Jag minns min gröna dal

Kan man inte någon gång få vara riktigt nostalgisk? Till och med lite romantisk? Och tycka att titeln Jag minns min gröna dal, är en av de bästa som uppfunnits? Boken, från 1939, skildrar livet i en gruvarbetarby i Wales. Författaren Richard Llewelyn hade walesisk släkt, men var född i Middlesex i England. Han levde ett kringflackande liv som journalist och besökte en rad länder och deltog som rapportör i Nürnbergrättegång-arna 1945. Kanske var det i hans drömmar och minnen som den gröna dalen i Wales formades, inte svart av koldamm, utan grön och med frodig växtlighet? Som när jag själv tänker på det stora mentalsjukhusområde i Norrland där jag själv lekte som barn och där min far var överläkare? Vi lekte, cyklade, spelade minigolf och tennis, jobbade visserligen också där på somrarna, men skänkte väl sällan en tanke på de intagna på sjukhuset? Minnen har en förmåga att narras.

Llewelyn arbetade korta perioder som kolgruvearbetare, men verkar ha sina minnen främst från sin farfar, som var walesisk gruvarbetare. RL levde 1906-1983 och skulle kunna vara lika gammal ungefär som Huw Morgan i boken som ändå är ett standard-verk när det gäller livet i Wales på den tiden. Kolgruvorna var Wales stora naturprodukt och hade sin storhetstid på 1940-talet och under kriget. Många las ner på 1980-talet, när Margaret Thatcher förde sitt privata krig mot den starka fackföreningsrörelsen i Wales. Här bröts skiffer, metaller och guld; idag finns bara ett fåtal gruvor kvar, England satsar istället stort på kärnkraft. Wales är idag känt för sina stora körsångsfestivaler, något som framgår i boken, och för sina många – bokhandlar.

bild: varldenshistoria.se

Det är precis som att man hör författarens farfar berätta. Det är tidlöst, kunde lika bra vara 1800-talet. Huws far, Gwilym (William), var 20 år när han friade till modern, som då var 16. Wales är idag fattigt och eftersatt, men har kanske inte alltid varit så?

”Jag har ofta stått där bredvid henne och sett hur männen kom upp från dalen. Svarta av koldamm gick de i flockar och pratade och skrattade, gick gärna lätt framåtlutade därför att vägen upp var brant, och på den tiden var den inte stensatt.”

Med tio duktiga barn var Gwilym Morgan väl försedd med arvingar. Han var en ledartyp i samhället och var mycket skeptisk mot fackföreningarna när de dök upp mot slutet av 1800-talet, till skillnad från de sex sönerna, som nästan alla gick med från starten. Främst för att de diskuterade frågor om löner och arbetsmiljö. Hemma får ingen tala vid middagsbordet utan tillåtelse från far. Men han är rättrådig och rakryggad och barnens stora idol och föredöme. Modern Beth är älskad av alla, och sköter hemmet med hjälp av de fyra systrarna. Första delen av boken koncentrerar sig på barnens utveckling, deras förälskelser, och hur de en efter en lämnar ”boet”. Rökta skinkor hänger i taket, skafferiet är fullt med konserverad frukt och grönsaker, på lördag äter man fårstek eller rostbiff, kyckling, anka, gås eller kalkon. Söndagen går man i kyrkan och ägnar sig åt hemmet, familjen har det bättre ställt än de flesta i gruvarbetarsamhället. Ibland går man och ser på rugby, eller besöker den enda puben, Tre Klockor. Sångföreningen där männen är med, ordnar ibland utflykter. Den äldste sonen Ivor är den som först lämnar boet, sedan han träffat den ordentliga Bronwen, som blir en av den lille Huws bästa vänner. I skolan får han utstå spott och spe, och den hemske lärarens prygelkäpp. Men med ett par resliga gruvarbetare, som på lediga stunder tränar boxning, blir Huws hämnd fruktansvärd. Man kan nästan höra Gorkijs morfar predika, ”Får du stryk hemma, det är allt i sin ordning. Men låt ingen utanför familjen slå dig, det säger jag dig.” Huw blir också med tiden en ganska hyfsad boxare. Brodern Davy blir engagerad inom fackföreningsrörelsen, och blir utslängd av fader Gwilym. Sonen med samma namn träffar en flicka i nästa dal, men det äktenskapet blir inte lyckligt. Skildringarna från storstrejken är tragiska, och då får familjen Morgan ställa upp för sina medmänniskor i byn. ”Stackars Mrs Morris” har 14 barn och måste gå runt och tigga. När man blåser av strejken efter flera månader tvingas man gå ner i lön. Men allt sker i god ton, och familjen Morgan umgås både med gruvägaren Evans och med den frispråkige prästen, pastor Gruffyd (Griffith).

”Vår by var på den tiden en av de vackraste platser man kunde se. Den låg inbäddad i lummig grönska och vinden från ängarna och betesplatserna i berget var ren och sval”. ”Vattnet var så kristallklart att man kunde se varenda sten på botten.” Det fanns så mycket fisk, ”att man faktiskt kunde ta den med blotta händerna.” Fader Gwilym förlitar sig på Gud, som för honom är motsatsen till människornas ondska. Storasyster Angharad följer pojkarna till rebellerna i berget, men bara för att se till att de har rena kläder och inte hål på strumporna. Hon tror däremot inte på den ”gode guden”.

Fader Gwilym får arbete som gruvinspektor, eftersom ägarna fått veta att han är skeptisk till fackföreningarna. När Huw blir sjuk börjar han läsa böcker, och blir med tiden den lärdaste i familjen. Han skriver brev åt de andra och får till och med pris i välskrivning och hamnar i tidningen. Han sjunger i kyrkokören men blir så arg när en flicka i kyrkan blir anklagad för prostitution att han kommer i bråk med pastor Gruffyd. Brodern Ianto (Ian) kommer hem från London, där han varit med om att dra den nya tunnelbanan. Huw är då 12 år. Brodern Owen är uppfinnare, och konstruerar maskiner för att underlätta gruvarbetet. Till slut lyckas också fackföreningen, efter en lång strejk, komma överens med ägarna om en minimilön för arbetarna. Huw blir mer och mer uppmärksam på orättvisorna i världen. Han får sin första skräddarsydda kostym, och får lära sig hur barn blir till. Vid 14 år är han medveten om att han till och med kan bli far. När det firas dubbelbröllop i byn är alla med och sjunger psalmer och skålar i té, öl och tilltugg. När Huw drar på sig sina nya långbyxor vet han att han blivit vuxen.

Så vill jag också minnas min gröna dal.

Tillägg: ”Vilka tio böcker bör man ha läst innan man dör” läser jag på nätet. Det hela är framplockat av AI, fråga mig inte hur? Hit skulle då höra Dostojevskijs Brott och Straff, Stolthet och fördomar av Jane Austen, 1984 av George Orwell, Hundra år av ensamhet av Marquez, Den store Gatsby av F. Scott Fitzgerald, Möss och människor av John Steinbeck, Mästaren och Margarita av Bulgakov, Doktor Glas av Hjalmar Söderberg, Utvandrarna av Vilhelm Moberg, Kallocain av Karin Boye. Om smak bör man ju inte diskutera, men själv skulle jag nog byta ut några (säger inte vilka) mot t.ex. Eyvind Johnsons Hans nådes tid, eller Drömmar om rosor och eld, eller Strändernas svall. Gärna Varulven av Sandemose, något av Hemingway, Gorkij, Gogol eller Kafka. Och gärna Jag minns min gröna dal.

Och som motvikt kan man ju också läsa Den stora gruvstrejken av Émile Zola, eller varför inte Sara Lidmans och Odd Uhrboms Gruva (1968)?

Bild: Jeppe Schilder, copyright