Ingeborg Bachmann: Malina (övers. Linda Östergaard)
I lägenheten på Ungargasse i Wien lever en berömd och efterfrågad kvinnlig författare (Bachmann) tillsammans med den mystiske Malina (den schweiziske förf. Max Frisch). Snett över gatan bor hennes svårtillgänglige älskare Ivan (Paul Celan). Ingeborg Bach-mann skildrar med sin återhållna, precisa berättarstil besatthet, förtryck och den ånge-stridnes oförmögna tillstånd. Hon analyserar med obarmhärtig stringens sig själv och sina olika älskare. Malina behandlar teman som makt, självdestruktivitet, minne och skuld.
Romanen, som utkom 1971, har kallats en av efterkrigstidens viktigaste och blivit ämne för hyllmeter med litteraturforskning och kommentarslitteratur på engelska och tyska. Malina kom att bli den enda fullbordade romanen i Bachmanns stora prosaprojekt ”Todesarten” (”Sätt att dö”). Här i reviderad översättning och med kommentarer av Linda Östergaard och efterord av Jenny Tunedal. Titeln tros vara en uttryck på rumänsk tyska, kanske ett namn.
Bachmann var född i Klagenfurt 1926. Hennes förhållande till fadern (gymnasierektor) som snart blev nazist, var inte gott. Hon doktorerade 1950 i filosofi men debuterade redan efter studenten med radio-dramatik, då hon var anställd på österrikiska radion. Efter 1950 skrev hon dikter, noveller, dramatik, operalibretton (i Italien med älskaren kompositören Hans Werner Henze), essäer. Hon tillhörde den tyska Gruppe 1947 med bl.a. Günter Grass och Heinrich Böll. Hon hade en rad förhållanden, ofta med äldre dominanta (men också omhändertagande) män. I boken skildrar hon hur hon närmast njuter av att bli förödmjukad och förbigången av den rumänsk-tyske kände, vackre judiske poeten Paul Celan, som begick självmord i Paris 1970. Han blir en sorts manlig urtyp: ständigt flyktig och på språng, växlar mellan att nedvärdera henne, (”du har aldrig lidit som jag har”) och att upphöja henne till madonnastatus. Celan svarar ofta inte på hennes telefonsamtal och brev, och blir kanske därmed ännu mer åtråvärd? Celan är en av den tyska 1900-talslitteraturens mest kända poeter. Bachmann känner sig (i boken) alltid underlägsen sina intelligenta, dominanta män. Ny feministisk forskning har försökt att tillrättalägga och förklara detta. Efter Celans självmord tilltog Bachmanns depressioner, och hon dog i en lägenhetsbrand 1973, förmodligen orsakad av sängrökning. I en film från 1991 (”Malina”) spelas hon av Isabelle Huppert, och i två tyska filmer: The Dreamed Ones (”De drömda”) 2016 (med Celan), och 2023 (”Resa genom öknen” med Max Frisch) av Vicky Krieps.
Mer på tyska:
Max Frisch: Homo Faber (1957). Den lätt cyniske och pessimistiske forskaren (Frisch utbildade sig först till arkitekt) Faber bor i New York med sin unga älskarinna. När han är med om en flygolycka i mexikanska öknen börjar han rannsaka sitt liv. En god vän dör under mystiska omständigheter i Guatemala (förmodligen mördad) och han träffar en ung kvinna och följer henne med en båt till Europa. Väl där får han veta (av sin ex-fru som bott där länge) att det är hans dotter, som hon hemlighållit för honom. Hans inställning till kvinnor är ”milt överseende”, och detta gör honom naturligtvis inte mindre misstänkt mot det andra könet. Romanen slutar i tragik, men räknas som en av de viktigaste på tyska under 1900-talet. Frisch var född i Schweiz och levde 1911-1991. I ”Malina” är han sambon Bachmanns trygga stöd, både stödjande och lite överlägset nedvärderande. I förhållandet med Celan känner sig Frisch som den torre och tråkige, och kan avundas sin konkurrent om den begåvade Bachmann (hon med sitt dåliga självförtroende behöver uppenbarligen båda männen).
50 år i ordets och bokens tjänst 