Alex har hittat en porrtidning i skogen, sparat den på sitt rum, t o m slickat på en sida, eftersom det står att man kan ”klä av flickan kläderna genom att slicka på sidan” (!) När han blir avslöjad av föräldrarna, 60-årige Allan Schulman och mamma, 30-åriga Lisette (som var dotter till författaren Sven Stolpe) ljuger han sig fri, men straffet följer senare på kvällen. Mamma är äcklad, pappa verkar mindre upprörd. De är i stugan i Värmland.
”Senare samma kväll hade mamma och pappa möte i köket. De pratade om vilket straff jag skulle få. Nu kunde jag inte slippa undan. Mamma yrkade på smisk. Pappa tystnade och sa inget, som vanligt. Och så ytterligare samtal och mummel som jag inte hörde. Så stolskrap och jag försvann in på mitt rum. Jag lade mig i sängen och låtsades läsa en bok. Mamma och pappa kom in.
-Vi har bestämt att du ska få smisk, sa mamma. Hon var noga med att berätta för mig att jag inte skulle bestraffas för själva porrbilden, utan för att jag ljög om att jag inte hade slickat på den.
-Man får aldrig ljuga, sa mamma.
Hon tog ett steg åt sidan. Pappa tog ett grepp om mig. Jag försökte komma loss, men han var för stark. Han knäppte upp min gylf och drog ner mina byxor och kalsonger. Jag protesterade, men jag skrek inte. Jag ville ju inte göra honom ännu mer vred. Han lade mig ner med magen mot sina knän och så slog han med handflatan mot min rumpa. Upprepade slag. Mina bröder försvann in på sina rum, de vill inte se det här. Men mamma stod bredvid och tittade på, lojal mot situationen. Hon sa ingenting. Det sved i rumpan. Och det kändes generande att ligga där med rumpan bar. Mammas och pappas tystnad under själva smisket gjorde det obehagligt. Men det fanns något i bestraffningen som jag ändå uppskattade. Quid pro quo. Den var tydlig. ”Om jag gör si så bestraffas jag så.”
Alex Schulman: Glöm mig [som handlar om hans mamma] 2016
Alex Schulman: 17 juni (2025)
Mediapersonen AS skriver bra, och löser problemen betydligt smidigare än många andra jämnåriga författare. Uppslaget är inte dumt: Huvudpersonen Vidar slår numret till sina föräldrars sommarhus i Värmland, och hans far, som varit död i många år, svarar. Det visar sig att han ringt till ett visst datum, 17 juni 1986, då huvudpersonen (Vidar) var 10 år. Genom att slå numret igen och igen får han tala både med sin mamma, som han har ett märkligt hatförhållande till, och med sig själv som tioåring! Han inser att datumet var viktigt, det var då båda föräldrarna lämnade honom ensam i stugan första gången, först pappan (för att åka till sin älskarinna) sedan mamman, som tar med sig hans storasyster och kör iväg, arg och bedragen, i bilen. Anledningen är ett gräl vid middagsbordet, där mammas kokkonster kritiseras. Alex besöker mamman på ålderdom-shemmet, men hon säger sig inte minnas något alls. Systern, som är gift med en förmögen norrman, vill först inte heller minnas, men mjuknar efter ett tag. Det är en djupt dysfunktionell familj.
Schulman har även i tidigare böcker skrivit om sin alkoholiserade mamma, som snabbt kunde växla mellan ilska och plötsligt kärvänligt bemötande. Hon var dotter till den koleriske och dominante kulturmannen Sven Stolpe (1905-1996), en legendarisk bråkstake, troende katolik och kritiker på högerkanten, bosatt i bl.a. Mjölby och Filipstad. Både hon och maken Allan Schulman arbetade tidigt med TV från 1960-talet. Allan var finlandssvensk och hade åtta barn i två äktenskap. Sonen Alex har behandlat Sven Stolpe och hans relation till evige trätobrodern Olof Lagercrantz på DN i boken Bränn alla mina brev, och modern Lisette i boken Glöm mig. Trots hennes alkoholmissbruk och ständiga flykter från äktenskapet var hon på 1980-talet informationssekreterare på Volvo, en sorts reträttpost. Allan avled 2003, Lisette 2015 (blott 63 år). Hon var 32 år yngre än han.
I boken införs en parallellhandling, där Vidar, som är lärare, åtalas för att ha misshandlat en elev. Hela denna bihandling genomförs iofs skickligt, men känns inte nödvändig. Pojken Vidar (Alex) och hans såriga förhållande med modern (Lisette) är så bra skildrat att bihandlingen känns onödig. När modern lämnar Vidar ensam i sommarstugan är detta hjärtskärande, påminnande om liknande barndomserfarenheter hos t.ex. Ingmar Bergman. Schulman gör det emellertid svårt för sig, när Vidar ska försöka bevisa att han är oskyldig till misshandeln i skolan, fast han har minnesluckor. Det känns inte helt logiskt i boken. Men huvudhandlingen, där datumet 17 juni återkommer ständigt, ungefär som hos Solveig Balle, räcker gott för en stark roman. Inlägget i skoldebatten om det faktum att lärare inte kan röra sina elever utan att riskera att bli åtalade hade kunnat behandlas annorstädes.
(Mamma dricker grogg, Star Gin och Grappo, och Franskt lantvin, populärt på 1980-talet. Pappa är hård i magen, men älskar blåbärssylt, därav den oroliga magen, och att fiska och lägga nät. Poddkompisen Sigge Eklund har i romanform skrivit om sin farfar, hans alkoholism och hat till regissören Ingmar Bergman. Sigge Eklund bor sedan 2018 i Los Angeles med hustru och tre barn. Han är son till ekonomen Klas Eklund, bror till fastighetsmäklaren och reality-tv-kändisen Fredrik Eklund samt sonson till skådespelaren Bengt Eklund.)
Alex Schulman: Skynda att älska (2009)
Minnesboken om fadern Allan Schulman var AS debut, och blev uppmärksammad. En fin bok om en person som alla tre sönerna beundrade, även om han kunde bli rasande och utdela slag sällsynta gånger. Men till skillnad från den komplicerade och mycket yngre modern, så var finlandsvenske Allan Schulman, som var nästan 60 när han fick en helt ny familj, en person som kunde skoja, spela fotboll och leka med sönerna. Många anekdoter förtäljs, om en i grund och botten känslig person som hade lätt till tårarna. Boken slutar med faderns sista dagar och död, fint skildrat. Den stora åldersskillnaden gjorde också att föräldrarna grälar mer och mer mot slutet. ”Det var en av vår åldersskillnads stora förbannelser. Jag var ung och intresserade mig för saker som tillhörde ungdomen. Pappa var gammal och förtjust i ett anekdotberättande som krävde tålamod och referenser. Vi möttes aldrig riktigt där, någonsin.” När fadern dog var han 82. Då satt han på vårdhem, men var mentalt helt klar.
50 år i ordets och bokens tjänst 