Gunnar Gunnarsson: Svartfågel (1929/2025, övers. Ingrid V. Kampås)
En av Islands mest berömda författare, verksam första hälften av 1900-talet. Han anklagades för att ha ”flörtat” med nazismen, och tystnade som författare efter kriget. Boken anses vara den första deckaren på isländska. Stilen är typiskt isländsk, hårdkokt, stram och avskalad. Återberättare (jfr Eyvind Johnson, Thomas Mann) är kaplanen Eiulvur Kolbeinsson, extrapräst vid en liten kyrka på västlandet, omfattande elva gårdar, nära Keflavik. Tiden är början på 1800-talet, och Eiulvurs arbetsgivare är kyrkoherden, den godmodige och medkännande Jon Ormsson. Han kallas ”tullaren” för att han driver in kyrkoskatten från bönderna. Sin unga hustru Lill-Olöf (kallad så för att skilja henne från modern med samma namn) ”köpte” Eiulvur mot en rejäl ersättning av hennes far Jon Palsson, med hans medgivande. Hon var bara 18, och när de träffades första gången var hon så frimodig och gick i manskläder, och så fräck, retsam och frispråkig att den sex år äldre Eiulvur mest av allt velat ge henne en omgång björkris ”där bak”. Hon uppvaktade då hans bror Pall, och det tog länge innan de fattade intresse för varandra. Äktenskapet ska dock ha blivit mycket lyckligt, förutom för flera barn som dog. Hon ser också till att hon får en rejäl hemgift av sin far inför bröllopet. Hennes morbror är den originelle Amor Jonsson, som med sina kunskaper om folk och natur i trakten kommer att spela en roll i historien.
Själva detektivhistorien inleds med att Eiulvurs granne Jon Torgrimsson en dag omkommer, och sägs ha ramlat nedför en klippkant och ner i havet, förmodligen berusad. När hans lik till slut flyter iland ser man dock att han misshandlats grovt innan fallet. Hans granne och ständiga plågoris Bjarnis hustru Gudrun är sjuklig och har svår hosta, och man vet att Bjarni istället har ett förhållande med den döde Jons hustru Steinunn. När så också Gudrun dör så blir det otrogna paret misstänkta. Långsamt får vi följa berättelsen till det tragiska slutet, i den återhållna och eftertänksamma stil som utmärker isländsk litteratur. Den hårda naturen och klimatet spelar en stor roll. Och inte minst, de många barnens död. (”Svartfågel” är en s.k. alka, och sägs förebåda ond bråd död.) Boken räknas, i isländsk litteratur, som en klassiker.
”Jag sade direkt till monsieur Jon: Jag har kommit för att köpa din dotter.”
”Jag talade om de förblindade människor som dräpte själve Guds son. Jag sa: Vi är alla som dessa stackars beklagliga människor. Vi blir var och en, med eller mot vår vilja, förr eller senare plågoandar och korsfästare.” ”Ty vårt liv är dödens väg. Men vår död är också porten till livet.”
”Herr Jon hälsade mig: Ser man på, svärson. Ja vädret kunde knappast vara värre. Men anledningen [Jon Torgrimssons död] kunde vara bättre.”
Efter Jons död: ”Gudrun kom gråtande in till mig när jag satt i badstugan, det var precis i skymningen. Jag frågade: Något nytt? Vi har blivit en färre, svarade hon.
[När jag läser tänker på några liknande böcker. Truman Capotes närgångna dokumentär-roman om ett mord i Kansas: In cold blood. Camilo José Celas roman om en mördare i 1930-talets Spanien: Pascual Duartes familj, och det kända Yngsjömordet i Skåne 1890, som beskrivits både i litteratur och på film.]
Oscar Wergelands målning skildrar hur nordmän landstiger på Island 872. Foto: Wikimedia Commons.
Therese Bohman: Kammakargatan (2025)
Bohman har sedan debuten 2010 avancerat till platsen som en våra främsta författare. Den här lilla romanen är kanske en bagatell, men otroligt charmig. Den rör sig på platser i Stockholm jag känner väl: Drottninggatan, Upplandsgatan, Kammakargatan. Tiden är slutet på 1990-talet, och Therese kommer från Norrköping för att gå kultur-vetarlinjen i Stockholm. Här lär hon snart känna Andreas, som är tidsenligt klädd i svart, och snart bjuds hon på fest på Kammakargatan, en liten lugn bakgata bredvid den livliga Drottninggatan. Andreas ser lite föraktfullt på sin samtid, lika mycket på kommer- sialismen på Drottninggatan som estetiserandet i tidskriften Kris. Han är ”kulturkon-servativ”. Han delar lägenhet med tyskättade Roman Bauer, och de ger tillsammans ut en liten litterär tidskrift, Stereo. Men Andreas och Roman tycker inte att Therese ska bo ute i proletära Skogås, utan erbjuder henne plats i ett rum på vinden. Andreas mormor äger för övrigt hela huset (!) Han ”passar det” och är lite fastighetsskötare medan Roman arbetar på det stora antikvariatet Alfa.
TB kallade den korta berättelsen ”en julberättelse”, och den utspelas under en höst, som slutar med ett traditionellt julfirande. Det är synd att hon inte utvecklat det till en längre roman, det hade den här berättelsen varit värd. Man kan tycka att det världsfrånvända sällskapet på Kammakargatan 27, som handlar antikt och hittar fynd på secondhand, har en estetik som inte passar i det 21:a århundradet? Ekonomin är skral, som anstår studenter, man går på Hedengrens och bläddrar bland böckerna utan att köpa något, på ett konditori med anor från 1950-talet, man delar på utgifterna. Therese måste börja röka smala mentolcigaretter, det ingår i ”stilen” vilken är viktig. Musiken, kläderna, chargongen, allt i livsstilen är viktigt, och allt måste Therese lära sig, som kommer från ”landet” (som är allt utanför Stockholm). Antika möbler, levande ljus, en världskarta där hälften av länderna inte längre existerar (vilket säger en del av hur man vill leva på Kammakargatan) och en knastrande antik grammofon. Man äter anklevermousse och dricker Bourgogne. Lyssnar på Miles Davis och Charlie Parker. Takhöjden i våningen är sådan att en extra hög julgran måste köpas. En lätt ovädrad doft härskar hos Andreas och Roman, på flera sätt. En liten romans mellan Therese och Roman antyds bara, och att Andreas och Roman inte alltid kommer överens. Och den mystiska, överklassiga, otroligt snygga Louise, isladyn, som alltid kommer på festerna, men aldrig stannar länge, och som Andreas trånar efter.
Men för den som liksom Therese kom till Stockholm i slutet på 1900-talet för att plugga och leva det glada studentlivet är detta den perfekta boken. Mycket sympatisk och välskriven med ett härligt språk. Och så skönt helt renons på erotik! Och för Therese har tiden på Kammakargatan nostalgins skimmer. ”För resten av livet skulle allt framstå som en besvikelse i jämförelse.” Så talar den som är ung och har hela livet framför sig. Eller gammal, och har det bästa bakom sig.
Maria Anndersson: Vi är de döda (2025)
En tung och tjock domumentärroman om den tbc-sjuka Marta Norberg i Ådalen, som föddes 1905, och 1935 gifte sig med skogsarbetaren och flottaren Axel. Strax därpå tas hon in på sanatoriet Nordhem utanför Sollefteå, med sin friska luft och tallbarrsdoft, och avlider fem år senare, efter att ha fött sonen Per-Axel. Boken är en fullmatad skildring om de tuberkulossjuka på 1930-talet, och tankarna förs förstås till den klassiska tbc-skildringen Bergtagen av Thomas Mann, som besökte sin sjuka hustru Katja på sanatoriet i Davos på 1930-talet. Där förs filosofiska diskussioner om allt möjligt som låg i tiden, och sedermera ledde fram till andra världskrigets utbrott. Marta flyttas snart till sanatoriet Österåsen, där hon träffar tbc-sjuka av båda könen, diskuterar politik och kultur, och umgås med den trevlige och kulturintresserade läkaren Abraham ”Abbe” Gavelius, som i verkligheten hette Helge Dahlstedt. Några personer förekommer under sina verkliga namn, som läkaren Olof Sandler, bror till utrikesministern Rickard Sandler.
Boken är snarast ett intressant bihang till i facklitteraturen beskrivningen av tbc, en sjukdom som drabbade hög som låg, inte minst många författare, som Sven Stolpe (som beskrev tiden i romanen ”I dödens väntrum”) Edith Södergran, som avled 1923, Stina Aronsson, Harriet Löwenhjelm (1887-1918), Olof Lagercrantz, Harry Martinson, Torgny Lindgren, Jan Fridegård. Om tbc, vars botemedel antibiotika utvecklades först på 1940-talet, finns mycket skrivet, även litterära skildringar. Andersson har gått till källorna med sjukhusjournaler, intervjuer, research, särskilt om sanatoriet Österåsen i Ådalen. Som roman är den kanske lite tungläst, med tanke på att hon velat få med allt hon forskat fram. Här redovisas t.ex. långa diskussioner som förs på sanatoriet, inte minst olika föredrag som gavs (folkbildningen vid sanatoriet inkluderade klassisk musik, bokcirklar och populära föredrag), där den gryende nazismen särskilt uppmärksammas. Det långa sjukdomsförloppet beskrivs, från förkylningar och hostningar av blod, och fram till röntgen (som var relativt nytt) och den kvävgasbehandling som gavs på Österåsen, där den ena sjuka lungan kunde punkteras, vilket sällan ledde till förbättring av sjukdomen. Dödsångest (som dock hålls på behörigt avstånd då hoppet att bli frisk ju alltid fanns), alla orostankar kring familjen hemma, konflikter främst med Martas dominanta storasyster Mina, maken Axel vars tobaksbruk Marta ogillar, och politiska diskusioner mellan traktens centerpartister (bondeförbundare) och socialdemokrater och kommunister,
Texten kryddas med dialektala ord från Ådalen, och levandegörs på ett beundransvärt sätt. De drabbade (i populärmun kallade ”sotarna”) sågs bland många som spetälska, och man undvek så mycket som möjligt direkt kontakt. Okänsliga personer inom sjukvården som utan vidare klär av patienterna nakna, alla medicinska termer, all den saknad och avundsjuka Marta kan känna mot alla de friska, ansökan från fattigvårdsstyrelsen om ekonomiskt bidrag (Axel och Marta får pantsätta hela gården för att ha råd med hennes behandling), men också de många vännerna bland de sjuka på sanatoriet som Marta möter, skildras vederhäftigt. Det är en diger lunta Andersson skrivit. Men den som tar sig igenom den tätskrivna texten blir rikligt belönad.
Anna Laestadius Larsson: Kärlekens bakgata (2024)
En av våra populäraste författare av historiska detektivromaner, kanske tillsammans med Katarina Wennstam. Här är det den kvinnliga prostitutionen från slutet av 1800-talet som behandlas, romanen utspelas under oktober månad 1897. Den unga Ellen Bergman, som går och väntar på ett arv från sin mormor, har som en av de första kvinnliga studenterna kunnat läsa juridik i Uppsala. Hon är i allt modern: har en cykel (velociped) och knäbyxor, vägrar att gifta sig, älskar att tvaga sig på badhus och läser Ibsen och Björnson. Trots att hon aldrig avslutade utbildningen har hon tillräckliga kunskaper för att öppna en praktik i Stockholm kallad ”Damernas juridikbyrå” som specialiserar sig på skilsmässofall, där maken i normala fall fick stanna i orubbat bo tillsammans med barnen. Det går trögt från början, hennes första fall behandlar en fabrikör, som ska det visa sig, går på bordell och idkar ”skörlevnad”, vilket dock inte brukar vara orsak till skilsmässa. Ellen tar hjälp av den unga ligisten (ungdomarna slåss och tillhör en ”liga”), fattiga Rakel, som osedd kan smita in på bordellen, som drivs av den rysliga Fröken Spader, och rapportera till Ellen. De kallas omväxlande ”flickhus” och ”hotell”, och de finns i främsta hand på den s.k. Kärlekens bakgata (Norra Smedjegatan). Här får flickorna åtminstone mat och husrum, värre är det för de som går på gatorna, som de s.k. ”berglärkorna” som dras till berg som Röda bergen på Norrmalm, eller Vita bergen (på Södermalm). Samtidigt börjar Ellen och Rakel uppdaga ett värre brott, en seriemördare som likt en Jack The Ripper dödar prostituerade, ”för att rensa upp i träsket”. Hon vänder sig först till polisen Johan Rådig, som också vill vara ”modern”, utan resultat. Rakel blir så småningom infångad i huset hos Fröken Spader, och tvingas till den s.k. Besiktningsbyrån, där prostituerade tvingas registrera sig, och lämna ifrån sig alla identitetshandlingar. Blir man registrerad där så är man för alltid fast i ”träsket”, även om statens argument för byrån var kampen mot könssjukdomen syfilis. Runt 900 kvinnor var registrerade där 1899. Ellen avslöjar ett utvecklat samarbete mellan läkare på byrån, poliser, och t o m politiker, allt för att hålla de prostituerade fast i sin profession, och isolera dem från samhället i övrigt. Men nu måste hon rädda den unga Rakel från Fröken Spaders garn, och samtidigt avslöja den seriemördare som hon kommer allt närmare.
Det är en skickligt skriven bladvändare, där även verkliga personer från tiden dyker upp: Elsa Eschelsson, en judinna som var den första kvinna att doktorera i juridik, den kända läkaren Karolina Widerström, folkbildarna Ellen Key och Sophie Adlersparre. Det blir på så sätt också en lärobok i feminism från slutet av 1800-talet, något som kanske går ut en smula över själva deckarintrigen och gör boken lite tungläst. Tidstypiskt är den s.k. Dräktreformföreningen, som propagerade för att kvinnornas kjolar inte skulle behöva släpa i smutsen, eller knäppas ända upp till hakan, allt för att inte visa tillstymmelse till hud, ett tecken på den dubbelmoral som präglade det oscarianska samhället, som påstods t o m sätta små skydd för stolsbenen, för att inte dessa skulle väcka syndiga tankar. Vi får veta hur en abort gick till, och följa med polisen Johan Rådig till de populära gymnastiska instituten, föregångare till dagens gym. Så förenar man nytta med nöje i denna välskrivna bok, lär sig något nytt, och blir underhållen några timmar. Det är inte illa det. Den historiska deckaren blir allt populärare och det förstår man. Kanske inte min kopp té trots allt, men säkert många andras.
Liliana Colanzi Serrate: Ni lyser i mörkret (noveller, 2022, övers. Hanna Nordenhök)
Författarinnan är ett stjärnskott på den latinamerikanska litteraturhimlen. Född i Bolivia 1983, har studerat i Mexiko, doktorerat i latinamerikansk litteratur och undervisar i USA. I formsäkra noveller bygger hon vidare på den magiska realism som 1970-talets litteratur i Latinamerika kallades. Med inslag av science fiction, gothic och absurdism, bryter hon nya vägar för den latinamerikanska berättelsen. I novellen ”Grottan” samsas de första människorna, conquistadorerna, den moderna människan, och en framtida science fiction-varelse, allt i en novell på bara 20 sidor. Muterade fladdermöss, grottmålningar, guldglänsande nattfjärilar, älskande som möts i mörkret bland de enorma stalaktiterna, samsas med troglobiter från planetens begynnelse. I en annan novell från Colanzis födelseby Santa Cruz finns en indian som talar guaraní och mobbas av de vita. Hans morfar är ett fyllo och modern stammar och kallas ”Hacksnackaren”. Han har två sidor, en god och en ond, som hela tiden diskuterar med varandra, han tuggar kokablad och han bär alltid på en sten som han slår ihjäl folk med, vilket började med hans morfar.
En flicka kommer med sin elaka moster till en by i Bolivias djungel för att driva in en skuld som går långt tillbaka i tiden. Byn har en gång varit en metropol med biograf och teater där utländska celebriteter uppträtt (jfr Werner Herzogs och Klaus Kinskis beryktade film Aguirre gudarnas vrede). Idag är den förfallen och allt är bara ruiner av den forna storheten. I byn dyker flickans mor upp i en skräckvision, som i en mardröm. I en annan novell önskar sig en brunögd flicka gröna ögon, men blir istället förförd av en man som lovat hjälpa henne. Den brasilianska staden Goiânia var föremål för en kärnkraftverkskatastrof 1987, och har gett namn åt titelnovellen Ni lyser i mörkret, då invånarna i staden påstods vara självlysande efter att ha utsatts för anrikat uran under lång tid. I den sista novellen Den smala vägen försöker två flickor undkomma och rymma från en tysk religiös sekt som gömmer sig i Bolivias djungel.
Jag faller ändå inte riktigt för den här novellsamlingen, men författarskapet är starkt och bådar gott. Den blandning av realism och magi som har Gabriel García Marquez som förebild tycker jag mycket om, och jag ser fram emot en fullödig roman av Liliana Colanzi i framtiden.
(En recensent, Stefan Hagberg, kallar hennes skrivsätt ”ett frustrerande associativt berättande”, och det kan jag hålla med om. Men det är ju, som allt, en subjektiv åsikt.)
Anita Desai: Rosarita (2024, övers. Andreas Vesterlund)
Den indiska författaren är född 1937 (89 år gammal) men har bott länge i USA där hon också varit universitetslärare. Hennes mest kända roman är Dagens klara ljus, en uppväxtskildring från 1980. Hon skriver sedan länge på engelska. Rosarita är en kort roman (80 sidor) av en åldrad författare, tät och välskriven, även om den slutar i dur och då närmar sig feel-good-genren. Författaren (boken är skriven i andra person, ”du”) har rest till Mexiko för att plugga spanska i den lilla staden San Miguel. Den hade kunnat vara skriven av Gabriel García Marquez eller Isabel Allende, som upplöser skillnaden mellan realism och fantasi på ett underbart sätt. Författarens alter ego Bonita blir i San Miguel approcherad av en märklig kvinna, klädd i flera lager färgade tyger och oerhört pratsam. Hon säger att Bonita ser ”precis” ut som sin mor, Rosarita. Kvinnan kände modern, som hon påstår var i San Miguel (”Den helige Mikael”) för att studera konst, och att hon hade en ”otrolig framtid” om hon ägnat sig åt måleri. Bonita blir konfun-derad, för ingenting av detta stämmer enligt vad hon vet. Vi får i tillbakablickar följa hennes uppväxt i Indien med systern Indu, en sluten och tillbakadragen mor, som alltid stod i skuggan av en dominant far och farfar, högt uppsatta tjänstemän i den brittisk-indiska byråkratin. Indien som kallades ”imperiets krona”. Nu får Bonita plötsligt en (kanske) helt annan bild av modern. Om den nu är sann? Inte ens namnet stämmer ju?
I inledningen av boken citerar hon den portugisiske poeten Fernando Pessoa: ”Vi är alla många personer/För mig själv är jag den jag tror/Men andra ser mig annorlunda/Och misstar sig lika mycket”. Och jag tänker på något Franz Kafka lär ha sagt: ”Hur ska jag kunna skildra min omvärld? Jag känner ju inte ens mig själv.” Bonita har träffat på en parkbänk framför kyrkan en kvinna som är utmanande klädd som en romsk matrona, och lika sminkad. Denna uppträder som en pratsam försäljare, men Bonita kan ändå inte negligera kvinnan. Hon har ett litet, litet, hopp att det hon säger kanske är sant? Men är det inte i så fall ett märkligt sammanträffande?
De går och dricker kaffe, äter en middag tillsammans. Mot sin vilja ”sugs hon in i [kvinnans] berättelse(n)”. Hon försöker minnas om hon någonsin såg modern måla. Nej aldrig. Men de hade en vacker teckning på väggen, som hon aldrig fick veta vem som hade gjort? Var det hennes far som bestämde att moderns tidiga liv aldrig skulle berättas? Ett liv i konst och frihet? När hon nu börjar tänka tillbaka kan hon fantisera om att modern hade en annan bakgrund än den hon såg i Indien som förtryckt hemmafru, hon tänker på modern som en vulkan, på gränsen att få ett utbrott.
Hon kallar kvinnan Främlingen, och senare, när hon börjar känna sig förföljd, Räven. Hon följer ”Främlingen” runt San Miguel och får veta var modern bodde, var hon studerade måleri och hos vilken ”mästare” (ibland finns inte husen kvar men Främlingen beskriver dom måleriskt), och hon får veta att modern också reste med några andra studenter till en liten stad långt från San Miguel, och övertalar Främlingen att de ska åka dit. Där ska modern ha bott i ett konstnärskollektiv med amerikanska ”gringos”, och bara målat fula tavlor som påminde om krig. Besviken ska hon ha återvänt till San Miguel, magrad och uttorkad. Bonita börjar misstänka att Främlingen/Räven verkligen är mytoman. Men hon skulle också gärna vilja att så inte var fallet.
När Bonitas fantasier börjar jämföra revolutionen i Mexiko 1919-1929, med frigörelsen i Indien och inbördeskriget med Pakistan 1947, så hänger jag inte riktigt med. Men hennes nya bekantskap bjuder nu med henne till dennas hemby, precis på stranden till Stilla havet. Här börjar väninnan tala om ”spöken” som hemsöker henne, och Bonita börjar själv se sin mor spöka på hotellet, som ägs av Rävens systerson. Hon flyr mer eller mindre utan att berätta var, och upplever i sista kapitlet en tillkämpad ro, på ett annat hotell vid havet, långt från rävar och spöken. Hon samlar snäckor på stranden, ser valar tumla runt i havet, ser hägrar och papegojor flyga utanför fönstret, hon äter den spanska pirogen empanadas, fyllda med fisk eller köttfärs, och funderar vidare på sin mor och familjen, som hon lämnade så fort hon gick ut skolan, för att egentligen aldrig återse. Modern dog och kremerades, och Bonita fick bara veta det långt senare.
Det är en gåtfull berättelse, ännu ett exempel på ”magisk realism”. (Just nu går Hundra år av ensamhet som filmad serie på HBO.) Jag gillar den, den är mästerlig med att mejsla ut mening ur en kortfattad text, och jag får lust att läsa mer av Anita Desai.
(När jag googlar upptäcker jag att det i Skellefteå tio mil norr om min hemstad, bor inte mindre än två som heter Anita Desai! Vem var det som sa att verkligheten ibland överträffar dikten?)
50 år i ordets och bokens tjänst 