Ingeborg Arvola: Kniven i elden (2024, övers. Marianne Mattsson)
Ännu en norsk författare att uppmärksamma, jag har redan skrivit om många. IA är norsk författare men förfäderna kom på 1800-talet från norra Finland, för att fiska i Ishavet längst upp i norra Norge. Den vackra Britta Caisa har två oäkta söner, Aleksis och Henrik. Hon har förödmjukats i kyrkan för sin ”otukt” och offentligt (i fyra söndagar) utpekats av prästen som inte bättre än en ”hora”. Nu lämnar hon hembygden i norra Finland bakom sig för att ta sig över gränsen till norska Finnmarken. Det är längst uppe i norra Europa så långt man kan komma, och de letar som många andra från norra Finland efter det rika fisket längs kusten. Här går även gränsen till Ryssland och Kolahalvön. Harangerfjorden går in där, och nybyggarna från Norge och Finland får samsas med de renägande samerna, där de s.k. ”skoltsamerna” utmärker sig med sin klädedräkt, språk (idag starkt på utdöende) och den rysk-ortodoxa religionen. På 1800-talet var denna del av Sápmi relativt oorganiserad, och samerna vandrade fritt med sina renar över gränserna mellan de olika länderna. Efter gränsdragningen efter 1814, när Finland blev ryskt, och Norge en union med Sverige, blev det svårare att vandra obemärkt över gränsen. Alla ägnade sig åt det rika fisket, även samerna, varav inte alla var renägare.
Det är en gedigen framställning av livet i denna allra nordligaste delen av Norge och Finland. Men det är också en kärlekshistoria mellan Britta Caisa och storbonden Mikkel Aska (Mikko). IA framställer detta på ett mästerligt sätt, där ögonkast och kroppsrörelser framhävs, i ett spel där deras kärlek naturligtvis inte får avslöjas för de andra längs kusten mot norra Ishavet. Till slut kan kärleken dem emellan inte hållas hemlig längre, Mikkel är gift och stor hemmansägare sedan generationer, och sätter hela sin tillvaro i Finnmarken på spel om de skulle bli avslöjade. Här bor många finsktalande, många som kommit från norra Finlands fattigdom har slagit sig ner vid kusten i Nordnorge för att ägna sig åt fisket på heltid och jobba ihop en skaplig inkomst. IA är väl inläst på litteraturen om dessa människor i Finnmarken, och bygger säkert också på egna familjeberättelser. Det hela utspelas mellan 1859-1862.
Britta Caisa kommer från en hård miljö i norra Finland, med en försupen far, en mor som dog efter många barnsängar, och syskon som dött. Men en bror har slagit sig ner i Finnmarken vid Ishavet och dit ämnar hon också bege sig. De bildar en grupp av emigranter som håller ihop och stöttar varandra. Det är också en lovsång till naturen här, vacker och givmild på sommarhalvåret, men hård och karg på vintern, när björn och varg gör tillvaron farlig och fylld av risker. Det hela berättas av Britta Caisa som är gladlynt och positiv och analyserande. Men när kärleken slår till kan hon inte värja sig. Det värsta är de som dömer henne, ”överheten” från stat och kyrka, men också hennes medmänniskor, ja också hennes egna söner. Hon beskriver sig själv och sin omgivning som vi som håller till godo med det minsta och enklaste, som ”bär framtiden med sig i ett knyte”, dom som överlever på ”lite och ingenting”, tar jobb där det finns och livnär sig på vad naturen ger: hjortron och bär, rötter och grönt, skogsfågel, fisk och i bästa fall lite älg- eller renkött. Britta Caisa har egenskaper som hon ärvt av sin morfar, den kände helaren Okki Pekka, en sorts shaman och amatörläkare, från vilken BC har lärt sig att stämma blod och bota sjuka, främst djur men också människor, och förlösa barn. 1860 bodde fyra stora hushåll med skoltsamer i Neiden, där Britta Caisas sällskap slår sig ner, och tio med finska invandrare, varav de flesta kommit från Sodankylä, som Britta Caisa och hennes barn. Den vackra BC drar genast männens blickar till sig, och kvinnornas avund, och hennes förmåga att bota sjuka uppmärksammas, men kan också ses som trolldom. Man tror allmänt på ”de små under jorden” och annat skrömt. Mycket av handlingen i romanen berättas i andra hand av någon av Britta Cajsas grannar: Ruske-Rijku, Kyrön-Jussa (Juhani Kyrö) som en gång tog en varg genom att knyta fast dess svans i en ungbjörk, man badar bastu varje lördag som är en festdag, man äter god mat som är egenproducerad, man byter till sig renkött av samer som Skolte-Jakko och Riesto-Mikki (Mikkel Riesto), ibland slåss de halvvuxna grabbarna, Orrajärvi-Anka (Anna) är gift med Paul Ekdahl (”Pappin-Paulan”) som slår både frun och barnen och jagar både folk och djur med hagelbössa, Jussi Enbusk hembränner förstås och man diskuterar om vem som är ”äkta finne” eller inte. När Britta Caisa träffar Askan-Mikko för första gången skriver hon: ”Han är stark, högrest, en kraftfull man, mörkhårig, hans gång är mjuk, mer senig än kompakt, med ett ärr över kindbenet – det drar mig till sig det där ärret.” Han har just plöjt åkern med hästen, och är svettig. Manlig, som ur en roman av Knut Hamsun (Markens gröda). Om något går illa kan det vara skoltsamerna som ”satt ont på det”, eller ”småfolket” (de underjordiska) som hämnas att man trampat på dom eller något som är deras.
Britta Caisa och sönerna skulle egentligen till Bugøynes (Pykeijä på finska) dit många finnar gick för att ta del av fisket, men de blir kvar i Mikkel Askas hushåll, och så sker det som inte får ske – de två blir förälskade, vilket ska få katastrofala följder. Hon ”lockar manfolket” säger Mikkels hustru Gretha som från starten är misstänksam mot Britta Cajsa, som får tjänst som piga på gården. Men BC svarar bara att det kan hon inte hjälpa. Det är ”naturens gång”. Snart kan hon inte gå någonstans utan att tänka på Mikkel eller snegla åt hans håll. Och för honom är det snart samma sak.
”Vem har väl inte älskat någon? Tycka om mig kommer han ju att göra. Det är inte svårt att få någon att tycka om mig. Sedan ska jag väl alltid kunna tycka om honom tillbaka?” Men det var inte Mikkel hon tänkte på, från början. Det bara blev så. (Kairos.) Man dansar och festar, och ”när vinet går in går vettet ut”, är det inte så det sägs? Mikko kan, som många andra, spela dragspel och munspel och är ortens naturlige ledare. När Mikko ser på henne är det ”som att blicken vill ha mig närmare, en ström av värme stiger i kroppen, smyger sig förbi brösten, runt överarmarna, och sätter sig i nacken.” Suget de känner är som suget från havet, som går från kav lugnt till rytande storm och drar ner människor i djupet, där valarna simmar och stimmen av fisk finns. Och att motsättningarna mellan samerna och nybyggarna från Norge och Finland (eller för den delen Sverige) är något nytt, är ju inte heller sant. Det finns med hela tiden, som en bordun-ton i hela bokens partitur. Men man får ändå en känsla av att samernas situation var bättre i Norge än i både Finland och Sverige. Och de stora problemen kom när gränserna slogs fast mellan nationerna, nationen blev viktigare än regionen, och hela folkförflyttningar genomfördes från statens sida (se tidigare recensioner, t.ex. Elin Anna Labba Far inte till havet).
Ja det är en suverän kärleksroman, och en mycket intressant bakgrund, där tonvis av research aldrig tynger framställningen. Jag kommer att tänka på Herbjörg Wassmos Dinas bok, som utspelas ungefär samtidigt i tid men långt mer söderut längs norska kusten. Nu har jag fått en ny norsk favorit-författare. IA är född 1974, och boken är den första i en trilogi om nordnorska Finnmark.
