BLOGG-BOKTIPS

Kvinnliga författare skriver om sex, barnafödande och missnöje (2020)

Under vårens Coronatider hade jag inget bra att läsa och tog en tur till vårt lilla bibliotek på västra Södermalm. Jag kom hem med en försvarlig bokhög (ja de mest åtråvärda fick jag faktiskt köpa på nätet). Och här är lite av mina läsefrukter.

Maria Maunsbach, Bara ha roligt (2019). Med blinkningar till Hjalmar Söderberg och Gunn-Britt Sundström handlar den här boken om den unga Lydia som träffar Johannes, som redan har ett barn. Då uppstår ju redan där problemet att det ju inte är barnet som Lydia vill träffa! Vi får följa med till Malmös klubbvärld, och det är underhållande. Maria Maunsbach är redaktör på radions ”Ligga med P3” och det märks. Det är mycket sexprat, sex på de mest omöjliga ställen, men den omtänksamme Johannes är också bra på omedvetet förtryckande ”mansplaining”, och letandet efter Lydias ”perfekta partner” fortsätter när boken slutar. Det är både underhållande och tänkvärt.

Åsa Ericsdotter: Äktenskapsbrott (2012). Författaren, född 1981, har främst skrivit diktsamlingar. Här skriver hon prosalyriskt, med ibland bara några få pregnanta meningar per sida, en teknik som återkommer hos flera av mina valda författare. Här är det en kvinna som skajpar med sin gamla älskare (hon är numera gift och har flera barn). Han är en självgod jäkel, också gift, men har nu en ny älskarinna vid sidan av som han beskriver ingående för berättaren. Det blir allt mer spännande och otäckt ju mer hon engagerar sig i f.d. älskarens nya kärlek, samtidigt som hon lär sig att jaga och skjuta med gevär. Rekommenderas.

Sara Villius: Madonna (2019). En uppmärksammad bok om en kvinna som är minst sagt missnöjd med sitt liv. Maken är tråkig och dessutom otrogen, hon är hemmafru (konstnär) med tre barn och fantiserar mest om sin lärare på dramakursen, som hon gjort slut med. Missnöjet gäller också den egna kroppen, som hon är rädd inte längre ska attrahera männen. Författaren lämnar ut sig själv och sina mest förbjudna tankar. Skildringen av hennes tredje förlossning är gräslig. Spännande.

Christine Falkenland. Spjärna mot udden (2014). Falkenland varvar lyrik med prosa, också av det korthuggna slaget. I Wikipedia läser jag att hon vuxit upp i Mellerud i en Schartauansk miljö och först tänkte bli präst. Det kanske inte märks i böckerna, som syns mer eller mindre självbiografiska, där Trasdockan (2006) skildrar en trasig uppväxt och skolgång, Sfinx (2011) är en inträngande och kuslig brevroman, ställd från en kvinna till älskarens hustru, som hon avundsjukt beundrar. I Spjärna mot udden har berättaren flyttat till spanska solkusten med sin son. Hon är nu över fyrtio och känner kroppens ”förfall”. Som författare är hon utlämnad till läsarnas gottfinnande, som kvinna till männens blickar. Hon har aldrig några pengar, kämpar mot depressioner och dåligt självförtroende, och oroar sig över sonens framtid. I längden blir Falkenland lite upprepande, men hon skriver bra och man rycks med i berättandet. Barnet (i Sfinx en dotter) blir centralt i berättelsen.

Lotta Lundberg: Färdas på en blick (2001). Författaren, född 1961, bor i Berlin och skriver krönikor i Svenska dagbladet, ganska reaktionära och gnälliga på allt som är svenskt och folkhemskt. Men det är en intressant författare som jag nyss upptäckt. I debutromanen Låta sig hända, skildrade hon en medelålders kvinnlig lärare, som på en skolresa till Berlin förför sin 18-åriga (kvinnliga) elev. Det lesbiska temat återkommer i Lundbergs andra roman, där huvudpersonen, läraren Laura, efter en abort kommer till Wien där hon inleder ett förhållande med diplomathustrun Marianne. Laura har ungerska föräldrar, med minnen från Sovjetinvasionen 1956. Marit i debutromanen har tyska föräldrar som flytt till Sverige undan nazismen. Så blandar Lundberg dagspolitik med intima relationer på ett intressant, nytt och spännande sätt. En författare att upptäcka som jag blev riktigt förtjust i!

Emma Holm: Konsekvenser: noveller (2019). ”En samling laddade miniatyrporträtt med just lagom mycket isberg av känslor och förhistoria under de känslomässigt ganska så avstängda novellfigurernas handlingar.” (Jenny Aschenbrenner i Svenska Dagbladet).

Hanna Nordenhök: Caesaria (2020). Författaren debuterade som poet och hon är också verksam som översättare. Romanen är en sällsam skildring av en flicka på 1800-talet som ur djup fattigdom tas om hand av en ”doktor Eldh” för att uppfostras som en sorts Pygmalion på landet. Inflikat i texten är doktorns forskning om förlossningsmedicin och -kirurgi, som var nytt på 1800-talet. Jag blir inte riktigt klok på varthän författaren vill komma, men språket är poetiskt, fullt av naturlyrik, och böljande vackert. Det feministiska förstoringsglaset får mig att tänka på den allt för tidigt avlidna Mare Kandre.

Karin Smirnoff: Jag for ner till bror/Vi for upp med mor/Sen for jag hem. Ingen har väl undgått framgången för denna Norr- och västerbottniska trilogi. På ett särpräglat korthugget språk och egenartad meningsbyggnad skildras svåra förhållanden i Norrlands avfolkade inland. Den tredje romanen är den svagaste i trilogin, men tempot lika uppskruvat och böckernas personer skildras i kortfattade meningar, skoningslöst, och framstår inte som särskilt sympatiska. Men börjar man läsa kan man inte lägga böckerna åt sidan, vilket är ett gott betyg.

Sofia Rönnow Pessah: Männen i mitt liv (2019)/Helena Granström: Betydelsen av kärlek (2019) Två böcker som har en del gemensamt, men också är väldigt olika. Granström är född 1983 och utbildad inom fysik och matematik. Hon var doktorand men upplevde hur hon mobbades av männen på institutionen, och slutade för att bli fri skribent. Hon beskriver detta i sin förra roman, Standardmodellen.

Sofia Rönnow Pessah är född 1989 och uppvuxen i Malmö. Idag jobbar hon som asylrättsjurist, men hennes debutroman är ingen munter läsning. Huvudpersonen Sonia pluggar i Lund, men mest tid ägnas åt antidepressiva läkemedel, supande och sex. 48 män och två kvinnor hinner hon avverka på bokens 243 sidor. Det kan bli lite enahanda, mest för att ingen utveckling sker i boken. Den börjar och slutar ungefär likadant, med tämligen likgiltiga knull. Ändå sträckläser jag boken, inte minst för det ohämmade, friska språket, och det hänsynslösa, modiga självutlämnandet.

Där Rönnow Pessah ändå är känslosam och varm, är Helena Granström kallt iakttagande, på ett intellektuellt, otäckt och lite tråkigt sätt. Författaren/huvudpersonen skriver om astronomi och fysik, och en stor del av boken handlar om en kuriös engelsk fysiker, Hugh Everett, som i flera skrifter försökte bevisa att vi lever i inte ett, utan flera universum, i parallella världar. I bokens andra del skildras fyra förhållanden: en småbarnspappa som tänder på sado-masochism, en oerhört snygg konstnär, som berättaren gör allt för att få till det med; en hopplöst fumlig ingenjör, och till slut mannen som berättaren gifter sig med (och sedan skiljer sig från). Kanske ”gifter” sig inte de båda bokens delar helt som man hade önskat.

Båda författarna tillhör vad som kallats för ”generation Tinder”. Men båda står lika ensamma och otillfredsställda när böckerna slutar. Kanske får man bara acceptera att det är så det är i kärlekslivets karusell? Granström skriver bra och moget, skildrar relationer som enbart ett intellektuellt spel, byggt på slumpen, men hon skriver bra om känslor, analyserar, genomskådar. Båda är värda att upptäcka.

Kerstin Weidel: Älskande kvinna (2017). Författaren, som är bibliotekarie i Surahammar, har skrivit en roman om ”vampyren”, norskan Dagny Juel, känd från Munchs målning som ofta reproducerats. Hon tillhörde ett konstnärskollektiv i Berlin tillsammans med Edvard Munch, Strindberg, och den polske författaren Stanislav Przybyzewski. Med den senare fick hon en son, och vi får i boken följa hennes resa, till Tbilisi i Georgien, en minnesresa som slutar i Norge, där hon en sista gång återser Munch. Weidel har ett eget poetiskt språk och ett feministiskt budskap där hon tar den förtalade Dagny Juel i försvar.

Madeleine Schantz: Vaken dröm (2019) Temat med unga naiva kvinnor som kommer till Stockholm nästan direkt efter gymnasiet för att söka lyckan, och där blir förförda och så småningom kontrollerade och misshandlade av äldre män, har förmodligen ökat i och med #metoo. Två andra romaner på samma tema är akademiledamoten Anne Swärds Jackie, och den unga Sofia Stenströms burleska Magic love Pixie. Jackie är en oerhört stark roman som utspelas på 1980-talet i Stockholm. Den 19-åriga huvudpersonen blir långsamt manipulerad och till slut även misshandlad/kontrollerad av en svartsjuk man som med lock och pock knyter henne till sig. Efter halva boken ökar spänningen dramatiskt, och slutet är så spännande att man sträckläser hela natten, med hjärtat i halsgropen.

Även Schantz roman är ett upprörande vittnesbörd (i fiktionens form) om en ung kvinna som från Berns salonger ”kidnappas”, under förespeglingar om ett jobb som konstkurator i Tokyo, och sedan spärras in på ett hotellrum för att bli våldtagen. Schantz har en beundransvärd distans till sitt ruskiga ämne, och stilen i den korta romanen är lakonisk och inträngande. De tre nämnda författarna försöker också tränga in i förövarens perspektiv, hans avsikter och kamp mot inre demoner.

Ing-Marie Eriksson: När kastanjerna blommar i Paris (2004) Den sista av mina författare blev faktiskt den största överraskningen. Författaren kommer från en liten by i Jämtland och gjorde en uppmärksam debut med Märit (1965), en av de få skönlitterära böcker av en svensk författare som åtalats och fällts i domstol, för förtal. Den här självbiografiska romanen skildrar hur författaren kommer till Stockholm och får jobb på – Stockholms stadsbibliotek! Hon får jobb som biträde med att stämpla bokförvärv, skriva katalogkort och svara i telefon. Hon underkänns i en internkurs för assistenter för att hon är för blyg (!), men blir bekant med en kollega som tipsar henne om au-pair-jobb i Paris. På ett poetiskt språk förs den dramatiska handlingen framåt, kort kan sägas att arbetet som au pair inte riktigt blir som författaren i sitt romantiska skimmer föreställt sig. En överraskande stark bok; jag googlade på författaren (87 år) som lever och idag bor i Stockholm!

Tre slutsatser har jag i alla fall kunnat dra av detta neddykande i den (mestadels) moderna unga litteraturen. Dels att kvinnor skriver (framför allt ges ut) alltmer idag. Dessutom att man i den unga litteraturen lämnar ut sig själv, på gott och ont,  betydligt mer än för bara trettio år sedan. (Ofta kan man uppleva det som ren ”autofiktion”.) Dragningen till thriller och skräck är tydlig: både hos Sofia Stenström och Anne Swärd utspelas delar av boken på en otillgänglig ö i Stockholms skärgård. (En av inspiratörerna är den av mig hyllade författaren Carina Rydberg.) Men till slut går det inte att komma ifrån: att sex och våld säljer bra på marknaden, och i kombination med varandra naturligtvis ännu bättre! Detta är inte heller något nytt. Men sällan kanske varit så tydligt som idag? Och ”barnafödande”? Nej, de här författarna skriver nästan bara om sig själva!

PS. Jag gör en avstickare från ämnesområdet, och läser den uppmärksammade nigerianska författarinnan Ayobami Adebayos roman Stanna hos mig. En stark och intressant skildring av konflikten mellan gammal tradition och nya feministiska tankegångar i ett huvudsakligen muslimskt och patriarkalt land. Jag läser på och finner att där det tidigare bara var tunga manliga författarnamn som Chinua Achebe, Ben Okri, och Wole Soyinka, så tar även här de unga kvinnliga författarna över. Förutom Adebayo t.ex. Buchi Emecheta, Chimamanda Ngozi Adichie, och Nwando Achebe. I marginalen läser jag mig också till en grupp kvinnliga svenska författare som gärna dröjer vid bdsm-sex: Tora Gerge, Lyra Koli, Wera von Essen, Helena Österlund och Mara Lee.

(Se t.ex. Österlunds romaner Min sårbara kropp och Att spegla sig i någon annans vatten. En inspiratör sägs den frispråkige Michel Houllebeque vara.) Vidare om kvinnlig sexualitet i mer mogen ålder: Aase Bergs Haggan (2019) och Malin Lindroths Nuckan (2018) samt Nina Lekander i Trosbekännelser om en 50-årig kvinnas möte med en man i Berlin. En manlig författare på samma (hbtq-) område är Kristoffer Folkhammar, boken Magisterleken, se nedan.

Flera boktips i Coronatider: Mycket sex, hbtq, bdsm, men också en och annan riktig arbetarroman.

Tillägg 2020-06-16

Elin Bengtsson: Rosenregimen (2018)

Niko heter flickan som kommer till universitetsstaden och blir förälskad i Emmy, en kvinnlig ”butch”, bestämd och lite dominant med kort hår som åker motorcykel och gillar thai-boxning. Boken handlar om deras förhållande, den handfasta erotiken, bråk och diskussioner, där Niko försöker hävda sin självständighet och osäkerhet gentemot den bestämda och pedantiska Emmy som vill ha ”ett riktigt hem” med fru och barn. Till slut rämnar förhållandet under gråt och besvikelse. Gun-Britt Sundströms lesbiska Maken, fast på 2000-talet.

Fint skriven bok, poetisk, finurligt språk. Korta avsnitt på 1–2 sidor, samma stil som återkommer hos många yngre kvinnliga författare. Fint inkännande, självupplevt. Intressant skildring av ett lesbiskt förhållande. Elin Bengtsson, född 1987, nominerades till Augustpriset och Nordiska Rådets litteraturpris för romanen Ormbunkslandet 2016.

Wera von Essen: En debutants dagbok (2018); Våld och nära samtal (2020)

Dagboken är en autofiktiv skildring av von Essens liv 2016–2018. Hon satsar på att bli författare, uppmuntrad av kollegorna Stig Larsson och Lyra Koli. Hennes förhållande till de adliga föräldrarna är ambivalent, hon har så lite pengar periodvis att hon svälter, men räddas oftast av en rik ”onkels” bidrag. En del av boken utspelas i Brasilien där von Essen, som också prövat att översätta från portugisiska, ägnar sig åt den underliga Daimereligionen, där droger testas (jfr Castanedas böcker om Don Juan). Von Essen slåss modigt och öppenhjärtigt med sin ångest och självhat, där skrivandet blir den enda vägen ut ur katastrofen. Den senare boken blir mest en pendang till den utförligare dagboken, men i Våld och nära samtal märker man hur författaren jobbat mer med språk och stil. I den senare boken börjar hon fundera på att konvertera till katolicismen. Hon utvecklar sin masochism, och låter sina älskare binda och piska henne för att minska ångesten. Hon får också jobb på ett hotell i receptionen. Hon har samtal med sin psykolog. Hon skriver om droger och självmedicinering.

Von Essen har ett intensivt språk som griper tag i läsaren. Man känner starkt med henne och blir engagerad i hennes öde. En stark debut, en något svagare andra bok.

Nina Wähää: Testamente (2019)

För tankarna till så skilda verk som Tara Westovers Allt jag lärt mig, Karin Smirnoffs Jag for ner till bror, eller Aleksis Kivis Sju bröder. Nina Wähääs (född 1979) mor kom från Tornedalen (fadern från det kommunistiska Bulgarien). I den omfångsrika boken åker den gravida Annie (tiden är 1980-talet), upp till den stora dysfunktionella familjen i Tornedalen som från början var 10 syskon, plus två som dog i späd ålder. Två av bröderna (och en syster) är homosexuella och har flytt hemmet, den äldste sonen vill ta över familjehemmet, en av bröderna är ”eljest” och tillbringar all sin tid i skogen, två är kriminella och en har suttit i fängelse, o.s.v. Skildringen av manligheten i Tornedalen är inte smickrande. Fadern, bonden Pentti är en hustyrann och minst lika ”eljest” som sonen Hirvo. Modern Siri är den som håller familjen samman, men kan trots makens misshandel inte lämna familjen förrän fadern omkommer i en husbrand. Nina Wähää debuterade redan 2007 med boken S som i syster. Hon har arbetat som restaurangchef med catering, som skådespelerska i två filmer, och som sångerska i bandet Lacrosse (tre utgivna skivor). Boken nominerades till Augustpriset och fick Sveriges radios litteraturpris 2019. Fint språk, fina karaktärsbeskrivningar, lite väl omfångsrik och lite av en bildningsroman om en mycket udda familj. Andra halvan av boken svagare och tappar fart. ”Deckarhistorien” känns onödig.

Tara Westover: Allt jag lärt mig (2019)

Den uppmärksammade romanen Educated utkom i USA 2018. Den skildrar den barnrika familjen Westover, som lever i en bergig trakt i Idaho på 1990-talet. De är mormoner och s.k. ”preppers”, d.v.s. de förbereder sig för ett kommande världs- eller inbördeskrig, och undviker och misstror all statlig och delstatlig inblandning i enskilda individers liv. De går inte i skola och utnyttjar inte allmän sjukvård. Fadern Gene arbetar på sin egen bilskrot, han predikar ständigt Guds ord (dock utan att fysiskt misshandla) för familjen, och utsätter både sig själv och barnen för livsfara när de arbetar på den sunkiga bilskroten där metallen återvinns i livsfarliga maskiner för att säljas. Det slutar också med att fadern, som författaren misstänker har obehandlad bipolaritet, råkar ut för en arbetsskada som gör honom handikappad. Den som istället misshandlar Tara är den våldsamme brodern Shawn, som även han verkar ha en diagnos. Modern Faye lär sig att förlösa barn och tillverkar helande mediciner av örter och dekokter. En av bröderna lyckas trots den bristfälliga undervisningen i hemmet komma in på college, vilket också blir lillasystern Taras mål. Familjen har inga böcker utom Bibeln och några mormon-skrifter, men med en otrolig livskraft lyckas hon både testa sig in på college, och får sedan (med lärarnas stöd) ett stipendium som för henne till Cambridge i England där hon sedermera doktorerar på en avhandling i historia om mormonis-mens påverkan på amerikansk 1800-talshistoria. Romanen väckte stor uppmärksamhet när den gavs ut i USA, fick flera priser, men blev också dragen inför domstol av Westovers föräldrar och syskon för förtal. Boken skildrar med inlevelse uppväxten i Idaho och hur Tara kommer in på college i Utah utan att veta någonting om hur man klarar sig i den ”stora världen” utanför Clifton, Idaho. Rent stilistiskt ingen ”höjdare”, snarare en uppslukande ”sidvändare”.

Stina Stoor: bli som folk: noveller (2015)

Sju noveller, lakoniska men med pregnans. Författaren (född 1982) är bosatt och uppväxt i Balåliden utanför Bjurholm, Västerbotten. Skriver en åtstramad prosalyrik med dialektala inslag, talspråk, i traditionen från PO Enquist, Sara Lidman, Torgny Lindgren. Enkla, vardagliga berättelser, barndomsskildringar, med en särpräglad humor. Stina Stoor, som också varit rockmusiker och bonde, fick SR:s novellpris 2012. Detta är hennes debut i bokform.

Marlen Haushofer: Himmel utan slut (1992)

Född som Marie Helene Frauendorfer 1920. Född i Molin, Österrike, i skogssluttningarna i Alperna, dog i skelettcancer 1970. Gift med en tandläkare. Fyra av hennes böcker har översatts till svenska, mest känd den originella Väggen (original 1963). I barndomsskildringen Himmel utan slut nämns ”väggen” som en gräns som dragits mellan Marlen och omvärlden från tidig ålder. Hon började på 1940-talet skriva berättelser och noveller, erhöll ett österrikiskt litteraturpris 1952. Skrev även barnböcker. Har fått en renässans på senare år. Den ovannämnda barnskildringen är originell och skildrar ett säreget Pippi Långstrump-barn, full av obändig och otyglad fantasi. Fadern som var jägmästare var barnets (i boken kallad Meta) stora stöd och lekkamrat, medan modern var sträng, religiös och ombytlig. En rad originella släktingar skildras – på det hela taget en fantastisk och särpräglad barndomsskildring.

Sara Stridsberg: Kärlekens antarktis (2018)

Poetisk och stark roman om den mördade och styckade Catrine da Costa, i omskriven form. Hennes styckade kropp hittades nedanför Karlbergsbron i Stockholm i juli 1984. Romanen berättas av den styckade kvinnan, och är mycket stark. Ett mästarprov.

Tillägg 2020-08-30

Johanna Nilsson: SOS från mänskligheten (2008)

Nilsson är född 1973 och har gett ut ett 30-tal böcker, barn- och ungdomsböcker med mera. Denna roman är en helvetesvandring i det moderna Sverige där inget sparas på: sexuella per-. versioner, ätstörningar, psykiska sjukdomar, droger och missbruk. Det är virtuost skrivet, måhända att alla grymheter på slutet urartar till en blodig snuff-movie, och att läsaren till slut når en viss nivå av ”mättnad”. I centrum står den prostituerade Benjamin, som ställer upp på allt sexuellt. Han har förmågan att ge tröst till sina kunder, men kan aldrig få. Hans rika föräldrar har förskjutit honom, hans syster är tragiskt död. Några andra personer i kollektivromanen är Anders, som lever i sin sunkiga lägenhet med sin dator och aldrig går ut. Han har kontakt på Internet med Tomas, som hetsäter i sitt olyckliga äktenskap med Cornelia, som är bingovärdinna. Affärs-mannen Mikael letar efter sin gamla kärlek Josefin, och söker kontakt hos Benjamin. Det gör också Erika, en framgångsrik domare med ett snårigt privatliv. Katja är en rullstolsbunden tatuerare som ger Benjamin en ny ros för varje ny älskare/älskarinna han betjänar. Några av dom möts på slutet på den perverterade Nils yacht, där han och några kompisar spelar in s.k. snuff-movies. Men det är fruktansvärt bra skrivet!

Marie Hermanson: Hembiträdet (2004). Spännande roman om den framgångsrika egenföretagaren Yvonne som för spänningens skull byter identitet och blir hembiträdet Nora hos bankmannen Bernhard, som har en mörk hemlighet. Lite ”tantsnusk” parad med kriminalhistoria, virtuost skickligt iakttaget och berättat.

Audur Ava Ólafsdóttir: Fröken Island (2018). Underhållande, pregnant roman om den vackra och unga Hekla som 1963 kommer från landet till Reykjavik med sin skrivmaskin, föresatt att bli författare. Hon får jobb på ett café och utsätts direkt för äldre mäns närgångenhet och misogyni. Hon träffar den äldre, kontrollerande ”poeten” på stadsbiblioteket, och en pr-man som enträget försöker få henne att ställa upp i den årliga ”Fröken Island-tävlingen”, vilket ska ge henne en möjlighet att resa till USA. Träffsäkert om patriarkatets könsmaktsordning och hur den spiller över på kulturlivet på Island. Författaren är född 1958 och en av Islands mest uppmärksammade författare. Romanen är samtidigt en odyssé genom isländsk litteraturhistoria. Känns självbio- grafisk.

Tillägg 2020-11-18

Lyra Koli (Lyra Ekman Lindholm): Förblödningen (2020)

Lyra Kolis femte roman är mycket välskriven. Ovanligt ”vanlig” jämfört med hennes tidigare, som ofta kretsat kring queer- och bdsm- frågor. Romanens Em (som känns självbiografisk) lever ihop med en blond, trevlig och lugn flickvän, Julia, i stark kontrast med den ombytliga fantasifulla Em. Mittsektionen av boken är en prosaisk diskussion om olika författare och filosofer, om skillnaden mellan ”fantasi” och ”verklighet”. (Koli är idag doktorand i filosofi.) Delar av romanen handlar om Julias mamma som träffar en gammal god vän, Geraldine, som nu bytt kön och heter Gary. Diskussionerna om queer-identiteten tillhör bokens bästa, men förf. verkar ha mognat, stilen är suverän. Diskussionerna handlar också om s.k. lajv, där deltagarna byter identitet och går in en roll som skapas av en spelledare, ofta med inslag av bdsm (som dock tonas ner betydligt). Under en av dessa lajv-tillställningar som rör sig runt hela Norden träffar Em en finsk lajvare (manlig) som hon blir förälskad i. Begreppet ”bleed” förekommer inom lajv-performance, när ens egen person mer och mer intas av den som man spelar. (Blodtemat återkommer: Em får mens, blir gravid. Hon slits mellan sin nya finska partner och flickvännen Julia, som också vill ha barn.) I romanens början är Em upptagen av sprit, narkotika, sex, men hon utvecklas mot romanens slut. Så vad är riktigt? Vad är på låtsas?

Agota Kristof: Den stora skrivboken/Beviset/Den tredje lögnen (1985–1991)

Författare från Ungern (1935–2011) som 1956 flydde till Frankrike där hon började skriva på franska. Hon har fått en renässans efter sin död. En fascinerande barndomsberättelse om ett par tvillingar (pojkar) som oskiljaktiga (benämns alltid med pronomenet ”vi”) växer upp under kriget hos sin mormor i en by på landet. Enbart registrerande utan att ta ställning eller döma, närmast en dramatisering av berättarstoffet utan några scenanvisningar. Berättelsen griper tag och man kan knappt lägga boken ifrån sig. För tankarna till Nobelpristagaren Imre Kertesz’ Mannen utan öde.

Suad Ali: Dina händer var fulla av liv (2019)

Somalisk författare och statsvetare som berättar om familjens flykt från Somalia, via Kenya till Sverige. Feministiskt anslag med mor och mormor och huvudpersonen Noras dotter i centrum. Jag läste parallellt Nadifa Muhameds Förlorade själar (mer om själva kriget och några personer som deltar i det) och en bok av Nurudin Fahra (Somalias kanske mest kända författare) om problem med somaliers exil i Oslo, kollisionen mellan somaliska traditioner och västvärldens livsstil.

Wanda Bendjelloul: Dalenglitter (2020)

Den för Sverige så unika arbetarlitteraturen (en gång definierad som litteratur för, om och av LO-anknutna arbetare) fortsätter att producera förstklassisk litteratur. Förutom ovannämnda bok förra året till exempel Felicia Stenroths Handens rörelse, och förra året 2019 Måns Wadensjös Monopolet. Eller i den nya genren serieromaner – Ulrika Linders Återvinningscentralen. En ny fackbok i ämnet är Rasmus Landströms Arbetarlitteraturens återkomst, som också kom 2020.

I Dalenglitter skildras jaget, vars föräldrar kommit till Sverige från Polen, och några av hennes vänner i Stockholmsförorten Dalen. Den bostadssegregering som karakteriserar Stockholm är också typisk för Enskededalen. På ena sidan järnvägen ligger 1980-talsförorten Dalen där främst invandrade svenskar bor. På andra sidan spåret ligger de gamla trävillorna i Enskede, där flickorna, enligt författaren, har exotiska namn som ”Märta, Siri och Sigrid”. ”Dalenglitter” är de billiga smycken som invandrartjejerna i Dalen smyckar sig med. Berättarens kompis Jamila drömmer om dyra märkesvaror och idolen Cara Delvignes guldfärgade handväska, och berättarens mamma drömmer om att flytta till en stor rymlig lägenhet, ”en femma med kakelugn” på överklassgatan Karlavägen. Berättaren sparar till ett körkort, och för att få gratis körlektioner låter hon utnyttja sig sexuellt av en äldre man på Lidingö.

Men dessutom är Dalenglitter en ingående beskrivning av arbetet på en flottdrypande MacDonalds-hamburgerbar i centrala Stockholm, känd för att bara anställa ”riktigt snygga tjejer” vid disken. I bokens senare del reser berättarjaget till Polen för att begrava sin kusin, och resan ger upphov till många intressanta iakttagelser. Kanske är boken ibland mer ett reportage från arbetarklassen av idag än en roman, men det är inte dåligt det. Språket är rappt, fyndigt och träffsäkert. Författaren var gift med Tv-journalisten Johar Bendjelloul, och romanen (med underrubriken ”en roman om hårt arbete”) är hennes debut.

Mats Myrstener

Flera boktips i Coronatider: Mycket sex, hbtq, bdsm, historiska resor, men också en och annan riktig arbetarroman.

Kristoffer Folkhammar: Magisterlekarna (2015).

En burlesk roman om bögar: Den strikte magistern, den undersköne Charlie, ”hyenorna” Tim, Fred, Paul och Noak. En erotisk fantasi om ett pojkläroverk, där de snygga pojkarna alltid står till den enväldige magisterns tjänst. Ända tills han upptäcker att någon av pojkarna börjat revoltera med klotter och graffiti i skolan, något som han ser som gåtfulla meddelanden till honom själv och får hans dittills så homogena värld att krackelera! Folkhammar har gett ut fem böcker prosa och poesi och två antologier, han är kritiker och översättare från danska. Romanen är skriven med glimten i ögat, med en ironisk blinkning till De Geers Singleton-böcker, och kommer snart att filmas.

Tone Schunnesson: Dagarna, dagarna, dagarna (2020).

En i mitt tycke ganska lättviktig roman om den kända bloggaren och TV-personligheten Bibs, som en dag står i begrepp att göra slut med sin pojkvän, som hon kallar Baby. Hon tvingas då plötsligt skaffa fram 100.000 kronor för att komma över förstahandskontraktet till deras gemensamma lägenhet. En ”kändisroman” från Stockholms innerstad, kantad av knark, spelmissbruk och sex, men i avsaknad av litterär själ. Boken blev för mig en besvikelse, då den skrivits upp i media.

Frida Boisen: Berätta aldrig det här (2020).

Som jämförelse läste jag denna bok som också uppmärksammats i media. (När jag skriver detta har precis dramatikern Lars Norén dött i corona.) Författaren är en känd mediaperson, men bakom den glättiga fasaden döljer sig en plågad och känslig person med, som det förefaller, ett stort hjärta. Och hennes historia är inte utan dramatik. Någon ”roman” är det inte, snarare en blandning av självbiografi och självhjälpsbok, med självmord som tema. Författarens mor tar sitt liv på Mors dag 2007, anklagar i ett brev dottern för att ha förorsakat hennes död, och sällan har en elakare kvinna skildrats i litteraturen. Hon är den pilgiftsdrypande bitterheten personifierad, ständigt skuldbeläggande sin omgivning, och i boken försöker Boisen förstå sin mor, gift med en Volvochef, uppväxt i Göteborg och tidigt skild, med bara ett litet barn att ösa sin bitterhet över.

Den som tycker att gamla föräldrar eller svärföräldrar är ”lite jobbiga” bör läsa boken, där även fadern som slår både dottern och sin nya fru ges ett (om än ganska försonande) porträtt. För samtidigt är boken inte utan kärlek till föräldrarna, men en kärlek som i moderns fall aldrig besvaras. Och den ständiga frågan som gnager: Varför var vi ingen lycklig familj? Temat är evigt: att försöka förstå och försonas med sina föräldrar, och försöka att inte upprepa deras misstag. Ibland lyckas det, ibland inte. I Frida Boisens fall tog det nästan 40 år innan hon berättade. 

Ester Blenda Nordström: En rackarunge (1919).

Genom en dokumentärfilm på TV kom jag i kontakt med Nordström (1891–1948) som brukar räknas till en av de första svenska kvinnliga journalisterna av betydelse på 1900-talet, tillsam- mans med bl.a. Elin Wägner och Barbro Alfving. Nordström var äventyrerska, och redan i debutboken En rackarunge (som finns i fulltext på nätet) kan man ana detta: hon vill hellre vara pojke än söt flicka och ställer till med allsköns upptåg, som att försöka flyga från hög höjd med hjälp av ett paraply, något som Astrid Lindgren inspirerades av både i Pippi- och Madicken-böckerna. När hennes stränge farbror prästen bestraffar henne med björkriset, så hämnas hon genom att gnida in hans prästkappa med löss!

Nordström blev över en natt rikskänd när hon ”wallraffade” (innan ordet var uppfunnet) på en bondgård i Sörmland, något som hon beskrev i tidningsartiklar och i boken ”En piga bland pigor” 1914. Kritiken av bondgården i Nyköping gav upphov till en motskrift, ”Ett pennskaft som piga”, och Nordström blev kändis på kuppen. Hon skulle senare i livet bland annat arbeta som lärare bland same-barn i Lappland, på plats med nödhjälp till Finland efter första världskriget, och hon reste i Sydamerika och i Sovjet-Ryssland, ända bort till Vladivostok. Hon skrev resereportage om emigranterna i Nordamerika, men i Kamtjatka fick hon tbc och tvingades återvända till Sverige. Hon skrev ett flertal barn- och reseböcker som såldes i stora upplagor.

Nordström var lesbisk och i boken ”Ett jävla solsken” (2017) av Fatima Bremmer beskrivs hennes kärlek till livskamraten Carin Waern Frisell.

Scholastique Mukasonga: Madonnan vid Nilen (2020).

Författaren är från Rwanda (född 1956) men bor i Frankrike. I den här fascinerande romanen skildras en flickskola i Virungabergen (känt för sina gorillor), inte långt från huvudstaden Kigali. Året är 1979, men mycket i boken pekar fram mot de oroligheter som utlöste folkmordet 1994. De flickor som går på den katolska internatskolan Notre-Dame-du-Nil (där en av Nilens källor påstås finnas) kommer från fina familjer med bakgrund i kyrka, militär och byråkrati. Nästan alla är hutu, bara ett litet noga utvalt antal flickor är tutsi. En av hutuflickorna, Gloriosa, är regimens förlängda arm och rapporterar allt illa som sägs om den till sin far. Livet i skolan är en blandning av idyll och fanatism. Flickorna, som står mellan tonår och vuxenliv, har fantasifulla namn som Godiva, Immaculée, Modesta, Virginia och Veronica. Sina afrikanska, egentliga namn, döljer de sorgfälligt. De gamla belgiska kolonialherrarna hyllas, firas och beundras.

Det är ett mustigt språk, handlingen berikas också av insprängda fakta om landets religion och folk, och det är en spännande och verkligt bildande läsning, som man inte glömmer.

Fleur Jaeggi: Tuktans ljuva år/Proleterka (2019).

Detta är en helt annorlunda bok, och ändå finns likheter då den utspelas på ett katolskt flickinternat i Schweiz, i den ärkekonservativa kantonen Appenzell (där kvinnor fick rösträtt som de sista i Europa, 1997). Jaeggi, född 1940, bor numera i Milano, arbetar på bokförlag och är översättare. Fem av hennes små, korta böcker har översatts till engelska, två till svenska. Tuktans ljuva år skildrar hennes tid på flickinternat, en tid av instängdhet, täta relationer och maktkamper mellan flickorna på skolan, där extas blandas med from och sträng katolicism, samtidigt som berättaren växer upp till kvinna. Den påminner i sin dagboksform och skarpsynthet ibland om en annan litterär höjdare: Anne Franks dagbok. I Proleterka fortsätter Jaeggi sitt dagboksskrivande. Hennes mor bor i Brasilien och meddelar sig bara brevledes. Fadern är en svag karaktär som arbetar inom finansvärlden. I Proleterka tar han med dottern på en sorts försoningsfärd med en jugoslavisk båt till Italien. Här upplever hon våldsam och intensiv kärlek med en av båtens matroser, allt skildrat på ett pregnant och konstrikt språk av hög kvalitet. Proleterka kom på italienska 2003, jag skulle gärna läsa vidare om huvudpersonens fortsatta öde. Jaeggi är 80 år, och flera av hennes böcker kommer säkert att översättas tids nog. Boken har redan blivit en ”minor classic”.

Marguerite Duras: Älskaren (1984).

En annan ”minor classic”, av författaren och filmaren Duras (1914–1996), handlar om författarens förhållande med en ung välbärgad kines 1929. Duras var 15 och beskriver förhållandet i retrospektiv, vid 70 års ålder. En kritiker, Jeffrey Keeten, har skrivit: ”The reader is left with a precise picture of a young woman who may have lost some of her innocence, but gains a self-confidence to break away from her meaningless life and swim for a new shore.” Det är en gripande skildring från Saigon, då en del av Frankrikes kolonialvälde i Bortre Indien. Det är ett förhållande (älskaren är 29) som varken accepteras av Duras dominanta mor (som ändå utnyttjar det till max) eller av hennes älskares familj, och det upphör efter ett år när hon reser tillbaka till Frankrike. En unik skildring av en brådmogen flickas upptäckt av det sexuella, av sin egen kropp och sin alldeles speciella livssituation i det koloniala Vietnam. En bok som med rätta kallats ”a minor classic”.

Annika Bengtsson: ”Jag vill ju vara fri”: en bok om Lena Nyman (2013).

En annan bok man sträckläser handlar om den fullständigt unika skådespelarbegåvningen Nyman (1944–2011) som stod på scenen första gången när hon var sex. Då spelade hon en humla. Hon pushades av sin egensinniga pappa och fick spela massor med barnroller på teater och film. Som 18-åring inledde hon ett förhållande med regissören Vilgot Sjöman (som då var gift med Monica Zetterlund). Det ledde till hennes beryktade naken-roller (som man sa då) i 491 och de båda Nyfiken-filmerna. Kulturjournalisten Bengtsson skriver med lätt hand med en fin personlig ton, och utgår från de många dagböcker som Lena Nyman lämnade efter sig. När hon inte övade roller, spelade på teater och film, eller umgicks med en oräknelig rad av älskare, så läste hon massor och skrev och funderade på allt mellan himmel och jord. Tyvärr blev hon tidigt beroende av tabletter, något som började med idag förbjudna bantningsmediciner. Hon kombinerade tabletterna med alkohol i mängd, men klarade samtidigt att stå på scenen, energisk som få, ända tills det i femtioårsåldern inte gick längre. Och man får i boken följa med genom hennes enormt många olika roller på scen och film, kryddat med hennes egna underfundiga och kloka dagboksanteckningar.

Marit Paulsen: Liten Ida (1979).

”En ny bok är en bok du aldrig läst förut” brukade min lärare på BHS, Greta Renborg, säga. Det tog jag till mig när jag lånade ett nött exemplar av den här boken från Skärholmens bibliotek. Jag hade väntat mig en ganska dyster läsning, och första halvan av boken är tragisk, där Ida växer upp i ett litet nordnorskt samhälle i fattigdom med sin mor, som är ”tyskhora” (författarens eget uttryck). Tiden är andra världskriget. Men när hon i stället får bo hos den snälla tant Mella på landet så svänger berättelsen och blir glad, nästan upprymd. För att åter sjunka ner i det tragiska när kriget tar slut, Ida måste flytta ”hem”, och räkningen med ”tyskhororna” och kollaboratörerna ska göras upp.

Sverige har många fina barndomsskildringar i litteraturen, och det här är absolut en av de finare. Så jag är glad att jag tog mig tid till den. Synd då, på sätt och vis, att författaren valde politiken framför litteraturen. Men även där tror jag att den färgstarka Marit Paulsen har gjort ett avtryck.

Geir Gulliksen: Bli snäll igen (2020).

Norrmannen Geir Gulliksen är en av mina favoritförfattare. Därför är hans tredje bok lite av en besvikelse. Han skriver nära autofiktionen, med manliga huvudpersoner som verkar ligga honom själv mycket nära. Hans första två böcker skildrar skilsmässor, otrohet, förälskelse, besvikelse, ur mannens perspektiv. Han skriver på ett emotionellt och känsligt sätt, på ett sätt som är ovanligt hos manliga författare. Men i den nya romanen blir han i mitt tycke nästan obehagligt ”personlig”. Huvudpersonen Henning går på ett vis över gränsen: han bryter upp från sitt andra äktenskap, förlorar sitt jobb sedan han varit för närgången mot en annan man, och börjar utforska sin sexualitet och i förlängningen – sin homosexualitet (eller kanske snarare bisexualitet). Han upptäcker att hans dotter ägnar sig åt självskadebeteende – och att hans eget beteende mot sina kvinnliga bekantskaper inte blir bättre, fast han bytt ut dom mot män. För män som försöker bejaka sina mjukare sidor är Gulliksens böcker riktiga fynd. Men jag kan inte komma ifrån att det känns som att han börjar upprepa sig i sin tredje roman. Det är dagboksanteckningar av klart värde; men det blir ingen fullödig roman.

Mats Hermansson: Farsan (2020).

En varg söker sin podd, eller i det här fallet kanske snarare: en bok söker sin läsare. Och i det här fallet blev det en fullträff, en sådan där som varje bibliotekarie gläds åt. Mats Hermansson, som är präst i Svenska kyrkan, är född 1957 och därför kan jag i det mesta känna igen mig i denna barndoms- och uppväxtskildring: alltifrån ”kvartslampan” som fanns i många hem, en föregångare till solariet, till uttryck som att ”få främmande”, som man sa när det kom en annan familj på besök. Bokens Farsan, som är centrum i hela berättelsen, är en tidens muskelkarlakarl ut i fingerspetsarna: från åren som sjöman, arbetet som verkmästare på skofabriken i Örebro till det som gymnasieingenjör på Tetra Pak; en man som läser Det Bästa men också går på stadsbiblioteket och läser om stora män som upptäcker världen; som tar sin lördagsgrogg, där Explorer-vodka är bas, och klår upp sin fru och de båda sönerna när han blir full – men som sedan (när han är nykter) blir ångerfull, ynklig och rolig, alltid uppfinningsrik, full av historier, och som beundras av Mats och hans bror Gert, ända till den dag när Mats vägrar ta emot mer stryk, föräldrarna skiljer sig, och Farsan försvinner ut i periferin, vingklippt och ömklig och mest av allt beklagansvärd.

Jag får många litterära associationer: Gorkijs Min barndom, med det kärleksfulla porträttet av morfar som är en hustyrann av stora mått men också full av historier och berättelser om det gamla Ryssland, Åsa Linderborgs barndomsskildring om den försupne men snälle fadern och gammelsossen/socialisten, eller PC Jersilds fina barndomsskildring Fem hjärtan i en tändsticksask. Farsan är samtidigt en skildring av folkhemmet där Kärnfamiljen med stort K stod i centrum; från Farsans hårda uppväxt på landet med sju syskon på gränsen mellan Närke/Västmanland, hans klassresa till det småborgerliga livet i Örebro – men också hans fasthållande vid arbetarklassens värderingar, engagemanget för kriget i Vietnam, och hans klassmedvetande vid diskussionerna kring groggbordet.

Jag blev genast förtjust i den här boken och tänker på bokserien ”Liv i Sverige” som bortgångne Göran Palm var med och redigerade. Boken om Farsan är välmatad och hade kanske behövt redigeras lite hårdare för att bli ännu bättre, bland annat svävar den ut till en tid i Göteborgs Haga innan det revs; den är övertydligt detaljerad, men Hermansson skriver väldigt bra och ger liv åt ett 1900-tal som sannerligen fört utvecklingen framåt – positivt för väldigt många, men också negativt, inte minst för miljön. Jag hoppas att den finner många fler läsare!

Felicia Stenroth: Handens rörelser (2020).

Jag läste en recension där den här boken kallades ”den nya arbetarlitteraturen”. Och det kan nog stämma. Begreppet ”arbetarklass” nämns en gång men jag tror inte huvudpersonen Ida funderar särskilt mycket över det. Lika lite som över den pappa hon aldrig sett, bara på kort. Hon bor i en miljonprogramsförort i Stockholm och jobbar på ett call center som verkar tillhöra ett telebolag. Hennes mamma Sofia är sjukvårdsbiträde, som ofta dricker för mycket vin och hamrar på pianot. Ida har tagit hand om sin mamma sedan hon var barn, hanterat hennes periodiska supande och allt annat så att hemmet inte ska rasa ihop. Boken är en blandning av poesi och prosa och är författarens fjärde. Den är fascinerande. Livet sniglar sig fram, inget särskilt händer, men Ida iakttar allt och gör poesi av verkligheten. Michel bor lite varstans, ibland på vandrarhem, hans gamla mor bor i en annan stad. Han lever på frukt som han snor från fruktskålen på jobbet. Linn är ”gamer” och spelar dataspel. Nico delar lägenhet med sin mamma som är svårt sjuk. Ida träffar ibland sin flickvän Edita, som är larminstallatör.

Det är det nya proletariatet boken skildrar. De har aldrig pengar över, åker inte på semester eller går på restaurang. De äter så litet och så billigt som möjligt, betalar bara de absolut nödigaste räkningarna, i första hand hyran, ibland elräkningen. Ida arbetar ständigt men tjänar alldeles för lite eftersom hon saknar utbildning. Hon säger att hon glömt hur det känns att vara ledig. När hon inte svarar i telefonen läser hon i en bok om arbetets meningslöshet. Den skulle kunnat vara skriven av Thomas Piketty. Det här är en berörande och viktig bok.

Personliga boktips om historia, lite mer om feminism, hbtq, och ännu mera relationer.

Olga Tokarczuk: Styr din plog över de dödas ben (2009).

Janina Duszejko bor på landsbygden i sydöstra Polen, nära den tjeckiska gränsen. Hon går sina långa promenader i skogen med sina hundar, är livligt engagerad i djurskyddet i trakten och övertygad vegetarian. Hon lever mycket sparsamt, favoriträtten är senapssoppa. Den enda grannen, som hon kallar Tröger, är en äldre tillbakadragen man. Hon översätter William Blake tillsammans med en ung kollega, hon undervisar en dag i veckan i engelska i en skola i närheten, och lever för övrigt ett stillsamt liv nära naturen och astrologin. När ett antal bisarra mord inträffar dras hon in i sökandet efter en mördare. Tokarczuks intresse för kriminalromaner finner man redan i novellsamlingen Spel på många små trummor. Mest berömd är hon för mastodontverket Jakobsböckerna, om en judisk religiös sekt på 1700-talet i Polen. Väl värd sitt nobelpris skriver hon med en härlig dragning åt det humoristiska och absurda, och hennes milda samhällskritik har gjort henne till en persona non grata för den populistiska, xenofobiska och homofoba polska regeringen. Men den polska litteraturen är subversiv, med spännande namn som Andrzejevski, Singer, Szymborska, Milosz, och nu – Tokarczuk.

Vibeke Olsson: Sågverksungen/Bricken på Svartvik/Sågspån och eld (2009–2011).

Vibeke Olsson har skrivit en arbetarroman som för mig blev lika kär som Fogelströms Stad-svit. Bricken Eriksson växer upp i slutet på 1800-talet i sågverksbruket Svartvik, ett av norra Europas största sågverk, nära Sundsvall. Det är en lisa att bekanta sig med denna goda, eftertänksamma flicka, hennes snälla föräldrar (hon är ensambarn) och med hela den spännande miljön i Svartvik. Berättelsen startar med den stora Sundsvallsstrejken 1889, den första stora arbetarstrejken i Sverige och ett förebud om den arbetarrörelse som skulle växa fram i spåren, där militär kallades in för att stävja oroligheterna vid sågverken i Medelpad och Ångermanland. Bricken förlorar fingrarna på ena handen i en olycka vid bandsågen och handlingen förs fram till när hon som tjugoåring träffar den försupne Natan, samtidigt som hon prövar på att jobba som hembiträde i Stockholm. Det här är en bladvändare med både djup och bredd, i Fogelströms tradition framberättad av Bricken i en sorts inre monolog där moderns djupa religiositet hela tiden kontrasteras mot faderns socialistiska övertygelse. Denna kombination gör Vibeke Olsson unik som berättare i dagens svenska litteratur. Fungerar bra som ungdomsbok också. Serien om Bricken på Svartvik omfattar sex delar, den sista Som ett träd i skogen, kom 2017.

Carola Hansson: Masja (2015).

Vill du i stället ha en riktig rysk roman med Tjechovsk herrgårdsmiljö, med många namn, fadersnamn, smeknamn, så är detta boken för dig! Carola Hansson har också i tidigare romaner ägnat sig åt Ryssland eller gamla Sovjetunionen. I denna trilogi om familjen Tolstoj är Masja den tredje och sista. De tidigare delarna heter Med ett namn som mitt, och Andrej. Här är det dottern Maria Lvovna (smeknamn Masja) (1871–1906) som är huvudperson, men romanen skildrar ytterligare ett tiotal barn, levande eller döda, och andra släktingar och vänner. Att det inte är lätt att vara barn till den märklige och självupptagne greve Tolstoj, som själv klädde sig som en enkel rysk bonde och vägrade äta kött, men som bodde på ett stort gods med en rad underlydande, säger sig självt. Jag kommer att tänka på den stora familjen Thomas Mann (skildrad i en utmärkt biografi av Tilmann Lahme), eller mina möten med författaren och folkbildaren Bengt Nerman, som ofta berättade om sitt ambivalenta förhållande till fadern Ture (en man som talade högstämt om arbetarklass och jämlikhet, men själv levde ett inrutat högborgerligt liv med tjänstefolk). Vi får följa Masjas liv till giftermål och den alltför tidiga döden, en rysk kvinnas sökande efter en egen röst och egen identitet i skuggan av en dominant far. Romanen växlar perspektiv och hoppar mellan Hanssons egna arkivforskningar i Moskva och sekelskiftets liv på godset Jasnaja Polnaja. Ibland blir hoppen lite osmidiga och kan störa läsning och koncentration. Men ger man inte upp inför omfånget av denna mastiga ”ryska” romantrilogi så blir uthålligheten rikligt belönad.

Katja Timgren: Allt jag vet om kärlek (2020).

Boken visade sig vara en ungdomsroman om homosexuell kärlek mellan pojkar i gymnasiet. Den föll inte riktigt mig på läppen, men jag vill ändå flagga för den. Författaren är gayaktivist och har även skrivit om lesbiska förhållanden.

Karin Milles: ”Jag måste, när ingen annan vill”  (2020).

I Milles bok får man lära sig intressanta saker om en tidig kvinnosaksaktivist från mitten av 1800-talet, Sophie Sager, som jag aldrig hade hört talas om. Tiden (mitten av 1800-talet) hade radikaliserats av CJL Almqvists lilla roman Det går an, som predikade att den ogifta kvinnan hade samma rättigheter som en man till äganderätt och att fritt välja sin partner, och att hon dessutom kunde leva ihop med en man utan att behöva gifta sig! Författaren Karin Milles, lärare i svenska vid Södertörns högskola, menar att Almqvists stridsskrift kanske gick väl långt – långt före sin tid – och kanske inte gynnade den tidens lilla kvinnorörelse? Sophie Sager kom från Småland till Stockholm i syfte att (måhända naivt) få leva ett fritt liv som kvinna och arbeta som sömmerska. Hon antastades ganska snart av en man, som inte tog ”no for an answer” utan trakasserade och misshandlade Sophie, som dock inte vek ner sig utan anmälde mannen inför Stockholms kammarrätt. Något extremt ovanligt för tiden. Detta sammanföll med pressens intåg i Stockholm med bl.a. Det första Aftonbladet, och historien om Sophie Sagers ovanliga tilltag blev en livlig historia som löpte i tidningspressen (och mest förlöjligades) i flera månader. För Sager innebar det inget bra, men hon fortsatte envist sin kamp för kvinnans rätt att säga nej, även sedan hon emigrerat till Amerika, för att, precis som titeln i denna läsvärda biografi säga: ”Jag måste, när ingen annan vill”. Milles skriver bitvis lite knagglig och osmidig prosa men hennes efterforskningar är superviktiga och bringar nytt ljus över 1800-talets feminism.

Arne Melberg: Läsaren Lagercrantz: elva författarskap i sällskap med Olof Lagercrantz (2017).

En av mina litterära idoler var Olof Lagercrantz, som jag och Annsofi fick möjlighet att intervjua i hans bostad på Drottningholm i samband med utgivningen av hans underbara lilla handbok Om konsten att läsa och skriva. Nu kan man återuppleva alla hans personligt färgade författarbiografier om Agnes von Krusenstjerna, Stig Dagerman[MM1] , Dante, Nelly Sachs, James Joyce, Marcel Proust, August Strindberg, Joseph Conrad, Gunnar Ekelöf och Emmanuel Swedenborg på nytt. Lagercrantz var chefredaktör och kritiker i Dagens Nyheter och som litteraturhistoriker mycket personlig och smått egensinnig (hans Strindbergsbok kritiserades ganska hårt av forskare av facket, liksom boken om von Krusenstjerna – som också var nära släkt med Lagercrantz). Han kände personligen Ekelöf, Dagerman och Nelly Sachs.

Pensionerade litteraturprofessorn Arne Melberg tillhör också Lagercrantz beundrare och konstaterar i boken att denne alltid skrev om författare som ”berört honom på djupet”, så till den grad att han upplevde dem som nära vänner och följeslagare genom livet, och att metoden var ”att läsa texten åter och åter igen tills den börjar leva inom en, som hade man svalt den.” Det är ingen dålig inställning och jag minns fortfarande vad L skrev i sin bok om Joseph Conrad: Knepet med en bra bok är att författaren tar läsaren i hand och lotsar denne som en följeslagare genom berättelsens alla kringelkrokar, ungefär som Vergilius följer Dante genom Infernos helvete. När vi träffade L berättade han om mödan med att väga varje ord på guldvåg, ständigt skriva om, och om den ständiga rädslan att ”svika läsaren” under resans gång. Lagercrantz små introduktioner till stora författarskap är mästerverk i det lilla formatet, och bättre inkörsportar till det ofta mycket invecklade finns knappast.

Författarens fru, Enel Melberg, är en viktig feministisk författare som debuterade 1977 med den självutlämnande romanen Modershjärtat.

Kader Abdolah: Huset vid moskén (2008)

Den här boken stod länge i bokhyllan innan den blev läst, men det ångrar jag inte. Mitt nötta exemplar utkom 2010 i En bok för alla-serien. Det är en bred skildring av en liten iransk stad före den religiösa revolutionen 1979, där stadens moské bildar centrum med dess särpräglade invånare: köpmannen Agha Jan, imamen Alsaberi, och böneutroparen Agha Shoja. Kring dessa som alla är släkt utbreder sig ett vitt förgrenat släktträd av fruar, söner och döttrar, alla särpräglade karaktärer av kött och blod, drömmar och fantasier. Men det är ingen ”rysk” släktroman, snarare en med lätt hand skriven poetisk berättelse där den persiska poesins stora namn Ferdusi, Hafez, Rumi och Omar Khayam genomsyrar texten.

Författaren Hossein Farahani (Kader Abdolah) tillhörde den underjordiska vänsteroppositionen och flydde från Iran 1988, och bor idag i Nederländerna. Fyra av hans romaner finns översatta till svenska.

Daniel Gustafsson: Odenplan (2019)

Författaren är översättare, det här är hans debutroman. Efter hundra sidor i boken förstår man att hans familj kommer från Ungern, och att han måste ha bytt efternamn, en liten överraskning. Den utspelas under en dag i Stockholm, kring Odenplan, som jag känner ganska väl till. En lång episod på Stadsbiblioteket Asplundhuset, där berättaren träffar en gammal vän han beundrade en gång men sen inte träffat. Han besöker Läkarhuset flera gånger under dagen, både akut och med en tidsbokning. I minnet får vi följa med ner i underjorden, där den nya tunnelbanan sprängs ut och till pappans lilla by i Ungern och dess (enligt pappan) ”zigenarproblem”. Mest gripande är emellertid den frånskilde berättarens förhållande till den sjuårige sonen, som beskrivs med fin inlevelse. En ”killbok” med långa och ganska snåriga utvikningar om språk och filosofi, men den känns äkta och är oerhört välskriven.

Maria Sandel: Vid svältgränsen/Familjen Vinge/Virveln/Droppar i folkhavet/Mannen som reste sig (1908–1927)

Maria Sandel räknas som den första kvinnliga arbetarförfattaren, som skildrat proletariatet ”från köksfönstret”. Länge vistades hon i skuggan av de mer berömda manliga författarna, men har uppmärksammats på senare år med nya upplagor. Hennes böcker skildrar Stockholms industriproletariat, framför allt kvinnorna: I Virveln skildras ett antal flickor som arbetar på en chokladfabrik, en förebild för Elin Wägners Norrtullsligan. I Familjen Vinge koncentreras berättelsen runt den goda modern, ”morsan”, som till och med får sälja sitt hår när maken kommer i ekonomiska bekymmer. Här skildras homosexualitet, aborter, hustru- och barnmisshandel, men också starka och stolta karaktärer som står emot ”syndens lockelser”. ”Bildning” är ett honnörsord, utan bildning är människan ”blott ett djur som lever på känsla och instinkt”. Sandel hade en hörselskada, kallades för ”dövan”, men verkade trots det inom den socialdemokratiska kvinnorörelsen och tilllhörde Ellen Keys bildningskollektiv ”Tolfterna”. Man slås av hennes egenartade humor mitt i all fattigdomen, men också av det ibland lite sentimentala missionerandet, som när den bildade kvinnan ska försöka få rätsida på en supig arbetare i Mannen som reste sig. Här finns en linje dragen från den frikyrkliga rörelsen på 1800-talet och dess rättvisepatos och tro på att t.ex. läsning av goda böcker skulle förädla människan, så som vi finner den hos Valfrid Palmgren.

Sandels böcker kan läsas på nätet. 2016 gav Maria Sandel-sällskapet ut en samlingsvolym av berättelser tillsammans med Karl Östman-sällskapet: Två röda pennor. En litteraturhistoriker som ägnat tid åt Sandels författarskap är Beata Agrell.

Johanne Lykke Möller: Strega (2020)

En ung kvinna kommer till ett litet samhälle i Alperna, Strega, för att arbeta på ett hotell i bergen tillsammans med åtta andra jämnåriga flickor. Tänk Grand Hotel Budapest, eller The Shining (filmerna). Hotellet har inga gäster, men ska ändå hela tiden hållas tip top för alla eventualiteter. Samtidigt finns här något ont, som förtydligas när en av flickorna mystiskt försvinner. Men inget mera händer, och jag tröttnar snart lite på författarens ”blomsterspråk” i meningar som ”Gatan var blank och luktade regn, hetta.” Det hela beskrivs som en dröm eller lite pervers fantasi, tänk Kafkas Slottet, eller gotisk skräck. Eller varför inte The Handmaid’s tale med ständiga förödmjukelser och den vuxna personalens tortyrliknande disciplin. Det är ett doftrikt poetiskt språk, kanske till övermått: ”Jag hade en smak i munnen som av blod och grädde”. Flickorna undersöker det intilliggande nunneklostret eller åker ner till byn för att supa. Man kan ana ett försök att skildra unga kvinnors instängdhet, som i filmerna Virgin suicides eller Marie Antoinette av Sofia Coppola. Djupt under finns en dragning till homosex och masochism. Det är nyansrikt, stämningsmättat och ett vackert språk, som dock litar lite för mycket på sig själv och mot slutet blir kontraproduktivt. Det blir stillastående, utan framåtrörelse.

Författaren, född 1987, är översättare och undervisar i litterär gestaltning.

Synd: noveller från kvinnornas moderna genombrott. Urval och översättning: Birgitta Ney (1993)

Per Nyström (1903-1993) var historiker, socialdemokratisk politiker, och i många år landshövding i Göteborg. I den sista lilla bok han gav ut, Tre kvinnor mot tiden, läser jag om Alma Åkermark, som i några år var redaktör för den feministiska tidskriften Framåt i Göteborg, 1886–1888. Här publicerades novellen Pyrrhussegrar av Stella Kleve (pseudonym för norska författarinnan Mathilda Malling). Novellen väckte ett ramaskri bland de bildade i Göteborg, och även inom kvinnorörelsen. Anledningen var att den hävdade sig rätten att skriva om en kvinna som hade erotiska fantasier! Många prenumeranter avsade sig tidskriften, som något år senare upphörde. Novellen ingår i en antologi jag hittade i min bokhylla där titeln Synd tagits från en novell av finlandssvenska författaren Amanda Kerfstedt, där hon beskriver en ung flicka som lär sig allt om synd (inte minst den kroppsliga synden) för att sedan få bitter kännedom om alla faderns ”synder” utanför äktenskapet! Antologin innehåller tolv noveller från det ”moderna genombrottet” på 1880-talet. Författarna (samtliga kvinnor) är idag okända förutom en: Victoria Benedictsson. Hennes novell ”Ur mörkret” står ut över de andra: en kvinna biktar sig inför vad som verkar vara en freudiansk psykolog. Om man känner till författarinnans tragiska slut står den ut som ännu starkare!

Boktips4: Omvärldsutblickar, lite historia, lite biografiskt, serieromaner, antirasism, och lite ”tantsnusk”…

Fleur Jaeggi: Jag är bror till XX (2021)

I ett tidigare boktips skrev jag om den schweiziska författarinnan Fleur Jaeggi (f. 1940). Nu har även en samling korta prosastycken översatts, av Viveca Melander. Även om de inte tar andan ur en, som hennes tidigare böcker, så imponeras man av hennes livsvisdom. Titelnovellen handlar om en lillebror som lever i skuggan av sina stora systrar, tills han en dag tar livet av sig. Jaeggi skriver om sin vänskap med den österrikiska författaren Ingeborg Bachmann, som avled 1973 i vad som tros vara ett självmord. Hon skriver om sin halvsyster, som har mycket gemensamt med den flicka som beskrivs i Tuktans ljuva år. Hon identifierar sig med djur i fångenskap: jättesköldpaddor på zoo, fiskar i ett akvarium som restauranggäster väljer ut för att äta, fåglar i en voljär. Hon vandrar runt i Auschwitz och störs av besökarnas självgoda kommentarer. Hon för dialoger med kvinnoporträtt på museum och skildrar sin mors exil i Brasilien, dit många tysktalande med nazisympatier emigrerade innan krigsslutet. Allt lika fascinerande och på ett vackert, konkret och knapphändigt, avskalat språk.

Kim Thúy: em (2021)

Författarinnan är född i Sydvietnam, upplevde kriget och lämnade landet som båtflykting 1978. Idag bor hon i Montreal och skriver på franska. ”Em” betecknar på vietnamesiska ”den yngre” i en familj eller i ett äktenskap, men Thúy ser det hellre som synonymt med ”aime” (älskar på franska). Hennes böcker är märkliga sammansmältningar av dokumentärt och personligt material, stöpt i en lättläst skönlitterär form. På 157 glesa sidor rör hon sig från Vietnams gummiplantager, den franska kolonialmakten, delningen mellan Nord och Syd, och det förödande ”amerikanska kriget”, som det kallas i Vietnam. Hon kan känna sympati både för tonåriga vietnamesiska pojkar och unga amerikanska soldater, som tvingats ut i kriget för att döda. Det pacifistiska budskapet ljuder genom boken som ett lågt klingande grundackord. Boken är dessutom oerhört vackert inbunden, med bidrag av konstnären Louis Boudreault. Boken illustrerar min tro att en tunn skönlitterär bok kan säga lika mycket om en specifik händelse som många sidor facktext. Eller som författaren skriver: ”Kärleken är som döden, den behöver inte knacka två gånger för att göra sig hörd.”

Elin Cullhed: Eufori. En roman om Sylvia Plath (2021)

Elin Cullheds debutroman är inte hyperoriginell – det finns redan mycket skrivet om det stormiga äktenskapet mellan den engelske poeten Ted Hughes och amerikanska författarinnan Sylvia Plath. Cullhed försäkrar i förordet att personerna i boken är fiktiva karaktärer, men det är svårt att förbise Hughes och Plath när boken slaviskt följer deras liv från december 1961 och ett år framåt. Cullhed skriver bra, levande, och helt och hållet ”modernt”. Plaths bipolära sjukdom plågade henne från 20-årsåldern. Det är väl skildrat i boken: ögonblick av grandios storslagenhet då allt går henne väl i händerna följs av djupaste depression. Plath fick snabbt två barn med Hughes, barn som hon själv fick ta hand om när maken plötsligt lämnade familjen efter stormiga gräl på hösten 1962. De levde då på landet i Devonshire, ett liv som inte alls passade Sylvia Plath.

Boken slutar med att hon flyttar med barnen till London. Hon kämpar för att få sin kända roman, Glaskupan, utgiven. I februari 1963 begår hon självmord. Plath har blivit en feministisk ikon – hela boken är en illustration av Virginia Woolfs kända essä ”Ett eget rum”. Cullhed skildrar fint Plaths tvekamp med maken: äktenskapet, barnen, kreativitet som förslösas, hennes konstnärskap, manligt och kvinnligt. Men Plath är knappast någon ”hjälte” i boken, man snarare retar sig på hennes å ena sida grandiosa skryt om sin egen storhet – å andra sidan hennes förminskande av sig själv, hur maken tar över henne, ”min verklighet, mitt språk”. Hon får inte verkligheten att gå ihop: är hon fru, mor, älskarinna, författare? I detta blir hon en synnerligen modern kvinna. Och till slut får hon också rätt: idag är hon, åtminstone utanför Storbritannien, betydligt mer känd än sin make Ted Hughes.

Felix Bruzzone: Mullvadarna (2021)  

Jag minns det enorma uppsving latinamerikansk skönlitteratur fick på 1970-talet, och som bl.a. resulterade i nobelprisen till Gabriel Garcia Marquez och Octavio Paz. I Argentina, med dess dramatiska historia, finner vi surrealisterna Borges, Julio Cortazar, och den märklige Ernesto Sabato, som bara skrev tre romaner, vida berömda. Felix Bruzzone är arvtagare till den argentinska prosan, och romanen Los Topos utkom 2008, här i översättning av Linnea Rutström. Bruzzone utbildade sig till lärare, men driver också ett eget bokförlag i Buenos Aires, Tamarisco.

Den komprimerade romanen Mullvadarna har uppenbart surrealistiska drag. Den behandlar arvet efter de mörka åren 1976–1983, när militärjuntan i Argentina med CIA:s stöd mördade vad man tror är 30.000 vänsteraktivister och -sympatisörer, torterade och våldtog. Berättaren, som förlorade båda föräldrarna under ”det smutsiga kriget”, tror sig veta att hans mor i fängelset innan hon dog födde hans halvbror, resultatet av en våldtäkt. Han får för sig att denne nu är en prostituerad transvestit, Maira, och för att hämnas hennes död försöker han komma så nära han kan torteraren som kallas ”tysken”, som aldrig straffats för sina krigsbrott. Men naturligtvis går det inte som berättaren har tänkt sig.

Det är tragiskt, skickligt framberättat ungefär som den chilenske författaren Roberto Bolaños autofiktiva prosa. Men det övergår snart i makabra drömmar och i ganska perversa relationer mellan bödlar och offer. Arvet efter de smutsiga argentinska åren kan skildras på olika sätt – det här är ett. Man fängslas, det är inte vackert – och man blir illa till mods.

Carina Burman: God natt Madame (2021)

Anna Charlotta Schröderheim, född von Stapelmohr, var en av det sena 1700-talets mest kända damer i Stockholm. Hon var gift med Gustaf III:s statssekreterare Elis Schröderheim, som var en av de aderton i den första Svenska akademien, och de höll en s.k. ”vitter salong” i Stockholm där författare, musiker och konstnärer träffades med män och kvinnor inom den högsta societeten. Carina Burman har skrivit en förvånansvärt tam roman om denna madame, kryddad med en feministisk touche, som dock inte förmår rädda den ganska tungrodda stilen. Formen är den på 1700-talet populära brevromanen, eller snarare en ”dagboksroman”, där läsaren (eller ”läsarinnan” som Burman skriver) ska komma festföremålet inpå livet. Jag tycker dock inte hon lyckas. Carina Burman kan ju sitt 1700-tal utan och innan, men att skriva en spännande historisk roman är inte som att skriva en populärhistorisk biografi om Bellman eller Fredrika Bremer, eller för sin del en avhandling om ”vältalaren Johan Henric Kjellgren”. Historien koncentrerar sig kring det för Anna Charlotta så olyckliga året 1790, när hon förlorar kungens gunst och plötsligt blir ”persona non grata”, samtidigt som hon för första gången (vid 35 års ålder) blir utomäktenskapligt gravid (hon var notoriskt otrogen sin make). Hon är med andra ord ”skandaliserad”, men Burman lyckas inte riktigt formulera hennes olycka på ett medryckande sätt. Det är annars en spännande dam, och miljön är de fina salongernas men jag saknar den smutsiga realism som återfinns i Niklas Natt och Dags uppmärksammade romaner från slutet av 1700-talet, där man nu med spänning väntar på del tre.

Elsie Johansson : Bladet från munnen (2021)

Elise Johansson, 90 år, måste vara den svenska litteraturens ”grand old lady”. Den här som jag ändå tycker ganska lättviktiga boken får väl ses som en pendang till hennes självbiografi Riktiga Elsie som kom 2016? Där, och i de storslagna självbiografiska romanerna om Nancy och Tå-Pelle, är hon i sitt esse, på ”sin mammas gata”. Den här boken är enligt författaren ”Betänkliga berättelser: hälften sanning, hälften dikt”. Det är en lite osammanhängande antologi av tidningskåserier, noveller, och självbiografiska anteckningar. För Elsies trogna läsare förstås ett måste. Och en sak är säker: Elsie Johansson är lite av en berättelsernas estradör, älskar att uppträda, och lika rapp i munnen som i pennan. Hon är befriande frispråkig vare sig hon kritiserar överhet, moralism, politiken, kyrkan, eller skriver öppenhjärtligt om att gamla människor kan känna lust för sex och erotik. Det tål att sägas! Men i den här boken blir hon, tycker jag, onödigt omständlig och språket tillkrånglat och knöligt. Det bränner till i några spännande noveller, och hon skriver gärna om den Jantelag som hon upplevde så starkt under sin uppväxt i Uppland. Men i hennes rika författarskap känns den här boken som mindre betydande.

Theodor Kallifatides: Med sina läppars svalka (2014)

Jag är ett stort fan av Theodor Kallifatides, som jag hade glädjen att få intervjua i bis nr 3/2010. Då var det inför hans självbiografiska bok Det gångna är inte en dröm. Fyra år senare kom den här boken som också skildrar grekiska utvandrare, som efter andra världskriget och det påföljande inbördeskriget mellan militären och de kommunistiska partisanerna flydde, först till Australien, och sedan till Sverige. Där blir de industriarbetare och får barn, det var på den tiden när arbetsinvandringen till Sverige var stor. På sitt poetiska språk, fyllt av associationer till den antika kulturen, berättar Kallifatides en historia, spännande, medryckande, medmänsklig, där en kvinna vid namn Elena har huvudrollen. En stor läsupplevelse.

Annika Norlin: Jag ser allt du gör (2020)  

Annika Norlin, född 1977 i Östersund, är mer känd som indiepop-artisten Hello Saferide. Hon har studerat psykologi i Umeå, vilket märks i bokens första novell som handlar om en terapeut som söker bekräftelse. Hon skriver om unga människor, kärlek, besvikelse, kamratskap, och miljöerna är hämtade från Norrland. Skickligt fångar hon stämningar och språk, novellen Balthoran fick pris i Umeå stads årligen återkommande novelltävling, och novellsamlingen nominerades till Augustpriset 2020.

Douglas Stuart: Shuggie Bain (2021)

”En debut som känns som ett mästerverk” skrev Washington Post, och man kan bara hålla med. Denna sällsamma skildring av en uppväxt i misär i det Glasgow som drabbades hårt av Maggie Thatchers nedläggningspolitik i början av 1980-talet, när kolgruvor, stålverk och varvsindustri las ner för att de ansågs olönsamma, vilket skapade en enorm arbetslöshet över stora delar av Storbritannien. Här möter vi en fattigdom som liknar det som tidigare kallades u-länder. Samtidigt är boken full av kärlek till huvudpersonens alkoholiserade mamma, när vi får följa Shuggies uppväxt genom åren 1982-1992, och till en rad originella Glasgowbor. Det är också tiden för religionsmotsättningar som inte står Nordirlands efter. ”Regn var Glasgows naturliga tillstånd. Det gjorde att gräset växte sig grönt och friskt, och höll invånarna bleka och snuviga.” Det finns vackra partier som skildrar ett mystiskt Glasgow på natten, med närheten till havet, när det för en gångs skull inte regnar. Han dröjer gärna vid kvinnornas hårda lott, de som ser till att barnen tas om hand, och som umgås med varandra när de någon kväll slipper från sina supande, svärande och våldsamma män. Så småningom får vi också lära känna Shuggies homosexualitet, som han förstås måste dölja till varje pris.

Douglas Stuart arbetar idag som kläddesigner i New York. Han har konstnärens öga för detaljer. Kanske blir hans Glasgow-skildring en gång lika klassisk som Joyces Dublin?

Elaf Ali: Vem har sagt något om kärlek? : att bryta sig fri från hedersförtryck (2021)

Elaf Ali, född 1987, kom som barn till Sverige med sina föräldrar från Irak. I Sverige förändras föräldrarna, från att ha varit radikala och kritiska mot islamismen, till att bli troende muslimer och traditionsbundna. Det går bl.a. ut över äldsta dottern Elaf, som blir den som får tolka och hjälpa föräldrarna i kontakter med myndigheter och samhälle i Sverige. Fadern som var läkare i Irak blir nu arbetslös och mamman som var lärare har svårt att få jobb annat än som städerska. Elaf blir kontrollerad i allt, som flicka blir hon en handelsvara som ska giftas bort, gärna inom familjen. Hon ska vara oskuld när hon gifter sig, och uppgiften blir att föda söner till maken. Men hon uppmuntras samtidigt att utbilda sig.

I boken blandas den biografiska historien om Elaf med fakta från svenska myndigheter om hedersrelaterat våld och hederskultur. Uppgifterna är ibland lite daterade, men inte desto mindre intressanta. Mörkertalet är enormt. Hon har också intervjuat föräldrarna idag – de skäms för hur de uppträdde mot dottern, ångrar sig ibland, men minns lika ofta inte alls vad som sas eller hur hon behandlades. Boken kan också läsas som en ungdomsbok, och jag tänker mig att särskilt för invandrares barn från olika kulturer med inslag av hederstradition borde boken vara obligatorisk i gymnasiet.

Mats Jonsson: Mats kamp (2011)

Mats Jonsson, född i Kramfors dit han återvänt efter år i Stockholm, är en av våra främsta serieromanförfattare, i böcker som Hey Princess, Pojken i skogen, Unga norrlänningar, och Nya Norrland. Han har sagt sig vilja skildra hela sitt liv från uppväxten i Kramfors till livet med hippa vänstermänniskor i Stockholm, och återvändandet till hembygden, i serieform. I serieboken Mats kamp får vi följa författaren och hans flickvän Veronicas liv, graviditeten och födseln och de första åren med dottern Ellen. Inflikat i berättelsen är tillbakablickar, politiska statements, och allehanda humoristiska utvikningar. Serieromanen som form blir allt vanligare, se t.ex. Persepolis av iranskfödda Marjane Satrapi, Återvinningscentralen av Ulrika Linder, Joanna Rubin Drangers autofiktiva böcker om Fröken Märkvärdig och Fröken Livrädd, eller Lena Ackebos humoristiska skildringar av Stockholms Södermalms hipster-distrikt ”Sofo”. Ett nytt litterärt medium som talar till både ord och bild i oftast lyckad kombination!

Helena Henschen: I skuggan av ett brott (2004)

Dokumentärroman om ett av de mest uppmärksammade morden i Sverige förra seklet, de ”von Sydowska morden”. Det var 1932, i skuggan av Kreuger-kraschen, och Helena Henschens mamma Marianne var dotter (vid tiden bara barn) till mördaren Fredrik von Sydow. Helena Henschen (1940–2011) var bl.a. formgivare på Mah-Jong, och skrev i tidskriften Marxistiskt forum tillsammans med maken Gunnar Ohrlander. Henschen försöker i boken reda ut alla lösa trådar i de legendariska morden, som skedde en vecka innan Ivar Kreuger tog sitt liv i Paris, och ta död på myten att makarna von Sydow begick kollektivt självmord på Hotell Gillet i Uppsala. Spännande och välskrivet.

Natalia Ginzburg: Familjelexikon (1963, 1999)

Denna italienska klassiker utkom i nyöversättning, av Johanna Hedenberg, 2021. Ginzburg (1916–1991) föddes på Sicilien men växte upp i arbetarstaden Turin. Fadern Giuseppe Levi var av gammal judisk släkt, forskare i medicin, och ateist. I dessa memoarer stiger familjen, främst föräldrarna, fram som i en film av Fellini eller en roman av Proust, som Ginzburg också översatt. ”Ingenting är uppdiktat” skriver författaren, stilen är ”neorealistisk”, som i den italienska filmen efter andra världskriget. Natalias make avrättades av nazisterna i Rom, och hon kom sedan att arbeta politiskt efter kriget, först som kommunist, sedan som ”oberoende”. En nära vän var författaren Cesare Pavese, som hon arbetade med som förläggare på förlaget Einaudi. Pavese begick självmord 1950.

Central i boken är modern Lidia, självupptagen och ständigt understimulerad men alltid positiv och humoristisk, och hennes dominante make. Det är över huvud taget en underhållande och rolig bok, där författaren knappast syns alls utom som betraktare till en både skyddad och utsatt uppväxt som fylls av humoristiska vänner, politiska flyktingar, och udda personligheter. Språket med alla dess olika märkliga uttryck, spelar en stor roll i romanen. Tragedier avhandlas i kortfattade meningar som i en isländsk saga och boken slutar kring 1950, när delar av familjen återförenats. Den börjar som den slutar: med föräldrarnas hetlevrade diskussioner kring matsalsbordet där faderns många invektiv om allt och alla, ”klåpare, grobianer, veklingar, åsnor” dundrar i salen, medan modern Lidias varma humanism tolkar allt till det bästa och drömmer sig tillbaka till tiden på det katolska internatet där hon gick i skola som ung. En hel del av de politiska diskussionerna går dock förlorade för en svensk läsare, och kunde ha förklarats närmare i en notapparat.

Boktips5: Några bästsäljare… några klassiker… lite facklitteratur… och hbtqi

Johanna Hedman: Trion (2021); Sally Rooney: Normala människor (2018)

Jag var bara tvungen att köpa Hedmans debut, sedan det meddelats att den redan sålts till åtta länder, flera månader innan den kommit ut i Sverige. Den sas vara påverkad av Rooneys irländska roman, så den fick jag också läsa. Och ja, vad ska man säga? Flicka som kommer från välbärgad miljö, möter en eller flera pojkar med mindre välbeställda föräldrar, i reklamen talas om ”klasskillnader”. Miljön är nutid, handlar om 20-åringar som börjat på universitet, intellektuellt framstående, mycket resor världen runt. Hedmans roman känns som en remake av Gun-Britt Sundströms Maken, och för vilken gång i ordningen? Tänker också på Ettore Scolas fina 70-talsfilm Vi som älskade varann så mycket. Flickorna i båda dessa ovannämnda böcker nedvärderar sig själva, har dåligt självförtroende, är duktiga och flitiga i skolan men känner sig ändå underlägsna pojkarna. Miljön är snudd på överklass, hos Hedman i högsta grad. Thora i Trion har två pojkvänner, alla tre har hängt ihop sedan långt tillbaka. Hon ligger med båda men vet inte vem hon ska välja? Boken är uttalat autofiktion, Hedman har själv, som Thora, läst internationella relationer, jobbat på FN i New York, samt i Berlin och Paris. Men jag blir förvånad över en 30-åring som försöker skriva som en tonåring, språket är kryddat med oneliners och en hel del plattityder och det blir aldrig riktigt spännande.

Sally Rooneys hjältinna Marianne är mer komplicerad sexuellt, med självskadebeteende i botten. Hennes fotbollsspelare Connell, som snabbt blir en framstående forskare, står dock på sig och vägrar slå henne när hon ber honom, vilket hedrar honom. Ett exempel på språket, rakt och utan krusiduller: ”Han gav henne godheten som en gåva och nu tillhör den henne. Samtidigt öppnar sig hans liv för honom åt alla håll på en gång. De har gjort varandra mycket gott. Människor kan verkligen förändra varandra.”

Både Marianne och Thora är exempel på 2000-talets unga intellektuella kvinnor, de söker stipendier, söker självbekräftelse, söker mening med livet. Jag inbillar mig att läsekretsen främst är unga kvinnor av idag. I globalt perspektiv en enormt stor läsekrets, intellektuell och välbeställd. Kanske börjar jag bli för gammal för det här, Hedman är född 1993 och Rooney 1991? Det är ytterligare två böcker om den ”desillusionerade generationen” som lever ett liv som för mig känns ganska tomt. De har språket i sin makt, men vet inte hur de ska använda det? De har världen för sina fötter, men saknar kännedom om sig själva. Kanske är det så att vara ung, jag minns nog inte längre?

Delia Owens: Där kräftorna sjunger (2018)

En amerikansk bästsäljare som utspelas i South Carolinas träskmarker. Kya Clark är ”white trash”, bor i ett smutsigt ruckel, lever på fisk, majsgröt och skogens örter, har övergivits av båda föräldrarna och de äldre syskonen sedan hon var i tioårsåldern. Med hjälp av snälla vänner och en vackert beskriven natur klarar sig detta maskrosbarn ändå hyfsat. Delia Owens är född 1949 och är zoolog som arbetat många år i Afrika, hon blev bannlyst från Botswana, där stora djur jagas legalt, när hon ville förbättra de vilda djurens förhållande i landet. En spännande bok, men där en romantiserad kärlekshistoria tar överhanden och får mig att tappa intresset. Då känns det som en bok man läst förut. Påminner mycket om Tara Westovers bok som jag nämnt tidigare, men saknar dess djup och intensitet. Man läser Owens främst för den fina skildringen av natur och människor i denna avlägsna del av det av enorma klassklyftor präglade USA.

Steve Sem-Sandberg: W. : roman (2019)

Det här är en roman av en helt annan magnitud. En bred och episk berättelse i en tradition från Eyvind Johnson, PO Enquist, Selma Lagerlöf och Kerstin Ekman. Den bygger på en pjäs av Georg Büchner utgiven efter dennes död 1837, om den stackars hunsade tysk-polske soldaten Woyzeck, som överlever den ena ruskigheten efter den andra. I Sem-Sandbergs roman beskrivs särskilt hans deltagande i Napoleonkriget 1812, försöket att med franska armén inta Moskva och den efterföljande förödmjukande reträtten under den iskalla vintern som följde. Hur kriget påverkar W. är väsentligt för berättelsen, det gör honom till den ”o-människa” han utvecklas till i förhållandet till den prostituerade Johanna. Det är en episk roman, inte helt lätt att tillägna sig, med ett avancerat språk. Men en fördjupning i romanens problematik ger rik belöning. Ett rikt språk, fullt av symbolik och nyanser. Ett ”läs-äventyr” kort sagt!

William Heinesen: De förlorade musikanterna (1950)

Ur bokhyllan plockar jag fram ett kärt exemplar, en bok av Färöarnas store författare Heinesen. På pärmen läser jag alla titlar som utkom i Forumbibliotekets klassikerserie (1944–1999), med titlar från Augustinus och Aristofanes, till John Steinbeck, Franz Kafka och Knut Hamsun. Till Heinesens nordiska bakgrund hör klassiker som Sandemose, Cora Sandel, Sigrid Undset, Henrik Ibsen och islänningen Laxness. Heinesen är liksom dessa en berättare, på den tiden den skrivna litteraturen låg nära den muntliga. I den här boken, bland hans mest kända, blir det till skrönor och sägner som ofta har havet som gemensam nämnare. Alltifrån eolsharpans byggmästare Kornelius (ett stränginstrument som fick klang från vinden, som de sjungande vinteriskalla telefontrådar PO Enquist skriver om i Kapten Nemos bibliotek), och till skeppet Albatrossen, som på slutet tar Kornelius sonson Orfeus ut på havet, med bara fiolen som sällskap. ”Skälmromanen” kallas också pikaresk-roman, efter det spanska ordet picaro (rövare, skojare, luffare). Centralt i romanen är det gamla hus i Torshavn som kallas Bastiljen, och som befolkas av utstötta, musiker, amatörfilosofer, och kufar. De ”onda” i romanen är bigotta småborgare och religiösa, glädjedödande frimicklare, som Leif Zern skriver i förordet: ”Religionen är överhetens kapprock, den ideologiska slöjan över borgarklassens krassa maktanspråk på ön.”

”De förlorade musikanterna” är en av de märkligaste böckerna i nordisk 1900-talslitteratur.

Alberto Manguel: En historia om läsning (1996, 2005)

Denna klassiker låg länge i bokhyllan på ”jäsning”, för den kräver utan tvekan sin läsares fulla uppmärksamhet. Den argentinske mångsysslaren och boksamlaren Manguel är ett mänskligt lexikon som samlat på läsandets alla möjliga uttryck under språkets historia ända från texter skrivna på sköldpaddsskal, 1300 år FK. Han började sin karriär som ung med att läsa högt för den blinde bibliotekarien och författaren Borges i Buenos Aires. Efter en karriär som lärare och skribent i Kanada och Frankrike är han idag, precis som Borges en gång, chef för Argentinas Nationalbibliotek. Boken om läsandets historia är så fylld av lärda funderingar och intelligenta snedsprång att det inte går att återge på några rader. Han behandlar allt från att lära sig läsa, att läsa högt, att läsa tyst, att läsa bilder, bokens unika form, att läsa privat och i grupp, bokstölder, översättare, förbjuden läsning, läsning i fångenskap, och så vidare. Allt med lärda utvikningar, spännande och inte alls svårt att ta till sig. Rekommenderas därför inte minst till varje historiskt intresserad bibliotekarie.

Eva Öhrström: Elfrida Andrée, ett levnadsöde (1999)

Och nu till ett stycke kvinnohistoria. Läkaren i Visby, den musikintresserade Andreas Andrée hade två musikaliska döttrar: Fredrika, som blev en känd operasångerska, och Elfrida, kallad ”Frida”. Elfrida utbildade sig först, som den första kvinnan i Sverige, till telegrafist. Men hennes håg stod till musiken. Hon låg rätt i tiden, för under det liberala 1860-talet ändrades lagen så att kvinnor kunde söka tjänst både som organist, klockare, postexpeditör och skollärare. Antalet folkbibliotek växte också ansenligt under 1860-talet, både i städer och på landet, ofta i händerna på kvinnor. På 1880-talet blev dessutom telefonister ett självklart yrkesval för ogifta kvinnor. Elfrida Andrée blev snabbt en skicklig pianist, sångare, organist och – harpist. Hon ville också etablera sig som kompositör, men stötte på (övermäktigt får man nog säga) manligt motstånd. När tjänsten som organist i domkyrkan i Göteborg blev ledig fick hon däremot, till mångas överraskning, tjänsten.

Andrée fick framgångar, men hennes kompositioner hamnade alltid i skymundan av manliga konkurrenter. I Göteborg tillhörde hon den kulturella kretsen kring tidningsmannen och liberale riksdagsmannen S.A. Hedlund och hans protegé Viktor Rydberg. Hon engagerade sig för kvinnans rösträtt och förbättrade förhållanden och för det sociala i Göteborg. Intressant är hennes samarbete med Selma Lagerlöf, i arbetet med operan ”Fritiofs saga”, som inte löpte utan gnissel och tyvärr blev resultatlöst. Idag uppmärksammas kvinnliga kompositörer som Valborg Aulin, Agathe Bakker Gröndahl, Helena Munktell, Amanda Röntgen och Laura Netzel (samtliga från Andrées tid) på ett helt annat sätt än för bara tjugo år sedan. Boken är en studie i Elfrida Andrées musik, men ger också mycket information om tidens politiska och sociala frågor, och inte minst musiklivet i Göteborg i slutet av 1800-talet.

Mari Larsson: ”Jag vill inte ha levt förgäves” : Anne Frank 1929–1945 (2020)

När det gäller litterära idoler och förebilder så står nog den holländska 15-åringen Anne Frank mitt hjärta närmast. Har man besökt det hus hon och hennes familj levde i, i Amsterdam, och där de höll sig gömda på en vind i över två år innan de greps av nazisterna, så kan man inte undgå att bli känslomässigt starkt berörd. Fadern Otto undkom som genom ett under att gasas ihjäl i koncentrationslägret Auschwitz-Birkenau. Men hustrun Edith och döttrarna Anne och Margot försvann och dog i kvinnolägret i Bergen-Belsen. Otto skulle sedan ägna hela sitt liv åt Annes minne och publiceringen av hennes dagböcker, ett av de mest kända dokumenten från andra världskrigets fasor. Och ingenstans var de så vedervärdiga som i de nazistiska koncentrationslägren.

Sjuksköterskan Mari Larsson läste om Anne Frank när hon var tolv år. Idag, vid 40 års ålder, har hon en stor samling böcker och annat material om Frank, och får betraktas som expert inom sitt område. Hennes skildring av Franks liv är oerhört detaljerad, ända in till de sista timmarna innan hon dog av undernäring och fläcktyfus i Bergen-Belsen. Det är en otäck och berörande läsning. Larsson har också läst intervjuer med människor som hjälpte familjen Frank och som levde med henne i koncentrationslägret ända till slutet. Anne Frank var en glad och frågvis flicka, nyfiken på allt och oerhört pratglad, duktig på att skriva och med stor portion humor. Hennes dagböcker, och även några noveller som togs tillvara av hennes vänner sedan hon arresterats, kommer att läsas, förfära och inspirera också i framtiden. Detta är den första utförliga biografin om henne på svenska, och den är illustrerad.

Mian Lodalen: Lisa och Lilly : en sann kärlekshistoria (2020)

En annan bok som bygger på ett sant levnadsöde handlar om de båda sextonåringarna Lisa och Lilly som möts på en syndikalistisk danstillställning i Stockholm 1910 och blir förälskade. Ett år senare begår de självmord tillsammans, något som blev en stor nyhet i tidningspressen. Vid deras begravning slöt enligt uppgift 10.000 nyfikna och intresserade upp och det hela refererades i tidningarna. Boken är inget litterärt mästerverk, snarare en lättläst bladvändare i romanform där den sociala misären i Stockholm och klassklyftorna mellan rika och fattiga också blir belysta. Boken kan med behållning läsas som en ungdomsbok. Mian Lodalen är redan i färd med en ny bok på samma tema: Lesbiska ligan.

Boktipsare: Mats Myrstener

Publicerad av matsmyrstener.com

F.d. bibliotekarie, litteraturforskare, skribent. Hemsidan publicerar några av författarens texter in extenso.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: