Bannerheds finfina debut

Tomas Bannerhed: Korparna (2011)

TB är uppväxt i den lilla byn Uråsa i Småland, och romanen handlar om 13-årige Klas, hans pappa bonden Agne, mamma Gärd och lillebror Göran. Kring dessa rör sig några originella personer, lantbrukaren Alvar (Slagrutan kallad), den elake och hämndlystne Pelle Bula, morfar som är glad i sprit, och den skjutglade jägaren Johnny. Fadern är påstridig och plågar Klas med nedvärderande uttryck, och han kräver att denne ska ta över det lilla jordbruket som kallas Undantaget, med några åkrar säd och potatis, några kor, grisar och höns. Klas tar ofta sin tillflykt till skogen där han studerar naturen och fåglarna, vilka spelar en stor roll i romanen. Hans lust att överta jordbruket är försumbar. Fadern bullrar och för oväsen, medan modern försöker medla. Fadern sliter ont, men den ständiga torvröken från fälten, och den giftiga besprutningen av biocider på trädgård och potatis påverkar honom. Han blir allt mer säregen och oberäknelig, uppträder märkligt, och tas till slut in på mentalsjukhuset. Klas försöker genom hela boken utröna vad fadern lider av, han brottas med sitt eget självhat och sängvätande, och i några veckor träffar han den oförvägna sommargästen Veronika. De går på naturexkursioner till fågelsjön, men när Veronika vill hångla med honom ”på rummet” så sviker modet för Klas. Han upptäcker att Veronikas föräldrar är skilda, och att hon bor med sin mamma i Upplands Väsby norr om Stockholm.

Bannerhed skriver målande om skäggiga gammelgranar, pärlugglan med sitt spöklika ljud, som ger henne epitetet Trollhunden. Göken som lägger sitt ägg i rödhakens bo, efter att först ha puttat ut ett av äggen. Rördrom och sothöna i vassruggarna. Trollsländ-an på badplatsen. Blommande äppel- och plommonträd, tornseglare, storspoven. I kö-ket osar det stekflott, gödsel och fotsvett. Hans beskrivning av naturen, som både är ond och god, är storslagen, och för tankarna till gamla tiders naturskildrare som Nils Parling, Harry Martinson, eller Björn von Rosen. Eller varför inte Ålevangeliet av Patrik Svensson. Fadern kedjeröker cigaretter och pipa och för noggrant in temperatur, nederbörd, lufttryck.

Bannerhed kan bli övertydlig och, som min far brukade säga, ”docerande” när han kommer in på naturen. Inget är för oviktigt för att redovisas. Om sångtrasten får vi veta att den murar boet hårt som cement och lägger ”det mjuka utåt”. Fadern retar sig på sonens naturintresse, som håller honom borta från viktiga sysslor på gården. När mam-ma vill åka och bada blir det nej från fadern. Ett av sonens få minnen av sådant är när de åkte skidor en gång. Fadern har vid sidan av ett upplag med skrot från gamla lantbruksmaskiner som han skruvat isär. ”Men det begriper ni inte” är hans vanligaste replik när familjen ska tycka synd om honom. Plocka blommor är slöseri med tid, de kommer bara att vissna. Kampen mellan far och son är inte sämre än den i Fars rygg av Niels Fredrik Dahl. Precis som i Dahls bok så kommer Klas i Korparna aldrig att leva upp till faderns krav och förväntningar. Men han upprepar också för sig själv: Jag får inte bli som han. En natt får han se fadern stå och piska mattor och madrasser, i ett moln av stoft och damm. ”Det sved till i mig för varje smäll, som elektriska stötar av gråt som inte fick komma ut.” Hans största sorg är att fadern inte verkar lita på honom.

Klas har gjort en drake som han låtsas är en havsörn, men den skär Pelle Bula linan av. Han har hål i örat, Zündappmoped, trimmad förstås, cowboyboots och Leejacka med fransar. När fadern lägger sig att vila i en maskrosbacke vill Klas ligga där med honom, men kommer sig inte för. Radion spelar svensktoppen på P3, det är 1970-tal. Den vapenfetischerade Johnny idkar tidelag med traktens kvigor. Johnny skjuter harar och låter sin hund slita sönder dom. Klas ser allt men vågar inte protestera. Klas får hjälpa till att laga staketen, förlösa kor och så potatis. Han kör förstås traktor trots sin ringa ålder. Ibland håller fadern för öronen, säger att ”korparna kommer, hör du dom inte?” (de bor visserligen vid en sankmark som kallas Korpmyren). Fadern tror att korparna ska komma och döda gårdens kalvar och slita dom i stycken. Då börjar vi förstå att allt inte står rätt till med Agne. När Klas träffar den 90-årige skolläraren på biblioteket får han veta att fadern hade läshuvud och kunde ha gått långt. Själv är Klas bäst i klassen, favoritämnet är matematik. Det är också där han stöter ihop med Veronika.Klas fumliga fantasier och rädsla när han ska komma till skott är beskrivet på pricken, jag känner igen mig precis. Veronika beskriver honom som ”inte som andra killar”.

Om skolan får vi bara veta att Klas spelar fotboll som ”flygande målvakt” (när man är för få i laget får målvakten även agera utespelare i försvaret). Årstiderna beskrivs bara kortfattat, vi får förmoda att det är sommar. Pelle Bula sprider ut att fader Agne borde sitta ”på dårhuset”. Klas drar ut i skogen och tältar för att komma bort, och prövar att äta flugsvamp, som en sorts självbestraffning, utan större framgång än smärtor i magen. Agne flyttar ner i pannrummet, han blir allt mer virrig. Ibland eldar han så familjen dryper av svett. Blixten slår ner och dödar två av korna. ”Hör du det Klas? Allting går emot mig nu! Vad har jag gjort för att förtjäna detta?”

Det här är en uppväxtroman som imponerar! Kanske är den lite för lång, hade kunnat komprimeras lite? Den är språkligt outstanding, författaren älskar ord som ”spinnkvalst-er”, ”nattsmygar”, ”gröngöling” och ”fläskängrar”. Han tar småbrukarens parti gentemot stordriften inom jordbruket. Men kan också besviket konstatera ”Det är så här det är”. Bannerhed har utgivit tre romaner, och en fågelbok tillsammans med fotografen Brutus Östling efter debuten med Korparna. Han är också universitetslärare i Växjö.Boken har filmats.  

Från ovan: Rödhake, Flugsnappare, Korp (NatureGate, LuontoPortti)