPS 13: Kairo (inte Kairos), historiskt sex, konturer, Haiti, kinesisk kärlek, tidig feminist, Östtyskland, Somaliasvenskar och invandrare.

Salma El-Wardany: Sådant som är omöjligt (2022)

Författarinnan är född 1988 i Kairo men uppvuxen i London. Hon är en framgångsrik författare, poet och programledare på BBC Radio. Men hennes debutroman är ganska traditionell, en blandning av ”chic-lit” och ”feel-good”, om tre framgångsrika väninnor, Malak, Jenna och Kees. Men är man intresserad av hur 20-åriga arabiska tjejer i London i början på 2000-talet kämpar med traditionella för- domar, arabiska mäns svartsjuka och snarstuckenhet, föräldrarnas krav på att man ska följa vad imamen i moskén säger, eller om man får bära tajta jeans och t-shirts, så är denna roman matnyttig. Den 22-åriga Malak flyttar till Kairo och får tampas med en svartsjuk religiös make. Den intelligenta Jenna är kräsen och känner sig ensam och utanför när väninnorna träffar andra män. Kees är en nybakad jurist och drabbas av brittiska fördomar mot kvinnor och invandrare inom rättsväsendet. Men boken skulle knappast klara Bechtel-testet: de tre väninnorna pratar nästan uteslutande om sina eventuella pojkvänner och framtida makar när dom träffas. Men det gör kanske tjejer som just passerat 20-strecket i Egypten? (Som vanligt saknar jag ett register över arabiska ord och uttryck som inte förklaras i texten.)

Jonathan Lindström: Alla tiders sex. Kärlek, våld och religion under 14 000 år (2020/2021)

Jonathan Lindström är arkeolog och etnolog, och med flera populära Tv-dokumentärer bakom sig. Här beskriver han sex bland våra förfäder aporna, könsorganens historia, kyrkans betydelse för begrepp som synd, skam och skuld vid samlag, könssjukdomar, oralsex, homosex, Heliga Birgittas självspäkning med erotiska undertoner, polygami under vikingatiden, bordellernas historia, pedofili, tidelag och otrohet, onani, klostrens celibat och sexleksaker, våldtäkter och sexslaveri under kolonialismen, sexpuritanism under 1800-talet, och den revolution som p-pillret på 1970-talet innebar. Kort sagt, allt du ville veta om sex i historien, men inte vågat fråga om.

Rachel Cusk: Konturer (2019)

Kanadensiska Rachel Cusk anses som en av de främsta författarna idag. I sina korta romaner Konturer, Transit, och Kulos, har hon visat sitt mästerskap (översättning: Rebecca Alsberg). ”Formmässig briljans, språklig precision och existentiell utsatthet, allt mästerligt balanserat” har hon karaktäriserats, av Linn Ullman. I Konturer berättar hon om när hon håller en författarkurs i ett kokhett Aten, och om människorna hon möter. Det är deras historier hon berättar och skildrar, om äktenskap, familjerelationer, drömmar och tillkortakommanden. Cusks alter ego, som kallar sig Faye, syns knappt – berättelserna träder istället en och en fram som i Tusen och en natt. Faye blir en person i relation till den andre, den som berättar för henne. ”Lyssnandet blir ett slags berättande”, dessa berättelser styr våra liv, menar Cusk. Ett annorlunda författarskap, djupt originellt.

Edwidge Danticat: Claire, som havets ljus (2019)

Författaren, född på Haiti 1969, är kanske Karibiens mest kända idag. Hon emigrerade med sina föräldrar till New York 1983, och debuterade i en ungdomstidning som 14-åring. Hennes roman Att skörda ben (1998) handlade om den s.k. ”persiljemassakern” av haitier, iscensatt av diktatorn i den angränsande Dominikanska republiken, Rafael Trujillo (en envåldshärskare, också skildrad i Mario Vargas Llosas roman Bockfesten). I den i överskriften nämnda romanen försvinner den unga Claire på sin 7-årsdag, när hon fått veta att hennes far tänker adoptera bort henne. I sökandet efter flickan skildras den lilla byns vid havet alla originella människor, från den mäktiga bordellmamman Gaëlle till Claires far, den filosofiske men fattige fiskaren Nosías.

Can Xue: Kärlek i det nya årtusendet (2022)

Can Xue (pseudonym för Deng Xiaohua) fyller i år (2023) 70, och är en av Kinas mest renommerade författare. Hennes nya roman kan påminna om nobelpristagaren Mo Yan, den utspelas bland enkla människor på landsbygden, men har ett tydligt feministiskt perspektiv. Huvudpersoner är tre unga kvinnor, Niu Cuilan, Fröken Si, och Long Sixian (”Fröken Plommonblom”). De har alla jobbat på den närliggande textilfabriken men önskat sig därifrån, och med hjälp av den 50-årige ”Farbror Wei” får de jobb som prostituerade (något som i Kina uppenbarligen inte ses som nedvärderande) på ett spahotell i närheten. Här träffar de den lismande antikvitetshandlaren Herr You, den gamle snälle ”Farbror Gu”, och den försupne cementhandlaren ”Gamle Yong” som förälskar sig i Fröken Plommonblom och bor i en grotta vid Bröllopspaviljongen, som flickorna kallar för ”romantisk”. Farbror Weis hustru ”Lilla Yuan” är en f.d. lärare som jobbar som administratör, reser mycket i jobbet och älskar doktor Liu. Själv jobbar Farbror Wei på en tvålfabrik men har flera andra jobb vid sidan av: revisor, skräddare, försäljare av bastmattor och sesamkakor. De bor i kvarteret Kamelian och går ofta och lyssnar på den vackra ”Kameliadamen” när hon sjunger. Andra personer i romanen har namn som Vinthunden, Flygsand och Silverpilen. De unga kvinnorna blir ofta älskarinnor åt de äldre männen, ibland av kärlek, ibland bara för att bli försörjda. (Åldersskillnaden ses uppenbarligen inte som ett problem, i Kina finns också en respekt för äldre som inte finns i Sverige.) Farbror Wei hamnar i fängelse efter sina kontakter med opiumhandlare, och hans älskarinna Fröken Si blir nästan ihjälslagen. Ibland blir förvecklingarna i den över 400 sidor långa romanen lite väl snåriga och trassliga, men Can Xue är en fascinerande berättare, och läsaren kan inte annat än häpna över alla människoöden hon tecknar, där människor i den enorma massan av kineser blir till filosofiska och spännande individer av kött och blod. Anna Gustavsson Chen är efter Göran Malmqvist den mest kända översättaren av kinesisk litteratur, och har gjort ett imponerande arbete med romanen. Jag kommer att tänka på den jämngamle författaren och filmaren Dai Sijie (”Balzac och den lilla skrädderskan”), och Zhang Yimous underbara film ”Att leva”. Eller snarare: ”Att överleva”.

Agneta Klingspor: Går det åt helvete är jag ändå född (2006), Pressa läpparna här (2008), Går det åt helvete ska jag ändå dö (2016)

Agneta Klingspor avled 2022. Hon var en tidig kvinnlig författare av självutlämnande, sårig autofiktion. Inte skära, bara rispa, kom redan 1977. Pressa läpparna här handlar om 42-åriga Iris, författare och vikarierande skolkurator på deltid. Hon träffar den 17 år yngre Frank och häftig kärlek uppstår. Men Frank är lynnig, har problem med alkohol och droger och förmodligen en bostavskombination. Förhållandet blir hetsigt men allt mer destruktivt. Mitt i alltihop blir Iris med barn. Klingspor skriver med ett poetiskt språk, och skildrar erotik och åtrå på ett mästerligt sätt.

Hennes Dagböcker 1962-1992 publicerades 2013. Romanen Framkallning (1999) handlar om hennes pappa, ett hatkärleksporträtt av en bohemisk, misogyn journalist på Västkusten i Sverige, och hans förhållande till modern, som då var servitris på ett café. Fadern blev mot slutet en sorts vandrande modern luffare. Det är en mustig skildring av en dysfunktionell familj. Går det åt helvete ska jag ändå dö är hennes sista bok, skriven sedan hon fått sitt cancer-besked.

Sture Packalén: Christa Wolf – den lojala dissidenten (2022)

Efter att ha läst Jenny Erpenbecks Kairos, som bl.a. handlar om DDR:s upplösning 1990, blev jag intresserad av att läsa mer om tiden. Sture Packalén är pensionerad professor i tyska, expert på tysk litteratur som han tidigare skrivit böcker om, bl.a. en biografi om Günter Grass. I den här boken behandlar han Östtysklands mest kända författare, Christa Wolf. Hon var samtidigt en lojal försvarare av socialismen i DDR (men kritisk mot statens utveckling), men också en sorts ”dissident”, även om hon länge åtnjöt privilegier som DDR:s mest kända författare, också internationellt. Hon kritiserades samtidigt av äldre partipampar för bristande lojalitet med DDR-staten, och levde periodvis i en sorts ”inre exil” i sitt lyckliga äktenskap med maken Gerhard, som stod för marktjänsten och var litterärt bollplank, men också jobbade med litteratur som förlagsman. I hennes romaner får kvinnorna i DDR en röst, hon betonade individens betydelse i en stat där kollektivet var det som skulle framhållas, den ”positive hjälten” skulle hyllas, och staten inte fick kritiseras. Hon talade om miljöfrågor, t.ex. efter kärnkrafts-olyckan i Tjernobyl, och för fred och frihet.

Paret Wolf arbetade mycket, höll föredrag, höll bokcirklar och skrivarcirklar med arbetare på fabriker. Christa Wolf var en lojal partiarbetare och kom också att verka som rapportör till Stasi under tre år. Hon hade inte mycket att rapportera, men ångrade sig ändå på gamla dagar och hade svårt att minnas vad hon egentligen sagt till Stasi, om något? (1959-62). Efter en resa till Moskva debuterar hon 1961 med Moskauer Novelle, som vinner partiets gillande. 1963 skriver hon Der geteilte Himmel (Delad himmel), en kärlekshistoria mellan en kvinnlig järnvägsarbetare och en manlig kemist, som blev en försäljningssuccé i DDR. Huvudpersonen Rita ställs inför valet att lämna DDR eller stanna kvar, och väljer det senare, medan älskaren lämnar och flyr till väst. Den kom också att filmatiseras, och Wolf kunde mer och mer ägna sig åt författarskap på heltid. Vid en partikongress 1965 försvarar hon modigt ett fritt kulturliv i DDR, och får partiets ögon på sig som ”besvärlig”.

I väst slår hon igenom med romanen ”Vem var Christa T.?”, som i DDR kritiseras för att vara alltför ”subjektiv”. Boken handlar om en studiekamrat till Wolf, hennes tankar, äktenskap och kärlekshistorier. Enligt Wolf om ”mognadsprocessen hos en människa”, om en lärare som tvingas ”anpassa sig till systemet”. Boken trycktes först inte alls i DDR, 1968 bara i en liten upplaga. Efter Tjeckoslovakien-invasionen vägrade Wolf först skriva under ett upprop från Författarförbundet som stödde Sovjetunionens invasion. I Barndomsmönster rannsakar hon sig själv vad gäller inställningen till nazismen, något som partiet inte heller gillade. Att en östtysk skulle ha något med nazismen att göra? Nej, nej. 1976 fråntogs Wolf Bierman sitt östtyska medborgarskap (Hans i Kairos skrev som partitrogen inte under protestlistan, som Wolf gör). En rad östtyska författare skriver under: Stefan Hermlin, Stefan Heym, Günter Kunert, Heiner Müller, Wolf och hennes vän poeten Sara Kirsch. 1983 får hon aktivister i ”Kvinnor för fred” att släppas av polisen, genom en skrivelse till Honecker. Hon är då DDR:s tyngsta författarnamn.

 I fortsättningen väljer Wolf att skriva om historiska gestalter, där det är svårare för censuren att gripa in. Romanen ”Landet som icke är” (1977) behandlar två tidiga tyska romantiker, Heinrich von Kleist och Karoline von Günderode, och deras omöjliga relation som slutade med att von Kleist begick självmord. Den följande romanen, ”Kassandra” (1983) handlar om ett grekiskt kvinnligt orakel, en sierska, dotter till kungen av Troja, som förgäves varnar trojanerna för kriget som skulle förinta staden, och blev en stor framgång utanför DDR. Här uppmärksammar Wolf inte minst kvinnornas lidande under kriget. Packalén skriver att Wolf nu blev närmast en ”kultfigur inom kvinno- och fredsrörelsen”, både i DDR och utanför. Själv vågade hon emellertid aldrig kalla sig för ”feminist”, för att inte utmana partiet. Hon följdes tätt i spåren av Stasi, bevakades, hennes brev lästes, och hennes böcker censurerades, men spreds i väst och var relativt lätta att komma över även i DDR.

Christa Wolf fick under sitt liv nästan alla stora litterära pris man kan få, utom nobelpriset, som istället gick till hennes vän Günter Grass. Packalén skriver korta kapitel, klart och lättläst, om ett svårt ämne. Biografin är inte särskilt analytisk vad gäller de litterära verken utan intresserar sig mer för de historiska frågorna, och Wolfs inställning och situation i DDR under de 40 år landet existerade. Det är en fin bakgrund där hans i grunden positiva inställning och förståelse för Wolfs olika ställningstagan-den lyser igenom. Hon hade knappast något val än att lyda, om hon inte ville lämna landet i förtid, vilket hon valde att inte göra. Christa Wolf avled 1/12 2011, 82 år gammal.

Thomas Mann: Fyra noveller. Tonio Kröger, Tristan, Döden i Venedig, Mario och trollkarlen (Översättning Linda Östergaard, 2019)

Fyra långa noveller av den tyske mästaren Thomas Mann (1875-1955) i nyöversättning. Mann fick Nobelpriset 1929 för släktromanen Buddenbrooks, som utspelas i hans födelsestad Lübeck. Hans tidiga berättelser var fyllda av homoerotik. 1905 gifter han sig med den förmögna Katia Pringsheim. De får snart sex barn, och lever ett borgerligt liv i München. Kampen mellan den plikttrogne ”borgaren” och den mer syndige och utsvävande ”konstnären” finns i hans böcker ständigt. Ända till nazismens framväxt efter första världskriget var Mann snarast konservativ och nationalist, men han kom sedan att stödja den bräckliga borgerliga Weimarrepubliken.

1933, när nazisterna börjat bränna Manns böcker på bål, emigrerade han och familjen till Schweiz, Zürich. Stora delar av familjens förmögenhet beslagtogs av nazisterna. Romanen Bergtagen (1924) var inspirerad av hustruns (judinnan Katias) vistelse på ett lungsanatorium i Schweiz. Han kallade nazismens ideologi för ”excentriskt barbari och råhet” och 1936 publicerade han i Ungern artikeln Achtung Europa!

1938, när Nazityskland tågar in i Österrike, emigrerade Mann med familj till USA. 1944 blev han amerikansk medborgare. Här skrev han Doktor Faustus, om nazismens framväxt och en kritik av konstnären som tar aningslös politisk ställning, eller inte tar ställning alls. 1951 flyttade han tillbaka till Schweiz och Zürich, besviken på amerikansk främlingsfientlighet och antikommunismen som också drabbade honom själv och hans barn. När hans dagböcker publicerades 1975 bekräftades misstankarna om hans homoerotiska fantasier och tidiga förhållanden.

Tydligast kommer de till uttryck i den fantastiskt stilsäkra novellen Döden i Venedig, där den gamle författaren Gustav von Aschenbach förälskar sig i den bildsköne polske ynglingen Tadzio, på ett förnämt hotell i Venedig som drabbats av ett utbrott av kolera. Den är ett utsökt exempel på Manns utvecklade virtuosa sätt att skriva. Han driver friskt och ironiskt med sig själv som ”den berömde författaren”, och när Aschenbach börjar förödmjuka sig och förfölja Tadzio i den pestdrabbade staden, sminka sig och klä sig frivolt, anas Manns förskräckelse inför brodern (författaren) Heinrichs beklämmande fjäskande för sina unga älskarinnor, som Mann hatade (bäst uttryckt i Heinrich Manns berättelse om Professor Unrath och nattklubbsångerskan Lola i Blå ängeln, som också filmades med Marlene Dietrich i den syndfulla huvudrollen).

Tristan är den äldsta av novellerna, publicerad 1903.  Den är en förstudie till Bergtagen och utspelas på sanatoriet Einfried, med alla sina originella besökare och patienter. Den har många anspelningar på Wagners opera Tristan och Isolde. Tonio Kröger (1922) skildrar skoltiden i Lübeck, där huvudpersonen slits mellan kärleken till en vacker flicka, och till den bildsköne och sportige kamraten Hans. Mario och trollkarlen (1930) utspelas på en badort i Italien där fascismen redan slagit rot, och mass-hysterin griper omkring sig. Den förebådar Manns ställningstagande under andra världskriget och understryker Björn af Kleens efterord, med Manns uttryck: ”Titta vad som händer när konstnären inte lägger band på sig! När man inte tar självkontroll, förnuftsdyrkan och värdighet på allvar.”

Boktips: Om en tidig feminist, Dmitrij Sjostakovitj, portugisiska återvändare, Indonesiens nationalförfattare, en bortglömd antihjälte, en svensk debutant, onda tankar i ”exilen”.

Louise Zeuthen: Kruka: En biografi om Suzanne Brøgger (2015) Övers. Urban Andersson.

Louise Zeuthen har fått tillgång till Suzanne Brøggers dagböcker och brev, men också en del förhållningsorder som gör att hon inte kan förhålla sig helt neutral till sitt material som hon kanske skulle velat? (När boken skrevs var B i högsta grad levande och ”still going strong”.) Men det är intressant att läsa om bakgrunden till denna danska ”fria kärlekens och sexualitetens prästinna”, som i många år var högst omskriven i dansk kvällspress. Zeuthen menar att Brøgger mer eller mindre medvetet skapade en myt om sig själv, där hennes vidlyftiga sexliv kom att stå i centrum, där allt ifrån våldtäkter, gruppsex, lesbisk kärlek, och allmänt experimenterande med droger kom att stå i centrum. Kanske överskuggade det hennes stora bedrift: att vara en pionjär på emancipationens område, där kvinnor uppmuntrades att ta kontroll över sin kropp och bejaka sin sexualitet, på samma sätt som män gjort i århundraden.

Hennes bakgrund var knappast alldaglig. Hon växte upp som styvdotter till en läkare knuten till WHO i Sri Lanka och Thailand. Här kom hon redan som 16-åring att bli förförd av en betydligt äldre frans-man, diplomaten Philippe Baude. Partnerbyte och gruppsex inom hans krets var självklart, här strävade man på franskt vis efter höjden av njutning, utan vilken man var en torr filisté. Man levde promiskuöst med kvinnor, även mycket unga, och kollegor, där man prövade olika typer av sex och droger. Lusten fick styra. En thailändska i gruppen var också 16. (De stod f.ö. också ekonomiskt bakom den franska mjukporrsuccén på bio, Emanuelle.) Följden blir i varje fall en lång korrespondens (1961- 1985) över flera decennier, som Zeuthen hämtat mycket fakta från.

Efter en karriär som uppmärksammad fotomodell och journalist med hela världen som arbetsfält, gjorde Brøgger sensation med boken Fräls oss ifrån kärleken (1973, som genast blev en bestseller och översatt till flera språk), och fortsättningen Kärlekens vägar och villovägar (1975), som sedan följdes av de i mitt tycke mindre läsvärda romanerna Crème fraiche (1978), Ja (1984), och Transparence (1993). 2017 tog hon sig för att ge ut de tre romanerna, nu omkomponerade, i volymen Koral. Romanerna utvidgar hennes egna erfarenheter av olika förhållanden, konventioner och könsroller, och inställningen till familjen, som hon dekonstruerade i Fräls oss ifrån kärleken. Brøgger satte alltid sig själv i centrum och hennes förhållande till den danska feministrörelsen var stundtals ansträngt, då hon alltid gick sin egen väg. Men hon kom trots detta att spela en stor roll för medvetna kvinnors frigörelse särskilt efter det radikala 1970-talet, som knappast förändrade könsrollerna.

Tidigt vill hon skriva ett kvinnligt manifest som Germaine Greers Den kvinnliga eunucken (1970) som proklamerade att ”Det privata är politiskt”. Hos Greer finns också föraktet för äktenskapet. SB problematiserar i sin bok Fräls oss ifrån kärleken själva ”kärleken”, maktförhållandet, kön, sexualitet. Det är den tidens ”veckotidningskärlek” hon vill riva ner. Samt att ”överleva kärnfamiljen utan att mista förståndet”. Dock kan det förefalla motsägelsefullt att hon till slut gifter sig 1985, bildar familj och får barn. Då slutar hon också skriva dagbok, och här slutar biografin. Men kanske behöver även en lejoninna någon gång slå sig till ro? Efter att först ha gått i bräschen för en diskussion om kvinnans nya roll i samhället, och samtidigt banat väg för sentida skandinaviska feminister. Ett barn av sin tid, förvisso. Hennes stora arkiv finns idag på Köpenhamns Kungliga Bibliotek.

Bokens titeln ”Kruka” är dunkel. På danska (Zeuthen kallar det ”ett typiskt danskt fenomen”) betyder det en ”affekterad, inte särskilt naturlig person”, men också ett kärl där man kan gömma undan det man inte vill prata om, och på så sätt skapa en ”ångest för det tomma rummet” som ofta vid samtal maskeras bakom blyghet och komik. På så sätt skapade Brøgger sig en mask som hon kunde gömma sig bakom gentemot omvärlden. Men en mask som hon var mycket medveten om.

Julian Barnes: Tidens larm (Översättning Mats Hörmark, 2017)

Kompositören Dmitrij Sjostakovitj var hela sitt liv rädd för att bli arresterad och bortförd av diktatorn Josef Stalins polis. I Julian Barnes roman utspelas första kapitlet 1936, strax efter premiären av operan Lady Macbeth från Mtsensk, som sågades grundligt i Pravda, på ett sätt som gjorde att Sjostakovitj förstod att hans timme snart kunde vara slagen. För att inte störa och genera familjen när han skulle bortföras, vilket alltid hände på natten, så packade han sin väska och satte sig i trapphuset utanför lägenheten för att vänta på den ofrånkomliga hissen. Han var nygift med en ettårig dotter. I en lång inre monolog får vi sedan hans liv uppspelat för oss, ständigt i skuggan av rädslan för att bli bortförd, internerad, kanske deporterad till Sibirien, eller till något ännu värre.

Hans situation kan påminna om den Christa Wolf upplevde i DDR, men det finns också andra likheter. Med tiden blir Sjostakovitj så känd, inte minst utomlands, att Makten med stort M inte kommer åt honom. I andra kapitlet får han möjlighet att besöka USA med en grupp konstnärer 1948. Nu tvingas han offentligt ta avstånd från Stravinskij och Puccini och andra kompositörer han beundrar, allt för att inte hamna i onåd hos Makten och riskera familjens liv. Han skäms, men han är inte heller någon hjälte erkänner han för sig själv. Han är bara en vanlig kompositör av klassisk musik.

Stalin dör 1953, men hans handgångne man i Kompositörsförbundet, Chrennikov, skulle bli hela 94 år. Denne lakej lämnar aldrig Sjostakovitj ifred, inte ens efter Stalins död. 1960 skickas han på omskolningskurs, och hans opera Lady Macbeth kan äntligen spelas, men under namnet Katerina Ismajlova och delvis ändrad. Han tvingas bli medlem av kommunistiska partiet och ta avstånd från Solsjenitsyn. I hans medvetande dyker gamla vänner upp, många som är borta, avrättade, försvunna. Han drar sig till minnes att han redan 1929 blev kritiserad av makthavarna för att hans musik ”avvek från den sovjetiska konstens huvudväg” som var realism och förhärligande av historiska hjältar. Misja Kvadri, som han tillägnade sin första symfoni, blev den första av hans vänner som likviderades. Han försökte göra bot genom att skriva heroisk och ”optimistisk” filmmusik och ägna sig åt folkmusik.

Han drar sig också till minnes sitt tysta credo, när han som examinator i komposition ska tentera en ung oerhört nervös flicka. ”Vem tillhör konsten?” lyder frågan, och han får själv besvara den: Konsten tillhör alla och ingen. Konsten tillhör de som skapar den och de som njuter av den. Konsten tillhör lika lite folket och partiet som den en gång tillhörde aristokratin och mecenaten. Konsten är historiens viskning som kan höras genom tidens larm. ”Konsten är till för människornas skull.”

Författaren Julian Barnes debuterade 1980, och har prisats för romaner som Flauberts papegoja, en bok om Arthur Conan Doyle, och den mer personliga Känslan av ett slut, som även filmats. Kunnigt lotsar han läsaren genom Sjostakovitjs besvärliga liv, en av 1900-talets mest kända kompositörer som ständigt tvingades leva i skräck, förödmjukelse och förnekelse. Förutom några störande anglicismer är översättningen oklanderlig, men för att njuta av berättelsen så bör man nog känna till en del om bakgrunden.

Dulce Maria Cardoso: Återvändarna (Översättning Irene Andersson, 2022)

Ännu en bok i förlaget Tranans afrikanska serie, denna gång av den portugisiska författaren Cardoso, själv en av ”återvändarna” som tvingades lämna Angola och Moçambique vid den s.k. ”nejlikornas revolution” 1975, när en grupp yngre officerare gör revolt mot likriktningen efter diktatorn Salazars död. Den berättas av 15-årige Rui, som med sin mor och systern Maria tvingas lämna Luanda hals över huvud när den forna kolonin blir självständig. De inkvarteras i ett 5-stjärnigt hotell i Estoril utanför Lissabon, där de får dela ett rum, i ständig oro för vad som hänt deras far, som äger ett åkeri i Angola, hopträngda med andra återvändare från det portugisiska imperiet. Den nervklena modern, som drabbas av epileptiska anfall, slutar aldrig hoppas, men Rui dras med i återvändarbarnens gäng, som ägnar sig åt småkriminalitet, bus i skolan och flörtande med tjejer. Det är nästan en ungdomsbok, om det inte vore för det rasistiska språket och kvinnosynen, kryddat av besvikelsen över vad de ”svarta” gjort med deras far och hans vänner, deras egendom, och huset de bodde i; förstärkt av den portugisiska befolkningens förakt för ”återvändarna”, och det Rui betraktar som ett maktövertagande av ”kommunisterna”. Det blir särskilt tragiskt när de också tvingas lämna den älskade hunden ”Piraten” åt sitt öde vid flykten från Luanda. Cardoso har t.o.m. tillägnat boken hunden Luís! Kanske hade man velat se boken ur andra perspektiv än enbart Ruis? En 15-årig pojke som plötsligt blir familjens ”överhuvud” och tvingas ta ett övermäktigt ansvar. Men spänningen bibehålls boken igenom, ända till det överraskande slutet. Författarinnan är populär i Portugal, boken kom 2011 och satte då fingret just på ”återvändarnas” situation i Portugal. Den är väl värd att läsas. Beskrivningen av flyktingarnas problem är fortfarande aktuell.

Ia Genberg: Detaljerna (2022)

Ia Genberg (f. 1967) är en ”late bloomer”. Sedan debuten 2012 har hon gett ut tre romaner och en novellsamling. Hon har 3 barn tillsammans med en annan kvinna, och arbetar också som sjuksköterska. Detaljerna kan också ses som fyra noveller, delvis sammanflätade. Den fick August-priset 2022 och jag förstår varför. Liksom Rachel Cusk (se ovan) återberättar hon möten och relationer med andra människor på ett både underhållande och intrikat sätt. Hon betonar dock sig själv mer än Cusk. Men tanken bakom är densamma: Det är genom möten med andra som vi blir till.

Här skärskådar hon fyra-fem av sina relationer, en med den kontrollerade och nästan otäckt ”perfekta” Johanna, som efter en het romans går vidare i livet och blir en känd radiojournalist. Genberg betonar hur viktigt det är att prata med varandra, i hennes olika relationer pratar man ständigt. En annan är den märkliga Niki som förmodligen har en bokstavskombination. Hon vill också bli författare och påbörjar roman efter roman, men kommer aldrig längre än tio sidor. Hon har ett blixtrande humör och verkar aldrig nöjd med någonting. Tillslut försvinner hon helt under berättarens radar, under en tur till Irland, och återfinns aldrig mer. Det är Sally, vars pappa försvunnit på havet i en segelbåt, som berättaren firar millenieskiftet med, och den karismatiske elbasisten Alejandro. Bisexualiteten gör att berättaren kan välja mellan könen, det är som regel ungdomar som har det gott ställt, där pappa betalar, men inte är särskilt lyckliga för det. Det är både ett stänk Ulf Lundell, och lite Annie Ernaux, i en lyckad cocktail. Och relationerna behöver nödvändigtvis inte vara av ”sexuell natur”. Tiden är ”ingen början och inget slut, ingen särskild kronologi, bara ögonblicken och det som uppstår där.”

Genberg är en duktig berättare och skicklig på att blottlägga just ”detaljerna” i människors beteende. Hon är sparsmakad och verkar jobba länge med sina texter. De är nedkokade till väsentligheter, vi får t.ex. aldrig veta hur hennes relationer ser ut (fysionomiskt). Man diskuterar däremot gärna skönlitteratur, favoritförfattare o.s.v. De flesta relationerna slutar i tårar och missämja. Det är uppenbarligen dom man minns. Boken avslutas med ett fantastiskt porträtt av berättarens ångestridna mor. Det här är utan tvekan ett av våra intressantaste författarskap just nu.

P.A. Toer: Människornas jord, Ett barn av alla folk, Fotspår, Glashuset (2003-2010)

Pramoedya Ananta Toer (1925-2006) var Indonesiens mest kände författare. Hans mest kända verk är den ovannämnda kvartetten, som jag köpte billigt från mitt biblioteks hylla med utrangerade böcker. Författaren var från början journalist och skrev både på holländska, engelska och det inhemska språket Bahasa. Han fängslades redan 1945 för sin kritik av den holländska kolonialismen i Indonesien, men efter Sukarnos maktövertagande kunde han verka som skribent, och resa både till Sovjetunionen och Kina. Efter militärkuppen 1965 sattes han i fängelse på ön Buru utanför Java, där han komponerade de fyra romanerna kända som Burukvartetten. I fängelset förbjöds han använda penna och papper, så romanerna berättades muntligt för medfångar, och kunde sedan publiceras utomlands på 1980-talet, och senare på Internet. I Sverige publicerades de av förlaget Leopard, i översättning från holländska av Per Holmer. Stilen är speciell och påminner om dokumentära romaner av John dos Passos eller P.O. Enquist, där fiktion blandas med hågkomster och fakta. De skildrar huvudpersonen Minkes uppväxt i det koloniala Indonesien, hans kärlek till holländskan Annelies, hans vänskap till hennes indonesiska styvmor som kallas ”Mama”, och deras kamp för att rädda Annelies från hennes brutala holländska far.

Handlingen i böckerna förs fram till 1970-talet. 1979 kunde han lämna fängelseön Buru, men satt i en mildare ”husarrest” fram till 1992, då han tilläts bosätta sig på västra Java i en egen villa. Han fick nu återskapa flera av sina tidiga romaner som försvunnit när hans bibliotek brändes av Suharto-diktaturen vid militärkuppen 1965. Med USA:s stöd mördades då vad man tror en halv miljon indonesier, anklagade för ”Kina-kommunistiska sympatier”. När Toer avled 2006 var han flera gånger föreslagen som kandidat till Nobelpriset i litteratur. Som ett anti-kolonialistiskt manifest är böckerna erkända, och diskussionerna om religion, historia och politiskt medvetande är aktuella än idag. Toer talar för både förnyelsen av Japan och Kina, liksom erfarenheterna från forna kolonier som Indonesien, Malaysia och Filippinerna.

John Williams: Stoner (2014, översättning: Rose-Marie Nielsen)

Det här är en bok som utkom i USA 1965, men aldrig uppmärksammades i Sverige. Den översattes 2014 och möttes då med lovord av en enig kritikerkår. Huvudpersonen är en riktig antihjälte: en universitetslärare i engelsk litteratur som har misslyckats med nästan allt (åtminstone i sina egna ögon). Hans avhandling och enda utgivna bok är bortglömd, han motarbetas på institutionen och får aldrig befordran som de andra lärarna. Hans äktenskap är ”vitt”, hans dotter ignorerar honom och när han till slut träffar en kvinnlig elev och blir förälskad så lyckas inte det heller. Man kan tro att det är en miserabel läsning, men tvärtom. Huvudpersonen William Stoner bär många karakteristika gemensamt med författaren och universitetsläraren John Williams (1922-1994) som var lärare vid University of Denver, Colorado. Förutom enstaka publicerade dikter gav han ut fyra romaner, idag helt bortglömda. Författaren Ruth Rendell skriver om Stoner: ”skriven i enkel men gnistrande prosa, en roman om ett alldagligt liv, en stillsam tragedi, resultatet av en storslagen men föga känd författare”. Det är inte minst Stoners kärlek till böckerna och litteraturen, som han tar sin tillflykt till, som är mästerligt skildrat, och stannar kvar i minnet. Plus en stillsam humor, som balanserar det tragiska.

Nina Bouraoui: Mina onda tankar (2006, översättning: Maria Björkman) Elnaz Baghlanian: Prologer (2021)

De här båda böckerna har flyktingproblematiken som gemensam nämnare. Nina Bouraoui är en av Frankrikes mest uppmärksammade författare. Elisabeth Grates förlag har gett ut 10 av hennes böcker, tillsammans med författare som Jean Giono, Claude Kayat, JMG Le Clézio, Patrick Modiano, Abdellah Taïa, och Anne Wiazemsky.  Mina onda tankar från 2005 fick det franska Prix Renaudot. Det är en lång monolog, skriven i ett enda långt stycke över 216 sidor. Bouraoui berör här sin uppväxt i Alger med en algerisk far (diplomat) och en fransk mor, som lider av svårartad astma. 1981 flyttade hon med modern till Paris, minnena från Algerietkriget 1961 och hur det påverkade hennes föräldrar återkommer i hennes tankar. Hon talar om sina återkommande ”onda tankar” för sin psykolog, om sin homosexualitet, sina tvångstankar och fobier, sina panikattacker, om skrivandet och kärleken som de yttersta sätten att ”fly från livet”. Hon känner ett hat gentemot omvärlden som hotar att förgöra henne. Hon kallar sig själv rotlös, rädd och självmordsbenägen, ett barn som bär på en oförlöst inre frustration. En ilska gentemot män och mäns våld mot kvinnor och barn. Man sugs in i hennes tankar, framförda på ett elegant, välformulerat, febrigt språk.

Iranska Elnaz Baghlanian (familj från Armenien, idag bosatt i Sverige) debuterar med en prosalyrik-bok, där författaren går omkring i den svenska sommaridyllen med ett barn i magen. Det handlar om att gömma undan sitt språk, och att ”återerövra” det iranska språket som föräldrarna försökt glömma i exilen i Sverige. Författaren arbetar på Atlas förlag och är ordförande i svenska PEN. En kritiker (Viola Bao i Dagens Nyheter) tyckte att hon skriver konventionellt, utan att ta ”alltför stora risker”, och jag kan hålla med. Men att hon också hittar nya sätt att bearbeta exilen, assimilationserfarenheten, ”mellanförskapets mentala landskap”, där en nötskrika som gömmer sina ekollon får symbolisera mamman som (nu dement och språklös) försökt gömma undan deras gemensamma historia från ”det gamla landet”. Hon tänker på barnens lekar i Iran efter den muslimska revolutionen, när alla ville leka ”martyr” och huvudduken kliade. Om vilket språk hon ska tala med barnet? Om svårigheten att passa in i sommarstugeidyllen. Om att hon inte lyckas få till en likadan hårknut som grannkvinnan. Om att hon aldrig lär sig segla. Om svenska ord som premisser, prologer, och parafraser. Det är vackert beskrivet. Och tänkvärt. 

BOKTIPS : En salig blandning! Tyska relationer, finska frontmän, Ninas problematiska äktenskap, isländsk bdsm-skräck, samer i Norrbotten.

Daniela Krien: Kärlek i fem akter (översättning: Aimée Delblanc, 2022)

Daniela Krien är liksom Jenny Erpenbeck uppvuxen i Östtyskland. Men där slutar likheten. Krien är född 1975 och åtta år yngre än Erpenbeck och det märks. Hennes erfarenheter från DDR går inte alls lika djupt. Där Erpenbeck i Kairos bygger på noggranna dagboksanteckningar och research, bygger Krien på sin egen historia parad med intervjuer med ett antal väninnor. Där Erpenbeck borrar i två personers relation, där mannen (Hans) tar stor plats, så viker Krien ut sin historia över fem olika kvinnors liv på 2000-talet. Resultatet blir att hon inte riktigt kan fördjupa sig i någon enstaka kvinna, och männen blir mest enbart staffage. För mig känns det som snäppet över amerikansk ”chic -lit”. Det är välformulerat, med en feministisk touche; skickligt berättat, men berör inte alls som i Kairos (i mina ögon).

Enligt Google har hon studerat kulturvetenskap och – media, har jobbat med dokumentärfilm, och debuterade 2013 med Någon gång ska vi berätta allt för varandra. Här förälskar sig en 17-årig flicka i det förenade Tyskland i en 40-årig granne. Hennes tredje roman heter Branden, ännu inte översatt till svenska. Dessutom en novell-samling. Hon är bosatt i Leipzig och har två barn. En kritiker reagerar på att den svenska titeln är tam, originalet ”Liebe im Ernstfall”, Kärlek i nödläge, är närmare bokens tema, där den riktiga kärleken mellan två personer (bara hetero) aldrig riktigt får blomma ut. För alltid kommer något emellan.

Bokhandlaren Paula har flera män, en dotter, och ett dött barn som ständigt gör sig påmint i hennes tankar. Hennes exman, arkitekten Ludger, bedrog henne i många år med en yngre kvinna. Kvinnorna är alla i 40-årsåldern och män upptar mycket av deras tankar. Paula går till läkaren Judith, som blir en sorts gemensam nämnare för de andra kvinnorna, som är en party-kvinna som dejtar på nätet, röker och dricker för mycket, är rakt på sak och har gjort abort tre gånger utan att tveka. Judith älskar sin ridhäst, ville först bli pianist, lyssnar mycket på klassisk musik medan hon scrollar bland förslagen på nätet, Judith känner också Brida, som vill bli författare, men inte får ihop det med rollen som maka och mor. Hennes make antikhandlaren Götz bedrar henne öppet med den vackra violinisten Malika, vars syster skådisen Jorinde ligger i skilsmässa med sin make, vänsteraktivisten och renlevnadsmannen Torben (örtte och hälsokost).

Det är relationer med massor av förhinder men det blir för pyttigt. Jag misstänker att svenska kvinnor dessutom har svårt att relatera till den icke- existerande barnomsorgen i Tyskland, eller att männen i rättsprocesser kan kräva att få del i barnen, fast de ständigt missköter sig. Men sexet kan vara bra. ”Runt sängen låg alla de saker som de behövde för sina kärlekslekar. I den här lägenheten, rummet, sängen, gällde inte de vanliga reglerna.” Vad, vilka, undrar man?

Om det säger mig något är det väl hur svårt det är att vara kvinna i Tyskland, vars sociala skyddsnät inte alls är utbyggt som i Sverige. Lite blir man väl engagerad i de fem yrkeskvinnornas turer bland makar, exmakar, och älskare. Och problem som uppstår när de dessutom får barn, i ett Tyskland som knappast följer Barnkonventionen. (Som väl Tyskland skrivit under?) Engagerad blir jag måhända, men inte särskilt mycket.

Kari Hotakainen: Löpgravsvägen (Översättning Camilla Frostell, 2002)

Historien upprepar sig, först som tragedi, sedan som fars. Det är ett citat som tillskrivs Karl Marx och som jag aldrig riktigt förstått. På den här boken, som jag hittade i bokhandeln när jag skulle ta färjan till Helsingfors en gång, passar det dock in. Det man länge tror är en komisk skildring av finsk mentalitet, tar efter ett tag krumsprång mot både krim-roman och tragedi. Ibland i en säregen finsk blandning.

I Finland finns en tradition av grovkornig komik som gränsar till det surrealistiska. Jag minns den finstämda Harens år, mest känd i filmversionen 1977, av den i Finland omåttligt populäre Arto Paasilinna, som också skrev Kollektivt självmord (1990) om en grupp livströtta självmordskandidater som beger sig på en bussresa till Sydeuropa för att finna den idealiska platsen. Eller Veikko Huovinens sanslösa Fårätarna, om två män som brukar åka till norra Finland för att tjuvskjuta får och äta upp dom. Jag tänker på den betydligt mindre våld-samme Leif Panduro, en dansk tandläkare som på 1970-talet skrev en rad humoristiska böcker med typiskt dansk bakgrund och charm, som jag sträckläste med stort intresse. Idag kan jag bara påminna mig Jonas Jonassons Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, eller Fredrik Backmans En man som heter Ove i samma burleska humor-genre. Eller Bo Balderssons 70-tals-deckare om ”statsministern”.

Ett ”frontmannahus” är också något typiskt finskt. De byggdes enligt speciella standardiserade ritningar efter andra världskriget i Finland, och gavs åt tidigare soldater i kriget, s.k. ”frontmän”. De kan jämföras med svenska Egna-hem som byggdes från 1920-talet och framåt med frikostiga statliga lån, antingen som småhus i städerna, eller som hus på landet, så kallade ”Per Albin-torp”. Bokens Matti Hirvonen har satsat allt på sin familj, tycker han själv, och under en period av arbetslöshet sköter han all marktjänst med att passa lilla dottern Sivi, fixa matlagning, städning och tvätt, medan hustrun Helena jobbar på fabrik. Efter en dispyt med alkohol som urartar i misshandel lämnar Helena och dottern Matti, och han intalar då sig själv att enda möjligheten att beveka Helena och få henne och dottern tillbaka är att bli nykter och fixa henne ett litet eget hus. De har bara bott i lägenhet, och Helena är, till skillnad från Matti, en riktig materialist och husälskare. Året är 1997 och Finland har just vunnit VM i ishockey.

När Matti städat upp efter slagsmålet ger han sig ut för att cykla, och hamnar i ett litet villaområde där han får se ett litet frontmannahus på Löpgravsvägen. Det huset MÅSTE han bara ha! Han känner sig ju själv som en riktig kvinnornas frontman, utan att kalla sig feminist, och inte minst i sitt äktenskap med den krävande Helena. Huset bebos av ett äldre par som också varit med i kriget, och Matti börjar en noga uträknad tjatkampanj för att övertyga dels mäklaren Kesämaa och dels det gamla paret om att HAN är den rätte köparen. Han tar en rad småjobb både natt och dag (bland annat som massör vilket för till komiska förvecklingar) för att få ihop hand-penningen till ett banklån. Mer ska här inte avslöjas. Men det är galet nog.

Det är stundtals småroligt, och säger kanske något om den finska mentaliteten, som jag tror skiljer sig ganska mycket från den svenska? Överraskande slut, men kanske lite ”daterat” dock, som humor ju kan bli?

Peter Stamm: Världens milda likgiltighet (översättning Sofia Lindelöf, 2022)

En av Schweiz mer uppmärksammade författare skriver en minst sagt konstfärdig bok. Född 1963 och nu 60 år gammal har Peter Stamm skrivit bara ett tiotal böcker samt en hel del dramatik, enligt bokomslaget. Han är översatt till många språk och har nominerats till Man Booker priset för översatt litteratur (till engelska). I den här lilla romanen beskriver han den medelålders författaren Christoph som efter en period av skrivkramp, på en litteraturkonferens i Stockholm träffar en kvinna som starkt påminner honom om hans gamla kärlek från ungdomsåren, Magdalena. Här utvecklar sig boken till en verklig ”metaroman”, där fakta och fiktion blandas friskt. Flickan han möter i Stockholm heter nämligen också Magdalena (kallas Lena), är också skådespelare, gift med en man som heter Chris(toph) som är författare. De har alla sina förlagor i verkligheten. Det blir inte bättre när en ”dubbelgångare” till den äldre Christoph dyker upp i handlingen, en person som ser ut precis som denne som ung man.

Till slut går det inte helt att skilja dåtid från nutid i romanen eftersom allt, med Kierkegaards ord, ”ständigt upprepas”. ”Chris” håller nämligen på att göra samma fel som Christoph gjorde som ung: han börjar skriva roller för TV-serier, som Magdalena/Lena ska spela, och förstör på det sättet deras äktenskap. Är det det som, med en ”Milan Kundera-titel” är ”världens milda likgiltighet”? Läsaren vet inte riktigt, och det är det som är charmigt med denna lilla roman. En skickligt hopfogad berättelse om att det i varje människa bor ”en berättelse”, som roar och berör mig mycket. Christoph bearbetar en sorg, kanske efter tiden med (den gamla) Magdalena. En fin skildring av en man som känner marken skaka under fötterna. Vad är sant, vad är falskt? Vad är bara en upprepning av ett tidigare liv? Vad är minne, kan det t.o.m. lura oss? Korta kapitel, kondenserat språk. Nerskalat, jag gillar det. ” Jag tänker på ett annat schweiziskt författarskap jag läste på 1980-talet: Peter Bichsel, idag 87 år gammal, mest känd för den lilla boken ”Kindergeschichten” från 1969. Känd för sina korta särpräglade, novellartade berättelser.

Steinar Bragi: Kvinnor, (översättning Inge Knutsson, 2008)

En mycket obehaglig bok som utkom när den isländska bankkrisen 2008 var som värst. Tre isländska banker hade då vuxit rejält genom att ge frikostiga bostadslån, även i Storbritannien, Norden och Nederländerna. Lånekausellens krasch som startade i USA och hängde ihop med en övervärderad bostadsmarknad, var den värsta i världen sedan 1930-talet. Detta kopplar emellertid författaren (f. 1975) ihop med det sexuella förtrycket av kvinnor, men på ett ganska obegripligt sätt. Den isländska dokumentärfilmaren Eva Einarsdóttir som bott och utbildat sig i USA, tillsammans med sin pojkvän Hrafn, återvänder till Reykjavik, när finansbubblan står på sin topp (alla de främsta isländska bankmännen var förstås män, många väldigt unga). Hon får möjlighet genom en sådan ”vän” att hyra en ultramodern lägenhet i ett elvavåningshus i centrala R. Romanen utvecklas sedan till en erotiserad skräck-historia, där allt går Eva emot, hon våldtas och misshandlas upprepade gånger av husets mystiska gäster, får veta att hon är ”värdelös” som alla kvinnor och inte kan skapa något av konstnärligt värde (bankmännen satsade med lånade pengar främst på konst). Hennes värsta motståndare är grannarna Bergthora och Rannveig, två äldre kvinnor som livligt deltar i försöken att göra Eva komplett galen. Huset, som är absolut inbrottssäkert (”en sorts gated community”) blir istället ett sorts ”panic room” och visar sig bli Evas fängelse, där hon i lägenheten dagligen förnedras och förödmjukas. Men det hela får ingen vettig förklaring och påminner därför mest om en skräckfilm. Kritiken mot finanskrisens Island är stark i boken, men kombinerat med det otäcka kvinnohat, som påminner om det som finns i amerikansk skräckfilm, som av tradition vänds mot jagade och mördade kvinnor, blir bara konstig och osmaklig. Boken väckte ändå uppseende på Island och nominerades till Nordiska rådets pris 2010, då jag också läste den för första gången. Nu, med mer nyktra ögon, kan jag bara se den som sällsynt misogyn och en knytnäve i solar plexus på den nordiska feminismen. Den kan på så sätt påminna om den dystopiska kvinnoförnedrande sf-novellen The Handmaid’s tale, av Margaret Atwood, som nu gått i sex säsonger på streamingtjänsten HBO. Syftet må vara feministiskt, av 1970-talsmodell, men på mig blir det bara kvinnoförnedrande.

Nina Hemmingson: Rum utan titel (2022)

Äntligen då en bok jag obetvingat kan rekommendera! Nina Hemmingson är en känd seriebokstecknare med ett tiotal böcker bakom sig. Nu ger hon sig på den skrivna romanen, och resultatet är imponerande. Med en konstnärs ögon för detaljer skildrar hon ett misslyckat äktenskap mellan konstnären Eva och datakonsulten Karl. Hon har sedan tidigare sonen Josef, intelligent och speciell, och problemen börjar när den pedantiske och resultatinriktade Karl har åsikter om Evas uppfostran av sonen. De får snart dottern Klara. Eva känner att Josef glider ifrån henne, och att hon har svårt att knyta an till Klara, som Karl avgudar. Skickligt manipulerar han henne (fast får det att framstå som omsorg) och får henne att gå till en psykolog för att lösa sina problem med äktenskapet, övertygad om att hon är sjuk, s.k. ”gaslightning”. Själv anser han sig absolut ”felfri”, han resonerar enbart förnuftsmässigt och praktiskt och får alltid sin vilja igenom. Eva blir allt mer osäker på sig själv, vad hon vill med äktenskap och barn, hon blir allt mer slarvig (vilket Karl retar sig på enormt), börjar äta psykofarmaka på läkarens (och Karls) inrådan, och tappar inspirationen för sin konst, som är hennes enda flyktväg ut från ”rummet utan titel” (hänsyftande på att hon oftast ger sina tavlor namn som ”Utan titel” eftersom hon inte alltid vet vad hennes bilder syftar på).

Det är borrande, analytiskt, Hemmingson försöker verkligen vara ärlig och inte ”skriva ner” Karl, som efter ett tag börjar terrorisera både henne och barnen med våldsamma vredesutbrott, som får Josef att helt lämna familjen och flytta till sin pappa, Evas ex. Till slut kommer det till en upplösning. Det är nervkittlande och rasande bra skrivet. Det känns som Hemmingson placerar sig bland de bästa kvinnliga (yngre och medelålders) författarna, tillsammans med Ia Genberg, Lina Wolff, Therese Bohman, Amanda Svensson, Carina Burman, Lena Andersson, Sara Stridsberg, Nina Wähää, Ann-Helen Laestadius, Lydia Sandgren och Agnes Lidbeck.

[Tillägg: Tisdag 28/2 satt jag i tingsrätten. En film inspelad på mobilen av ett storgräl mellan två ganska välbärgade personer, han i 40-årsåldern, hon något yngre. Han är full och skäller ut henne, kallar henne ”hora, fitta” och vräker ur sig otidigheter. Hon gråter och ber honom sluta. Hon är rädd och ringer sin mamma, som kallar på polis. Mannen blir anhållen och saken går upp i tingsrätten, där han döms för olaga hot. Förhoppningsvis en ögonöppnare för honom. Under rättegången tonar hon ner det hela och säger att hon ”aldrig var rädd”, åtminstone inte för hans våld, snarare för att han hotat med att kasta ut henne från hans lägenhet. I Tingsrätten verkar de båda plötsligt rörande överens.]

Ann-Helén Laestadius: Straff (2023)

Författaren fortsätter sin samiska trilogi, som började med Stöld. I denna bok skildras den s.k. ”nomadskolan” där samiska barn sattes från det de var 7 år- (Året är 1954.) En ”svensk skola” där samiska var förbjudet, liksom den traditionella ”kolten” och jojken. Skolan hade ett dubbelt syfte: Barnen skulle lära sig svenska språket och kulturen, men samtidigt fortsätta vara ”lappar” och syssla med sin rennäring. Något som naturligtvis måste ha tett sig förvirrande för de små barnen. Här skildras den mobbade Jon-Ante, den spröda Else-Maj, mobbaren Nilsa, Marge och Anne-Risten. De får i skolan ”svenska” namn, där Marge blir Margit, Ante blir Anders och Anne-Risten Ann-Kristin. Den som styr på skolan är den sadistiska ”husmor” som agar de små barnen med riset och misshandlar de äldre på alla upptänkliga vis. Sätter dom i ”isoleringscell”, utdelar örfilar och slag i huvudet, och trampar den liggande Jon-Ante på handen så att den blir obrukbar. Beskrivningen av husmor påminner om en tysk vakt-kvinna i ett nazistiskt koncentrationsläger, och kan tyckas passa in i det ”svart-vita” mönstret, som boken lite kritiserats för.

Handlingen pendlar mellan 1954, och 1986. 32 år senare har barnen anammat olika sätt att bearbeta minnena från ”nomadskolan”. Else-Maj är allvarlig och stolt över sitt samiska arv. Hon går i Laestadian-kyrkan och har renar. Anne-Risten, som är vacker och kokett har gift sig med en ”svensk” och försöker gömma undan samiskan. Hon månar om barnen och är ständigt orolig för allt. Hennes tonårsdotter hatar allt som är samiskt. A-R älskar att städa och blir populär som hemsamarit. (Jag tror hon står närmast författaren själv.) Jon-Ante jobbar i gruvan och ägnar sig åt sina veteranbilar. Han umgås med Nilsas betydligt snällare bror, den med tiden allt mer alkoholiserade Aslak. Den försynta Marge med glasögonen jobbar också i hemtjänsten (”hemsamarit”) och adopterar en liten flicka från Sydamerika (hon heter Estela men kallas av alla för Stella, vilket retar modern). Nilsa har blivit en sträng och dominant far och äkta man, och försöker dölja våldet inom sig som hetsade honom i skolan. Han driver på pojkarna som spelar ishockey i klubblaget, och bryr sig inte om det samiska arvet. Det är en kollektivroman som kanske blir lite för ytlig med sitt starka budskap, men är stark och läsvärd trots allt. AHS är en född berättare, som började med ungdomsböcker. Barnen har ändå sina goda hjälpare på skolan, läraren Anna och kokerskan Lilly, och handelsmannen Ragnar som bjuder dem på karameller. När Anna blir sjuk i cancer, och ”husmor” plötsligt dyker upp i samhället 1986, så ställs allt på sin spets.

BOKTIPS: Erotiska eskapader i Norge, Karin Boye, Annie Ernaux, Nigeria, oskrivna böcker.

Vigdis Hjorth: Om bara (2022)

Vigdis Hjorth (f. 1959) är en av Norges främsta författare med ett trettiotal romaner och barnböcker bakom sig. Romanen Arv och miljö (2016) blev omdiskuterad i Norge, då den innehåller ett incestdrama som tolkats självbiografiskt. Relationsdramat Om bara kom 2001 på norska (översättning Jens Hjälte). Det utspelar sig i början av 1990-talet, kung Olav V:s död 1991 omnämns. 33-åriga författaren Ida Heier skriver bl.a. dramatik för radio, är redaktör för en teatertidskrift, och blir galet förälskad i den 50-årige professorn i germanistik och Brecht-översättaren Arnold Busck. De är ett omaka par, hon är lång och stilig, han kort, tunnhårig och smal, men med en ovanlig utstrålning. De älskar båda teater. De är båda gifta och har barn, men dessa förekommer bara sparsamt i romanen. Förhållandet blir minst sagt turbulent. Under några år flyger de kors och tvärs över Norge och Europa, dricker mängder med alkohol, och knullar så ofta de kan, gärna flera gånger om dagen. Ida blir besatt av Arnold, som genom att hota, skrika och bryta ihop snart får henne beroende av honom. Hjorth beskriver det hela med rasande, febrig prosa, snabbt och effektivt. Han ringer och kontrollerar henne, missköter sig själv, vädjar och pockar. Sex blir alltid ett sätt att lösa konflikterna. Hon försöker bryta sig fri ibland, men återvänder alltid efter ett par dagar, full av ånger. Hennes egen frihet blir allt mer kringskuren.

Deras äktenskap liknar alltmer ett ”folie à deux”. Snart kan de bara bli sams genom att dricka och ha sex. Arnold blir mer och mer en ”kuf” med alkoholproblem. Han börjar misshandla Ida i sin ilska. De experimenterar och går på porrklubb, har gruppsex, försöker ha avancerat sex. Allt för att fylla ett allt större tomrum. Och dricker mer och mer. Och reser ständigt bort, gärna till Marocko. (Det är lätt att dra associationerna till ”Kairos” eller till Annie Ernaux). Ibland bråkar de och skriker på hotellrummet så att personalen ber dem att flytta. Hon är ”överklass” säger Arnold, han är ”underdog”.

Det är en rytm i språket, poetiskt och stramt, och man läser andtrutet vidare, lite trollbunden, ibland äcklad, men oerhört fascinerad.

Ibland tänker jag på Knut Faldbakkens utlämnande Bröllopsresan, 1983, men det här är sju resor värre! Men skickligt, skickligt. Och modigt.

Johan Svedjedal: Den nya dagen gryr. Karin Boyes författarliv (2017)

Bilden av Karin Boye var länge präglad av hennes väninna Margit Abenius (Drabbad av renhet, 1950). Med professor Johan Svedjedals stora och flerbottnade biografi får vi en helt ny bild av Boye. Svedjedal har tidigare i en bok skildrat tidskriften Spektrum som Boye på 1930-talet var med om att grunda. Nu borrar han sig ner i Boyes litteratur och känsloliv, noggrant och välskrivet. Han utreder så långt det går omständigheterna kring Boyes tragiska död 1941. Hennes homosexualitet spelar en stor roll; tidigt ägnade hon sina dikter sina kvinnliga förälskelser i skolan. Men den var inte accepterad i samhället och Boye gick i psykoanalys flera år utan framgång, och låg också med män för att ”bota sig själv”.

Under sin tid som student i Uppsala debuterade hon 1922 med diktsamlingen Moln, påverkad av Nietzsche och Vilhelm Ekelund, aforistikern. Många dikter vände sig direkt till hennes förälskelse i kvinnor, men maskerat som om de skulle vänt sig till en man. Hon hade några manliga förhållanden, med bisexuelle litteraturdocenten Victor Svanberg, clarteisten Leif Björk, och Josef Riwkin, som grundat Spektrum, men de var knappast allvarligt menade. Med Björk gifte hon sig till och med, allt för att dölja homosexualiteten. (”Drabbad av orenhet” kunde hon själv säga.)

Det sista året tillbringade hon mycket tid i Alingsås, hos den cancersjuka Anita Nathorst. Hon var sex år äldre än Boye och en sorts mentor och ”extramamma”. Boye var sedan länge förälskad i Nathorst, vilket sårade hennes tyska sambo Margot Hahnel. I slutet av april 1941 sammanföll mycket som gjorde att Boye till slut lyckades ta sitt liv. Problemen med Nathorst och Hahnel, modern Signe, situationen i världen, misslyckandet som kassör i samfundet De Nio, kanske en skapandekris. (Boye var i allt sedan barndomen en ”duktig flicka”.) Nathorst var gift med läkaren Ivan Bratt som anmälde Boye försvunnen 23 april. Ingen visste var hon tagit vägen trots stort letande. Hade man funnit henne hade hon sannolikt överlevt. Först den 27 april återfanns hon, drogad av sömnmedel och ihjälfrusen. Svedjedal kallar det ”femte akten i en [teater-] tragedi”: Bara veckor efter Boyes död tog Margot Hahnel sitt liv, och kort därefter avled Anita Nathorst i sviterna av sin cancer. Gunnar Ekelöf konstaterade också elakt att ”Det är som hos Shakespeare. Alla dör.” Hon hade strax dessförinnan sagt till någon att ”hon kände sig smutsig”, när hennes homosexualitet kommit på tal (ryktesvägen). Men Svedjedal menar att det var ännu ett av många självmordsförsök, kanske inte fullt allvarligt menat, men att det den här gången lyckades. Det fanns en stark religiositet hos Boye, som trodde att man efter livet steg in i ”ett nytt liv”. Att ”den nya dagen gryr”. (S tar stöd av suicidforskaren Danuta Wasserman, som kallar Boye i högsta grad ”självmordsbenägen”.)

Fascinerad läser man andlös till biografins slut. Svedjedal har gått i mål med ännu ett kraftprov som författare, och därmed gett en delvis ny bild av den olyckliga Karin Boye, en av våra allra största poeter, och belyst saker som tidigare forskare gått förbi. Boken är utsökt illustrerad och layoutad. Till alla Boyes problem ska också nämnas det dåliga förhållandet till modern, den periodvis alkoholberoende Signe Boye, som ökade fram till självmordet 1941. Signe Boye ärvde Karins litterära verk efter Margot Hahnel, och vakade under många år över det som en hök. Här ingick flera påbörjade, men inte avslutade romaner och dikter.

Kristoffer Leandoer: Den oavslutade litteraturen – en essä om allt som inte blev klart (2023)

Författaren och kritikern KL skriver här med breda penseldrag (han omnämner flera hundra boktitlar) om litteratur som inte blev klar, som misslyckades, som aldrig blev läst, som aldrig blev skriven. Inledningen är slående: Likt Borges i Biblioteket i Babel beskriver Nathaniel Hawthorne i en novell ett ”luftslott” som innehåller ett fantasi-bibliotek av böcker som aldrig blev skrivna, som Chaucers Canterbury tales i det skick som författaren planerat, Edmund Spencers The Fairie Queen, Coleridges Christabel, och ett versepos som John Dryden tänkt skriva om kung Arthur. Till det fogar KL de sista delarna av Gogols Döda själar (som aldrig blev skrivna), Musils Mannen utan egenskaper i fullständigt skick, romaner som Dostojevskij aldrig skrev, Walter Benjamins fullständiga Passagearbeten, eller dikter av den opiumberoende Coleridge som han aldrig fick skrivna. Till slut blir detta berättargrepp lite tröttande, och denna litterära namedropping lite påfrestande, annat än för att bevisa författarens enorma läsbredd. För det är klart att alla författare har verk som aldrig blev skrivna, bara planerade, lämnade eller avbrutna av författarens död, som flera romanprojekt som Karin Boye lämnade efter sig, eller Stig Dagermans sista romanförsök, Tusen år hos Gud. De motsvaras i musiken av Schuberts sista, ofullbordade symfoni, eller Bachs aldrig avslutade Die Kunst der Fuge. Liksom flera planerade deckare om Philip Marlowe, av Raymond Chandler, med handlingen utskriven men aldrig färdigställda. Eller Dorothy L Sayers Lord Peters sista fall, aldrig avslutad, Anaïs Nins problem med att skriva en roman, eller Tolkiens längtan efter att skriva ”riktig poesi”. Plus ett antal övergivna romanprojekt och anledningarna varför, som den alkoholiserade Hemingways ständiga omarbetningar av En fest för livet, som förblev oavslutad när H sköt sig själv med sitt jaktgevär. Följt av andra ”havererade projekt till den oavslutade litteraturens bibliotek.” Men jag önskar att KL kunnat hålla sig till något färre exempel! Men han får onekligen fram något om problemet med att vara författare, tvingad till att vara ständigt produktiv. Och ibland svävar han ut i små fina essäer, t.ex. om den ganska åsidosatta författaren Anne-Marie Berglund, eller den franska författarinnan Catherine Pozzi, mest känd för sitt förhållande med Paul Valéry på 1920-talet. Eller om författare som var så noggranna att man misstänker att de aldrig ville bli klara med en bok, som Gustave Flaubert. Han uppmärksammar Mercé Rodoredas oavslutade Döden och våren, som handlar om spanska inbördeskriget, och som i sitt slag (ändå) anses som ett mästerverk. Om Franz Kafkas sista novell som slutar mitt i en mening. Om den berömda historien och bakgrunden till den litteräre vampyren Greve Dracula (Lord Byron, Shelley, Bram Stoker, Anne Rice, eller Viktor Rydberg, som KL glömt.) Om utkastens och hugskottens mästare Baudelaire. Om Anne-Marie Berglund som skriver att författarskapet ”är ett tillstånd och inte en verksamhet”. Något som Karin Boye skulle kunnat skriva under på! KL lyckas ändå i den här boken beskriva en kärlek och ett beroende och en hyllning av boken och litteraturen som berör både författare och läsare. Det är bra gjort.

Annie Ernaux: Min far, Kvinnan (2023)

Min far utkom i Frankrike 1985. Kvinnan, som handlar om AE:s mor, 1993. Böckerna blev storsäljare i Frankrike, och Ernauxs namn var känt. Man förstår varför. Det är autofiktion, men betraktad i retrospektiv. Den medelålders författaren beskriver sin uppväxt och analyserar faderns klassbakgrund, hans osäkerhet inför de ”välutbildade”, avgrunderna i det franska samhället mellan hög och låg social status. Ernaux söker ”inte nödvändigtvis en objektiv sanning, utan en känsla av ärlighet” (förord av Therese Bohman, översättning av Katja Waldén). Hon talar om föräldrarnas klassresa, från fattiga jordbrukare till småborgerligheten i Yvetot, Normandie, där de drev ett kombinerat café och livsmedelsbutik. Fadern dog tidigt, bara 67 år gammal. Han gick inte i kyrkan som modern, han talade dialekt och betedde sig ”som en bonde” enligt modern. De behövde inte svälta, och när AE tog sin lärarexamen var han omåttligt stolt. Men fadern skämdes ständigt för sin dåliga utbildning, att han inte kunde stava, inte visste vad ”promenadklädd” betydde. Han tyckte om sin bil, att gå på cirkus, och i övrigt arbetade han jämnt, gärna i sin grönsaksträdgård. Fadern skällde på AE, modern gav henne örfilar. Modern var hetsig, intresserad av mode, rödhårig, klädde sig ibland ”elegant”. Tyckte om att visa männen sin kurviga figur. När AE kommer hem med sin fästman, som hon senare gifter sig med, försöker fadern sträcka upp sig och klä sig i kostym. Men ”konversation” vet han inte vad det är. Klassamhället går djupt, inte minst i språket, i det Bourdieu kallar ”ekonomiskt, kulturellt och socialt kapital”.

Annie Ernaux är märkvärdig som en kvinnlig infödd fransk författare som inte kommer från ”de fina skolorna”. Hon skriver insiktsfullt, ärligt, kort och pregnant, med stor integritet, och man läser gärna mer. Väl värd sitt Nobelpris!

BOKTIPS: Mer Nigeria, om ”riktig kärlek”, familjen Mann, och en betydelsefull sommar.

Tilmann Lahme: Familjen Mann (2017, översättning Linda Östergaard)

Efter att ha läst om Döden i Venedig i vår bokcirkel beställde jag Katia Manns intervjubok Mina oskrivna memoarer, som hon mycket motvilligt lät publicera sex år före sin död 1980, vid 97 års ålder. Med inlägg av barnen Golo och Erika berättar hon här små anekdoter och kommenterar alla de kända personer som familjen Mann umgicks med. Tilmann Lahmes, historiker och journalist, monografi om familjen Mann är däremot högintressant, och bekräftar Tolstojs bevingade ord att lyckliga familjer är lyckliga på samma sätt, men olyckliga familjer är alla ”olyckliga på sitt eget vis”.

Katia Mann odlade hela sitt liv myten om den ”lyckliga familjen”, ända till sin död i huset i Kilchberg utanför Zürich. Hon förstörde ett antal brev som handlade om makens eller de tre barnens Klaus, Golo och Erikas homosexualitet. Efter Thomas Manns död 1955 försökte barnen alla på varsitt sätt både att gå vidare och försonas, men slog också mynt av myten om Thomas Mann. Erika, som alltid varit faderns stöd (hon drev i Zürich den intressanta teaterscenen ”Pepparkvarnen” tillsammans med ett antal älskarinnor) skrev flera ”minnesböcker” och redigerade och samlade brev från faderns stora bekantskapskrets. Erika stödde modern i värnandet om ”myten”. Att hennes älskade broder Klaus tagit sitt liv, efter en ojämn författarkarriär, med sin älskare i Frankrike, djupt alkoholiserad och drogberoende var något som den praktiska Erika valde att se förbi. Även den yngre brodern Gottfried (Golo) som med tiden blev en känd historiker i Tyskland, värnade länge om faderns rykte, ända tills dennes brev skulle redigeras, och Golo, som historiker, inte kunde tillåta systern Erika ”redigera bort” faderns homoerotiska fantasier, kortvariga relationer, och dessutom att inte poängtera den frostiga relation som fadern hade till de flesta av sina barn. De tre yngsta: Michael, Elisabeth och Monica, hade han ingen relation till alls (trots att de själva hävdade motsatsen).

Med sin blandning av realism och romantik känns författaren Thomas Mann idag smått passé, snarare som en 1800-talsförfattare, besläktad med Balzac, Zola, Flaubert, och Maupassant.

Elin Persson: Sommaren (2023)

Elin Persson (f. 1992) har en diger meritlista: Hon är utbildad socialantropolog, och har arbetat på Kriminalvården som utredare, på Migrationsverket, och har gått författarkursen på Jakobsbergs folk- högskola. Hon är uppvuxen i Lingbo i Hälsingland och har skrivit två ungdomsböcker.

Den nya (vuxen)romanen är kort och känns ibland också som en ungdomsbok. Den är skriven med intensitet och inlevelse som känns ärlig. Den 12-åriga Leas föräldrar är skilda och pappan har träffat en polsk kvinna, Zofia. Hennes dotter Jelena är några år äldre än Lea, 14-15 kanske. Hon är till skillnad från Lea rejält självsvåldig, med ett språk som osar av ord som fitta, kuk, hora. Hon lär Lea sniffa lim, dricka sprit, raka ben och kön, måla ögonen, sno varor på varuhuset, och ha sex. För mig känns det lite obehagligt. Nog visste jag att flickor nuförtiden är avancerade, men så här!! Lea beundrar den tuffa Jelena och blir snarast förälskad i henne, trots övergreppen, särskilt sedan hon får följa med den nyförälskade pappan och hans nya kvinna till Polen. Där är killarna tuffa, enligt Jelena, vet vad dom vill ha, och kan knulla tjejer som inte svenska killar kan. Snart anar man att Jelena är tragiskt miss-handlad i livet, hennes pappa är en ”alkis” som bor i Warszawa. Hennes mamma klarar inte av att ta hand om dottern, utan skäller och örfilar henne istället. ”Sommaren” som den korta boken handlar om blir omvälvande för Lea. Hon växer. Men språket är korthugget, ingenting förklaras, och man lämnas med många frågor när boken är slut. Karaktärerna, särskilt de vuxna, förblir skisser. Det är synd, för Persson är en bra berättare, men gör det lätt för sig. Det är hennes första vuxenbok vilket märks, och jag hoppas hon fördjupar sig mer i nästa. Det här känns ibland inte riktigt självupplevt.

Alejandro Leiva Wenger: Till vår ära (2023)

Den ovannämnda boken utsågs till en bok som ”alla stockholmare skulle läsa” 2023 (”Stockholm läser”). Det var runt millennieskiftet 2000 som en ny grupp unga ”invandrarförfattare” debuterade. Leiva Wengers bok Till vår ära kom 2001, Jonas Hassen Khemiris (pappa från Tunisien) Ett öga rött 2003. Daniel Boyacioglus diktsamling I stället för hip–hop (turkisk syrian), 2003, Marjaneh Bakhtiaris Kalla det vad fan du vill 2005, Hassan Loo Sattarvandis Still 2008 (de båda sistnämnda från Iran), Andrzej Tichýs (polack född i Prag) Sex liter luft 2005. Johannes Anyuru (pappa från Uganda) debuterade med diktsamlingen Det är bara gudarna som är nya 2003. 2012 kom hans prisbelönta roman En storm kom från paradiset. Han har erhållit en rad priser och blev 2023 hedersdoktor i teologi. Flera av författarna sysslar med spoken word-poetry/poetry slam, och både Leiva Wenger och Hassen Khemiri har skrivit dramatik. Donia Saleh (irakisk kurd), som skrivit förordet i Till vår ära i upplagan 2023, är 26 år och debuterade 2020 med Ya Leila! Listan kunde göras ännu längre. (En föregångare som Theodor Kallifatides debuterade med diktsamlingen Minnet i exil 1969, och skriver sedan många år också på svenska.)

Tyvärr blev jag lite besviken på Till vår ära, som utkom första gången 2001. Det är sex noveller, där särskilt den första ”Borta i tankar” utmärker sig för en sorts ”Rinkebysvenska”, fylld av omkastad satsbildning, språkliga fel och flitigt användande av könsord. Novellen utspelas i Stockholmsförorten Vårberg, början på 1990-talet, med bröderna Felipe och Jaime i huvudrollen. Leiva Wenger är född 1976 i Chile, men sedan fadern arresterats (och troligen dött i fängelse) så flyttade modern med tre söner till Sverige. I den första novellen använder sig författaren av Rinkebygruppen Latin Kings rapp-låt Borta i tankar; novellen är språkligt experimentell och lyser fortfarande starkt. När Leiva Wenger och Hassen Khemiri debuterade var ”Rinkebyspråket” i en litterär text sensation. Barnen i novellen bränner varandra med cigarretter, skolkar från skolan, raggar tjejer, letar efter knark, sprejar väggar med målarfärg, och Felipe lär sig slåss av sin storebror. En novell handlar om mamman som inte kunde ett ord svenska när hon kom till Sverige, och en om pappan i Chile. Men i övrigt präglas den korta novellsamlingen av ganska tramsiga intriger som inte imponerar på mig. Redan 2005 valdes Ett öga rött till Stockholms skönlitterära ”läsebok”, och den är fortfarande en av de bästa skildringarna av livet i en invandrarförort. 2021 valdes den i Hamburg födde 80-årige Peter Pohls ungdomsbok Janne min vän till ”Stockholm läser”-bok. Till vår ära tycker jag dock inte riktigt håller måttet, tyvärr.

Rosa Liksom: Älven (2022, översättning Janina Orlova)

Rosa Liksom är en av Finlands mest kända författare. Hon är mest känd som poet, men har också skrivit prosa. Hon är konstnär och dramatiker. I Älven bygger hon på intervjuer med människor som var med i norra Finland 1944 när kriget hade vänt till de allierades fördel. Tyska soldater retirerade, ryska avancerade, även i Finland. Berättaren är en 14-årig flicka, en ”ko-piga”, som flyr från kriget tillsammans med gamla, kvinnor och barn, andra ungdomar, och deras kor. Deras fäder är antingen ute i kriget eller döda, deras mammor har tappat tron på livet. Berättarens mor, som är gravid, har lämnat gården tillfälligt med en man de kallar ”Farbror”. Hela finska Lappland är krigshärjat, och ett brokigt tåg med människor och tamdjur är nu på väg till Sverige och gränsen vid Torne älv (”älven”). Det blir en ganska brutal berättelse som växlar mellan köld, hunger, fattigdom, utsatthet i finska Lappland, och något bättre förutsättningar i Sverige. Samtidigt tvingas alla finländarna genomgå avlusning, vaccinering, tvätt och skrubbning, karantän, pappersbyråkrati – de samlas i torftiga uppsamlingsläger på den svenska sidan, där väntan kan bli olidlig. Berättaren letar samtidigt efter sin mamma i Norrbotten, och vi får snabba tillbakablickar på hennes bakgrund i Finland. Berättaren har stöd av en annan kopiga från Karelen, Katri, och av en tam råtta som hon kallar Aikili.

Det är inte minst kärleken till korna som är förutsättningen för livet i finska Lappland. Alla har de sin egen personlighet: Kerttu, Sisko, Ilona, Liina, och hästen Tamara. Naturen beskrivs poetiskt, språket ligger annars nära det talade, ganska grovt och mustigt. Liksom skriver på meänkieli, tornedalsfinska. Liksoms förmåga att beskriva misären men också hoppet bland alla dessa människor som nu flyr mot Sverige är storartad. Berättarens funderingar över världsrymden, vår historia, arkeologin, sprängs in. Vi rör oss bland fattiga bönder och torpare. Ofta upprepar berättaren: hur kan Gud tillåta allt detta? Samtidigt håller kriget på att ta slut i Finland. Då måste berättaren och hennes djur återvända till förödelsen i hemlandet.

Hela berättelsen blir aktuell med flyktingströmmen från Finland, dess behandling i Sverige, återtåget över Torne älv. Det blir skrämmande aktuellt: rasismen, flyktingfrågan, grymheten, det hårda livet. Språket kryddas med finska uttryck som ”kinkrumpor”, ”getingbölla”, ”pungdjävlar”, ”puukokniv”. Berättaren blir vuxen, börjar känna lust efter män, mognar med allt ansvar. Älven är både en litterärt stor insats, och ett viktigt dokument från krigets slutskede i finska Lappland. Den är, som baksidestexten skriver, ”både tidlös och dagsaktuell”. En viktig bok och roman på samma gång.

Kerstin Ekman: Grand final i skojarbranschen (2011)

Boken är Kerstin Ekmans version av en självbiografi, men snarare som ”mockumentary” d v s en slags drift med hela biografigenren. På 400 sidor går den hela vägen från debuten 1959 med Trettio meter mord, och hela vägen till 1990-talet, med styva romaner som Händelser vid vatten, som blev Ekmans största framgång. Hela hennes tid som litterär ”kändis” kommenteras med ganska sura kommentarer, för att inte tala om tiden i Svenska Akademien. Själv trodde jag att boken skulle handla om förlagsbranschen, men tji fick jag. Och jag får nog säga att jag är lite besviken. Ekman delar sig i två delar. Den ena är en f.d. bibliotekarie, bokhandelsmedhjälpare och till slut bokantikvariatsägare, Barbro ”Babba” Andersson, som är den som skriver själva böckerna. Den andra är hennes korrektur- läsare, tillika ansikte utåt (den som håller föredrag på bibliotek, sitter i Akademien, går på bokmässor, blir intervjuad i TV o s v.) och som alltså utåt får stå för böckerna. Hon heter Lillemor Troj, och deras ”samarbete” har varat ända sedan de pluggade som studenter i Uppsala. ”Babba” är pluffsig och ”okvinnlig”, till skillnad från Lillemor, som har ett vinnande sätt. ”Babba” har dåligt självförtroende, det har inte Lillemor. Det hade kunnat vara ett intressant uppslag om en författares schizofreni, men det är alldeles för långt, för osorterat, med trådar som går åt alla möjliga håll. Olika män och älskare dyker upp, utan att fördjupas. Bland annat får vi följa med upp till det s.k. Skogsnäskollektivet som blir aktuellt i Händelser vid vatten. Men det hela blir aldrig riktigt spännande, och jag förstår egentligen inte vad Ekman vill säga med den här boken. Jag hade hellre läst en riktig biografi över författarskapet.

(Ibland kommer det dock visdomsord: Hela livet består av att ”bedriva handel. Vänligt och förtroendefullt och falskt. Det gäller också det litterära skrivandet”.)

Inger Edelfeldt: Riktig kärlek (2002)

Inger Edelfeldt är konstnär och författare. Blev världsberömd när hon fick illustrera Tolkiens Sagan om Ringen-kalender 1985. Född 1956 har hon skrivit barn- och ungdomsböcker, romaner, noveller, dikter och seriealbum, som den om det kedjerökande Hondjuret som med sitt spretiga hår och icke-PK-åsikter skrämmer slag på sin omgivning. Men bäst gör hon sig (som författare) kanske i novellerna. Debuten 1977 (Duktig pojke) om en pojke som kommer ut som homosexuell. Romanen Hustru om hennes första äktenskap, med feministiska anspråk. Novellsamlingen Den förunderliga kameleonten 1995. Den uppriktiga Hur jag lärde mig älska mina värsta känslor, 2009. Hennes samlade noveller har givits ut flera gånger. 2001 kom Riktig kärlek, där Edelfeldt djuplodar sig själv och sina egna känslor. Vad är riktig kärlek? Hur upplever man ”riktig kärlek”? Här finns ett antal fina noveller som handlar om just det. Om den besvärliga alkoholiserade mamman som blir en sovande Törnrosa, som är svår att älska och vackrast när hon sover.

Bokens omslag pryds av ett indiskt vykort med Kali, dödsgudinnan, den galna med många armar som hånfullt räcker ut tungan åt åskådaren. Så skulle berättaren i novellen vilja vara, men hon vet också att hon då skulle skrämma bort alla män. Ett ungt par ligger vakna på natten – han tänker inte på sex eller deras relation, utan på hur de ska inreda sitt badrum. Hon tänker på om dom ska skiljas. ”Rekviem över Nils Holgersson” handlar om fadern som ligger för döden, och modern och dottern som under tiden grälar om hon verkligen fått någon riktig kärlek av dom? En prostituerad flicka lyckas rymma från sin förövare. Två feta kvinnor fantiserar om drömlandet, där en snygg man blir tillfredsställd tillsammans av de båda. En borgerligt uppfostrad lärarinna uppvaktar en ”flummig” biblioteksassistent på skolan där de jobbar, varpå han flyr precis när de ska gå i säng. Kärleken är ett gift påpekar berättaren. ”Ett gift lika starkt som saligheten precis innan”. En pedofil lockar unga flickor i Estland; en annan kvinna har två sidor, en som alltid är ensam, en som försöker vara social. De båda sidorna slåss inom henne utan att försonas. Närmast svaret på frågan kommer hon kanske i novellen Cirkeln, där två pensionerade teaterarbetare träffas på Gotland: han är ytlig, banal, egocentrisk, hon ständigt funderande på vad ”riktig kärlek” är? Är det inte lustprincipen? Att bara vara i nuet? Lust – vare sig det gäller arbete eller kärleksliv? Behovet av andra. När man kommer ner under ytan på vad som styr livet? ”Olika sorters kärlek. Jag önskar så att det vore samma flöde. Det är det ju, eller hur?” Det konstnärliga skapandet är bara en annan sorts kärlek. ”När två händer möts uppstår ljuv musik.”

Det här är kanske Inger Edelfeldts bästa bok. Vilket inte vill säga lite i ett långt författarskap. Edelfeldt har tilldelats 13 olika svenska litterära priser, plus ett antal utländska.

Chika Unigwe: Bättre aldrig än sent (2023)

Ytterligare en ung nigeriansk författare att hålla ögonen på. Chika Unigwe är uppvuxen i Bryssel och bor i USA (översättning Hanna Axén). De tio novellerna handlar främst om paret Prosperous och Agu som bor i Bryssel, och fixar så att fler nigerianer kan komma dit och få uppehållstillstånd, inte sällan genom att för en kort tid gifta sig med vita belgiskor, inte sällan prostituerade. I en otäck novell misshandlas en kvinna som anklagats för att vara häxa, och ska befrias från ”onda andar”. Recensenten Greta Schildt i DN kallar samlingen ”enkel och existentiell, full av mänsklig erfarenhet och oväntade psykologiska vändningar”.

BOKTIPS: En gammal gård i norra Tyskland, konstnärer vid Vättern, människor i Västerbotten, finsk folkbildning, drama med Marianne, August Blanche som Stockholmsskildrare, och havsnymfen Circe.

Dörte Hansen: Körsbärslandet (2016, översättning Christine Bredenkamp)

En inte helt ny bok som jag upptäckte, och som jag uppskattade mycket. I centrum står en gammal f.d. bondgård, ett korsvirkeshus med vasstak i Nordvästra Tyskland, norr om Hamburg. Författaren (f. 1964) är själv från de dansk-tysk-frisiska bygderna i Slesvig-Holstein. Efter en akademisk karriär som språkvetare blev hon journalist på radion och bosatte sig i en liknande nordtysk gård efter en uppslitande skilsmässa, ungefär som Anne i romanen. I boken beskrivs hon som musiker som sadlat om och blivit snickare. Hon får bo hos sin moster Vera på gården i norra Tyskland, en del av Tyskland som av lokalbefolkningen kallas ”Olland”, tidigare präglat av frisiska språk på kusten och öarna, idag talas plattyska, som påminner om holländska. Här bor Annes originella och principfasta moster Vera som kom hit som flyktingbarn efter andra världskriget från Ostpreussen (idag i Polen) tillsammans med sin mor, den adliga Hildegard von Kamcke. Vera gifte sig med sonen på gården, Karl Eckhoff. I centrum står tre generationer kvinnor, Ida-Vera-Anne (med lille sonen Leon), som har svårt att umgås och lära känna varandra, alla med sina egenheter. På ett klurigt språk fyllt av torr ironi och humor beskriver Hansen detta ”livet på landet” med sin jakt, skördetider, skördefester, husdjurs-marknad, och hur den gamla bondekulturen attackeras av den nya tiden med krav på feminism, liberal barnuppfostran, vegetarisk mat, biodynamisk odling och alternativ livsstil. Omhändertagandet av flyktingar från öst var stort efter kriget. Veras originella grannar omnämns. Barnen spelar en viktig roll i romanen. Hansen skriver med en lekfull touche, enkelt men med stor kvalitet, som får mig att tänka på Jenny Erpenbeck och Olga Tokarczuk (Nordtyskland är känt för sina körsbär- och äppelodlingar.) En författare väl värd att känna! (Dörte Hansen gav 2018 ut romanen Middagsstund som utspelas på en ö i Nord-Frisland. 2022 kom romanen Till sjöss. Två av hennes böcker har filmats.)

Elin Ruuth: Konsterna (2022)

Författaren (f. 1986) är journalist och författare. Det här är snarare en lång novell om konstnärer från sekelskiftet 1900. Den liknar snarast en dramatisering av texten, författaren är också ”dramatiker”. Skulle också kunna vara ett filmmanus. Men vad författaren vill säga med texten är för mig gåtfullt. Den bygger enligt bokomslag på konstnärsparet John Bauer/Esther Ellqvist, som bodde i Småland vid Vättern, med sommarhuset Villa Björkudden. Deras brevsamling finns på Jönköpings läns museum. Den unga konstnärinnan Dagmar Dreyer (Ellqvist) slits mellan sin tråkige make (Bauer) och den dubbelt så gamle professorn i måleri, Arvid Bielke, som hon ligger med för att i utbyte få fördelar i sin och makens karriär. Maken Vilhelm målar ”sagotroll” men vill egentligen bli ”riktig konstnär”. Under ett dygn på sommaren samlar dom några konstnärsvänner hos sig i Villa Björkudden för att fira midsommar. Professor Bielke bjuds också in, varpå Vilhelm blir sur. (Professorn har sagt att han kan ordna en tjänst på Konstakademien åt Vilhelm.) Dennes manliga vänner flörtar med det söta hembiträdet Ida, som de vill måla av, ”in natura”. Deras fruar passar barn och pratar om sina barn (utom Dagmar som ännu inte fått). Det hela är i stora drag uppställt som ett teater-manus, och jag blir inte särskilt gripen. Diskussionen om ”manliga konstnärer” contra kvinnliga som blir hemmafruar hade kunnat spetsas till betydligt. Författaren har också skrivit två barnböcker och en autofiktiv roman, 2010. Författarparet Bauer/Ellqvist omkom i en båtolycka på Vättern tillsammans med sonen Bengt 1918.

Torsten Jonsson: Som det brukar vara: noveller. Original 1939. ”Sveriges första modernistiska novell samling” enligt bokomslaget. Behandlar det gamla bondesamhället, dialekter, stad och land, ung och gammal, rikssvenska och dialekt. Ny upplaga 2012 av H: ström förlag i Umeå. Efterord av Gunnar Balgård: ”En generalkatalog över stämningar och attityder i ett Sverige som försvann”. Inte sentimentalt, snarare korthugget och hårdkokt, som de amerikanska idealen. Elva noveller om Jonssons släkt i Västerbotten, t.ex. ”Farmor”, ”Vårnatt i Estersvik”, ”Stå i butik”, ”Vi sku bygg om lagårn”. ”Den Medicéiska Afrodite”, om pojken som ror och fiskar med sin farbror. De får inget napp, det är ”Sandberg i motorbåten” som tar fisken, menar farbror Torén. Med i båten är kusinen Birgit, som har jobb inne i staden ”Tärneå” (Umeå). Pojken har haft TBC, Birgit funderar på om daggmasken känner ångest när den träs på metkroken? Pojken tänker om Birgit verkligen ska bada, som Afrodite på Botticellis tavla? Han attraheras av den äldre flickan. Ett ögonblick är hon för honom den badande nakna Afrodite, ett ögonblick senare är hon den gamla vanliga Birgit, alldaglig med finnigt tonårs-ansikte. ”Flicka på cykel” är en modernistisk novell, en sorts västerbottnisk inre monolog i ett långt stycke utan mellanslag, där tonårsflickan cyklar till farmor och längtar efter sin fästman som ligger i lumpen, och minns hur de som barn kravlade under de stora hässjorna, på sommaren, som bildade en lång tunnel längs ner där det var fuktigt och varmt och doftade starkt av hö. ”Här vilar Lucy Amalia Holsberg” är snarast en dokumentär berättelse över en landsortskvinna född 1859, död 1939, med autentisk dödsannons, räkning för kistan, brev från systern Inez, AB Juristbyrån, dödsruna i tidningen.

Ulla-Lena Lundberg: Lyser och lågar (2022)

Ålands stora författarinna (f.1947) har ett långt författarskap bakom sig, ofta historiska romaner med Åland i centrum. Också den ovannämnda romanen förenar roman och historisk biografi, en svår genre som Lundberg med sin rutin och vackra fantasifulla språk (och en god portion humor) ändå går i land med. I centrum står den unga Olga Borgstedt, dotter till soldaten Valentin Nyström och hustrun Elisabet (Betty). Efter den stora branden i Vasa 1852 kallas Valentin ut i Krimkriget i tsarens armé, där han dör i koleran, utan att armén ens deltagit i någon strid. Dottern Olga (Valentin ger alla döttrarna ryska namn) går på arbetsvandring från Österbotten (Vörå) till Helsingfors, får tjänst i en snäll familj och gifter sig med lektorn Robert Borgstedt och de grundar tillsammans Finlands första folkhögskola, Finns, utanför Borgå, 1891. Robert dör i tbc men Olga tillsammans med systern Ida som är gymnastiklärare, driver skolan vidare, först med Finlandsnationalisten Uno Stadius som rektor, sedan med poeten och vänstermannen Arvid Mörne. De finska aktivisterna för självständighet publicerar 1899 det s.k. ”februari- manifestet”, och efter det ur rysk synvinkel förödmjukande kriget mot Japan 1905 får Finland ökat självstyre med den s.k. Lantdagens (riksdagens) införande 1906, då allmän och lika rösträtt för män och kvinnor genomförs. Nu börjar både socialister och borgerliga engagera sig i beväpnade ”medborgargarden”. Boken slutar med inbördeskriget på våren 1918, och man kan tänka sig att det kommer en fortsättning.

Tredje generationen i släktkrönikan är Olga och Roberts dotter Karin, som gifter sig med bonden och förvaltaren på Wärnhjelms gods i Esbo Gunnar Hellén. De överlever de ”rödas” ockupation av södra Finland genom Gunnars list och ”bondska sätt”, och trots att Gunnar periodvis går till ”skogen” och super skallen av sig, så går det bra. Boken känns ibland lite som ”feelgood”, men Lundberg duckar verkligen inte för besvärligheter som död, fattigdom, superi, och inbördeskrigets orättvisor. Hon är en styv berättare som snart vinner läsarens gehör, gärna på dialekt, men delar av boken är uppställd som enbart dialog, vilket känns (litterärt) mindre lyckat. En finsk Lars Widding, men kanske strået vassare? Hellre en Astrid Lindgren för vuxna, med sitt kluriga språk. Kvinnorna i boken är underdånigt lojala med sina makar, men utan att ge avkall på den egna personen. Det känns historiskt korrekt.

Citat: ”Ingenstans, säger fru Borgstedt, lär man sig så mycket om [människan och om] sig själv som i skönlitteraturen.” ”Gråtfärdig tänker Olga [sedan hon tvingats släpa iväg en gråtande liten Karin från ett stort härligt bröllop] att det bästa i livet är vardagen när den fungerar och skänker upprepningens tillfredsställelse. Allt annat är överdrift och besvikelse”!! Litteraturen som en väg till självkännedom.

Carolina Neurath: Fråga aldrig om Marianne (2021)

 Författaren är en känd ekonomijournalist och SVT-profil, både prisbelönt och hyllad. Tre spänningsromaner, varav en filmats. Jag önskar att jag kunde säga att det här var en ”dålig bok”, men det är det inte. Visst syns orutinen, en del slarvfel, tryckfel o.s.v. Men grundhistorien om hennes farmors syster Ingrid, som flyttar till Paris efter kriget, gifter sig, får dottern Marianne, blir bedragen, och sedan går ner i en djup depression, som slutar med att hon knivmördar sin egen 15-åriga dotter 1979, efter att först ha försökt ta sitt eget liv, är fantastisk. I fransk domstol erkände hon mordet, hade ett förhållande med en fångvaktare, och släpptes ur fängelset 1986, ”för gott uppförande”.

Man förstår att Neurath fascinerats av sin gammelmoster Ingrid, och att hon känner sig befryndad på gott och ont. Ingrid ville ut i världen från Värnamo-uppväxten på en bondgård. Hon ”tog inte skit” och ordnade ett arbete själv. Men CN vill också återupprätta Marianne, som dog så tragiskt på ett flott hotellrum i Le Mans. Neurath lyckas också med konststycket att leva sig in i Ingrids tankegångar, hennes ångest och ilska. Ingrid arbetar som sekreterare i Paris, vägrar bli hemmafru, men får illusionerna krossade när maken bedrar henne. Redan då kallar han henne ”helknäpp dåre” (en sorts ”gaslightning”) på grund av hennes ojämna humör, som gör att hon slänger glas och tallrikar kring sig när hon blir arg. Något som observerats redan när hon var liten, och kan tyda på en hjärnskada, något som dock aldrig vändes till hennes fördel i fängelset i Frankrike. Men redan tidigt ser man att hon saknar en viss empatiförmåga och att hon alltid känt sig annorlunda, med en smak för det ”fina och dyra livet”, vilket gjorde att hon redan efter kriget reste till drömstaden Paris. Boken växlar mellan tiden i Frankrike, och nutid, med Neuraths egna efterforskningar och intresse för fallet redan som barn. Hennes stöd i författandet har hela tiden varit hennes farmor och farfar, som var bönder i Småland. Övriga berörda i den äldre generationen är döda. Språket är nyanserat och välformulerat, jag kan inte bli annat än imponerad! Paralleller dras ofelbart till Alex Schulmans Bränn alla mina brev, som är uppbyggd på liknande sätt, och Neuraths bok står sig väl i konkurrensen. För Ingrid är ögonblicket när hon möter Pierre på en restaurang f f g ”Kairos”, men denna gång gick det inte bra. Kairos får tiden att stanna upp, men är ofta bara ett riskabelt försök att lura fader Kronos obevekliga tidsutmätning.

Martin Lamm: August Blanche som Stockholmsskildrare (1931)

Ett litet udda antikvariatsval att välja en biografi över Stockholmsförfattaren August Blanche (1811-1868), samtida med Erik Gustaf Geijer, CJL Almquist och Esaias Tegnér. Blanche har jämfört med den store konkurrenten Almquist (som han tyckte mycket illa om och t o m spottade på under ett uppträde under den s.k. ”Det går an-fejden”), setts som en betydligt ”lättsammare” och mindre intressant författare. Kanske för att Blanche saknade de ”stora visionerna” som Almquist uppfylldes av; han var prosaist i det lilla formatet och en populär dramatiker, mest känd för den humoristiska pjäsen ”Ett resande teatersällskap”. Han var omåttligt populär, lånad på biblioteken och läst som ingen annan i Stockholm. Han hänger ihop med utvecklingen av den svenska tidningspressen, för vilken han skrev mycket. Hans Stockholmsskildringar hålls fortfarande högt, men någon riktigt STOR författare blev han aldrig enligt litteraturhistorien.

Hans far hette egentligen Bergwall och var ”skvadronspredikant”, alltså präst i det militära. Modern var piga i en burgen familj i Gamla Stan, där Bergwall var informator. Bergwall gifte sig rikt och med tiden fick Blanche ärva, vilket gjorde honom till en förmögen man. Han uppfostrades hos en hovslagare Blanck, som adopterat honom, och gick i skola i Klara församling strax norr om Gamla Stan. Blanche läste juridik i Uppsala, men blev snart journalist, först i tidningen Freja. En kort period verkade han i Sundsvall, där han blev känd som ”den herrn som spottat rektor Almquist i ansiktet”. Blanche kallade senare den tiden för ”fyra förlorade år”, och ångrade djupt sitt uppträdande mot Almquist. Blanche styrka var hans sinne för komiska situationer, som han kunde återge på ett mycket autentiskt (och roligt) sätt. Här kan han jämföras med Dickens, även om många skulle säga att det var som att jämföra ett berg med en mygga! Den s.k. ”sensationsromanen” om det osedliga och kriminella livet i de stora städerna (mest berömt i Eugène Sues Paris mysterier), försökte sig både Balzac, Dumas och Blanche på, med växlande framgång. Blanche skrev från början populära och träffande tidnings-kåserier, men utvecklade sedan med tiden ett sinne för den pregnanta novellen, teaterstycken, och skrev också ett antal längre romaner. Så t.ex. ”Hyrkuskens berättelser” som blev omåttligt populär. Lamm kallar den ”en oöverträffad bild av Karl Johans första regeringsår”.

Madeline Miller: Kirke (2018, översättning Niclas Nilsson)

Miller (f. 1978) undervisar i klassisk grekiska och litterär gestaltning, bland annat Brown university och Yale. Hon debuterade 2011 med Akilles sång (ännu ej översatt) och har även skrivit noveller på samma tema, där hon försöker göra de grekiska halv- och helgudarna till litterära moderna gestalter. Hon lyckas utan tvekan med det, på ett vackert, modernt, och gripande språk. Circe (Kirke) har kallats den första ”häxan” i litteraturen. (Som litterära inspiratörer nämner hon den kanadensiska antikexperten och författaren Anne Carson, och Richard Adams Den långa flykten.) I Akilles sång tar hon upp Trojanska kriget och homo-kärleken mellan Akilles och Patroklos, vars död och förnedring gör att halvguden Akilles kastar sig in i striden mot Hektor i Troja. Circe var en ”havsnymf” liksom sin mor Perseis, de lägst stående bland Olympens gudomligheter, avlad av sin far solguden Helios. När hon börjar använda sina kvinnliga trolldomskunskaper går hon utanför vad hon får i den patriarkala Olympen, anses farlig, och förvisas av Helios till en ö i Medelhavet för att leva ensam. Hennes ilska väcktes när hon åsåg bestraffningen av Prometheus (han piskas blodig av furierna) och fick lära sig om hans öde och de manliga gudarnas egocentricitet och krigslust. Hon förälskar sig i en fiskare och gör honom till en gudomlighet genom förtrollning, och hämnas sedan på sin rival Skylla genom att förvandla henne till ett monster. I sin fångenskap på ön som kallas Aijaje tar hon emot den gudomlige (och självgode) budbäraren Hermes och blir hans (hemlige) älskare. När Odysseus lider skeppsbrott på ön förvandlar Circe hans sjömän till svin och tar Odysseus till älskare och föder honom två barn. Hermes räddar Odysseus när han blir svartsjuk.

Precis som Eyvind Johnson (i Strändernas svall inleds romanen med Odysseus fångenskap på Circes ö) lyckas Miller mästerligt göra den grekiska sagan modern, med ett feministiskt tema. De grekiska gudarna blir mänskliga, som hos Johnson, med alla sina fel och brister. Storartat!

BOKTIPS: Hopplöst i Malmö, flyktingöden från 1940-talet, familjehistorier, en modefilosof om graviditet och gynekologi, om svarta invandrare i London, svensk ödelagd förort, och en tjugoårig försvunnen amerikansk porrförfattare.

Veronika Malmgren: Elise och allting därefter (2022). Lena Einhorn: Ninas resa, en överlevnadsberättelse (2005)

Författaren (f.1982) är psykolog från Stockholm och debuterade 2011. Här verkar hon följa sin mor och hennes mor i fotspåren. En stillsam redogörelse, som kanske aldrig blir riktigt spännande, men är sympatisk. Berättaren Annies mormor Elise kommer från Ostpreussen (idag i Polen) och flyr i krigsslutet med båt från Pillau (Baltiskij, utanför Kaliningrad) till Danmark. (För att få biljetter tvingas den unga Elise ligga med en av passkontrollanterna.) I flyktinglägret i Oksbøl föder hon och systern Gretel varsin dotter, Marthe och Johanne. Båda makarna/männen är försvunna i kriget, liksom deras lillebror Ulrich. Vi förflyttas i tiden till 1964, när Marthe, 19 år, rymmer tillsammans med den 16 år äldre Georg från en enahanda tillvaro i Frankfurt am Main till Sverige där de tänker bygga sig ett hus i Jämtland. Det hela slutar snöpligt med att de grips av polis eftersom de är efterlysta av Marthes föräldrar. Men eftersom hon (till skillnad från Georg) har ett giltigt pass bestämmer hon sig för att stanna i Sverige. Man förstår att det här är historier som författaren fått sig berättat av sina släktingar. Ett hopp i tiden till 1988, när Marthe och hennes svenska man åker på semester till danska västkusten och besöker kyrkogården i Oksbøl, där 1 900 anonyma tyska flyktingar och soldater ligger begravda. Veronika och hennes syster Sonja är med. Det blir en av många dramatiska familjehistorier, väl värd att berätta. Språket är bra och flytande, vackert och sensuellt, men hoppet fram o tillbaka i tiden gör det ibland svårt att hålla isär de olika personerna. Men absolut läsvärt! Som många dramatiska familjeberättelser stannar denna i minnet.

Lena Einhorns bok om sin mamma Nina liknar Veronika Malmgrens, men är naturligtvis så mycket mer dramatisk och drabbande. Nina Rajmic växte upp i Lodz och upplevde förintan-det av det judiska gettot i Warszawa. Som genom ett under överlevde hon och kunde fortsätta sin utbildning till läkare i Köpenhamn. Hon blev till slut forskare i gynekologi i Stockholm och avled 2002, två år efter maken Jerzy, också överlevande från Förintelsen i Polen, som hon träffade i Köpenhamn – han som professor i onkologi. Det är en dokumen-tärroman, spännande och välskriven, som också tillslut blev en dokumentärfilm.

Nina Einhorn överlevde inte minst för sin positiva inställning till livet. I slutet av boken konsta -terar hon (den bygger på hennes egna minnen och intervjuer med dottern Lena): ”Att uppleva detta krig innebar för mig att jag fick de rätta prioriteringarna i livet. Det var det positiva jag fick med mig: jag vet vad som är viktigt i livet, och vad som är oviktigt.” Och, tillägger hon: ”Jag är helt tillfreds. Jag tycker att jag haft ett väldigt bra liv. Tack var min fa-milj. Och mitt yrke.” Det inget dåligt vittnesbörd!

Hela gettot i Warszawa bränns ner och läggs i ruiner. När ryska armén närmar sig Polen 1945 inleds ett nytt uppror i Warszawa. Men ryska armén stannar (medvetet) vid polska gränsen, och går inte in förrän upproret slagits ner av de sista nazisterna. Sedan tar Sovjetunionen över Polen. Av de 400 000 judarna som bodde i Warszawa överlevde bara några hundra, bland dem Nina och hennes bror Rudolf. Auschwitz befrias 27 januari 1945. Båda Ninas föräldrar omkommer.

Redan 1946 nås Nina i Köpenhamn om nyheter om nya pogromer i Polen. Hon bestämmer sig då för att inte återvända till Polen. Istället för USA väljer hon att bosätta sig med Jerzy i Sverige. Även i Sverige får de kämpa för att bli accepterade, och blir t o m anklagade för att vara polska kommunistiska spioner! Hennes bror Rudolf kommer också till Sverige där han tar en juridisk examen och blir lärare vid Socialhögskolan i Stockholm. 10 maj 2002 avled Nina Einhorn, född Rajmic, 77 år gammal.

Jonna Bornemark: Jag är himmel och hav. En filosofisk undersökning av graviditet, liv och jagets gränser (2022)

Jonna Bornemark (f. 1973) är Sveriges nya modefilosof. Och den nya boken är en charmig och märkvärdig bastard, med invävda poem om förlossning och födsel, hänvisningar till bdsm-sex, ridning, och nya påhittade begrepp som ”paktiv”, ”en-samman” och ”dugaj”. Hon följer också sin egen ”graviditetsdagbok” och ger utdrag från denna. Samt skriver ett filosofiskt traktat som tar ”hela individen” och dess omgivning i beaktande.

Boken ställer vissa krav på läsaren, som bör vara van vid en ganska hög abstraktionsnivå. Men Bornemark är en god pedagog (ofta anlitad som föredragshållare) och en radikal filosof som har kritiserat ”new management-filosofin” och uppdelningen i man-kvinna, aktiv-passiv, ensam-tillsammans, kontroll-maktlöshet, jag-du. Det kokar ner till att betrakta den gravida kvinnan i ett nytt och mer förklarat ljus. I filosofin är det bara under 1900-talet som kvinnor fått komma till tals, men då som ”manskvinnor” som Bornemark kallar medeltidens ogifta och barnlösa nunnor, eller 1900-tals-filosofer som Simone de Beauvoir, Hannah Arendt och Simone Weil. (Senare 1900-tals filosofer som Julia Kristeva och Martha Nussbaum bryter detta mönster, och har sedan millennieskiftet följts av också homosexuella och trans-sexuella filosofer, även kvinnliga.) I den nya boken ger trebarnsmamman Bornemark den gravida kvinnan och jag-upplösningen sin tribut. Hon kallar det ”att tänka de långa tankarna”. Det handlar om ”logik” och ”känsla”, det senare begreppet har tidigare inte uppmärksammats inom filosofin.

Graviditeten har inte beaktats, menar hon, för att den är identitets- och normupplösande. Den är ”ett landskap bortom den sociala ordningen”. Den är något som makthavare (oftast män) inte kan kontrollera. Den är ”bortom du och jag” (”en-samman”). Det finns nämligen ett foster också med i bilden. ”Livet” kan inte definieras utan att ta den gravida kvinnan med i bilden.

Hon ställer sig medvetet mellan olika feministiska rörelser, är inte hemma i någon. Hon gräver istället ner sig i den gravida kvinnan, analyserar också missfallet. Det illustrerar inte minst det ”okontrollerbara”. Att leva med den oron i kroppen måste vi lära oss. Att allt inte går att kontrollera. Hon gräver sig ner i det till synes självklara, tills det inte längre är ”själv- klart”. Det är i den kvinnliga livmodern som livet startar. Något som patriarkatet alltid försökt kontrollera och inte låtsas om. (Jfr t.ex. ”The Handmaid’s tale”). Istället har man försökt ”mystifiera” den. Eller helt enkelt förbjudit p-piller och aborter, kvinnans eget val.

Viktig i Bornemarks filosofi är vårt förhållande till naturen. Att vårda och bevara den. Hon hänvisar bl.a. till FN:s ”Deklaration för Moder Jords rättigheter”. Vi hänger ihop. Allt hänger ihop. Man kan ha invändningar mot att hon t.ex. inte diskuterar abort, att det hon skriver kan tolkas som (den amerikanska konservativa riktningen) ”pro life”, men det är onekligen en bok som stimulerar och väcker debatt. Sympatisk i det stora hela, och inte svår att begri-pa när man väl vant sig vid begreppen som används.

Här får man också tips på andra författare från Karibien, förutom nobelpristagare som VS Naipaul, Derek Walcott; Olive Senior, Rosa Guy, Paule Marshall, Jamaica Kincaid, Maryse Condé, Grace Nichols, kubanerna Dora Alonso, Guillermo Cabrera Infante, Alejo Carpentier, Nicolas Guillén, José Lezama Lima, Heberto Padilla (exil), René Vazquez Diaz (exil), Zoe Valdes (exil); Aimé César, Edwidge Danticat, Jean Rhys.

Marie Calloway: ”Vad tjänade jag för syfte i ditt liv?” (2017, översättning Carl Lindsten)

Det finns ”litteratur” och så finns det litteratur. Ett av dom mer skruvade exemplen är denna ”bok”, ”text”, klippbok i stort format av pseudonymen (troligen) Marie Calloway. På bokomslaget en vän flicka i 20- års-åldern med rådjursögon och långt mörkt hår. Hon uppmärksammades först med en novell, ”Adrien Brody”, som skulle handla om en känd ”kulturman” och skådespelare från New York, som många påstod sig känna, med vilken hon haft sex, som beskrivs utförligt i novellen. Novellen finns med i denna bok, som också innehåller bilder på MC, utdrag från hennes i USA kända blogg, bloggkonversationer, e-mail, samt vad som ser ut som en amerikansk tonårings Scrap book. I en text skriver hon om sin litterära mentor, en författare från Taiwan, Tao Lin, som också hjälpt till att lansera henne; i en annan text om sina erfarenheter (?) som sexarbetare (prostituerad) i London, och en text om sitt intresse för bdsm.

MC är uppenbarligen ett mysterium. I texterna växlar hon mellan att skryta om sig själv, hur vacker hon är på bild, och att dissa sig själv fullständigt. Det verkar som att hon är uppriktig. Det är utan tvekan autofiktion, och inte långt från en mycket mer känd författare i samma ålder: Sally Rooney (se tidigare recension). I en artikel i nättidningen BuzzFeed läser jag att boken publicerades 2013, och att efter 2016 ingen vet var Marie Calloway tagit vägen? Hennes Facebooksida, blogg och andra Internetsidor är försvunna. Men en god vän försäkrar att ”hon absolut kommer att publicera något igen”. Hon borde vara i 30-årsåldern (i boken finns uppgiften att hon är född 1990), växte upp i Las Vegas, och har bott i Portland, Oregon New York och i London. I boken finns bilder där hon läser ur sin bok i samband med publiceringen, på små ”alternativa” bokhandlar i New York. Hon lanserades som ”sex-feminist”, hon försvarar prostituerade, men vänder sig starkt mot mäns våld mot kvinnor. Samtidigt njuter hon av sin masochistiska sida (jfr ovan med Jonna Bornemark). (Hon blev avstängd på Facebook sedan hon publicerat bilder på sig själv med stora blåmärken över hela kroppen.)

Det må väl vara OK. Men jag blir knappast imponerad av hennes ”litterära” sida. Hon diskuterar pornografi, som hon också stöder. Hon säger sig vara fascinerad av japansk kultur. Men ett mer intressant avsnitt i boken handlar om debatten som uppstod efter att novellen om Adrien Brody publicerats på nätet, där en del hyllade dess frispråkighet och försvar av sex och porr, medan andra menade att hon bara cyniskt försökte bli en litterär ”kändis”, en ”mediahora”. Jag tycker det mesta pekar på det första. Kändisskapet (eller ”mytologin”) kom liksom med på köpet. Klart är att hennes bok aldrig skulle väckt sådant uppseende i Europa. Och hon låter faktiskt en hel del kritiker av hennes bok komma till tals. Hon menar också att amerikanska journalister har missuppfattat henne och medvetet feltolkat henne. En författare som nämns som hennes inspiratörer är Jean Rhys. Men det är mystiskt, för samtidigt kan hon skriva saker som ”generera diskurs” eller ”modern experimentell litteratur i ett anarkosocialistiskt samhälle”. Men Marie Calloway som person är betydligt intressantare än hennes texter. Och ändå hänger de ihop som två kommunicerande kärl.

Andrzej Tichý: Sex liter luft (2007)

I en tidigare recension (Alejandro Leiva Wenger) skrev jag om en grupp ”invandrarförfattarre” som debuterade i Sverige kring millennieskiftet 2000. En av dessa var polacken (uppvuxen i Prag och Malmö) Andrzej Tichý. Men lika lite som Leiva Wenger kan jag väl säga att jag riktigt uppskattar denna roman. Uppslaget är spännande: huvudpersonen Ivan vaknar upp en dag i den sunkiga förort där han bor, och finner att alla människor är borta. Djur, fåglar, fiskar, allt annat finns kvar men inga människor. I korta kapitel bakåt i tiden får vi veta vad som hände innan Ivan vaknade upp i romanens ”nutid”. Hans ganska trista tillvaro i pannrum och soprum i hyreshusgettot tillsammans med brodern Kennedy, vännerna Silky, Vlad, och flickan Hea, som alla killarna är förälskad i. Tillsammans driver de omkring, bråkar med andra ungdomar, stjäl, anlägger bränder, förstör, sniffar och super (i värsta fall T-sprit, det är 1980-tal). Skolan verkar dom inte vara i (ni-vi). Ivan har inget till övers för sina föräldrar, även om modern ibland (när hon inte slår honom) kan ge honom en (sällsynt) kram. Inte för andra människor heller.

Inflikat är kapitel som för handlingen i nutiden framåt. Ivan dödar en katt och en kanin, han bryter sig in i tomma lägenheter och undersöker hur dessa ser ut, utan sina invånare. Över honom bränner en skoningslös sol, det verkar vara en riktigt varm sommarvecka. Det är en tragisk (kan tolkas symboliskt) skildring av ett öde stadslandskap, där inget hopp finns. Jo möjligtvis det lilla hopp att någon mer än Ivan ska ha överlevt (Vad? En kärnvapenattack? Men några lik finns inte heller). Och att han i sin nuvarande situation faktiskt saknar människorna omkring sig. Vi anar att han inte heller kommer att överleva, han livnär sig på vatten och buljong, och på vad han kan hitta kvarlämnat i de olika lägenheterna han besöker. Och ibland när han håller något speciellt föremål i handen tänker han på sin mamma. Det är också hon som i slutet på romanen i en drömscen säger: ”Allt blir bra. Det blir bra till slut. Det vet du va?”

Boktips: Ett karibiskt mästerverk, en norsk dystopi, Knausgård, kärlek i Lappland, anteck- ningar från ett källarhål, Norgehat, noveller från Georgien.  

Jamaica Kincaid: Min mors självbiografi (2016, original 1996, översättning Lena Fagerström)

Det här är ett litet mästerverk, av en författare som ofta nämns i nobelprissammanhang. Författaren är född 1949 på den lilla karibiska ön Antigua. Hon har beskrivits som en för- fattare som ofta behandlar förhållandet mor-dotter. Romanen skildrar en kvinna, Xuela Claudette Richardson. Hennes mor dör vid födseln, fadern, som är polis på ön Dominica, lämnar Xuela att uppfostras hos en kvinna som tvättar hans kläder. Hennes styvmor Eunice är ”inte särskilt snäll”, och behandlar både sina egna barn och Xuela dåligt. Styvfamiljen talar det med franska ord uppblandade karibiska språket ”patois”.

Fadern vill att hon ska gå i skolan, förmodligen för att det skulle ge honom själv något att skryta om. Annars är fadern, med sin svaghet för att berätta och skryta, en av de främsta källorna (men klart subjektiv) till Xuelas liv. Anledningen till att hon mobbas i skolan är för att hennes mor var ”karibiska” (av den i stort sett utrotade ursprungsbefolkningen av indianstam) medan pojkarna i skolan är söner till f.d. afrikanska slavar. Eftersom hon har lätt för sig i skolan antar många att hon är ”besatt av onda andar” (animismen är vanlig i Karibien). Hon misstänker också att hennes nya styvmor försöker döda henne med ”svart magi”.

I skolan får hon bara ”stryk och smädelser” skriver hon i ett ”låtsasbrev” till sin pappa (som hon knappt har någon riktig kontakt med). Lärarinnan hittar det och visar brevet för pappan, som tar illa vid sig och låter Xuela byta skola. När han kommer och hämtar henne är han (symboliskt nog) klädd i sin ”fångvaktaruniform” från det fängelse där han då jobbar. Tillsammans rider de till faderns nya (större, finare) bostad på en åsna (med tiden ska han skaffa både cykel och bil). Xuelas syn på sig själv är mycket ”prosaisk” (vardaglig, nykter, torr). Hon stjäl (JK stal själv böcker som ung) och hon är mycket frispråkig när det gäller sex och den egna kroppen. Men utan ett uns av ”romantik” eller ”sentimentalitet”. Den första man hon blir tillsammans med som 14-åring är en 40-årig man, i en familj där hon placerats av fadern för att bo medan hon går i den nya skolan. Men Xuela har upptäckt sin egen sexualitet, och ger sig villigt till den mycket äldre mannen. När hon blir gravid utför hon sin egen abort med hjälp av en giftig örtblandning! När hon blir äldre får hon arbeta som assistent åt en brittisk (dubbelt så gammal) läkare som hon senare gifter sig med (för att på så sätt stiga socialt). Hon förför honom ganska fräckt men säger att hon aldrig älskat honom. Däremot berättar hon, vackert och rörande, om en ”riktig kärlek”, den till hamnarbetaren Roland.  

Jamaica Kincaid (som egentligen heter Elaine Potter Richardson) flyttade till New York som 17-åring för att arbeta som au-pair. Hennes första noveller publicerades i den kända tidskriften The New Yorker. Hon blev god vän med dess chefredaktör William Shawn, som såg hennes potential. Hon kom att gifta sig med dennes son, Allen, efter skilsmässan från Shawn är hon bosatt i Vermont, där hon bl.a. ägnar sig åt trädgårdsskötsel, som hon också skrivit om. Hon undervisar i litterärt skapande och Afrikastudier vid Harvard University.

Jamaica Kincaid skriver med en lätthet och elegans. Hennes förmåga att beskriva landskapet med det blå havet, alla färger, väder och vind, dofter, synintryck, är suverän. Hon älskar naturen men kan inte annat än förakta folket på Dominica, som intar sin offerroll gentemot det brittiska herraväldet, och misstänkliggör varandra med sladder istället för att gå ihop och samarbeta. Hennes torra humor skiner igenom, liksom Xuelas förmåga att inte fastna i oförrätter. Trots illa behandlad ser alltid Xuela (eller författaren) det bakomliggande i vad som sker: Kolonialismen som präglar allt på ön, inte minst hennes far, polisen: hans beundrande av allt brittiskt. Hans raka motsats blir dödgrävaren Lazarus, som fadern listigt anställer utan att ge honom någon lön. Men Xuela lyckas alltid förnuftsmässigt komma fram till en ”naturlig förklaring” av missförhållandena på ön i Karibien. Och att: ”Jag blev tvungen att älska mig själv, på trots och i ren förtvivlan, för mig fanns inget annat.”

Boken är ett försök från författaren att (vid 45 års ålder) närma sig modern och hennes föräl-drar, se till deras brister, men också deras bättre sidor. (Men ”förlåta sig själv sina egna övergrepp, det har ingen rätt att göra.”) Det förljugna i att morfadern, som inte alls var religiös, plötsligt börjar gå i metodistkyrkan med sönerna (Xuela går däremot aldrig i kyrkan, och ingen tvingar henne, för ”ingen ser henne”, skriver JK.) (Kyrkan på Dominica beskriver hon som ”segrarnas religion”.) Hon beskriver både morfadern och sin styvmor som ”gåtor”. Hon påminner här starkt om Annie Ernauxs minnesböcker över sina föräldrar.

Ett stort läsäventyr, som synes!

Maja Lunde: Drömmen om ett träd (2023. Lotta Eklund, översättning)

Norska Maja Lunde har slagit igenom stort internationellt med en kvartett böcker, Binas historia (2016), Blå (om havets framtid 2018), om den utrotningshotade Przewalskis häst (2021), och den ovannämnda, en dystopisk skildring av världen år 2110. På Svalbard vid Polcirkeln har ett virus, likt Covid-pandemin, utrotat alla människor utom tonåringarna Tommy och Rakel och deras tre småsyskon. Likt Barnen från Frostmofjället får vi följa deras kamp för överlevnad – och sedan även Tommys färgstarka farmor, som varit deras stora stöd, dött står barnen ensamma. Tommy och hans farmor har även (efter den stora Katastrofen) vårdat Svalbards stora berömda fröbank, där fröer från hela världen förvaras under jord. Det hela är skildrat på ett vackert och prosaiskt språk, när man vant sig vid det långsamma tempot. Men ju längre man växer in i boken, desto mer gripen blir man.

Böckerna diskuterar ingående klimatkrisen och växandets villkor, särskilt i farmors långa instruktioner till sonsonen Tommy, som hjälper henne i öns stora uppvärmda växthus (en stor del av året är Svalbard i kompakt vintermörker) och med vårdandet av fröbanken. I en parallellhandling pågår en kinesisk expedition mot Svalbard för att besöka fröbanken, som jag dock inte förstår riktigt? Men den kan ju ha presenterats i de tidigare böckerna? (Jag läser att kinesiskan Tao faktiskt förekommer i Lundes första bok Binas historia.) Parallellt ägnar sig Lunde gärna åt tidigare vetenskapliga (biologiska, zoologiska) forskare, i den här boken den ryske botanikern Nikolaj Vavrilov, som avrättades av Stalin 1943. Hennes skildring av förhåll-andet mellan vuxna och barn, som är viktiga i boken (L har även skrivit barn- och ungdomsböcker) är storartad. Den har kallats ”en helt egen biosfär i den nordiska litteraturen”. Närmast i svensk litteratur kommer kanske (i det betydligt mindre formatet) P.C. Jersild? ”Det är en skrämmande och gripande berättelse som kretsar kring vårt ansvar på denna planet, både som art och som individer.”

Slutet är tragiskt, inte helt lätt att förstå, och får mig att fundera på om ytterligare en bok i serien kommer?

Karl-Ove Knausgård: Det tredje riket (2022, Staffan Söderblom, översättning) 

Efter sex böcker autofiktion började Knausgård, Norges stora författarnamn idag, en ny romanserie, som verkligen fångat mitt intresse. Ovanstående bok är den tredje i serien, och här borrar Knausgård ner sig i en hel grupp människor, djuplodande och skickligt blottlägger han människor i bryderi inför svåra, moraliska beslut. Det är stort och skickligt genomfört! I denna roman t.ex. den psykiskt störda Tove, som hör schizofrena röster i huvudet, skäms för sina barn och funderar på att ta sig en älskare vid sidan om den snälle maken; läraren Gaute som misstänker att hans fru, prästen Katherine, är otrogen. Samtidigt har han en elev som har stora problem i hemmet och vägrar gå till skolan. Vidare den opportunistiske stjärnarkitekten Helge, utåt sätt fylld av självgoda floskler men inuti tvivlande på sin egen förmåga vid 50 års ålder (Knausgård är mästare på att skildra män i kris); tonåringen Line som träffar den diaboliske tidigare metallrockaren Valdemar (också mycket bra skildrat), och läkaren Jarle som ställs inför en hjärndöd patient. Ska han sluta dennes liv fast hans hjärta fortfarande fungerar? Och lägga an på hans snygga ungdomliga fru? Knausgård har en besynnerlig förmåga att gå in i olika personers medvetande, både män, kvinnor och barn. Det är mästerligt författat. Och han väjer inte för att gå in i den obehaglige begravningsentreprenören Syverts huvud, eller metallrockaren och satanisten Geir, som kanske har mördat, flått och skalperat tre andra i bandet. En kritiker kallar det ”en vidunderlig inlevelseförmåga”.

Här finns också en twist av dystopi, miljötänk och framtidsvision: Den första boken i den nya serien, Morgonstjärnan, fokuserar på en nyupptäckt stjärna på himlen som lyser så starkt att värmen på jorden plötsligt börjar stiga till det outhärdliga. Och fortsättning lär följa!

Fjodor Dostojevskij: Anteckningar från källarhålet (sv. Pocketupplaga 1986)

Till omfånget en av FD:s minsta böcker, men intressant då den föregår hans stora romaner Brott och straff, Idioten, och Bröderna Karamasov. Enligt översättaren Ulla Roseen rymmer den ”hela den ideologiska grund som D. byggde vidare på i de efterföljande verken”. ”Källar- mannen” ser sig själv ömsom som en Nietzscheansk övermänniska, ömsom som en usel, ja rent av ”ond” människa. På det sättet föregår han Raskolnikov i Brott och straff. De goda, obefläckade, människorna, som furst Mysjkin i Idioten, Aljosha i Bröderna Karamasov, och Sonja i Brott och straff är de som D sätter sitt hopp till. Sonja uppträder i ovannämnda ”ante-ckningar” som den prostituerade Liza, som den hetlevrade ”källarmannen” i vrede kör på porten. Den lilla boken utkom i en litterär tidskrift 1864 (Epocha, som redigerades av FD och hans bror Michail). Han stod då själv vid ett vägskäl: hans debut och tidigare författarskap förkastar han nu; nu går han i ”anteckningarna” till storms mot egoismen och den förstock-ande materialismen som han menar slavbinder den europeiska människan. Hans första hustru hade just dött, det första tidskriftsförsöket misslyckats, han led sedan länge av epilepsi, var ekonomiskt bankrutt och hade avtjänat ett flerårigt fängelsestraff i Sibirien. Han vill nu bryta sin fruktlösa isolering i sitt symboliska ”källarhål”, sin cyniska bittterhet mot mänskligheten, och han börjar förstå att den rena kärleken för vilken man måste lida alla möjliga oförrätter för att uppnå, och som återfinns hos några få av de allra mest vanlottade, är det enda som förmår rädda mänskligheten, som med sina krigsmaskiner och cynism annars långsamt går mot sin egen undergång.

Mikael Berglund: Ovanjorden (2022)

Välskriven och fascinerande roman om Oskar, som arbetar på ett samiskt ”dagis” i Ammar-näs. Genom den lilla favoriten Jon-Erik kommer han i kontakt med dennes storasyster Eija. Han blir förälskad, men hon är redan ”bortgift” med renägaren Ailo. Bedrövad återvänder den vankelmodige Oskar till hemorten Lycksele. Flera år senare återkommer han till Ammar-näs, nu som utbildad miljöinspektör på Länsstyrelsen, för att undersöka försurningen i traktens vattendrag. Nu tänder det till mellan Oskar och Eija, trots att hon nu har en dotter, Najmi, som inte är överdrivet förtjust i att Oskar invaderar familjeidyllen i Ammarnäs. Det blir ett drama i fjällvärlden, fint beskrivet av en författare som rönt stor beundran för sina två första romaner. Berglund, född 1977, har själv sameblod. Men i sitt förhållande till Eija, Ailo, Najmi och Jon-Erik, är han trots allt bara en ”utböling” utifrån. Han behärskar inte språket och kulturen, och har inte förmågan att ta för sig. Eija är också villrådig, har svårt att välja mellan samekulturen, kärleken och det instängda livet i Lycksele. ”Jag tror hon sökte efter nånting som inte finns” säger hennes mor Greta förnuftigt, om dotterns villfarelser. Berglund kan samernas urgamla kultur och är en fin naturskildrare. Kärleken mellan Oskar och Eija är härligt beskriven. ”Jag är hos dem, aldrig med dem” beskriver Oskar sitt förhållande till samerna och Eija. Det utanförskapet är det lätt att känna igen sig i. ”Ovanjorden” är bara det översta tunna lagret jord, allt för tunt för att inte trampas sönder. Det skiljer sig från ”underjorden” som är okänt och befolkas av allsköns oknytt. Jag har bara en invändning (åter igen): De många samiska orden och uttrycken i boken kunde ha översatts i slutet. Många är dessutom betydelsebärande.

Johanna Frid: Nora, eller brinn Oslo, brinn! (2018)

Ytterligare en ung kvinnlig debutant (f. 1988) som låter tala om sig! Huvudpersonen svenska Johanna (autofiktion?) är ihop med sin danske pojkvän Emil. Men när hon får se en bild på hans ex, den vackra norskan Nora, så håller hon på att gå i bitar av självförakt och avundsjuka. När den ganska mesige men alltid lika hjälpsamme Emil dessutom kräver att få träffa Nora ibland ”för en fika” så formligen spricker Johanna. Samtidigt börjar hennes endometrios (en svår variant av menssmärtor) bli allt starkare. Hon börjar förfölja Nora på Instagram, tills det till slut tar över hennes eget liv helt och hållet. Svartsjukan äter upp henne inifrån. Men hon börjar också (med lite hjälp av Emil) långsamt inse att bilden av den perfekta Nora på Instagram inte alltid är helt sann. Men det är ju hon (Johanna)! Frid skriver med stor humor om även svåra saker. Det ”nordiska” med inslag av danska och norska språkvarianter är underhållande och roligt. Det är en kort men pregnant skildring av en inte helt vuxen 25-årings inre liv, underhållande, mänskligt och stundtals tänkvärt till sista sidan.

Jelena Botjarisjvili: Min fars huvud, och andra berättelser (2023, översättning Hanna Sandborg)

Författaren, född 1966, är även journalist och dokumentärfilmare. Hon är född i Georgiens huvudstad Tbilisi, men bor idag i Kanada. Boken innehåller fem noveller. ”Duggregn” handlar om hennes farfar, furst Georgij Aresjidze, som utbildade sig till tandläkare i Paris, för att efter ett äventyrligt liv lägga sin praktik i semesterorten Suchumi. Det blir en komprimerad översikt av georgisk historia, från 1921 när landet invaderades av röda armén, och till inbördeskriget 1991, sedan Sovjetunionen rasat samman. Farfadern gick alltid i höga läderstövlar, bar en präktig mustasch, förvarade sitt gevär på väggen och var gift tre gånger. Om sonen, som gifte sig med en judinna. Farfadern, som på grund av sin börd och släktingarnas flykt till Paris kallades förrädare. Men eftersom KGB-chefen hade dåliga tänder så klarade han sig. Om stränga mormor som slog henne på fingrarna när hon spelade fel på pianot. Om operan som aldrig blev skriven för att de ständiga jordbävningarna, och uppdraget att alltid sjunga vid begravningar, förhindrade det. Om den färgstarka hemhjälpen och lekledaren hos mormor, Nadia, som hade rött skägg och ville att barnen skulle spela olika roller i en iscensättning av hennes egen begravning. Hon kunde också utföra illegala aborter. Om inbördeskrigets förödande konsekvenser.

Jelena Botjarisjvili skriver på ryska. Skriver på ett ganska osentimentalt, kortfattat språk utan krusiduller, som ibland kan kännas lite torftigt och opoetiskt. Hon gottar sig gärna åt missför- hållandena i hemlandet, ibland med en cynisk underton. Det skiljer boken från inkännande biografier som Lea Ypis Fri, om Albanien (se tidigare recension). Men det är alls inte ointressant. Ibland får hon fram det exotiska, närmast surrealistiska, som utmärker framförallt den latinamerikanska romanen, tillvarons absurditeter som gör livet värt att leva.

BOKTIPS: Klassiker.

Gabriel García Márquez: Den onda timmen (original 1962, sv. Pocket 1981, översättning Sonja Johansson)

En av Marquez (1927-2014) böcker som jag inte läst tidigare. Den colombianske trollkarlen som fick nobelpriset 1982 för romanen 100 år av ensamhet. Han debuterade redan 1955 och arbetade som journalist i Bogotá efter en kort tid av juridikstudier. Bl.a. arbetade han som utrikeskorrespondent i Paris. 1959 återvände han till Bogotá, som korrespondent för den kubanska nyhetsbyrån Prensa Latina. Han arbetade även i New York, Venezuela och Mexi-ko, från 1960-talet i första hand som författare. Inspirerad av den amerikanska prosan, Hemingway och Faulkner, skapar han en fiktiv stad i Colombia, Macondo, där hans berättelser ofta utspelar sig, påminnande om GGM:s födelseby Aracataca. Han var tidigt intresserad också av måleri och film. Förebilden för överste Aureliano Buendía i 100 år var GGM:s morfar. Han förekommer redan i GGM:s första berättelse Virvlande löv (1955). Den onda timmen (1962) utspelas också i en by vid floden som påminner om Macondo. Man grips direkt av GGM:s sätt att berätta, det som brukar kallas ”magisk realism”, som blandar realismen i berättandet med övernaturliga fenomen, andar, änglar. I byn lever borgmästaren Arcadio Buendía (som också förekommer i 100 år av ensamhet), en domare, en läkare, byns präst, några kvinnliga älskarinnor, bland dessa den rika änkan Asís, som har sex söner som alla vill ärva henne, en frisör o.s.v. Byns borgerskap oroar sig över att någon klistrar upp ”smädesskrifter” på husväggarna. Ingen vet vem, trots att borgmästaren utfärdar undantagstillstånd och utegångsförbud. Eventuella problem löser man med vapenvåld, byn blir ett sorts Colombia i miniatyr. Den rike César Montero mördas på öppen gata i en svartsjukeaffär, och tveksamheter uppstår om hur hans mark ska delas upp mellan övriga boskapsägare. En cirkus kommer till byn. Ett ruttet kokadaver förgiftar luften i byn. Det är varmt, ja rent helvetiskt hett. Man griper en ung anarkist som åtalas för ”smädesskrifterna”. Trots misshandel vägrar han erkänna. En typisk mening lyder: ”Sedan lutade han sig tillbaka i stolen så långt fjädrarna [i stols-ryggen] tillät det och i den ställningen överraskade honom den bestämda vissheten att han just då genomlevde en hel minut av sitt liv.”

En av de rika boskapsägarna, don Sábas, oroar sig över att smädesskrifterna anklagar honom och hans söner för ”horeri”, något som don Sábas egentligen tar som beröm. Biografen visar en ”omoralisk film” som byns präst vill förbjuda. Flera kvinnor biktar sig för fader Angel om sitt ”omoraliska beteende”. I frisersalongen hänger ett plakat, ”förbjudet att tala politik”, men borgmästaren river ner det. ”Det är inte sant” utropar han. ”Här är det jag som bestämmer!” Señor Benjamin författar s.k. ”böneskrifter” och äger en butik dit ingen går. Borgmästarens älskarinna, cirkusprinsessan Kassandra kommer sanningen närmast när hon svarar på frågan vem som sätter upp smädesskrifterna? ”Alla, eller ingen.”

Både borgmästaren, domaren, och prästen får anses skyldiga till att byn, enligt frisören, blivit ”en riktig skithåla, den värsta av allihop.” En skithåla där man aldrig går säker för att bli dödad eller mördad. Vem som spikar upp smädesskrifterna får vi aldrig veta.  Detta är inte Marquez bästa bok, men ett sorts preludium till det storverk han skulle skriva fem år senare.

Bland Marquez främsta verk anses vidare: diktatorsromanerna Översten får inga brev (1961), Patriarkens höst (1975), Krönika om ett förebådat dödsfall (1981), Kärlek i kolerans tid (1986), Generalen i sin labyrint (1989) om frihetshjälten Simón Bolivar. En samling memoarer (2002), Mina sorgsna horors minnen (2004). Flera av hans böcker har filmats och han har också skrivit flera filmmanus och novellsamlingar.

Judith Hermann: sommarhus, senare (1998, ny svensk utgåva 2023, översättning Ulla Ekblad-Forsgren) Zadie Smith: Grand Union: berättelser (2020, översättning Niclas Nilsson)

Två novellsamlingar som har en del gemensamt. Sommarhus, senare är Judith Hermanns debut, dessutom tre novellsamlingar och två romaner. Hon är född i Väst-Berlin 1970. Hon skriver kortfattat med utsnitt ur vardagen, elegant och träffsäkert. En novell hyllar den excentriske ”gonzo-journalisten” Hunter S. Thompson. Många noveller präglas av Hermanns uppväxt i Väst-Berlin med flitigt användande av allehanda droger. I titelnovellen skildrar hon en udda vän, en taxichaufför som är bostadslös, och hur han köper ett fallfärdigt hus utanför Berlin, som brinner ner vid en (kanske) anlagd brand. Här är den amerikanska journalistikprosan märkbar. I ”Röda koraller” skildras ett korallhalsband som bars av hennes mormorsmor i Ryssland. Några noveller utspelas på amerikanska östkusten. I novellen ”Sonja” förföljs en ung konstnär av en underlig kvinna, i vad som blir en märklig relation. ”Slutet på något” skildrar Sophies mormor som lever på cigarretter, öl och snaps, och anklagar alla för att stjäla från henne. I ”Bali-kvinnan” träffar författaren, hennes vackra kompis Christiane, och en kompis som är sophämtare, på en fest en berömd regissör och hans hustru, som är en liten kvinna från Indonesien. I ”Camera obscura” träffar Marie en konstnär som är både kort, ful och otrevlig, och blir hopplöst förälskad. Det är smått absurt och ändå högst trovärdigt. Elegant och läsvärt!

Zadie Smith är samma generation som Hermann, född 1975 i London, mamman kom från Jamaica. Hon debuterade 2000 med uppväxtskildringen Vita tänder, och har skrivit flera romaner och novellsamlingar. Den nya innehåller både opublicerade noveller och några som publicerats i The New Yorker. Hon bor sedan flera år i USA och undervisar vid Harvard.

Jag tycker nog novellsamlingen är ojämn. Här finns några guldkorn, men också berättelser som lämnar mig likgiltig. Skildringar av personer från London och Cambridge som jag inte kan identifiera mig med, och som verkar självupptagna och älskar modeklädesmärken. En novell handlar om Monica som älskar två män och inte kan välja. En om ett hotell i Spanien där författaren och hennes familj bor. Intressant mest för de som är särskilt intresserade av författaren. På Manhattan, företrädesvis Greenwich Village, träffar hon en man som klär ut sig som Abraham Lincoln och lever på det. Här blir det så många hänsyftningar så att den som aldrig varit på Manhattan knappast hänger med. Hennes mostrar från Jamaica skämmer ut sig för sitt burdusa sätt och sina stora bakar. En novell handlar om en dam som frekventerar den enda affär på Manhattan som säljer korsetter. Det blir komiskt som ett avsnitt av Seinfeld men inte så mycket mer. Vissa noveller tar upp rasism på den s.k. ”svarta marknaden”. Andra om flyktingfrågor och trafficking. En novell slutar abrupt som om det vore början på en roman? Smith fångar skickligt olika människor genom deras sätt att tala, men ibland gör hon det väl lätt för sig, det går lite för lätt. Berättelserna börjar in media res, men läsaren har svårt att hänga med. Och det blandas friskt, högt och lågt, berättande noveller blandas med personliga reflektioner. I en av de sista novellerna blir det plötsligt intressant. ZS påpekar hur viktiga orden är, berättelserna. Hur spridandet av berättelser och elaka sånger kan störta även den grymmaste diktator. Själv älskar ZS ”fragment” och ”det oavslutade” vilket märks! Hon botar sin depression genom att skaffa en hund, som får henne att ta långa promenader. Den trolldomskunniga kvinnan i Karibien tar sig in i diktatorns huvud och avslöjar hans innersta tankar!

Ojämnt alltså, samlingen hade tjänat på lite större gallring.

Paul Gravett: Illustratören Tove Jansson (2023, översättning Ralf och Ulla-Maja Andtbacka)

Författaren är engelsk journalist som arbetat och skrivit och forskat om tecknade serier. Här tar han upp den världsberömda Tove Janssons (1914-2001) Mumin-figurer, och illustrationer i böckerna om Mumintrollen. Vid sidan om biografin av Boel Westin 2007 och Tuula Karjalainen 2014, är denna ett fint komplement, rikt illustrerad. Boken är utgiven i Finland. TJ började tidigt teckna, I tidskriften Garm debuterade hon som skämttecknare (15 år) 1929, uppmuntrad av sin förste partner och mentor, konstnären Sam Vanni. De dyker allt oftare upp i hennes bokillustrationer, och utkommer som bok 1945. Hennes nya partner, den kommunistiske riksdagsmannen Atos Wirtanen, blev den bohemiske Snusmumriken. 1947 erbjöd Atos Wirtanen Tove att börja teckna en serie om mumintrollen (som fortfarande hade ganska smala avlånga näsor) i den socialistiska dagstidningen Ny Tid. ”Kometjakten” bearbetade hon för tidningens barnsidor. Toves nya partner, regissören, den erotiskt frigjorda Vivica Bandler satte året efter upp en pjäs på Svenska Teatern i Helsingfors om Mumintrollen. En ”barnpjäs i tre akter”. Det stora internationella genombrottet kom sedan hon 1952 ombetts teckna serier för syndikatet Associated Newspaper. Efter några försök i England, började den publiceras i den stora London Evening News 1954, som var den tidens mest sålda kvällstidning.

Hennes tanke med serietecknandet var att hon skulle få mer tid för sitt måleri, men så blev det inte, tvärtom. Hon fick massor med läsarbrev och blev allt mer en berömd offentlig person. 1958 tecknade hon den sista tre rutors-strippen (en per dag) och överlät tecknandet till sin bror Lars, som fortsatte produktionen ända till 1975. Gravett undrar vad Jansson kunnat åstadkomma med den idag så populära serieromanen? Hon hade också flera välbetalda jobb som reklamtecknare med sina mumin-karaktärer, t.ex. finska Föreningsbanken. Ett annat uppdrag var att illustrera klassiker som Lewis Carrolls Alice i underlandet och Snarkjakten och Tolk-iens Bilbo. På 1960-talet överger hon slutligen konstnärsdrömmarna för att slå in på en väg som vuxenförfattare med böcker som Det osynliga barnet, Bildhuggarens dotter, Sent i november, Sommarboken, Den farliga resan, romanerna Medde–lande och Rent spel, om två gamla damer på en liten ö i skärgården, och Ante–ckningar från en ö. Till dessa övertalades hon också att rita omslag och illustrationer. En underbar bok, vackert illustrerad.

Ursula K. Le Guin: The books of Earthsea: the complete illustrated edition. (2018, illustrated by Charles Vess)

Detta är inget mindre än ett praktverk som innehåller Ursula Le Guins (1929-2018) samtliga Earthsea-böcker, vackert illustrerade av Charles Vess. De tre första böckerna från 1970-talet som börjar med A wizard of Earthsea (”Trollkarlen från ö-världen”), följdes på 1990-talet av tre avslutande böcker om fantasy-världen: Tehanu, Tales from Earthsea, The other wind, och bilagan A description of Earthsea, samt fem avslutande texter i denna antologi, som avslutades strax före författarens död. Le Guins fantasyvärld är helt speciell, och ställer henne på samma nivå som fantasyförfattare som Tolkien, Robert Jordan, George Martin, Terry Pratchett, CS Lewis. Böckerna handlar om trollkarlen Ged, den ”trollkarlsskola” han utbildas vid på ön Roke, hans äventyr med drakarna från Selidor i den västra delen av arkipelagen, hans besök i dödsriket för att förgöra en ond ande (”som öppnat den dörr mellan liv och död som alltid ska vara stängd”), förgörandet av en elak förföljande ond skugga (underförstått: hans egen ”andra sida”), och återkomsten, kärleken till den forna prästinnan Tenar från teokratin Kargad i öster, och återinstalleringen av ö-världens kung Lebannen, som pojke kallad Arren, på huvudön Havnor efter ”de oroliga åren”. De första två historierna om ö-världen skrev Le Guin för en tidskrift 1964. Trollkarlarnas makt är essentiell, ”magiker” är den högsta rangen (endast män kan utbildas till detta), trollkarlar mellanrangen, och lokala häxor och kloka kvinnor den lägsta. Den feministiska touchen är uppenbar. De tre första böckerna, snarast ungdomsböcker, skrevs 1968. Drakarna spelar en stor roll, deras hemliga språk, deras inställning till människor, som de är besläktade med. De gör att man hamnar både hos JRR Tolkien och Harry Potter. Den sista berättelsen, The daughter of Odren, om livet på ön O skrevs kort före Le Guins bortgång 2018. I denna antologi berättar hon också hur hon ständigt återkommit till fantasin i ö-världen. Hon är annars också känd som uppskattad science fiction-författare. Efter att ha börjat del fyra, den om Tehanu, en flicka som uppfostras av bondhustrun Tenar från Gont (den forna prästinnan från Kargad-öarna), gjorde hon ett ofrivilligt uppehåll i skrivandet på 18 år. Hon kallade den The last book of Earthsea, men det skulle visa sig att så inte var fallet. Böckerna har älskats av fantasy-läsare ända sedan 1970-talet. De hyllar fantasin, som en stor väldig drake, som tar dig på sin rygg, om du kan klättra upp på den, vart den än har lust.

Boken, närmare 1 000 sidor, innehåller allt som Le Guin skrivit om fantasy-världen, som är en stor arkipelag med tusentals små och stora öar. Jag återkommer gärna till en önskan om att Le Guin och Steven King skulle fått dela ett Nobelpris i litteratur för ”genre-litteratur”, liksom att Tove Jansson och Astrid Lindgren borde fått dela ett eget Nobelpris, särskilt tillägnat barnlitteratur.

Hiromi Kawakami: Senseis portfölj (2021, översättning Lars Vargö)

En underbar liten berättelse om en lite udda kvinna, Tsukiko, som arbetar på kontor, 37 år, och på baren hon ofta äter en dag träffar sin gamle lärare från gymnasiet, Herr Matsumoto, som hon respektfullt kallar ”sensei” (ungefär ”maestro”). De börjar träffas allt mer, han är änkeman, hon har alltid varit ensam. Han är 30 år äldre än henne, men deras vänskap blir allt varmare, och övergår efter en två års ”inkörsperiod” till ett sexuellt förhållande, innan Sensei dör, och Tsukiko får ärva hans portfölj, utan vilken han aldrig gick ut. De träffas boken igenom, dricker mängder med det svaga risbrännvinet sake, reser på spa, plockar svamp, spelar flipper och dataspel, äter sig igenom hela det japanska köket. Hon blir allt mer förtjust i den gamle, alltid lika korrekt klädde, ”Sensei”, som var hennes lärare i japanska. Periodvis försöker hon glömma honom, utan att lyckas. Han har humor och stor kunskap, skriver poesi och lever enligt regelbundna vanor. Hon känner sig vid nästan 40 år fortfarande barnslig och omogen och har aldrig upplevt en stor passion. Det är en härlig liten berättelse, från förlaget Tranan, där man också lär sig mycket om japaners egenheter och sätt att vara. Kawakami född 1958, är en mycket populär författare i Japan och boken har både filmats och blivit mangaserie.

Mats boktips DDR m.m.

Katja Hoyer: DDR bortom muren: Östtyskland 1949–1990 (2023, övers. Kjell Waltman)

En populär fackbok som blivit en bestseller. Hoyer, som är född i DDR 1985, men idag historiker knuten till Kings College i London, menar att DDR:s historia måste knytas till HELA Tysklands historia, och inte ”glömmas” bort i historieskrivningen, som gärna delar upp allt i öst och väst. Samtidigt som förtrycket var starkt i DDR, fjärmade sig också BRD från Östtyskland, kommunistpartiet förbjöds, liksom ungdomsorganisation FDJ (Freie Deutsche Jugend) som också var verksamma som en fredsrörelse (om än i sovjetisk regi) i väst. Det ”kalla kriget” drabbade Tysklands båda delar hårt. Hoyer redogör kunnigt för utvecklingen under den allsmäktige Walter Ulbrichts ledning (som hade utbildats i och hade Sovjets, Stalins, stöd). Efter Stalins död utbröt stora demonstrationer i DDR, som hårt slogs ner av Sovjetunionen i en intervention. Talen vad gäller deporterade, fängslade och avrättade är förskräckande! Ulbrichts efterträdare Erich Honecker försökte en mjukare stil gentemot befolkningen. En anspråksfull men tämligen lättläst bok, trots allvaret. Men skildrar också i små korta personbiografier de vanliga östtyskarnas liv, där många var nöjda över stigande levnadsförhållanden under 1960- och 1970-talet, och trötta på krig och hungersnöd.

Brigitte Reimann: Syskonen (2024, övers. Jesper Festin)

En i DDR känd författare, tyvärr tidigt död, 1933–1973. Skildrar de båda syskonen Elisabeth och Ulrich, som står så nära varandra att det nästan liknar ett sexuellt förhållande. Ulrich tänker fly till väst, det är 1961, strax innan muren byggs, Elisabeth tänker stanna och gör allt för att få också Uli att stanna. Det blir en ideologisk diskussion för och emot socialismen i DDR (Reimann erkände senare att hon varit ”naiv” som 22-åring). Hon söker stöd hos pojkvännen Joachim som är partiansluten i SED, och också är barndomsvän med Ulrich (ett triangeldrama som påminner om det i Truffauts film Jules och Jim). Deras storebror Konrad har redan flytt till väst, som ingenjör tjänar han mycket mer där. Han är nedlåtande mot Elisabeth, också Ulrich kan mästra henne på ett broderligt men kärleksfullt sätt, liksom Joachim (tidstypiskt). Hon jobbar som konstnär på ett ”industrikombinat” med utsmyckning. När hon vill måla en arbetare på ”sitt eget sätt” (expressionistiskt) får hon mothugg av den socialrealistiske konstnären Ohm Reimers, men får till slut ledningens stöd mot den intrigerande Reimers. En välskriven, intressant bok.

Ismail Kadare: Krönika i sten (2014, övers. Britt Arenander, från franska upplagan)

Den albanske författarens mest kända roman från 1971 som är en barndomsskildring från författarens hemby Gjirokastër, en stad byggd på bergssidan, så brant så att hustaken hakar i varandra och blir som en lång utförsbacke ner mot slätten nedanför där bombflygplanen landar. Den utspelas under andra världskriget. Pojken i boken umgås mest med farfar, farmor, morfar och mormor och den bäste vännen Illyr. Många udda figurer dyker upp i boken, medan arméer tågar in och ut: italienare, greker, tyskar, motståndsmän, allierade och partisaner. Ändå blir jag inte riktigt gripen av boken, fast bomberna faller och mycket tid fördrivs i provisoriska skyddsrum. Boken är delvis skriven i socialrealistisk stil men med inslag av typisk symbolism. Kadaré (som hans namn skrivs på franska) stannade länge i kommunistiska Albanien, tilläts i viss mån kritisera regimen, och lämnade inte Albanien förrän 1991 (Enver Hodxa dog 1985). Han bor i Paris och skriver även på franska, och är idag 88 år.  Han fick det internationella Booker-priset 2005. Krönika i sten är en trots tungfotad stil fascinerande skildring av Albanien där vidskepelse och animism är vanlig i en bygd som är gammal och befolkades redan under Antiken. (Kadare slog igenom med romanen Den döda arméns general 1973, där en italiensk officer återvänder efter kriget till Albanien för att försöka spåra italienska soldater som stupat i kriget. Han blir guidad av en grekisk-ortodox munk i en resa över hela Albanien.) (En av de originella grannarna är Dino Tsitso som är uppfinnare av de mest märkliga föremål. Litterära figurer som Macbeth och lord Byron dyker upp i handlingen.) Författaren avled i juni 2024.

Erin Litteken: Kievs döttrar (2022, övers. Emma Majberger)

Författaren har själv ukrainska rötter och i denna, man får väl nästan säga chic-litt-bok, varvar hon en sorgesam skildring av den ryska invasionen i Ukraina efter första världskriget (som följde på inbördeskriget 1919-21) och fyra generationer kvinnor i Wisconsin 2004: den 90-åriga Katya (vars dagbok den första delen bygger på) som av dottern kallas ”Bobby” (av Babusjka), hennes dotter Anna, dotterdottern Cassie som är bokens berättare (som känner sig otillräcklig som mamma och journalist/skribent och sörjer sin bortgångne make Henry) och Cassies lilla dotter Birdie, som verkar ovillig att prata. Cassie rycks upp ur sin depression när den stilige, muskulöse Ron (som också råkar ha ukrainska rötter) dyker upp och långsamt bryter ner hennes motstånd mot nya relationer. Samtidigt hittar hon Katyas dagbok från 1929, när kollektiviseringen av det ukrainska jordbruket startade, och deporteringarna av alla motståndare (”nazister”, allting går igen) skyndades på. En stor export av jordbruksprodukter från Ukraina till Ryssland genomfördes, vilket ledde till en fruktansvärd hungersnöd i Ukraina, tillsammans med kollektiviseringens misslyckanden, vilket skildras livfullt i boken. Tyvärr är den ”moderna” delen av boken som sagts av mer ”chic-litt” karaktär. Personerna i boken får aldrig färg och kontur trots det allvarliga ämnet, som kanske är det intressantaste med boken trots allt. (Under den stora hungersnöden, av många menade medvetet framkallad av Stalins Sovjetunion för att kuva ukrainarna, dog mellan 3 och 5 miljoner ukrainare, till vilket kan läggas alla de som dog under andra världskriget eller deporterades till Sibirien.)

Sofia Lilly Jönsson: Ett bortkastat liv (2024)

En ny kvinnlig författare, född 1976, som tidigare jobbat bl.a. som musikkritiker på SvD och Aftonbladet, och skrivit om religiösa/kyrkliga frågor. Här skildrar hon sin pappas liv, född i Småland på en bondgård, tidigt intresserad av musik. Han spelade piano, Saint-Saëns Svanen, när Sofia spelade cello. Men fadern blev allt mer en särling och kuf, modern stod bara ut något år innan hon ville skiljas. Han utbildade sig till musikbibliotekarie, och samlade på vinyltiden ett av Sveriges största musikbibliotek på Huddinge kommunbibliotek. När det lades ner och skivsamlingen såldes gick fadern in i en depression, som ledde till problem på arbetsplatsen, förtidspensionering vid bara 42 års ålder, och ett ökande inslag av psykisk sjukdom. SLJ är bitter över att han inte fick någon hjälp, och när han dör hör inte en enda av hennes vänner av sig. Själv lämnar hon så småningom Stockholms ”innevärld” av kulturkändisar och bosätter sig på landet, i Dalsland. Parallellt skildrar hon ett öde om en prostituerad kvinna i slutet på 1800-talet i Stockholm, där SLJ verkar se paralleller till sitt eget liv. Saga Johannesdotter satt på spinnhuset i Norrköping, där hon skrev sin självbiografi, vilken ställer nya frågor om självvald isolering, ensamhet och psykisk sjukdom, tvång och ”frihet”. Delar av romanen är essäistisk och handlar om ensamhet, självvald eller påtvingad. SLJ frågar sig om faderns sjukdom har påverkat henne själv, när hon som liten flicka fick leva med skam-men av att pappan var ”konstig”, ovårdad och ”knäpp”. Det är en bok som är välskriven och ställer många intressanta frågor. De religiösa funderingarna, bl.a. en tid på ett kloster i Sörmland, framstår för mig som ateist som mindre intressanta. Hennes kritik av dagens samhälle är ibland full av bitterhet, närmast hat, och ibland knivskarpt vass.

Asta Olivia Nordenhof: Djävulsboken (2024, övers. Johanne Lykke Holm)

Den andra delen i den danska författarens svit om fartygsolyckan Scandinavian star (se tidigare recension).  En prosalyrisk, ganska tunn bok som inte sätter allt för stora spår i mig. Berättaren är prostituerad och temat är ”kan man älska under kapitalismen”, när allt mäts i pengar och allt går att köpas för pengar. I branden på båten Scandinavian star handlar allt om pengar, och jag förmodar att romanerna skildrar personer som på något sätt har att göra med branden, där ett stort antal människor dog, och ägarna var ute efter att få ut försäkrings pengar. Hur påverkar det människorna? Går det att leva i en tid som är så genom-kapitalistisk som vår? Huvudpersonen gör åtminstone allt för att som prostituerad tjäna pengarna, för sådant är livet under kapitalismen, om man vill vara krass. En av båtens ägare bor i London och ”köper” huvudpersonen som ”sällskapsdam” men utnyttjar henne aldrig sexuellt. Går det att älska utan förbehåll i ett kapitalistiskt samhälle? Att välja en ”hora” passar då: hon säljer sin kropp för pengar, och tjänar i bästa fall också på affären. Men är DET kärlek? I London bor huvudpersonen hos en man som hon har ett förhållande med, innan dess hos en rik man i Milano som skänker henne en kassakista full med pengar. Hon kallar sig ”Dafne” och mannen i Milano för ”T”. På bordellen i London har hon bara en kamrat, kollegan Anastasia. Dafne har hårdnat i kärleksbranschen och blivit en affärskvinna som bara ser till sitt. Samtidigt är hon den djävul ”som påminner dig [kunden] om att bakom ditt ansikte så finns det ett annat ansikte, och också det är övergivet och ensamt.” På slutet sitter Dafne på mentalsjukhuset och förbannar alla de som skickat henne dit: föräldrarna, de sociala myndigheterna, välfärdssamhället, patriarkatet, alla män hon tillfredsställt. ”Jag som hungrar så förfärligt efter kärlek att jag är villig att göra vad som helst för den.”

Thomas Brussig: På den kortare sidan av Sonnenallée (1999, övers. Per Landin)

Författaren, som växte upp i Östberlin, är född 1964. 1995 slog han igenom med den satiriska ”skälmromanen” Hjältar som vi. Hans stil är satirisk, underhållande, där han driver med politiken i Östtyskland. Boken handlar om gatan som delades i en kortare och en längre del när muren mellan Öst- och Västberlin byggdes. På den östra sidan lever ett pojkgäng som består av berättaren Michael (Micha), Glasögonormen (som älskar böcker), Moppe (som är den enda som har moped), Mario och Lilltjocken. Dom kan se över muren från köksfönstret, och hur pojkarna på andra sidan retar dom för ”ossies”. Dom driver med kvarterspolisen, försöker komma över musik-kassetter från väst med The Doors, Rolling Stones, och alla älskar de den bedårande Miriam som går i dansskola (något som gör att alla pojkarna också anmäler sig till skolan). Miriams lillebror blir så populär på skolan att ingen vågar bråka med honom. Han säljer privata uppgifter om Miriam, som dejtar killar från väst, mot en betalning i leksakståg. De svärmar för Miriam på skoldansen, men får bara dansa med hennes fula väninna ”Granaten”. Micha har en morbror som bor i väst och gärna smugglar med sig godis och sprit. Föräldrarna vill att han ska ta examen i gymnasiet för att sedan få studera i Moskva. För att få mopedkort måste pojkarna klippa håret. Morbror Heinz smugglar med sig en ny kostym (fast den är helt laglig) till Micha att ha på dansavslutningen. Kompisen Mario blir förförd av den unga danslärarinnan som är existentialist, och han får lära de andra om Sartre och om hur man har sex.  

Brussig har skrivit för teater och film, och hans böcker har filmats. Bl.a. en del av den hyllade TV-serien Heimat av Edgar Reitz. Klart läsvärt.

Astrid Flemberg-Alcalá: Och vet inte vart (2007)

En sorglig historia, delvis biografisk, om när Astrid och maken Jésus Alcalá adopterar två 4-åriga pojkar från Colombia, José och Abél. Det visar sig ganska snart att båda farit illa i det barnhem där de vuxit upp. De är redan präglade på en auktoritär miljö där det gäller att ställa sig in och ”få lov” att göra allt. Kulturkrocken med svensk pedagogik blir för mycket. Herr och fru Alcalá är inga ”drömföräldrar”. José (som senare vill kalla sig Johan) får raserianfall och verkar ha en bipolär sjukdom, som inte kunde diagnosticeras på 1980-talet. Han kan få närmast epileptiska anfall och sedan sova onaturligt länge. Pojkarna talar länge bara spanska, liksom fadern. Abél börjar tidigt ta droger och umgås med kriminella. Det hela slutar riktigt illa, Abél döms till fängelse för upprepade drogrelaterade förseelser, och José, som tjatat till sig en lätt motorcykel, omkommer i en olycka. Det är hjärtskärande. Bokens fader Salvador är samhällsvetare med inriktning på flyktingfrågor, och befinner sig ofta på resa. Modern Annas förhållande till sönerna är sårigt och blir allt mer ansträngt, när de kommer upp i tonåren. Vad som är ”sant” i boken är omöjligt att veta: Salvador sägs komma från Chile, medan Jésus Alcalá var spanjor från överklassen med många kontakter i Sydamerika. Paret Alcalá ska fortfarande ha två söner, och bor numera på Österlen. Anna jobbar precis som Astrid som sjuksköterska när adoptionerna sker. AFA är född 1946, maken 1951. Jésus Alcalá var en inflytelserik skribent och jurist, kulturskribent på DN och ordförande i Amnesty Int. när den s.k. Alcalá-affären briserade runt millennieskiftet 2000. Han representerade det internationella juristförbundet och drev tillsammans med SIDA ett demokratiprojekt i Paraguay. Genom artiklar i DN anklagades han för att ha försnillat pengar för egen vinning från projektet, något som idag är omöjligt att belägga. Som ekonom var han förmodligen dilletant. En strid utbröt, där kulturskribenter och personer inom den politiska vänstern stödde Alcalá, som dock befanns skyldig i rätten och dömdes till 18 månaders fängelse, ett ovanligt hårt straff. Journalisten Thomas Michélsen och DN:s chefred. Joakim Berner anses av många som de som såg till att ”brännmärka” Alcalá, skyldig eller inte. Hans karriär som skribent och jurist var över efter fängelsedomen. Michélsen avled 2019, Berner fick avgå som chefred. efter bara några år på posten. Alcalá ska ha hävdat att han var barnbarn till den f.d. spanske presidenten, vilket inte visade sig vara sant.

Alexander Kabakov: Utan återvändo (1989, översättning Hans Björkegren)

En tidstypisk utopi/dystopi om utvecklingen i Ryssland/Sovjetunionen under Gorbatjovs tid, skriven strax innan kommunismen föll. Anarki råder i Moskva, militära grupper bekämpar varandra, man svälter och handlar med kuponger, s.k. ”gorbater”. En lång novell om en natt där kemisten Jurij Iljitch går genom Moskva med en kpist, för att ta sig till Tvertorget där mat utdelas gratis. Han slår först följe med en okänd kvinna, som först försöker råna honom på hans kuponger, i gryningen träffar han sin fru. Han förföljs av två ”byråkrater” som hotar honom och vill få honom att överlämna ”information”. (Jfr Kafka). Han ska egentligen fira sin födelsedag men alla butiker är tomma på mat, men han hoppas att något ska dyka upp dit han ska. Han drömmer om kött och bröd, gös och riktigt kaffe. Staden leds av ”Kommisionen för den nationella säkerheten” under general Panejev. De som har det gott ställt har redan emigrerat. Det är stundtals burleskt i Bulgakovs stil, Gogols, eller t o m Kafkas. ”Afghanistan-veteraner” har bildat egna militära förband. Han retar sig på kvinnorna i hans närhet, ”fruntimmer”, ”ointelligenta hönor”. Judarna hånas och på en vägg kan han läsa sin egen text, som redan tryckts Ingen framtid väntar, ingen återvändo. Den ryska prosans främsta namn idag, Vladimir Sorokin (Blått fett, 1999), kan anas. Anarkin innan Putin tog makten beskrivs. Kabakov (1943- 2020) var jude, journalist, dataprogrammerare. Han utgav 5-6 titlar översatta till engelska i slutet av 1900-talet, och den ovannämnda novellen filmades.

Marie Hermansson: Den stora utställningen (2018)

Hermansson har utgivit flera böcker om journalisten Ellen Grönblad och polisen Nils Gunnarsson. Här skildras industriutställningen 1923 i Göteborg, och hur Albert Einstein på besök utsätts för mordförsök av nazister. Habilt, välskrivet och lite spännande.

Éric Vuillard: De fattigas krig (översättning Jan Stolpe, 2019/2022)

På bara 100 glesa sidor skildrar franske historikern Vuillard bondeupprorens tid i Europa, från England på 1300-talet, med John Wycliff, John Ball, och Wat Tyler. Den senares uppror skakade kungamakten i grunden, London plundrades, men Tyler dödades sedan han lockats i en fälla på Towern och hans armé av bondesoldater massakrerades i tusental. I Tyskland var det prästen Thomas Münzer som reste upprorsfanan 1524. Den katolska kyrkans herravälde utmanades, Martin Luther översatte Nya testamentet till folkspråket tyska men Luther svek bondeupprorets ledare, som torterades och dödades. I Böhmen leddes upproret av Johan Hus, i Katalonien av Ramón Lull. Vuillard skriver hänryckande och entusiastiskt om det folkliga upproret, som han är hängiven.

Steve Sem-Sandberg: Oceanen : en berättelse om filosofen Jean-Jacques Rosseaus vistelse på ön île Saint-Pierre i Biennesjön, republiken Bern.

Sedan Rousseau utsatts för stenkastning i staden Môtiers flyr han med hushållerskan/älskarinnan Thérèse till Schweiz, där han en gång föddes, i trakten av Genève. Hans pedagogiska skrifter Émile och Julie hade väckt uppståndelse, gjort honom till en tidens ”kändis” men också väckt den katolska kyrkans ilska, liksom den reformerta i Schweiz, och han känner sig som ett jagat djur, plågad av urinträngningar och tilltagande hög ålder. 1765 var han 53 år, men redan en gammal plågad man. Att han levde ihop med sin hushållerska utan att vara gift upprörde de konservativa, och Rousseau hade gjort sig till ovän med både Voltaire och encyklopedisten Diderot. SSS skriver i tredje person ”han” och lever sig in i Rousseaus tankevärld på ett utsökt sätt. En stor roman av internationell klass. Författaren sitter numera i Svenska Akademien.

Sara Kristoffersson: Det förlorade paradiset : Konsums uppgång och fall (2024)

Författaren är professor i designhistoria på Konstfack i Stockholm. Det är en ganska snabb genomgång om Konsumentkooperationens uppgång, från bildandet 1899 av Albin Johansson och Anders Örne (chefred. för språkröret Kooperatören), framgångarna med Konsum- butikerna, varuhusen Domus, och till nedgången på 1980-talet. Butikerna i städerna finns kvar under namnet Coop, men den stora övriga verksamheten, reklambyrån Svea, det berömda arkitektkontoret, resebyrån Reso, märkena Blåvitt, har alla försvunnit. Efter radikaliseringen på 1970-talet, när reklamen inom KF nagelfors som ”osund” av de egna medlemmarna, kom 1980-talets individualisering, bort från de kollektiva idealen, som spiken i KF-kistan. SK kallar kollektivtanken ”drömmen om Utopia” ( varför?), den misslyckade klädsatsningen på ”en stil för alla” med ett bassortiment kläder, för misslyckad (åtminstone fram till 1980). Satsningen på ett bassortiment möbler togs över av IKEA, Konsumbutikerna konkurrerades ut av ICA, och kollektivtanken under 1980-talets ”satsa på dig själv-era” ansågs för omodern. Den senares slogan myntades av SAF 1979, och ordet ”solidaritet” försvann som genom ett trollslag. SF underbygger inte alltid sina påståenden med fotnoter, det hela blir därför ganska självuppfyllande: historiens brytpunkt 1979 (sedan 1970-talet trots allt pekat fram emot en allt större individualisering gentemot det gamla folkhemsidealet), det nationella kollektiva projektets allt brantare uppförsbacke, näringslivets tankesmedja Timbro som tar över mycket av samhällsdiskussionen på 1980-talet, Moderata samlingspartiets framgångar och namnbyte från Högerpartiet, arbetarrörelsens snabba anammande av avregleringar och privatiseringar. Ikeas slogan 1968- göra revolution, 1988- göra om sitt kök, stämmer ganska bra. Under 1980-talet får Konsumentkooperationen allt svårare att hänga med i globaliseringen, och när 1990-talet träder in är nästan hela rörelsens framgångar utraderade. Domus-varuhusen har sålts, Gustavsbergs framgångsrika glas- och porslinsarbete nedlagt, rörelsens tidning Vi är såld, Vårby bryggeri säljs till Spendrups, varumärket Cirkelkaffe likaså, liksom Gomans konditorivaror. Är nedgången gemensam med den för Socialdemokraterna inom partipolitiken? Författaren kallar berättelsen ”Det förlorade paradiset”. Från planekonomiska tendenser och centraliseringen av kooperationen på 1970-talet, till det totala försvinnandet av tankegodset på 2000-talet. En rättning i tidens led? Kanske. Från antikommersialism till konsumism och egen njutning? När ICA-handlarna kvarstod som egna företagare, försvann Konsumbutikerna som självständiga företag. Med inträdet i EU 1995 försvann de sista spåren av KF:s folkhem enligt författaren. Lite dystert ändå. (En annan orsak är att landsbygden avfolkades från 1970-talet och framåt, då den viktiga Kooperationen på landsbygden också försvann. I städerna blev konkurrensen för stor, de politiska partierna förlorade medlemmar, LO också. Tiderna förändrades. KF tillhörde det gamla och klarade inte av att förnya sig.)

Jamaica Kincaid: Min bror (1997/2024, övers. Niclas Nilsson)

Den karibiska mästarinnan har i mästerliga kort-romaner skildrat sin familj, inte olikt nobelpristagaren Annie Ernaux. Här skildrar hon sin lillebror, en erotoman som mot slutet av sitt korta liv framträdde som homosexuell. Hans sista tid och död i AIDS på ett sjukhus på Antigua. Hatet mot modern är framträdande. Hon hjälpte alla sina grannar men kunde vara elak mot sina egna barn, särskilt mot Elizabeth (Jamaica). (Inte fysiskt utan mera psykiskt.) Ett litet träd som brodern planterat som barn hade modern sågat ner, Jamaicas samling av böcker brände hon. När brodern föddes torkades en liten bit av moderkakan och syddes in i hans kläder, som skydd mot onda andar! Bara några dagar senare anfölls han av rödmyror men räddades i sista stund. Hon filosoferar över att brodern inte lämnade något efter sig, inga barn, ingenting. De få saker som var hans gjorde modern sig av med. Hans homosexualitet var hon helt främmande för. Han ansträngde sig sällan, arbetade så litet som möjligt. De få jobb han hade tappade han för att han bråkade med sina förmän. Men modern skötte ändå honom på sjukhuset, ända in i det sista. Hela sjukdomsförloppet skildras, fullt av äcklande inslag. Hennes beroende av hemmiljön, hatkärleken, den senare så goda tiden i USA, ”dubbelheten” som varje invandrare bär inom sig. Hon fixar själv bromsmedicin i USA åt brodern Desmond och vakar långa perioder vid hans sjukbädd. Då hade de inte setts på 30 år. Hennes skildring av hemön Antigua är klarsynt och kritisk, närmast hatisk. Modern ”gör inget fel och anser sig inte ångra något”. En annan bror var rastafari, rökte marijuana och knullade flickor. Men på sjukbädden kommer ingen av dem på besök, rädda för att smittas av sjukdomen. Hon känner starkt för släkten på Antigua, men knappast med ”kärlek”. Snarare förtvivlan, ilska, sorg. Hon härmar deras sätt att tala ”pigeonenglish”. Hon beklagar att brodern, som också var amatörmusiker, aldrig fick framträda ”i eget namn”. På begravningen tar hon med sina egna barn till Antigua. Ön har härjats av orkaner, korruptionen gör att mycket litet görs för att bygga upp det igen. När hon är liten tuggar modern först hennes mat. Modern lagar god mat, men i tonåren revolterar Jamaica och slutar äta moderns mat, liksom hennes tre bröder. När styvfadern dör får hon meddelande av modern först tre månader senare! Hon önskar livet ur modern, kan förakta sin hembygd, men ”ändå inte”. Vid begravningen strömmar folket till, men när man ligger sjuk kommer ingen, rädda för att ”smittas”. Fadern kallar hon ”Mr, Drew”. Denna dubbelhet hos henne (och oss alla) blir så tydlig: Hur man samtidigt kan både älska och hata en annan människa! Men känslorna är aldrig ”permanenta”. ”Någon jag inte visste att jag älskade hade dött” slutar hon. Samtidigt erkänner hon att hon aldrig skulle blivit författare om hon, likt brodern som hade så mycket begåvning inom sig, hade stannat på Antigua. ”Bland de människor som stod mig närmast.” Jamaica, som älskar sin stora trädgård i USA, ser brodern som en blomma som knoppas, slår ut, och snabbt vissnar och förmultnar. Och jag kan bara hålla med den rumänske religionshistorikern Mircea Eliade som menar att författarna (och för den del andra konstnärer) är vår tids gudar, präster och profeter. De ser det som vi läsare inte ser och profeterar om det, utan att det sällan blir något resultat i det stora hela. Och det är kanske bra så?

Iida Rauma: Förstörelse (2022, övers. Janina Orlov) FINLAND

En mycket stark bok om våld och mobbning i en musikskolklass i Åbo ca 2000. 20 år senare träffar huvudpersonen A. en av förövarna, Ira. Hon ställer henne mot väggen under en natts våldsamma diskussioner. Märkbart är att också klassens huvudlärare, Anna-Maija, väljer att inte se medan rektorn inte bryr sig. Mobbningen urartar i våld som blir allt mer livshotande. I boken tar IR också upp de franska teorierna om ”hysteriska kvinnor” från slutet av 1800-ta-let, samt Åbos blodiga historia under Vasakungarna, feodalismen, inbördeskrig och världskrig. IR:s teknik är att  aldrig skriva i första person utan i ”du-form”, eller tredje person: ”A. sa”, påminnande om Tabuccis Påstår Pereira. Ett sätt att distansera sig, en sorts ”verfremdung”. Det är Raumas fjärde roman, hon är annorlunda, intresserad av pornografi, ”queer”, vilket ökar våldet i mobbningen. En mycket bra bok.

Joshua Cohen: Netanyahus (2021/2024, övers. Gabriel Itkes-Sznap)

En uppmärksammad amerikansk roman, kallad både ”genialisk”, ”ett kraftprov” och ”en obeveklig föreläsning” för den handlar inte minst om judisk historia, de amerikanska judarna, och den våldsideologi som står för Benjamin Netanyahu och hans far, Ben-Zion, som 1960 får en fristad på Corbinsdale College, delstaten New York. Han har doktorerat på en ideologiskt-politisk religiös avhandling om hur de spanska judarna fördrevs på 1500-talet, men Cohen tar effektivt gadden av Netanyahu den äldre, hans förment akademiska språk, och samröre med terrorister som Sternligan, och framväxten av staten Israel. Boken är en uppsluppen vidräkning med familjen Netanyahu, men är alldeles för pratig, omständlig och humorn faller mig inte alls i smaken. Det dröjer ända till sidan 170 innan familjen Netanyahu flyttar in hos den blide universitetsläraren Ruben Blum och tar över hans familj och hushåll fullständigt. En av sönerna försöker t o m förföra Blums tonårsdotter. Det är en campus- och universitetsroman, ungefär som sina engelska motsvarigheter, Vem är rädd för Virginia Woolf, Lucky Jim, eller Saul Bellows akademiska prosa, som jag snart tröttnar på. En bok som jag finner alldeles för överskattad. En bra översättning som också prisats, är dock helt OK. Men det intressanta i boken försvinner tyvärr under de akademiska ordmassorna och platta lustigheterna. Tyvärr.

Ljudmila Ulitskaja: Sonetjka (1994/2000, övers. Kristina Rotkirch) RYSSLAND

Den ryska prosans grand old lady, född 1943 av vitryska judar, som efter stark kritik av Putin-regimen tvingades i exil 2022 (Berlin), och i Ryssland skälls för ”utländsk agent”. Denna lilla berättelse handlar om den förlästa Sonja (Sonetjka), som gömmer sig bakom sina romaner, ända tills den betydligt äldre men snälle konstnären Robert Viktorovitj vinner hennes hand, där hon jobbar på ett folkbibliotek i Moskva. De får flytta till en vacker villa nära naturen och Sonetjka prisar Gud för sitt liv med Viktor, om det inte vore för dottern Tanja, som uppvaktar matematikern Boris, spelar flöjt, och läser science fiction-romaner. Sonetjka menar sig vara både ful och färglös, men dottern får många uppvaktare, bland vilka pianisten Vladimir och gitarristen Aljosha (”Petersburgaren”) utmärker sig. Hon umgås för mycket med sina manliga vänner och slarvar med skolan. Med tiden flyttar en ung vacker föräldralös flicka, Jasja, som var skolkamrat med Tanja men som sedan blev prostituerad, in i familjen, blir gamle Viktors älskarinna och som ett barn i huset. Tanja flyttar svartsjuk till Petersburg och gifter sig med Aljosha. Viktor dör men Sonetjka lever vidare. Hon blir mer medveten om sitt judiska arv. En lättsam berättelse med drag framför allt av Tjechov, skriven med lätt elegant stil. ”Njutbar”.

Alia Trabucco Zerán: Rent hus (2023, övers. Hanna Nordenhök)

En förvirrande bok av en chilensk kvinnlig författare född 1983, som i England doktorerat på en avhandling om kvinnor som mördar. Boken berättas av ett hembiträde från en fattig familj som arbetar i en välbeställd familj, mannen läkare, kvinnan jobbar på kontor med trävaruförsäljning. De har en olycklig men fruktansvärt bortskämd och ouppfostrad dotter, som gör livet surt för berättaren det 40-åriga hembiträdet Estela. Flickan drunknar i familjens pool, oklart hur – är det självmord, mördad av Estela, en olycka? Hembiträdet åtalas för detta. Men det hela är förvirrande och svårtytt, inte minst eftersom berättaren hela tiden viker ut i märkliga formuleringar och påståenden. Chile är ett av världens mest ojämlika länder, ett arv från Pinochets tid, och boken är ett deprimerande vittnesmål om detta. Vid andra omläsningen fördjupas dock problematiken. Klasskillnaderna blir tydligare. Den svåra torkan i Chile understryks. Flickan förefaller ha adhd eller liknande, hon är fruktansvärt jobbig och bortskämd. Estela är 40 men ser ut som 60. Det förmögna bostadsområdet omges av elstängsel och arga hundar. Estela tar hand om en gatuhund, Yani, som dock körs ut av frun i huset. Han bränner sig svårt på elstängslet, och Estela skjuter honom med herrn i husets pistol. Hon har ett engångsligg med bensinmackkillen Carlos, som hon sedan flyr med. Samtidigt pågår oupphörliga studentprotester i samband med att Pinochet tvingades avgå som arméchef 1998. Boken blir en intensiv blandning av thriller och lite skräck. En höjdpunkt är när familjen blir utsatta för ett brutalt inbrott, som understryker klassmotsättningarna och föraktet som pyr mellan fattiga och rika. Mannen, läkaren, besöker också en prostituerad som han haft som patient. Fascismen är sado-masochistisk enligt Erich Fromm. Den lydiga människan i dessa samhällen njuter (eller känner ett lugn) av att hunsas, men kan lätt slå om till att bli ”mobbare”. ”Friheten”, som finns i väst, är obekant och outvecklad, svår att bära; det är betydligt lättare att underkasta sig en ”auktoritet”.  (Jfr Aska i munnen av mexikanska förf. Brenda Navarro.)

Carin Bergström: Viktor Rydberg, nationalskalden som formade det liberala Djursholm (2024)

En fin och illustrerad skildring av nationalskalden VR (1828-1895), som 1890 flyttade till den nyetablerade ”trädgårdsstaden” Djursholm, dit välbärgade stockholmare flyttade för att njuta lantlig luft i närheten av Stockholm, dit man reste med den nylagda järnvägen Roslagsbanan. Rydberg övertalades av grundaren Henrik Palme, som sökte dennes kändisskap. Efter att ha verkat som journalist i Jönköping och Göteborg, där han periodvis bodde hos Handels- och Sjöfartstidningens chefredaktör S.A. Hedlund, debuterade Rydberg som poet 1886 med Dikter, första samlingen. Andra samlingen kom fem år senare, med bl.a. den radikala Grottesången, om industrialismens avigsidor. Stort mot- stånd från kyrkan rönte hans bok Bibelns lära om Kristus, som försöker bevisa att Jesus var människa och inte Gudom. Rydberg satt i andra kammaren för de Liberala, och passade därför väl in på de partivänner han hade i Djursholm, som grundaren Henrik Palme (vars bror Sven var farfar till Olof Palme), matematikern Gösta Mittag-Leffler vars hustru Anne-Charlotte var en känd författare, Ernst Beckman, Elsa och Natanael Beskow, och Alice Tegnér. Rydbergs produktion är stor, med ett antal romaner, t.ex. Singoalla (1865) en romantisk medeltidsberättelse om en ”zigenerska”, Vapensmeden (1891), Den siste Athenaren (1859), de flesta tidigt publicerade som följetong i Sjöfartstidningen. Barnboken Lille Viggs äfventyr på julafton, illustrerad av Jenny Nyström, och dikten Tomten. Han skrev också pseudovetenskapliga essäistiska verk i kulturhistoria, vilket gav honom en professur i den nyetablerade Stockholms Högskola. I Djursholm engagerade han sig i stadens skötsel, och blev inspektor för Djursholms samskola, som undervisade klasser med både pojkar och flickor. Mycket populär blev också dikten Betlehems stjärna, en känd julsång tonsatt av Alice Tegnér. Gentemot rabulister som August Strindberg eller en socialist som Hjalmar Branting framstod Rydberg som en mer borgerligt sinnad motvikt, och gentemot modernister som Heidenstam som mer klassiskt orienterad.

Bland källorna finns VR:s hustru Susens (född Hasselblad) korrespondens. Äktenskapet tros ha varit ”vitt”, Rydbergs korrespondens brändes till stora delar av hustrun, t.ex. den med filosofen Pontus Wikner, som Rydberg lärt känna som student. Greger Eman har i en uppsats påpekat homoerotiska och även ”pedofila” tendenser i Rydbergs lyrik och diktning. Det är t.ex. känt att Rydberg stödde konstnären Oscar Björk vars nakenstudier rönt uppmärksamhet och konservativ kritik. Han skrev också en uppsats i ämnet, ”Om nakenhet och klädesätt i konsten”. Rydbergs bostad i Djursholm hette Villa Ekliden. Också med Carl Larsson hade han täta diskussioner i nakenämnet inför dennes målningar till Nationalmuseum. Med kollegan Mittag-Leffler hade han periodvis svårt att dra jämnt, såsom varande humanist och icke naturvetare. M-L var den som lät Sonja Kovalevsky doktorera i matematik vid Högskolan, trots att hon var kvinna. Hans hustru tillhörde Det moderna genombrottet i svensk litteratur, med nya ämnen som kärlek, kvinnosaksfrågor, fattigdom och t.o.m. erotik. Med Strindberg vägrade Rydberg handhälsa, de få gånger de sågs. Med den av Strindberg avhånade Ellen Key kom han bättre överens. 1891 skrev han i Djursholm romanen Vapensmeden på sommaren, där dikten Betlehems stjärna ingår. (Han hade också översatt Goethes Faust för vilket han fick ett mycket stort honorar av Bonniers.) Den utkom i november 1891 och blev en stor kommersiell framgång. Samma år kom Dikter, andra samlingen, med 21 nya dikter, bl.a. Den nya Grottesången. På Villa Ekliden målades Albert Edelfelts kända tavla av Rydberg vid skrivbordet. Den gode vännen Sven Scholander spelade Bellman-visor, illustrerade av Albert Engström, som undervisade vid Konstakademien. I glada vänners lag, när Susen var bortrest kunde Rydberg slå sig lös med en ”punsch-bricka”, berättar grannen Axel Klinckowström, ”Klinckan”. Han var annars mycket måttlig med starka drycker, väl vetande vad som tog kål på hans far, som var fängelsevakt i Jönköping, där Rydberg haft en mycket besvärlig barndom. Rydberg satt också både i Konstakademien och i Svenska Akademien, men var inte särskilt förtjust i den ”uppsträckta frack- och medaljmunderingen”. 1894 var han med och tog emot Oscar II i Djursholm, med middag på ”Restauranten”. Till julen utkom Singoalla i praktupplaga, naturligtvis, som han gjorde med nya upplagor, strykt och ändrad av Rydberg, och illustrerad av Carl Larsson. Trots att Rydberg avböjt en ”ståtlig begravning” var det precis det han fick efter att han hastigt avlidit 21/9 1895. Han jordfärstes i Klara kyrka i Stockholm, men begravdes på Östra kyrkogården i Göteborg. Säkert mot hans önskan uppfördes där ett stort mausoleum till hans ära! Rydberg var snarast tillbakadragen och försynt, oändligt vänlig och deltagande i allt han tog sig för. Sina erotiska fantasier sparade han för sin diktning.

Narine Abgarjan: Tre äpplen föll från himlen (2015/2024 övers. Lisa Bysell).

Författaren, född 1971, är från södra Armenien, nära den bergiga gränsen mot Turkiet (med berget Ararat, en gång en del av Stor-Armenien). Det är en skildring av byn Marán (författarens Berd) med alla sina färgstarka invånare: den timida bibliotekarien barnlösa 58-åriga Anatolia, hennes föräldrar Kapiton och Voske, grannparet Jasaman och Ovanes (där hon växte upp sedan föräldrarna dött), brevbäraren och ”drömtydaren” Mamikon, handelsmannen Mukutj med sin påfågel, smeden den vänlige Vasilij som friar till Anatolia, byns ledare Vano med hustrun Valinka och sonen Tigran,  prästen fader Azarian, Tigrans fru Nastasia, som kommer nerifrån ”dalen” och kan teckna, sonen Kirakov/Kiril och dottern Alisa. En spännande bok om ett land som jag vet väldigt lite om.

Abgarjan är också en känd författare i Ryssland och fd sovjetiska republiker av bl.a. barnböcker, bor huvudsakligen i Berlin och skriver på ryska. Närvarande är också de många krigen, turkarna, världskrigen, inbördeskrigen, jordbävningarna. Olyckor som både sammansvetsar och delar landet i olika falanger. Och inte minst de gamlas tro på järtecken, förbannelser, och blodshämnd. Förf. hyllar sin idol Garcia Marquez, men kommer inte upp i hans nivå stilmässigt. Armenien har världens äldsta kristna kyrka. I Maran bor i huvudsak gamla människor, man spår att byn snart kommer att vara borta.

Seeberger, Astrid: Goodbye Bukarest (2019)

Författarinnan född 1949 i Tyskland. Hon kom till Sverige på ett stipendium 1967, och var till sin pension överläkare i medicin vid Karolinska institutet. Hon debuterade som författare 2010, och har gett ut tre självbiografiska böcker. Centralt i böckerna är flyktingproblematiken. I Nästa år i Berlin handlar det om modern, i den ovanstående boken om hennes bror Bruno, som blev krigspilot i andra världskriget, satt i rysk/sovjetisk fångenskap till Stalins död 1953. I flyktinglägret lärde han känna Dino, en rumänsk musiker. Sedan de frigivits följer Bruno Dino till Bukarest, förälskar sig i hans vackra syster Nadja och gifter sig och får sonen Jakob. Nadja var konstnär medan Dino blev pianist och kompositör. På ett varsamt språk blottlägger Seeberger flyktingproblematiken och förföljelsen av oppositionen, av diktatorn Ceaucescus hemliga polis Securitate. Dino hamnar i polisens våld på grund av sin homosexualitet. Han förvägras arbete som musiklärare i komposition, då hans moderna musik ogillas av diktatorn och hans hustru, ”med de kalla ögonen”. (Jordbävningen 1977.) Han får arbeta som vaktmästare och städare, han misstänkliggörs som tyskvän, och det hela slutar med att Nadja tar sitt liv i badkaret (eller blir mördad), därefter gör hennes överklassmor samma sak, och att de två vännerna, med lille sonen Jakob, 1975 flyr Rumänien genom att simma på natten över Donau, där Bruno, Dino och sonen hamnar i Bayern för att bo i München. Bruno får arbete som trädgårdsmäs-tare, Dino som musiklärare. Den musik han komponerar blir aldrig lanserad, även om den tyske sångaren som varit hans älskare framför några av hans sånger. Vi får följa Astrid på hennes jakt efter Bruno, hennes morbror. Hon letar i Bukarest, träffar grannar, bl.a. Dimitrij som satt i samma fångläger och nu har bytt namn till Hannes Grünhoff, hon får historien berättad i små pusselbitar, och träffar en tysk sångare, som var förälskad i Dino, som var lika vacker som sin syster. Får höra hur Uranuskvarteren i Bukarest revs med sina gamla vackra hus för att Ceaucescu skulle få bygga sitt enorma luxuösa palats, vid Enhetens boulevard. Hans storhetsvansinne. Till slut får hon napp och kan intervjua Jakob i München. Det är hjärtskärande och vackert skrivet om vansinnet i kommuniststaten, och vemodet i att vara flykting i ett annat land. Stilen motsvarar inte riktigt den poetiska hos Gabriela Melinescu, men har ändå stora kvaliteteter. En gripande minnesbok! Vackra bilder: De flygande pelikanerna i Donaudeltat vid Svarta havet. Musiken: Winterreise, Bachs Goldberg-variationer. Mellan Dino, Bruno och Nadja uppstår ett triangeldrama: Dino, som ser ut som Chopin, älskar Bruno sedan tiden i fängelse, men Bruno föredrar att gifta sig med Nadja i Rumänien när hon blir gravid med en tillfällig bekantskap, en västtysk gift konstkritiker som är 14 år äldre. Men hennes förhoppningar att få börja en konstnärskarriär i Västtyskland grusas snart, i Rumänien får hon bara göra harmlösa illustrationer i barnböcker och liknande. En bok med många olika plan. Mycket intressant.

Brenda Navarro: Aska i munnen (2022, övers. Hanna Axén)

En frisk uppgörelse med Spaniens flyktingmottagande, arbetsinvandrare, rasism och antifeminism. Handlar egentligen om berättarens bror Diego. De har vuxit upp i Mexiko hos mormor och morfar, mamman arbetar sedan många år på ett äldreboende i Madrid och skickar hem pengar. Påminner lite om den chilenska Rent hus (se tidigare recension) men stilen är bättre och friskare. En ruskig bild av ett Mexiko i klorna på knarkkartellerna, och deras krig mot polis och militär. (Man kan jfr med skildringen av Mexiko på 1970-talet av Roberto Bolaño.) Människornas förtryckta feghet och rädsla. Men efter att Diego och hans syster emigrerat till Spanien (men inte får medborgarskap) blir det inte bättre: de mobbas i skolan, berättaren lider av ständigt dålig mage och problem med hörseln, sedan mormor en gång slog henne med en soppsked så att hennes ena öra demolerades. Diego har fantasi, förmodligen en diagnos, och får ingen ordning på sitt liv, deras mor är inte överdrivet förtjust i de båda barnen. Det slutar med att han begår självmord, och boken är berättarens uppgörelse med sig själv, brodern, modern, det mexikanska och spanska samhället. Den amerikanska indiepopgruppen Vampire Weekend spelar en stor roll i boken. Berättaren arbetar med att passa barn, som cykelbud, och utnyttjas som hembiträde (jfr med Rent hus). Tragiken med att lämna barnen hemma (i ett annat land) understryks. Berättarens förhållande med spanjoren Tomás, som hon lurar att hon skriver en akademisk uppsats och är vegan, tills hon blir avslöjad. Hon kallar sig själv och Diego för ”trasiga”. I klassen kallas de nedlåtande för ”panchitas” (av Pancho Villa, revolutionsledare i Mexiko). Barnen trivs inte i Spanien, men det gör mamma, som här slipper känna sig kontrollerad av make, familj, släkt och vänner. Diego mobbas i skolan och hamnar i slagsmål. Han verkar inte vilja företa sig någonting, verkar snarast sorg- och orkeslös, lite gamäng fast utan någon större vilja. Sedan en flicka han var ihop med gjorde slut förändras han och blir inåtvänd, grubblande och snar till bråk. Han faller alltmer utanför ramen. Ibland känns det som en tonårings monolog, ungefär som Salingers Räddaren i nöden. Berättaren bor i Barcelona (Diego och modern i Madrid) och umgås med de intellektuella ”kusinerna” men känner sig (med sin enkla bakgrund) utanför. Till slut brister det för henne, och hon skäller i boken ut allt och alla med det grovaste vokabulär. Hon skäller ut Diego för att han stjäl, fast hon gör det själv. Samtidigt dödas flera av hennes vänner i Mexiko city av militären. Kartellerna svarar med att halshugga ett antal militärer och hänga upp dom från en bro.

Förf. är född i Mexiko 1982 men bor nu i Spanien. Hon lyckas förena protest-skriften med en skön-litterär ”plot” på ett framgångsrikt sätt. Hon har uppmärksammats stort i Spanien efter två romaner. Skulle också kunna passera som ”ungdomsbok”, möjligen undantaget för det ibland grova språket. Och hon skriver upprört om kvinnomisshandeln i Mexiko, som bl.a. drabbar hennes moster, som trots att hon misshandlats svårt av sin make, skickas tillbaka till honom av sina föräldrar, som menar att hon ”får skylla sig själv”. Man förstår varför så många unga outbildade män blir militärer: det är ett fast, stadigt jobb, med regelbunden lön. Men berättaren förstår också till slut varför Diego tar sitt liv. För vad är det för ett liv som bjuds honom i Spanien? I Mexiko? Hon skäller ut honom för att han bara flyr från allt, men älskar honom samtidigt för allt de varit med om gemensamt och vad han betytt för henne. Hon kommer på att mamman i många år varit ihop med en man i Spanien utan att berätta om det, att hon beklagar sig för allt (som alla mexikaner, säger deras spanska bekant Jimena), är koleriskt grälsjuk, och bara lönearbetar så mycket som möjligt för att skingra alla hemska tankar. En ”uppgörelsebok” med ett kärnfriskt språk, ”på gränsen till nervsammanbrott”.

Toshikazu Kawaguchi: Innan kaffet kallnar (2015, övers. från eng. uppl. Dennis Johansson)

En säregen liten bok om ett undanskymt café i Tokyo där märkliga saker händer. Om man sätter sig i en speciell stol och beställer in en speciell kopp kaffe så förflyttas man bakåt i tiden, och kan bestämma sig för att ändra på (eller snarare klargöra) något som man då gjorde fel. Men man har bara så lång tid på sig som det tar för kaffet att kallna! Vi får fyra snabba öden berättade för oss: ett om systrarna Kumi och Yaeko, som en gång separerades och nu vill ställa allt tillrätta igen; ett om makarna Kôtake och Fusagi, där den senare börjat bli dement; ett om Fumiko och pojkvännen Gorô, där den senare åkt till USA för att jobba, men inte riktigt klargjort allt innan med Fumiko; och till slut den sjukliga Kei, som trots varningarna vill förflyttas till framtiden för att se hur det går för den dotter hon tänker föda tillsammans med caféts ägare Nagare. En klurig bok, enkel att läsa men med en underfundig sens moral: trots att du inte kan ändra något genom din ”tidsresa” så kan den ge dig nya perspektiv på livet. Författaren är i Japan också en känd dramatiker, född 1971.

An Yu: Efterklang (2024, översättning Anna Gustafsson Chen)

En lite märklig bok, med lätt surrealistisk touche. Förf. är född i Kina (Yunan), studerade i New York och skriver på engelska, och är nu bosatt i Hongkong. Här handlar det om Song Yan, som gett upp en karriär som konsertpianist och ger pianolektioner till små barn. Hon bor tillsammans med sin svärmor medan maken Bo Wen jobbar på BMW och aldrig är hemma. Lite tamt för mig, med ett inslag av olika kinesiska svampar, både i drömmen och i verkligheten. Matlagningen för Song Yan och hennes svärmor närmare varandra, även om samboendet (som är vanligt i Kina) är påfrestande för båda. Lite feministiskt, om kvinnors situation och ”osynliggörande” i Kina. Song Yan uppsöker den unge pianisten Bai Yu som en gång sågs som ett stjärnskott, men sedan isolerat sig för att grubbla över tillvarons oberäknelighet – först för att ta lektioner, men sedan av kärlek. Hon får också veta att maken Bo Wen har haft en tidigare kvinna med vilken han har barn. När hon till slut får veta att barnet dog tidigt, får hon en annan bild av maken, som aldrig berättat något om sitt förflutna. (Hon vill själv gärna ha barn, och svärmodern tjatar om det.) Stöd får hon från väninnan Nini, som är klarinettist. Bokens engelska titel ”Ghost music” motsvarar kanske bättre innehållet? ”Jag önskar att jag kunde förklarat att vi känner oss instängda överallt. Men att vi ändå kan hitta frihet på samma ställen.” Kanske känns det så att bo i diktaturens Hongkong? Att ägna tiden åt att odla ostronskivling istället för åt politik? Eller citera Oscar Wilde: ”Att leva är det mest sällsynta i världen”? Bai Yu bor i en ”hutong”, ett gytter av fattiga småhus som är vanliga i Peking, där romanen utspelas, medan Song Yan lever ett tämligen gott och välbeställt liv. ”När kroppen är sjuk tar vi medicin. Men när vi är sjuka i själen tror vi att vi kan bota oss med ren viljestyrka.” Hon förstår också, sedan Bai Yu tagit sitt liv, att han bara trodde han kunde leva genom sin musik, vilket inte lyckades. Hon bränner till slut upp hans flygel, och hela huset i hutongen. Kanske har jag tolkat författaren rätt? Inte så lätt i denna spretiga, men lättlästa bok. ”Han brydde sig mer om pianot än om andra människor.” Kvar blir bara hans ”Ghost music”, som en svag efterklang.

Zhang Xianliang: Halva mannen är kvinnan (1985/1990. övers. Lena Jönsson och Ningtsu Malm-qvist)

En spännande och välskriven roman om ”kärlek under kulturrevolutionen” (1966-1976). Zhang Yong-lin har efter en allt för radikal diktsamling dömts till 20 år i arbetsläger (liksom författaren som satt i arbetsläger 1957-1977). Här får han odla grönsaker, valla får och sköta hästar. En dag får han se den 20-åriga Huang Xiangju bada naken i sjön där han stannat till för att vila. Det blir en oerhörd upplevelse för en person som fortfarande var ”oskuld” vid 30 års ålder! Åtta år senare träffas de igen i ett annat läger, där även hon är internerad. De får tillåtelse att gifta sig, men äktenskapet blir stormigt. Mannen har svårt att få till det i sängen, och skyller på sin långa tid som ”jungfru”. Huang är långt ifrån en blygsam hustru (hans vänner tycker att han ska lägga henne över knät och prygla henne med ridspöet), och tillslut tar hon en älskare, deras ”förman” i det statliga arbetslägret/jordbrukskooperativet. Men efter ytterligare förvecklingar löser det sig till det bästa och Zhang kan till slut utbrista: ”Kvinnan är det underbaraste i världen!” Det är en bok där huvudpersonens filosoferande: marxistiskt, klassiskt, taoistiskt och Konfutseistiskt, alltid återkommer till olikheterna mellan man och kvinna. Huang har redan varit gift två gånger och gjort abort och dödfött, och hon är mycket mer erfaren på många områden än Zhang. Trots detta kallar han henne för ”enfaldig” då hon inte är lika beläst som han. Han funderar mycket på sin tidigare frihet som ungkarl, och hur den beskurits av Huang. Väger det mot kärleken och tryggheten i en familj. Han tackar samtidigt sin skapare för att han hamnade i arbetsläger innan kulturrevolutionen bröt ut! Han får istället hjälpa sina medfångar att skriva anklagande ”angivelser” gentemot allt och alla. Själv är han intellektuell och kallas t.o.m. ”kapitalist med jordägarmössa”. Att Huang inte kan föda barn på grund av en dåligt utförd abort gör att hennes värld krympt betydligt. Vi får korta biografier om olika öden som berör, som gumman Ma som blev såld som barnbrud när hon var liten. Zhang är 43 men kallas redan ”gamle Zhang”, och ”gumman” är 47 (!!) låt vara ganska skrynklig. Huang däremot är en söt ung kinesiska knappt 30. Hon är frimodig och livlig, men det kommer att dröja innan hon och ”gamle Zhang” är kompatibla. En intressant (biografisk) roman, inte minst för att den med målande bilder beskriver kärlek och t o m erotik, något som chockade läsarna i Kina 1985.

Jean-Baptiste Andrea: Vaka över henne (2023, övers. Ulla Linton)

Förf. (f. 1971) är fransman som jobbat som regissör och manusförfattare i Frankrike och USA. Han debuterade 2017, och denna roman vann 2023 det finaste franska litteraturpriset: Prix Goncourt. Man förstår varför: det är en episk roman med breda penseldrag som skildrar den italienske skulptören Michelangelo (Mimo) Vitaliani. I Italien kallas han för ”fransmannen” eftersom hans föräldrar bodde i Frankrike, där han var född, 1904. Efter faderns död blir han uppfostrad av en släkting, farbror Alberto, som är stenhuggare, en alkoholist som misshandlar pojken och hindrar hans karriärambitioner. I Piemonte i norra Italien, nära Turin och Florens, lär han känna den intelligenta och levnadsglada lilla grevinnan Viola Orsini. Hennes dröm är att bli pilot och att kunna korrespondera med döda på kyrkogården. Hennes bästa vän är en stor björnhona. Men hennes familj hindrar deras vänskap och det slutar med att Viola, sedan hon ska giftas bort med en tysk adelsman, hoppar från slottets tak och skadar sig allvarligt. Deras kärlekshistoria är gripande och bra skildrad. Samtidigt breder fascismen ut sig över Europa, som både Orsinis och andra italienare är smittade av. Vitaliani är kortväxt (men inte ”dvärg” är han noga att påpeka) och han blir allt mer känd som skulptör. Hans storverk är en Pietá som är så tematiskt avancerad att den placeras i källaren i ett kloster i norra Italien, där berättelsen slutar 1986 när skulptören dör. Han har tillbringat sina sista 40 år med att vaka över sin Pietá, som många katoliker skulle vilja förstöra. Det blir som en blandning mellan Da Vincikoden och Rosens namn, utan att mena detta som kritik. Titeln på boken känns tam, den franska titeln är ”Ikonoklasten” (bildstormaren), men det är en bok man gärna sträckläser, oerhört välkomponerad. Plus för en bra översättning.

Mariette Lindstein: Lång väg hem – mina 25 år i sekten (2024)

Författaren, född 1958, gick som 20-åring med i scientologikyrkan tillsammans med sin pojkvän Morgan och dennes bror Johan. I sekten i Malmö, sedan Köpenhamn, träffade hon maken Billy. Snart fick de sonen John. Hon hade konstnärliga sidor, spelade piano, läste, målade tavlor. Två saker fick henne att söka sig till scientologin: Hon fick en uppgift i livet, och slapp oroa sig över ”allt hemskt som hände i världen”. Hon steg snabbt på karriärstegen och fick chefs- befattningar, särskilt sedan hon flyttat till högkvarteret i Kalifornien. Hon arbetade jämnt, fysiskt arbete (som medlemmarna gör gratis) parat med chefsskap, och hann aldrig egentligen reflektera över vad hon gjort. De pengar de förtjänar går oavkortat till ”kyrkan”. Ledarna använder vita uniformer, ungefär som i flottan, som var L Ron Hubbards förebild inte minst organisato-riskt. Den ledande internationella organisationen kallas ”Sjöorganisationen”.  Den är militäriskt uppbyggd. Att hon blivit lurad insåg hon först långt senare. De flesta som upptas som medlemmar är unga i 20-årsåldern. ”Missionärerna” bär ”vita uniformsjackor med guldsnoddar över bröstet och ordensband under bröstfickorna, vita kaptensmössor”. De kallas in när något inte fungerar i en stadsgrupp. Övertalningarna kallas ”auditioner”, eng. auditions, och är muntliga. Man har ”lögndetektorer”. Fysiska straff förekommer inte. Man ”bekänner”, ”avbördar sig” och får hjälp till ”korrigering”. Och hon erkänner: ”människor är löjligt lätta att kontrollera”. Men allt hon gör är för mänsklighetens bästa, trots att scientologin är mycket mera som ett stort företag som genere-rar pengar, än en religion, som bygger mycket på hinduismens tanke på ”åter-födelse i en annan kropp”. I Malmö blir hon chef för marknadsföringen. Sexue-lla relationer mellan medlemmarna är vanliga, men ”otrohet” utanför äktenska-pet tolereras inte.  Allt utgår från att man köper nya kurser och ”auditering” för dyra pengar. När organisationen anklagas kallar man det ”häxjakt” på religio-nen och kallar in en stab av advokater. Sonen John omhändertas av organisati-onens barnomsorg, och kan därför kvarhållas om modern skulle fly. Bedövning vid födseln rekommenderas inte. Men Mariette följde inte rekommendatione-rna i det fallet. Alla droger är förbjudna, utom kaffe och cigarretter. Allt handlar om organisationens kontroll, man åtföljs hela tiden av en ”kontrollant”, som ovanför sig har en ny ”kontrollant”, o.s.v. På så sätt skiljer sig organisationen inte från den i Nordkorea eller forna DDR, eller en vanlig kristen sekt. De som arbetar i Kalifornien sliter dag och natt, har inga egna pengar, och får lön efter prestation. Inbördes tävlan uppmuntras. De som slarvar straffas med exercis som att sopa golv, skura toaletterna med tandborste, löpträning dag och natt, förvisning till ett fängelseområde med usel mat och enkla förhållanden. Själv-mord förekommer. Mariette tänker ofta ”har jag kastat bort mitt liv?” men kommer alltid fram till att allt slit är värt tillfredsställelsen att göra ”något vik-tigt för mänskligheten”. På den internationella ”basen” i Kalifornien, som ligger ute i Nevadaöknen, fortsätter Mariette att stiga i graderna, på ytan demokratiskt (alla, även chefer deltar i det fysiska arbetet med att måla och laga byggnaderna), där jobbar mellan 700 och 800 medarbetare. Snart är hon ”livegen”. Hon jobbar med marknadsföring, inspelning av reklamfilm och videor, och skö-ter den ekonomiska organisationen. Man ansvarar för program som Narconon, ett avvänjningsprogram för missbrukare som används generellt i hela världen. Hubbard själv bodde, enligt ryktena, på en ranch i Kalifornien. Det fungerar som ett stort japanskt företag, där personalen tas om hand, men inte har någon egen frihet (eller fritid). Man skänker sitt liv åt företaget och kan jobba hur mycket som helst. Man övervakar sina anställda, berömmer dom, månar om dom som sköter sig, eller skäller ut dom som missköter sig. Hubbard (1911-1986) började som författare av kiosklitteratur som western och science fiction och ska ha publicerat över 1 000 texter. Hans filosofi publicerades 1950 i boken Dianetik. Den bygger bl.a. på alternativ medicin och mental frigörelse, en tidig form av ”new wave”. En av hans inspiratörer var Alistair Crowley, som sysslade med svart magi och ockultism. Hans liv har förhärligats av rörelsen i ett uppsla-gsverk i 16 volymer! Hans son Ronald DeWolfe har dock sagt att Hubbard bara var intresserad av ”pengar, sex, sprit och droger”. Efter hans död 1986 övertogs ledningen av rörelsen av David Miscaviage och hans hustru Ruth. Nu börjar Mariette tvivla på sin övertygelse. DM driver personalen hänsynslöst, använder även fysiskt våld och råskäller som en bandhund när saker går honom emot. DM skapar en ny ledningsorganisation, Reli-gious Technology Center. Han kan ena dagen höja Mariette till skyarna, andra dagen skälla ut henne och degradera och förpassa henne till ba-sens fängelseområde. Han ägnar sig åt Management by Fear, och är helt omöjlig att avläsa. Ingen som inte är dödssjuk vågar lämna arbetet. Mariette förlorar kontakten med sin make Billy, får sällan träffa sonen John, och börjar fundera på att hoppa av. När hon träffar Dan, som tän-ker samma sak, lyckas de fly med en lokalbuss som stannar utanför området. De förföljs i flera veckor av organisationen, men då de inte verkar vara hämndlystna mot Scientologin så lämnas de tillslut åt ödet, även om Mariettes dator ofta hackas för att kontrollera vad hon skriver. Det visar sig att sonen John, liksom många andra, också hoppat av.

Boken är spännande som en thriller och förhållandevis välskriven. ML är ofta föredragshållare om sektbeteende, och har skrivit flera böcker om den fiktiva sekten på Dimön.

De hemliga breven, korrespondensen mellan Jan och Janken Myrdal, Alva och Jan, Kai Fölster och Jan Myrdal (2023). Redigerade av journalisten och filmaren Bosse Lindqvist.

”De hemliga breven” – titeln syftar på brev mellan Alva och dottern Kaj, som Jan försökte spåra upp och destruera – är sorglig läsning. Jan Myrdals sanning, som nog bara innehåller enstaka spår av sann sanning, blev i hög grad föräldrarnas eftermäle. Då är det väl rimligt att Jans son – och indirekt hans mamma – får vara med och påverka eftermälet om Jan Myrdal.” Kalle Lind, Helsingborgs Dagblad

I boken framstår Jan Myrdal som en skurk. Han säger upp bekantskapen med föräldrarna, med sonen Janken, han utnyttjar människor, både ekonomiskt och psykologiskt, han slirar på sanningen i sina böcker om asiatiska länder som Kina, Afghanistan, Indien. Han kan aldrig erkänna ett fel, han stöder in i det sista diktatorer som Mao Zedong och Pol Pot i Kambodja. ”Ändamålet helgar medlen”. Mycket av hans förakt för ”vanliga människor” som saknar genialitet verkar komma från hans far Gunnar, med vilken han var djupt oense, men ändå liknar på många sätt (min analys). Den som kom emellan far och son var Alva, som också såg barnen komma i andra hand gentemot den egna karriären. På frågan om hon skulle göra om samma misstag svarade hon: ”Ja, förmodligen. Mot bättre vetande.”

Katarina Wennstam: Döda kvinnor förlåter inte (2023)

Journalisten KW har skrivit och rapporterat mycket om kvinnomisshandel och feminism. Den nya historiska deckaren går i samma spår. Det är nyårsafton 1896, och en död kvinna hittas på en gård på Södermalm, tillsammans med ett aborterat foster. Det är ämnet på boken, där fyra kvinnor, boende i huset, tillsammans lyckas lösa mordet. Jag fann boken tung och seg, där handlingen knappt förs fram alls på de 100 första sidorna. Tummen ner alltså.

Ilmar Taska: Mannen i bilen (2016, övers. Heidi Granqvist)

En estnisk författare, romanen utspelas under efterkrigstiden när Estland är ockuperat. Mannen i den eleganta Pobjeda-bilen är agent och försöker knyta olika personer till sig i Tallin för att utnyttja dem som spioner. En liten föräldralös pojke har huvudrollen, hans faster är en känd operasångerska som misstänks gå västs ärende då hon känner (och för- älskat sig i) en brittisk diplomat.  Hon lyckas till slut fly landet, men pojken blir kvar. En hyfsad bok, inte helt ointressant. Se vidare På stället flyg, av Jaan Kross, en politisk roman om hela Estlands historia från 1918 till 1990-talet.

Pascal Engman: Bestseller (2023)

En av Sverigees mest uppmärksammade deckarförfattare, i en habil berättelse om en polis- romanförfattare som dör medan hans manus försvinner. Man tror att det innehåller en hel del avslöjanden om folk inom den undre världen. Han ska också ha haft kontakter inom den kriminella världen. Polisen Vanessa Frank åtar sig fallet tillsammans med kollegan Martin Wester, vars bror en gång var nazist och som Martin har ett dunkelt förflutet med. Sinnrikt.

Se även, Pascal Engman, Johannes Selåker: Skammens väg. Om prostitutionen i Sverige och Tjeckien. Spännande. Med Vanessa Frank och Martin Wester.

Marie N’Diaye, en franskspråkig författare, med rötter i Senegal. Maître Susanne, en 42-årig advokat, får besök av en man vid namn Gilles Principaux. Hon tycker sig känna igen honom men kan inte vara säker. Som tioårig flicka var hon hejdlöst förälskad i en fjortonårig pojke som skulle kunna vara han, men vad som egentligen hände då är höljt i dunkel. Blev hon utsatt för något sexuellt, som hennes far hävdar? Hon litar inte på sina egna minnen. Mannen förefaller henne obehaglig. Det Principaux vill ha hjälp med är ingen liten sak: att försvara hans hustru, som just har tagit livet av parets tre små barn. Advokaten är svart, och hennes hembiträde, från Mauritius, likaså. Hon engagerar sig i hembiträdets förhållanden, som också tar hand om, och knyter an till hennes lilla dotter. Slutet är lite obegripligt, handlingen också ibland, där hänger jag inte riktigt med.

Romanen heter Min är hämnden, 2023, övers. Ragna Essén.

Mohamed Mbougar Sarr: prisbelönt författare från Senegal, bosatt i Frankrike. Romanen Fördolt är minnet av människan, handlar bl.a. om en afrikansk fransk- språkig författare vars roman ”försvann” på 1950-talet efter nedgörande rasistisk kritik. I sökandet efter den försvunna romanen och dess författare träffar huvudpersonen en rad intressanta personer, med anknytning till det fransk-afrikanska. En lite tungläst, väldigt ”fransk” roman men prisbelönt i Frankrike. Översättning Cecilia Franklin.

Mohsen Hamid: Exit väst. Pakistansk författare, bosatt i Storbritannien. Om en man och en kvinna, förälskade, som flyr till väst, först Grekland, sedan England. Om vad det gör med deras relation. Om att öppna en ”dörr” och plötsligt befinna sig i Kalifornien, där de försöker bygga ett nytt liv. Om att vara flykting. I boken Den motvillige terroristen skriver han om en muslim som långsamt utvecklas till att bli fundamentalist – terrorist! Intressant! (Översättning Molle Kammert Sjölander)

Niklas Natt och Dag: Ödet och hoppet (2024) I den nya boken skriver NND om sin gamla adelssläkt, en av de äldsta i Sverige. Om Magnus (Måns) Bengtsson Natt och Dag, som länge stod upprorsmannen Engelbrekt nära, men på sina släktingars uppmaning mördade Engelbrekt 1436. Död någon gång på 1470-talet. Stred länge om makten i mellansverige med ätterna Oxenstierna och Bonde, lagman i Närke. Riksmötet i Arboga 1435. Omnämns i den s.k. ”Karlskrönikan” (författad av kung Karl Knutsson Bonde). Medlem av riksrådet, Bebodde sätesgården Göksholm utanför Örebro. Stod i opposition till kungen KK Bonde. Skänkte pengar till Alvastra kloster. Han kom inte att spela någon större politisk roll, och ätten inte heller efter 1500- talet. Boken får ses som ett äreminne över Måns Bengtsson, välskriven och intressant. Ett möjligt homosexuellt förhållande mellan Engelbrekt och Måns Bengtsson kommenteras inte, och anledningen till mordet förblir något dunkelt, men kan ha varit personligt.

Maria Kjos Vonn: Heroin chic (2020, övers. Ninni Holmqvist)

En I Norge uppmärksammad autofiktiv roman om Elise, som kommer från ett välartat hem i Oslo, som enda barn. Duktig på att sjunga, med flera framträdanden vid t.ex. begravningar och i körsammanhang. Ändå halkar hon in på narkotikamarknaden, särskilt sedan hon gängat sig med popmusikern Philip. Med honom kan hon släppa loss från sitt kontrollerade liv som dittills handlat mycket om ätstörningar: knulla, droga ner sig med kokain, tabletter, heroin. Till saken hör även att hon förförts tidigt av pedofilen Joakim, som är hennes sånglärare. ”Att vara så vacker som du kan vara en börda” säger hennes okänsliga mor. Kan passera som ungdomsbok, om hur man kommer ur narkotikaberoendet, utan någon vidare hjälp av föräldrar. Välskriven.

Jessica Au: Kallt nog för snö (2024, övers. Amanda Svensson)

Författare med kinesiska rötter från Hongkong, som bor i Australien. I denna långsamma, känsliga kortroman reser berättaren med sin mor till Tokyo, för att besöka de berömda religiösa platserna. Hon försöker närma sig sin mor, som är ganska förtegen om sin egen uppväxt i Hongkong, som idag tillhör kommunist-Kina. ”Under ytan tar berättelsen form” står det på bokomslaget, ”om migration, avstånd och om vad som är en familj” (berättaren vill själv skaffa barn med sin australiska pojkvän, men tvekar inför det slutliga beslutet). Fint berättat, mycket ”japansk”, som en session muntlig yoga. I norra Japan är det nämligen – ”kallt nog för snö”.

Jfr Nobelpristagaren Han Kangs senaste roman från ön Jeju utanför Sydkorea, Jag säger inte farväl. Hon fick Nobelpriset i litteratur 2024.

Har läst två intressanta böcker, svenske historikern Olle Larssons bok om Weimarrepu-bliken 1919-1933, och nu Katja Hoyer: DDR bortom muren, Östtyskland 1949-1990. Här ett smakprov, som jag själv satt ihop (se även ovan):

//I en liten personhistorik följer Hoyer berlinaren Erwin Jöris. Han var ungkommunist före världskriget men greps av nazisterna vid maktövertagandet 1933 och placerades i koncentrationslägret Sonnenburg (idag i Polen). En annan ungkommunist, Wolfgang (Wladimir) Leonhard hamnade några år senare, liksom Jöris, i Sibirien där många tyska kommunister hamnade, bara på grund av att de var – tyskar. 1936-39 arresterades närmare 42 000 tyska kommunister som flytt till Sovjetunionen, de allra flesta avrättades utan rättegång. 1938 ”deporterades” Jöris till nazisterna i Tyskland i samband med Molotov-Ribbentrop-pakten där han fördes till Moabit-fängelset i Berlin. Efter att ha återvänt till Sovjetunionen satt han ett år i Ljubljanka-fängelset, i isoleringscell och fick sedan försmäkta i Sibirien ända till 1955. Enligt Hoyer helt oskyldig. Han överlevde även detta och dog i Köln, 101 år gammal. Wolfgang Leonhard hade också tur. Efter krigsslutet skickades han tillsammans med en grupp andra tyska Stalintrogna kommunister till Östtyskland för att vara med och grunda DDR 1949. Han levde till 1997 och menade att DDR:s historia började i Karl-Liebknecht-Schule i Moskva där han och andra barn till tyska kommunister gått. De var för unga för att dö i den paranoide Stalins utrensningsaktioner.//

Mareike Krügel: En nästan perfekt dag (2017, övers. Sofia Lindelöw)

Tysk författarinna född o bosatt utanför Kiel i norra Tyskland. En trivsam roman om en dag i musikvetaren Katharinas liv. Hon bor norr om Berlin vid Nordsjökusten med sina två barn, 12-åriga Helli som har kraftig ADHD, och 18-åriga Alex. Det är 6 år sedan hon för- lorade ett dödfött barn, Berenike, själv är hon i 40-årsåldern. Dagen inleds med att hon måste åka till Hellis skola, där det ofta är bråk med dottern, som får näsblod och går bärsärk. Hon missar därför sin rytmik-klass på en förskola. Musikvetarkarriären har gått i stå, hennes avhandling om Clara Schumann har hon tappat intresse för på grund av manligt motstånd på institutionen. Till slut tar hon med Helli till stallet för att rida med kompisen Cindi, vilket inte heller är utan komplikationer, då Helli rymmer på en av häs-tarna. Hemma har grannarna, två gamla otekniska bögar, klippt gräset varvid Heinz klippt av sig tummen som de sedan får leta efter. Sedan är det det vanliga eftermiddagsstöket: Handla, bädda gästsängen, dammsuga, tvätta. Torktumlaren brinner upp, de tama råttor-na rymmer, och på kvällen kommer Katharinas gamla vän jazzmusikern Kilian på besök från Berlin. Helli sover hos Cindi och K får äntligen en ljuv och rofylld kvällsstund vid havet med Kilian. Hennes man Costas är i Berlin på arbetsresa, och hon är nästan säker på att han bedrar henne? Slutet är en överraskning. En ”nästan perfekt dag” med andra ord. Roligt skrivet med iakttagelser som är skojiga. Möjligen är detta debuten (?) idag har MK gett ut fyra romaner. Enda invändningen mot översättningen: Jag tror inte man i Tyskland ”duar” folk t.ex. anställda i skolan? ”Sie” torde vara tilltalspronomen?

Genazino, Wilhelm: Ett paraply för denna dag (2022, övers. Andreas Ekvall)

Tysk författare (1943-2018) fick Georg Büchner-priset 2004, journalist, essäist. Denna kortroman kom 2001, och är en sorts inre monolog över en dag i den snart 60-årige berättarens liv. Han lever på existensminimum och försörjer sig bl.a. på att provgå skor som han sedan betygsätter. Här är han mest på promenad i Berlin (!?) och iakttar och avhandlar allt han ser. Han är en lite livstrött cyniker, men med humor, som just har blivit ensam sedan hans sambo Lisa lämnat honom (som också bidragit till att betala hans hyra). Han tänker en del på olika kvinnor han känt, den nervösa Gunhild, Susanne som ville bli skådespelare när hon var ung, frisören Margot, den hjärtsjuka lätt förvirrade Doris, Lisas väninna Regine som han jobbade ihop med för ett telefonintervjuföretag, och också låg med. Han köper rakblad och strumpor och funderar på om han inte skulle skaffa ett husdjur? Några möss? Han funderar på att starta ett institut för minneskonst där han själv är lärare. Något för att motverka att vi glömmer allt mer vad vi förlorat. Han går till frisören och ligger med Margot, men upptäcker sedan att hon också ligger med en annan kund, som han ogillar, fotografen Himmelsbach. Han besöker chefen för skoim-porten, Habedank, för att säga upp sig. Han äter nudlar till lunch med Susanne. Han fun-derar på varför han lever ett liv ”utan inre godkännande”. Ett tämligen misslyckat liv allt-så. En enda stor ”pinsamhet”, där de flesta människor bara lever på en ”livslögn”. (Känns lite grann som en tysk ”En man som heter Ove”.) Han tänker på när han tvingades sälja sina kära böcker på en simpel loppmarknad. Dagen slutar dock ganska bra: Han går med Susanne på en middag (en äldre dam intresserar sig också för hans ”minnesinstitut”) och kan tänka sig en framtid med henne och han får genom en god vän kontakt med en liten tidning som erbjuder honom jobb som (om än bara oavlönad) skribent. Dagen slutar med att det regnar, och han försöker hitta sitt paraply, som han förmodligen tappat. Män -skligt alltså, där många små människoöden tangeras på ett sympatiskt sätt. Det man på tyska kallar ”kleinkunst”. Sympatiskt. Påminner lite om Max Frisch.

Malin Ullgren: Förhöjningen (2024)

En välskriven fin roman, men ämnet – gammalt som gatan! 40-årig kvinnlig akademiker vantrivs i äktenskapet med 10-årig dotter (maken är läkare) och börjar en ”affär” med en 15 år äldre norsk författare. Några månader av ”förhöjning” av livskvalitén följer, tills mannens (han är notoriskt otrogen) fru upptäcker honom och han tvingas återvända till hustrun. Temat är alltså uråldrigt, och mycket vanligt förekommande i dagens ”kvinnliga” författarskap (jfr tidigare). Närmast tänker jag på Lyra Ekström Lindholms senaste bok Moral, eller snarare ”omoral”, Åsa Linderborgs barndomsskildring (i Ullgrens tillbakablic-kar) Mig äger ingen, eller Lena Kallenbergs I krig och kärlek om en flicka som liftar med en lastbilschaufför till södra Europa, och blir förälskad i honom. Men Ullgrens roman, som fint skildrar kärlekens början och slut, har en sorts intellektuellt analyserande distans till allt som händer, som fjärmar läsaren, och ideliga hänvisningar till författare som Flaubert, D.H. Lawrence och James Baldwin, gör att effekten försvinner. Att bokens jag, som växer upp i Göteborg, begår sin sexuella debut i ett bokantikvariat förbigås t.ex. snabbt. Ullgren vill ha mycket sagt, men boken har för få sidor. Ullgren är född 1973, verksam som skri-bent och översättare och har varit redaktör för den feministiska tidskriften Bang.

Not: Bokens peripeti är fint skildrad, när Roald och ”hon” ska träffas (de har grälat men försonats) och gå ut och äta i Paris innan de ska ha sin älskogsnatt. En violinist spelar Salut d’Amour av Edward Elgar, ”hon” beundrar sin norske älskare, blir lycklig och vemo-dig på samma gång, fast han bara säger plattityder, som hon tar som komplimanger – och så i nästa ögonblick ringer hans fru och står redan på flygplatsen och väntar, alldeles för tidigt. Hon propsar dessutom på att få träffa ”älskarinnan”, men det mötet hade kun-nat skildras bättre. Sedan är det slut med den ”förhöjningen”.

Sara Gordan: Natten (2023)

En bra debut i ”vuxenklassen”. Gordon är översättare och lärare i kreativt skrivande/ litterär gestaltning, och sitter i Författarförbundet. Här skildrar hon förhållandet till dottern (fadern bor i Frankrike) som är tonåring och ute på nätterna. Gordon kan inte sova, rannsakar sig själv, ger sig ut på jakt efter dottern. Känsligt och välskrivet.

Andrew Walden: Jävla karlar (2023)

En väldigt rolig (och allvarlig) skildring av en säregen uppväxt i ett ”hippiekollektiv”. På ett år hinner sju olika karlar passera, från ”grönsakskungen” som är makrodynamisk vegeta-rian, och uppfostrar pojken med örfilar, men är rolig och pedagogisk när han inte är arg. En tjock raggare dyker upp, en prydlig ingenjör som bor i villa, en narkotikaleverantör som ”hälsar på” mamman ibland, o s v. Ackompanjerat av mamma och hennes kompis, storrökaren som pojken kallar ”Lilla molnet”, vars vanliga utlåtande är: Jävla karlar! En fantastisk debut som belönades med stora August-priset 2023.

Guadalope Rivera och Marie-Pierre Colle: På fest hos Frida Kahlo (1994, övers. Margareta Eklöf)

En ”coffeetablebook” skriven av en känd fransk kvinnlig journalist, och konstnären/skulptören Diego Riveras dotter Guadalope. Prydd med fantastiska och färgglada fotografier. Frieda Kahlo y Calderón var född 1907 i Coyoacán. Som konstnär målade hon i en naivistisk folklig tradition. 1929 gifte hon sig med sin lärare, den 20 år äldre Diego Rivera. De var kända för ”det blå huset” där hon ordnade stora fester i folklig tradition med mat och dryck. Hon var även en känd kerami-ker. ”Tillsammans med sina tjänare kunde hon tillreda rikliga fester och måltider, utan någon större lyx.” Hon och Rivera var medlemmar av kommunistpartiet, som stödde den mexikanska revolutionen mot diktatorn Porfirio Diaz 1910-1929. I boken skildras maten från de mest kända festerna: födelsedagar, dop, nationella högtider och helgondagar. Det var traditionell mexikansk mat, baserad på bönor, majs, bröd, grönsaker, frukt, och chilikryddor. Ofta ur gamla familjerecpt. Boken börjar med bröllopsdag i augusti, De dödas dag (allhelgona), jul, nyår, trettondagen, kyndelsmässodagen (Jesu dop i templet) och slutar med Fridas födelsedag i juli. Hon var påfal-lande vacker, men kunde inte föda barn efter en trafikolycka på en spårvagn som tonåring. Hon led också av polio och av ett ryggmärgsbråck. Hennes mamma var av indiansk härkomst, fadern, fotograf var född i Tyskland och kom som många andra tyska kommunister/syndikalister till Mex-iko efter sekelskiftet 1900, t.ex. äventyrsförfattaren B. Traven. Fadern hade sex döttrar i två olika äktenskap. Kahlo avled 1954, den 20 år äldre Rivera två år senare. Hon var då starkt beroende av alkohol och smärtstillande medel och satt i rullstol. Ev. begick hon självmord (Rivera var kons-tant otrogen och hade flera barn med andra kvinnor. Han var den nya staten Mexikos främste muralmålare, och tillbringade även en tid som muralmålare i USA. ”Det blå huset” i Mexiko city är idag museum.) Idag är hon också erkänd som en inflytelserik konstnär. (Några år före sin död, mördad av en amerikansk stalinistisk ”torped”, bodde Lev Trotskij hos Rivera och Kahlo, och hade ev. ett kort förhållande med henne. Kan han så kan jag!)

Yan Lianke: Tre bröder (2009, övers. Anna Gustafsson Chen)

I den tidigare rec. boken Kvinnor skrev Lianke om sin mor, sina systrar och andra kvinnor som påverkat honom. Här skriver han om sin far och sina två bröder. Påfallande är hur han hela livet haft dåligt samvete för att han lämnade byn i Henan för att joina det militära. Där blev han snart upptäckt som skribent och började skriva populära historiska romaner i marxistisk anda. På sena-re år har han blivit känd som en stark kritiker av den kinesiska ”kapitalismen” och skriver här istä-llet om den gamla bygemenskapen och det hårda livet på landet. Lättläst även om jag saknar lite mer dramatisk udd. En möjlig nobelpristagare 2025?

Émile Ajar: Med livet framför sig (1975, övers. Bengt Söderbergh)

En litterär klassiker inser jag vid omläsningen. Om den unge arabpojken Momo (Muhammed) som bor i Belleville hos den förra prostituerade överviktiga judinnan Madame Rosa, tillsammans med en grupp andra föräldralösa pojkar. Skriven av Momo själv, som vid 14 års ålder ser tillbaka på sina tio år tillsammans med den alltmer sjukliga och fetare madamen. Ett underbart språk, präglat av optimism, ordvrängande slang och ”svåra ord” i en härlig blandning. Har förmodligen påverkat svenska invandrarföttaren Jonas Hassen Khemiri, ”Ett öga rött”, med flera. Författaren var östeuropeisk-judisk invandrare i Frankrike, och skrev under flera pseudonymer, varav denna och Romain Gary är de mest kända. När han 1977 fick Prix Goncourt visste fortfarande ingen vem han var. Året efter läste han dock i Uppsala ur sin nya bok Kung Salomos ångest! När denna bok utkom i En bok för alla-serien fanns iaf ett foto av honom, men fortfarande inget namn utom några pseudonymer!

Anne Applebaum: Autokrati AB. Diktatorerna som vill styra världen. (2024, övers. Margareta Eklöf)

Den välkända amerikanska historikern, född 1964, var politisk journalist innan hon började studera rysk/sovjetisk nutids-ekonomisk historia och statskunskap (Yale, London school of economics, Oxford). Hennes storsäljare handlar om de sovjetiska fånglägren i Gulagarkipelagen (2004 års Pulitzer-pris.) Om den ukrainska hungersnöden 1929 skrev hon i Röd hungersnöd. Boken är tillägnad ”optimisterna” och behandlar de stormrika sovjetisk-ryska miljardärerna efter murens fall 1989. Den handlar om kommunismens omvandling i kapitalistisk-auktoritär anda. ”Maktmänniskorna som styr i Ryssland, Kina, Iran, Nordkorea, Venezuela, Nicaragua, Bolivia, Kuba, Syrien (dock ej nu längre?), Angola, Myanmar, Zimbabwe, Mali, Egypten, Belarus/ Vitryssland, Sudan, Azerbajdzjan, och kanske 30 ytterligare länder, drivs inte av socialistiska idéer utan av en gemensam strävan att beröva sina medborgare allt verkligt inflytande och all yttrandefrihet”. Ledarna bor i lyxiga palats, kör flygplan, båtar och bilar, har pengarna placerade i säkra bankkonton på Cypern Kanal- eller Kajmanöarna, och organiserar sig ofta gemensamt. De knyts ihop av affärsuppgörelser om olja och kolbaserad energi, som utformats för att smita från skatt och sanktioner, och ”hjälper varandra att bli rika”. Härskarna i dessa länder kallar västdemo-kratierna för ”imperialistiska” och ”skendemokratier”. Redan Hitler och Mussolini kallade sina länder för ”riktiga folkdemokratier” medan Mao Zedong varnade för ”ultrademokratier” (väster-ländska) i ”Maos lilla röda”, som diktaturen i Burma/ Myanmar lutar sig emot, stödda av Kina, liksom Vietnam. Men hit borde förstås också räknas en högerdiktatur som Indonesien, Thailand, eller flera afrikanska militärdiktaturer. Om dessa skriver dock inte Applebaum. Hon skriver också mycket om kriget i Ukraina, som Putin kallar ”antiimperialistiskt”. Ryssland har fått krigsstöd av Kina, Nordkorea, Belarus, Iran, Eritrea, Zimbabwe, Mali och Centralafrikanska republiken, där Sovjetstyrda Wagnergruppen varit aktiv. Handelsstöd har man fått från bl.a. Georgien, Turkiet, Indien, Kirgizstan. ”Girighet är kittet” skriver AA. En president som Clinton, trodde fortfarande på samarbete med Ryssland för ”humanitärt intresse”, medan presidenter som Reagan var emot. Samtidigt köper ryska miljardärer som Abramovitj och Marina Granovskaja fotbollsklubben Chelsea, Chodorkovskij det sovjetiska oljebolaget Yukos, och Elena Baturina (gift med Moskvas borgmästare Jurij Lutjkov) en väldig herrgård utanför London. Den för upprepade fall av misstänkt våldtäkt, den egyptiske finansmannen Muhammed El-Sayed köpte anrika varuhuset Harrods. Thailands förre premiärminister Thaksin Shinawatra ägde bl.a. fotbollsklubben Manchester City. De bildar en sorts ”kleptokrati”. Argumenteringen är oklanderlig, Appelbaum skriver intressant och enkelt. (Chelsea var en London-klubb på fallrepet som Abramovitj pumpade in pengar (”whitewashing”) i tills den var en av världens mest framgångsrika. Efter frysning av ryska pengar som följde på Ukrainakriget avgick Abramovitj efter 19 framgångsrika år som Chelseas ordförande. Han har senare engagerat sig starkt i fredsförhandlingar i Ukraina, och har president Zelenskys röst.)

Daniel Hjorth: Kakafoni (ill. av Henrik Tikkanen) En oerhört lärd bok som jag trodde handlade om Österrike-Ungerns nedgång åren före 1 världskriget. Författaren (1931-2020) var bokförläggare från Lund (Aldus/Bonnier Alba), chefred. för BLM, skribent i DN och SvD. Daniel Hjorth har skrivit flera böcker om författare i Österrike-Ungern som Kafka, Robert Musil, Goethe på kurort i Tjeckien/Böhmen, tjeckiskan Božena Nemecová, Rainer Maria Rilke, Hermann Broch, Karl Kraus, Josef Švejk (”den tappre soldaten”),Elias Cane-tti, den undersökande journalisten och socialisten Max Winter, Kazimir Rezeda i Budapest, Fer-enc Molnár, masochisten Leopold von Sacher-Masoch från Lemberg (Lviv) i Rutenien, ett litet land mellan Rumänien och Polen, en gång änden (”svansen”) på Tjeckoslovakien, Jaroslav Hašek, Georg Trakl, Ricarda Huch, James Joyce i Trieste (en gång en av ÖU:s italienska besitt- ningar, och deras hamn till Medelhavet), Italo Svevo, Miroslav Krleža, kroatisk författare. Många namn, oerhört välskrivet, men också lite tröttande i längden på grund av så många ”digressioner” (utvikningar med namn och orter). (Österrike-Ungern var dubbelmonarkin som under den gamle kejsaren Franz Josef I (f. 1830, kejsare 1848 efter upproret i Ungern, krönt till kung av Ungern 1867, död 1916) också innehöll Böhmen-Mähren, Kroatien, Slovenien, ett kort tag också Bosnien-Herzegovina, Transsylvanien (Rumänien), Galizien (Polen), Vojvodina (Serbien), Sydtyrolen/Trentino/Bolzano/Lombardiet och Milano/Turin/Bergamo (Italien). De italienska besittningarna förlorades redan 1866 vid Italiens enande. Det övriga imperiet upplöstes efter första världskriget, som startade när tronföljaren Franz Ferdinand mördades med sin hustru av en bosnienserbisk anarkist 1914 i Sarajevo. Ur det mångkulturella väldet uppstod Polen, Tjeckoslovakien, Jugoslavien, Rumänien och Ungern, och Österrike blev en av Europas mindre länder.

Nina Haratisjvili: Bristen på ljus (2023, övers. från tyska originalet Ebba Högström)

Fyra flickvänner, berättaren Keta, den livliga och äventyrliga Dina, den försiktiga och ordentliga Nene och deras kompis Ira. De växer upp i Tblisi i Georgien som grannar i ett fyrkantigt hus runt en gård. De återförenas i nutid i Bryssel i samband med en utställning av Dinas berömda fotografier från 1991 och kommunismens fall. Efter det följde tio år av inbördeskrig, då regionerna Abchasien och Sydossetien bröt sig ur, med ryskt stöd. 2003 avsattes den ryskvänlige presidenten Edvard Sjevardnadze, och valet vanns av finansmannen Mikael Sakasjvili. 2008 var ett kortvarigt krig där utbrytarregionerna fick stöd av Ryssland. Valet vanns av partiet Georgisk dröm, som stöddes av oligarken Bidzina Ivanisjvili. Idag har Ryssland åter vunnit inflytande i Georgien, trots folkliga protester. Den 20-åriga författaren Nino Haratischwili (tysk stavning) bor idag i Berlin och skriver på tyska. Denna stora roman (680 s.) om de fyra flickornas (”de fyra musketörerna”) uppväxt i Tblisi har blivit en georgisk klassiker, även om jag inte helt håller med epitetet ”den tyska samtidslitteraturens superstar”. Jämfört med Jenny Erpenbeck t.ex. tycker jag hon är tungfotad och alltför opoetisk. Här behandlas politiska frågor och de fyra flickornas olika kärleksbekymmer. Några av dom umgås med pojkar som är närmast kriminella, med en kvinnosyn som är misogynisk. Keta kallar Dina ”min våghalsiga vän”, hon som alltid ledde deras utflykter i huvudstaden i slutet av 1900-talet. ”Fri-hetskänslan” som följde av kommunismens fall i Georgien. De möter sina pojkvänner, som föräldrarna inte godkänner, i t-banans tunnlar. Särskilt Nene är hårt hållen. Hon är alltför romantisk enligt Keto, Ira alltför snusförnuftig. Keto slits själv mellan dessa ytterligheter. Men mest beundrar hon Dina. Keto blir själv konstnär, Ira jurist, Nene framgångsrik inom finansvärlden. De har med tiden glidit ifrån varandra, ja några rentav fiender. Hemma präglas dagarna av gräl mellan Farmor (som undervisar i tyska och är schackgeni) och Mormor (lärare i franska) som är oense om allt. Föräldrarna är välutbildade, Ketos far lärare i fysik och jazzentusiast. De tar dans- och musiklektioner. Allt registrerat av Dinas kamera. Ira tvingas av sina föräldrar att gifta sig med den tråkige våldsbenägne Otto. I själva verket älskar hon den känslige Saba. Kurden Tarik som de umgås med blir mördad, och Ketos bror hamnar i fängelse. Unga män formerar små arméer som slåss med varandra. Staden tas långsamt över av kriminella. Även Ketos pojkvän Levan visar sig vara likadan. Många flockas kring den opportunistiske statsministern Gamsasjurdian. Alla lever på ingenting och får klara sig på det lilla som finns. (Jfr filmen om nektarinodlarna som gömmer en rebell i sitt uthus, eller Levan Akins filmer And then we danced, och Passage som handlar om situationen för homosexuella och transsexuella.) Situationen efter kommunismens fall präglas av våld och gängkonflikter. Konflikten mellan kvinnor och män, flickor och pojkar understryks. Dina dör, men hennes fotografier finns kvar, Iras älskare Saba blir ihjälskjuten. Slutet är tragiskt. En viktig bok, hur som helst.

(Det medeltida Georgien hade sin största utbredning under tidig medeltid, ca 1184-1213. Det styrdes av drottning Tamar, och nationaleposet ”Riddaren i tigerskrud” författades av Rustaveli.)

Ottessa Moshfegh: Hemlängtan till en annan värld (2017, övers. fr engelska Helena Fagertun)

En amerikansk författare, föräldrarna kroatiska och iranska invandrare, som hyllats för debutromanen ”Eileen” och romanen ”Ett år av vila och avkoppling”, som handlar om en kvinna som säger upp sig från sitt arbete och flyttar till skogen, som titeln anger. Hon är född 1981, men dessa noveller är deprimerande och handlar om de längst nere: tiggare, uteliggare, porraktriser, prostituerade, funktionsnedsatta, ungdom på glid, smågangsters, vilsna karaktärer, städare och gatusopare. Berättaren i första novellen är lärare som för låg lön undervisar i ghettomiljö.Hon hatar de fattiga ”zombierna” som bor där och vägrar umgås med dom. ”Dåligt kokain och supande” är ofta förekommande. Mr Wu bor i Kina och försöker förtvivlat få kontakt med en kvinna på den spelhall han ofta besöker. I Malibu i Kalifornien söker berättaren massor av jobb, och får tillslut jobb hos en man med stomipåse som gräsklippare. Det är ett liv fyllt av tristess, skickligt återgivet i typiskt hårdkokt amerikansk stil, men lämnar mig bara deprimerad. En annan novell handlar om arbetslösa skådespelare, som också lever på existensminimum.En annan om en grupp förståndshandikappade som gör en utflykt, äter skräpmat och går på porrklubb.Bilden av USA kunde knappast vara värre. En hel del generaliseringar får man svälja, ungefär som i ”Resa till nattens ände” av Céline, eller Houllebeques misogyniska o rasistiska böcker. Det är realism, men det är inte roligt. Det påminner om Joyce Carol Oates, men har inte samma stringens.

Ola Larsmo: Jag vill inte tjäna (2009). Joyce Carol Oates: Snitt (2024, övers. Fredrika Spindler)

Två romaner om läkare, som inte faller mig riktigt i smaken. Larsmos roman är inträngande och kunskapsrik om en stadsläkare i Uppsala på 1880-talet som bl.a. har till uppgift att medicinskt kontrollera de prostituerade i staden. Han fäster sig särskilt vid en Sara Kristina, som han ägnar stor tid åt att återuppväcka från hennes förödmjukande tillvaro. Det är skickligt skrivet men inte särskilt spännande. De övriga läkarnas behandling av de prostituerade flickorna är kritiskt granskat. Liksom polisens. Några av flickorna äter nålar för att begå självmord. Den radikale läkaren Knut Wicksell predikar barnbegränsning. En sorts ”dokumentärroman” med psykologisk touche. Tänker lite på Lars Andersson. Det var den sista romanen innan Larsmo började skriva sina ”amerikanska romaner” som innebar hans genomslag.

Den oerhört produktiva Joyce Carol Oates (f. 1938) går i den senaste boken Snitt riktigt ner i äckelgenren. Det handlar om läkaren Silas Weir som behandlar generiska sjukdomar och olika ”felväxter” i den kvinnliga kroppen. Han får en tjänst på New Jersey State Asylum for Female Lunatics, där han fritt får ägna sig åt kirurgiska experiment med de mentalt och fysiskt sjuka kvinnorna. Det är en gräslig roman där Oates frossar i särskilt kvinnornas underliv där Weir gräver sig in, övertygad om att deras mentala sjukdomar sitter i underlivet! Skickligt och provokativt skrivet i stil från Dickens (romanen utspelas på 1850-talet och är en riktig skräck-historia). Weir har en älsklingspatient, Brigit, som han får ett särskilt förhållande till, som nästan kan liknas vid kärlek. Oates tillägnar romanen Brigit och hennes ”medsystrar”.

Eduardo Halfon: Canción (2021/2024, övers. Hanna Nordenhök)

Förf. född 1971 i Guatemala, men familjen är judisk och hans farfar, som tillägnas boken, var handelsman i Beirut. EH bor i Berlin och debuterade 2003 och är en välkänd spanskspråkig författare. Denna korta, eleganta lilla roman, behandlar förstås författarens egen ”hemlöshet” med Theodor Kallifatides ord: ”En man utan länder”. Han är inte arab utan jude, och på hans farfars tid fanns inte Libanon som stat, utan var en del av franska Syrien. Själv har han aldrig varit i Beirut. Det börjar med att Halfon åker på en konferens för ”libaneser” i Tokyo. En livlig diskussion utspinnes genast om vem som har rätt att kalla sig ”libanes”, och Halfon vidgar diskussionen till att handla om nationalism, inskränkhet, och religion. Hans prosa präglas av humor och eftertänksamhet. Som när han nämner att han ju är en centralamerikansk, la- tinamerikansk författare, men också kallats ”polsk” (av en bokhandel i Barcelona) och ”fransk när han bodde i Paris, och ”amerikansk” när han bodde i USA. Hans chaufför i Tokyo ser ut som en ”sprickfärdig vattenballong”. Under hela 1900-talet har släkten flytt från olika krig, från Libanon, från Guatemala, från Frankrike och Tyskland. 1917 tog hans farfar familjen från Beirut till New York. I Guatemala startade han en lönsam textilimportfirma och blev en av huvudstadens rikaste, som klädde stadens överklass och ägde fastigheter. Han kördes av en chaufför i en gräddvit Mercedes. Detta medförde att han också kidnappades av gerillan när inbördeskriget mot diktaturen inleddes 1965. Huset doftade av eucalyptusträd och kokerskan hade fått lära sig arabisk-mellanöstern-mat. Stilen kan påminna om två andra ”hemlösa” författare: Elias Canetti och nobelpristagaren Gurnah (med sin indisk-arabiska-afrikanska bakgrund). Andra i släkten talar ”ladino” som härstammar från de spanska judarnas språk på 1500-talet. Andra bor i Thessaloniki, andra i Buenos Aires. Deras gamle farbror Salomon spår i kaffesump.

Canción betyder sång på spanska. Men det är också namnet på den bödel och torterare som är med och kidnappar författarens farfar. (Canción mördas själv i Mexiko city 1971 av CIA sedan han iscensatt morden på en amerikansk och en tysk ambassadör i Guatemala.) Den unge Eduardo tvingas 1989 eftersöka dokument om sin farfar hos militären i Guatemala, en procedur full av förödmjukelser. Efter en rejäl summa pengar blir farfadern frisläppt 1967. ”Canción” är liksom sina soldatkollegor i specialplutonen en ”dödsmaskin” men också en god sångare som älskar opera, med ett godmodigt barnsligt ansikte som en kerub, o som också arbetat som slaktare. Halfon ger oss också bakgrunden till det långa inbördeskriget i Guate-mala 1954-1996.  Han berättar om den vackra Rogelia Cruz (som tävlat i Miss Universum och läst arkitektur), och som var fästmö till den berömde gerillaledaren Edmundo Hernández, som såg ut som Marcello Mastroianni. Båda var aktiva i gerillan. Militärrevolutionen som störtade den reformvänlige presidenten Jacopo Arbenz 1954 iscensattes av amerikanska företaget United Fruit (bananer, apelsiner, ananas mm.). Den lilla behändiga boken är fylld av minnen och spännande berättelser från ett innehållsrikt liv.

Mattias Timander: Din vilja växer i skogen (2024)

En uppmärksammad debut. Förf. född 1998 (bara 27 år) är från Kiruna och har tidigare bl.a. medv-erkat i norrländska litteraturtidskriften Provins. På ett konstruerat talspråk med norrländska vändn-ingar och omvänd meningsbygnad (jfr Karin Smirnoff, Sara Lidman). ”Man som gav och tog och sku man behövt skjuts var det säkert nån som ändu skull till stan.” ”Hjortronen och lingon till gröten och älg hade jag frysen full och så drag på sjön sommartid.” Huvudpersonen besöker ofta sin mor i ”stor-stugan” där hon bor, ofta för att få äta mat. Det blir en sorts inre monolog om naturen runt Kiruna och hur man lever där. Förf. skriver  med humor, lättläst. Han har en enorm läshunger, hittar gamla slängda böcker, som mest används som tändved, han kommer senare att gå i antikvariat. Favoriten är franska författaren Patrick Modiano. Av andra kallas han ”lillgammal”, ja t o m bög. Han bor i en by med 17 hus och åker sällan in till stan. Han ser på fjällvråken och kungsörnen, älgen, bävern, ripa och renar. Att strörenar ofta skjuts av ortsborna tar han med ro. Samerna spelar ingen större roll i boken. Hans första stora litterära upplevelse blir Hans Falladas Ensam i Berlin. Han läser Kafka, Joyce, Becket, Woolf. Han läser dom som vore de ”snuskiga porrtidningar”. Han börjar intressera sig för bygdens historia. Använder gamla fina uttryck som ”mormorshosta”, det gula på wienerbröden. Stora beslut tas av de manligt dominerade vägsamfällighetsmötena.

I del två av boken kommer huvudpersonen till Stockholm. Han känner Lydia som arbetar på ett bok- förlag (Weyler?) och det leder till att han får publicera några texter, göra författarintervjuer, leda för- fattarmöten på bibliotek (hur allt detta så plötsligt blir möjligt förklaras inte riktigt). Han lever mest på Södermalm bland ”kulturmänniskor”, träffar kändisar, går på café och träffar den mystiska (les- biska) Vera Brandt som försöker hitta en ”mening i meningslösheten” i kontakt med Camus’ Myten om Sisyfos. De pratar om Apollinaire, Camus, Abdella Taïa, Simenon och Paris. Han börjar läsa franska poeter på originalspråk, går på antikvariaten, utan att kunna någon franska.  

En sorts manlig autofiktion alltså, jag tänker på 1980-talet och Stig Larsson och Per Hagman, och det är ingen dålig bok. I en central scen inser hp att ”inte var jag saknad [i Stockholm] någonstans och inte behövd och jag hade kunnat dö dit på parketten klämd under en av mina överfulla bokhyllor utan att någon sku ha undrat vars jag tagit vägen.”  När han sover över hos Vera Brandt (utan att ha sex) och lägger handen på hennes sovande bröstkorg känns det som en ”grillkyckling” där huden stramar över skellettet. Han liknar henne vid en fågel. Hon har problem, äter medicin, skriver ihärdigt på en ”undersökning” som inte verkar leda någonstans. Till slut misslyckas han med en författar-intervju och börjar dricka för mycket och sover bort dagarna. Han upptäcker att Vera skriver om honom, och blir upprörd. Att hon kanske är en ”rovfågel”. Han inser att de andra ser honom som ett exotiskt inslag. Det slutar med att han lämnar Vera och återvänder till stillheten och tystnaden i Kiruna. (Fast författaren bor fortfarande i Sthlm.) Där dör först hans vän Tage och sedan den älskade modern, som innan hon dör säger att ”räven har lyan och fåglarna sina bon, det är bara människan som saknar ett hem” anspelande på både Bibeln och Stig Dagerman.

Hp har levt i sina böcker. Nu måste han leva sitt eget liv. MP är i Kiruna centerpartistisk politiker och blev 2018 då han var 20 år vald till kommunstyrelsens ordförande. En fin debut.

Caroline Ringskog Ferrada-Noli: Den förlorade sonen (2024)

Författaren (f. 1980) har tidigare skrivit om barnafödslar och sjukhusvistelser, parat med problem i privatlivet. Dessa prosalyriska stycken känns som en fortsättning på den tidigare boken ”De e kroniskt”. Jag lyckas dock inte identifiera mig med den kverulantiska berättarrösten. Hon har två barn, lever ett tryggt och borgerligt liv med sin make, och träffar ”älskaren” flera dagar i veckan. Hon har gjort två aborter och fått två missfall, vilket beskrivs och tynger henne. Hon återkommer ständigt till dessa ”döda barn” i dikterna. Om sin egen situation som invandrare skriver hon inget. När hon väljer älskaren framför man och barn får hon ångest men kan inte stå emot. Hon skriver att ”två män har delad vårdnad om mig”. Den förlorade sonen är barnen som aldrig blev till. Hon saknar ett riktigt hem. Hon skriver om sin skilsmässa. ”Jag är ensam, jag har ingen familj.” Personliga prosadikter som dock aldrig riktigt griper tag i mig.

Karoline Mrkovic: Divnas bok (2024, övers. Cilla Naumann) Invandrare Norge

Divna växer upp i Oslo med en norsk mamma och en jugoslavisk (serbisk) pappa, och till en början är mellanförskapet enkelt. Kristina Lindquist läser en debutroman som dubbelexponerar en sorglös barndom och ett storpolitiskt mörker, när omgivningens förakt för henne och familj följer på kriget i Jugoslavien 1991 och allting förändras. (DN)

Tanya Tagaq: Spricktand (övers Nika Abiri) INUITER KANADA

”Mina föräldrars hus ligger bara tjugo meter ifrån Norra ishavet. Ibland går jag på vatten.”

Flickan som för ordet i Tanya Tagaqs prisbelönta debutroman från 2019 ljuger inte. Hon är ett väsen, en ande, en kraft som kan gå på vatten lika mycket som hon är en samtida kämpande elev på skol-gården, en rädd flicka som gömmer sig i garderoben när de vuxna festar farligt.

Det är det ut- och invrängda tillståndet som Tagaqs roman rör sig i; mer ett polyfont verk av memoar, poesi och mytologi. En text sprängd av sånger och vers, en text som kränger, förvandlar sin röst. Det är kanske logiskt: så skriver en avantgardistisk strupsångare och kompositör som samarbetat med Björk och Kronos Quartet, och spelat huvudroll och skrivit den suggestiva musiken till tv-serien ”True detective. Night country”. ”Spricktand” läses med fördel till ljud, den skapar ljud med sin natur, med stilen och polarnatten. Förf. är inuit, ursprungsbefolkning, från Canada. (Ulrika Milles, DN)

Lise Tremblay: Driftens väg (2024, övers. Elin Svahn) KANADA

En kanadensisk, franskspråkig, 67-årig författare från Quebec, som i fyra korta noveller skriver om äldre kvinnor och deras ”demoner”. Några umgås med äldre män, några med yngre, men gemensamt är att de blir lämnade för yngre kvinnor, och sedan står ensamma och måste ta tag i sitt eget liv. I den första novellen är kvinnan 15 år yngre mannen, en man  som vid 75 börjar träna kopiöst för att på något sätt kunna ”lura döden”. Hon upprepar ständigt ”vi kvinnor fäster för stor vikt vid kärlek”. Männens patriarkala kärlek. Kvinnorna är intellektuella, ofta anställda vid universitet. Kvinnan i novellen löser det med att söka upp mannens f.d. älskarinna, och försöka tala ut med henne. ”Drif-ten” är dubbeltydig och handlar också om att flodens vatten rinner särskilt stark där. Hon vill inte längre vara ihop med den 75-årige Eli, som är oerhört självupptagen. Kvinnorna finner varandra. I den andra bestämmer sig en kvinna, efter svåra kval, att lämna sin dominanta make. Konflikter med ursprungsbefolkningen ventileras. Behovet av lugnande medicin. Värdet av kvinnlig vänskap. Om skillnaden på att vara ”gammal” och ”äldre”. En kvinna försonas med sin dotter efter en nervous breakdown, och börjar läsa Bibeln igen. Mycket handlar om ordet ”skam”, som blir en sorts självska-debeteende. Den sista novellens kvinna kallar sig ”häxa”. Hon ser bra ut och vill vara männen till lags. En feminism som vi kanske börjar komma bort från i Sverige må tro? Även hon blir lämnad och tas förkrossad om hand av sina väninnor. Hon börjar gå i terapi, och hennes hemska skamkänslor börjar sakta lösas upp.

En fin bok, i mycket litet format, och ett underbart omslag från en tavla av Helene Scherfbeck.

Agneta Klingspor: Inte skära, bara rispa: daböcker 1962-1976 (1977/2013)

Se tidigare recension. AK gick i spetsen för dagboksgenren, där mycket tid ägnas åt sex, homosex, gruppsex, byte av partners, diskussion om feminism, relationer, politik. Den för feminismen viktiga tiden skildras på ett intressant sätt. Här gick hon i bräschen för senare kvinnliga författare. 1994 kom den andra sviten dagböcker (”Nyckelroman”). Hon har även skrivet ett antal mer kåserande böcker. AK avled (1946-) 2022.

Citat: ”Det finns ingen ’frihet’ förutom den intellektuelles flykt från den objektiva verkligheten till de ’odödliga’ ’opolitiska’ områdena som konst, litteratur, livsfrågor som död och kärlek. Mot allt detta ställer jag glädjen och upproret.” ”Vid vårt uppbrott tappade jag fotfästet, men förstod sedan det absurda kravet på Stefan: het älskare och  trogen, trygg ömsint far. Kombinationen omöjlig.” Hon blir ständigt besviken på männen och deras oförmåga till inlevelse i relationen. De blir främlingar. Jag tror hon inspirerat många kvinnor (översatt till flera nordiska språk) i spelet om erotik, självständighet, familj och samspelet där emellan. Hon försöker ”uppfostra” männen, som reagerar på hennes klarsyn. De ”känner inte sig själva”. Hon är ständigt självanalytisk. ”Det ligger i mansrollen att inte se sin inskränkta känslosituation. Det ligger i kvinnorollen att upptäcka förtrycket, kvinnan är ju uppfostrad till att se sina egna känslor. Kvinnan ser mansrollens begränsning och lider av det i sin utveckling. Hon ger sig på mannen [skriker, bråkar] som står som ett frågetecken. Hon blir mer och mer otillfredsställd. Såvida inte han börjar revoltera. Då kan vi mötas.” ”Jag måste bryta ett attraktions-mönster. Attraktionen till de hjälplösa, sökande männen.” Hon upplever de militanta lesbianerna som inskränkta, lika som männen. Hon hittar en glädje i lesbisk kärlek i väninnan Karin. ”Karin, du vidrörde mig.”

Annika Norlin: Stacken (2023)

En mycket speciell bok som jag gillade stark. Norlin debuterade med en novellsamling (se tidigare recension). Hon är också indiepopmusiker från Östersund. Här skriver hon om hur Emelie flyttar ut till skogen för att bota sin utbrändhet. Där börjar hon spionera på en grupp människor som börjar intressera henne (den s.k. ’Stacken’). De ägnar sig åt att röka svamp, stå utanför samhället, fuska lite med bidrag, några av männen runkar av varandra helt öppet. De ägnar sig åt yogaövningar nere vid sjön plockar och grillar småfåglar, tvättar och tar på varandra och kramas på ett speciellt, icke-erotiskt, sätt. De sover ofta under den stora granen som de tackar för vad den ger dem. Emelie tror först att det är en märklig sekt hon ser, men snart blir hon en del av Stacken, ”det alternativa sättet att leva”. Men hon ska senare bli medveten om avigsidorna i att leva ”utanför samhället”. Man kan inte söka sjukvård, pojken Låke i Stacken kan inte gå i skolan.

Texten är full av roliga infall, roliga iakttagelser, särskilt människors samspel med varandra. Det är den driftiga Aagny, som suttit i fängelse sedan hon dödat en man som misshandlat henne. Det är Zakaria från Cypern, som tror att han dödat en dörrvakt i Östersund (det visar sig att det hela är en olycka), det är ungraren Jozsef vars familj överlevt Förintelsen, han ägnar fritiden som barn utanför skolan åt att tävla i simning, men blir mobbad som ”jude”; det är entomologen Sagne som forskar och vet allt om myrorna i stacken, och slutligen ledarfiguren Sara, som varit hästtjej men blivit våldtagen av ridläraren, och nu tar avstånd från ”det patriarkala samhället”. Hon har varit i Indien och lärt sig olika yoga och meditationsövningar som hon lär de andra. Hon har tillhört en miljögrupp som sprayar äggfabriker och släpper ut hönor och kycklingar. Hennes plan är att bli ”osynlig”, att inte synas, dra sig undan samhället. Huset de bor i ägs av Ersmo, vars pappa lämnat honom, mamman slår honom, han bor i skogen och känner sig ”eljest”. Aagny tog hand om honom när mamman blev sjuk. Snart bildar några i Stacken par i relationer. Låke blir undervisad i hemmet av Jozsef. Men skogsbolaget kommer för att avverka skogen, och gruppen blir upplöst. ”Om man någon gång fått uppleva detta är det svårt att återgå till annat slags liggande” säger Jozsef när han legat med Sara. Det är indisk filosofi, kinesisk. Förhållandet till naturen och att inte skada något levande, utom det man tvingas äta upp. De är så långt ifrån en förtryckande patriarkal sekt som möjligt. ”Känslan av hem. Den fanns tydligen inte att söka ute i världen.” Det är inte svart-vitt, och inte enbart positivt. Ett modernt sätt att leva, eller snarare antimodernt, på ett positivt sätt. Ett ”alternativt sätt att leva”. Kanske är det för snällt, kanske duckar hon för konflikterna? Jag vet inte? En utopi? Absolut. Låke är Sagnes barn, en följd av den våldtäkt hon utsatts för. De har Kronofogden efter sig och måste hålla sig dolda. De fiskar. Aagny lider av att inte få ha sex. Emelie anmäler tillslut Stacken för att Låke inte får gå i skolan, till socialen. Kanske är boken lite för lång? Och vad är Ensamhet? ”Vi gör det här för att vi skäms över hur människan lever idag.” Jag gillar hennes ”norrländska” sätt att berätta, att skriva. Slutet är dramatiskt

Elin Olofsson: Krokas (2017)

Journalist verksam i Östersund. Har skrivit fem romaner och ungdomsböcker. Romanen har drag av chic-litt men med ett allvarligt ämne. En tysk flykting rymmer under en fångtransport och får kontakt med en kvinna i Krokom i Jämtland, som gömmer honom i en stuga i skogen. Fyra år senare, i septe-mber 1949 kommer den unga tyska kvinnan Uli Hartmann till Krokoms tågstation. Med sig har hon en bunt brev. Alla breven är skrivna till Hansi av en Elsa Pettersson, som enligt adressen ska finnas någonstans i Krokom. Uli tänker leta reda på Elsa för att få veta vad som egentligen hände mellan henne och Ulis älskare Hansi, som hon tror dog i Norge under kriget.

Lina Nordquist: Dit du går (2022)

Författare bördig från Hälsingland. Utbildad apotekare, docent i fysiologi och riksdagsman (L). Utsedd till Årets bok 2022 av Bonniers bokklubb! Efter debuten med ovanstående bok har hon skrivit ytterligare två, baserat på hennes familjs historia.

Vid sekelskiftet 1900 flyr Unni, Armod och lille Roar från Norge för att finna ett nytt hem. I Hälsingland slår de sig ner i ett ödetorp i skogen mellan människoland och vildmark. Den lilla flocken tvingas huka under naturens och skogsbondens brutala nycker (han vill t.ex. att Unni ska betala hyran ”in natura”) i det nya landet med blå berg och svartmörka skogar.

Mer än sjuttio år senare sitter Kåra vid köksbordet som Armod byggde. Hon planerar begravningen för sin svärfar den stilige Roar som hon haft ett förhållande med. Vad var det egentligen som hände för länge sedan, när Roars föräldrar kom till huset? Unnis och Armods kärlek var större än allt. Kåras oro är lika stor. Nu vill hon bryta tystnaden och avslöja hemligheterna. ”Dit du går, följer jag” är en dramatisk historisk roman om hur beroende vi alla är av varandra och om kärlek över alla gränser.

Magda Szabó: Dörren (1987/2020, övers. Eva-Teresia Lundberg och Maria Ortman)

En i Ungern mycket älskad författare (1917-2007). Hon skrev både lyrik och prosa. Hon debuterade 1947. Periodvis arbetade hon som lärare, men bevakades av regimen. I samband med upproret mot kommunisterna 1956 kunde hennes roman Familefresker publiceras. Hennes fortsatta produktion räknas som ”opolitisk”, liksom den ovanstående romanen. Här skriver hon i första person om en kvinna som arbetar som fastighetsskötare, en ytterst märklig kvinna vid namn Emerentia. Hon är mycket frispråkig, mycket bestämd, skäller gärna ut berättaren, styr och ställer och litar bara på personer som utför ”riktigt arbete”, d v s grovarbete, och en märklig relation uppstår mellan berät-taren, en känd författare i Ungern, och Emerentia, som samlar på det hon kallar ”antikviteter” men som berättaren kallar ”kitsch”. Frågan är vad som är vackert, och vem som bestämmer det? Riktigt klart för läsaren blir det väl inte, och man har svårt att finna Emerentia sympatisk. Hon förblir en gåta ända till slutet. En av de få som får beträda ”dörren” till Emerentias boende är berättaren. En tvekamp uppstår också emellan berättarparet och Emerentia och hunden Viola (en han-hund), som hellre tyr sig till fastighetsskötaren, som också lagar god mat och städar och utför allehanda tjänster. De få gånger berättaren protesterar mot Emerentias avarter får hon inget stöd av sin man, som Emerentia kallar ”patron”. En märklig roman om en märklig relation. Jag kommer att tänka på Canettis roman Förbländningen, där en tillbakadragen privatlärd i Wien blir hunsad av sin hushåller-ska och hennes man som är portvakt. Att Emerentia städar hos författaren, som är kvinna, gör att denna kan koncentrera sig på sitt författarskap, men detta har en baksida: hon blir på ett sätt i städerskans våld. Berättaren är kristen och går gärna i kyrkan, vilket retar Emerentia. Berättaren känner i början sympati för kommunismen, men det gör inte Emerentia. Denna började arbeta som handräckning redan när hon var 13. Kanske kan man likna Szabó vid en ungersk Olga Tokarczuk. E.  står upp för det som är rättvist och gömde flyktingar under kriget. Hon har haft ett barn, men vi vet inte vad som hände med detta. ”Dörren” leder också in till henne själv, men den förblir stängd. Hon är uppvuxen på landet och vi får veta att hon lämnade flickan hos sina föräldrar, som hon inte tycker om. Att föda det utom äktenskapet var en ”skam”. Vi förstår att flickan fick följa med en judisk familj Grossmann, som Emerentia arbetade hos, när de lämnade Ungern innan kriget. Kanske kan man se E. som en representant för regimen i Ungern, som ser författaren som någon som ”leker med ord”, en obetydlig och irriterande person man inte behöver bry sig om (så länge hon inte skriver kritiskt om regimen). Att E. inte släpper in någon hos sig beror också på att hon härbergerar nio katter i lägenhe-ten, säkert mot bestämmelserna. När berättaren är utomlands (priviligierad) sköter E. lägenheten, alltid till belåtenhet. De är beroende av varandra. De blir som mor och dotter, trots alla dispyter!