Om de isländska sagorna

Alf Henriksson: Isländsk historia (1981)

För Islandsnörden ”gefundenes fressen” (en godbit) av denne produktive författare och hovpoet i Dagens Nyheter, hedersdoktor m.m. (1905-1995). Här presenterar han framförallt de litteraturhistoriskt värdefulla isländska sagorna som skrevs redan under medeltiden, med en kulmen på 1200-talet med Snorri Sturluson.

Men historien börjar med hur Island ”upptäcktes”, först av några irländska munkar på 700-talet. Nordborna besatte också Orkney- och Shetlandsöarna, som har ortsnamn som kan härledas till de skandinaviska språken. En man vid namn Floki kom från Hjaltland (Shetland) för att bosätta sig på Island 852. På sedvanligt vis hade man tre korpar med på skeppet, och när den tredje flög i riktning mot land, så förstod Floki att han var nära. Fjorden var så full av packis att Floki kallade landet ”Island”. Men det var så kallt klimat att han fortsatte till Norge. Enligt den isländska Landnámábok var det istället två bröder, Ingolfur (som står staty i Reykjavik) och Leifur, som seglade från Norge till Island och blev bofasta. Året var 874, de hade kvinnor, män och trälar med sig. Ingolfur slog sig ner i ”den rökiga viken”, det av varma vulkaniska källor dimhöljda Reykjavik. Island var på den tiden skogklätt och grönt. Men det var mest björk, och själva jordtäcket blåste bort. Flera stora vulkaner ställde också till det. Virke, lera, kalk fick fraktas över från Norge, för att bygga trähus, göra tegel och murbruk. Årsmedeltemperaturen är så låg som fem grader plus, det blir sällan mer än 15 grader, samma vinter som sommar, på grund av Golfströmmen. Vind, regn, men nästan aldrig snö. Fåren och de små karakteristiska hästarna kan beta i stort sett året om. Små områden av blandskog finns fortfarande, men nästan alla grönsaker måste odlas i drivhus. Kycklingar finns bara i broilerfabriker. De oselade hästarna finns överallt, och är enligt Henriksson dubbelt så många som antalet bönder på Island. Jaktfalk, lunnefågel, den senare spisas och anses ätlig. 130 vulkaner varav 25 är aktiva.

Invandrarna kom främst från Norge, och trälarna hämtades från Irland, varför rödhåriga islänningar inte är ovanliga. Det är lätt att släktforska – det finns arkiv som sträcker sig ända ner till de första nybyggarna. Ett av de irländska namnen, Nial, har gett namn åt en känd saga – Njals saga. Vid floden Öxará hittade man en märklig formation där berget delats mitt itu – det döptes till Thingvellir (Tingvalla på svenska) och där möttes de mäktigaste stormännen, men också andra män och kvinnor, för de årliga ”tingen”, där viktiga beslut fattades, lagen lästes utantill av de lagkunniga, tvister löstes och straff utdelades. På en höjd kallad Lagberget samlades den dömande makten, och man menar att demokratin i Norden startade här. Det skulle dröja tusen år innan den nådde till de övriga nordiska länderna.

Det isländska Alltinget hölls i två veckor i juni. En ättling till nybyggaren Ingolfur blotade till asagudarna, och de mäktigaste jordägarna som kallades ”godar” vandrade till Lagberget, där marktvister och andra tvister avgjordes. Den s.k. Lagsagomannen skulle läsa upp en tredjedel av lagen vid varje ting, Skapti Thorodsson var lagman i 27 år, och hann läsa hela lagen nio gånger! Vapen förekom, och det hände att tvister löstes med vapen, t.ex. i den ovannämnda Njals saga, där huvudpersonen och hela hans familj blivit innebrända av en man vid namn Flosi. Annars utdelades framför allt bötesstraff, d v s den förorättade krävde ersättning för förlorade liv, egendom, trälar och djur. Förvisning förekom, liksom att dråpare dömdes att bli fredlösa – då kunde vem som ville slå ihjäl vederbörande. De isländska sagorna är fyllda av våld, slagsmål, mord och familjefejder. ”Sedan jämfördes de övrigas sår, och den sida som fått minst sår fick betala böter.”

Runt år 1000 skrevs de s.k. Ättesagorna. De kan preciseras i tid för att vissa historiska slag omnämns, som Clontarf på Irland 1014, eller slaget vid Stiklastad 1030, då den norske kungen Olav Haraldsson (Olav den helige, Sankt Olof) miste livet, och ersattes av sin bror Harald Hårdråde. Till de mest berömda sagorna som skrevs runt år 1000 hör Gisle Súrssons saga, Egil Skallagrimsons saga, Gunnlaug Ormstungas saga, Njáls saga, Laxdälingarnas saga, och Eyrbyggjasaga. I Laxdæla saga förekommer i tre generationer Aud den djuptänkta (i sagan kallad Unn), hennes son Höskuld (Hoskuldur), hans slavinna från Irland Melkorka, hennes son Olav, gift med en dotter till skalden Egil Skallagrimson, fosterbröderna Kjartan och Bolli som kämpar om den vackra Gudrún. Den slutar att den åldrade Gudrún tillfrågas vem av bröderna hon älskade mest. Hon svarar: ”Ivrigt yrkar du på att få veta detta min son. Honom var jag värst emot som jag älskade mest.” Sagorna är kända för sitt kärva språk, underdrifter, och blodiga handling. Skalder var högt prisade i hela Norden vid alla kungahov, där de ofta fick föredra en s.k. drápa. Men Henriksson konstaterar också att skaldernas liv ofta var ännu mer dramatiskt än deras verk.

Egil Skallagrimssons saga tros vara skriven av Snorri Sturluson. Skallagrim (den skallige) var son till norske stormannen Kvällulf (den ”sömnige Ulf”), och de fördrivs från Norge av den mäktige kungen Harald Hårfager (ca 850-933). Den döde Kvällulfs kista slängs i havet och flyter i land i en fjord på Islands västkust, där Skallagrim bygger sin bostad Borg. Han gillar det han ser: efter ett år kryllar landet av får, massor av fisk och val i havet, sälfångst och fågelägg, drivtimmer till husbygget, det finns t o m myrmalm till Skallagrims smedja. Sonen Egil är en stor skald, och åker på äventyr både hos kung Erik Blodyx i Norge, och kungen Adalstein i England. Men hans skatter som han vinner på resan för ondska och girighet med sig. Fadern Skallagrim sänker en stor kopparskatt i havet, istället för att dela med sina söner. När Egil räddas från att halshuggas av kung Erik Blodyx i Norge kväder han: ”Ej är okärt även ett fult huvud till skänks att få”. Sagan innehåller några av de främsta poemen i den isländska litteraturen enligt Henriksson, t.ex. ”Sonatorrek” (Förlusten av en son). Egil är sannerligen ingen god hjälte, i Baltikum bränner han gårdar, tar trälar och silverskatter. Silvret delar han ut på tinget, bara för att se sina medmänniskor strida om silvret – resten gömmer han i skogen. Det är hans och ingen annan, inte heller sönerna, ska ha någon glädje av det.

Här finns många likheter med Richard Wagners operor, mest känt i de fyra Ring-operorna vars handling kommer från den germanska sagan om Ringen (Nibelungens ring) och som har liknande historier i den nordiska mytologin. Mästersångarna i Nürnberg, Tannhäuser, Parsifal m.fl. operor handlar också om minnesångare och skalders tävlingar mot varandra. Gunnlaug Ormstunga är en olycklig poet som älskar Helga, som är gift med Hrafn (Korp). De båda drabbar samman i en ”holmgång” på tinget (en envigskamp på en liten ö i floden Öxará) och dör båda tillsammans med Gunnlaugs far. Ofta handlar sagorna om ond bråd död, och hur man hämnas, och hur hämnden kan följa generationer av män och barn.

I Njals saga förekommer Hallgerd, dotter till Höskuld, som i sitt tredje giftermål gifter sig med Gunnar på Lidarände. Njal och Gunnar är goda vänner, medan deras hustrur hatar varandra. Hallgerd kallar Njal för ”dyngskägg”, denne får böta för  en rad mord på Gunnars trälar, och Gunnar får till slut emigrera till Norge med sin bror Kolskegg. Denne låter döpa sig i Danmark och tar anställning vid sultanens hov i Miklagård (Konstantinopel). När de frågar en döende man som Gunnar just dräpt om han sett denne svarar den döende lakoniskt: ”Det får ni utröna själva men det vet jag att hans spjutyxa var hemma”.

Mycket mer kan sägas, när boken övergår till den efter-medeltida historien på Island. Om Leif Eriksson som ”upptäckte” Vinland (Amerika, egentligen Kanada), om hans grymmer far Erik Röde som landsförvisades från Island och reste till Grönland, som omnämns i separata sagor. Om hur kristendomen kom till Island, länge parallellt med den gamla asatron. Om unionen mellan Norge och Island från 1262 och om hur islänningarna efter århundraden av danskt förtryck fick sin självständighet 1941. Om läskunnigheten på Island och ”världens mest läsande folk” med hundratals bokhandlar och bibliotek. Om ön Surtsey som uppstod ur havet 1963, och de stora vulkanutbrotten på 1800-talet. Om landets stora män, som Jón Árason som gjorde uppror mot danskarna 1550 men greps och avrättades, och folklivssamlaren Arni Magnússon, men också om hur engelska fiskare ständigt kränkt isländskt vatten, liksom 1627 när ett skepp med sjörövare från Algeriet (!!) landsteg, tog 110 fångar, varav 37 återkom sedan den danske kungen bett för deras liv. Om den s.k. ”poetiska Eddan” (tillkommen mellan 800-1000) och den Edda som förknippas med Snorri Sturluson på 1200-talet. Här finns citat som blivit bevingade som ”Bättre börda ingen bär än mycket mannavett”. ”Ett bo är bäst, fast blott helt litet. Fast man tågor har till tak, och blott två getter äger, är det bättre än bedja om mat”.

Bokens illustrationer, av tecknaren Björn Berg, är tyvärr lite intetsägande och i format alldeles för små.