Wencke Mühleisen: Allt jag fruktar har redan hänt (2024/26, övers. Georg Bengtsson)
Den norska författaren debuterade 2010 med (på svenska) Jag skulle ha lyft dig varsamt över. Hon har varit verksam som skådespelare, lärare i drama, och även skrivit pjäser och andra böcker inom olika ämnen. Hon är född 1953, och i romanen skriver hon om den kris hon drabbades av när maken Ulf lämnade henne efter ett 40-årigt äktenskap. Jag är förtjust i autofiktion, och här är det en 69-årig kvinna som drabbas av en ”frihet” som är fruktansvärt tung att bära. Romanen har den Hjalmar Söderbergska underrubriken ”Själens längtan och kroppens begär”. Hon tränar för att hålla kroppen i form, träffar vänner, undervisar, går på evenemang, yogar, läser tidningar och böcker – men inget kan döva känslan av övergivenhet och ensamhet. Hon är ”fullständigt ensam och fri”, men fri till vilken nytta? Hon är fortfarande sexuellt aktiv, och nu har allt hon fruktat (redan) hänt, och hon har svårt att stå ut. Detta gör förstås det här till en viktig bok.
”Katastrofalt rädd och med en akut oförmåga att hantera min rädsla eller begripa den.” ”Mina lår darrar av rädsla för att framtiden som äldre, ensamstående kvinna, skälvande av otillfredsställd längtan, begär, plågsamma minnen och brist på gemenskap.” Jag är själv i samma ålder som författaren och kan lätt förstå hennes rädsla, även om hon, när väl skilsmässan sjunkit in, kan komma att vänja sig vid sin nya situation? Men det är lätt att säga, svårare att göra.
Detta händer dessutom under pandemin 2020, vilket gör att känslan av isolering blir ännu större. Hon dricker té spetsat med plommonbrännvinet Sliwowitz, något som hon lärt av sin farmor, som tillhörde den tysktalande minoriteten i Slovenien, som en gång tillhörde Österrike. Hon citerar Joyce Carol Oates som säger att så länge man lever i ett parförhållande så är man skyddad. Skyddad mot ”ensamhetens skarpa, oförsonliga, outsägliga, obeskrivliga rädsla”. Hon har ”en vältränad bakdel, skulpturala biceps och stark bålmuskulatur” men det hjälper henne inte mot ensamheten. Så hon börjar, mot sin vilja, nätdejta. Hennes älskade syster Sirin har dött, hennes son befinner sig på andra sidan jordklotet, hon har sina vänner men det räcker inte. Hon saknar en man. Vi får återberättat en del av hennes historia, med en far som var militär (nazist mot sin vilja) under andra världskriget, en sträng men ändå uppskattad make och far, både fruktad och älskad. Nu registrerar hon sig på några dejtingsidor för seniorer och hur kritisk hon än är måste hon börja värdera fotografier och sidornas profiler för att hitta någon man i lämplig ålder. ”Levande varor med bultande blodfyllda hjärtan, kön och krossade hopp.” Så hittar hon Frank, som fortfarande arbetar som arkitekt, men när de ska träffas, i en typisk norsk ”hytte” i Oppdal, så dyker han inte upp. Nu måste hon följa väninnan Unns råd och bli mer ”tjockhudad”. Tänka på ”dejting som ett spel”.
Men männen har f.d. fruar, f.d. älskarinnor, barn och barnbarn, och annat som komplicerar ”spelet”. Nästa fångst, Erlend, får i sista stund en vattenskada i lägenheten, och annat som kommer emellan. Wencke våndas över att äldre feminister visst klarade sig galant utan en manlig relation. De ”valde ensamheten” men det ligger inte för Wencke. Hon har blivit lämnad förut, som 17-åring blev hon våldtagen i Paris, hennes första kärlek var en lärare på teaterhögskolan, som efter några heta månader valde att återgå till sin fru. Och nu har Wencke blivit lämnad igen. Hon går igenom andra relationer som inte varit bra, och några som varit det. Hon reser till Berlin, och se – här träffar hon en gammal kärlek, Christian, som visserligen är gift, men som gärna går i säng med henne. (Här stör jag mig på att ett av mina favoritmärken när jag var rökare var Prince Light – inte ”Prince Mild” som det står i texten, men den hette kanske så i Norge.) Här kommer en referens till en mästerlig Berlinroman, Jenny Erpenbecks Kairos. Med Christian röker hon hasch och slår sig lös i Berlinnatten, men inte heller han är beredd att lämna sin fru Karen. Hon får en ny manlig kontakt, konstnären Geir, men det slutar med att de bestämmer sig för att ”bara vara vänner”. Men hon ska komma att uppskatta den bortkomne, tankedisträe Geir. Hon tänker på sin mamma med sekreterarutbildning som grälade med fadern i sommarhuset i Norge, ända tills han började slå henne. Hon ska inte bli som sin mamma.
Hon återvänder till Berlin och Christian. Hon avspisar en engelsman, Alan, som visar sig ha kvinnomisshandlande tendenser. Hon blir förförd av en kvinna i ett badhus i Oslo, en stor upplevelse. Och till slut lyckas hon kombinera vänskapen med Geir med de erotiska mötena med Christian. Och hon kan äntligen känna sig lite nöjd med sig själv, allt medan Coronarestriktionerna tas bort. Nu fruktar hon inte längre övergivenheten, ”eftersom den redan har inträffat”. ”Jag ska öva mig i att inte vara krävande, i att ta vara och ta emot det som finns.” Hon börjar träffa sin gamla bekant Iben, som hon spelade studentteater med i Köpenhamn. Iben raggar karlar ganska förutsättningslöst, i första hand för att ha sex. Hon har t o m gått till manliga prostituerade. Utan att skämmas. Vi får följa Wenckes erotiska fantasier, de som handlar om att bara bli tillfredsställd själv, och de som handlar om att försöka tillfredsställa sin partner. Hon har t o m sex med sitt gamla ex Ulf vid ett tillfälle. I lyckliga fall så sammanstrålar ju båda fantasierna.
Att läsa sådant, av en 69-årig kvinna, är inte illa. Jag gillar det.
Och visst har det, på olika sätt, gått framåt för mänskligheten sedan Wencke Mühleisen växte upp på 1950-talet. För kvinnosaken, HBTQ-kampen, inställningen till barn, till det främmande i olika former och skepnader. Men ”välfärdsstaten kan inte hjälpa mig med mina [psykologiska] skador. Det måste jag fixa själv” skriver hon. ”Välfärdsstaten, eller det som finns kvar av den, är inte perfekt, men ändå en välsignelse, ett skyddsnät.” Så sant.
Can Xue: Jag bor i slummen (2020/2026, övers. Anna Gustafsson Chen)
Lite besviken blev jag på denna tjocka novellsamling, som visar en helt annan sida av den berömda författarinnan, pseudonym för Deng Xiaohua. Här är 16 noveller, några ganska långa, där de mest märkliga saker händer. Flera handlar om djur, kanske ett sätt att undvika den kinesiska censuren? En förväxt råtta, en cikada, en skata. Råttan bor i slummen, i den stora stadens utkant, och värmer sig vid spisen hos olika personer. Råttan får vara med om de mest märkliga saker: han ”snokar i folks privatliv”, han förstår inte människorna, ”på ytan är de både vackra och skrämmande”. Otäckast är barn, buspojkar och –flickor med käppar och slangbellor, som gärna ger sig på djur och insekter. Därefter kommer all gift människorna lägger ut i mat för att hålla råttbeståndet nere, mat som även andra djur stoppar i sig. ”Folk borde lära känna sig själva” konstaterar råttan i novellen. Han blir kamrat med en flygekorre som försöker lära råttan att flyga. Tills elaka nänniskor dränker den stackars ekorren. Råttan försöker i sin sorg gömma sig för människorna i en tunnel under slumstaden. Han blir bekant med flickan Lan som också tagit sin tillflykt till tunneln. Ofrivilligt tänker jag på Kafkas olika noveller om djur: musen Josefine, pantern som svälter sig själv till döds, skalbaggen i Förvandlingen, apan som håller föredrag för en akademi. Kanske är djuren lättare att komma överens med än människorna? Människorna saknar förmåga att ”dra logiska slutsatser” konstaterar råttan, och börjar t o m sova i familjens sängar. Kineser är kända för att, som en bekant sa en gång, ”äta allt som går på fyra ben utom bord och stolar”. Att flå och äta hundar och katter är ingenting ovanligt. I familjen där råttan bodde som barn odlade man ris, och sålde på marknaden. Sonen i familjen är busig, och rymmer med råttan och bosätter sig i en grotta. De får leva på att flå och koka möss. Mest oroar han sig för att staden ska översvämmas av floden, och spolas bort. Ofta blir råttan plågad av två bröder, plågoandarna kommer ofta två och två, inte olikt de två ”medhjälparna” som förekommer både i Kafkas Processen, Slottet, och Amerika.
Det hela blir mer och mer absurt, så mycket att jag till slut tappar intresset. Även dessvärre för skatan som bygger bo i ett högt träd, där en hel koloni skator slagit sig ner, ömsesidigt beroende av varandra. Men människorna river skatbona och till slut är bara den sista gamla skatan kvar. Eller om cikadorna som spelar på kvällarna i en säregen orkester med ett aldrig avtagande sus. Men barnen i byn tar död på inte bara cikadorna utan på spindlar, myror, nyckelpigor, gräshoppor, flugor; grodor och paddor dödas av pojkarnas slangbellor. I en annan novell letar den 12-årige pojken Ah Yuan febrilt efter resterna av det träsk som legat där staden idag ligger. Han slår sig ihop med en lumpsamlare som bor ”omodernt” utan både elektricitet eller gas, i en sliten kåkstad. De följer ett koppel med griskultingar som ska leda dom till träskets hemlig-heter. Men jag tappar intresset för alla tanke-krumsprång i den här novellsamlingen. Synd, för Can Xues roman Kärlek i det nya årtusendet, som jag tidigare skrivit om, var både underhållande och mycket mer realistisk, helt annorlunda än denna novellsamling. Författaren nämns ofta i Nobelprisspekulationer.
Jan-Philip Sendker: Akikos stilla lycka (2025. Övers. Christine Bredenkamp)
Mitt intresse för japansk litteratur förde mig till denna bok, av en tysk författare och utrikeskorrespondent. Han har tidigare skrivit romaner som utspelas i Japan, som Konsten att höra hjärtslag, eller Hela världens tårar. Den påminner också mycket om den japanska litteratur jag läst, ofta skriven av kvinnor. Den blyga och försagda Akiko har en god vän, Naoko, som arrangerat ett bröllop som saknar brudgum. Hon ska gifta sig med sig själv! (Har inte kollat upp om detta är en japansk tradition eller inte?) Men Akiko klarar inte av att göra detsamma. En traditionell japansk kvinna ska gifta sig med en man, som sedan blir hennes överhuvud. För den som varit i Tokyo bjuder nog romanen på många igenkänningstecken. Akikos mor har just dött. Hon uppfostrade Akiko själv, och drev en liten vinbar (en sunakku). Akiko jobbar med bokföring på ett kontor med filialer i Bangkok och Singapore. Genom en tillfällighet kommer hon på att den man hon i alla år trott var hennes far var en helt annan man, som modern betalat för att några gånger om året delta på födelsedagar och utvalda helger. En s.k. ”hyrfar” som tydligen också förekommer i Japan. Denna upptäckt drabbar Akiko hårt, som känner sig lurad och bedragen av sin hårt arbetande mor. Sin mor hade hon ett ömtåligt förhållan-de till, och de gick sällan ut, utom för att sjunga franska chansoner på karaoke. Eller när de gick till badhuset (sento). Hon försöker glömma att modern ofta ignorerade henne, som när de skulle gå på spa tillsammans, och istället drack alldeles för mycket sake.
En kväll träffar hon en märklig man nära där hon bor. Han är en s.k. hikikomori, en hemmasittare (där finns svenska paralleller) som bara går ut på nätterna, aldrig reser någonstans, aldrig går på restaurang eller bio och annars lever helt ensam med att måla kalligrafi och läsa poesi. Naoko påstår att japanska män är rädda för kvinnor. Kan de inte styra dem så avstår de hellre. Mannen hon nu träffar har gått i samma skola som henne, en begåvad men socialt hämmad person, Kobayashi-kun, kallad Kento. I skolan var de båda udda, och tvingades därför ofta grupparbeta ihop. Hon börjar träffa Kento, och långsamt kan de börja närma sig varandra, och lära känna varandra, och känslor kan uppstå. Kento var född på atombombens årsdag, något som snarast sopades under mattan i Japan, där de överlevande behandlades som spetälska. Snart drabbas också Tokyo av en i Japan så vanlig jordbävning. Hennes väninna tycker att hon ska bättra på sitt utseende t.ex. operera de utstående öronen. Men Akiko vägrar. Hon minns att Kento spelade piano och var en duktig fotograf. Men deras relation blir inte lätt. Han kan få panikångest och bara försvinna, och vanligtvis ses de utanför den stora järnvägssta-tionen på gatan, för att dela på en Sapporo, en japansk burköl. Men Kento har dator och de kan börja skicka mail till varandra. Han har t o m en gammal mobiltelefon. Hon börjar fundera på sig själv, sin egen historia, sina föräldrars. Och på KentoHon börjar analysera sin ”ensamhet” ungefär som Wencke Mühleisen ovan. Varför gör vi ofta tvärtemot vad vi egentligen skulle vilja göra? Och långsamt börjar hon känna Kento, och ”ensamheten”.
Mycket japanskt alltså. Men kanske saknar jag den stillsamma humor som utmärker en författare som Hiromi Kawakami, eller Haruki Murakami. Den här boken går nog hem i Japan. För mig är den lite för stillsam och långsam i berättandet. Men skickligt genomförd.
Bild: Photowall.se
50 år i ordets och bokens tjänst 