Sebastian Barry: Gamla synders skull (2023/2025, övers. Daniel Gustafsson)
En för mig okänd irländsk författare, som jag fått för mig skrev deckare. Här presenteras en pensionerad kommisarie, Tom Kettle, liksom författaren i 70-års åldern. Han bor i flygeln till ett slott i Dunleary, på södra kusten av ön. Två poliser dyker upp, Kettle, som varit soldat i Malaysia under kriget, lagar ”Welsh rabbit” åt de båda, som har en hälsning från en gammal kollega, kommisarien Jack Fleming. Efter 100 sidor börjar man långsamt få veta vad det gamla fallet, som Fleming vill ha hjälp med, handlar om: En präst, en av många pedofiler i katolska kyrkan, är död, men ett antal mystiska försvinnan-den kan kopplas till denne ”demon”. Vi får följa kommisarie Kettles tankar med alla (ibland lite irriterande) avvikningar, som blir en sorts Joycesk ”stream of consciousness” där hans döda fru Joan och sonen Joseph ständigt dyker upp, den katolska kyrkans många missgärningar, där man hänsynslöst utnyttjade ogifta kvinnor och deras barn, inte sällan sexuellt. Hustruns tragiska historia som sexuellt utnyttjad av sin styvfar, dotterns drogmissbruk, sonens död i öknen i New Mexico, ja den ena ruskigheten efter den andra. Det är speciellt två präster som faller Kettle i tankarna: fader Byrne och fader Matthews. Han har själv råkat ut för dom, röda som fläskstekar i ansiktet, händer som järnkrokar, och med en uppsyn som slaktare som tvättat händerna rena i sina offers blod. Mina tankar faller dels på islänningen Indridasóns deckare, som ofta sniglar sig fram på samma sätt, och förstås på de magnifika novellerna av irländska författaren Claire Keegan. Fast jag håller henne högre än Barry, vars bok är den fjärde som översatts av den flitige Daniel Gustafsson.
Maja Lunde: Slutartid (2023/2026, övers. Lotta Eklund)
Det här är Maja Lundes första roman efter framgångarna med de fyra miljökritiska dystopiska Blå, Przevalskis häst, Binas historia och Drömmen om ett träd. Här skildras några människor som utsätts för att tiden stannat, något som vi läst om hos Solveig Balle tidigare. När tiden stannar (men bara för människorna) en vacker dag i juni, så föds inga nya barn, ingen dör längre, ingen blir äldre. Det är fotografen Jenny, som besökt många av världens oroshärdar och älskar att klättra och utmana rädslan i höga berg, som drabbats av cancer; det är den gamle Otto som tvingas flytta från sin älskade trädgård till ett äldreboende, samtidigt som hans hustru Margo vill skilja sig och leva vidare med mer spännande män. Det är begravningsentreprenören Ellen, som plötsligt har blivit arbetslös, och det är Jakob och Lisa, som är gravid i 26:e veckan och tillslut försöker lura tiden genom att föda fram ett prematurt barn. I en bihandling skildras en grupp miljöaktivister, där en pojke vid namn Philip tappar greppet och löper amok och börjar skjuta inne på ett sjukhus, bara för att visa att man visst kan dö (!), utan att lyckas.
Några symboliska scener: När Jennys familj kör nedför fjället efter att ha varit i ”hytten” så kör de nästan av vägen och dör. Maken Christians reaktion är intressant, han blir helt paralyserad, och förmår varken försöka rädda sig själv eller familjen. Det är då Jenny för första gången känner cancersmärtorna. När Otto ska gräva upp en buske i trädgården ser han att den har ett så enormt rotsystem att han måste klippa sönder det med häcksaxen. Människans kamp mot naturen är allt annat än problemfri.
Maja Lunde gestaltar hela tiden skickligt, ungefär som Knausgård, och det är lätt att ryckas med i hennes olika personers förehavanden. Men detta med att tiden stannat? För mig känns det onödigt som grepp, även om jag förstår tanken. T o m ”Kairos” nämns, detta med att gripa tillfället i flykten, men annars visar det sig att ingen kan lura tiden (”Kronos”), inte ens när den (kanske tillfälligtvis) har stannat? Jenny använder kameran som ”skydd” mot verkligheten, men upptäcker i slutet av boken att den också kan användas till att ”frysa ögonblick” (därav bokens titel) och bevara dom för eftervärlden. Kanske är det till slut bokens budskap? För man kan varken lura tiden eller döden. Jag citerar slutorden i boken:
”Så här ser jag er när ni sover [barnen]. Detta är jag, mina minnen, mina ögonblick [fotografierna], jag bevarar dem åt er medan ni sover. Bevarar den här stunden så att ni kan ta fram den, och minnas min blick på er när jag inte är här. För ni ska fortsätta utan mig, ni ska växa och leva, få egna barn och barnbarn. Och jag hejdar denna tid, detta ögonblick, denna natt – jag hejdar den för er.”
Margareta av Navarra (1492-1549) syster till kung Frans (Franςois) I av Frankrike, gift med kung Henrik (Enrico) II av Navarra, ett spanskt landskap som tillhörde den tyske kejsaren Karl V. Henrik levde i exil vid det franska hovet. Margareta var bildad, och författade i Bocaccios anda 72 noveller (tänkt att bli 100) i den s.k. ”Heptameron”, publicerade efter hennes död 1559. Hon räknas till en av de allra första franska kvinnliga författarna. Boken kom på svenska 2026, översatt av Carin Franzén.
Ellika Lagerlöf: Den sista kastraten (2025)
Den 26-åriga författaren debuterade med dessa surrealistiska noveller, där framförallt titelnovellen ”Memoaren” står ut. Huvudpersonen har klippt av sitt könsorgan med en sax, i ett försök att slippa bli äldre. Hen hamnar på sjukhus för en återställande operation, sedan hens far vid sin död donerat hen sina testiklar. Innan dess har hen framträtt som kastratsångare och vunnit världsberömmelse, gift sig, men inte fått några barn. Det kan vara ett omskrivande sätt att skildra en annorlunda uppväxt, en främlinghetskänsla, där den s.k. ”kastraten” mobbats i skolan för sin ljusa röst och annorlunda utseende. I ett tjugotal noveller skildras de mest märkvärdiga saker: En äldre kvinna som författaren besöker i Hemtjänsten vägrar äta sin mat men sparar den som en ”hoarder” i en överbelamrad lägenhet full av uppstaplade matpaket, mer eller mindre ruttnade och försedda med datum. En kvinna förvarar sitt kön, slida med hårväxt, i badkaret, och lyckas ändå föda barn. Ett bageri/café befolkas av barnarbetare, ett cirkussällskap har en grupp barn som lärt sig skratta åt allt, en annan grupp som bara gråter. Ett par går i terapi, som får dom att börja äta ihjäl sig tillsammans. En flicka besöker sin mormor och morfar, som bor i hål under jorden, hon får ärva ”bostaden” när de dör. En annan kvinna går omkring inuti sin mödomshinna. Det är ärftligt säger läkaren. En familj upptäcker att det finns en man inmurad i väggen, en byggnadsarbe-tare som blev kvar där sedan huset byggdes. De börjar konversera och prata med honom, han kan höra dom, och de matar honom genom ett hål och ger honom en smartphone att ”upptäcka världen” med. En annan flicka får en dag veta att hennes pappa är instängd i en lagerlokal på Lidingö, beklädd med olika typer av hårtussar och upphängd i taket. Det är absurt, jag kan tänka på Jenny Erpenbecks första tidiga berättelser, som är absurda i samma anda, men jag saknar en riktning i skrivandet. Vad ska det leda till? Vad vill författaren säga oss? En viss mättnadskänsla, inte att förväxla med illamående, uppstår efter läsandet av Lagerlöfs noveller. Men hon skriver bra.
George Saunders: Lincoln i bardo (2017. Övers. Niclas Nilsson)
GS är född 1958 och sedan länge en erkänd författare I USA, främst som novellist. Han är även universitetslärare vid Syracuse univ., New York state. 2017 fick han Man Booker priset för sin första roman, den ovannämnda. Romanen är en fyndig och spännande skildring av när Abraham Lincoln 1862 miste sin älskade son Willie. Lincoln sades ofta besöka sonens gravplats på kyrkogården i Washington.
”Bardo” är en buddistisk term som betecknar ett stadium, ”ett väntrum” mellan livet och döden, påminnande om Dantes ”Limbo”. Här dyker de döda upp som spöken, i alla möjliga skepnader. Några fortsätter i detta tillstånd mellan levande och död att leva som de gjorde i riktiga livet, bråkande, grälande, ondskefulla eller snälla; andra har ”bättrat sig” och försöker här, mellan liv och död, göra gott, vara ledsagare, diplomatiska, kloka och förnuftiga. Texten är uppställd i korta beskrivningar, tillskrivna olika personer: Hans Vollman, Kapten William Prince, Roger Bevins III, grosshandlaren Benjamin T. Wood, eller Pastor Everly Thomas. (Det är uppställt som en blandning av lyrik, prosa och dramatik som för mig i tankarna till en berömd pjäs på samma tema: Thornton Wilders ”Our town”, Vår lilla stad.) Ibland tar den döde Willie Lincoln ordet, hans kärlek till fadern är rörande; han skulle tre år senare återförenas med sin far, som mördades av en sydstatsaktivist på en teater 1865. Romanen är därför ett mellanting mellan prosa, lyrik och dramatik, med olika scener insprängda, och där främst Vollman och Bevins agerar som hjälpsamma guider i ”dödsriket”. Ibland passerar unga flickor, en sorts änglar, som försöker övertyga de tveksamma i ”limbo” om att följa med dem till Paradiset. Några faller till föga, väl vetande att de då aldrig kommer tillbaka, medan några stannar kvar, hoppandes på… vad då?
En kollektivroman, en mosaik av många olika röster. En mycket underfundig bok, väl värd sitt Booker-pris. Kanske hade behållningen blivit ännu större om händelser från Lincolns liv och amerikanska inbördeskrigets förklarats i en not?
Dirk Oschmann: Muren som inte föll (övers. Ulrika Junker Miranda, 2023/2025)
En östtysk professor i litteraturvetenskap kapar den tyska s.k. ”sammanslagningen” jämns med fötterna: den är odemokratisk och har lett till hög arbetslöshet i östra Tyskland. Samtidigt går han tillrätta med västtyskarnas inställning till sina nya bröder från öst. De betraktar dessa som höger-vridna, okvalificerade, okultiverade och dumma. Att AFD haft stora framgångar i Öst är ingen hemlighet, mycket är ett resultat av regeringens politik gentemot öst, där en medelinkomsttagare tjänar 20 procent mindre än en motsvarande i väst. Däremot gör man i väst betydligt mindre åt den egna ”ultrahögern”. ”Väst anser sig vara ’normen’ och betraktar Öst som avvikande, onormalt, abnormt. En irriterande böld som smärtar men är obotbar.” DO betonar ”rättvisa” i Kants och Jürgen Habermas efterföljd. På universiteten uppmuntras inte studenter från öst, de flesta lärare kommer från väst, och gamla DDR-akademiker diskrimineras.
Arbetslösheten i öst är skriande hög. Där har man inte råd att finansiera (privat) doktorandstudier som i väst. I väst talar man om att öst ”splittrar landet” och ”förstör vår samlevnad”. Man kan inte se att Väst gjort något fel, man har ju redan hjälpt bröderna i Öst att bli ”fria”! 17 juni firas allmänt som ”den tyska enhetens dag”. Media är starka i väst, främst den stora Springer-koncernen, men har nästan helt försvunnit i öst. Det är framförallt männen från öst som lidit nederlag, kvinnorna har anpassat sig bättre, vana vid yrkesarbete (dubbelarbete) som de är. Männen har i väst hånats, förlöjligats och förödmjukats. De kallas ”frustrerade och högervridna”. Samtidigt som forna arbetare från DDR avskedats, så har de gamla nazisterna i väst oftast klarat sig bra. Författaren framhäver sin morfar som även efter 1990 fortsatt driva sitt snickeri som han gjorde i DDR och vägrar rätta sig efter de nya ”principerna”. Själv har DO i sina studier vänt sig mot demokratier som England och USA. Ofta talar väst i Tyskland med nykolonialistiska termer gentemot öst, som ska ”organiseras” och ”byggas upp”, av firmor från väst. Gamla kära byggnader som ”Republikens palats” i Östberlin rivs. Livet i öst, som tidigare var relativt tryggt, materiellt sätt, är nu riskfyllt och osäkert. Värst är det för de äldre, som var industriarbetare eller statliga tjänstemän. Språkbruket hänger samman med hur man brukade beskriva ”barbarerna i öst”: polacker, tjecker, ukrainare. Ju längre österut man kommer ju värre blir ”barbarerna”. Chefredaktörerna i tidningarna i öst kommer från väst, medan de små lokalredaktionerna läggs ner. När Leipzig blev mästare i fotboll chockades hela Västtyskland. Hur kunde det hända? Samma gäller armén, som befolkas av soldater och befäl från väst. Begåvade akademiker i öst flyttar snabbt till väst, för bättre karriär och löner. Billig mark och billiga fastigheter i öst köps upp av penning-starka västtyskar och bolag. Sachsen i öst är den delstat som drabbats värst. Dubbelmoral och hyckleri präglar inställningen från väst.
I övrigt ägnar Oschmann mycket av texten till polemik mot ideologiska motståndare som kommenterat en artikel han skrev i Frankfurter Allegemeine Zeitung, något som hade behövts förklaras för en svensk läsare. Boken gav mig inte så mycket som jag hade trott. (På bilden tidigt fotografi, av sonen William Lincoln)
Jegana Dzjabbarova: I min familj var kvinnornas händer inte till för att skriva (2026, övers. Lidia Starodubtseva)
En mycket intressant bok av en udda författare, som växte upp i Jekaterinburg (Sverdlovsk) en miljonstad i Uralbergen, tidigare helt stängd för europeiska besökare. Familjen kom från Azerbajdzjan, och har bevarat dess traditioner från Baku, som författarinnan vänder sig mot, främst synen på kvinnor, men också den ryska kolonialistiska traditionen. I huvudsak poet, är språket följsamt och vackert. JD (1992-) lider sedan unga år av en nervmuskelsjukdom (dystoni), som yttrar sig i smärta, kramper, ryckningar i musklerna i hela kroppen. Efter många år på olika sjukhus fick hon en elektrisk apparat inopererad i kroppen, en ”motvikt” som laddas elektriskt och i huvudsak verkar fungera. I den tunna boken går JD igenom hela kvinnans kropp: från de plockade ögonbrynen (som den muslimska religionen förbjuder kvinnorna att röra innan de är gifta), de bruna ögonen som får henne att avundas de ryska flickornas gröna och blå ögon (kvinnorna i de turkiska såpoperorna de ser på TV i Baku har alla blå), håret som ska vara långt och mörkt (när modern efter att äntligen ha fött fadern en son börjar tappa hår är det en katastrof; när JD opereras för sin dystoni får hon raka av sig allt håret och upptäcker då hur mycket av hennes azeriska kultur som hon därmed tappar). Munnen hos kvinnorna är inte till för att tala (det gör mannen), axlarna på den arbetande kvinnan är alltid sänkta liksom blicken, ”kroppen ljuger inte” konstaterar JD, den bevarar all smärta, blåmärken, ärr och skråmor. ”Kroppen förlåter inga stedsteg. Det enda den lätt glömmer bort är smärtan.” Händerna är inte till för att skriva med, men laga mat, sy, stryka mannens skjortor, sopa, svabba, damma.
När kvinnorna ska gifta sig målas händerna i konstnärliga mönster med henna. Barnen i exilen blir tvåspråkiga, azeriska och ryska, blandat med lite turkiska och georgiska. De är som ”odugliga pusselbitar som inte passar in i det stora hela”. Muskeldystonin förändrar JD:s tal och röst eftersom den också angriper tungans muskler. Hon tvingas sluta sjunga, något som hon tidigare älskat. Benen får man som kvinna inte visa, många kvinnor badar inte heller offentligt, utan tvättar sig inomhus, privat. Det är först i Ryssland som JD på de offentliga badhusen får se nakna kvinnor med de mest olika kroppar, vilket chockerar henne först. Halsen används för att på fester pryda sig med vackra pärlhalsband, som alltid går i arv.
Sjukdomen har dock det ”goda” med sig att JD slipper gifta sig, utan kan ägna sig åt författarskap och skrivande. Madrasserna är av tvättad fårull, bröllopen är storstilade evenemang då bruden överlämnas till sin nya ”man”, med samma rätt att misshandla henne som fadern. Alla hem pryds över dörren av ett blått öga, ett skydd mot det muslimerna kallar ”det onda ögat”. Ett ytterligare skydd är att tända stånd av harmelbuske (uzerlik) vars frökapslar spricker och utsöndrar en bedövande doft (varvid modern utbrister ”må ovännernas ögon brista”). JD får tidigt glasögon och retas förstås som ”glasögonorm” i skolan, föräldrarna klandrar hennes bokläsande. Även i diasporan är hon kontrollerad av föräldrar och släkt, vars enda fråga är ”när ska du gifta dig”, ”när ska du få barn”? Fadern är snäll så länge han är nykter, men misshandlar barn och hustrun när han är full, han verkar ha ärvt en närmast patologisk svartsjuka som främst drabbar JD:s vackra mor, som arbetar som sjuksköterska.
”Kvinnan får inte tala, kvinnan får inte säga emot”. De unga männen klär av flickorna med sina ögon och viskar snuskigheter bakom deras ryggar. JD:s morfar, som kommer från den azeriska delen av Armenien (Nagorno-Karabach) är däremot snäll och leker med barnen, och mormor blir Jeganas bästa vän. Hon är en berömd sömmerska i den georgiska byn, på gränsen till Azerbajdzjan, där hon vuxit upp. Hon lagar ”halva”, en söt bakelse. I morfars bibliotek får JD sitt lystmäte på litteratur, morfars dröm var att gå på universitet och bli geograf, men han får istället bli kolgruvearbetare, som också leder till hans förtidiga död i struma. Till skillnad från alla andra män Jegana känner så slår han inte sin hustru. Fadern har drömt om att bli långtradarchaufför, men får istället överta sin fars grosshandel (järnhandel). Ingen får göra det dom egentligen vill. Modern sköter alla göromål hemma, handlar och lagar mat, städar, putsar maniskt alla köksredskap. Fadern deltar bara när det ska grillas kött. Man dricker en georgisk dryck kallad ”dragondryck” från en speciell frukt (som egentligen härstammar från Mexiko med ett vitt sött innanmäte och rött taggigt skal). I Jekaterinburg utsätts familjen för ryska nationalister, ”skinnskallar” med militärkängor som skriker ”Ryssland åt ryssarna”. Modern älskar att gå på IKEA och fantisera om hur hon ska utsmycka huset efter det (i hennes ögon) vackra skandinaviska modet..
Jegana Dzjabbarova lever idag i exil i Hamburg, där hon doktorerat i litteraturvetenskap, och verkar som författare. Boken är intressant och språkligt vacker och välskriven.
50 år i ordets och bokens tjänst 