Dea Trier Mørch: Kastanjeallén (1978, övers. Karin Naumann)
En otroligt charmig barndomsroman. DTM levde 1941-2001, var utbildad konstnär och grafiker och illustrerade sina böcker med egna linoleumtryck. Hon var hängiven socialist och var med och grundade konstnärs- och musikgruppen Røde Mor tillsammans med maken Troels Trier. Hon var medlem av DKP (Kommunistpartiet) till 1982, men också ordförande i Danmarks Författarförening. Nio av hennes romaner finns översatta till svenska, bl.a. Vinterbarn (1976) som också filmades. Hennes mor var arkitekten och konstnären Elisabeth ”Ibi” Trier Mørch (1910-1980), och mormor hette Gunhild Trier och var industridesigner, som förmodligen är ”mormor” i Kastanjeallén. Den handlar om de tre barnen Maja, Martin och Malte, där Maja verkar vara självbiografisk. De tillbringar sommaren på Själland hos mormor och morfar som är ett mycket originellt par, som leker och underhåller barnen, men också kan vara strikta och bestämda. Morfar har varit chef på ett mentalsjukhus, en charmig bohem, och är i boken i en begynnande senil demens. (Mormor säger att han redan när han jobbade ibland togs för en av patienterna på sjukhuset.) Mormor är tokrolig och har tusen verksamheter, hon designar tapetmönster, skriver självbiografiska romaner och pjäser, gör uppfinningar och mycket annat. Boken får mig att tänka på Barbro Lindgrens böcker om Loranga, Mazarin och Dartanjang, men för också tankarna till Astrid Lindgren eller Lise Nørgaard. Trots att DTM var kommunist vid tiden, finns inget spår av detta i boken. Boken skulle kunna ingå i vad barnboksforskare kallat som genre för ”busungeböcker”. De tre huvudpersonerna hittar på en rad rackartyg och”hyss” men blir aldrig bestraffade, kanske ett tecken på vad man på 1970-talet kallade ”fri uppfostran”. (En som drabbades av detta var Lars von Trier (fadern Ulf Trier är släkt med DTM), vars filmer jag verkligen uppskattar.) Föräldrarna till DTM kom från Slagelse på Själland, där man kan tänka sig att boken utspelas. De bor på landet, i en typisk dansk gård med halmtak och ladugård där djuren håller till (här finns främst hönor, som morfar nackar, barnen hatar däremot ”höns-soppa” och ”Kokt höna i sparris” som mormor lagar). Mormor och morfar sjunger sånger från danska folkhögskolor och läser eller hittar på sagor för de tre barnen, 12, 10 och 6 år. Det är en uppväxt som kan liknas vid Bullerbybarnens. Men också skrämmande saker kan hända, och slagsmål med grannbarnen utbryter ofta. Maja har dyslexi, och slipper därför en hel del skolgång. Hon får tillbringa mycket tid hos sina älskade morföräldrar, hennes föräldrar förefaller vara separerade. (Pappa sägs ha tbc och vara ”depressiv”.) Mamma jobbar i Köpenhamn, men kommer också och hälsar på ibland.
En typisk dialog kan låta: ”Du mormor, hum hum, säger Martin. Han sitter på köksbordet med dinglande ben. Det regnar utanför på fönsterrutan. ’Jag gillar bara inte att du brer potatismos på smörgåsen istället för smör. Och det gör inte Maja heller.’ ’Men herregud då, jag som trodde att ni älskade det!’ Martin himlar med ögonen. ’Vem är egentligen Gud ärligt talat? Hur gammal är han, och vem är det som har hittat på hans namn?’ ’Joo Gud, svarar mormor. Det är han som sitter där uppe i himlen och vet allting.’”
Trier är en judisk släkt, vars förfader kom till Danmark från den tyska staden Trier, där Karl Marx också föddes. Huset på Själland är fullt av tavlor på släktingar, som Maja får lära sig utantill. Boken skulle utmärkt passa åtminstone i gymnasiet. Historien om den långfingrade Konrad i den tyska ”barnboken” Pelle Snusk, som fick sina långa smutsiga fingrar bortklippta, kräver dock i boken ett visst mod att läsa. Fast illustrationerna i Dorés bibel är nästan ännu värre tycker Maja. Historierna från Gamla Testamentet får nackhåren att resa sig på henne. (De äldre kusinerna läser skämttidningen Bläcksprutten, bl.a. om den amerikanska Kineseyrapporten, som skämtar om ”Mannens sexualvanor”). Ibland blir det närmast en etnologisk studie, när den stora trädgården med alla sina frukter, grönsaker och medicinalväxter ska beskrivas. Kastanjeallén är lång och skuggig och går utanför gården, ända från herrgården där adeln bodde, till kyrkan där prästen huserar. Men mormor och morfar går aldrig i kyrkan, utom på juldagen. Däremot leker barnen mycket på kyrkogården. Baronessan Natt och Dag bor i ett litet korsvirkeshus vid allén. När det blir jul får man bada i baljan, brunnsvattnet måste värmas på spisen, något som inte uppskattas av barnen.
Det är en barndom man skulle önska fler barn, och påminner lite om min egen, hos min mormor och morfar i Vrånghult utanför Nybro i Småland på somrarna på 1960-talet. Boken torde väl idag räknas till en dansk klassiker. Den utspelas 1949, förstår man när det påpekas av de vuxna att Tjeckoslovakien blivit kommunistiskt. Men av det märks inte mycket i sommaridyllen vid Kastanjeallén. DMT:s illustrationer är härliga i sin 1970-talsrealism.
David Lagercrantz: Intränglingen (2026)
Den vuxne författaren DL får av sin bror ett opublicerat manuskript som denne hittat, fadern Olof Lagercrantz´ bekännelseskrift Boken om smärtan. Den utspelas 1987, när en ung man dyker upp som påstår sig vara son till den 76-årige författaren. Detta fick hans tio år yngre hustru Martina att ställa Olof mot väggen. Istället för att ”ljuga bort” det hela är han då hjärtekrossande ärlig och räknar upp en rad kända och okända kvinnor som han legat med under deras tid som gifta. David konstaterar att ”kvinnorna var viktigare för Olof än hans barn”. (Liksom Olof en gång konstaterat för Martina att hans arbete var viktigare för honom än hans familj.) Det är en tunn bok och inte särskilt analyserande. Varför var Olof ständigt otrogen, fastän han också älskade sin hustru Martina (åtminstone menar han det själv i sin Boken om smärtan)? David (f. 1962) hade 1987 just slagit igenom som kriminalreporter, jobbade nära mordet på Olof Palme och den s.k. ”bombmannen” Lars Tingström, och fick sitt genomslag som författare 2011 med boken om fotbollsspelaren Zlatan Ibrahimovic. I Intränglingen har han kontakt med den äldre systern, skådespelaren Marika L, som säger sig ha vetat om faderns ”snedsteg” sedan länge. I Boken om smärtan redogör Olof L för sommaren 1987 som han tillbringar med hustrun Martina på sommarstället i södra Finlands skärgård (Martina var dotter till den finländske filosofen och författaren Hans Ruin). Efter hans ”bekännelse” (och Martinas vredesutbrott när hon slänger porslin och möbler och slår Olof) följer en period av våldsam självförbråelse, och (självförvållat) lidande för Olof och pyrande ilska för Martina. Det upphör delvis ett år senare när ett blodprov visar att han inte är far till det ”utomäktenskapliga barnet” som han trodde sig ha fått med en pianolärarinna som en tid var verksam i familjen L.
Det är en känslig och utlämnande liten bok, mest intressant kanske för den som (liksom jag) är en stor beundrare av författaren Olof Lagercrantz. Jag har i en tidigare recension redogjort för flera av hans inkännande böcker om författare som Joseph Conrad, Dante, Agnes von Krusenstierna, Gunnar Ekelöf, August Strindberg m.fl. Jag och Annsofi intervjuade honom i hans bostad på Drottningholm (Lovön) 1984, när han gett ut den självbiografiska boken Min första krets och arbetade med En bok om att läsa och skriva. Han sa då bl.a. ”Jag har inte försökt skriva Min första krets utifrån vad jag minns, utan i ett försök att förstå den barndom jag växte upp i, förstå den civilisation jag växte upp i, som gjort mänskligheten så mycket ont. Den bör uppfattas som ett ”diktverk”, inte som ”memoarer”. Man måste pröva sitt liv [och mänsklighetens} som inför ett domarskrank, och så har jag velat göra. Tanken var först att med Joseph Conrads hjälp stiga ner i mitt Inferno, min första krets.” Vi hade då förstås ingen aning om vad som skulle hända tre år senare, på Härligö i södra Finlands skärgård. (Och det visar väl att man aldrig ska jämföra en författares litterära verk med hans/hennes personliga liv.)
Boken är också en liten minnesbok över Martina, som betydde så oerhört mycket för Olof och David Lagercrantz. Och ett litet visdomsord kan jag återge: ”Det krävs avstånd för att förstå. Bara efteråt när pusselbitarna är utlagda [och fallit på plats] går det att få översikt.”
Kamel Daoud: Ärret (2024, övers. Ulla Bruncrona)
Förf. föddes 1970 i Algeriet. Boken är tillägnad hans mor Yasmina och ”det algeriska inbördeskrigets glömda offer”. 2023 tvingades KD lämna Algeriet, förföljd av den religiösa censuren, och han skriver på franska, och kallar arabiska hans ”hemliga språk”, ett språk han anser vara kontaminerat av den religiösa islamismen. Boken är också en våldsam stridsskrift mot det religiösa förtrycket i Algeriet, som följt på det tio år långa inbördeskriget. Kvinnans ställning hade då förbättrats avsevärt under det blodiga befrielsekriget som ledde till Algeriets självständighet 1962. Redan tre år senare tog en militärjunta makten, det varade till 1989 då fria val skulle genomföras, vilket skedde 1991. För första gången tog då ett radikalt islamistiskt parti, FIS, makten i ett nordafrikanskt land, med hot om att införa islamsk lagstiftning. Militären underkände valet, liksom i Egypten, vilket ledde till ett tio år långt inbördeskrig på 1990-talet, då en rad mindre byar terroriserades av islamisters överfall, befolkningen mördades och fick halsen avskuren. Man tror att 100.000 människor dog i kriget, och våldet upphörde inte förrän efter millenieskiftet 2000. Många av de stridande islamisterna fortsatte inom Al-Qaida.
Huvudpersonen Aube (”gryning” på franska, Fajr på arabiska) föddes 1999, i slutfasen av kriget mot islamisterna. Som barn var hon med om ett överfall mot byn där hon bodde, och fick ett långt knivhugg längs hela halsen, 17 cm långt. Hon opererades, och kunde sedan andas genom en kanyl, liknande den som KOL-patienter har. Hon har dock förlorat talförmågan p.gr. av skador på stämbanden. Hon kan bara äta soppor och löskokt mat. I en lång berättelse berättar hon om sitt liv, och den blodiga revolutionen på 1990-talet, för sitt ofödda barn. Här kallar hon arabiska hennes ”yttre språk”, franska hennes ”inre”. Det är i hennes ”inre språk” hennes berättelser kommer till. Ärret på hennes hals ser ut som ett förvridet leende, och hon har alltid mobbats för det i skolan. Att tala om lidadena under det tioåriga kriget är inte tillåtet i Algeriet, och kan innebära fängelse och tortyr.
Aube vill vara en ”modern” kvinna. Hon bor i Algeriets näst största stad, kuststaden Oran. Hon har byxor, tatueringar, hon röker mycket, kör en liten ”bubbla”, en Volkswagen, som var populär när jag var barn. Hon har en liten frisersalong där hon arbetar med några anställda. Men för detta blir hon hånad av de religiösa i Algeriet, för vilka kvinnans plats är i hemmet, och hennes uppgift att tjäna sin man och föda honom många barn. De religiösa har nått allt mer makt, i princip i alla arabiska länder. Särskilt kvinnorna har lidit och deras rättigheter fråntagits dom. Algeriet var ett av de få arabiska länder där kvinnans ställning var stark, och som hon nådde redan under befrielsekriget från Frankrike, som var långt och blodigt. När boken börjar har hennes belackare brutit sig in i frisersalongen och demolerat den, och Aube förlorar sitt levebröd och blir tvungen att be samhället om ekonomiskt understöd. Hon vill inte gifta sig och har inte velat få barn, en provokation i ett land som Algeriet. ”Din historia går inte att utplåna, den har skrivits på din hud” säger hennes mor. Det är bokstavligt, men ärret på halsen klarat henne från att behöva gifta sig. Hennes mamma Khadidja har uppfostrat henne själv, hon är utbildad jurist och arbetar som advokat. Hennes ständiga metafor i boken är fåren och lammen som slaktas och får halsarna avskurna, liksom historien i Bibeln (Koranen) om Abraham (Ibrahim) som tvingas av Gud (Allah) att offra sin son Isak, och skära halsen av honom. Aube kallar Khadidja lite skämtsamt för ”ett stort får”. Hon har ännu inte berättat att hon är gravid. Hennes mor offrar allt för att dottern ska få en operation för att få tillbaka rösten (vilket väl får ses symboliskt). Modern är själv ett ”hittebarn”, man hade ställt ut henne i en korg på trappan till ett sjukskötarpar som saknade egna barn. Eftersom Aube/Farj inte har någon röst får hon använda andra sinnen som syn och hörsel. Hon berättar om svårigheten att få tag i abortpiller och en gynekolog. Denne får sätta upp ett skynke mellan sig och patienten, och undersöka denna genom ett hål för händerna i skynket (jfr liknande beskrivning hos Salman Rushdie). Hon berättar om befrielsekriget och revolutionen, som övergick i religiös diktatur, som i många andra arabisktalande länder. Hon berättar om Mariam, som arbetat i frisersalongen, men försökt fly fyra gånger med båt från Algeriet. Hon berättar om imamen i den närbelägna moskén som gjort allt för att motarbeta hennes frisersalong, som har som uppgift att göra kvinnorna vackra. Om den religiösa misogynin. Om hur kvinnor som vägrar att beslöja sig får syra i ansiktet. Om hur islamisterna dödar lärare på landsbygden, ja dödar alla som inte övertar deras tro. Om ”staten dagtid” då regeringens soldater trakasserar Kadidjas gamla föräldrar som de tror hjälper ”terroristerna”, och ”staten nattetid”, då de ”skäggiga” kommer ner från bergen för att halshugga och terrorisera bönderna i de små byarna. Natten före millennieskiftet dog enligt författaren runt 1.000 personer i striderna mellan islamisterna och regeringssoldaterna, och flera mindre byar massakrerades.
Romanen Ärret fick 2024 Frankrikes förnämaste litteraturpris, Prix Goncourt. Man förstår varför. Det är en grym bitvis otäck, ja rent äcklig redogörelse för inbördeskriget, som författaren menar glömts bort. Han menar att många av islamisterna skulle fortsätta sitt inbördeskrig mot moderniteten och kvinnans rättigheter i Syrien och Irak, i form av IS och Al-Qaida. Men han berättar också om en bokhandlare i staden Constantine, som ensam kämpar mot de illitterata och våldsbejakande, en ensam kamp som slutar med att hans fru hämnas på makens försjunkande i böckernas värld med att riva ner böckerna i högar och hälla vatten över dom. Berättaren kallar hans föräldrars oenighet i livet för ”kriget mot böckerna”, som slutade med att hans far begravdes och dog under den sista bokhyllan som rasade innan hans mor var nöjd.
Det är djupt symboliskt, och tragiskt att läsa om länder som aldrig får frid. Tunisien går i fel riktning, Marocko möjligtvis i rätt. Libyen är ett kaos av olika krigsherrar som strider om herraväldet. Men det är en viktig roman Daoud skrivit. En av hans personer är analfabet, men en utmärkt berättare, med hela Algeriets historia i sin repertoir. Och vi får vara tacksamma att det finns författare som fortfarande kan berätta.
