Kvinnliga författare skriver om sex, barnafödande och missnöje (2020)
Under vårens Coronatider hade jag inget bra att läsa och tog en tur till vårt lilla bibliotek på västra Södermalm. Jag kom hem med en försvarlig bokhög (ja de mest åtråvärda fick jag faktiskt köpa på nätet). Och här är lite av mina läsefrukter.
Maria Maunsbach, Bara ha roligt (2019). Med blinkningar till Hjalmar Söderberg och Gunn-Britt Sundström handlar den här boken om den unga Lydia som träffar Johannes, som redan har ett barn. Då uppstår ju redan där problemet att det ju inte är barnet som Lydia vill träffa! Vi får följa med till Malmös klubbvärld, och det är underhållande. Maria Maunsbach är redaktör på radions ”Ligga med P3” och det märks. Det är mycket sexprat, sex på de mest omöjliga ställen, men den omtänksamme Johannes är också bra på omedvetet förtryckande ”mansplaining”, och letandet efter Lydias ”perfekta partner” fortsätter när boken slutar. Det är både underhållande och tänkvärt.
Åsa Ericsdotter: Äktenskapsbrott (2012). Författaren, född 1981, har främst skrivit diktsamlingar. Här skriver hon prosalyriskt, med ibland bara några få pregnanta meningar per sida, en teknik som återkommer hos flera av mina valda författare. Här är det en kvinna som skajpar med sin gamla älskare (hon är numera gift och har flera barn). Han är en självgod jäkel, också gift, men har nu en ny älskarinna vid sidan av som han beskriver ingående för berättaren. Det blir allt mer spännande och otäckt ju mer hon engagerar sig i f.d. älskarens nya kärlek, samtidigt som hon lär sig att jaga och skjuta med gevär. Rekommenderas.
Sara Villius: Madonna (2019). En uppmärksammad bok om en kvinna som är minst sagt missnöjd med sitt liv. Maken är tråkig och dessutom otrogen, hon är hemmafru (konstnär) med tre barn och fantiserar mest om sin lärare på dramakursen, som hon gjort slut med. Missnöjet gäller också den egna kroppen, som hon är rädd inte längre ska attrahera männen. Författaren lämnar ut sig själv och sina mest förbjudna tankar. Skildringen av hennes tredje förlossning är gräslig. Spännande.
Christine Falkenland. Spjärna mot udden (2014). Falkenland varvar lyrik med prosa, också av det korthuggna slaget. I Wikipedia läser jag att hon vuxit upp i Mellerud i en Schartauansk miljö och först tänkte bli präst. Det kanske inte märks i böckerna, som syns mer eller mindre självbiografiska, där Trasdockan (2006) skildrar en trasig uppväxt och skolgång, Sfinx (2011) är en inträngande och kuslig brevroman, ställd från en kvinna till älskarens hustru, som hon avundsjukt beundrar. I Spjärna mot udden har berättaren flyttat till spanska solkusten med sin son. Hon är nu över fyrtio och känner kroppens ”förfall”. Som författare är hon utlämnad till läsarnas gottfinnande, som kvinna till männens blickar. Hon har aldrig några pengar, kämpar mot depressioner och dåligt självförtroende, och oroar sig över sonens framtid. I längden blir Falkenland lite upprepande, men hon skriver bra och man rycks med i berättandet. Barnet (i Sfinx en dotter) blir centralt i berättelsen.
Lotta Lundberg: Färdas på en blick (2001). Författaren, född 1961, bor i Berlin och skriver krönikor i Svenska dagbladet, ganska reaktionära och gnälliga på allt som är svenskt och folkhemskt. Men det är en intressant författare som jag nyss upptäckt. I debutromanen Låta sig hända, skildrade hon en medelålders kvinnlig lärare, som på en skolresa till Berlin förför sin 18-åriga (kvinnliga) elev. Det lesbiska temat återkommer i Lundbergs andra roman, där huvudpersonen, läraren Laura, efter en abort kommer till Wien där hon inleder ett förhållande med diplomathustrun Marianne. Laura har ungerska föräldrar, med minnen från Sovjetinvasionen 1956. Marit i debutromanen har tyska föräldrar som flytt till Sverige undan nazismen. Så blandar Lundberg dagspolitik med intima relationer på ett intressant, nytt och spännande sätt. En författare att upptäcka som jag blev riktigt förtjust i!
Emma Holm: Konsekvenser: noveller (2019). ”En samling laddade miniatyrporträtt med just lagom mycket isberg av känslor och förhistoria under de känslomässigt ganska så avstängda novellfigurernas handlingar.” (Jenny Aschenbrenner i Svenska Dagbladet).
Hanna Nordenhök: Caesaria (2020). Författaren debuterade som poet och hon är också verksam som översättare. Romanen är en sällsam skildring av en flicka på 1800-talet som ur djup fattigdom tas om hand av en ”doktor Eldh” för att uppfostras som en sorts Pygmalion på landet. Inflikat i texten är doktorns forskning om förlossningsmedicin och -kirurgi, som var nytt på 1800-talet. Jag blir inte riktigt klok på varthän författaren vill komma, men språket är poetiskt, fullt av naturlyrik, och böljande vackert. Det feministiska förstoringsglaset får mig att tänka på den allt för tidigt avlidna Mare Kandre.
Karin Smirnoff: Jag for ner till bror/Vi for upp med mor/Sen for jag hem. Ingen har väl undgått framgången för denna Norr- och västerbottniska trilogi. På ett särpräglat korthugget språk och egenartad meningsbyggnad skildras svåra förhållanden i Norrlands avfolkade inland. Den tredje romanen är den svagaste i trilogin, men tempot lika uppskruvat och böckernas personer skildras i kortfattade meningar, skoningslöst, och framstår inte som särskilt sympatiska. Men börjar man läsa kan man inte lägga böckerna åt sidan, vilket är ett gott betyg.
Sofia Rönnow Pessah: Männen i mitt liv (2019)/Helena Granström: Betydelsen av kärlek (2019) Två böcker som har en del gemensamt, men också är väldigt olika. Granström är född 1983 och utbildad inom fysik och matematik. Hon var doktorand men upplevde hur hon mobbades av männen på institutionen, och slutade för att bli fri skribent. Hon beskriver detta i sin förra roman, Standardmodellen.
Sofia Rönnow Pessah är född 1989 och uppvuxen i Malmö. Idag jobbar hon som asylrättsjurist, men hennes debutroman är ingen munter läsning. Huvudpersonen Sonia pluggar i Lund, men mest tid ägnas åt antidepressiva läkemedel, supande och sex. 48 män och två kvinnor hinner hon avverka på bokens 243 sidor. Det kan bli lite enahanda, mest för att ingen utveckling sker i boken. Den börjar och slutar ungefär likadant, med tämligen likgiltiga knull. Ändå sträckläser jag boken, inte minst för det ohämmade, friska språket, och det hänsynslösa, modiga självutlämnandet.
Där Rönnow Pessah ändå är känslosam och varm, är Helena Granström kallt iakttagande, på ett intellektuellt, otäckt och lite tråkigt sätt. Författaren/huvudpersonen skriver om astronomi och fysik, och en stor del av boken handlar om en kuriös engelsk fysiker, Hugh Everett, som i flera skrifter försökte bevisa att vi lever i inte ett, utan flera universum, i parallella världar. I bokens andra del skildras fyra förhållanden: en småbarnspappa som tänder på sado-masochism, en oerhört snygg konstnär, som berättaren gör allt för att få till det med; en hopplöst fumlig ingenjör, och till slut mannen som berättaren gifter sig med (och sedan skiljer sig från). Kanske ”gifter” sig inte de båda bokens delar helt som man hade önskat.
Båda författarna tillhör vad som kallats för ”generation Tinder”. Men båda står lika ensamma och otillfredsställda när böckerna slutar. Kanske får man bara acceptera att det är så det är i kärlekslivets karusell? Granström skriver bra och moget, skildrar relationer som enbart ett intellektuellt spel, byggt på slumpen, men hon skriver bra om känslor, analyserar, genomskådar. Båda är värda att upptäcka.
Kerstin Weidel: Älskande kvinna (2017). Författaren, som är bibliotekarie i Surahammar, har skrivit en roman om ”vampyren”, norskan Dagny Juel, känd från Munchs målning som ofta reproducerats. Hon tillhörde ett konstnärskollektiv i Berlin tillsammans med Edvard Munch, Strindberg, och den polske författaren Stanislav Przybyzewski. Med den senare fick hon en son, och vi får i boken följa hennes resa, till Tbilisi i Georgien, en minnesresa som slutar i Norge, där hon en sista gång återser Munch. Weidel har ett eget poetiskt språk och ett feministiskt budskap där hon tar den förtalade Dagny Juel i försvar.
Madeleine Schantz: Vaken dröm (2019) Temat med unga naiva kvinnor som kommer till Stockholm nästan direkt efter gymnasiet för att söka lyckan, och där blir förförda och så småningom kontrollerade och misshandlade av äldre män, har förmodligen ökat i och med #metoo. Två andra romaner på samma tema är akademiledamoten Anne Swärds Jackie, och den unga Sofia Stenströms burleska Magic love Pixie. Jackie är en oerhört stark roman som utspelas på 1980-talet i Stockholm. Den 19-åriga huvudpersonen blir långsamt manipulerad och till slut även misshandlad/kontrollerad av en svartsjuk man som med lock och pock knyter henne till sig. Efter halva boken ökar spänningen dramatiskt, och slutet är så spännande att man sträckläser hela natten, med hjärtat i halsgropen.
Även Schantz roman är ett upprörande vittnesbörd (i fiktionens form) om en ung kvinna som från Berns salonger ”kidnappas”, under förespeglingar om ett jobb som konstkurator i Tokyo, och sedan spärras in på ett hotellrum för att bli våldtagen. Schantz har en beundransvärd distans till sitt ruskiga ämne, och stilen i den korta romanen är lakonisk och inträngande. De tre nämnda författarna försöker också tränga in i förövarens perspektiv, hans avsikter och kamp mot inre demoner.
Ing-Marie Eriksson: När kastanjerna blommar i Paris (2004) Den sista av mina författare blev faktiskt den största överraskningen. Författaren kommer från en liten by i Jämtland och gjorde en uppmärksam debut med Märit (1965), en av de få skönlitterära böcker av en svensk författare som åtalats och fällts i domstol, för förtal. Den här självbiografiska romanen skildrar hur författaren kommer till Stockholm och får jobb på – Stockholms stadsbibliotek! Hon får jobb som biträde med att stämpla bokförvärv, skriva katalogkort och svara i telefon. Hon underkänns i en internkurs för assistenter för att hon är för blyg (!), men blir bekant med en kollega som tipsar henne om au-pair-jobb i Paris. På ett poetiskt språk förs den dramatiska handlingen framåt, kort kan sägas att arbetet som au pair inte riktigt blir som författaren i sitt romantiska skimmer föreställt sig. En överraskande stark bok; jag googlade på författaren (87 år) som lever och idag bor i Stockholm!
Tre slutsatser har jag i alla fall kunnat dra av detta neddykande i den (mestadels) moderna unga litteraturen. Dels att kvinnor skriver (framför allt ges ut) alltmer idag. Dessutom att man i den unga litteraturen lämnar ut sig själv, på gott och ont, betydligt mer än för bara trettio år sedan. (Ofta kan man uppleva det som ren ”autofiktion”.) Dragningen till thriller och skräck är tydlig: både hos Sofia Stenström och Anne Swärd utspelas delar av boken på en otillgänglig ö i Stockholms skärgård. (En av inspiratörerna är den av mig hyllade författaren Carina Rydberg.) Men till slut går det inte att komma ifrån: att sex och våld säljer bra på marknaden, och i kombination med varandra naturligtvis ännu bättre! Detta är inte heller något nytt. Men sällan kanske varit så tydligt som idag? Och ”barnafödande”? Nej, de här författarna skriver nästan bara om sig själva!
PS. Jag gör en avstickare från ämnesområdet, och läser den uppmärksammade nigerianska författarinnan Ayobami Adebayos roman Stanna hos mig. En stark och intressant skildring av konflikten mellan gammal tradition och nya feministiska tankegångar i ett huvudsakligen muslimskt och patriarkalt land. Jag läser på och finner att där det tidigare bara var tunga manliga författarnamn som Chinua Achebe, Ben Okri, och Wole Soyinka, så tar även här de unga kvinnliga författarna över. Förutom Adebayo t.ex. Buchi Emecheta, Chimamanda Ngozi Adichie, och Nwando Achebe. I marginalen läser jag mig också till en grupp kvinnliga svenska författare som gärna dröjer vid bdsm-sex: Tora Gerge, Lyra Koli, Wera von Essen, Helena Österlund och Mara Lee.
(Se t.ex. Österlunds romaner Min sårbara kropp och Att spegla sig i någon annans vatten. En inspiratör sägs den frispråkige Michel Houllebeque vara.) Vidare om kvinnlig sexualitet i mer mogen ålder: Aase Bergs Haggan (2019) och Malin Lindroths Nuckan (2018) samt Nina Lekander i Trosbekännelser om en 50-årig kvinnas möte med en man i Berlin. En manlig författare på samma (hbtq-) område är Kristoffer Folkhammar, boken Magisterleken, se nedan.)
Flera boktips i Coronatider: Mycket sex, hbtq, bdsm, men också en och annan riktig arbetarroman.
Tillägg 2020-06-16
Elin Bengtsson: Rosenregimen (2018)
Niko heter flickan som kommer till universitetsstaden och blir förälskad i Emmy, en kvinnlig ”butch”, bestämd och lite dominant med kort hår som åker motorcykel och gillar thai-boxning. Boken handlar om deras förhållande, den handfasta erotiken, bråk och diskussioner, där Niko försöker hävda sin självständighet och osäkerhet gentemot den bestämda och pedantiska Emmy som vill ha ”ett riktigt hem” med fru och barn. Till slut rämnar förhållandet under gråt och besvikelse. Gun-Britt Sundströms lesbiska Maken, fast på 2000-talet.
Fint skriven bok, poetisk, finurligt språk. Korta avsnitt på 1–2 sidor, samma stil som återkommer hos många yngre kvinnliga författare. Fint inkännande, självupplevt. Intressant skildring av ett lesbiskt förhållande. Elin Bengtsson, född 1987, nominerades till Augustpriset och Nordiska Rådets litteraturpris för romanen Ormbunkslandet 2016.
Wera von Essen: En debutants dagbok (2018); Våld och nära samtal (2020)
Dagboken är en autofiktiv skildring av von Essens liv 2016–2018. Hon satsar på att bli författare, uppmuntrad av kollegorna Stig Larsson och Lyra Koli. Hennes förhållande till de adliga föräldrarna är ambivalent, hon har så lite pengar periodvis att hon svälter, men räddas oftast av en rik ”onkels” bidrag. En del av boken utspelas i Brasilien där von Essen, som också prövat att översätta från portugisiska, ägnar sig åt den underliga Daimereligionen, där droger testas (jfr Castanedas böcker om Don Juan). Von Essen slåss modigt och öppenhjärtigt med sin ångest och självhat, där skrivandet blir den enda vägen ut ur katastrofen. Den senare boken blir mest en pendang till den utförligare dagboken, men i Våld och nära samtal märker man hur författaren jobbat mer med språk och stil. I den senare boken börjar hon fundera på att konvertera till katolicismen. Hon utvecklar sin masochism, och låter sina älskare binda och piska henne för att minska ångesten. Hon får också jobb på ett hotell i receptionen. Hon har samtal med sin psykolog. Hon skriver om droger och självmedicinering.
Von Essen har ett intensivt språk som griper tag i läsaren. Man känner starkt med henne och blir engagerad i hennes öde. En stark debut, en något svagare andra bok.
Nina Wähää: Testamente (2019)
För tankarna till så skilda verk som Tara Westovers Allt jag lärt mig, Karin Smirnoffs Jag for ner till bror, eller Aleksis Kivis Sju bröder. Nina Wähääs (född 1979) mor kom från Tornedalen (fadern från det kommunistiska Bulgarien). I den omfångsrika boken åker den gravida Annie (tiden är 1980-talet), upp till den stora dysfunktionella familjen i Tornedalen som från början var 10 syskon, plus två som dog i späd ålder. Två av bröderna (och en syster) är homosexuella och har flytt hemmet, den äldste sonen vill ta över familjehemmet, en av bröderna är ”eljest” och tillbringar all sin tid i skogen, två är kriminella och en har suttit i fängelse, o.s.v. Skildringen av manligheten i Tornedalen är inte smickrande. Fadern, bonden Pentti är en hustyrann och minst lika ”eljest” som sonen Hirvo. Modern Siri är den som håller familjen samman, men kan trots makens misshandel inte lämna familjen förrän fadern omkommer i en husbrand. Nina Wähää debuterade redan 2007 med boken S som i syster. Hon har arbetat som restaurangchef med catering, som skådespelerska i två filmer, och som sångerska i bandet Lacrosse (tre utgivna skivor). Boken nominerades till Augustpriset och fick Sveriges radios litteraturpris 2019. Fint språk, fina karaktärsbeskrivningar, lite väl omfångsrik och lite av en bildningsroman om en mycket udda familj. Andra halvan av boken svagare och tappar fart. ”Deckarhistorien” känns onödig.
Tara Westover: Allt jag lärt mig (2019)
Den uppmärksammade romanen Educated utkom i USA 2018. Den skildrar den barnrika familjen Westover, som lever i en bergig trakt i Idaho på 1990-talet. De är mormoner och s.k. ”preppers”, d.v.s. de förbereder sig för ett kommande världs- eller inbördeskrig, och undviker och misstror all statlig och delstatlig inblandning i enskilda individers liv. De går inte i skola och utnyttjar inte allmän sjukvård. Fadern Gene arbetar på sin egen bilskrot, han predikar ständigt Guds ord (dock utan att fysiskt misshandla) för familjen, och utsätter både sig själv och barnen för livsfara när de arbetar på den sunkiga bilskroten där metallen återvinns i livsfarliga maskiner för att säljas. Det slutar också med att fadern, som författaren misstänker har obehandlad bipolaritet, råkar ut för en arbetsskada som gör honom handikappad. Den som istället misshandlar Tara är den våldsamme brodern Shawn, som även han verkar ha en diagnos. Modern Faye lär sig att förlösa barn och tillverkar helande mediciner av örter och dekokter. En av bröderna lyckas trots den bristfälliga undervisningen i hemmet komma in på college, vilket också blir lillasystern Taras mål. Familjen har inga böcker utom Bibeln och några mormon-skrifter, men med en otrolig livskraft lyckas hon både testa sig in på college, och får sedan (med lärarnas stöd) ett stipendium som för henne till Cambridge i England där hon sedermera doktorerar på en avhandling i historia om mormonis-mens påverkan på amerikansk 1800-talshistoria. Romanen väckte stor uppmärksamhet när den gavs ut i USA, fick flera priser, men blev också dragen inför domstol av Westovers föräldrar och syskon för förtal. Boken skildrar med inlevelse uppväxten i Idaho och hur Tara kommer in på college i Utah utan att veta någonting om hur man klarar sig i den ”stora världen” utanför Clifton, Idaho. Rent stilistiskt ingen ”höjdare”, snarare en uppslukande ”sidvändare”.
Stina Stoor: bli som folk: noveller (2015)
Sju noveller, lakoniska men med pregnans. Författaren (född 1982) är bosatt och uppväxt i Balåliden utanför Bjurholm, Västerbotten. Skriver en åtstramad prosalyrik med dialektala inslag, talspråk, i traditionen från PO Enquist, Sara Lidman, Torgny Lindgren. Enkla, vardagliga berättelser, barndomsskildringar, med en särpräglad humor. Stina Stoor, som också varit rockmusiker och bonde, fick SR:s novellpris 2012. Detta är hennes debut i bokform.
Marlen Haushofer: Himmel utan slut (1992)
Född som Marie Helene Frauendorfer 1920. Född i Molin, Österrike, i skogssluttningarna i Alperna, dog i skelettcancer 1970. Gift med en tandläkare. Fyra av hennes böcker har översatts till svenska, mest känd den originella Väggen (original 1963). I barndomsskildringen Himmel utan slut nämns ”väggen” som en gräns som dragits mellan Marlen och omvärlden från tidig ålder. Hon började på 1940-talet skriva berättelser och noveller, erhöll ett österrikiskt litteraturpris 1952. Skrev även barnböcker. Har fått en renässans på senare år. Den ovannämnda barnskildringen är originell och skildrar ett säreget Pippi Långstrump-barn, full av obändig och otyglad fantasi. Fadern som var jägmästare var barnets (i boken kallad Meta) stora stöd och lekkamrat, medan modern var sträng, religiös och ombytlig. En rad originella släktingar skildras – på det hela taget en fantastisk och särpräglad barndomsskildring.
Sara Stridsberg: Kärlekens antarktis (2018)
Poetisk och stark roman om den mördade och styckade Catrine da Costa, i omskriven form. Hennes styckade kropp hittades nedanför Karlbergsbron i Stockholm i juli 1984. Romanen berättas av den styckade kvinnan, och är mycket stark. Ett mästarprov.
Tillägg 2020-08-30
Johanna Nilsson: SOS från mänskligheten (2008)
Nilsson är född 1973 och har gett ut ett 30-tal böcker, barn- och ungdomsböcker med mera. Denna roman är en helvetesvandring i det moderna Sverige där inget sparas på: sexuella perversioner, ätstörningar, psykiska sjukdomar, droger och missbruk. Det är virtuost skrivet, måhända att alla grymheter på slutet urartar till en blodig snuff-movie, och att läsaren till slut når en viss nivå av ”mättnad”. I centrum står den prostituerade Benjamin, som ställer upp på allt sexuellt. Han har förmågan att ge tröst till sina kunder, men kan aldrig få. Hans rika föräldrar har förskjutit honom, hans syster är tragiskt död. Några andra personer i kollektivromanen är Anders, som lever i sin sunkiga lägenhet med sin dator och aldrig går ut. Han har kontakt på Internet med Tomas, som hetsäter i sitt olyckliga äktenskap med Cornelia, som är bingovärdinna. Affärsmannen Mikael letar efter sin gamla kärlek Josefin, och söker kontakt hos Benjamin. Det gör också Erika, en framgångsrik domare med ett snårigt privatliv. Katja är en rullstolsbunden tatuerare som ger Benjamin en ny ros för varje ny älskare/älskarinna han betjänar. Några av dom möts på slutet på den perverterade Nils yacht, där han och några kompisar spelar in s.k. snuff-movies. Men det är fruktansvärt bra skrivet!
Marie Hermanson: Hembiträdet (2004). Spännande roman om den framgångsrika egenföretagaren Yvonne som för spänningens skull byter identitet och blir hembiträdet Nora hos bankmannen Bernhard, som har en mörk hemlighet. Lite ”tantsnusk” parad med kriminalhistoria, virtuost skickligt iakttaget och berättat.
Audur Ava Ólafsdóttir: Fröken Island (2018). Underhållande, pregnant roman om den vackra och unga Hekla som 1963 kommer från landet till Reykjavik med sin skrivmaskin, föresatt att bli författare. Hon får jobb på ett café och utsätts direkt för äldre mäns närgångenhet och misogyni. Hon träffar den äldre, kontrollerande ”poeten” på stadsbiblioteket, och en pr-man som enträget försöker få henne att ställa upp i den årliga ”Fröken Island-tävlingen”, vilket ska ge henne en möjlighet att resa till USA. Träffsäkert om patriarkatets könsmaktsordning och hur den spiller över på kulturlivet på Island. Författaren är född 1958 och en av Islands mest uppmärksammade författare. Romanen är samtidigt en odyssé genom isländsk litteraturhistoria. Känns självbiografisk.
Tillägg 2020-11-18
Lyra Koli (Lyra Ekman Lindholm): Förblödningen (2020)
Lyra Kolis femte roman är mycket välskriven. Ovanligt ”vanlig” jämfört med hennes tidigare, som ofta kretsat kring queer- och bdsm- frågor. Romanens Em (som känns självbiografisk) lever ihop med en blond, trevlig och lugn flickvän, Julia, i stark kontrast med den ombytliga fantasifulla Em. Mittsektionen av boken är en prosaisk diskussion om olika författare och filosofer, om skillnaden mellan ”fantasi” och ”verklighet”. (Koli är idag doktorand i filosofi.) Delar av romanen handlar om Julias mamma som träffar en gammal god vän, Geraldine, som nu bytt kön och heter Gary. Diskussionerna om queer-identiteten tillhör bokens bästa, men förf. verkar ha mognat, stilen är suverän. Diskussionerna handlar också om s.k. lajv, där deltagarna byter identitet och går in en roll som skapas av en spelledare, ofta med inslag av bdsm (som dock tonas ner betydligt). Under en av dessa lajv-tillställningar som rör sig runt hela Norden träffar Em en finsk lajvare (manlig) som hon blir förälskad i. Begreppet ”bleed” förekommer inom lajv-performance, när ens egen person mer och mer intas av den som man spelar. (Blodtemat återkommer: Em får mens, blir gravid. Hon slits mellan sin nya finska partner och flickvännen Julia, som också vill ha barn.) I romanens början är Em upptagen av sprit, narkotika, sex, men hon utvecklas mot romanens slut. Så vad är riktigt? Vad är på låtsas?
Agota Kristof: Den stora skrivboken/Beviset/Den tredje lögnen (1985–1991)
Författare från Ungern (1935–2011) som 1956 flydde till Frankrike där hon började skriva på franska. Hon har fått en renässans efter sin död. En fascinerande barndomsberättelse om ett par tvillingar (pojkar) som oskiljaktiga (benämns alltid med pronomenet ”vi”) växer upp under kriget hos sin mormor i en by på landet. Enbart registrerande utan att ta ställning eller döma, närmast en dramatisering av berättarstoffet utan några scenanvisningar. Berättelsen griper tag och man kan knappt lägga boken ifrån sig. För tankarna till Nobelpristagaren Imre Kertesz’ Mannen utan öde.
Suad Ali: Dina händer var fulla av liv (2019)
Somalisk författare och statsvetare som berättar om familjens flykt från Somalia, via Kenya till Sverige. Feministiskt anslag med mor och mormor och huvudpersonen Noras dotter i centrum. Jag läste parallellt Nadifa Muhameds Förlorade själar (mer om själva kriget och några personer som deltar i det) och en bok av Nurudin Fahra (Somalias kanske mest kända författare) om problem med somaliers exil i Oslo, kollisionen mellan somaliska traditioner och västvärldens livsstil.
Wanda Bendjelloul: Dalenglitter (2020)
Den för Sverige så unika arbetarlitteraturen (en gång definierad som litteratur för, om och av LO-anknutna arbetare) fortsätter att producera förstklassisk litteratur. Förutom ovannämnda bok förra året till exempel Felicia Stenroths Handens rörelse, och förra året 2019 Måns Wadensjös Monopolet. Eller i den nya genren serieromaner – Ulrika Linders Återvinningscentralen. En ny fackbok i ämnet är Rasmus Landströms Arbetarlitteraturens återkomst, som också kom 2020.
I Dalenglitter skildras jaget, vars föräldrar kommit till Sverige från Polen, och några av hennes vänner i Stockholmsförorten Dalen. Den bostadssegregering som karakteriserar Stockholm är också typisk för Enskededalen. På ena sidan järnvägen ligger 1980-talsförorten Dalen där främst invandrade svenskar bor. På andra sidan spåret ligger de gamla trävillorna i Enskede, där flickorna, enligt författaren, har exotiska namn som ”Märta, Siri och Sigrid”. ”Dalenglitter” är de billiga smycken som invandrartjejerna i Dalen smyckar sig med. Berättarens kompis Jamila drömmer om dyra märkesvaror och idolen Cara Delvignes guldfärgade handväska, och berättarens mamma drömmer om att flytta till en stor rymlig lägenhet, ”en femma med kakelugn” på överklassgatan Karlavägen. Berättaren sparar till ett körkort, och för att få gratis körlektioner låter hon utnyttja sig sexuellt av en äldre man på Lidingö.
Men dessutom är Dalenglitter en ingående beskrivning av arbetet på en flottdrypande MacDonalds-hamburgerbar i centrala Stockholm, känd för att bara anställa ”riktigt snygga tjejer” vid disken. I bokens senare del reser berättarjaget till Polen för att begrava sin kusin, och resan ger upphov till många intressanta iakttagelser. Kanske är boken ibland mer ett reportage från arbetarklassen av idag än en roman, men det är inte dåligt det. Språket är rappt, fyndigt och träffsäkert. Författaren var gift med Tv-journalisten Johar Bendjelloul, och romanen (med underrubriken ”en roman om hårt arbete”) är hennes debut.
Flera boktips i Coronatider: Mycket sex, hbtq, bdsm, historiska resor, men också en och annan riktig arbetarroman.
Kristoffer Folkhammar: Magisterlekarna (2015).
En burlesk roman om bögar: Den strikte magistern, den undersköne Charlie, ”hyenorna” Tim, Fred, Paul och Noak. En erotisk fantasi om ett pojkläroverk, där de snygga pojkarna alltid står till den enväldige magisterns tjänst. Ända tills han upptäcker att någon av pojkarna börjat revoltera med klotter och graffiti i skolan, något som han ser som gåtfulla meddelanden till honom själv och får hans dittills så homogena värld att krackelera! Folkhammar har gett ut fem böcker prosa och poesi och två antologier, han är kritiker och översättare från danska. Romanen är skriven med glimten i ögat, med en ironisk blinkning till De Geers Singleton-böcker, och kommer snart att filmas.
Tone Schunnesson: Dagarna, dagarna, dagarna (2020).
En i mitt tycke ganska lättviktig roman om den kända bloggaren och TV-personligheten Bibs, som en dag står i begrepp att göra slut med sin pojkvän, som hon kallar Baby. Hon tvingas då plötsligt skaffa fram 100.000 kronor för att komma över förstahandskontraktet till deras gemensamma lägenhet. En ”kändisroman” från Stockholms innerstad, kantad av knark, spelmissbruk och sex, men i avsaknad av litterär själ. Boken blev för mig en besvikelse, då den skrivits upp i media.
Frida Boisen: Berätta aldrig det här (2020).
Som jämförelse läste jag denna bok som också uppmärksammats i media. (När jag skriver detta har precis dramatikern Lars Norén dött i corona.) Författaren är en känd mediaperson, men bakom den glättiga fasaden döljer sig en plågad och känslig person med, som det förefaller, ett stort hjärta. Och hennes historia är inte utan dramatik. Någon ”roman” är det inte, snarare en blandning av självbiografi och självhjälpsbok, med självmord som tema. Författarens mor tar sitt liv på Mors dag 2007, anklagar i ett brev dottern för att ha förorsakat hennes död, och sällan har en elakare kvinna skildrats i litteraturen. Hon är den pilgiftsdrypande bitterheten personifierad, ständigt skuldbeläggande sin omgivning, och i boken försöker Boisen förstå sin mor, gift med en Volvochef, uppväxt i Göteborg och tidigt skild, med bara ett litet barn att ösa sin bitterhet över.
Den som tycker att gamla föräldrar eller svärföräldrar är ”lite jobbiga” bör läsa boken, där även fadern som slår både dottern och sin nya fru ges ett (om än ganska försonande) porträtt. För samtidigt är boken inte utan kärlek till föräldrarna, men en kärlek som i moderns fall aldrig besvaras. Och den ständiga frågan som gnager: Varför var vi ingen lycklig familj? Temat är evigt: att försöka förstå och försonas med sina föräldrar, och försöka att inte upprepa deras misstag. Ibland lyckas det, ibland inte. I Frida Boisens fall tog det nästan 40 år innan hon berättade.
Ester Blenda Nordström: En rackarunge (1919).
Genom en dokumentärfilm på TV kom jag i kontakt med Nordström (1891–1948) som brukar räknas till en av de första svenska kvinnliga journalisterna av betydelse på 1900-talet, tillsammans med bl.a. Elin Wägner och Barbro Alfving. Nordström var äventyrerska, och redan i debutboken En rackarunge (som finns i fulltext på nätet) kan man ana detta: hon vill hellre vara pojke än söt flicka och ställer till med allsköns upptåg, som att försöka flyga från hög höjd med hjälp av ett paraply, något som Astrid Lindgren inspirerades av både i Pippi- och Madicken-böckerna. När hennes stränge farbror prästen bestraffar henne med björkriset, så hämnas hon genom att gnida in hans prästkappa med löss!
Nordström blev över en natt rikskänd när hon ”wallraffade” (innan ordet var uppfunnet) på en bondgård i Sörmland, något som hon beskrev i tidningsartiklar och i boken ”En piga bland pigor” 1914. Kritiken av bondgården i Nyköping gav upphov till en motskrift, ”Ett pennskaft som piga”, och Nordström blev kändis på kuppen. Hon skulle senare i livet bland annat arbeta som lärare bland same-barn i Lappland, på plats med nödhjälp till Finland efter första världskriget, och hon reste i Sydamerika och i Sovjet-Ryssland, ända bort till Vladivostok. Hon skrev resereportage om emigranterna i Nordamerika, men i Kamtjatka fick hon tbc och tvingades återvända till Sverige. Hon skrev ett flertal barn- och reseböcker som såldes i stora upplagor.
Nordström var lesbisk och i boken ”Ett jävla solsken” (2017) av Fatima Bremmer beskrivs hennes kärlek till livskamraten Carin Waern Frisell.
Scholastique Mukasonga: Madonnan vid Nilen (2020).
Författaren är från Rwanda (född 1956) men bor i Frankrike. I den här fascinerande romanen skildras en flickskola i Virungabergen (känt för sina gorillor), inte långt från huvudstaden Kigali. Året är 1979, men mycket i boken pekar fram mot de oroligheter som utlöste folkmordet 1994. De flickor som går på den katolska internatskolan Notre-Dame-du-Nil (där en av Nilens källor påstås finnas) kommer från fina familjer med bakgrund i kyrka, militär och byråkrati. Nästan alla är hutu, bara ett litet noga utvalt antal flickor är tutsi. En av hutuflickorna, Gloriosa, är regimens förlängda arm och rapporterar allt illa som sägs om den till sin far. Livet i skolan är en blandning av idyll och fanatism. Flickorna, som står mellan tonår och vuxenliv, har fantasifulla namn som Godiva, Immaculée, Modesta, Virginia och Veronica. Sina afrikanska, egentliga namn, döljer de sorgfälligt. De gamla belgiska kolonialherrarna hyllas, firas och beundras.
Det är ett mustigt språk, handlingen berikas också av insprängda fakta om landets religion och folk, och det är en spännande och verkligt bildande läsning, som man inte glömmer.
Fleur Jaeggi: Tuktans ljuva år/Proleterka (2019).
Detta är en helt annorlunda bok, och ändå finns likheter då den utspelas på ett katolskt flickinternat i Schweiz, i den ärkekonservativa kantonen Appenzell (där kvinnor fick rösträtt som de sista i Europa, 1997). Jaeggi, född 1940, bor numera i Milano, arbetar på bokförlag och är översättare. Fem av hennes små, korta böcker har översatts till engelska, två till svenska. Tuktans ljuva år skildrar hennes tid på flickinternat, en tid av instängdhet, täta relationer och maktkamper mellan flickorna på skolan, där extas blandas med from och sträng katolicism, samtidigt som berättaren växer upp till kvinna. Den påminner i sin dagboksform och skarpsynthet ibland om en annan litterär höjdare: Anne Franks dagbok. I Proleterka fortsätter Jaeggi sitt dagboksskrivande. Hennes mor bor i Brasilien och meddelar sig bara brevledes. Fadern är en svag karaktär som arbetar inom finansvärlden. I Proleterka tar han med dottern på en sorts försoningsfärd med en jugoslavisk båt till Italien. Här upplever hon våldsam och intensiv kärlek med en av båtens matroser, allt skildrat på ett pregnant och konstrikt språk av hög kvalitet. Proleterka kom på italienska 2003, jag skulle gärna läsa vidare om huvudpersonens fortsatta öde. Jaeggi är 80 år, och flera av hennes böcker kommer säkert att översättas tids nog. Boken har redan blivit en ”minor classic”.
Marguerite Duras: Älskaren (1984).
En annan ”minor classic”, av författaren och filmaren Duras (1914–1996), handlar om författarens förhållande med en ung välbärgad kines 1929. Duras var 15 och beskriver förhållandet i retrospektiv, vid 70 års ålder. En kritiker, Jeffrey Keeten, har skrivit: ”The reader is left with a precise picture of a young woman who may have lost some of her innocence, but gains a self-confidence to break away from her meaningless life and swim for a new shore.” Det är en gripande skildring från Saigon, då en del av Frankrikes kolonialvälde i Bortre Indien. Det är ett förhållande (älskaren är 29) som varken accepteras av Duras dominanta mor (som ändå utnyttjar det till max) eller av hennes älskares familj, och det upphör efter ett år när hon reser tillbaka till Frankrike. En unik skildring av en brådmogen flickas upptäckt av det sexuella, av sin egen kropp och sin alldeles speciella livssituation i det koloniala Vietnam. En bok som med rätta kallats ”a minor classic”.
Annika Bengtsson: ”Jag vill ju vara fri”: en bok om Lena Nyman (2013).
En annan bok man sträckläser handlar om den fullständigt unika skådespelarbegåvningen Nyman (1944–2011) som stod på scenen första gången när hon var sex. Då spelade hon en humla. Hon pushades av sin egensinniga pappa och fick spela massor med barnroller på teater och film. Som 18-åring inledde hon ett förhållande med regissören Vilgot Sjöman (som då var gift med Monica Zetterlund). Det ledde till hennes beryktade naken-roller (som man sa då) i 491 och de båda Nyfiken-filmerna. Kulturjournalisten Bengtsson skriver med lätt hand med en fin personlig ton, och utgår från de många dagböcker som Lena Nyman lämnade efter sig. När hon inte övade roller, spelade på teater och film, eller umgicks med en oräknelig rad av älskare, så läste hon massor och skrev och funderade på allt mellan himmel och jord. Tyvärr blev hon tidigt beroende av tabletter, något som började med idag förbjudna bantningsmediciner. Hon kombinerade tabletterna med alkohol i mängd, men klarade samtidigt att stå på scenen, energisk som få, ända tills det i femtioårsåldern inte gick längre. Och man får i boken följa med genom hennes enormt många olika roller på scen och film, kryddat med hennes egna underfundiga och kloka dagboksanteckningar.
Marit Paulsen: Liten Ida (1979).
”En ny bok är en bok du aldrig läst förut” brukade min lärare på BHS, Greta Renborg, säga. Det tog jag till mig när jag lånade ett nött exemplar av den här boken från Skärholmens bibliotek. Jag hade väntat mig en ganska dyster läsning, och första halvan av boken är tragisk, där Ida växer upp i ett litet nordnorskt samhälle i fattigdom med sin mor, som är ”tyskhora” (författarens eget uttryck). Tiden är andra världskriget. Men när hon i stället får bo hos den snälla tant Mella på landet så svänger berättelsen och blir glad, nästan upprymd. För att åter sjunka ner i det tragiska när kriget tar slut, Ida måste flytta ”hem”, och räkningen med ”tyskhororna” och kollaboratörerna ska göras upp.
Sverige har många fina barndomsskildringar i litteraturen, och det här är absolut en av de finare. Så jag är glad att jag tog mig tid till den. Synd då, på sätt och vis, att författaren valde politiken framför litteraturen. Men även där tror jag att den färgstarka Marit Paulsen har gjort ett avtryck.
Geir Gulliksen: Bli snäll igen (2020).
Norrmannen Geir Gulliksen är en av mina favoritförfattare. Därför är hans tredje bok lite av en besvikelse. Han skriver nära autofiktionen, med manliga huvudpersoner som verkar ligga honom själv mycket nära. Hans första två böcker skildrar skilsmässor, otrohet, förälskelse, besvikelse, ur mannens perspektiv. Han skriver på ett emotionellt och känsligt sätt, på ett sätt som är ovanligt hos manliga författare. Men i den nya romanen blir han i mitt tycke nästan obehagligt ”personlig”. Huvudpersonen Henning går på ett vis över gränsen: han bryter upp från sitt andra äktenskap, förlorar sitt jobb sedan han varit för närgången mot en annan man, och börjar utforska sin sexualitet och i förlängningen – sin homosexualitet (eller kanske snarare bisexualitet). Han upptäcker att hans dotter ägnar sig åt självskadebeteende – och att hans eget beteende mot sina kvinnliga bekantskaper inte blir bättre, fast han bytt ut dom mot män. För män som försöker bejaka sina mjukare sidor är Gulliksens böcker riktiga fynd. Men jag kan inte komma ifrån att det känns som att han börjar upprepa sig i sin tredje roman. Det är dagboksanteckningar av klart värde; men det blir ingen fullödig roman.
Mats Hermansson: Farsan (2020).
En varg söker sin podd, eller i det här fallet kanske snarare: en bok söker sin läsare. Och i det här fallet blev det en fullträff, en sådan där som varje bibliotekarie gläds åt. Mats Hermansson, som är präst i Svenska kyrkan, är född 1957 och därför kan jag i det mesta känna igen mig i denna barndoms- och uppväxtskildring: alltifrån ”kvartslampan” som fanns i många hem, en föregångare till solariet, till uttryck som att ”få främmande”, som man sa när det kom en annan familj på besök. Bokens Farsan, som är centrum i hela berättelsen, är en tidens muskelkarlakarl ut i fingerspetsarna: från åren som sjöman, arbetet som verkmästare på skofabriken i Örebro till det som gymnasieingenjör på Tetra Pak; en man som läser Det Bästa men också går på stadsbiblioteket och läser om stora män som upptäcker världen; som tar sin lördagsgrogg, där Explorer-vodka är bas, och klår upp sin fru och de båda sönerna när han blir full – men som sedan (när han är nykter) blir ångerfull, ynklig och rolig, alltid uppfinningsrik, full av historier, och som beundras av Mats och hans bror Gert, ända till den dag när Mats vägrar ta emot mer stryk, föräldrarna skiljer sig, och Farsan försvinner ut i periferin, vingklippt och ömklig och mest av allt beklagansvärd.
Jag får många litterära associationer: Gorkijs Min barndom, med det kärleksfulla porträttet av morfar som är en hustyrann av stora mått men också full av historier och berättelser om det gamla Ryssland, Åsa Linderborgs barndomsskildring om den försupne men snälle fadern och gammelsossen/socialisten, eller PC Jersilds fina barndomsskildring Fem hjärtan i en tändsticksask. Farsan är samtidigt en skildring av folkhemmet där Kärnfamiljen med stort K stod i centrum; från Farsans hårda uppväxt på landet med sju syskon på gränsen mellan Närke/Västmanland, hans klassresa till det småborgerliga livet i Örebro – men också hans fasthållande vid arbetarklassens värderingar, engagemanget för kriget i Vietnam, och hans klassmedvetande vid diskussionerna kring groggbordet.
Jag blev genast förtjust i den här boken och tänker på bokserien ”Liv i Sverige” som bortgångne Göran Palm var med och redigerade. Boken om Farsan är välmatad och hade kanske behövt redigeras lite hårdare för att bli ännu bättre, bland annat svävar den ut till en tid i Göteborgs Haga innan det revs; den är övertydligt detaljerad, men Hermansson skriver väldigt bra och ger liv åt ett 1900-tal som sannerligen fört utvecklingen framåt – positivt för väldigt många, men också negativt, inte minst för miljön. Jag hoppas att den finner många fler läsare!
Felicia Stenroth: Handens rörelser (2020).
Jag läste en recension där den här boken kallades ”den nya arbetarlitteraturen”. Och det kan nog stämma. Begreppet ”arbetarklass” nämns en gång men jag tror inte huvudpersonen Ida funderar särskilt mycket över det. Lika lite som över den pappa hon aldrig sett, bara på kort. Hon bor i en miljonprogramsförort i Stockholm och jobbar på ett call center som verkar tillhöra ett telebolag. Hennes mamma Sofia är sjukvårdsbiträde, som ofta dricker för mycket vin och hamrar på pianot. Ida har tagit hand om sin mamma sedan hon var barn, hanterat hennes periodiska supande och allt annat så att hemmet inte ska rasa ihop. Boken är en blandning av poesi och prosa och är författarens fjärde. Den är fascinerande. Livet sniglar sig fram, inget särskilt händer, men Ida iakttar allt och gör poesi av verkligheten. Michel bor lite varstans, ibland på vandrarhem, hans gamla mor bor i en annan stad. Han lever på frukt som han snor från fruktskålen på jobbet. Linn är ”gamer” och spelar dataspel. Nico delar lägenhet med sin mamma som är svårt sjuk. Ida träffar ibland sin flickvän Edita, som är larminstallatör.
Det är det nya proletariatet boken skildrar. De har aldrig pengar över, åker inte på semester eller går på restaurang. De äter så litet och så billigt som möjligt, betalar bara de absolut nödigaste räkningarna, i första hand hyran, ibland elräkningen. Ida arbetar ständigt men tjänar alldeles för lite eftersom hon saknar utbildning. Hon säger att hon glömt hur det känns att vara ledig. När hon inte svarar i telefonen läser hon i en bok om arbetets meningslöshet. Den skulle kunnat vara skriven av Thomas Piketty. Det här är en berörande och viktig bok.
Flera personliga boktips om historia, lite mer om feminism, hbtq, och ännu mera relationer.
Olga Tokarczuk: Styr din plog över de dödas ben (2009).
Janina Duszejko bor på landsbygden i sydöstra Polen, nära den tjeckiska gränsen. Hon går sina långa promenader i skogen med sina hundar, är livligt engagerad i djurskyddet i trakten och övertygad vegetarian. Hon lever mycket sparsamt, favoriträtten är senapssoppa. Den enda grannen, som hon kallar Tröger, är en äldre tillbakadragen man. Hon översätter William Blake tillsammans med en ung kollega, hon undervisar en dag i veckan i engelska i en skola i närheten, och lever för övrigt ett stillsamt liv nära naturen och astrologin. När ett antal bisarra mord inträffar dras hon in i sökandet efter en mördare. Tokarczuks intresse för kriminalromaner finner man redan i novellsamlingen Spel på många små trummor. Mest berömd är hon för mastodontverket Jakobsböckerna, om en judisk religiös sekt på 1700-talet i Polen. Väl värd sitt nobelpris skriver hon med en härlig dragning åt det humoristiska och absurda, och hennes milda samhällskritik har gjort henne till en persona non grata för den populistiska, xenofobiska och homofoba polska regeringen. Men den polska litteraturen är subversiv, med spännande namn som Andrzejevski, Singer, Szymborska, Milosz, och nu – Tokarczuk.
Vibeke Olsson: Sågverksungen/Bricken på Svartvik/Sågspån och eld (2009–2011).
Vibeke Olsson har skrivit en arbetarroman som för mig blev lika kär som Fogelströms Stad-svit. Bricken Eriksson växer upp i slutet på 1800-talet i sågverksbruket Svartvik, ett av norra Europas största sågverk, nära Sundsvall. Det är en lisa att bekanta sig med denna goda, eftertänksamma flicka, hennes snälla föräldrar (hon är ensambarn) och med hela den spännande miljön i Svartvik. Berättelsen startar med den stora Sundsvallsstrejken 1889, den första stora arbetarstrejken i Sverige och ett förebud om den arbetarrörelse som skulle växa fram i spåren, där militär kallades in för att stävja oroligheterna vid sågverken i Medelpad och Ångermanland. Bricken förlorar fingrarna på ena handen i en olycka vid bandsågen och handlingen förs fram till när hon som tjugoåring träffar den försupne Natan, samtidigt som hon prövar på att jobba som hembiträde i Stockholm. Det här är en bladvändare med både djup och bredd, i Fogelströms tradition framberättad av Bricken i en sorts inre monolog där moderns djupa religiositet hela tiden kontrasteras mot faderns socialistiska övertygelse. Denna kombination gör Vibeke Olsson unik som berättare i dagens svenska litteratur. Fungerar bra som ungdomsbok också. Serien om Bricken på Svartvik omfattar sex delar, den sista Som ett träd i skogen, kom 2017.
Carola Hansson: Masja (2015).
Vill du i stället ha en riktig rysk roman med Tjechovsk herrgårdsmiljö, med många namn, fadersnamn, smeknamn, så är detta boken för dig! Carola Hansson har också i tidigare romaner ägnat sig åt Ryssland eller gamla Sovjetunionen. I denna trilogi om familjen Tolstoj är Masja den tredje och sista. De tidigare delarna heter Med ett namn som mitt, och Andrej. Här är det dottern Maria Lvovna (smeknamn Masja) (1871–1906) som är huvudperson, men romanen skildrar ytterligare ett tiotal barn, levande eller döda, och andra släktingar och vänner. Att det inte är lätt att vara barn till den märklige och självupptagne greve Tolstoj, som själv klädde sig som en enkel rysk bonde och vägrade äta kött, men som bodde på ett stort gods med en rad underlydande, säger sig självt. Jag kommer att tänka på den stora familjen Thomas Mann (skildrad i en utmärkt biografi av Tilmann Lahme), eller mina möten med författaren och folkbildaren Bengt Nerman, som ofta berättade om sitt ambivalenta förhållande till fadern Ture (en man som talade högstämt om arbetarklass och jämlikhet, men själv levde ett inrutat högborgerligt liv med tjänstefolk). Vi får följa Masjas liv till giftermål och den alltför tidiga döden, en rysk kvinnas sökande efter en egen röst och egen identitet i skuggan av en dominant far. Romanen växlar perspektiv och hoppar mellan Hanssons egna arkivforskningar i Moskva och sekelskiftets liv på godset Jasnaja Polnaja. Ibland blir hoppen lite osmidiga och kan störa läsning och koncentration. Men ger man inte upp inför omfånget av denna mastiga ”ryska” romantrilogi så blir uthålligheten rikligt belönad.
Katja Timgren: Allt jag vet om kärlek (2020).
Boken visade sig vara en ungdomsroman om homosexuell kärlek mellan pojkar i gymnasiet. Den föll inte riktigt mig på läppen, men jag vill ändå flagga för den. Författaren är gayaktivist och har även skrivit om lesbiska förhållanden.
Karin Milles: ”Jag måste, när ingen annan vill” (2020).
I Milles bok får man lära sig intressanta saker om en tidig kvinnosaksaktivist från mitten av 1800-talet, Sophie Sager, som jag aldrig hade hört talas om. Tiden (mitten av 1800-talet) hade radikaliserats av CJL Almqvists lilla roman Det går an, som predikade att den ogifta kvinnan hade samma rättigheter som en man till äganderätt och att fritt välja sin partner, och att hon dessutom kunde leva ihop med en man utan att behöva gifta sig! Författaren Karin Milles, lärare i svenska vid Södertörns högskola, menar att Almqvists stridsskrift kanske gick väl långt – långt före sin tid – och kanske inte gynnade den tidens lilla kvinnorörelse? Sophie Sager kom från Småland till Stockholm i syfte att (måhända naivt) få leva ett fritt liv som kvinna och arbeta som sömmerska. Hon antastades ganska snart av en man, som inte tog ”no for an answer” utan trakasserade och misshandlade Sophie, som dock inte vek ner sig utan anmälde mannen inför Stockholms kammarrätt. Något extremt ovanligt för tiden. Detta sammanföll med pressens intåg i Stockholm med bl.a. Det första Aftonbladet, och historien om Sophie Sagers ovanliga tilltag blev en livlig historia som löpte i tidningspressen (och mest förlöjligades) i flera månader. För Sager innebar det inget bra, men hon fortsatte envist sin kamp för kvinnans rätt att säga nej, även sedan hon emigrerat till Amerika, för att, precis som titeln i denna läsvärda biografi säga: ”Jag måste, när ingen annan vill”. Milles skriver bitvis lite knagglig och osmidig prosa men hennes efterforskningar är superviktiga och bringar nytt ljus över 1800-talets feminism.
Arne Melberg: Läsaren Lagercrantz: elva författarskap i sällskap med Olof Lagercrantz (2017).
En av mina litterära idoler var Olof Lagercrantz, som jag och Annsofi fick möjlighet att intervjua i hans bostad på Drottningholm i samband med utgivningen av hans underbara lilla handbok Om konsten att läsa och skriva. Nu kan man återuppleva alla hans personligt färgade författarbiografier om Agnes von Krusenstjerna, Stig Dagerman[MM1] , Dante, Nelly Sachs, James Joyce, Marcel Proust, August Strindberg, Joseph Conrad, Gunnar Ekelöf och Emmanuel Swedenborg på nytt. Lagercrantz var chefredaktör och kritiker i Dagens Nyheter och som litteraturhistoriker mycket personlig och smått egensinnig (hans Strindbergsbok kritiserades ganska hårt av forskare av facket, liksom boken om von Krusenstjerna – som också var nära släkt med Lagercrantz). Han kände personligen Ekelöf, Dagerman och Nelly Sachs.
Pensionerade litteraturprofessorn Arne Melberg tillhör också Lagercrantz beundrare och konstaterar i boken att denne alltid skrev om författare som ”berört honom på djupet”, så till den grad att han upplevde dem som nära vänner och följeslagare genom livet, och att metoden var ”att läsa texten åter och åter igen tills den börjar leva inom en, som hade man svalt den.” Det är ingen dålig inställning och jag minns fortfarande vad L skrev i sin bok om Joseph Conrad: Knepet med en bra bok är att författaren tar läsaren i hand och lotsar denne som en följeslagare genom berättelsens alla kringelkrokar, ungefär som Vergilius följer Dante genom Infernos helvete. När vi träffade L berättade han om mödan med att väga varje ord på guldvåg, ständigt skriva om, och om den ständiga rädslan att ”svika läsaren” under resans gång. Lagercrantz små introduktioner till stora författarskap är mästerverk i det lilla formatet, och bättre inkörsportar till det ofta mycket invecklade finns knappast.
Författarens fru, Enel Melberg, är en viktig feministisk författare som debuterade 1977 med den självutlämnande romanen Modershjärtat.
Kader Abdolah: Huset vid moskén (2008)
Den här boken stod länge i bokhyllan innan den blev läst, men det ångrar jag inte. Mitt nötta exemplar utkom 2010 i En bok för alla-serien. Det är en bred skildring av en liten iransk stad före den religiösa revolutionen 1979, där stadens moské bildar centrum med dess särpräglade invånare: köpmannen Agha Jan, imamen Alsaberi, och böneutroparen Agha Shoja. Kring dessa som alla är släkt utbreder sig ett vitt förgrenat släktträd av fruar, söner och döttrar, alla särpräglade karaktärer av kött och blod, drömmar och fantasier. Men det är ingen ”rysk” släktroman, snarare en med lätt hand skriven poetisk berättelse där den persiska poesins stora namn Ferdusi, Hafez, Rumi och Omar Khayam genomsyrar texten.
Författaren Hossein Farahani (Kader Abdolah) tillhörde den underjordiska vänsteroppositionen och flydde från Iran 1988, och bor idag i Nederländerna. Fyra av hans romaner finns översatta till svenska.
Daniel Gustafsson: Odenplan (2019)
Författaren är översättare, det här är hans debutroman. Efter hundra sidor i boken förstår man att hans familj kommer från Ungern, och att han måste ha bytt efternamn, en liten överraskning. Den utspelas under en dag i Stockholm, kring Odenplan, som jag känner ganska väl till. En lång episod på Stadsbiblioteket Asplundhuset, där berättaren träffar en gammal vän han beundrade en gång men sen inte träffat. Han besöker Läkarhuset flera gånger under dagen, både akut och med en tidsbokning. I minnet får vi följa med ner i underjorden, där den nya tunnelbanan sprängs ut och till pappans lilla by i Ungern och dess (enligt pappan) ”zigenarproblem”. Mest gripande är emellertid den frånskilde berättarens förhållande till den sjuårige sonen, som beskrivs med fin inlevelse. En ”killbok” med långa och ganska snåriga utvikningar om språk och filosofi, men den känns äkta och är oerhört välskriven.
Maria Sandel: Vid svältgränsen/Familjen Vinge/Virveln/Droppar i folkhavet/Mannen som reste sig (1908–1927)
Maria Sandel räknas som den första kvinnliga arbetarförfattaren, som skildrat proletariatet ”från köksfönstret”. Länge vistades hon i skuggan av de mer berömda manliga författarna, men har uppmärksammats på senare år med nya upplagor. Hennes böcker skildrar Stockholms industriproletariat, framför allt kvinnorna: I Virveln skildras ett antal flickor som arbetar på en chokladfabrik, en förebild för Elin Wägners Norrtullsligan. I Familjen Vinge koncentreras berättelsen runt den goda modern, ”morsan”, som till och med får sälja sitt hår när maken kommer i ekonomiska bekymmer. Här skildras homosexualitet, aborter, hustru- och barnmisshandel, men också starka och stolta karaktärer som står emot ”syndens lockelser”. ”Bildning” är ett honnörsord, utan bildning är människan ”blott ett djur som lever på känsla och instinkt”. Sandel hade en hörselskada, kallades för ”dövan”, men verkade trots det inom den socialdemokratiska kvinnorörelsen och tilllhörde Ellen Keys bildningskollektiv ”Tolfterna”. Man slås av hennes egenartade humor mitt i all fattigdomen, men också av det ibland lite sentimentala missionerandet, som när den bildade kvinnan ska försöka få rätsida på en supig arbetare i Mannen som reste sig. Här finns en linje dragen från den frikyrkliga rörelsen på 1800-talet och dess rättvisepatos och tro på att t.ex. läsning av goda böcker skulle förädla människan, så som vi finner den hos Valfrid Palmgren.
Sandels böcker kan läsas på nätet. 2016 gav Maria Sandel-sällskapet ut en samlingsvolym av berättelser tillsammans med Karl Östman-sällskapet: Två röda pennor. En litteraturhistoriker som ägnat tid åt Sandels författarskap är Beata Agrell.
Johanne Lykke Möller: Strega (2020)
En ung kvinna kommer till ett litet samhälle i Alperna, Strega, för att arbeta på ett hotell i bergen tillsammans med åtta andra jämnåriga flickor. Tänk Grand Hotel Budapest, eller The Shining (filmerna). Hotellet har inga gäster, men ska ändå hela tiden hållas tip top för alla eventualiteter. Samtidigt finns här något ont, som förtydligas när en av flickorna mystiskt försvinner. Men inget mera händer, och jag tröttnar snart lite på författarens ”blomsterspråk” i meningar som ”Gatan var blank och luktade regn, hetta.” Det hela beskrivs som en dröm eller lite pervers fantasi, tänk Kafkas Slottet, eller gotisk skräck. Eller varför inte The Handmaid’s tale med ständiga förödmjukelser och den vuxna personalens tortyrliknande disciplin. Det är ett doftrikt poetiskt språk, kanske till övermått: ”Jag hade en smak i munnen som av blod och grädde”. Flickorna undersöker det intilliggande nunneklostret eller åker ner till byn för att supa. Man kan ana ett försök att skildra unga kvinnors instängdhet, som i filmerna Virgin suicides eller Marie Antoinette av Sofia Coppola. Djupt under finns en dragning till homosex och masochism. Det är nyansrikt, stämningsmättat och ett vackert språk, som dock litar lite för mycket på sig själv och mot slutet blir kontraproduktivt. Det blir stillastående, utan framåtrörelse.
Författaren, född 1987, är översättare och undervisar i litterär gestaltning.
Synd: noveller från kvinnornas moderna genombrott. Urval och översättning: Birgitta Ney (1993)
Per Nyström (1903-1993) var historiker, socialdemokratisk politiker, och i många år landshövding i Göteborg. I den sista lilla bok han gav ut, Tre kvinnor mot tiden, läser jag om Alma Åkermark, som i några år var redaktör för den feministiska tidskriften Framåt i Göteborg, 1886–1888. Här publicerades novellen Pyrrhussegrar av Stella Kleve (pseudonym för norska författarinnan Mathilda Malling). Novellen väckte ett ramaskri bland de bildade i Göteborg, och även inom kvinnorörelsen. Anledningen var att den hävdade sig rätten att skriva om en kvinna som hade erotiska fantasier! Många prenumeranter avsade sig tidskriften, som något år senare upphörde. Novellen ingår i en antologi jag hittade i min bokhylla där titeln Synd tagits från en novell av finlandssvenska författaren Amanda Kerfstedt, där hon beskriver en ung flicka som lär sig allt om synd (inte minst den kroppsliga synden) för att sedan få bitter kännedom om alla faderns ”synder” utanför äktenskapet! Antologin innehåller tolv noveller från det ”moderna genombrottet” på 1880-talet. Författarna (samtliga kvinnor) är idag okända förutom en: Victoria Benedictsson. Hennes novell ”Ur mörkret” står ut över de andra: en kvinna biktar sig inför vad som verkar vara en freudiansk psykolog. Om man känner till författarinnans tragiska slut står den ut som ännu starkare!
Boktips: Omvärldsutblickar, lite historia, lite biografiskt, serieromaner, antirasism, och lite ”tantsnusk”…
Fleur Jaeggi: Jag är bror till XX (2021)
I ett tidigare boktips skrev jag om den schweiziska författarinnan Fleur Jaeggi (f. 1940). Nu har även en samling korta prosastycken översatts, av Viveca Melander. Även om de inte tar andan ur en, som hennes tidigare böcker, så imponeras man av hennes livsvisdom. Titelnovellen handlar om en lillebror som lever i skuggan av sina stora systrar, tills han en dag tar livet av sig. Jaeggi skriver om sin vänskap med den österrikiska författaren Ingeborg Bachmann, som avled 1973 i vad som tros vara ett självmord. Hon skriver om sin halvsyster, som har mycket gemensamt med den flicka som beskrivs i Tuktans ljuva år. Hon identifierar sig med djur i fångenskap: jättesköldpaddor på zoo, fiskar i ett akvarium som restauranggäster väljer ut för att äta, fåglar i en voljär. Hon vandrar runt i Auschwitz och störs av besökarnas självgoda kommentarer. Hon för dialoger med kvinnoporträtt på museum och skildrar sin mors exil i Brasilien, dit många tysktalande med nazisympatier emigrerade innan krigsslutet. Allt lika fascinerande och på ett vackert, konkret och knapphändigt, avskalat språk.
Kim Thúy: em (2021)
Författarinnan är född i Sydvietnam, upplevde kriget och lämnade landet som båtflykting 1978. Idag bor hon i Montreal och skriver på franska. ”Em” betecknar på vietnamesiska ”den yngre” i en familj eller i ett äktenskap, men Thúy ser det hellre som synonymt med ”aime” (älskar på franska). Hennes böcker är märkliga sammansmältningar av dokumentärt och personligt material, stöpt i en lättläst skönlitterär form. På 157 glesa sidor rör hon sig från Vietnams gummiplantager, den franska kolonialmakten, delningen mellan Nord och Syd, och det förödande ”amerikanska kriget”, som det kallas i Vietnam. Hon kan känna sympati både för tonåriga vietnamesiska pojkar och unga amerikanska soldater, som tvingats ut i kriget för att döda. Det pacifistiska budskapet ljuder genom boken som ett lågt klingande grundackord. Boken är dessutom oerhört vackert inbunden, med bidrag av konstnären Louis Boudreault. Boken illustrerar min tro att en tunn skönlitterär bok kan säga lika mycket om en specifik händelse som många sidor facktext. Eller som författaren skriver: ”Kärleken är som döden, den behöver inte knacka två gånger för att göra sig hörd.”
Elin Cullhed: Eufori. En roman om Sylvia Plath (2021)
Elin Cullheds debutroman är inte hyperoriginell – det finns redan mycket skrivet om det stormiga äktenskapet mellan den engelske poeten Ted Hughes och den amerikanska författarinnan Sylvia Plath. Cullhed försäkrar i förordet att personerna i boken är fiktiva karaktärer, men det är svårt att förbise Hughes och Plath när boken slaviskt följer deras liv från december 1961 och ett år framåt. Cullhed skriver bra, levande, och helt och hållet ”modernt”. Plaths bipolära sjukdom plågade henne från 20-årsåldern. Det är väl skildrat i boken: ögonblick av grandios storslagenhet då allt går henne väl i händerna följs av djupaste depression. Plath fick snabbt två barn med Hughes, barn som hon själv fick ta hand om när maken plötsligt lämnade familjen efter stormiga gräl på hösten 1962. De levde då på landet i Devonshire, ett liv som inte alls passade Sylvia Plath.
Boken slutar med att hon flyttar med barnen till London. Hon kämpar för att få sin kända roman, Glaskupan, utgiven. I februari 1963 begår hon självmord. Plath har blivit en feministisk ikon – hela boken är en illustration av Virginia Woolfs kända essä ”Ett eget rum”. Cullhed skildrar fint Plaths tvekamp med maken: äktenskapet, barnen, kreativitet som förslösas, hennes konstnärskap, manligt och kvinnligt. Men Plath är knappast någon ”hjälte” i boken, man snarare retar sig på hennes å ena sida grandiosa skryt om sin egen storhet – å andra sidan hennes förminskande av sig själv, hur maken tar över henne, ”min verklighet, mitt språk”. Hon får inte verkligheten att gå ihop: är hon fru, mor, älskarinna, författare? I detta blir hon en synnerligen modern kvinna. Och till slut får hon också rätt: idag är hon, åtminstone utanför Storbritannien, betydligt mer känd än sin make Ted Hughes. Boken erhöll Augustpriset 2021.
Felix Bruzzone: Mullvadarna (2021)
Jag minns det enorma uppsving latinamerikansk skönlitteratur fick på 1970-talet, och som bl.a. resulterade i nobelprisen till Gabriel Garcia Marquez och Octavio Paz. I Argentina, med dess dramatiska historia, finner vi surrealisterna Borges, Julio Cortazar, och den märklige Ernesto Sabato, som bara skrev tre romaner, vida berömda. Felix Bruzzone är arvtagare till den argentinska prosan, och romanen Los Topos utkom 2008, här i översättning av Linnea Rutström. Bruzzone utbildade sig till lärare, men driver också ett eget bokförlag i Buenos Aires, Tamarisco.
Den komprimerade romanen Mullvadarna har uppenbart surrealistiska drag. Den behandlar arvet efter de mörka åren 1976–1983, när militärjuntan i Argentina med CIA:s stöd mördade, torterade och våldtog vad man tror är 30.000 vänsteraktivister och -sympatisörer. Berättaren, som förlorade båda föräldrarna under ”det smutsiga kriget”, tror sig veta att hans mor i fängelset innan hon dog födde hans halvbror, resultatet av en våldtäkt. Han får för sig att denne nu är en prostituerad transvestit, Maira, och för att hämnas hennes död försöker han komma så nära han kan torteraren som kallas ”tysken”, som aldrig straffats för sina krigsbrott. Men naturligtvis går det inte som berättaren har tänkt sig.
Det är tragiskt, skickligt framberättat ungefär som den chilenske författaren Roberto Bolaños autofiktiva prosa. Men det övergår snart i makabra drömmar och i ganska perversa relationer mellan bödlar och offer. Arvet efter de smutsiga argentinska åren kan skildras på olika sätt – det här är ett. Man fängslas, det är inte vackert – och man blir illa till mods.
Carina Burman: God natt Madame (2021)
Anna Charlotta Schröderheim, född von Stapelmohr, var en av det sena 1700-talets mest kända damer i Stockholm. Hon var gift med Gustaf III:s statssekreterare Elis Schröderheim, som var en av de aderton i den första Svenska akademien, och de höll en s.k. ”vitter salong” i Stockholm där författare, musiker och konstnärer träffades med män och kvinnor inom den högsta societeten. Carina Burman har skrivit en förvånansvärt tam roman om denna madame, kryddad med en lätt feministisk touche, som dock inte förmår rädda den ganska tungrodda stilen. Formen är den på 1700-talet populära brevromanen, eller snarare en ”dagboksroman”, där läsaren (eller ”läsarinnan” som Burman skriver) ska komma festföremålet inpå livet. Jag tycker dock inte hon lyckas. Carina Burman kan ju sitt 1700-tal utan och innan, men att skriva en spännande historisk roman är inte som att skriva en populärhistorisk biografi om Bellman eller Fredrika Bremer, eller för sin del en avhandling om ”vältalaren Johan Henric Kjellgren”. Historien koncentrerar sig kring det för Anna Charlotta så olyckliga året 1790, när hon förlorar kungens gunst och plötsligt blir ”persona non grata”, samtidigt som hon för första gången (vid 35 års ålder) blir utomäktenskapligt gravid (hon var notoriskt otrogen sin make). Hon är med andra ord ”skandaliserad”, men Burman lyckas inte riktigt formulera hennes olycka på ett medryckande sätt. Det är annars en spännande dam, och miljön är de fina salongernas men jag saknar den smutsiga realism som återfinns i Niklas Natt och Dags uppmärksammade romaner från slutet av 1700-talet, där man nu med spänning väntar på del tre.
Elsie Johansson : Bladet från munnen (2021)
Elise Johansson, 90 år, måste vara den svenska litteraturens ”grand old lady”. Den här som jag ändå tycker ganska lättviktiga boken får väl ses som en pendang till hennes självbiografi Riktiga Elsie som kom 2016? Där, och i de storslagna självbiografiska romanerna om Nancy och Tå-Pelle, är hon i sitt esse, på ”sin mammas gata”. Den här boken är enligt författaren ”Betänkliga berättelser: hälften sanning, hälften dikt”. Det är en lite osammanhängande antologi av tidningskåserier, noveller, och självbiografiska anteckningar. För Elsies trogna läsare förstås ett måste. Och en sak är säker: Elsie Johansson är lite av en berättelsernas estradör, älskar att uppträda, lika rapp i munnen som i pennan. Hon är befriande frispråkig vare sig hon kritiserar överhet, moralism, politiken, kyrkan, eller skriver öppenhjärtligt om att gamla människor kan känna lust för sex och erotik. Det tål att sägas! Men i den här boken blir hon, tycker jag, onödigt omständlig och språket tillkrånglat och knöligt. Det bränner till i några spännande noveller, och hon skriver gärna om den Jantelag som hon upplevde så starkt under sin uppväxt i Uppland. Men i hennes rika författarskap känns den här boken som mindre betydande.
Theodor Kallifatides: Med sina läppars svalka (2014)
Jag är ett stort fan av Theodor Kallifatides, som jag hade glädjen att få intervjua i bis nr 3/2010. Då var det inför hans självbiografiska bok Det gångna är inte en dröm. Fyra år senare kom den här boken som också skildrar grekiska utvandrare, som efter andra världskriget och det påföljande inbördeskriget mellan militären och de kommunistiska partisanerna flydde, först till Australien, och sedan till Sverige. Där blir de industriarbetare och får barn, det var på den tiden när arbetsinvandringen till Sverige var stor. På sitt poetiska språk, fyllt av associationer till den antika kulturen, berättar Kallifatides en historia, spännande, medryckande, medmänsklig, där en kvinna vid namn Elena har huvudrollen. En stor läsupplevelse.
Annika Norlin: Jag ser allt du gör (2020)
Annika Norlin, född 1977 i Östersund, är mer känd som indiepop-artisten Hello Saferide. Hon har studerat psykologi i Umeå, vilket märks i bokens första novell som handlar om en terapeut som söker bekräftelse. Hon skriver om unga människor, kärlek, besvikelse, kamratskap, och miljöerna är hämtade från Norrland. Skickligt fångar hon stämningar och språk, novellen Balthoran fick pris i Umeå stads årligen återkommande novelltävling, och novellsamlingen nominerades till Augustpriset 2020.
Douglas Stuart: Shuggie Bain (2021)
”En debut som känns som ett mästerverk” skrev Washington Post, och man kan bara hålla med. Denna sällsamma skildring av en uppväxt i misär i det Glasgow som drabbades hårt av Maggie Thatchers nedläggningspolitik i början av 1980-talet, när kolgruvor, stålverk och varvsindustri las ner för att de ansågs olönsamma, vilket skapade en enorm arbetslöshet över stora delar av Storbritannien. Här möter vi en fattigdom som liknar det som tidigare kallades u-länder. Samtidigt är boken full av kärlek till huvudpersonens alkoholiserade mamma, när vi får följa Shuggies uppväxt genom åren 1982-1992, och till en rad originella Glasgowbor. Det är också tiden för religionsmotsättningar som inte står Nordirlands efter. ”Regn var Glasgows naturliga tillstånd. Det gjorde att gräset växte sig grönt och friskt, och höll invånarna bleka och snuviga.” Det finns vackra partier som skildrar ett mystiskt Glasgow på natten, med närheten till havet, när det för en gångs skull inte regnar. Han dröjer gärna vid kvinnornas hårda lott, de som ser till att barnen tas om hand, och som umgås med varandra när de någon kväll slipper från sina supande, svärande och våldsamma män. Så småningom får vi också lära känna Shuggies homosexualitet, som han förstås måste dölja till varje pris.
Douglas Stuart arbetar idag som kläddesigner i New York. Han har konstnärens öga för detaljer. Kanske blir hans Glasgow-skildring en gång lika klassisk som Joyces Dublin?
Elaf Ali: Vem har sagt något om kärlek? : att bryta sig fri från hedersförtryck (2021)
Elaf Ali, född 1987, kom som barn till Sverige med sina föräldrar från Irak. I Sverige förändras föräldrarna, från att ha varit radikala och kritiska mot islamismen, till att bli troende muslimer och traditionsbundna. Det går bl.a. ut över äldsta dottern Elaf, som blir den som får tolka och hjälpa föräldrarna i kontakter med myndigheter och samhälle i Sverige. Fadern som var läkare i Irak blir nu arbetslös och mamman som var lärare har svårt att få jobb annat än som städerska. Elaf blir kontrollerad i allt, som flicka blir hon en handelsvara som ska giftas bort, gärna inom familjen. Hon ska vara oskuld när hon gifter sig, och uppgiften blir att föda söner till maken. Men hon uppmuntras samtidigt att utbilda sig.
I boken blandas den biografiska historien om Elaf med fakta från svenska myndigheter om hedersrelaterat våld och hederskultur. Uppgifterna är ibland lite daterade, men inte desto mindre intressanta. Mörkertalet är enormt. Hon har också intervjuat föräldrarna idag – de skäms för hur de uppträdde mot dottern, ångrar sig ibland, men minns lika ofta inte alls vad som sas eller hur hon behandlades. Boken kan också läsas som en ungdomsbok, och jag tänker mig att särskilt för invandrares barn från olika kulturer med inslag av hederstradition borde boken vara obligatorisk i gymnasiet.
Mats Jonsson: Mats kamp (2011)
Mats Jonsson, född i Kramfors dit han återvänt efter år i Stockholm, är en av våra främsta serieromanförfattare, i böcker som Hey Princess, Pojken i skogen, Unga norrlänningar, och Nya Norrland. Han har sagt sig vilja skildra hela sitt liv från uppväxten i Kramfors till livet med hippa vänstermänniskor i Stockholm, och återvändandet till hembygden, i serieform. I serieboken Mats kamp får vi följa författaren och hans flickvän Veronicas liv, graviditeten och födseln och de första åren med dottern Ellen. Inflikat i berättelsen är tillbakablickar, politiska statements, och allehanda humoristiska utvikningar. Serieromanen som form blir allt vanligare, se t.ex. Persepolis av iranskfödda Marjane Satrapi, Återvinningscentralen av Ulrika Linder, Joanna Rubin Drangers autofiktiva böcker om Fröken Märkvärdig och Fröken Livrädd, eller Lena Ackebos humoristiska skildringar av Stockholms Södermalms hipster-distrikt ”Sofo”. Ett nytt litterärt medium som talar till både ord och bild i oftast lyckad kombination!
Helena Henschen: I skuggan av ett brott (2004)
Dokumentärroman om ett av de mest uppmärksammade morden i Sverige förra seklet, de ”von Sydowska morden”. Det var 1932, i skuggan av Kreuger-kraschen, och Helena Henschens mamma Marianne var dotter (vid tiden bara barn) till mördaren Fredrik von Sydow. Helena Henschen (1940–2011) var bl.a. formgivare på Mah-Jong, och skrev i tidskriften Marxistiskt forum tillsammans med maken Gunnar Ohrlander. Henschen försöker i boken reda ut alla lösa trådar i de legendariska morden, som skedde en vecka innan Ivar Kreuger tog sitt liv i Paris, och ta död på myten att makarna von Sydow begick kollektivt självmord på Hotell Gillet i Uppsala. Spännande och välskrivet.
Natalia Ginzburg: Familjelexikon (1963, 1999)
Denna italienska klassiker utkom i nyöversättning, av Johanna Hedenberg, 2021. Ginzburg (1916–1991) föddes på Sicilien men växte upp i arbetarstaden Turin. Fadern Giuseppe Levi var av gammal judisk släkt, forskare i medicin, och ateist. I dessa memoarer stiger familjen, främst föräldrarna, fram som i en film av Fellini eller en roman av Proust, som Ginzburg också översatt. ”Ingenting är uppdiktat” skriver författaren, stilen är ”neorealistisk”, som i den italienska filmen efter andra världskriget. Natalias make avrättades av nazisterna i Rom, och hon kom sedan att arbeta politiskt efter kriget, först som kommunist, sedan som ”oberoende”. En nära vän var författaren Cesare Pavese, som hon arbetade med som förläggare på förlaget Einaudi. Pavese begick självmord 1950.
Central i boken är modern Lidia, självupptagen och ständigt understimulerad men alltid positiv och humoristisk, och hennes dominante make. Det är över huvud taget en underhållande och rolig bok, där författaren knappast syns alls utom som betraktare till en både skyddad och utsatt uppväxt som fylls av humoristiska vänner, politiska flyktingar, och udda personligheter. Språket med alla dess olika märkliga uttryck, spelar en stor roll i romanen. Tragedier avhandlas i kortfattade meningar som i en isländsk saga och boken slutar kring 1950, när delar av familjen återförenats. Den börjar som den slutar: med föräldrarnas hetlevrade diskussioner kring matsalsbordet där faderns många invektiv om allt och alla, ”klåpare, grobianer, veklingar, åsnor” dundrar i salen, medan modern Lidias varma humanism tolkar allt till det bästa och drömmer sig tillbaka till tiden på det katolska internatet där hon gick i skola som ung. En hel del av de politiska diskussionerna går dock förlorade för en svensk läsare, och kunde ha förklarats närmare i en notapparat.
Flera boktips: Några bästsäljare… några klassiker… lite facklitteratur… och hbtqi
Johanna Hedman: Trion (2021); Sally Rooney: Normala människor (2018)
Jag var bara tvungen att köpa Hedmans debut, sedan det meddelats att den redan sålts till åtta länder, flera månader innan den kommit ut i Sverige. Den sas vara påverkad av Rooneys irländska roman, så den fick jag också läsa. Och ja, vad ska man säga? Flicka som kommer från välbärgad miljö, möter en eller flera pojkar med mindre välbeställda föräldrar, i reklamen talas om ”klasskillnader”. Miljön är nutid, handlar om 20-åringar som börjat på universitet, intellektuellt framstående, mycket resor världen runt. Hedmans roman känns som en remake av Gun-Britt Sundströms Maken, och för vilken gång i ordningen? Tänker också på Ettore Scolas fina 70-talsfilm Vi som älskade varann så mycket. Flickorna i båda dessa ovannämnda böcker nedvärderar sig själva, har dåligt självförtroende, är duktiga och flitiga i skolan men känner sig ändå underlägsna pojkarna. Miljön är snudd på överklass, hos Hedman i högsta grad. Thora i Trion har två pojkvänner, alla tre har hängt ihop sedan långt tillbaka. Hon ligger med båda men vet inte vem hon ska välja? Boken är uttalat autofiktion, Hedman har själv, som Thora, läst internationella relationer, jobbat på FN i New York, samt i Berlin och Paris. Men jag blir förvånad över en 30-åring som försöker skriva som en tonåring, språket är kryddat med oneliners och en hel del plattityder och det blir aldrig riktigt spännande.
Sally Rooneys hjältinna Marianne är mer komplicerad sexuellt, med självskadebeteende i botten. Hennes fotbollsspelare Connell, som snabbt blir en framstående forskare, står dock på sig och vägrar slå henne när hon ber honom, vilket hedrar honom. Ett exempel på språket, rakt och utan krusiduller: ”Han gav henne godheten som en gåva och nu tillhör den henne. Samtidigt öppnar sig hans liv för honom åt alla håll på en gång. De har gjort varandra mycket gott. Människor kan verkligen förändra varandra.”
Både Marianne och Thora är exempel på 2000-talets unga intellektuella kvinnor, de söker stipendier, söker självbekräftelse, söker mening med livet. Jag inbillar mig att läsekretsen främst är unga kvinnor av idag. I globalt perspektiv en enormt stor läsekrets, intellektuell och välbeställd. Kanske börjar jag bli för gammal för det här, Hedman är född 1993 och Rooney 1991? Det är ytterligare två böcker om den ”desillusionerade generationen” som lever ett liv som för mig känns ganska tomt. De har språket i sin makt, men vet inte hur de ska använda det? De har världen för sina fötter, men saknar kännedom om sig själva. Kanske är det så att vara ung, jag minns nog inte längre?
Delia Owens: Där kräftorna sjunger (2018)
En amerikansk bästsäljare som utspelas i South Carolinas träskmarker. Kya Clark är ”white trash”, bor i ett smutsigt ruckel, lever på fisk, majsgröt och skogens örter, har övergivits av båda föräldrarna och de äldre syskonen sedan hon var i tioårsåldern. Med hjälp av snälla vänner och en vackert beskriven natur klarar sig detta maskrosbarn ändå hyfsat. Delia Owens är född 1949 och är zoolog som arbetat många år i Afrika, hon blev bannlyst från Botswana, där stora djur jagas legalt, när hon ville förbättra de vilda djurens förhållande i landet. En spännande bok, men där en romantiserad kärlekshistoria tar överhanden och får mig att tappa intresset. Då känns det som en bok man läst förut. Påminner mycket om Tara Westovers bok som jag nämnt tidigare, men saknar dess djup och intensitet. Man läser Owens främst för den fina skildringen av natur och människor i denna avlägsna del av det av enorma klassklyftor präglade USA.
Steve Sem-Sandberg: W. : roman (2019)
Det här är en roman av en helt annan magnitud. En bred och episk berättelse i en tradition från Eyvind Johnson, PO Enquist, Selma Lagerlöf och Kerstin Ekman. Den bygger på en pjäs av Georg Büchner utgiven efter dennes död 1837, om den stackars hunsade tysk-polske soldaten Woyzeck, som överlever den ena ruskigheten efter den andra. I Sem-Sandbergs roman beskrivs särskilt hans deltagande i Napoleonkriget 1812, försöket att med franska armén inta Moskva och den efterföljande förödmjukande reträtten under den iskalla vintern som följde. Hur kriget påverkar W. är väsentligt för berättelsen, det gör honom till den ”o-människa” han utvecklas till i förhållandet till den prostituerade Johanna. Det är en episk roman, inte helt lätt att tillägna sig, med ett avancerat språk. Men en fördjupning i romanens problematik ger rik belöning. Ett rikt språk, fullt av symbolik och nyanser. Ett ”läs-äventyr” kort sagt!
William Heinesen: De förlorade musikanterna (1950)
Ur bokhyllan plockar jag fram ett kärt exemplar, en bok av Färöarnas store författare Heinesen. På pärmen läser jag alla titlar som utkom i Forumbibliotekets klassikerserie (1944–1999), med titlar från Augustinus och Aristofanes, till John Steinbeck, Franz Kafka och Knut Hamsun. Till Heinesens nordiska bakgrund hör klassiker som Sandemose, Cora Sandel, Sigrid Undset, Henrik Ibsen och islänningen Laxness. Heinesen är liksom dessa en berättare, på den tiden den skrivna litteraturen låg nära den muntliga. I den här boken, bland hans mest kända, blir det till skrönor och sägner som ofta har havet som gemensam nämnare. Alltifrån eolsharpans byggmästare Kornelius (ett stränginstrument som fick klang från vinden, som de sjungande vinteriskalla telefontrådar PO Enquist skriver om i Kapten Nemos bibliotek), och till skeppet Albatrossen, som på slutet tar Kornelius sonson Orfeus ut på havet, med bara fiolen som sällskap. ”Skälmromanen” kallas också pikaresk-roman, efter det spanska ordet picaro (rövare, skojare, luffare). Centralt i romanen är det gamla hus i Torshavn som kallas Bastiljen, och som befolkas av utstötta, musiker, amatörfilosofer, och kufar. De ”onda” i romanen är bigotta småborgare och religiösa, glädjedödande frimicklare, som Leif Zern skriver i förordet: ”Religionen är överhetens kapprock, den ideologiska slöjan över borgarklassens krassa maktanspråk på ön.”
”De förlorade musikanterna” är en av de märkligaste böckerna i nordisk 1900-talslitteratur.
Alberto Manguel: En historia om läsning (1996, 2005)
Denna klassiker låg länge i bokhyllan på ”jäsning”, för den kräver utan tvekan sin läsares fulla uppmärksamhet. Den argentinske mångsysslaren och boksamlaren Manguel är ett mänskligt lexikon som samlat på läsandets alla möjliga uttryck under språkets historia ända från texter skrivna på sköldpaddsskal, 1300 år FK. Han började sin karriär som ung med att läsa högt för den blinde bibliotekarien och författaren Borges i Buenos Aires. Efter en karriär som lärare och skribent i Kanada och Frankrike är han idag, precis som Borges en gång, chef för Argentinas Nationalbibliotek. Boken om läsandets historia är så fylld av lärda funderingar och intelligenta snedsprång att det inte går att återge på några rader. Han behandlar allt från att lära sig läsa, att läsa högt, att läsa tyst, att läsa bilder, bokens unika form, att läsa privat och i grupp, bokstölder, översättare, förbjuden läsning, läsning i fångenskap, och så vidare. Allt med lärda utvikningar, spännande och inte alls svårt att ta till sig. Rekommenderas därför inte minst till varje historiskt intresserad bibliotekarie.
Eva Öhrström: Elfrida Andrée, ett levnadsöde (1999)
Och nu till ett stycke kvinnohistoria. Läkaren i Visby, den musikintresserade Andreas Andrée hade två musikaliska döttrar: Fredrika, som blev en känd operasångerska, och Elfrida, kallad ”Frida”. Elfrida utbildade sig först, som den första kvinnan i Sverige, till telegrafist. Men hennes håg stod till musiken. Hon låg rätt i tiden, för under det liberala 1860-talet ändrades lagen så att kvinnor kunde söka tjänst både som organist, klockare, postexpeditör och skollärare. Antalet folkbibliotek växte också ansenligt under 1860-talet, både i städer och på landet, ofta i händerna på kvinnor. På 1880-talet blev dessutom telefonister ett självklart yrkesval för ogifta kvinnor. Elfrida Andrée blev snabbt en skicklig pianist, sångare, organist och – harpist. Hon ville också etablera sig som kompositör, men stötte på (övermäktigt får man nog säga) manligt motstånd. När tjänsten som organist i domkyrkan i Göteborg blev ledig fick hon däremot, till mångas överraskning, tjänsten.
Andrée fick framgångar, men hennes kompositioner hamnade alltid i skymundan av manliga konkurrenter. I Göteborg tillhörde hon den kulturella kretsen kring tidningsmannen och liberale riksdagsmannen S.A. Hedlund och hans protegé Viktor Rydberg. Hon engagerade sig för kvinnans rösträtt och förbättrade förhållanden och för det sociala i Göteborg. Intressant är hennes samarbete med Selma Lagerlöf, i arbetet med operan ”Fritiofs saga”, som inte löpte utan gnissel och tyvärr blev resultatlöst. Idag uppmärksammas kvinnliga kompositörer som Valborg Aulin, Agathe Bakker Gröndahl, Helena Munktell, Amanda Röntgen och Laura Netzel (samtliga från Andrées tid) på ett helt annat sätt än för bara tjugo år sedan. Boken är en studie i Elfrida Andrées musik, men ger också mycket information om tidens politiska och sociala frågor, och inte minst musiklivet i Göteborg i slutet av 1800-talet.
Mari Larsson: ”Jag vill inte ha levt förgäves” : Anne Frank 1929–1945 (2020)
När det gäller litterära idoler och förebilder så står nog den holländska 15-åringen Anne Frank mitt hjärta närmast. Har man besökt det hus hon och hennes familj levde i, i Amsterdam, och där de höll sig gömda på en vind i över två år innan de greps av nazisterna, så kan man inte undgå att bli känslomässigt starkt berörd. Fadern Otto undkom som genom ett under att gasas ihjäl i koncentrationslägret Auschwitz-Birkenau. Men hustrun Edith och döttrarna Anne och Margot försvann och dog i kvinnolägret i Bergen-Belsen. Otto skulle sedan ägna hela sitt liv åt Annes minne och publiceringen av hennes dagböcker, ett av de mest kända dokumenten från andra världskrigets fasor. Och ingenstans var de så vedervärdiga som i de nazistiska koncentrationslägren.
Sjuksköterskan Mari Larsson läste om Anne Frank när hon var tolv år. Idag, vid 40 års ålder, har hon en stor samling böcker och annat material om Frank, och får betraktas som expert inom sitt område. Hennes skildring av Franks liv är oerhört detaljerad, ända in till de sista timmarna innan hon dog av undernäring och fläcktyfus i Bergen-Belsen. Det är en otäck och berörande läsning. Larsson har också läst intervjuer med människor som hjälpte familjen Frank och som levde med henne i koncentrationslägret ända till slutet. Anne Frank var en glad och frågvis flicka, nyfiken på allt och oerhört pratglad, duktig på att skriva och med stor portion humor. Hennes dagböcker, och även några noveller som togs tillvara av hennes vänner sedan hon arresterats, kommer att läsas, förfära och inspirera också i framtiden. Detta är den första utförliga biografin om henne på svenska, och den är illustrerad.
Mian Lodalen: Lisa och Lilly : en sann kärlekshistoria (2020)
En annan bok som bygger på ett sant levnadsöde handlar om de båda sextonåringarna Lisa och Lilly som möts på en syndikalistisk danstillställning i Stockholm 1910 och blir förälskade. Ett år senare begår de självmord tillsammans, något som blev en stor nyhet i tidningspressen. Vid deras begravning slöt enligt uppgift 10.000 nyfikna och intresserade upp och det hela refererades i tidningarna. Boken är inget litterärt mästerverk, snarare en lättläst bladvändare i romanform där den sociala misären i Stockholm och klassklyftorna mellan rika och fattiga också blir belysta. Boken kan med behållning läsas som en ungdomsbok. Mian Lodalen är redan i färd med en ny bok på samma tema: Lesbiska ligan.
Flera boktips (2021-11-26): Förortspoesi, klassiker, talande djur, dystopier, ålagillen.
Eija Hetekivi Olsson: De unga vi dödar (2021)
Eija Hetekivi Olsson debuterade 2012 med romanen Ingenbarnsland, byggd på hennes egen uppväxt med finska föräldrar i Göteborgsförorterna Gårdsten och Bergsjön. Fortsättningen Miira kom 2016. I den tredje boken har Miira blivit vuxen, pluggar till gymnasielärare i historia och samhällskunskap, och ägnar mycket tid åt dottern Nova. Hon extrajobbar som städerska och i matbutiken, med andra invandrarsvenskar. Det är en rappt skriven förortsskildring med ett egenartat språk, kryddat med egna ordkonstruktioner som ”promenadpasserade”, ”snackskrattat” och ”stencilsmiska”. Ibland kan detta bli tröttande, och det är samtidigt en tung läsning om mobbning, självmordsförsök och rasism. Men den fina gemenskapen mellan Miira och Nova väger upp, det är en bok som också skulle kunna användas i gymnasiet. Den diskuterar meningen med lärarhögskolans floskiga läroplaner, och samhällsutvecklingen i Sverige ur ett segregerat förortsperspektiv. Anbefalles varmt.
Franz Kafka: En svältkonstnär (2021) Översättning och introduktion: Hans Blomqvist, Erik Ågren
Tidigare trodde man att nästan hela Franz Kafkas författarskap publicerades efter hans död i tbc 1924. Men senare forskning har visat att Kafka tidigt hade litterära ambitioner, och att han publicerade både berättelser och noveller i bokform och i tidningar i Prag och Wien. Två romaner (Slottet och Amerika) lämnades ofullbordade; Kafka ägnade nätterna åt att skriva, medan han på dagarna arbetade som jurist på Arbetarnas försäkringskassa i Prag. En liten judisk tysktalande man i den tjeckiska huvudstaden med ”världens sämsta självförtroende”. (Till en redaktör ska han ha skrivit angående sin text: ”Låt det som är dåligt förbli så, annars blir det bara ännu sämre”.) Idag är han en av 1900-talets mest uppmärksammade och analyserade författare.
Här ingår hela hans författarskap som publicerades innan han dog, bl.a. tre små novellsamlingar, och flera av berättelserna publiceras för första gången på svenska. Här återfinns bl.a. de berömda novellerna Förvandlingen, En läkare på landet, den surrealistiska I straffkolonin, berättelsen om musen Josefine, apan som håller Föredrag hållet för en akademi, samt en rad mycket korta berättelser om allt mellan himmel och jord. De spänner från en sorts reflekterande flanörpoesi i stil med Hjalmar Söderberg i Sverige, och till de surrealistiska senare berättelserna av drömkaraktär. Ingår i förlaget Bakhålls serie med Kafkas samlade verk.
Hiro Arikawa: En katts resedagbok (2015)
Längre berättelser (ej bilderböcker) om talande djur var populära i min barndom, alltifrån Pelle Svanslös, Tuff och tuss på vift, Det susar i säven, vildmarksberättelser om björnar, rävar och vargar i Jack Londons anda, som Skriet från vildmarken eller Djungelboken; och fram till new age-böcker som Jonathan Livingstone Seagull och kaninerna i Watership Down, eller en vuxenbok som Orwells Djurfarmen.
Hiro Arikawa är japansk författare, född 1972. Här berättar hon ur katten Nanas (som är en hankatt trots namnet) perspektiv om en resa han gör med sin ägare Satoru för att träffa några av dennes gamla vänner från förr. Den ömsinta och humoristiska berättelsen ger mig klara vibrationer av den mer berömde Haruki Murakami. Kan nog läsas redan i högstadiet, ganska stor text med spatiös typografi. Slutet är en total överraskning och boken kan absolut rekommenderas.
Frida Åslund: Folke och Frida; Fridas nya värld (2008, pocket 2012)
En bok som jag som vuxit upp i Umeå naturligtvis måste läsa. En kapitelbok för barn, men frågan är om den lite ålderdomliga stilen tilltalar dagens barn? Jag hade i alla fall nöje av att läsa den som vuxen. Frida Åslund (1879-1937) växte upp i Umeå, och vid sidan av sitt arbete som lärarinna i Horndal i Dalarna så hann hon skriva 17 böcker för barn och ungdomar, och 200 noveller, oftast publicerade i tidningar. Det är vad förordsförfattaren Lena Kjersén Edman kallar ”busungeböcker”, något som Astrid Lindgren skulle utveckla till mästerskap i sina böcker om t.ex. Emil, men som hade många föregångare i Sverige och andra länder. Redan i början av 1900-talet började man i Tyskland och England skriva direkt för barn i bokform, och snart också i Sverige. Frida och hennes ”parhäst” Folke är grannar i centrala Umeå, och umgås så gott som dagligen. De rymmer med båten till Stockholm, leker att de är Hans och Greta tills de möter en ”riktig” häxa, och besöker en ökänd tjuvs tillhåll utanför staden. Frida är uppslagsrik och frågvis, har ett gott hjärta, men kanske inte alltid det rätta omdömet. Men vem har det när man bara är sex-sju år? I tre böcker om Frida som publicerades 1925-1932, får vi följa huvudpersonen till hon är 15. Den mest dramatiska skildringen i den första boken är branden 1888, när hela den lilla trästaden brann ner. Det som återstod efter branden är ett slags krigsdrabbat Syrien fast på våra breddgrader – en stadsbild där bara järnspisar och murade skorstenar finns kvar. Däremot, till skillnad från i våra dagars Syrien, omkom inte en enda människa; branden hände två blåsiga dagar efter midsommarafton, så det var förhållandevis varmt i Umeå, även nattetid, och i princip midnattssol dygnet runt. Den senare boken utspelas på en gård utanför Umeå och handlar bl.a. om Fridas år i skolan och första kärlek. För våra kunskaper om Norrland på 1800-talet är det här viktiga böcker att ta till sig, med stort underhållningsvärde. Boken är redigerad och trevligt illustrerad av Jenny Berggren, som också moderniserat språket, och det hela kompletteras av både fotografier och historiska uppgifter om Umeå på 1800-talet.
Marco Missiroli. Privata oanständigheter (2015); Michel Houellebecq: Serotonin (2019)
Efter så många kvinnliga författare kände jag för att ge mitt eget kön en chans. Italienaren Missirolis bok har hyllats utomlands och fått priser, men jag fann den ganska ytlig. Den unge Libero Marsell föds i Milano, växer upp i Paris, dit modern begett sig med sin älskare, och återvänder sedermera till Milano, som han kärleksfullt beskriver. Den 15-årige Libero upptäcker kärlek och åtrån, både till modern och till den vackra bibliotekarien Marie. Han inleder ett förhållande med den svarta fransyskan Lunette. Det är snarast en frispråkig ungdomsbok i Salingers efterföljd, kryddat med beskrivningar av sex, god mat, och med en oändlig name-dropping av lästa böcker och sedda filmer. Men den saknar fördjupningar och blir en sorts litterär självbiografi som skyndar fram som ett ånglok utan att sakta in vid någon särskild station på vägen.
Efter att ha läst mycket om den ”oanständige” Houllebecq så gav jag mig på hans senaste roman. Han har beskrivits som sexist, rasist, främlingsfientlig, en författare som älskar fula ord och som hederligt folk bör undvika. Jag fann honom i Serotonin ganska beskedlig. Den handlar om den 46-årige Florent som verkar, liksom författaren, ganska trött och blasé på livet. Han lämnar ett välbetalt jobb inom EU för att fly till franska landsbygden, där han en gång var lycklig tillsammans med sin ex-fru. Han börjar ”stalka” henne, i det uttryckliga syftet att mörda henne. Han lever på alkohol och anti-depressiv medicin. Här uttrycker H. en bitande civilisationskritik mot det franska moderna EU-samhället, på ett förvånansvärt vackert språk, ända till det tragiska slutet. Läs själva, jag blev faktiskt positivt överraskad.
Stina Jackson: Silvervägen (2018) Ödesmark (2020)
Stina Jackson (f.1983) är uppvuxen i Skellefteå men idag bosatt och gift i USA. Hon är den nya stjärnan på deckar-himlen, Silvervägen valdes 2018 till Årets bästa kriminalroman. Hennes författarskap, tillsammans med Karin Smirnoffs, har gett upphov till termen Norrland Noir. Och det är ingen rolig bild hon ger av Norrlands inland. Öde gårdar, mörker, få poliser, allehanda perversiteter, olyckliga bortglömda människor. Allt fångat på pricken. Det här är böcker man inte lägger ifrån sig när man väl börjat läsa. Med andan i halsen tänker man samtidigt i sin oskuld: att verkligheten ju ändå alltid överträffar dikten? För så bra skriver hon, att det är svårt att uttyda vad som är vad?
Patrik Svensson: Ålevangeliet (2019)
Patrik Svensson, journalist från Skåne, vet allt om ålar. Och det vill inte säga lite, för ålen är en urgammal fisk, legendomsusad, mystisk, en varelse som diskuterats av vetenskapen sedan hundratals år och som påstås kunna bli etthundra år. Förr mycket vanlig i svenska vatten, idag närmast utrotad. Ålevangeliet är en sorts hybrid, både en skönlitterär och en fackbok, vid sidan om berättelsen om Patriks far, asfaltläggaren som på sin fritid fiskade ål i den närliggande sjön i Skåne tillsammans med sonen Patrik. Det är en ömsint berättelse, som skickligt kombinerar fakta och fiktion med författarens kunniga filosoferande kring ålens dunkla härkomst, dess märkliga fortplantning i Sargassohavet som aldrig filmats, dess utveckling och framtid. En bok väl värd Augustpriset 2019.
Jesper Högström: ”Jag vill skriva sant”: Tora Dahl och poeterna på Parkvägen (2021)
Författarinnan Tora Dahls dagböcker 1939-1944 tyckte hon själv var så känsliga att de inte släpptes fria förrän 1994. Jesper Högström bygger sin högintressanta bok på dagböckerna, som beskriver den ”litterära salong” som hölls hos Tora och maken Knut Jaensson, och där författare som Gunnar Ekelöf, Artur Lundkvist, Erik Lindegren, Jan Fridegård och Eyvind Johnson var flitiga besökare. Ekelöf, som redan hade börjat bli starkt alkoholiserad, bodde perioder ”inneboende” i villan på Parkvägen på Lidingö. Tora Dahl var tjugo år äldre än Ekelöf och Lindegren, vilket inte hindrade att hon hade förhållanden med båda två (något som avslöjades först i dagböckerna). Boken är ett viktigt bidrag till kunskapen om den litterära ”parnassen” på 1930-talet, inte minst om de många arbetarförfattare som nu debuterar. Tora Dahl ser sig själv lite som en lärarinna (vilket hon arbetade som innan hon gifte sig med Knut) och salongens ”moralist”, och hennes syn på de yngre författarna, där ”fri kärlek” var på modet, är stundtals bitsk. Tora Dahl slog igenom sent som författare, först med den självbiografiska sviten om sitt alias Gunborg, som börjar med Fosterbarn 1954. Efter Knut Jaenssons död skulle hon skriva ett antal mer eller mindre självbiografiska böcker. Hon dog 1982, 95 år gammal.
Asta Olivia Nordenhof: Pengar på fickan (2021)
Den danska författaren, född 1988, är både poet och prosaist, vilket märks i boken. Den är nr ett i en serie som ska ha som gemensamt tema katastrofen med fartyget Scandinavian Star, som var på väg med passagerare mellan Oslo och Fredrikshamn 1990, när en (anlagd) brand uppstod på båten utanför Lysekil. 159 personer omkom och en utredning fastslog senare att ett försäkringsbedrägeri av ägarna låg bakom katastrofen. I boken kommer författaren för att hyra rum på en gård på Fyn, där paret Kurt och Maggie bor. I korta tillbakablickar får vi bekanta oss med det omaka paret: Kurt som är barnhemsbarn, driver ett åkeri, och bär på aggressioner som en tryckkokare som hotar att explodera. Maggie som bär på ett eget öde, tidigt blev våldtagen och periodvis varit prostituerad. Mot slutet av boken förstår vi att de kommer att ha något att göra med Scandinavian Stars förlisning. Nordenhof har ett suveränt grepp om språket, lakoniskt, eftertänksamt, poetiskt. Hon har fått flera priser i Danmark, och 2020 Per Olov Enquists pris. Översättning av Johanne Lykke Holm.
Sidonie-Gabrielle Colette: Claudine i skolan (1961)
Genom filmen om Colette, med Keira Knightly i huvudrollen, fick jag upp ögonen för denna tidiga feminist. Hennes första bok, som hon skrev som 25-åring, kom på franska 1900 och väckte skandal för sin frispråkighet. Som författare stod då hennes make journalisten ”Willy” (Henri Gauthier-Villard). Boken är skriven med ett härligt språk fyllt av fyndiga ironier och behandlar Claudines (Colettes) år i den katolska skolan i Montigny. Redan här ser man en författare i vardande.
Colette fortsatte göra skandal, uppträdde på vaudeville-scenen så gott som naken med en sorts pantomim-dans, hade flera lesbiska förhållanden, och fortsatte skriva böcker som sålde som smör. För den franska ”kvinnosaken”, för rätten att tala om kvinnors rätt till lust och erotik, gjorde Colette en enorm insats, och när hon dog 1954 förärades hon en statsbegravning. Hennes tidiga ”skandaler” var då bortglömda. Men något nobelpris förärades hon förstås inte, därtill var hon alltför populär.
Boken, en tidig ”flickbok” med ganska avancerat språk, återfann jag djupt nere i magasinet på Stockholms stadsbibliotek.
Johan Rundberg: Nattkorpen, Tjuvdrottningen, Dödsängeln (2021)
Rundberg (f. 1973) har skrivit ett tjugotal barn- och ungdomsböcker. Trilogin om barnhemsbarnet Mika och polismannen Valdemar Hoff är nog hans stora genombrott, Nattkorpen fick 2021 August- priset, och pris som årets barndeckare. En viss påverkan från Niklas Natt och Dags trilogi 1793-1795 kan man ana, fast händelserna utspelas här i slutet av 1800-talet. Mika och Hoff löser knepiga deckargåtor i ett vintrigt Stockholm präglat av fattigdom och misär. Mika tillhör de äldre barnen på Allmänna Barnhuset, där de mest lyckligt lottade av stadens många gatubarn fick ett härbärge. Rundberg fångar en stämning med sitt koncentrerade språk och med sinne för det historiska, som säkert kan få unga läsare att fördjupa sig i historieämnet i skolan. Bra gjort! Bokens omslag är fantasieggande.
Boktipsare: Mats Myrstener
Boktips 8: klassiker, lärda kvinnor, hundar, lite om invandrare och östeuropeiska judar, samt en och annan konstnär.
Toni Morrison: Älskade (1988)
Toni Morrison (1931-2019) var en svart amerikansk författare, litteraturprofessor och förlagsredaktör, som fick nobelpriset 1993. Vi bestämde oss i bokcirkeln att läsa hennes mest kända roman Älskade (Beloved), på engelska 1987, i fin översättning av Kerstin Hallén. Det är en komplex roman som hoppar mellan åren 1855 när huvudpersonen Sethe rymmer från en slavplantage i Kentucky med sina barn, och 1873, när Sethe flyttat in i ett hus i Cincinatti som är förhäxat av ett spökande barn. Det här är ett mästarprov där slaveriets hela grymhet lyfts fram, men skrivet på ett oerhört levande språk, där man kan höra de fortfarande plågade rösterna från slaveriets Sydstater, ungefär som i André Brinks En kedja av röster. Men här finns också avancerad inre monolog, inspirerad av Joyce och Faulkner, inslag av magisk realism av sydamerikanskt slag, och avsnitt med lyrik eller nästan bara dialog, som i en teaterpjäs. Inte helt lätt att ”dekonstruera”, men ett stort läsäventyr när man mödosamt gjort det. Som en läsare skriver: ”Slöjorna lyfts en efter en och till sist når läsaren ett slags insikt i sammanhangen.”
Anders Bergman: Laura Cereta och den lärda kvinnans uppkomst (2021)
Att veta, att vara ”lärd”, är att veta att man egentligen ingenting vet. Eller i alla fall inte särskilt mycket. Men när uppstod vårt moderna ”vetande”? Idéhistorikern Anders Bergman menar som många andra att det var under renässansen i Italien. Bankväsendet uppstår, världen upptäcks och konstateras inte vara platt utan rund. Konst, litteratur och vetenskap blomstrar. Inom idéhistorien uppstår den s.k. humanismen. Den sätter människan i centrum, inte Gud. Den mest berömde representanten var den prästvigde Erasmus av Rotterdam, en annan författaren Petrarca, en annan italienaren Pico dela Mirandola som skrev den betydelsefulla skriften ”Om människans värdighet”. Men Anders Bergman vill peka på att det också fanns ”lärda kvinnor”. En av dessa var den 18-åriga Laura Cereta i Brescia, som 1489 tog sig för att publicera en liten volym med korrespondens med andra lära humanister. Det gjorde henne berömd, men hon fick också många fiender, av båda könen. Hon hade också några kvinnliga efterföljare. Och Bergman konstaterar att ”redan mot slutet av 1400-talet var den lärda kvinnan som typ etablerad i Italien”.
Men under de kommande tio åren vet ingen vad Laura Cereta företar sig. Tog hon över faderns firma efter hans död? Gifte hon sig, eller gick i kloster? Fick hon en tjänst som lärare i filosofi? Det enda vi vet är att hon dog, bara 28 år gammal, 1499. I Bergmans biografi lyfts hon fram, efter att ha varit bortglömd i mer än 500 år!
Pilar Quintana: Tiken (2021)
Den colombianska författaren debuterade som 31-åring 2003. Tiken är hennes mest kända lilla roman, från 2017, som på bara 100 sidor berättar om Damaris, en medelålders kvinna som bor på ett berg vid havet nära den av knarkkarteller infekterade staden Cali (översättning Annakarin Thorburn). Damaris är barnlös, maken är fiskare, och hon städar ett stort sommarhus som ägarna aldrig besöker. Hennes liv förändras dramatiskt när hon tar hand om en hundvalp, en tik som vägrar att domesti-ceras. Hunden blir en ersättning för de barn hon aldrig fått, men den har ett eget liv som individ, Damaris aldrig kan förstå. Boken slutar tragiskt, men är en fin liten historia med mycket känsla som får mig att tänka på pregnanta kortromaner som Den gamle och havet, eller Pärlan. Högst läsvärd.
Altun Basaran, Annika Thor: Altuns tre liv: från Anatolien till Alby (2004)
Den här boken har några år på nacken, men jag flaggar för den ändå. Altun Basaran känner jag från Kurdiska biblioteket i Stockholm. Det här är hennes historia, från uppväxten i en traditionell familj i turkiska Anatolien. Hennes pappa var en mäktig man med fem fruar och tolv barn. Först med den femte frun, när han var över 50, fick han en efterlängtad son. Han slog sina fruar när de inte höll sams, men inte sina barn. Han var en stor fårägare i byn i Anatolien. I skolan fick barnen inte tala kurdiska. Altun blev bortgift med en bekant till familjen, som hon aldrig träffat, när hon var 15. Så fort hon opponerade sig blev hon misshandlad av sin make. Han kom som politisk flykting till Sverige 1986 och Altun följde efter med sina tre barn. I Alby, en förort till Stockholm i Botkyrka kommun, bodde då fortfarande många etniska svenskar. 1991 omkommer hennes man i en bilolycka tillsam-mans med ett av barnen. Nu förenas hon med sin mamma som kommer till Sverige utan att kunna ett ord svenska. En av hennes söner döms för misshandel och hamnar i fängelse.
Men Altun är en stark kvinna och tar sig genom motgångarna. Hon utbildar sig till barnskötare och lär sig snabbt svenska. Tillsammans med författaren Annika Thor reser hon tillbaka till sin hemby i Anatolien och återupplever hela sitt liv från barndomen. Det här är en viktig bok för att också vi etniska svenskar ska förstå hur det är att komma hit från ett främmande land och skapa sig ett liv, helt på egen hand. Och det är inte minst en bok om starka kvinnor.
Abdulrazak Gurnah: Paradiset (2021)
Paradiset i nobelpristagaren Gurnahs roman är en liten muromgärdad trädgård i den lilla afrikanska hamnstad där huvudpersonen Yusuf hamnar. Tiden är strax före första världskriget, men skulle kunna vara när som helst, den är snarast ”tidlös”. Yusuf ägs av en arabisk affärsman, författaren kommer från Zanzibar som före 1918 var del av det tyska östafrika till vilket även Tanzania hörde. Yusufs far står i skuld till handelsmannen ”farbror Aziz”, och denne har därför tagit sonen i ”pant”, och Yusuf får arbeta av skulden på obestämbar tid. Araberna på Östafrikas kust hade då ägnat sig åt slaveri i flera hundra år.
Det är en händelserik historia på ett levande och rikt språk, en sedelärande berättelse som tagen ur Tusen och en natt. Centralt i berättelsen är begreppet ”frihet”. Som Yusuf berättar för sin väninna Amina, som befinner sig i samma situation som han: ”Om det här är helvetet, så måste du ge dig av. Och låt mig följa med. De har fostrat oss till att bli försagda och lydiga fast de utnyttjar oss. Ge dig av och låt mig följa med.” De ska bege sig bort från ”paradiset”, den muromgärdade trädgården, till någon plats där de själva ska ”bygga en egen trädgård, större och mer fulländad än så”. Om att växa upp, och någonstans skapa sig sin egen ”frihet”, handlar den här innehållsrika romanen.
Bruno Schulz: Sanatoriet Timglaset; Kanelbutikerna (1973, 1987)
Den lilla staden Drohobycz ligger (när böckerna utspelas) i östra Polen, på gränsen till Ukraina. Före 1914 låg den i utkanten av det väldiga Österrike-Ungern, i polska Galizien. 1918-1939 låg den i Polen, därefter i Sovjetunionen, och numera i Ukraina. Författaren och konstnären Bruno Schulz tillhörde den judiska minoriteten i staden och var en av miljoner judar i Östeuropa som dödades av nazisterna under andra världskriget. De två böcker av honom som översatts till svenska är novellartade självbio-grafiska berättelser, genialt illustrerade av författaren själv. Språket är surrealistiskt och kretsar i täta drömbilder kring faderns klädbutik i Drohobycz, fylld av märkliga människor och föremål, den polska skolan i staden, sommarens varma nätter, och lungsanatoriet ”Timglaset” där fadern låg sina sista år i livet. Det är både mycket romantiskt och fyllt av starka känslor, och av den typ av judisk surrealism som kan ses i Chagalls drömmålningar med flygande människor och djur, eller som i musikalen ”Spelman på taket”. Schulz har kallats en ”Kafka från provinsen i den judiska diasporan”, som idag är närmast utrotad i Östeuropa. Mycket fascinerande och originellt, på ett medryckande, men inte alltid lättbegripligt språk.
Agnar Mykle: Sången om den röda rubinen (2016)
Den här romanen väckte stor uppståndelse i Norge när den utkom 1956. De utförliga erotiska scenerna gjorde att boken drogs inför rätta, friades, och att förlaget ändå under en lång period tvingades ta bort boken från marknaden. En liknande uppståndelse drabbade Finland 1964, när Hannu Salamas roman Midsommardansen utkom. I Sverige kan vi under 1900-talet bara jämföra dem med Agnes von Krusenstiernas böcker om Fröknarna von Pahlen.
Därför var det med intresse jag närmade mig den omtalade boken. Skulle den hålla vad den lovade? Delvis – ja. ”Denna bok ska läsas två gånger. Den har ett budskap – också.” som det står i bokens inledning. Poeten Eva Ström menar i förordet att den röda rubinen, ”är en bild, en graal, där kärleken intar främsta platsen för huvudpersonens sammantagna längtan”. Han heter Ask Burlefot och flyttar efter gymnasiet 1939 till Bergen för att studera på Handelshögskolan. Bakom sig har han redan två förhållanden med äldre kvinnor, som båda lett till graviditet. Han är en idealist och erotoman, han söker en gemenskap hos stadens socialister, samtidigt som han belägrar kvinna efter kvinna i ett ständigt sökande efter självbekräftelse. Till slut träffar han partikamraten Embla, som åtminstone i början verkar motsvara hans högt ställda ideal.
Mykles bok andas föregångare som Hamsun, Lawrence, Joyce, eller Henry Miller. Den är kritisk till religionen i Norge – för Ask är kärleken den enda religionen. På ett sätt är han före sin tid, hans erotiska skildringar är känsliga och välskrivna, även för dagens läsare. Boken är fylld av humor, min största invändning är att den är för lång, alltför omständlig, och borde ha kortats och koncentrerats. Men fortfarande väcker den intresse som en av de stora kärleksskildringarna i nordisk litteratur.
Yvonne De Geer: Aldrig en av oss (2017), Är det nåt särskilt med dig? (2022)
87-åriga Yvonne De Geer debuterade 2017, och hennes historia är minst sagt spännande. Hon hette egentligen Ejvor Jonsson och var barnhemsbarn från Lidingö, född av en ogift barnflicka på ön. Hon adopterades av baronen Jakob De Geer och hans hustru Ingrid, och fick namnet Yvonne, till minne av en död släkting inom ätten. Men hon fick redan från början noga inpräntat i sig att hon ”aldrig var en av oss”! I en intervju i Femina Nr 5/2022 påminns jag om boken som jag läste för några år sedan med stort nöje. Den kavata Ejvor/Yvonne klarar sig nämligen galant som en modern Little Orphan Annie i den slottsliknande överklassmiljön med alla dess dråpliga och skrattretande vanor och ritual och originella personligheter. Stor hjälp vid skrivandet hade hon av sin pappa antinazistens många dagböcker. Jag läser att nu (2022) slutför De Geer som 92-åring en ny bok, som behandlar hennes tid som journalist på Expressen på 1950- och 1960-talet, den tumultartade tid som skulle leda fram till att de kvinnliga journalisterna på Aftonbladet skriver sitt feministiska ”manifest”, som utkom 1978, som Åsa Moberg skriver om i biografin Livet. Yvonne De Geer skriver i den senare bokenom tiden som Expressens första kvinnliga journalist, hennes besvärliga relationer till familjen och till olika män innan hon träffar en amerikansk skribent på Dagens Industri och flyttar till Spanien. Nu (2022) har hennes andra bok utkommit, också den ett stycke kvinnohistoria av stort värde. Av en skribent som fyllt 92! Här inser man utan tvekan att ålder egentligen bara är något relativt.
Ami Bergöö: Carl Larsson, Wilhelmina och barnen (2022)
Jag sticker emellan med en fackbok av stort intresse. Konstnären Carl Larsson känner de flesta igen. I Sundborn i Dalarna skapade han tillsammans med hustrun Karin sitt idealhem: ljust och luftigt, i strid med tidens konventioner sparsamt möblerat; ett rymligt barnvänligt hem med möbler av furu och trasmattor på golvet. Helt i linje med vad tidens stora influencer, Ellen Key, predikade. Men Carl Larsson hade också ett liv före Karin. Som ung och fattig konstnärselev träffade han en 13 år äldre konstnärselev, Wilhelmina Holmgren, med vilken han fick två barn. Detta var något som Larssons biografer undvek att tala om. Det var ett s.k. ”Stockholmsäktenskap”, de var ogifta och levde under små och knappa omständigheter. För kvinnorna var det ett sätt att komma bort från familjens kontroll: 1865-70 gick över 3 000 flickor och kvinnor på Slöjdskolan, som var en förberedande utbildning för kvinnliga konstnärer. Några, som Julia Beck och Karin Arosenius, Jenny Nyström och Karin Bergöö, kunde gå vidare till utbildningen på Konstakademien, som då också öppnats för kvinnor.
Carl Larsson hemlighöll själv inte sitt tidiga förhållande med Wilhelmina. Han hävdade i självbiografin Jag att utan henne hade han ”förmodligen gått under”. Han målade henne också i flera kända porträtt. 1877 föds deras andra barn, varvid Wilhelmina avlider i barnsängsfeber. Carl var nedbruten och sov, enligt egen utsago, flera nätter på hennes grav på Klara kyrkogård. Parets första dotter dog strax därefter hos en fosterfamilj, och Carl Larsson reste förkrossad till Paris för att studera vidare. När Jag utkom 1919 diskuterades om hans tidiga relationer skulle publiceras, och hustrun Karin skriver då att det ”pinar henne oändligt att ur boken utesluta talet om de kvinnor som skänkt dig sitt lif och sin kärlek./… / Utan dessa mina systrar hade du ej blifvit den du var.” Ami Bergöö är barnbarnsbarn till Carl och Karin Larsson, och boken är rikt och vackert illustrerad.
Malin Lindroth: Nuckan (2018) / Aase Berg: Haggan (2019)
Två böcker som har en del gemensamt, men annars är väldigt olika. Malin Lindroth känner sig som den ogifta, oälskade, ”oknullade” ”nuckan”, men försöker se genom sin bitterhet – och sätta ord på ”nyckeln till en tystnad som jag väntat alltför länge på att låsa upp”. Aase Bergs bok handlar på ytan om Thelma och Victor; i besvikelsen över att ha blivit dumpad av den senare skriver Thelma en feministisk stridsskrift, som inte står Valerie Solanas långt efter. Hon har blivit ett rasande fruntim-mer – en Hagga. ”Nuckan” är en kort och pregnant text, om ”en nucka som kliver ur skammens garderob, odlar sin position och äger sin historia”. En kvinnotyp som man tidigare skrämde flickor med, som en häxa, hora eller en megära (”bitch”). På det sättet ger Lindroth röst åt alla de som valts bort, aldrig träffat ”den rätte/a”, som skäms för sitt utseende, eller som drunknar i bitterhet. Det är både sorgligt, ibland humoristiskt, och hela tiden tänkvärt.
Aase Berg angriper problemet från ett annat perspektiv – och blir förbannad! Männen är ynkliga ”kanske-män” som aldrig kan bestämma sig, de är ofta redan gifta, självbespeglare och navelskådare som helst inte vill lämna det trygga äktenskapet för en osäker framtid med en älskarinna. Hon kallar det att ha levat i ”under-ordning i kärlek”. Det blir en hatskrift från den som blivit försmådd, och som utmynnar i en sorts SCUM-manifest, i korta essäistiska kapitel. Men den bitvis hurtfriska texten, där det egna jaget (till skillnad från hos Lindroth) ofta överskattas och glorifieras, roar mig inte riktigt, och överdrifterna faller ibland platt till marken. Aase Berg är i grunden poet, men hennes (o)rättfär-diga kamp mot det andra könet blir här mest tröttsam.
Boktipsare: Mats Myrstener
Boktips 9: Klassiker, afrikansk litteratur, datingäventyr i Skåne, äldevården, gerillaliv i El Salvador, samt lite om bdsm.
Giovanni Bocaccio: Decamerone (2007)
En klassiker i ordets rätta bemärkelse! Bocaccio (1313-1375) arbetade först som ung vid faderns bank i Neapel, och studerade sedan juridik. Han inledde snart sitt författarskap på latin och italienska, ”folkspråket” som den store kollegan Dante introducerat i litteraturen. I Florens upplevde han den stora pesten 1348 då tre fjärdedelar av en befolkning på 100 000 avled. Det är också bakgrunden till ”de hundra berättelsernas bok” Decamerone, där tio unga adelspersoner, varav tre män, flyr till ett gods utanför Florens och där fördriver tiden med att berätta historier, som tillslut blir 100 jämnt. Boken blev mycket populär och reviderades av författaren flera gånger. Manuskriptet förvaras på Stadsbiblioteket i Berlin.
Översättningen från 2007 är av läkaren och Italienkännaren Paul Enoksson. Det är fascinerande att kunna läsa en text från 1300-talet med ett så pass ”modernt” språk, i Enokssons lediga översättning, med lärda kommentarer bifogade. De 100 berättelserna handlar ofta om kärlek, bedragna män, förslagna skojare, och munkar och nunnor som bedriver ”otukt”. Ursprunget är ofta historier Bocaccio hört berättas av andra. Den sedelärande berättelsen är vanlig, men här ofta med en komisk ”twist” i slutet, som ställer allt på huvudet. De kan läsas som ”exempel” på ödets hjul, en vanlig symbol under medeltiden, där hög som låg drabbas av hjulets uppgång och fall, men också som varnande exempel på list, uppfinningsrikedom och lastbart beteende, som ofta får sitt straff i slutet av berättelsen. Kyrkan och affärslivet (och förstås gemene man) utsätts för både kritik och löje, och kärlek och erotik spelar en stor roll. Bocaccio vänder sig i förordet särskilt till ”bildade kvinnor” (som presumtiva läsare) som i novellerna framstår både som djärva, förslagna, rättrådiga och ädla (dygder som tiden uppmuntrade). Denna utgåva är försedd med illustrationer från den venetianska upplagan 1492.
Chimamanda Ngozi Adichie: En halv gul sol (2007)
Den nigerianska författaren (f. 1977), debuterade som 20-åring 1997. Tio år senare kom den mäktiga romanen En halv gul sol, som blev hennes genombrott. Den är till en början mycket konventionell, närmast banal och omfångsrik, men växer sedan ut till att omfatta politisk förföljelse, konflikten mellan de etniska grupperna ibo, yoruba, och hausa, mellan kristna och muslimer, och det förödande kriget i den oljerika provinsen Biafra, 1967-70. Den följer ganska nära Adichies eget liv som dotter till en akademisk ibo-familj i Biafra. I centrum står den radikale fadern Odenigbo, hans uppassar-pojke Ugwu, och de båda vackra döttrarna Olanna och Kainene. Det är en bred episk roman, imponerande i sitt omfång och i sitt genomskådande av den politiska retoriken och konflikterna i Afrikas befolkni-ngstätaste och (tack vare oljeinkomsterna) rikaste land. Lättillgänglig och mycket lärorik.
Maria Maunsbach: Lucky Lada och jag (2022) / Amanda Romare: Halva Malmö består av killar som dumpat mig (2021)
Jag har tidigare skrivit om Maunsbachs debut Bara ha roligt. Liksom fortsättningen Hit men inte längre, handlar den om unga kvinnor, relationer, sex och erotik. Men i sin tredje roman vidgar Maunsbach perspektivet. Här skriver hon om huvudpersonen Frejas uppväxt i Höör, och inte minst om hennes längtan till nöjespalatset Lucky Lada, där ungdom och äldre samlas för dans, sprit, kontakter och sällskap: ”Den som inte varit flicka i Höör kan inte förstå hur mycket Freja längtar till Lucky Lada”. Frejas kamrater Maja, Gabban, Julia och thailändska Sirintar spelar en stor roll i boken, liksom Frejas snälla och slagfärdiga mamma (och ibland den alkoholiserade, frånskilda och bohemiska pappan). Maunsbach släpper loss berättandet, i glatt sällskap med idolen Fritiof Nilsson Piraten. Men boken hade kunnat bantas betydligt, den blir lite för pratsam och kör ibland för mycket på tomgång. Men i författarskapet är den ett steg framåt! Och läsaren bör inte vara pryd.
Det gäller i högsta grad också Romares bok, hennes debut, som utspelas i Malmö, liksom Maunsbachs första böcker, och Sofia Rönnow Pessahs Männen i mitt liv. Kommer då att tänka på den första ”tinder-romanen” jag läste, kanske den bästa också: Isabelle Ståhls Just nu är jag här (2017, se tidigare). Fem år senare är ämnet lika aktuellt! Den 32-åriga Amanda i romanen dejtar och dejtar, utan att lyckas hitta den rätte. Med kompisarna Jabba, Lilleman, Ronja, och systern Adina bildar de ”Dr Pepper”, en malmöitisk motsvarighet till TV-såpan-gänget i ”Sex and the city”. Romare skriver hurtfriskt och galghumoristiskt om sina många misslyckade dejt-försök, och med ålderspaniken hela tiden lurande om hörnet. Flitigt användande sig av engelska datingtermer. Åter slås jag av 30-åriga tjejer som verkar leva och resonera som om de fortfarande gick i gymnasiet? Man önskar verkligen att Amanda ska träffa den rätte, men också här känns boken lite för lång, den hade behövt redigeras mer. Den är skriven i dagboksform, med ett språk som ibland närmar sig en slängig ungdomsbok. Men det är flyhänt och välskrivet. Kan nog läsas i gymnasiet, tjejerna i romanen hade som sagt lika bra kunnat vara gymnasister. Sexet är detaljerat och ytterst frispråkigt.
Sara Beischer: Jag ska egentligen inte prata om det här (2018)
2012 kom Sara Beischers dokumentärroman Jag ska egentligen inte jobba här (Ordfront) som byggde på tio års arbete inom äldrevården. Boken slog ner som en bomb och blev starten på ett medialt granskande av den privatiserade äldrevården, där den ena skandalen efter den andra avslöjades, också inom den som fortfarande var kommunal. Sex år senare kom uppföljaren med ovannämnda titel, där Beischer med både humor och ironi beskriver vad som hände huvudpersonen Moa efter debutboken. Hon drabbades av arbetsgivarens och arbetskamraternas utfrysning, och började leva som författare på heltid. Hon beskriver humoristiskt och välskrivet hur hon efter avslöjandena i boken bjuds in till radio, TV, till föreningar, som föredragshållare i debattprogram och ”expert” i faktadokumentärer. Ständigt lika förvånad över sin plötsliga roll som ”expert”? Hon börjar turnera på landets alla bibliotek, hamnar på bokmässan i Göteborg, får skriva som kolumnist i fackförbundspressen, och får hålla i debattprogram på Äldreomsorgsmässan i Jönköping och Politikerveckan i Almedalen. Allt medan mycket lite ändras inom den äldrevård hon beskrev 2012. Det är både underhållande och upprörande och tänkvärt.
Tsitsi Dangarembga: Rotlös (2022)
Alla böcker har en historia. Rotlös utkom första gången på ett litet brittiskt förlag 1988. Bokförlaget Trevi, som utgav många kvinnliga författare, lät Irja Carlsson översätta den till svenska 1990, och nu ger förlaget Tranan, som specialiserat sig på bl.a. afrikanska författare, ut den på nytt. Författaren föddes 1959 i en by utanför Umtali, som då var Rhodesias tredje största stad, idag i Zimbabwe. Boken utspelas 1968, när huvudpersonen Tambudzai får börja på byns missionsskola, vilket ger henne en möjlighet till högre studier, något som då var i stort sett omöjligt för en svart flicka i Rhodesia. Den har kallats en ”kolonial klassiker”, men främst är den feministisk: den ”könsmaktsordning” som utmärker det svarta Rhodesia är samma som utmärkte nästan alla länder i världen vid den tiden, oavsett hudfärg och etnicitet. Tambus storebror Nhamo är den som ska få börja missionsskolan, som styrs av deras farbror Baba Mukuru, som fått studera i England. Tambu och hennes mor är dömda att arbeta på åkern och i hemmet med alla småsyskon. Fadern dricker och arbetar så lite som möjligt, liksom hennes storebror Nhamo. Tambu ska med tiden giftas bort så fördelaktigt som möjligt. Men när Nhamo plötsligt dör så öppnas vägen till den högre utbildningen för hans syster Tambu.
Det är ingen rasande antikolonialistisk skrift, tvärtom. Författaren lägger fram sin sak lugnt och pedagogiskt, ”hon avtäcker förtrycket, särskilt mot kvinnorna, lika naturligt som gräset växer” som Chinua Achebe skrivit om boken. Långsamt inser Tambu sin ställning som svart kvinna i raslagarnas Rhodesia, och hon lyckas också övertyga läsaren om dess orättvisor och absurditeter, enbart med sunt resonerande förnuft. En stor läsupplevelse! Enda invändningen: de många orden på det inhemska språket shona kunde ha översatts i en ordlista i slutet av boken.
Claudia Hernández: Röj, fäll, bränn (2022)
El Salvador är ett av de mest korrumperade och kriminella länderna i Centralamerika. Militären har med amerikanskt stöd mördat, torterat och lemlästat många tusentals människor. 1980-1992 (med 70 000 döda) utkämpades ett våldsamt inbördeskrig mellan militärregimen och gerillagruppen Frente Farabundo Martí, som också bildar fond för romanen. Författaren, född 1975, har skrivit två romaner och ett antal noveller, påverkad av den argentinske mästaren Julio Cortázar. I centrum står en kvinna (författarens mor?) som har fem flickor med olika män. Sedan hennes man mördats tar hon sin tillflykt till gerillan i bergen. Döttrarna går i katolsk skola, och en lyckas med ett stipendium ta sig ända till Paris. Den äldsta dottern försvann, förmodligen såld redan som bebis av nunnorna. Det blir en lång monolog, som dock blir lite tröttande, eftersom författaren konsekvent använder tredje-person, både i presens, futurum och imperfekt (”hon tänker”, ”hon skulle…”). Exempel: ”Hon har berättat det många gånger för döttrarna som bor med henne. Så länge de kan minnas. Hur världen kan vara utanför deras hem, även om deras hem ligger i en bosättning som de betraktar som trygg och världen inte längre är som den var. Kriget är slut.” Efter kriget kommer knarkkartellerna, som trafikerar sin dödliga last mellan Colombia och Mexiko, och före detta soldater som njuter av att våldta unga flickor. Som tur är, är modern vapenkunnig och har gömt undan en egen revolver för säkerhets skull. Boken är ett starkt vittnesbörd från ett våldsamt och totalt laglöst land.
Rut Hillarp: Sindhia (2001) / Katja Perat: Masochisten (2021)
Som avslutning lite mer om bdsm-litteratur. Katja Perat är en slovensk författare, som doktorerat i USA, gett ut några diktsamlingar, och en bok essäer med den Trumpska titeln Make America graspable again. Hennes första roman är en stark debut, både språkligt, idémässigt, och till innehållet mycket intressant. Huvudpersonen Nadezda är dotter till den kontroversielle författaren Leopold von Sacher-Masoch, mest känd för den erotiska romanen Venus i päls (1870), varifrån termen masochism härstammar. Men om man väntar sig en roman med sexuellt undergivna män som domineras av kvinnor i päls och piska, så blir man besviken. Perat för en mycket djupare diskussion om den tidens kvinnors (och mäns) försök till frigörelse. Nadezda beger sig till Lviv (tyska: Lemberg) där fadern föddes. Hon redogör för hans politiska radikalism, också vad gällde jämställd-hetsfrågor, som var ovanlig för tiden. Hon är gift med den snälle men tråkige Max, men älskar egentligen den judiske socialisten Jakob. Men liksom Anna Karenina är hon juridiskt bunden till maken, sin allt svartsjukare make Max, och för att inte gå under tvingas hon acceptera hans allt mer diktatoriska styre, på samma sätt som hennes pappa Leopold tvingades in i sin roll som undergiven ”masochist” gentemot sin stränge far, polismästaren i Lviv.
Det är en underhållande och mångsidig roman, där kända Wien-personer som Freud, Gustav och Alma Mahler och konstnärerna Egon Schiele och Gustav Klimt flimrar förbi. Wien år 1900 var en oerhört dynamisk och spännande europeisk metropol, multikulturell och kulturellt högtstående. Översättningen av Ann-Sofie Öman är briljant, det lilla Malmöförlaget Rámus är att gratulera.
Den svenska författaren som gjort stor konst av sin erotiska masochism är Rut Hillarp (1914-2003). Hon var mångsidig som författare, poet, fotograf, filmare, översättare, konstnär. 2011 gav litteratur-vetaren Birgitta Holm (som hade Hillarp som lärare i gymnasiet) ut hennes omfångsrika dagbok, samt en biografi. Hennes mest kända bok är nog Sindhia, som utkom 1954, här i en nyutgåva av det lilla förlaget Podium. Den innehåller utdrag ur dagböcker, brev till olika älskare, och några korta, fina berättelser. Holm kallar henne ”poet och erotiskt geni”, och visst är hon en mystisk paradox, en av få betydande kvinnliga författare i Sverige under det manliga 1940- och 1950-talet. I boken finns många ordvändningar som nog skulle chockera feminister av idag. Hon ”hatar alla män”, för de lämnar henne ständigt, med hennes ord ”förråder mig”. Och hon konstaterar: ”Och alla har ni sett mig som ni själva har velat, inte som jag är.” Vi kvinnor är fria att älska, skriver hon. Men vi har bara ”frihet att älska”, inte ”att bli älskade.” Hon sammanlänkar kärlek och hat med fruktan, ensamhet, ständig väntan, och smärta. Hon skriver om mannen som oåtkomlig ”härskare”, som hon underkastar sig, av närmast gudomligt slag. Samtidigt skriver hon så vackert om den djupaste kärleken till åtminstone en man: den rumänske konstnären som i boken kallas ”Reger”, med vilken hon levde i ett hatkärleks-förhållande med inslag av bdsm, enligt Birgitta Holm. Och det finns få som kan skriva om kärlek med en sensualism som Rut Hillarp, som skriver in sig i en tradition med Edith Södergran, Anaïs Nin, Erica Jong, Suzanne Brøgger, Agnes von Krusenstjerna. Hon beskriver sig själv (med egenartad humor) som en ”drottning som leker slavinna”. Eller med Regers ord: ”Une Reine dans la vie, une Esclave dans le lit”.
Rut Hillarp har verkligen ett janusansikte, som ett mynt med två sidor, där den andra sidan, ”nattsidan”, inte alltid är så politiskt korrekt. När det gäller att skriva autofiktion är hon en föregångare till 2000-talets unga författare. Efter ”Regers” död levde hon i ett långt förhållande med författaren Sivar Arnér, med vilken hon delade en hård uppväxt i sydsvensk frikyrklig miljö. Arnér avled 1997. Sex år senare tog Hillarp sitt liv, 89 år gammal.
Litteraturvetaren Annelie Bränström Öhman skriver i sin avhandling 1998 om ”Kärlekens ödeland. Rut Hillarp och kvinnornas fyrtiotalsmodernism”, där hon betonar hur kvinnliga poeter som Hillarp, Elsa Grave, Maria Wine och Ann Margret Dahlquist-Ljungberg ”sorterades ut” av manliga litteraturhisto-riker i senare antologier och översikter. Särskilt med tanke på att Hillarp ju uttryckligt bekänt sig tillhöra modernismen på 1940-talet, starkt påverkad av Erik Lindegrens diktsamling mannen utan väg.
Boktipsare: Mats Myrstener
Boktips 10, om samer, frikyrkor, 1930-tal, kvinnomisshandel, lettiska mödrar, rasism, Afrika.
Ann-Helén Laestadius: Stöld (2021)
Författaren är född 1971, och same med rötter i Nedre Soppero i Norrbotten. Hon har tidigare skrivit framför allt böcker för ungdom, och den omfångsrika romanen Stöld är också lättläst och spännande och väl lämpad för ungdom att läsa. Här blottläggs på ett grymt sätt hela den rasism som samer utsätts för i Norrbotten. Alltifrån tjuvskjutning av renar, mobbning i skolan, skvaller och misstänklig- görande i bysamhället, och särbehandling på äldreboendet. Huvudpersonen Elsas renskötande familj råkar under en tioårsperiod ut för lokalbefolkningens översitteri, där framför allt en, väl känd för alla, tjuvjägare skjuter hundratals av familjens renar, utan att polisen engagerar sig nämnvärt. Allt ställs på sin spets när Elsa ställer tjuvskytten till svars, trots att hennes familj helst vill undvika bråk med byns lokalbefolkning. Det hela utvecklas som i filmen Jägarna till allt större motsättningar, där till och med dödshot förekommer. Slutet är så spännande att jag sträckläste en hel natt, utan att kunna lägga boken åt sidan. Välskrivet, spännande, och lärorikt också, för den som inte är insatt i samernas kultur. Samiska ord i boken kunde dock ha översatts.
Jenny Küttim: Sanningsbärarna (2022)
Journalisten Jenny Küttim (släkt från Estland) växte upp inom Jehovas Vittnen i Grums. Hennes bok är en skarp vidräkning med en ”frikyrka” där kvinnorna måste lyda sina män, där de många barnen är rättslösa, och kriminella handlingar, misshandel, pedofili och inte minst ekonomisk korruption, sopas under mattan och hemlighålls. En grupp av lokala s.k. ”äldstebröder”, styrda från kontoret i New York, svarar bara inför Gud, och lägger alla interna problem ”i Jehovas händer”. Vittnena gör inte värnplikt och är förbjudna att ta emot blodtransfusioner vid allvarlig sjukdom. Sedan 2019 får JV statsbidrag av svenska staten som andra ”religiösa samfund”.
Hennes bok bygger på fem års forskande och grävande i rörelsens historia, som börjar i USA i slutet på 1800-talet. Mest allvarligt är de listor på församlingens pedofiler, som noga förtecknats av de s.k. ”äldstebröderna”, och som Küttim fick sig tillsänt av en anonym person inom organisationen. Inget sådant material lämnas annars ut; den inom kyrkan som ev. anmäler förhörs istället noga internt, hustrur övertalas att gå tillbaka till sina män, och barns vittnesmål förringas då det aldrig finns några vittnen som är beredda att träda fram. När en stor pedofilskandal inträffar i Australien, och samtidigt inom katolska kyrkan i USA, börjar JV ändra och manipulera i sina grundstadgar, precis som man gjort när jordens undergång, som man flera gånger profeterat om (senast 1975), aldrig inträffat.
Jenny Küttim lämnade JV vid 12 års ålder, innan dess var hon ett hängivet vittne som med iver angav alla som bröt mot församlingens regler, inklusive hennes nio syskon. Hon blev regelbundet bestraffad och pryglad av sin far, och även antastad sexuellt. Mellan raderna läser jag att fadern både var alko-holist och närmast schizofrent paranoid, och knappast något ”religiöst föredöme”. Hon understryker att faderns kriminella handlingar alltid försvarades av församlingen i Grums, där han en gång varit ”äldstebroder”. Syftet med hennes bok är, som hon skriver, att rädda alla framtida barn inom frikyrkan som kan komma till skada, eftersom de aldrig anmäls av ”äldstebröderna”.
Det är spännande läsning när Jenny jagar efter de s.k. ”peddobreven”, interfolierat med hennes egen hemska uppväxt och framgångsrika karriär som journalist med deltagande i TV:s Uppdrag Gransk-nings reportage om Palmemordet och mytomanen Thomas Quick. Bara ibland blir det rörigt när hon lite huller om buller intervjuar f.d. vittnen och avhoppade äldstebröder. Men hon skriver bra om en sekt som övertygat svenska staten om att man egentligen är en frikyrka som alla andra. Man kräks av upprördhet över detta faktum.
Katarina Widholm: Räkna hjärtslag (2021)
Katarina Widholm, född 1961, slog igenom med denna skildring av hembiträdet Betty, som 17 år gammal lämnar hemmet i Hudiksvall för att ta tjänst hos doktor Molander och hans hustru på Östermalm i Stockholm. Fängslande och välskrivet beskriver hon Bettys utsatta position med i stort sett dygnet runt-arbete hos doktorsfamiljen, en eftermiddag ledigt varje vecka, sexuella trakasserier och stort ansvar för kök och hushåll. Året är 1937. Snart får hon kontakt med sonen i familjen, den homosexuelle Carl-Johan, och genom dennes studier i Uppsala en universitetslektor, som hon förälskar sig i. Men Martin Fischer, som han heter, är jude och upplever sig som mindre önskvärd i Sverige när tiden närmar sig krigsutbrottet 1939. Betty är en bokslukare, går ofta på stadsbiblioteket, och får snart en förtrogen i den driftiga Viola, som jobbar hos en granne som hembiträde. Tillsammans går de till den nystartade Hembiträdesföreningen, som kräver 8 timmars arbetsdag, högre lön, och drägliga förhållanden för sin yrkeskår.
Boken är lättläst, passar bra att sätta i händerna även på en gymnasist, och naturligtvis på äldre låntagare, och är tidstrogen i detaljer som utedass, hem- och köksinredning, maträtter och tidens omdebatterade frågor. Fyller därmed funktionen både som ”nytta och nöje”, och är perfekt semesterläsning. Om den sympatiska Bettys vidare öden kan man läsa i fortsättningen Värma händer, som kom 2022.
Lina Wolff: Djävulsgreppet (2022)
Wolff, f. 1973, är författare och översättare, främst från spanska. Precis som Maria Maunsbach är hon uppvuxen i Hörby på skånska landsbygden. Redan den trilogi berättelser som hette De polyglotta älskarna uppmärksammades för sin säkra språkbehandling och annorlunda motiv, och den nya romanen gör åtminstone inte mig besviken. Här dras tumskruvarna åt ytterligare ett varv, i en ytterst komplex berättelse om den blyga och försagda 30-åring som kallas ”Minnie Mouse” (ung. Mimmi Pigg) som kommer till Florens för att utbilda sig till tolk. (Wolff har i intervjuer berättat att romanen ligger nära hennes egen verklighet.) Hon träffar och blir förälskad i en italiensk försäljare, Giorgio, som hon kallar ”den renlige”. Vi förstår tidigt att det inte ska gå bra för Minnie, varningsklockorna klämtar som borde de kunna väcka döda, och snart hamnar hon i ett beroendeförhållande med en kolerisk besserwisser-man med en helt annan kvinnosyn än den nordiska, som både kontrollerar och misshandlar henne. Det blir närmast en manual över hur den misshandlade kvinnan resonerar: skuld, skam, ”det är mitt fel att han blir arg”, ”jag borde inte ha sagt så” ”jag förtjänar nog att bli slagen” o s v. Samtidigt kan hon inte låta bli att provocera honom, hon blir svartsjuk på hans andra kvinnliga vänner, på ett sätt som utvecklar sig till en ond cirkel för båda två. Hon isoleras allt mer, jag kommer att tänka både på Carina Rydbergs veritabelt skickliga skräck-historier, och Jill Essbaums klaustro-fobiska roman Hausfrau (”Hemmafru”). När hon dessutom själv börjar bedra ”den renlige” så skruvas tumskruvarna åt ytterligare.
Skräckslagen läser man utan att kunna lägga boken ifrån sig. Wolff skriver suveränt, inte minst utifrån det manliga perspektivet, om hur lätt relationer kantrar och urartar. Hon är expert på att beskriva bisarra, extrema situationer, och osmakliga översittare till män. Redan i debuten Många människor dör som du, märktes hennes suveräna språkbehandling, och dragningen åt skruvade situationer och det lite äckliga. Jag menar att Wolff är en av de mest intressanta författare vi har i Sverige idag. Och hon utvecklas ständigt, från bok till bok.
Nora Ikstena: Modersmjölken (2020)
Den lettiska författaren, född 1969, skriver här en fin liten berättelse om sin mor, som var gynekolog och läkare i ett litet samhälle på landsbygden i Lettland. Samtidigt hade modern, som var född 1945, traumatiska minnen från sin barndom, som hon bedövade med sprit, tabletter och ett maniskt kedjerökande. Ikstena beskriver både de gånger hon som barn fick ta hand om den nedsupna modern, och de vackra tillfällen när de tillsammans med mormor, styvmorfar, och goda vännen och hemhjälpen Jesse kunde njuta av livet. Modern hatar den ockuperande sovjetmakten, men när friheten äntligen kommer 1989, så är modern så nedgången att hon hinner dö innan befrielsen. Ikstena är en av Lettlands mest kända författare med ett tjugotal böcker bakom sig. Och vem vet, kanske har det lilla förlaget Tranan hittat en kommande nobelpristagare? Översättaren Juris Kronbergs har under ett långt liv översatt en rad lettiska författare till svenska, en kulturinsats i sig. (Däribland den kända poeten Vizma Belsevica, som beskriver sitt alter ego Bille i tre mästerliga självbiografiska romaner som kom ut på 1990-talet.)
Nella Larsen: Passera (2022)
Den afroamerikanska författaren Nella Larsen (1891-1964) debuterade på 1920-talet, i en liten grupp som kallades ”Harlemrenässansen”. Passera var hennes andra roman, men när hon 1930 ville ge ut en tredje så svek förläggarna henne, och hon gav upp skrivandet och blev sjuksköterska. Den lilla romanens huvudpersoner Irene och Clare är mulatter, med så ljus hy att de kan ”passera för vita”. Irene bejakar sin svarta identitet, medan Clare försöker dölja den. De träffas på en hotellterass (”endast för vita”) en stekhet dag i Chicago, efter att inte ha setts sedan tiden som skolbarn. Den vackra (och enligt Irene lite väl ”lättfotade) Clare är ivrig att få kontakt, den intellektuella Irene mer avvaktande. En psykologisk roman om det svåra med att leva som svart i USA, lika aktuell då som nu. Vad det gör med ens identitet och självbild i ett land där det vita är norm och lögn och dubbelmoral gängse. Romanen från 1929 publiceras för första gången på svenska i en lite lustig översättning av Klara Lindell, där moderna uttryck blandas med gamla, ibland i en lite märklig kombination. Ett intressant författarskap att få upp ögonen för.
Amat Levin: Svart historia (2022)
Journalisten Amat Levin, med rötterna i Gambia, har specialiserat sig på ”svart historia” (d v s Afrikas och afrikanernas historia) och i denna omfångsrika bok plockar han i korta kapitel fram saker som sällan nämns när Afrika behandlas i dagsdebatten. Här kan man läsa om stora mäktiga riken under medeltiden, som Maliriket, den antika stormakten Aksum i Etiopien, Stora Zimbabwe, Beninriket i Nigeria, Ashantiriket i Ghana, men också om bemärkta afrikaner utomlands som Gustav III:s betjänt Badin, den förste svarte samurajen Yasuke, eller hårvårdsentreprenören madam C.J. Walker, USA:s första svarta kvinnliga miljonär. Levin skriver förstås upprörande om slaveriets historia, och om personer i nutid som Samuel Doe i Liberia, Patrice Lumumba, Angela Davies och Black Panther-rörelsen i USA, eller den viktiga matematikern Valerie Thomas.
Amat Levin sommarpratade i radion 2022. Därefter skaffade jag hans bok, som inte gjorde mig besviken. Viktig historia, som nu förs fram i ljuset i en bok som inte har sin motsvarighet i Sverige.
Och så till slut:
Joyce Carol Oates: Lilla himlafågel (2010)
Den ständigt nobelprisnominerade amerikanska författaren är oerhört produktiv, och hennes romaner är sällan under 500 sidor. Men det är få författare som kan som hon skildra den ”vanliga” amerikanen, som bor på landsbygden, som sällan omnämns i massmedias rapportering, och som kämpar en evig kamp för att få vardagen att gå ihop, ekonomiskt, socialt, och på det personliga planet. Här är huvudpersonen den tolvåriga Krista som bor i det lilla samhället Sparta i delstaten New York. Staden drabbas av ett ouppklarat mord när den populära country/bluegrass-sångerskan Zoe misshandlas till döds. Långsamt rullar Oates upp en tragisk historia där Kristas pappa Eddy visar sig vara Zoes gamla älskare, något som drabbar hennes familj hårt, och Zoes verksamhet som deltids-prostituerad avslöjas. Zoes son Aaron, som är halvblodsindian, kommer också att spela en allt större roll i Kristas liv. (Oates känsla för minoriteter och orättvisor är väl känd.) Oates för berättelsen, med snabba tillbakablickar, mot det obevekliga slutet, på sitt mästerliga, men omfångsrika, sätt. Den schabbiga miljön för tankarna till Steven Kings spökhistorier från USA:s östkust, som också är Oates hemtrakter, eller till den skräckinjagande TV-serien Twin peaks. Det är mästerligt skildrat, som vanligt när det gäller Joyce Carol Oates (samtidigt har en intervjufilm med henne, av Stig Björkman, premiär i Sverige i september 2022). Men boken är samtidigt så pass enkel till språk och form, att den kan läsas av även läsvana tonåringar. Hon har fyllt 84 och skrivit över 100 romaner, novellsamlingar, och fakta-böcker, under flera olika namn. Något som förmodligen, liksom hennes stora läsekrets, bidrar till att hon aldrig kommer att få Nobelpriset i litteratur.
Boktips 11: Mer om kärlek och erotik, även i mogen ålder; Schweiz, historiska romaner, invandrare och björnjägare.
Malin Ekman: Allt jag finner i er ska jag finna i mig (2022)
En människa bär inom sig många ansikten, som Tomas Tranströmer skriver i en dikt. Det vi ser i spegeln är bara det allra senaste. Journalisten Malin Ekman (f. 1987) skriver om två barn, syskonen Anna och Alexander, och om deras utsatthet med en utlevande mamma som ständigt är bortrest på jobb, och en styvpappa som de inte tycker om, som retas med dom, kallar Anna för en ”obegåvad liten idiot” och säger att hennes mamma kanske ska dö, som kan bli våldsam och göra ”tusen nålar” på Annas arm tills hon börjar gråta. Här finns också en mormor och en morfar som är barnens stora stöd i en komplicerad tillvaro. Förhållandet mellan bror och syster är tätt. De flyttar ofta, och hinner sällan vänja sig vid en ny skola. Malin Ekman skriver utifrån den tioåriga Annas perspektiv, om hennes tankar, hennes beskyddarinstinkter gentemot mamma och lillebror (”det är vi tre mot världen”), hennes olika lojaliteter och hennes många problem i skolan och hemma. Hon skriver bra, stundtals poetiskt, med barnets förmåga till smärtsamma observationer. Både mamma och en uppfinningsrik men självmordsbenägen mormor dyker ofta upp i hennes inre dialoger. En bra debut, kort sagt.
Kärlek på svenska. Redaktör: Marit Kapla, Staffan Julén (2022)
Först väntade jag mig en rad pornografiska noveller, ungefär som antologierna Kärlek 1-6, som jag girigt läste i min ungdom på 1970-talet. Men alls icke! Här får jag istället en rad korta biografier, där ”kärlek” är huvudtemat. Kärlek som både teori, samliv, och praktik. Det är en rad informanter, från den 87-åriga transvestiten Staffan Beckman, som också kallar sig ”Alice”, och till några 20-åriga ungdomar, som berättar om tinder-dejtande. Däremellan några författarnamn som jag känner igen, Inger Alfvén (79) Maj-Doris Rimpi (77), Helena Granström (36), med flera samer, lesbiska och bögar, sammanlagt 31 stycken. Jag fäster mig t.ex. i Helena Granströms bidrag som talar om ”sårbarhet” och ”beroende” som kan uppstå i vad som liknar en bdsm-relation. ”Sårbarheten som en grundläggande komponent i den mänskliga tillvaron”, och att man för att nå fram till den andra också måste gräva djupt i sig själv.
Marit Kapla fick pris för sin första intervju-bok, Osebol, som utspelas i en by i hennes hembygd i norra Värmland. Hon har redigerat intervjuerna så att de står som poesi, vissa sidor med korta poem, vissa längre. Det blir estetiskt, smakfullt, och spännande att läsa. Kärlek på svenska kommer också ut som film, av Staffan Julén.
Ola Larsmo: Översten (2020)
Ola Larsmo har sedan debuten 1983 gett ut närmare 20 böcker, romaner, pjäser, och debattböcker. Han har behandlat arbetarrörelsens historia, nazismen i Sverige, och på senare år den svenska emi- grationen till USA, som i romanen Swede Hollow, som handlar om svenska emigranter i Minnesota 1897. Men det är inte Mobergs strävsamma bondeemmigranter, utan olika svenska kriminella, lyck- sökare och missanpassade, som söker jobb inom industrin i staden St. Paul, och bor i det snuskiga läger som kallas ”Swede Hollow”. I Översten behandlar han ett annat emigrantöde, Knut Oscar Brundin (som i Amerika tar sig namnet Broady), som efter att ha vuxit upp i Uppsala, som lärpojke på ett salpeter-sjuderi, tar värvning och så småningom försöker hitta sin mamma, som lämnat familjen för att tillsammans med en grupp metodister emigrera till ett land utan religiöst tvång och föreni-ngsförbud. 1854 följer Brundin efter, tillsammans med sin nyfödda dotter, för att i Amerika ta värvning i den nordamerikanska armén, och senare bli pastor i pingstkyrkan. Romanen bygger på dokumentärt material och har formen av dagbok. Ett riktigt läsäventyr, närmast i klass med Vilhelm Mobergs Utvandrarna.
Nina Lekander: Trosbekännelser (2018)
En härligt självupptagen, egocentrisk, intellektuellt poserande bok som vältrar sig i sex. Författaren (f. 1957) träffar vid 54 års ålder (julen 2012) en betydligt äldre man där allting stämmer. Intresset för sex, språk, intellektuella ordvitsar, promenader, uteliv med vin och tobak. Han bor i Berlin men är svensk, och hon lämnar sitt älskade Öland för honom. Han är transa, och bisexuell liksom hon. Till- sammans prövar och utforskar dom det mesta på det sexuella området. Varje kapitel är som en lite längre krönika i Expressen, men här kan Lekander sväva ut och vara grövre än i tidningen. Hon lotsar den pryda läsaren på dragqueen- och bdsm-klubbar, på sexmässor och till obskyra butiker för olika sex-leksaker. Allt i samma uppsluppna, frispråkiga och tillåtande stil. Dessutom skriver hon mycket om hur härligt det är att ha sex när man är på ålderns höst (från ”övre medelåldern” och framåt). Härligt underhållande för den som inte är trångsynt!
Kayo Mpoyi: En övning i revolution (2022)
Kayo Mpoyi debuterade 2019 med den uppmärksammade Mai betyder vatten. Mpoyi är konstnär och författare. I den nya romanen skildrar hon en familj från Kongo-Kinshasa och deras flykt till Sverige undan förtryck, fattigdom och vidskepelse. Flickan heter Kapi (av Kapinga, ”den som föddes efter det barn som dött”). Modern Kadi är gift med en frikyrkopastor, Essaïe, som barnen kommer att hata. I Sverige har dom sin mormor, Ma, som är släktens mittpunkt och som kan berätta hundra historier om sitt innehållsrika liv i upprorens Kinshasa, först under diktatorn Mobutu, sedan i kampen mot en rad militärregimer. Hon misstror den religiöse Essaïe och varnar Kapis mor för honom. Det är samtidigt en inträngande skildring av invandrares trångbodda liv i Sverige, men också en skildring av enskilda individer och deras inbördes relationer, som Kapis intelligenta systrar som når framgång inom affärsliv och konstnärskap. Men det är också en feministisk bok, där männens våld kontra kvinnligt fredsarbete diskuteras och analyseras. Mpoyi skriver samtidigt ett litet äreminne över sin mor, en hunsad religiös kvinna som tror på andar och spöken och som kämpar under en domine-rande make med matlagning, städning och barnpassning. Stilen är fragmentarisk, poetisk, med ibland närmast dokumentära inslag som intervjuer och faktaredovisning. Författaren kallar sig en ”arkeolog” som här vill undersöka ”minne och historia” och ”tystnad” som upprepats ”från generation till generation”.
Anneli Jordahl: Björnjägarens döttrar (2022)
Denna burleska skröna handlar om sju döttrar som växer upp under miserabla förhållanden i norra Finland. De går inte i skolan (säger att de får ”hemundervisning”), de går ofta hungriga, de städar aldrig eller tvättar sig. De slåss sinsemellan, dricker hembränt, svär och gör i princip som dom vill. Ända tills först fadern Heikki, som skjutit och fiskat maten, dör, och sedan modern Louhi, som hållit ordning i hemmet. Moderns våld mot de yngre flickorna tar de äldre efter. De sju döttrarna, i en ålder från 13 till 23, får nu klara sig själva, och lära allt från början. Författaren säger sig ha hört berättas om flickorna, men den stora inspirationen är den finska klassikern Sju bröder, av Aleksis Kivi.
Den bitvis grymma berättelsen delges med mycket humor, som skyler över ledsamheterna. Man lär sig snart känna sympati för de sju systrarna, sins emellan mycket olika, och deras kamp för tillvaron och överlevnaden. Några börjar faktiskt skolan på eget bevåg, någon blir religiös, några närmast krimi -nella. Ibland blir det lite av bröderna Marklund i TV-serien Pistvakt, och man saknar kanske lite mer fördjupning av karaktärerna. Jag drar paralleller till Nina Wähäs Testamente, och Allt jag fått lära mig av Tara Westover. Men det är onekligen språkligt vitalt och annorlunda!
Viola Ardone: Hoppets tåg (2021)
Den italienska författaren skriver närmast en feel-good roman, lite i Elena Ferrantes efterföljd, om hur italienska partisaner efter andra världskriget ordnade så att fattiga barn från södra Italien fick möjlighet att resa till norr för att bo hos italienska kommunister, där de fick mat och husrum och möjlighet att utbilda sig i något yrke. Det är 7-årige Amerigo som berättar hur han fick möjlighet att resa med ”barntåget” till Bologna och bo hos den snälla Derma, gå ett år i skola, samt jobba hos instrumentmakaren signor Serafini. Han får t o m en egen liten fiol att spela på. Men hemma i Neapel är hans mamma Antonietta helt oförstående och säljer helt sonika fiolen för att få lite extra matpe-ngar. Många år senare återvänder Amerigo, nu en erkänd violinist, till Neapel för att försöka tala ut med sin mor på hennes dödsbädd. Det är lättläst, underhållande, och man lär sig något man inte visste något om.
Till sist en historisk roman…
Lauren Groff: Matrix (2021)
Den amerikanska författaren (f. 1978) har gett ut fyra romaner och två novellsamlingar, som vunnit ett antal priser i USA och översatts till ca 30 språk. På svenska finns även romanen Ödet och ursinnet från 2015, båda böckerna i översättning av Bogg Johanna Karlsson. Matrix (som på latin kan betyda både moder, sköte, ursprung, damm, och avels(hon)djur) är en historisk roman från 1100-talet om den närmast mytologiska poeten Marie de France, släkt med Vilhelm Erövraren, som bannlystes från det franska hovet efter att ha blivit förförd som 17-åring av en adelsman, och som därefter gick i kloster i England. Inte mycket är känt om henne utom att hon skrivit poem, som hon även tonsatte. Det gör att man gärna jämför henne med den tyska nunnan Hildegard av Bingen. Att så lite är känt om hennes liv gör att författaren här har fria händer.
Groffs roman är både finstämd och grovkornig, där hon inte väjer för klosterlivets smutsiga och mindre angenäma baksidor eller nunnornas kärleksliv. Hon skriver en medryckande, men också finurlig prosa, som sätter läsarens uppmärksamhet på prov, med ett härligt och utvecklat bildspråk. Marie är feminist så till vida att hon bestämmer sig för att först som priorinna och sedan som abbedissa få klostret på fötter, i en total kvinnovärld där hon engagerar sig i hela dess ekonomi och alla verksamheter. Hon är en mångsidig karaktär, mån om sina medsystrar och anställda, men inte utan maktambitioner och självförhärligande sidor, full av fantasi och av viljan att njuta av det livets goda klostret kan ge. En fascinerande och lärorik roman, stilistiskt framstående!
Boktips 12. Om Albanien, politik och kärlek i Berlin, Sydafrika, Vietnam, ”Vitt slödder”, unga flickor och äldre män.
Lea Ypi: Fri. En uppväxt vid historiens slut (2021)
Lea Ypi (f. 1979) är idag professor i politisk teori (med marxism som specialitet) vid London School of Economics. Hon har gjort en speciell karriär, minst sagt. Hon växte upp i Durrës i Albanien. Hennes föräldrar var intellektuella, hennes farmor beskrivs som ”aristokrat”, uppväxt i Thessaloniki på den turkiska tiden, och talar franska som huvudspråk. Mamman är matematiklärare och schackexpert. Pappan är betydligt känsligare, prövar olika jobb utan att fastna för något, och dör till slut i en astma- attack. Hennes farfarsfar var Albaniens förste premiärminister under kung Zog 1912.
Boken kan ses som en rapsodisk självbiografi. Den lilla Lea går i skolan och älskar ”farbror Josef” (Stalin) och ”farbror Enver” (Hoxha) så mycket att hon kramar deras statyer varje dag när hon går hem från skolan. Hon studerar marxism och ”moralisk fostran” i skolan. Familjen har det ganska bra, trots att alla deras tillgångar beslagtagits. Familjeminnen och skrönor blandas friskt, inflytandet från väst är så ovanligt att en tom cocacola-burk hamnar på en hedersplats i familjens bokhylla.
1985 dör Enver Hoxha och 1992 störtas den kommunistiska regimen. Ypi beskriver det som en tid av hopp. Att föräldrarna som tidigare sade sig älska marxismen och ”farbror Enver” nu plötsligt tycker precis tvärtom verkar inte bekomma henne. Men ekonomin rasar, de s.k. ”pyramidspelen” (en sorts primitiva investeringsfonder där nästan alla förlorade pengar) leder fram till det förödande inbörd-eskriget 1997. Familjen splittras, mamman flyr först med Leas bror, liksom tusentals andra albaner på primitiva båtar till Italien. Pappan och Lea blir kvar. I dagboksutdrag skildras det upprivande året som slutar med att Lea kan fly till Italien och förenas med modern.
Jag saknar kanske riktig stringens i berättandet för att det ska bli stor litteratur. Stort blandas med smått, inte ointressant, men osmält, ostrukturerat. Familjen tillhör de priviligierade och lider ingen nöd innan 1997, när helvetet bryter lös. I ett efterord försöker Ypi ändå försvara socialismen som politisk idé. ”Frihet” blir för henne ett viktigt begrepp, och hon menar att albanerna i väst, precis som i öst, på många sätt saknat verklig frihet. ”Vi har misslyckats i vår strävan mot friheten”. Men om vi inte tar vara på misslyckandena och försöker analysera dom, så kommer vi att göra om samma sak, om och om igen, skriver hon. Det är tänkvärt.
Jenny Erpenbeck: Kairos (2022)
Den tyska författaren är en av sitt lands mest kända, översatt till ett antal språk. Alla hennes sju böcker finns översatta till svenska, av experten Ulrika Wallenström. I Kairos skildrar hon den stora förälskelsen mellan den 19-åriga Katharina och den 53-årige Hans, åren före DDR:s sammanbrott och uppgående i ”Stor-Tyskland”. Hon lär sig till typograf, men vill jobba på teater. Han är en erfaren, gift kulturman som älskar klassisk musik, konst och teater, en uppburen författare som ofta uppträder på radio. I Tyskland har boken setts som lite av en ”nyckelroman”, då det är känt att Erpenbeck som ung hade ett förhållande med den store DDR-regissören Heiner Müller, Brechts arvtagare, som också var angivare åt Stasi. Själv har hon dementerat detta.
Förhållandet mellan de båda utvecklar sig också på DDR-vis till kontrollanten och den kontrollerade, särskilt sedan Katharina i ungdomligt övermod på en fest bedragit den gamle Hans med en betydligt yngre scenarbetare i Frankfurt an der Oder. Från början är Katharina djupt förälskad i den äldre erfarne författaren. Han introducerar listigt ”bdsm light” för henne, binder henne med scarf och halsduk i sängen, och smiskar henne med sin livrem, vilket hon accepterar utan att tveka. Hon letar t o m fram ett riktigt ridspö i teaterns förråd och tar med det till Hans att användas i hennes lekfulla ”uppfostran”. Allt han gör är ju i hennes ögon rätt och riktigt, och hon beundrar och älskar honom förutsättningslöst. (Det är också ömsesidigt och det skildras bra i boken.) Ända tills det där händer i Frankfurt an der Oder. Då ökar Hans kontroll över Katharina markant, samtidigt som seanserna med ridspöet från att ha varit en erotisk lek ökar i styrka, intensivitet och brutal hårdhet.
Samtidigt skildrar Erpenbeck på en härlig prosa DDR:s katastrofala undergång. Lögnerna, angiveriet (som ju också präglar Katharinas och Hans förhållande). De klassiska konsternas undergång och det kapitalistiska konsumtionssamhällets demoni. 1990 förlorar Hans sitt arbete vid radion, samtidigt med 13 000 andra offentligt anställda. Fem år senare dör han, försupen och bitter.
Kairos är en liten gud som det gäller att gripa i flykten. Han har en lock i pannan, som kärleksguden Amor, som det gäller att få fatt i. Men baksidan på huvudet är blankt – när man ser det så är tillfället förbi. Katharina och Hans möts av en tillfällighet i Berlin, och Hans ser till att utnyttja tillfället väl, han har redan ett antal f.d. och nuvarande älskarinnor, en fru och en liten son. Han är dominant (fast skic-klig att inte visa det) och inte minst bra på ”psykisk tortyr” vilket Katharina dyrt får erfara. Men hennes kärlek till honom förminskas inte, hon konkurrerar omedvetet ut alla hans andra älskarinnor, och kärleken upphör inte förrän den är helt irreparabel. (Genom honom får hon ju också tillgång till hela teatervärlden i DDR, vilket gynnar hennes karriär). Och det här är en sann kärlek, men prövad och satt i en miljö som snabbt förändras i och med murens fall. Allt skildrat på en egensinnig, härlig prosa. Bildspråket är präglat av Bibeln, marxistisk prosa, och klassiska myter. Det kräver att man är beläst, men inte nödvändigtvis. För man vill inte sluta läsa. Man vill läsa mer.
Jenny Erpenbeck: Not a novel. A memoir in pieces (2020)
Att skriva sina ”memoarer” när man knappt fyllt 50 är inte illa! Men denna samling artiklar och tal (som hittills bara finns översatt till engelska) är snarare en bakgrund till Erpenbecks författarskap. Här kommenterar hon och analyserar sina första romaner: Det gamla barnet, Ordbok, och pjäsen ”En katt har nio liv”. Men också om hennes uppväxt i Östberlin och böcker och författare hon inspirerats av: Bröderna Grimms folksagor, Hans Fallada, Franz Kafka, Thomas Bernhard, Thomas Mann, Ovidi-us, Walter Kempowski, liksom artiklar i sociala ämnen som den aktuella flyktingfrågan i Tyskland.
Carina Rydberg: Vitt slödder (2022)
En av mina stora favoriter har inte gett ut någon bok sedan 2006. Förrän nu. I den här förtäckta självbiografin förstår man varför – psykisk ohälsa. Depressioner har följt författaren hela livet, ända sedan uppväxten i Rågsved (lägenhet) och Vårberg (radhus). Man förstår varför när man läser: föräldrarna skiljde sig tidigt men återförenades, Carina var enda barnet. Men äktenskapet gick inte att lappa ihop, hennes pappa begick självmord på ett utstuderat sätt, och mamman försvann in i vad som verkar vara en ärftlig paranoid psykos. Rydberg kallar det en förortsuppväxt bland ”vitt slödder” (”white trash”, en amerikansk pejorativ beskrivning av fattiga vita). Rydberg skriver om sina många misslyckade förhållanden med (oftast) äldre och gifta män, hennes psykiska besvär och besvärliga uppväxt. Det är en liten kompakt bok på 150 sidor, men varje sida utsöndrar en förfärlig tragik. Och hon är ju en född berättare. Jag hoppas att den får en fortsättning, för Rydbergs författarskap, påve-rkat av 1980-talskollegan Stig Larsson, är storslaget och betydande.
Damon Galgut: Löftet (2022)
Den sydafrikanske författaren är född 1963, i Durban, som oftast förekommer i hans böcker (över-sättning Niclas Hval.) En till synes enkel, men välskriven, roman om tre syskon Swart och deras föräldrar. Först dör modern Rachel, sedan fadern Manie (biten av en giftorm). De är hyfsat välbärgade, bor på en farm med svarta anställda. Ett tätt psykologiskt drama som utspelas över trettio år, från 1986, över demokratins införande 1994, och fram till modern tid, som slutar med att systern Astrid mördas i samband med en bilstöld, och den problematiske brodern Anton begår självmord. Kvar är lillasyster Amor, en timid lesbisk sjuksköterska, som blir den som får förverkliga ”Löftet”: att ge den svarta hemhjälpen Salome det lilla hus som hon bott i hela livet, men aldrig haft råd att köpa. På scen, som teater, skulle det kunnat bli ett klassiskt familjedrama av Ibsen, Aischylos eller O’Neill, för det är närmast grekiska ”arketyper” vi möter, som i William Faulkners Stormen och Vreden. Skriven med lättsam inre monolog, med ibland utvikningar till politik och religion. Språkligt oerhört vitalt. Rekommenderas! (En invändning, ofta återkommande: Lägg en ordlista i slutet av boken med alla främmande ord, här på den nederländska dialekten afrikaans.)
Ocean Vuong: En stund är vi vackra på jorden (2020)
Den vietnamesiske författaren (f.1988) var döpt till Vinh Quoc Vuong. Han kom som 2-åring med sin mor och mormor från Saigon (Ho Chi Minh-staden) till Amerika i samband med kriget i Vietnam. Det är en sorglig historia, berättad på ett vackert språk. Modern var analfabet och arbetade 25 år i en nagelsalong som många vietnamesiska kvinnor, i Hartford, Virginia. Vuong kunde gå på college och debuterade som poet 2010. Han har fått en rad priser i USA, och det här är hans första roman (övers-ättning: Andreas Lundberg). På ett härligt, gripande, och poetiskt språk berättar han sin trista historia om flykten från Vietnam, moderns förhållande med en man som misshandlade henne, hennes liv som prostituerad i Vietnam och posttraumatiska problem, mormoderns schizofreni, det hetsiga knarkfyllda förhållandet med en annan ung man när Vuong arbetade som papperslös på en tobaks-plantage i Virginia (som beskrivs oerhört vackert). Det hela är formulerat som ett brev till hans mor och som en upprättelse för henne, som slet för deras försörjning, och för sonen som kallades ”Little dog”. Kanske en kommande nobel-pristagare?
Annie Ernaux: En flickas memoarer (2021)
Nobelpriset i litteratur har medfört att ett antal korta romaner av Ernaux översatts till svenska av Maria Björkman. De är starkt självbiografiska, som den här lilla pärlan om författarens första stora kärlek, en man kallad H, som hon träffade på den barnsommarkoloni där hon arbetade i Orne i Normandie när hon skulle fylla 18 (original 2016). Beskrivningen är fylld av skam, när den unga Annie blir våldtagen (fast hon själv varit med och låtit det ske) av en ledare på kolonin. Efter händelsen blir hon utskämd som ”hora” av personalen, förövaren tar avstånd från henne, och hon utsätts för hån och mobbning. På sitt stillsamma sätt försöker Ernaux bena upp händelsen i efterhand, i den vuxna 75-åringens ögon. Vad som gick fel, vad lusten att förlora oskulden ledde henne till. Katolicismen, föräldraupproret, Algerietkriget, den ”manliga blicken”. Hon ser på ett foto av henne själv som 18-åring och kallar henne ”en främling som har lämnat sitt minne i arv till mig”. Här finns paralleller till både Erpenbecks och Linn Ullmans böcker. En utsökt bok, av en viktig feministisk författare.
Ernauxs första böcker handlade om hennes föräldrar, som var hederliga arbetare och innehavare av en liten butik i Normandie. Den lilla romanen Sinnenas tid, handlar om när hon som 50-åring träffar och blir besatt av en östeuropeisk, gift man, och i Den unge mannen skriver hon om de ambivalenta känslorna när hon som gammal blir förälskad i en ung student från sin hemstad. Få kan som Ernaux beskriva kärlek och åtrå, ur ett kvinnligt perspektiv. I en annan kortroman skriver hon om den abort hon gjorde som 20-åring, när detta fortfarande var förbjudet i Frankrike.
Boktips 13: Mauritius, mer Erpenbeck, Gerda Antti, en okänd rysk-svensk författare och homosexuell, Victoria Benedictsson, pedofiler.
Ananda Devi: Eva ur spillrorna (2020)
Författarinnan (f. 1957), är född på den lilla ön Mauritius, mest känd för sin lyxturism och för den redan på 1800-talet utrotade jättefågeln Dronten. Hon har en stor produktion bakom sig och har fått flera pris i Frankrike (original 2006, översättning: Maja Thrane, i förlaget Tranans ”Afrika-serie”: förlaget har nu en stor och viktig utgivning av litteratur från ”tredje världen”.) Men här möts vi istället av slummen i förstaden Troumaron, där arbetslöshet och kriminalitet dominerar. Vi får möta fyra ungdomar, den prostituerade men karska Eva, hennes beundrare, den poetiskt lagde Sad, den rebelliske och våldsbenägne Cléo, och den ambitiösa Savita. Alla vill de ”rädda” Eva (som är smal och spinkig som en 13-åring) ur spillrorna av hennes liv. Den korta romanen är välformulerad, dramatisk, språkligt effektiv ända till slutet. Barnen, i 16-17-års-åldern, går i skolan men tillbringar mest tiden på gatan med sina olika gäng. Eva förföljs av en av sina lärare, som också vill utnyttja henne. Hon och Savita börjar ett fumligt erotiskt förhållande. Den lilla ön drabbas ofta av cykloner. Det dramatiska slutet ska inte avslöjas, men det är en bok att starkt rekommendera. Författarens sympati för dessa ungdomar, som är dömda till undergång, är smittande. ”Fadern spelar på hästar och modern städar sjukhusgolv. Barn har vingar av bly men envisas att tro att de kan flyga.” Det skulle lika bra kunnat vara Rinkeby och Sverige.
Jenny Erpenbeck: 4 x Erpenbeck (2017)
Innehåller den tyska författarinnans fyra, ganska tunna, första böcker i en volym. Det är debuten 1999, Historien om det gamla barnet, en Kafka-artad historia om ett stort (rent fysiskt, en sorts Gulliver-människa) och ”gammalt” barn, som sätts i en normal klass 14-åringar. Hon utsätts för omedelbar mobbning på grund av sin storlek, och historien är ganska grotesk. Novellsamlingen Smäck (2001) är intressant, då figurer från Erpenbecks senare romaner dyker upp här. Det är korta men oerhört pregnanta berättelser och iakttagelser, där mycket bygger på författarens barndom. Romanen Ordbok (2005) är en ytterst otäck historia, särskilt om man vet att fadern i berättelsen, som av dottern beskrivs som en vanlig snäll och trevlig familjefar, på dagarna jobbar i polishusets källare med att tortera motståndare till den argentinska fascist-juntan. Romanen Hemsökelse (2008) skildrar efterkrigstiden i Tyskland/DDR utifrån olika personer som bor i ett hus på landet i Österrike. En sorts pedantisk kollektivroman, skickligt skriven men inte särskilt spännande, trots att nazismens judeför-följelser också tas upp.
Klas Östergren: Två pistoler (2021)
En av Sveriges mest uppburna författare, tidigare akademiledamot, är i denna pastisch-artade berättelse på bästa berättarhumör. Det handlar om den finske adelsmannen, ryttmästaren Adolf Fredrik Munck, som sägs ha hjälpt Gustav III i sängen när han skulle ”bestiga” sin drottning Sofia Magdalena. Östergren har sin egen version av händelsen, som återberättas många år senare, av Munck för dennes betjänt Ytterberg, sedan Munck tvingats i landsflykt av den nye kungen, Karl XIII. Östergren återskapar skickligt miljön, inte minst i dialogen, i sommaren 1775 års spännande händelser på sommarslottet Ekolsund. En briljant liten berättelse.
Gerda Antti: Alla mina dagar (2022)
Den svenska litteraturens verkliga nestor är Gerda Antti (f. 1929), i många år gift med författaren Walter Ljungkvist (1900-1974). Hon slog igenom ganska sent med vackra små vardagsbetraktelser från huset i Kisa i Östergötland, som hon började skriva efter makens död. Den nya boken, när författarinnan är över 90 år, är skriven på blankvers, vilket passar formatet och ämnet bra. Det blir mycket tankar vid livets slut, eftertänksamt och klokt, med droppar av trofast religion, särskilt vid betraktelserna om kyrkan och kyrkogården. Ord som ”själ”, ”saktmod” och ”samvete” förekommer ofta – ord som enligt Antti blivit ”omoderna” – i en sorts lång inre monolog. Jag tänker på Sven Delblancs sista bok, Agnar, som vackert påminner om denna. De bildar en helt liten egen undergenre inom litteraturen, som kunde kallas ”livets slutskede, inför döden- och tänkeböcker”! (Se även nedan Agneta Klingspor.)
Jessica Haas Forsling: Främmande fåglar. Jascha, mormor och jag (2022)
En märklig bok som spänner över många ämnen. I nutid handlar den om författarinnan JHF (f. 1986) och hennes bröstcancer, som visar sig vara ärftlig. Samtidigt skildrar hon sin mor Ann, som dog 2019, och sin judiska mormor Ruth Haas, som kom som flykting från Tyskland innan andra världskriget. Den levnadsglada Ruth, som dog tidigt i bröstcancer, hade barn med flera män. Så upptäcker t.ex. Ann att hon är dotter till en dansk bekant till modern, Ben Cavling, och inte till den hon trott vara hennes far.
Det tredje spåret i boken uppstår när JHF hittar en bok i moderns bokhylla, av den en gång så populäre författaren Jakob ”Jascha” Golowanjuk (1905-1974). Boken har en dedikation till mormor Ruth, som ingick i vänkretsen i Stockholm på 1940-taet. Golowanjuk var, som JHF skriver, ”jude, homosexuell, invandrare”. Han växte upp i Odessa, Samarkand (då Ryssland, nu Uzbekistan) och Köpenhamn, en bildskön yngling som spelade fiol och adopterades från en fattig familj av en dansk bankman och baron. Fadern var en alkoholiserad och våldsam paraplymakare. Tidigt kom homose-xualiteten in i livet, Jascha blev som tioåring våldtagen på ett tåg av en rysk militär, och han kom livet igenom att umgås med äldre beskyddande män, som också utnyttjade honom sexuellt. I hans böcker skildras utanförskapet, både hans judiska arv, homosexualiteten, och livet som invandrare i Sverige. Han blev en mycket läst författare, en av de mest utlånade på folkbiblioteken, läst av främst kvinnor, och var från början känd för sina lite sagoartade berättelser från uppväxten i det fjärran Samarkand. Av den litterära kritiken i Sverige blev han däremot både hånad och tillintetgjord. Några få stödde honom: Moa Martinson, Astrid Lindgren, Hagar Olsson. Det är en sällsam historia, som kunnat göras ännu mer dramatisk om inte JHF varit så beundrande inför sitt ämne. Hon skriver bra, lättläst, och handlingen hoppar utan problem mellan 1900-talets olika årtal. En läsvärd bok!
Elisabeth Åsbrink: Mitt stora vackra hat. En biografi över Victoria Benedictsson (2022)
Åsbrinks biografi över Benedictsson (1850-1888, som skrev sina texter under den manliga pseudonymen Ernst Ahlgren) är den största omfattande sedan Fredrik Bööks 1950. Åsbrink bygger framställningen på det rika material dagböcker och anteckningsböcker som Benedictsson efterlämnade genom mångårige vännen Axel Lundegård. (Å lyfter också pedagogiskt fram dagböckernas starka litterära kraft och möjligheter.) Den är skriven med lätt hand som skickligt döljer ett stort forskningsarbete. Här får B en feministisk analys, och samtidigt korrigeras omständigheterna kring hennes tragiska död i Köpenhamn, där hon blint förälskat sig i den notoriske kvinnokarlen Georg Brandes, den store nordiske litteraturkritikern (och populäre föredragshållaren) vid denna tid. Hennes sista tid skildras ingående, den blir spännande som en kriminalroman, dag för dag, och omöjlig att lägga ifrån sig.
Att Brandes skulle varit orsak till självmordet på hotell Leopold är bara delvis sant. Ekonomiska problem bidrog, ett uteblivet stipendium till Paris, oro för familjen i Sverige (Be hade i det olyckliga äktenskapet med den många år äldre postmästaren i Hörby Christian Benedictsson en dotter och fem ”bonusbarn”). En brytning med vännen Lundegård, tio år yngre än Be, tyngde henne. Negativ kritik, särskilt i Danmark, för romanen Fru Marianne bidrog också. Be hade då länge funderat på att begå självmord. I förhållandet med den gifte Brandes, där hon bara var en av hans oräkneliga erövringar, ville hon helst vara ”den goda vännen”. Brandes var mer inriktad på sex, som Be hade svårt för. Han stöttade Be:s författarskap, men var alldeles för upptagen med annat arbete för att kunna ägna henne all sin tid.
Den komplexa personen Be blir högintressant i denna biografi, som den mest hyllade kvinnliga för- fattaren för sin tid i Norden. Hon lärde känna alla kända kulturpersoner, även om hon alltid stod en smula utanför, och hennes diskussioner och åsikter om samliv och sexualitet mellan man och kvinna – den ”moraldebatt” som pågick då med namn som Ibsen, Björnson, de judiska bröderna Brandes och Strindberg, Ellen Key, samt ett stort antal mindre kända kvinnliga författare, konstnärer och politiska skribenter – var självständiga och partikulära (d v s inte ensidiga, utan att ta helt ställning för eller emot). Genom dagböckerna kommer Be läsaren mycket nära och blir en alltigenom ”modern” kvinna. Hon anser sig vara för lång och ful, och lider av ett utvecklat mindervärdeskomplex gentemot de ”intellektuella” i storstaden. Efter en komplikation med ena benet gick hon dessutom med kryckor. ”De ser hos mig inte en själ, inte en tänkande varelse, blott en blänkande yta; det är endast skalet som för dem äger något.” Och hon kände sig, mot slutet, oändligt ensam.
Förhållandet till Brandes skildrar hon i novellen ”Den Bergtagna”.
Vid begravningen i Köpenhamn deltog den älskade styvdottern ”Matti”, systern Margrethe med en väninna, Axel Lundegård, Georg och Edvard Brandes. Dödsdagen 22 juli var det datum Be:s andra dotter Ellen dog i barnsäng. Hon hade en månad tidigare försökt ta sitt liv med en överdos smärt- stillande opiater. ”Fadern hade utvecklat det vilda i henne, medan modern bara lärt henne be” ska hennes hyresvärd Leopold ha berättat för skandaltidningen Aftenbladet. Hon var enda dottern, fadern Thure Bruzelius hade velat ha en pojke. Hon skulle alltid ha önskat bli en pojke och föraktade ofta kvinnors dumhet och lättsinne. Ellen Key skrev en tidig livsteckning över Be. Strindberg tar fasta på detta i dramat Fröken Julie. (Fröken Julie skär också halsen av sig, med en rakkniv.) Lundegårds levnadsteckning publicerades 1890. En av hennes sista noveller ”Ur mörkret” översätts till danska av nobelpristagaren (1917) Henrik Pontoppidan. När Selma Lagerlöf får nobelpriset 1909, är det på Brandes och Ellen Keys förslag. I sin självbiografi Levnad nämns inte Be, kanske retuscherad av Brandes dotter Edith. I en sen kommentar ondgör han sig över alla kvinnor som ”förföljt” honom, fast han haft de bästa avsikter med sina många förhållanden! (Ett ”självklart rov för kvinnliga författares nyfikenhet”.) Han säger också att han, och även Lundegård, hade försökt förhindra hennes självmord. Han kallar henne en ”litterär kamrat”, och kände medlidande med henne, men trodde att hon och Lundegård var ”ett par”. Åsbrink understryker att förhållandet från början var ett ”win-win”, då Be fick tillgång till hela det litterära etablissemanget i Köpenhamn. Hon hade också en ”bultande äregirighet”, vilket också Lundegård påpekade. Men Brandes hade också stort utbyte av deras vänskap och erotiska lekar. Hon var intelligent och beundrade honom omåttligt. Men hon var, som författarinna med ambitioner från den skånska landsbygden, också ensam. Hon hade, som hon skriver, i själva verket bara Brandes och styvdottern ”Matti”. Så mycket betydde han för henne! Genom hans besök fick hon bekräftelse. Visade att hon också var författarinna. Lundegård var för henne en älskad bror, en som hon aldrig haft under sin uppväxt. En spännande biografi, ända till slutet!
Quim Monzó: Tusen dårar. Noveller i översättning av Maria Cederroth (2014)
Den katalanske författaren och journalisten (f. 1952) är mångsidig och har producerat sig i alla möjliga genrer. På svenska finns två romaner översatta, samt denna samling korta noveller (original 2007). Sedan 2010 har han inte publicerat något förutom en samling artiklar och essäer. Titeln på novellsamlingen anspelar på de två bästa historierna där huvudpersonen besöker sina gamla föräldrar som bor på ett äldreboende. De vill bägge dö så fort som möjligt och diskuterar ingående olika sätt de skulle kunna ta livet av sig. Också huvudpersonen funderar på om han kan hjälpa sina gamla föräldrar att dö på olika sätt. Många av novellerna är mycket korta, bara 1-2 sidor. Vissa är surrealistiska, rent absurda. I en tillbringar en man sina dagar med att titta ut genom vardagsrum–mets fönster, i ett sorts försök att nå ett mindfullness-medvetande. ”Herr Benesets son” besöker sin far på äldreboendet och hjälper fadern sätta på sig kvinnokläderna han alltid bär. En kvinna rensar sin lägenhet på allt och försöker sedan begå självmord (på några sidor får vi se ett helt liv passera revy). Många noveller utspelar sig i Barcelona. En känd författare berömmer en yngre, mindre känd, kollega, som sedan förföljer denne som en ond skugga dag efter dag. I andra ironiserar Monzó över prylfixeringen, t.ex. digitalkameror och hemmadatorer. Idag hade han förmodligen skrivit om mobiltelefonernas utbredning över hela världen. Smått och stort blandas, kanske väl mycket ibland. Med undantag för några få guldkorn är kanske inte detta, trots allt, författarens bästa bok?
Marieke Lucas Rijnefeld: Min dyra ögonsten (2022)
Författaren, en av Nederländernas mest uppmärksammade, kallar sig ickebinär. Hen är född som flicka, men mobbades i skolan för sin ”pojkaktiga framtoning”. Hen debuterade 2018 med Obehaget om kvällarna, den ovannämnda boken kom tre år senare (båda översatta av Olof Hyllienmark). Hen har även skrivit två diktsamlingar, den första 2015, då författaren var 24 år. För debutromanen fick Rijnefeld The Booker Prize Award för översatt litteratur. I debutromanen behandlar hen broderns död, och därefter systerns gradvisa kamp med inre demoner. I den ovannämnda romanen återkommer samma teman. Veterinären Kurt som är mellan 30-40 år blir förälskad i en företagsam och brådmogen 14-årig flicka. Boken är en sorts försvarstal från Kurt, inte minst sedan han legat med flickan som därefter går in i sig själv, sitt funderande kring 11 september-attentaten, andra världskrigets fasor, sin abnorma penisavund, och sitt gradvisa avmagrande. Det är otäcka böcker som förefaller bygga på författarens uppväxt i religiös miljö i ett jordbrukarsamhälle i Nieuwendijk i Holland. Som en sorts ungdomsbok för vuxna för den tankarna till klassiker som Räddaren i nöden (Salinger) eller Flugornas herre (Golding). En obehaglig bok, som man bara fortsätter läsa för det vitala, välskrivna språket. Författaren har av flera kritiker spåtts en lysande framtid.
BOKTIPS 13: Kairo (inte Kairos), historiskt sex, konturer, Haiti, kinesisk kärlek, tidig feminist, Östtyskland, Somaliasvenskar och invandrare.
Salma El-Wardany: Sådant som är omöjligt (2022)
Författarinnan är född 1988 i Kairo men uppvuxen i London. Hon är en framgångsrik författare, poet och programledare på BBC Radio. Men hennes debutroman är ganska traditionell, en blandning av ”chic-lit” och ”feel-good”, om tre framgångsrika väninnor, Malak, Jenna och Kees. Men är man intre- sserad av hur 20-åriga arabiska tjejer i London i början på 2000-talet kämpar med traditionella för- domar, arabiska mäns svartsjuka och snarstuckenhet, föräldrarnas krav på att man ska följa vad imamen i moskén säger, eller om man får bära tajta jeans och t-shirts, så är denna roman matnyttig. Den 22-åriga Malak flyttar till Kairo och får tampas med en svartsjuk religiös make. Den intelligenta Jenna är kräsen och känner sig ensam och utanför när väninnorna träffar andra män. Kees är en nybakad jurist och drabbas av brittiska fördomar mot kvinnor och invandrare inom rättsväsendet. Men boken skulle knappast klara Bechtel-testet: de tre väninnorna pratar nästan uteslutande om sina eventuella pojkvänner och framtida makar när dom träffas. Men det gör kanske tjejer som just passerat 20-strecket i Egypten? (Som vanligt saknar jag ett register över arabiska ord och uttryck som inte förklaras i texten.)
Jonathan Lindström: Alla tiders sex. Kärlek, våld och religion under 14 000 år (2020/2021)
Jonathan Lindström är arkeolog och etnolog, och med flera populära Tv-dokumentärer bakom sig. Här beskriver han sex bland våra förfäder aporna, könsorganens historia, kyrkans betydelse för begrepp som synd, skam och skuld vid samlag, könssjukdomar, oralsex, homosex, Heliga Birgittas självspäkning med erotiska undertoner, polygami under vikingatiden, bordellernas historia, pedofili, tidelag och otrohet, onani, klostrens celibat och sexleksaker, våldtäkter och sexslaveri under kolonialismen, sexpuritanism under 1800-talet, och den revolution som p-pillret på 1970-talet innebar. Kort sagt, allt du ville veta om sex i historien, men inte vågat fråga om.
Rachel Cusk: Konturer (2019)
Kanadensiska Rachel Cusk anses som en av de främsta författarna idag. I sina korta romaner Kontu-rer, Transit, och Kulos, har hon visat sitt mästerskap (översättning: Rebecca Alsberg). ”Formmässig briljans, språklig precision och existentiell utsatthet, allt mästerligt balanserat” har hon karaktärise-rats, av Linn Ullman. I Konturer berättar hon om när hon håller en författarkurs i ett kokhett Aten, och om människorna hon möter. Det är deras historier hon berättar och skildrar, om äktenskap, familjerelationer, drömmar och tillkortakommanden. Cusks alter ego, som kallar sig Faye, syns knappt – berättelserna träder istället en och en fram som i Tusen och en natt. Faye blir en person i relation till den andre, den som berättar för henne. ”Lyssnandet blir ett slags berättande”, dessa berättelser styr våra liv, menar Cusk. Ett annorlunda författarskap, djupt originellt.
Edwidge Danticat: Claire, som havets ljus (2019)
Författaren, född på Haiti 1969, är kanske Karibiens mest kända idag. Hon emigrerade med sina föräldrar till New York 1983, och debuterade i en ungdomstidning som 14-åring. Hennes roman Att skörda ben (1998) handlade om den s.k. ”persiljemassakern” av haitier, iscensatt av diktatorn i den angränsande Dominikanska republiken, Rafael Trujillo (en envåldshärskare, också skildrad i Mario Vargas Llosas roman Bockfesten). I den i överskriften nämnda romanen försvinner den unga Claire på sin 7-årsdag, när hon fått veta att hennes far tänker adoptera bort henne. I sökandet efter flickan skildras den lilla byns vid havet alla originella människor, från den mäktiga bordellmamman Gaëlle till Claires far, den filosofiske men fattige fiskaren Nosías.
Can Xue: Kärlek i det nya årtusendet (2022)
Can Xue (pseudonym för Deng Xiaohua) fyller i år (2023) 70, och är en av Kinas mest renommerade författare. Hennes nya roman kan påminna om nobelpristagaren Mo Yan, den utspelas bland enkla människor på landsbygden, men har ett tydligt feministiskt perspektiv. Huvudpersoner är tre unga kvinnor, Niu Cuilan, Fröken Si, och Long Sixian (”Fröken Plommonblom”). De har alla jobbat på den närliggan-de textilfabriken men önskat sig därifrån, och med hjälp av den 50-årige ”Farbror Wei” får de jobb som prostituerade (något som i Kina uppenbarligen inte ses som nedvärderande) på ett spahotell i närheten. Här träffar de den lismande antikvitetshandlaren Herr You, den gamle snälle ”Farbror Gu”, och den försupne cementhandlaren ”Gamle Yong” som förälskar sig i Fröken Plommon-blom och bor i en grotta vid Bröllopspaviljongen, som flickorna kallar för ”romantisk”. Farbror Weis hustru ”Lilla Yuan” är en f.d. lärare som jobbar som administratör, reser mycket i jobbet och älskar doktor Liu. Själv jobbar Farbror Wei på en tvålfabrik men har flera andra jobb vid sidan av: revisor, skräddare, försäljare av bastmattor och sesamkakor. De bor i kvarteret Kamelian och går ofta och lyssnar på den vackra ”Kameliadamen” när hon sjunger. Andra personer i romanen har namn som Vinthunden, Flygsand och Silverpilen. De unga kvinnorna blir ofta älskarinnor åt de äldre männen, ibland av kärlek, ibland bara för att bli försörjda. (Åldersskillnaden ses uppenbarligen inte som ett problem, i Kina finns också en respekt för äldre som inte finns i Sverige.) Farbror Wei hamnar i fängelse efter sina kontakter med opiumhandlare, och hans älskarinna Fröken Si blir nästan ihjälslagen. Ibland blir förvecklingarna i den över 400 sidor långa romanen lite väl snåriga och trassliga, men Can Xue är en fascinerande berättare, och läsaren kan inte annat än häpna över alla människoöden hon tecknar, där människor i den enorma massan av kineser blir till filosofiska och spännande individer av kött och blod. Anna Gustavsson Chen är efter Göran Malmqvist den mest kända översättaren av kinesisk litteratur, och har gjort ett imponerande arbete med romanen. Jag kommer att tänka på den jämngamle författaren och filmaren Dai Sijie (”Balzac och den lilla skrädderskan”), och Zhang Yimous underbara film ”Att leva”. Eller snarare: ”Att överleva”.
Agneta Klingspor: Går det åt helvete är jag ändå född (2006), Pressa läpparna här (2008), Går det åt helvete ska jag ändå dö (2016)
Agneta Klingspor avled 2022. Hon var en tidig kvinnlig författare av självutlämnande, sårig autofikti-on. Inte skära, bara rispa, kom redan 1977. Pressa läpparna här handlar om 42-åriga Iris, författare och vikarierande skolkurator på deltid. Hon träffar den 17 år yngre Frank och häftig kärlek uppstår. Men Frank är lynnig, har problem med alkohol och droger och förmodligen en bostavskombination. Förhållandet blir hetsigt men allt mer destruktivt. Mitt i alltihop blir Iris med barn. Klingspor skriver med ett poetiskt språk, och skildrar erotik och åtrå på ett mästerligt sätt.
Hennes Dagböcker 1962-1992 publicerades 2013. Romanen Framkallning (1999) handlar om hennes pappa, ett hatkärleksporträtt av en bohemisk, misogyn journalist på Västkusten i Sverige, och hans förhållande till modern, som då var servitris på ett café. Fadern blev mot slutet en sorts vandrande modern luffare. Det är en mustig skildring av en dysfunktionell familj. Går det åt helvete ska jag ändå dö är hennes sista bok, skriven sedan hon fått sitt cancer-besked.
Sture Packalén: Christa Wolf – den lojala dissidenten (2022)
Efter att ha läst Jenny Erpenbecks Kairos, som bl.a. handlar om DDR:s upplösning 1990, blev jag intresserad av att läsa mer om tiden. Sture Packalén är pensionerad professor i tyska, expert på tysk litteratur som han tidigare skrivit böcker om, bl.a. en biografi om Günter Grass. I den här boken behandlar han Östtysklands mest kända författare, Christa Wolf. Hon var samtidigt en lojal försvarare av socialismen i DDR (men kritisk mot statens utveckling), men också en sorts ”dissident”, även om hon länge åtnjöt privilegier som DDR:s mest kända författare, också internationellt. Hon kritiserades samtidigt av äldre partipampar för bristande lojalitet med DDR-staten, och levde periodvis i en sorts ”inre exil” i sitt lyckliga äktenskap med maken Gerhard, som stod för marktjänsten och var litterärt bollplank, men också jobbade med litteratur som förlagsman. I hennes romaner får kvinnorna i DDR en röst, hon betonade individens betydelse i en stat där kollektivet var det som skulle framhållas, den ”positive hjälten” skulle hyllas, och staten inte fick kritiseras. Hon talade om miljöfrågor, t.ex. efter kärnkrafts-olyckan i Tjernobyl, och för fred och frihet.
Hon föddes 1929 i Landsberg an der Warthe (Ostpreussen, idag polska Gorzów). Föräldrarna drev en livsmedelsaffär. Hon var aktiv i Hitlerjugend, mer av tvång än intresse. Hon fick tuberkulos och led hela livet av svagt hjärta och andra krämpor. Barndomen beskrivs i Barndomsmönster (1976). Sin make träffade hon på universitetet i Jena. Hon gjorde snabb karriär också inom partiet och fick snart framskjutna poster inom kultur-DDR. 1952 fick hon dottern Annette, och två år senare ytterligare en dotter, Katrine. 1953 demonstrerade arbetare i Berlin, med krav på demokratisering, något som Brecht kommenterade ironiskt med ”Vore det inte enklare att regeringen valde ett nytt folk?”
Paret Wolf arbetade mycket, höll föredrag, höll bokcirklar och skrivarcirklar med arbetare på fabriker. Christa Wolf var en lojal partiarbetare och kom också att verka som rapportör till Stasi under tre år. Hon hade inte mycket att rapportera, men ångrade sig ändå på gamla dagar och hade svårt att minnas vad hon egentligen sagt till Stasi, om något? (1959-62). Efter en resa till Moskva debuterar hon 1961 med Moskauer Novelle, som vinner partiets gillande. 1963 skriver hon Der geteilte Himmel (Delad himmel), en kärlekshistoria mellan en kvinnlig järnvägsarbetare och en manlig kemist, som blev en försäljningssuccé i DDR. Huvudpersonen Rita ställs inför valet att lämna DDR eller stanna kvar, och väljer det senare, medan älskaren lämnar och flyr till väst. Den kom också att filmatiseras, och Wolf kunde mer och mer ägna sig åt författarskap på heltid. Vid en partikongress 1965 försvarar hon modigt ett fritt kulturliv i DDR, och får partiets ögon på sig som ”besvärlig”.
I väst slår hon igenom med romanen ”Vem var Christa T.?”, som i DDR kritiseras för att vara alltför ”subjektiv”. Boken handlar om en studiekamrat till Wolf, hennes tankar, äktenskap och kärlekshis- torier. Enligt Wolf om ”mognadsprocessen hos en människa”, om en lärare som tvingas ”anpassa sig till systemet”. Boken trycktes först inte alls i DDR, 1968 bara i en liten upplaga. Efter Tjeckoslovakien-invasionen vägrade Wolf först skriva under ett upprop från Författarförbundet som stödde Sovjetu-nionens invasion. I Barndomsmönster rannsakar hon sig själv vad gäller inställningen till nazismen, något som partiet inte heller gillade. Att en östtysk skulle ha något med nazismen att göra? Nej, nej. 1976 fråntogs Wolf Bierman sitt östtyska medborgarskap (Hans i Kairos skrev som partitrogen inte under protestlistan, som Wolf gör). En rad östtyska författare skriver under: Stefan Hermlin, Stefan Heym, Günter Kunert, Heiner Müller, Wolf och hennes vän poeten Sara Kirsch. 1983 får hon aktivister i ”Kvinnor för fred” att släppas av polisen, genom en skrivelse till Honecker. Hon är då DDR:s tyngsta författarnamn.
I fortsättningen väljer Wolf att skriva om historiska gestalter, där det är svårare för censuren att gripa in. Romanen ”Landet som icke är” (1977) behandlar två tidiga tyska romantiker, Heinrich von Kleist och Karoline von Günderode, och deras omöjliga relation som slutade med att von Kleist begick självmord. I en separat essä behandlar hon deras samtida, författaren Bettina von Arnim. (”Om litteraturens roll som utopisk”.) Den följande romanen, ”Kassandra” (1983) handlar om ett grekiskt kvinnligt orakel, en sierska, dotter till kungen av Troja, som förgäves varnar trojanerna för kriget som skulle förinta staden, och blev en stor framgång utanför DDR. Här uppmärksammar Wolf inte minst kvinnornas lidande under kriget. Packalén skriver att Wolf nu blev närmast en ”kultfigur inom kvinno- och fredsrörelsen”, både i DDR och utanför. Själv vågade hon emellertid aldrig kalla sig för ”feminist”, för att inte utmana partiet. Hon följdes tätt i spåren av Stasi, bevakades, hennes brev lästes, och hennes böcker censurerades, men spreds i väst och var relativt lätta att komma över även i DDR.
Kassandra kom till när Wolf fått en möjlighet att hålla föreläsningar vid universitetet i Frankfurt-am-Main, i Västtyskland. Hon var populär i väst, som en av få oppositionella författare, och tusentals följde hennes föreläsningar. Här tog hon bl.a. upp ”kvinnligt skrivande” i historiskt perspektiv. Hon talar om ”ande i liv, liv i ande” som ska ersätta sant/falskt, härskare/slav, man/kvinna, segrare/ förlorare (ett ”holistiskt” perspektiv.) Hon talar om den undermåliga (i demokratiskt hänseende) östtyska skolan. Hon var flitigt anlitad som föredragshållare, även av t.ex. läkare (”psykosomatisk gynekologi”). (Så efter katastrofen i Tjernobyl 1986, bara omnämnd en passant i Kairos.)
Christa Wolf fick under sitt liv nästan alla stora litterära pris man kan få, utom nobelpriset, som istäl- let gick till hennes vän Günter Grass. Packalén skriver korta kapitel, klart och lättläst, om ett svårt ämne. Biografin är inte särskilt analytisk vad gäller de litterära verken utan intresserar sig mer för de historiska frågorna, och Wolfs inställning och situation i DDR under de 40 år landet existerade. Det är en fin bakgrund där hans i grunden positiva inställning och förståelse för Wolfs olika ställningstagan-den lyser igenom. Hon hade knappast något val än att lyda, om hon inte ville lämna landet i förtid, vilket hon valde att inte göra. Christa Wolf avled 1/12 2011, 82 år gammal.
Salad Hilowle: Halima om de sina (2022)
Författaren (f. 1986 i Mogadishu) är konstnär, filmare, och nu också författare. Boken är en sorts bilderbok, fylld av fotografier, flera i konstnärlig utformning. Kvaliteten är skiftande, från vackra och uttrycksfulla, till mindre lyckade i återgivning. Vi får möta Salads mormor Halima som kom till Gävle som flykting i december 1998, via ett läger i Kenya, mitt i en kraftig snöstorm, ett moln av svarta kråkfåglar, och en brinnande halmbock. Hon blir centrum i en stor klan av familjemedlemmar, klok och resonerande. Halima förflyttas till Umeå, och efter 17 år i Sverige erbjuds hon att bli svensk medborgare. Det är ett flyktingöde, spännande att följa. I dagboksform berättar Halima om sin stora familj med barnbarn och barnbarnsbarn. Stolt över allas olika yrken: tandläkare, lärare, underskö-terska, fritidspedagog, konstnär, projektledare, biokemist. Halima är öppen och får lätt vänner, både ”svenskar” och andra invandrare, som lilla Fanta från Gambia, eller Sunday, en pojke som vill bli som Zlatan, från Nigeria. Hon berättar om minnen från Somalia innan kriget, som då styrdes av diktatorn Muhammed Siad Barre, från början socialist, som skickligt manövrerade mellan USA och Sovjetunions stöd. Anarkin och klankriget som bröt ut efter hans död 1991 (Halima kallar det ”klansjukdomen”). Om Mogadishu som hade teater, biografer, restauranger, rikt musikliv. Om kvinnliga pionjärer som militären Asli Hassan Abade, om dottern Fartuun som var basketspelare innan hon dog i en buss som besköts av rebeller. Om dottern Farhiya som hade två barn när hon var 17. Om kärleken till naturen som hon också njuter av i Sverige. Om modern som var animist och trodde på andar och spöken. Om nomad-livet med kameler och kor, som var det somalier levde av innan urbaniseringen tog vid. Men också mobbning och rasism i Sverige. Om män som varken visar respekt för Allah eller för andra människor. Om sin skräck för rulltrappor efter en olycka när hennes långa klänning dirac fastnade i rulltrappans tänder. Om hennes lärare på SFI som uppmanade eleverna att skriva: ”skriv, skriv, så finns ni”. Om att minnena från det gamla landet med åren blir tunnare och allt mer dimmiga.
Det har blivit en vacker bok, där vissa uppslag hittar den känsliga harmonin mellan text och bild. Det enda jag saknar, återigen, är en ordlista över somaliska ords översättning till svenska.
Thomas Mann: Fyra noveller. Tonio Kröger, Tristan, Döden i Venedig, Mario och trollkarlen (Översättning Linda Östergaard, 2019)
Fyra långa noveller av den tyske mästaren Thomas Mann (1875-1955) i nyöversättning. Mann fick Nobelpriset 1929 för släktromanen Buddenbrooks, som utspelas i hans födelsestad Lübeck. Hans tidiga berättelser var fyllda av homoerotik, förmodligen mest fantasier. 1905 gifter han sig med den förmögna Katia Pringsheim. Mann var själv protestant, hans mor katolik (brasiliansk härkomst på mödernet) och Katia judinna. De får snart sex barn, och lever ett borgerligt liv i München. Kampen mellan den plikttrogne ”borgaren” och den mer syndige och utsvävande ”konstnären” finns i hans böcker ständigt. Ända till nazismens framväxt efter första världskriget var Mann snarast konservativ och nationalist, men han kom sedan att stödja den bräckliga borgerliga Weimarrepubliken.
1933, när nazisterna börjat bränna Manns böcker på bål, emigrerade han och familjen till Schweiz, Zürich. Stora delar av familjens förmögenhet beslagtogs av nazisterna. Romanen Bergtagen (1924) var inspirerad av hustruns vistelse på ett lungsanatorium i Schweiz. Han kallade nazismens ideologi för ”excentriskt barbari och råhet” och 1936 publicerade han i Ungern artikeln Achtung Europa!
1938, när Nazityskland tågar in i Österrike, emigrerade Mann med familj till USA. Han proklamerade då för en amerikansk tidning stolt att ”Där jag är, där är Tyskland!” Han var en erkänd föredragshål-lare och reste mycket i USA för att uppmana USA att engagera sig i kriget. 1944 blev han amerikansk medborgare. Här skrev han Doktor Faustus, om nazismens framväxt och en kritik av konstnären som tar aningslös politisk ställning, eller inte tar ställning alls. Han kritiserar Tyskland, också efter världs-kriget, för dess ”skuld”, som omfattar ”alla tyskar”, i kriget. 1951 flyttade han tillbaka till Schweiz och Zürich, besviken på amerikansk främlingsfientlighet och antikommunismen som också drabbade honom själv och hans barn. När hans dagböcker publicerades 1975 bekräftades misstankarna om hans homoerotiska fantasier och tidiga förhållanden.
Tydligast kommer de till uttryck i den fantastiskt stilsäkra novellen Döden i Venedig, där den gamle författaren Gustav von Aschenbach förälskar sig i den bildsköne polske ynglingen Tadzio, på ett förnämt hotell i Venedig som drabbats av ett utbrott av kolera. Den är ett utsökt exempel på Manns utvecklade virtuosa sätt att skriva. Han driver friskt och ironiskt med sig själv som ”den berömde för- fattaren”, och när Aschenbach börjar förödmjuka sig och förfölja Tadzio i den pestdrabbade staden, sminka sig och klä sig frivolt, anas Manns förskräckelse inför brodern (författaren) Heinrichs bekläm-mande fjäskande för sina unga älskarinnor, som Mann hatade (bäst uttryckt i Heinrich Manns berättelse om Professor Unrath och nattklubbsångerskan Lola i Blå ängeln, som också filmades med Marlene Dietrich i den syndfulla huvudrollen).
Tristan är den äldsta av novellerna, publicerad 1903. Den är en förstudie till Bergtagen och utspelas på sanatoriet Einfried, med alla sina originella besökare och patienter. Den har många anspelningar på Wagners opera Tristan och Isolde. Tonio Kröger (1922) skildrar skoltiden i Lübeck, där huvudper-sonen slits mellan kärleken till en vacker flicka, och till den bildsköne och sportige kamraten Hans. Mario och trollkarlen (1930) utspelas på en badort i Italien där fascismen redan slagit rot, och mass-hysterin griper omkring sig. Den förebådar Manns ställningstagande under andra världskriget och understryker Björn af Kleens efterord, med Manns uttryck: ”Titta vad som händer när konstnären inte lägger band på sig! När man inte tar självkontroll, förnuftsdyrkan och värdighet på allvar.”
50 år i ordets och bokens tjänst 