En ny spännande marockansk författare

Leïla Slimani: De andras land (2020/2022, övers. Maria Björkman)

Det här är en riktig höjdare, första delen i en trilogi, skriven på ett bildrikt språk, med en förkärlek för det otäcka och groteska. En fransk-marockansk författare jag inte kände till, men en stor läsupplevelse. Slimani är född 1981 i Rabat, Marocko. Modern (som jag tror kan vara Aïcha i romanen) var läkare och hennes make bank- och ämbetsman (1941-2004). Slimani flyttade redan som 17-åring till Paris för att studera media, statskunskap och ekonomi. 2008 började hon som journalist på tidningen Jeune Afrique. Hon debuterade 2014 och fick 2016 Goncourtpriset för Vaggvisa, en thriller i marockansk miljö. Hon utsågs året efter av president Macron till representant för ett kulturellt samarbetsorgan för de fransktalande länderna, La Francophonie.

Boken har en udd, både mot kvinnoförtrycket, kolonialismen, och rasismen i Frankrike och dess kolonier. I centrum för berättelsen står fransyska Mathilde från Alsace, som under andra världskriget träffar marockanen Amine. Denne har deltagit i kriget, liksom unga män från alla franska kolonier fick göra. De är ett omaka par, Amine kortväxt och satt, Mathilde lång, längre än sin man. Han är helt inriktad på att överta faderns jordbruk i Meknès i Marocko och utveckla det. Hon är betagen av den snygge muskulöse Amin, i sin underofficersuniform. Hon har livlig fantasi och inte alltid så realistisk syn på verkligheten. (Hennes tjocke burduse far Georges säger öppet till Amine att hans nya hustru fått ”för lite stryk”, och att det blir hans uppgift att ”tukta henne bättre”.) Hon är förtjusad, men inser när hon anländer till Marocko efter kriget att verkligheten är annorlunda än hon tänkt sig. Jordbruket ligger utanför staden, det är torrt och stekhett ¾ av året. Amine ägnar all sin tid åt jordbruket, Mathilde ska sköta hushållet med de två barnen, flickan Aïcha och sonen Selim. Något hon inte är helt lämpad för.

De har en skraltig bil, som Mathilde tvingas bråka med varje dag de ska till den katolska skolan i Meknès. Hon klagar för Amine, men han är oförstående. Hon måste bli som de andra marockanska kvinnorna säger han, underdånig, undergiven, lydig och arbetsam i hemmet, något hon aldrig kan bli. När hon försöker göra uppror blir han våldsam och örfilar henne. De franska ”kolonisterna” i Algeriet och Marocko har fått de bästa bitarna land, de inhemska bönderna de sämre och magrare. Mathilde är en sexuell varelse och Amine motsvarar hennes förväntningar; han har inte bara dåliga sidor, men hon har som sagt inte riktigt anknytning till verkligheten. Som de andra franska fruarna i Marocko kan hon aldrig bli. Det här är ”de andras land”. I Frankrike var Amine ”främlingen”, här är det Mathilde. (Jfr Camus Främlingen.)

De har en tjänstekvinna, den svarta Yasmine, som Amins far Kadour köpt på en slavmarknad i Marrakech. Den sista resten av slaveriet avskaffades först 1999 när kungen Hassan II dog, och hela hans hushåll och harem avskaffades. Man röker hasch, opium och andra substanser till Mathildes stora förfäran, och sexet är öppet och påträngande, med bordellbesök som en självklarhet för männen. I breven hem till sin storasyster Irene ljuger Mathilde allt vad hon kan och förbättrar sitt liv, tacksam för att slippa sin härsklystna storasyster som öppet kallat henne för ”huvudlös” och ”skamlös”. Hon hade tänkt sig ett äventyrligt liv, som taget ur en roman av Pierre Loti, vars böcker från orientens Istanbul lästes flitigt i Frankrike. Men det blir knappast som hon tänkt sig i sin fantasi. De tvingas först bo hos Amines mor, och där blir Mathilde sysslolös, och ägnar dagarna åt romanläsning och dagdrömmeri. Hon som är så fäst vid djur tvingas åse misshandeln av fullpackade åsnor och den blodiga slakten av getter och får, och hon äcklas. Förf. är mästare på att beskriva detta. Det är en kulturkrock som är väl beskriven.

Amine i sin tur slits mellan solidariteten med Frankrike som han visade under kriget, och solidariteten med det marockanska folket, som ska flamma upp i o m befrielsekriget på 1950-talet. Han vet inte på vilket ben han ska stå, hans bror Omar tillhör de militanta motståndarna till Frankrike, han skäms för sin tveksamhet och hans ilska på sig själv går ut över Mathilde, som han också skäms för. Hon passar varken in hos de franska ”kolonisterna” eller hos de arabiska marockanerna. Hon kallar Amine ”sträng som en kväkare” som aldrig skrattar eller är glad och kärleksfull. Han talar till henne som ”till en liten flicka som behöver uppfostras”. Han är 8 år äldre än henne. I Frankrike var han charmad av henne, men i Marocko allt mer irriterad på sin maka. Hon gråter och skrattar, hon vill gå på teater och höra musik, vill ha fina kläder, allt som han egentligen motsätter sig och föraktar, som ”husets herre”. I Marocko umgås männen sins emellan, kvinnorna räknas inte, utom som barnalstrare, och Mathilde lider av denna manskultur. Scenerna där han får skämmas för henne är legio i boken, i Marocko är rasismen tydlig och araber och fransmän umgås över huvud taget inte. Han vill plantera apelsiner och citroner för att kunna exportera, han är arbetsam och kräver samma dedikation av sin hustru, och han lär känna en ungrare från norra Serbien, läkaren Dragan Palusi som gärna vill hjälpa honom. Amine har inte råd med en traktor, men börjar få allt fler anställda på jordbruket. Tids nog får Mathilde en ny uppgift: att vara ”sjukstuga” till deras anställda, med hjälp av Dragan, där de behandlar både malaria och polio. Han som också är gift med en fransyska, som är så yppig och sminkad att Mathilde tror att hon är prostituerad.     

Aïcha är ett självmedvetet barn, men är duktig i skolan. Hon har en väldig hårman krulligt blont hår, och blir ständigt retad och förföljd i skolan. Förf. skildrar detta på ett mästerligt sätt. På grund av den skraltiga bilen kommer hon ständigt för sent, kamraterna tycker ”hon ska köpa en åsna så går det fortare”. Hon lär sig avsky familjens hus och tar efter sin mor, till Amins stora förargelse. Maten är äcklig och smakar ruttet, Mathilde är en usel kock. Det hela utvecklar sig till en sannskyldig äktenskaplig tragedi. Vare sig Aïcha har jullov (som modern vill fira på franskt vis) eller födelsedag (med tårta och tända ljus) så går det nästan alltid åt skogen. Ibland, men mycket sällan, kan den lilla familjen förenas i lycklig samvaro, och Amine skratta tillsammans med barnen. (I den marockanska familjen äter maken ofta ensam vid bordet medan makan står vid spisen och tittar på, som i det gamla bondesamhället i Sverige.) Annars är det en uppdelad värld där de franska damerna i Meknès tror att hennafärgen som de arabiska kvinnorna smyckar sig och barnen med är smink, och något syndigt.

Förf. kan vara benhård gentemot de marockanska kvinnorna, som är så nöjda och beskedliga med sin lott. Jag tänker på Lena Anderssons bitska prosa, men också på Lina Wolffs intresse för det makabra och thrilleraktiga. När Mathilde återvänder till Alsace och Mulhouse i samband med faderns död, funderar hon på allvar att aldrig återvända till Marocko, utan lämna Amine med barnen där. Men hon återvänder, och till slut konverterar hon t o m till islam, och börjar kalla sig Mariam. Det är det totala feministiska nederlaget. ”Hon har gjort sitt val och får stå sitt kast. Livet är hårt för alla” som hennes okänsliga syster Irene förklarar.

”Himlen var dyster och tillskrynklad som ett lakan efter en mardrömsnatt”. En man böjer sig över Mathilde som en ”blodtörstig katt färdig för språng”. När baggen slaktas till Id Al-Adha i juli ser Mathilde hur slaktarens händer gräver i dess inälvor, med ett ljud som tvättsvampar, som sörplar av slem. Allt är ”djuriskt” och äckligt, mest människor. ”Hon tänkte att om de aldrig mer talade med varandra skulle de kunna bli djur igen. Nya horisonter skulle öppnas, nya rörelser, de skulle kunna ryta, slåss, klösa varandra så att blodet rann.” I sina minnen var Aïcha som ”ett barn som fastnat i en karusell, som inte slutar att snurra.”

Det blir inte bättre när de får ta hand om Amines lättfärdiga lillasyster Selma, som varit van att göra precis som hon vill, sedan modern blivit allt virrigare. När Amine får se ett foto i en affär av Selma och en fransk soldat på permission så exploderar han, och det blir Mathilde som får ta slagen. Selma blir gravid, inbördeskriget närmar sig allt mer, och så slutar boken. Och jag får redan lust att läsa fortsättningen. För Leïla Slimani är en gudabenådad berättare. Om än mer ”berättare” än gestaltare av sitt stoff.

[ Efter  oroligheter erkändes Marocko som självständigt under kungen Muhammed V 1956. Frihetskriget i Algeriet blev betydligt brutalare, på grund av en halv miljon franska invandrare i landet. Motståndsrörelsen FLN ledde upproret mot fransmännen från 1954. Efter förlusten av Indokina vägrade Frankrike att låta Algeriet bli fritt. Ett sju år långt och grymt frihetskrig ledde till slut (efter De Gaulles ingripande) till A:s självständighet i juli 1962. Särskilt nämns de algeriska kvinnornas ställning, de deltog aktivt i FLN:s organisation, stödda av franska intellektuella som J-P Sartre och de Beauvoir. De anses än idag som de mest frigjorda kvinnor i arabvärlden, och få bär slöja av någon form. Frihetsledare som BenBarka i Marocko (mördad i Paris av kungens agenter) och Ben Bella i Algeriet, som störtades i en oblodig kupp 1965 av en socialistisk militärjunta under Boumedienne, med stöd från Sovjet (medan Marocko hade stöd från USA och Frankrike). Efter Boumediennes död hölls fria val i Algeriet ffg 1990, då det islamistiska partiet FIS blev största parti. Militären förbjöd genast partiet, och under hela 1990-talet pågick ett blodigt inbördeskrig mellan det islamistiska FIS, senare GIA, och regeringen under president Bouteflika. GIA har ibland sammanblandats med Al-Qaida i Afghanistan, och ses som en reaktion på det västerländska partiet FLN. Oroligheterna har bedarrat något under 2000-talet, och val har hållits flera gånger, men utan FIS/GIA. I Marocko tillät den nye kungen Muhammed VI fria val först 2007. Marocko har liberaliserats allt mer successivt under 2000-talet. Landet ockuperar sedan 1970-talet området Väst- Sahara (tidigare Spanska Sahara), och behärskar 2/3 av landet som mest består av öken.]