Hans Kühner: Giuseppe Verdi (1961/1979, övers. Sune Karlsson)
De store operakompositören Giuseppe Verdis levnad (1813-1901) omfattar nästan hela 1800-talet. Bernardo Bertuluccis film 1900 börjar med att en statare på godset där handlingen utspelas kommer skrikande med darr på rösten ”Verdi e morte!”. Då vet vi att det är den 27 januari 1901.
Strax efter Verdis födelse, i byn Le Roncole, förlorar kejsar Napoleon ett avgörande jätteslag i Leipzig, och hans nedgång börjar. Samtidigt med Verdis död, dör drottning Victoria, och en epok i brittisk historia går i graven. Det omfattar det som i Italien kallas Il Risorgimento (”Uppvaknandet”) d v s enandet av Italien till en stat, 1861-1871. Verdi sympatiserade stort med detta uppvaknande och valdes under en kort period in som medlem av det nya, demokratiskt valda, parlamentet. Han stod aldrig på barrikaderna, men deltog med sin penna, och umgicks emellanåt med de ledande i frihetskriget, Cavour och Garibaldi.
Verdi skrev aldrig sina memoarer, för honom var musiken det främsta uttrycksmedlet. Han avskydde ordnar och medaljer och förbjöd att han skulle avporträtteras med tavlor och byster. Fadern Carlo var krogvärd i den lilla staden Busseto, men hade aldrig råd att ge Verdi en högre utbildning. Redan som 15-åring visade han prov på sina första kompositioner. Familjen umgicks i grosshandlaren Barezzis familj, och Verdi undervisade dottern Margherita, som han senare gifter sig med, i sång och pianospel. Barezzi kom att bli Verdis ”välgörare”, den som finansierade hans musikstudier i Milano. Politiskt är Milano ett stridsäpple mellan Frankrike och Österrike, och militära slag står här under hela 1800-talet. Verdis ungdom verkar dock ha varit lycklig, och han utvecklas snabbt. Musikaliskt går han i tre stora kompositörers fotspår: Rossini, Donizetti (”Kärleksdrycken”), och Bellini (”Norma”). Verdi börjar arbeta som musikdirektör i Busseto men vill helst till La Scala i Milano.
Den första tragedin inträffar 1839. Den lille sonen Icilio dör, året innan den nyfödda Virginia, och Margherita hämtar sig aldrig, utan dör också, 1840. Verdi försjunker i sorg i sitt arbete, och får 1842 sin första framgång, operan Nebukadnessar (Nabucco). Idag mest känd genom kören ”De judiska fångarnas kör”, med handlingen ifrån Bibeln. En av huvudrollerna sjungs av Giuseppina Strepponi, som ska bli Verdis älskarinna, senare fru och livsledsagarinna. Kühner kallar den hans första ”frihetsopera”, det är de judiska fångarna i Babylon som sjunger om frihet. Han bryter snart med den koloraturtradition som funnits i italiensk opera sedan Donizetti, och inför en utvecklad psykologi mellan operakaraktärerna. Milano och Lombardiet hade erövrats av Österrike-Ungern, och skulle så vara till 1859.
Nu skriver han i rask takt 14 operor under tiden av några år, ett otroligt arbetstempo. Nästa stora framgång kommer dock inte förrän 1851, med Rigoletto. Hittills har han drabbats av censur, så också här på det sätt han skildrar hertigen i operan, som kräver av den förlöjligade, puckelryggige narren, att få ligga med hans dotter, ett gammalt privilegium för godsägare och adelsmän gentemot sina underlydande sedan medeltiden. ”Att på scenen framställa en narr (det är 1500-tal) som både kopplare och öm far i samma person, det går utöver gränserna”. Operan bygger på en novell av Victor Hugo och utspelas där i Frankrike. Verdi rasar över censorernas påbud. Han får byta namn på huvudpersonerna, dotterns namn blir Gilda. Privat har han också bekymmer: Giuseppina kallas ”hora” och ”hålldam” av de bigotta stadsborna i Busseto – att de levde ogifta förkastas av de goda katolikerna. Det bör nämnas att de kvinnliga operasångarna ofta sågs som inte bättre än prostituerade, men hyllades på scenen.
Handlingen i Rigoletto är grym, gripande och förkrossande. Själv reagerar jag ofta på att det i en sådan tragisk opera musiken ofta är glad och glättig, närmast uppsluppen, men kanske måste den ibland väga upp det förfärliga som utspelas på scenen. Efter Rigoletto har Verdi framgång på framgång: Trubaduren, Den sicilianska aftonsången, Simone Bocca-negra, Maskeradbalen (vars libretto skildrar mordet på Gustav III av Sverige), Ödets makt, Don Carlos (efter ett drama av Schiller), Aida (skriven till öppnandet av Suez-kanalen 1871, idag mest känd för den ofta spelade Triumfmarschen). Den stora framgången (efter Verdis död) var den av censorerna kritiserade La Traviata ”den vilseförda”, ”den fallna kvinnan” eller ”hon som går vilse”. Operans titel syftar på huvudpersonen Violetta, en kurtisan som lever ett utsvävande liv i Paris innan hon finner sann kärlek. Att här ge en kurtisan huvudrollen var inte heller i de regerandes smak, och kanske är det en hämnd på hur man sett på Verdis eget förhållande med Giuseppina.
1859 börjar det krig som ska leda till Italiens enande och självständighet. Norra Italiens små furstendömen får stöd av Frankrike i kriget mot Österrike, som kulminerar i det väldiga slaget vid Solferino där flera hundra tusen soldater avlider, de flesta i följdsjukdomar (och Röda Korset bildas, av schweizaren Henry Dunant). Verdi gifter sig med Giuseppina, i Savoyen på gränsen mellan Italien och Frankrike, det enda ställe där detta är tillåtet med deras bakgrund. Nu har tonen i Busseto förändrats och man ber vänligt Verdi om att bli parlamentsledamot i den Nationalförsamling som samlas i Torino. Verdi har med sina inkomster kunnat köpa ett mindre gods kallat Sant’ Agata. Här ägnar han sig åt hästavel, jordbruk, konstgjord bevattning, genomför sociala förbättringar för sina anställda, med sjukvård och barnomsorg. I slutet av 1859 skriver Verdi i sin dagbok: ”Sedan jag återvände från Rom har jag inte skrivit någon musik, inte sett någon musik, inte tänkt någon musik. Jag minns inte ens längre hur min sista opera såg ut, jag kommer knappast ihåg den.” 1860 invaderar Garibaldis trupper även södra Italien, som i århundraden tillhört Spanien. En av ledarna, greve Cavour, skriver till Verdi om att bli riksdagsman i: ”vår risorgimentos underbara arbete, som står inför sin omedelbara fullbordan”. Verdi ska dock bara stanna i parlamentet några år.
Giuseppina trivs bäst i Paris, där Verdi har en våning. Denne älskar Shakespeare, han har redan tonsatt Macbeth, men är inte nöjd med resultatet. Sedan han sammanstrålat med poeten Arrigo Boito, ska dom tillsammans slutföra Verdis sista operor, Othello (om den svarte militären vars liv och kärlek till Desdemona förpestas av hans dödsfiende Jago, operan skulle få en märklig fortsättning i den franska Dreyfuss-affären, även här handlar det om förtäckt rasism) och den komiska buffaoperan Falstaff. Här frångår han nästan helt arior (som främst skulle framhäva tenorers och sopraners ekvilibri). Verdi jämförs ofta (av sin samtid) med Wagner, en meningslös jämförelse, ungefär som att jämföra äpplen och päron och fråga sig ”vilket är bäst”. Nu adopterar också paret Verdi en dotter i Milano, Maria Filomena. Hans gamle välgörare Barezzi dör, följd av författaren Manzoni, i Sverige helt okänd men en av Verdis stora idoler. Redan vid hans kollega Rossinis död ville Verdi komponera en dödsmässa, ett Requiem, men det blev bara en sats, Libera Me. Men efter Manzonis död 1873 komponerar han själv ett av sina mest spelade verk, ett helt Requiem, i sann operastil. Efter fransk- tyska kriget 1870-71, då det sista franska kejsardömet går under, hade Verdi känt sig onyttig och yttrade då ett sällsamt uttryck: ”Jag är mycket upptagen av att inte göra någonting”.
”Tusenfalt välsignad vare bonden, som föds, äter och dör utan att någon lägger sig i hans göranden och låtanden. Men vi dåraktiga zigenare [konstnärerna] kan inte ta ett steg utan att kommenteras på alla upptänkliga sätt. Vi som bryr våra hjärnor för att spela buffone (dåre, skojare) för dem och roa dem.” Han tycker sig med sin mässa ha återfått lite av Giuseppinas religiositet, istället för att vara ”publikens Pajazzo, en som slår på tamburin och trumma och skriker Varsågoda stig in!”. Hans Requiem jämförs efter debuten med Mozarts allvarliga Requiem, och den unge Brahms hör den, och kommer sedan att skriva ”Ein Deutsches Requiem”.
”En framgång, så vitt man kan se” säger Verdi med en underdrift, efter Requiems premiär. Han är nu ett italienskt nationalmonument, det nya Italiens stora kompositör. Han blir rik, får förfrågningar om allt mellan himmel och jord, men betackar sig lika snabbt. Han leds vid sitt nya liv som ”nationalmonument”. Han utnämns till senator, hedersdoktor, o s v utan att tacka och håller sig mest undan på godset Sant’ Agata.
Det enda man kan säga om Kühners föredömligt korta introduktion till Verdis liv är kanske att han förbigår nästan allt negativt om denne. Att han kunde vara otrogen mot Giuseppina, som led av detta, skrivs bara mellan raderna, t ex med den stora primadonnan vid operan i Milano, Teresina Stoltz, som var tre år yngre än Verdi, och sjöng flera av hans stora huvudroller, t ex Aida. Vem som var pådrivande i den ”mesalliansen”, Verdi eller Stoltz, får vi aldrig veta. Vid premiären av Aida i Kairo lär den ha involverat levande elefanter på scenen!
Mot slutet av sitt liv skriver den botfärdige Verdi fyra små körstycken, ”Quattro Pezzi Sacri”, bl a ett ofta sjunget Fader Vår. Ser man hans sista autograf i noterna till Falstaff, så ser man en darrig gubbes hand. Den 9 februari 1893 har den uruppförande i Milano. I publiken sitter kungaparet Umberto och Margherita (han ska dödas av en anarkist några år senare), den unge Puccini, kulturministern, författaren Martini, kompositören Pietro Mascagni, konseljpresidenten Francesco Crespi, m fl. Verdi ska fylla 80 år, men avstår från orkesterns hyllningar, och han ska utnämnas (mot sin vilja) till markis av Busseto. Han känner sig lika trött som den tjocke överviktige Sir John Falstaff i hans sista opera, han som luras och blir driftkucku av hela sin bekantskapskrets. Det är Falstaff som roat de sina, men nu blir förödmjukad och hånad – sådan är den bittra lönen när all grannlåt klätts av honom, tycks han mena, den store Verdi!
1897 dör Giuseppina, hans trogna följeslagerska. ”Så som vi varit förenade i livet, så hoppas jag att Gud låter våra själar finna varandra i himlen” är hennes sista ord. Hon testamenterar det mesta av sina tillgångar till de fattiga i Busseto, Genua och Milano, något som också Verdi gör innan han dör, fyra år senare. Verdi skapar som sista handling ett Casa di Riposo, ett ålderdomshem för gamla orkestermusiker och sångare. Han skänker pengar (som en god katolik) till de blinda, de fattiga på fattighuset, sjukhuset i Villanova, barnhemmet i födelsebyn Le Roncole, stipendier till begåvade men fattiga ungdomar, pengar till fattiga släktingar, till godsets fattiga, och resten till adoptivdottern Maria.
Vid hans begravning på kyrkogården till ålderdomshemmet Casa di Riposo (Casa Verdi, Milano), i graven bredvid Giuseppina, ska 300 000 åskådare ha samlats, allt enligt författaren Hans Kühner.
Jag känner starkt för Verdi. Han verkar inte ha drabbats av långa depressioner, utan ägnade långa stunder åt det knappologiska hantverket med att skriva partitur. Jag föreställer mig att han älskade god mat och dryck, och oftast längtade hem till Giuseppina på Sant’ Agata. Själv kan man bara salutera och böja huvudet för en av de stora i musikhistorien, som i sitt dramatiska liv omfattade ett helt lands historia, från 1813 till 1901. Vars verk fortsätter att roa och underhålla och fördjupas ända in i vår tid.
50 år i ordets och bokens tjänst 