Att döda en härmtrast: en klassisk skildring från amerikanska södern

Harper Lee: Att döda en härmtrast (”To kill a mocking-bird”) (1960/1988/2025, övers. Eva Johansson)

Nelly Harper Lee (1926-2016) skrev denna amerikanska klassiker som utkom 1960, och filmades två år senare med Gregory Peck i huvudrollen som sydstatsadvokaten Jeremy Atticus Finch. Boken fick Pulitzerpriset, och filmen erhöll tre Oscar. Lee var på allas läppar och framträdde ofta och läste ur boken, som dels är hennes egen barndomsskild-ring, dels en frän uppgörelse med sydstatsrasismen i Alabama. Det var på den tiden då medborgarrättsrörelsen var aktiv under sin frontman Martin Luther King Jr. (2007 fick hon Presidentens frihetsmedalj av George W Bush Jr.) Hon kände Truman Capote och hjälpte honom med research för boken In cold blood (för vilket hon inte tyckte att Capote gav henne någon vidare ”credit”). Lee drog sig efter några år besviken tillbaka till sin hemstad Monroeville, Alabama, började dricka, och tyckte aldrig att hon kunde åstadkomma någon lika bra bok som debuten. När boken fyllde 50 år 2010 skrevs det och funderades mycket om var författaren tog vägen? Var hon lesbisk? Hade hon ett förhållande med sin förläggare? Allt vad man vet är att hon flyttade tillbaka från New York (där hon hade kvar en lägenhet) till Alabama, där hon umgicks med sina gamla vänner, spelade golf och bridge, klädde sig helst i gymnastikskor och –overall, bodde hos sin syster och gick i metodistkyrkan på söndagar som hon alltid gjort. Och kanske är det så: att vissa författare bara skriver en bok,och sedan tycker sig ha sagt det man har att säga? Kanske kände hon sig utkonkurrerad av den store skildraren av den amerikan-ska södern, William Faulkner? Idag delar boken läsarna i USA: många hyllar den fortfarande för det friska språket, och den lediga stilen – andra (särskilt svarta läsare) gillar mindre hur de svarta i Alabama skildras – och de Trump-konservativa anser att den inte skildrar ”goda amerikaner” och sorterar bort den från bibliotekshyllorna. (2015, ett år före hennes död, publicerade hon en andra bok, Ställ ut en väktare.)

Boken skildrar sexåriga Jean Louise Finch (namnet kom från hennes mammas släkt) som kallas Scout, och hennes bror Jem (Jeremy). Fadern är advokat i en liten stad i Alabama och kallas Atticus Finch (Lees pappa hette i själva verket Amasa Coleman Lee). Scout har en fyra år äldre bror, och en god vän de kallar Dill, som ska vara en ung Truman Capote. Första halvan av boken är en småstadsskildring som mest är fin och stillsam. Scout är en kortklippt pojkflicka som klär sig i snickarbyxor och hänger Jem och Dill i hasorna, och så länge hon inte ”uppträder som en flicka” så accepteras hon. Hon har börjat skolan, kan redan läsa och skriva; de gör allehanda hyss, terroriserar grannarna ”Tant Maude” och Mrs Dubose, bryter sig in i ett hus där det sägs spöka och där en utvecklingsstörd man bor, och klarar sig för det mesta från stryk, men inte alltid. Deras mor är död, och hemmet sköts av den bestämda svarta hemhjälpen Calpurnia. Fadern har sin lilla advokatpraktik, och den stora dramatiken (som gör att bokens andra del skiljer sig från den första) börjar när han bestämt sig för att försvara en ung svart man, Tom Robinson, som, helt oskyldig, anklagas för att ha våldtagit en vit kvinna. Den målsägande är en känd tobaksspottande rasist i staden, en fyllbult som misshandlar både frun och barnen. Hela rättegången tjänar också till att få upp ögonen på Scout, som nu blivit åtta, på hur den rasistiska södern i USA fungerar.

Romanen översattes till svenska redan samma år, 1960, av Jadwiga P. Westrup, med titeln Dödssynden. Den har tryckts om flera gånger och fick 2020 en nyöversättning (med en ny titel) av Eva Johansson. Titeln kommer från något som barnen hör Tant Maude säga, när de just lärt sig skjuta med luftgevär: skjut gärna ner kråkor och skator som förstör trädgården för mig, men låt bli härmfågeln – den sjunger så vackert och gör ingen något för när. Den amerikanska härmfågeln (mockingbird) har fått sitt namn för att den härmar allt från motorsågar till syrsor, men också liksom koltrastar, kan sjunga både vackert och mycket karakteristiskt. Judith Kiros har skrivit förordet till pocketupp-lagan 2025. Hon beskriver den lilla staden i Alabama som klaustrofobisk, ”en värld präglad av blod, arv och ras”. Advokaten Atticus Finch försöker se det goda i varje människa. Ska vi kunna leva tillsammans måste vi acceptera att folk har olika åsikter, menar han. Vi kan inte döma någon innan ”vi gått en mil i hans/hennes skor”. Det är när Scout och Jem besöker de svartas kyrka tillsammans med hemhjälpen Calpurnia som de får se de svarta ur deras/hennes synvinkel. De lever, enligt den svarte sociologen W.E.B. DuBois, med ”dubbla identiteter”, dels den egna, dels de vita herrarnas. De måste bli som härmtrasten för att kunna leva i ett samhälle där allt bestäms av ”de andra”.  

Man kan ha invändningar mot boken, som överraskade mig i sitt berättande, med tre så oerhört kloka och förnuftiga barn, som ibland gränsar till populära serifigurer som barnen i ”Snobben”, eller Mafalda. Men att skildra det lilla samhället genom 6-8åriga Scouts ögon är en skicklig taktik. Hon är ju bara ett barn, och ett barns åsikter ”behöver man ju inte riktigt bry sig om”. Hennes far Atticus Finch resonerar med sina barn som med andra vuxna, han ”ser dom för vad dom är”. Men inte ens han kan påverka världens gång i 1930-talets depression i Alabama i USA. Berättelsen går från att immitera humoristiska berättare som Mark Twain, med buspojkarna Tom Sawyer och Huckleberry Finn, till att fördjupa problemen ner på en åttaårig flickas nivå, låt vara en oerhört brådmogen sådan. Stadens ”mobb” börjar genast ansätta advokaten Finch liksom barnen i skolan. Och när Tom Robinson misshandlas i fängelset så äter samtidigt de bigotta damerna i stadens vita syjunta kakor och dricker kaffe, och lyssnar på föredrag om vita hjältemodiga missionärer i det svarta Afrika. Tydligare kan det väl inte beskrivas? Juryn består av 12 edsvurna rasistiska män, och bokens upplösning är spännande som en thriller. Det är synd att Harper Lee inte tyckte att hon hade något mer att säga efter en sådan succéroman som To kill a Mockingbird.  

Jacob A. Riis: Sleeping quarters (American History, blogs.dhu.edu)