Med Herdis i Bergen

Torborg Nedreaas: Trollskärvan (1950/2026, övers. Cilla Naumann)

En intensiv och fin barndomsskildring, av författaren till den tidigare boktipsade Av månsken växer ingenting. Nedreaas levde 1906-1987 och debuterade 1947, en debut som väckte stort uppseende då den beskrev abort och abortmotstånd i en tid när abort var förbjudet i Norge, något som Nedreaas arbetade emot hela sitt liv. Boken är den första i en barndomstrilogi om flickan Herdis, vars mor är pianolärarinna och pappan är underbetald och jobbar på kontor. Att hans fru måste arbeta ser han som en stor skam. Herdis är i mångt och mycket ett ensamt barn, och har först svårt att få lekkamrater. Hon har ännu inte börjat skolan. Det är målande beskrivningar av lukter och färger i Bergen, som i boken kallas Sølverstad. Hos kompisen Mathilde luktar det grönsåpa och halvruttet trägolv i förstugan, skokräm, varmt strykjärn och sandskurat trägolv inne i lägenheten, och en lätt unken doft från toaletten. Herdis går genom en massa känslor, ensamhet, gråt, längtan, känslor av hemlöshet. Hon har känslighet och fantasi. Av kamraten Julia får hon en glasskärva som är som ett prisma med en massa olika färger, som Herdis alltid bär med sig i fickan, och ser världen genom. Julia heter MacLean och är född i USA och talar ”amerikanska”. Hon har lockigt blont hår och ser ut som en bokmärkesängel. Föräldrarna är döda och hon bor hos sin mormor och morfar. Hon pratar hela tiden en blandning av norska och engelska. De blir snart bästa vänner. Den handikappade Christis mor är sömmerska, de fina kunderna doftar parfym. Modern är ensamstående och de fina damerna i Bergen vill adoptera bort barnet, mot moderns önskan. Evelyns föräldrar bråkar, fadern slåss när han är full, till slut blir de vräkta från sin lägenhet under stor skam. Barnen leker affär och bageri. Först när kapitlet är slut så förstår man att det är en lek, det är skickligt skrivet. Herdis försöker närma sig fru Isaksens strykinrättning, men blir avvisad. Fru Isaksen är socialist och går och demonstrerar. Hon talar om ”solledaretet” som Herdis grubblar mycket över. I bageriet blir hon avvisad och tillhållen att inte ”kladda på rutan”. De andra leker ”sisten” på berget, men hon får inte vara med. Bland barnen råder strikt hierarki. När Herdis kompis Mathilde går iväg tillsammans med Borghild, brister Herdis hjärta. ”Hon bar sin övergivenhet med sig och kände hur ont den gjorde när hon satte ner fötterna mot trottoaren.” Hemma får hon inte rita på fars papper, för då kan hon få ”ris”. Gusta måste sitta med sin mor och vaka över den döende fru Rasmussen. Hon är naiv och troskyldig, och blir en dag bortrövad av en ”otäck man”. Nedreaas skriver så skickligt ur barnets perspektiv, inträngande, där skräck och glädje blandas med förundran över hur konstigt vuxna kan bete sig. Medan fru Rasmussen dör sitter hennes döttrar och Gustas mor runt sängen och diskuterar vem som ska ärva vad. Papporna arbetar på sitt håll, och syns knappt över huvud taget i boken. Utom lille Finns stränga far som klår honom med livremmen och promenerar runt på staden (han är gammal och verkar förtidspensione-rad) och skrämmer barnen med sin bistra uppsyn. Tonåringen Ester föder ett oäkta barn, och hotas av modern med stryk medan hon ligger och föder. Hennes mor beskärmar sig: Jag har alltid uppfört mig som folk Alltid arbetat förnöjsamt. Vad har jag fått för det? Ibland tänker jag lite på Moa Martinson, utan att kunna allt för mycket om henne.

En gång blir Herdis iväglurad av barn från den fattiga delen av Bergen, Smittet, och förnedrad och tvingad att klä av sig naken. Här luktar det toalett överallt, och stora råttor huserar. Hon luras att bada naken i havet. På söndag spelar blåsorkestern, och Herdis pappa röker cigarr och går på fotbollsmatch. Barnen klär upp sig och tävlar om vem som är finast. Herdis har tjockt rött hår som får löss, och hon får gå i ”lekskolan”. Där har man en skamvrå och lyder man inte får man smisk på fingrarna. Herdis föräldrar grälar ständigt och kallar varandra för fula namn. Modern använder Herdis som sköld i konflikten. De är nästan alla ensambarn, Herdis, Gusta, Christi, Julia, och de söker sig nog omedvetet till varandra. Nere vid kanalen luktar det unket vatten och hästskit. Men med sin ”trollskärva” som hon ser världen genom, så blir den ny och fylld av ljus och fantasi. Finn tar ut sin inombords-vrede på Herdis och hos honom och den våldsbenägne fadern kan man ana den gryende nazismen. Ibland ser man tyska fartyg ligga ute i hamnen (Norge var neutralt under första världskriget). Finns sorgliga öde är bara ett av många som griper tag i läsaren, beskrivet på bara några få sidor. Han ska härdas, säger fadern, och får absolut inte gråta när han får stryk. Hemma hos Evelyn rasar fadern över hennes storasyster Ragna, som springer ute på kvällarna. Modern är alkoholiserad.

”Det var verkligen lite invecklat det där. Å ena sidan gick det inte an för en flicka med självaktning oavsett ålder, att vara utan käresta. Å andra sidan var det en skam att vara med pojkar. Det var med upprörda viskningar man berättade för varandra att Evelyns syster, den rödhåriga Ragna, var tillsammans med pojkar. Men hon var ju nästan vuxen?” ”Gaslyktorna hade tänts utan att de lagt märke till det, de kastade tunna fläckar av grönt ljus över trottoaren och över tegelväggarna som fortfarande sög åt sig av himlens grålila ljus. Så ropade Borghilds mor nedifrån gatan. Jag går hem nu, sa Borghild, mor har ropat på mig.” ”Det luktade kväll och doften spred sig som en svalka över de fridfulla gatorna från havet och marken. Den la sig som dagg över hennes tankar. Hon tyckte lite synd om sig själv, och det var skönt.”

Vi får vara med på julfirande och 17 maj. Vi får leva med dessa barn, och känna deras sorg och bitterhet när det inte blir som dom vill. Det är krig, men barnen är för små för att fullt ut förstå vad detta är. Det är mästerligt beskrivet, och en glädje att få läsa en sån fin barndomsskildring som Trollskärvan.