Tre (för mig) nya svenska författare

Cecilia Davidsson: Det man har och det man drömmer om (2011)/ Elin Persson: Pizzeria Roma (2025)

Davidsson är en ny bekantskap, född 1963. Bor i Växjö där hon är universitetslärare i skapande (skönlitterärt) skrivande. Hon har gett ut några barnböcker och debuterade 1994 med en novellsamling. På senare år har hon även gett ut några romaner, varav denna är en. Hon är en säker skribent, med en ganska ”sinister, elakt rubbad ton” (Aase Berg, Expressen). Påminner lite om Lina Wolff, eller varför inte Norrland noir (Karin Smirnoff), eller norska Nina Lykke. Berättaren (”hon”) åker på sommaren hem till den by där hon växte upp i Småland, där hon bott med mormor och morfar, Alva och Ebbe, och sin bror Håkan. Föräldrarna omkom i en bilolycka när ”hon” var liten. Förhållandet till mormor Alva kan beskrivas som hatkärlek, med betoning på den första stavelsen. Mormor talar ständigt och kommenterar och kritiserar allt, inte minst barnbarnet som hon tycker beter sig underligt, klär sig underligt, har allt för rufsigt hår. Mest undrar mormor varför ”hennes” pojkvän Boris inte dyker upp någon gång? Det är en skildring från landsbygden som bekräftar de flesta fördomar. Håkan är raggare, grannen Gordon mekar med bilar, är snygg, lite råbarkad och har ordlöst sex med ”henne” till och från. ”Hon” är vegetarian och djurrättsaktivist, vilket får mormor att himla med ögonen. Morfar Ebbe har arbetat på sågen och i skogen, men blev aldrig skogsingenjör, som mormor hoppades. De äger gården med tillhörande skog. CD skriver med ett spänstigt språk, pregnanta scener och med både bitter och bister humor. Stormen Gudrun har fällt massor med träd i skogen, men handelsboden finns kvar. Ebbe snyter sig i näven och tittar på Allsång på Skansen och sjunger med. ”Hon” är i 40-årsåldern och fortfarande barnlös och ogift, vilket mormor inte undgår att påpeka. Håkan drar hon inte jämnt med. Hennes stora kärlek Boris, med vilken hon gjort slut, var jägare och vapensamlare, och relationen var ansträngd, men sexet förlät det mesta. De var olika och hade sina olika ”principer”. Men kompletterade ändå varandra. Övertyga honom kunde hon däremot inte. Men han var snäll och överseende med all hennes frustration och bitterhet. Grannen Zeke går omkring i en solkig westernhatt med en cigarill i mungipan. Väninnan Monica står i handelsboden, ”hon” minns sina gamla pojkvänner från byn. Dialogen är fyndig och spetsig. Hon talar om Alva som slog sin dotter och ”inte är intresserad av andra än som pusselbitar i drömmen om en kontrollerad värld”. Slutet av boken handlar mer och mer om den brustna relationen med Boris, och tappar lite styrfarten, kan jag tycka. Men klart godkänt trots allt. Boken har ett omslag som gör mig förbryllad. Rödluvan på rosa botten på väg att träffa mormor, kantänka?

Elin Perssons roman har liknande drag, utspelas på landsbygden, här i en by utanför Bollnäs i Hälsingland. Huvudpersonen Magnus har råkat ut för en arbetsskada på fabriken där han är svetsare. Han går hemma och leds i väntan på en operation. Är med och bygger en bastu. Den bästa kompisen Kenneth, de är i övre medelåldern, fiskar, lagar mat och hjälper till med det mesta, men har problem, förmodligen hudcancer. Magnus dotter kommer ibland upp och stör stillheten i huset. Det är en stillsam roman där inte mycket händer förrän på slutet när Kenneth dör, Magnus träffar en kvinna och genomgår sin operation, det blir begravning och alla träffas som vanligt på Pizzeria Roma för att festa och prata. Jag förstår Elin Perssons baktanke, det är en avfolknings-bygd hon skildrar som snart kanske är borta. De som bor där är i övre medelåldern, de var med och  byggde landet, nu snart pensionärer. Pizzeria Roma med ägaren Rashid är den sista samlingspunkt de har i samhället. Men romanen är alldeles för lång, hade kunnat kortats betydligt.

Elin Persson debuterade i ”vuxenklassen” med uppväxthistorien Sommaren. Jag tror hon kommer att växa till sig som författare, det finns potential.

Marit Furn: Abalone (2019)

Abalone var författarens andra roman, efter den uppmärksammade debuten med Skuggan, som handlade om Strindbergs Infernokris. (Jag har fått för mig att efternamnet uttalas Förn (Fö:rn, öppet ö) och är engelskt.) Den här romanen  har förmodligen biografisk bakgrund och handlar om Ester, som är nyutbildad journalist i 25-årsåldern och kommer till Sydafrika för att skriva reportage. Tiden ska vara efter apartheid-regimens fall, början av 1990-talet. Det är en ganska sorglig historia, mest beroende på att huvudpersonerna är påtända nästan hela tiden, av kokain som distribueras som runda ”karameller”. Ester hamnar på ett vandrarhem i Kapstaden och träffar där sportdykaren Tom, som är instruktör och en ”ladies man”, snygg, solbränd, med solglasögon och det långa håret i en hästsvans på ryggen. Ester har ”flytt Sverige” som det står i bokreklamen, men riktigt vad hon flyr från framgår inte. Hennes bakgrund är splittrad, och hennes alkoholiserade far har precis dött; hon har svårt för sin inställsamma mamma, och hon deltar inte i begravningen. Hon träffar fotografen Jamie som ska hjälpa henne göra reportage, men han blir mördad. Våldet och knarket är ständigt närvarande, Tom, som hon slår sig ihop med istället, är paranoid när det gäller de svarta som han kallar ”kaffrer”. Med Jamie hade hon kanske fått något skrivet; med Tom blir det mest sniffande av kokain, medan han ganska diktatoriskt styr hennes liv i Kapstaden. De går på fester, han smiter ut på natten för att tjuvfiska ”abalone” som är ett sorts mellanting mellan musslor och ostron, och säljs till bl.a. Kina. Samtidigt har han lite knarkaffärer vid sidan av, och har en dotter, Grace, som nu bor med mamman i hennes nya äktenskap. Ester och Tom har dåligt inflytande på varandra, och det slutar med att Ester blir gravid. Hon får missfall i samband med ett våldtäktsförsök från en av Toms polare. Men hon verkar inte bry sig direkt, påtänd som hon är mest hela tiden Abalonen kallas ”havssnigel” och har ett skrovligt skal och pärlemorskimrande insida. Ungefär som Ester skulle vilja se sig själv, kanske?

Livet i Taffelbergets skugga går vidare men några reportage blir inte skrivna. Våldet och kriminaliteten skrivs mellan raderna, men är tydligt och klart. Hon träffar de arbetslösas tidning Big Issue, och en psykolog som skrivit om Mongrels, ett av Kapstadens värsta gäng. ”Som Peter Pan och hans pojkgäng, fast på droger och beväpnade med pistoler.” Hon gör studiebesök på ett skitigt ”hostel” för gatubarn. Hon får också höra att man som ”turist-journalist” på några veckor inte kan lära känna Sydafrika annat än som ”turist”. Tyvärr är inte Tom så värst mycket bättre än de kriminella ”kaffrer” han klagar över; han förvarar en revolver i bilens handskfack av rädsla för rån, och lever på brott för att kunna försörja sig och modern. Hans mor bor själv i ett mindre hus med en massa hundar, hon snäser åt Ester att hon ”tagit Tom för pengarna”. Vilka pengar, frågar man sig? Ester är vegetarian vilket roar inte minst Toms mor. Tom skäller på ”kaffrerna” och klagar på hur dåligt allt blivit efter ”befrielsen”. Ester är förvånansvärt tyst och foglig. Tom har varit soldat i armén under en tid, och bl.a. tjänstgjort i Angola, under inbördesk-riget där. Han har ett våldspotential. Han känns som att han har adhd. Tom talar om att ta jobb på en oljerigg, men verkar inte vilja styra upp sitt liv, som förstörts av knarket. Efter ruset av kokain följer illamående, trötthet och ångestattacker. Allt i en ond spiral. De får gånger han träffar dottern Grace ger han henne allt hon vill ha, och köper hennes förtroende. Ester kallar sitt eget liv ”trasigt, hjälplöst och söndersupet”. Det visar sig att Jamies mördare förmodligen var gatubarn som ville stjäla hans kamera. Det hela mynnar sedan ut i ingenting.

Dystert, men samtidigt skickligt iakttaget, som verkligen ger lokalfärg. Marit Furn är absolut en författare att räkna med i framtiden. Hon är också bildkonstnär, född 1977. Jag associerar till Anna-Karin Palm, som i en av sina tidiga böcker hitch-hajkar i Indien, Inger Edelfeldt och inte minst till Carina Rydberg, som också skrivit om resor och droger, och i Djävulsformeln reser till Maldiverna för att lära sig dyka, och blir förälskad i sin instruktör. Till Rydbergs språkliga nivå når väl inte Furn, men hon är på god väg.

Sticka – fåglar, av Marit Furn