Kjersti Anfinnsen: De sista smekningarna (2019/2025, övers. Marie Lundquist)
Författaren, f. 1975, har norsk-finska rötter, från de s.k. kvänerna som levde i Finnmarken, finska invandrare som hade får och ägnade sig åt fiske (se tidigare boktips). Det här är en oerhört charmig liten bok om en mycket speciell gammal dam, Birgitte Solheim, som har en liten lägenhet i Paris där hon fördriver sin ålderdom, gissningsvis 85+ Hon har varit en känd hjärtkirurg, har alltid fått slå sig fram i en mansdominerad värld utan att klaga, har alltid överlevt tack vare sin yrkesskicklighet. Från sin karmstol ser hon vad som händer på gatan utanför, d v s nästan aldrig någonting. Hennes kropp har gått ner på sparlåga, hon lever i det förflutna och blandar minnen med iakttagelser från vardagen med illusionslös lite cynisk överlevnadsförmåga. Hon äter nästan alla måltider på bistron över gatan, Chez Colin, ibland kommer hennes frisör Michel förbi, ibland facetimar hon med sin syster Elisabeth i Norge, som hon aldrig besöker och inte tycker särskilt mycket om. Hon har levt för sin karriär och sitt arbete med att rädda människor med hjärtproblem, och har räddat ett oräkneligt antal tack vare sin finmotoriska känslighet, hon har haft kortvariga förhållanden med olika män utan att finna någon som det är värt att satsa på. Det är verkligen en roman ”i livets slutskede”, men den tjurskalliga Birgitte klarar sig fortfarande själv, även om allt går väldigt långsamt. Det är en liten roman man som läsande pensionär kan känna igen sig i, den ingår i en trilogi om den gamla Birgitte Solheim, som jag verkligen kan anbefalla.
Här finns många man i Frankrike kallar ”bon mots”, små pärlor man kan ta till sig. Det börjar med att Birgittes äldsta barndomsvän Gudrun har dött. De har förstås inte setts på en massa år, men en gång var hon ”bra att ha”. Birgitte konstaterar bara att hon trodde Gudrun var död, sedan länge. Efter sin utbildning i USA hamnade Birgitte på ett amerikanskt sjukhus i New York där hon arbetade i 35 år, om hon inte reste världen runt för att hålla föredrag och ge undervisning. (Hon kallar det sitt ”gudskomplex”.) Hon har alltid jobbat alla helger, jul, nyår, påsk, och i stort sett aldrig varit helt ledig. Ett liv ”värdigt en konsertpianist, där man reser till olika platser utan att någonsin se riktigt var man är.” Sina kollegor avfärdar hon med ordet ”kompetensinavel”, men en gång var hon faktiskt gravid, med en indisk läkare, men varför bidra till ”befolkningstillväxten” när världen ändå ser ut som den gör?
Hon konstaterar att hennes adress i Paris ”är lika stilla som hennes underliv”. Hon knaprar chips och tänker på sin barndom med en pappa som var biolog och en mamma som var ”hemmafru”. Att alltid tävla och alltid vara bäst fick hon tidigt lära sig, och det sitter i som tatueringar i kroppen. Hon är rädd för inbrottstjuvar som lurar gamla människor och tar sig in hos dom för att råna och förnedra dom. Mest är hon rädd för att man ska hitta henne död utan hennes peruk. När Colin på bistron, som hon känner sedan många år, blir sjuk blir hon väldigt orolig. När hon verkligen svimmar på golvet är det frisören Michel som hittar henne och hjälper henne till sjukhus. Men hemtjänst, nej det vill hon inte ha. Hon går i ultra-rapid till fysioterapeuten eller tandläkaren. Hon tror inte längre på mänskligheten, den är snarast ”självutplånande”. Själv har hennes sätt att operera blivit omodernt, numera är det ”titthålskirurgi” som uppmärksammas. Hon inser att hon är utbytbar, och att hennes liv var som Andy Warhol sagt: ”Fifteen minutes of fame”. Hon är snarast en länk i en lång, lång kedja, och så är nog livet för de allra flesta, mig själv inberäknat. Del i ett långt stafettlag, där man i bästa fall hållit sig upprätt utan att tappa stafettpinnen. Vi tror att det vi gör är väldigt viktigt, men är det så? Hennes pojkvänner har antingen haft dålig andedräkt, eller fula testiklar. Ska hon gå ut tar det hela förmiddagen att göra i ordning håret, sminka sig och välja passande kläder. Arbetet har varit ett sätt att ”fly från vardagens alla jobbiga beslut och besvikelser”. Ibland funderar hon på hur det skulle varit att ha barn? Vad skulle hon sagt till dem, gett dem för goda råd? (När hennes mor låg för döden vägrade hennes syster att låta avsluta moderns liv. Istället blev hon en ”grönsak” på ett norskt sjukhus i många år.) Ändå längtar hon ibland efter att försonas med sin lillasyster.
Men till slut händer ändå något som får henne att tro en smula på att livet är värt att leva. Hennes gamla älskare Javiér, en arkitekt som mest befinner sig på resande fot, dyker upp och vill återuppta deras förbindelse. Han bor vackert i ett hus med rogivande trädgård och sjungande fåglar, och han vill främst ta ett glas vin och hålla hennes hand. När han tycker att hon är ”söt” smälter hon. Birgitte lever plötsligt upp ur sin depressiva tillvaro, hon börjar gå ut och promenera, bestämmer sig för att acceptera att återvända till New York för en återträff med gamla kollegor, och t o m åka till Norge till jul för att träffa systern och hennes stora familj.
Vi får tränga in i Birgitte Solheims huvud och i hennes omväxlande inre liv. Texten består av kortare eller något längre stycken med rubriker som ”Anledningar att inte resa”, ”Min syster”, ”Förväntningar”, ”Chips”, ”Framtidsvisioner”, ”Skammen”, ”Frisören” och ”Morgonstämning”. Det är njutbart att läsa, och jag tror BS t o m har något att lära oss, ”oss kyliga och tröga” som Hjalmar Gullberg skriver i ”Förklädd Gud”.
Bild: Pinterest. Böcker om äldre, se även Lise Tremblay: Driftens väg (Kanada), Adameşteanu, Gabriella: Förlorad morgon (Rumänien), Jessica Au: Kallt nog för snö (Kina, Japan), Gerda Antti: Alla mina dagar, Sara Beischer: Jag ska egentligen inte prata om det här, Inger Edelfeldt: Riktig kärlek, Annie Ernaux: Min far, Kvinnan, Tina Harnesk: Mödramärg, Hilowle, Salad: Halima om de sina, Hussain, Sonia: Borde vara tacksam, Ikstena, Nora: Modersmjölken (Lettland), Kapla, Marit: Kärlek på svenska, Kawakami, Hiromi: Senseis portfölj (Japan), Klingspor, Agneta: Går det åt helvete är jag ändå född, Okawa, Yoko: En gåtfull vänskap (Japan), Raattamaa Wisén, Pia: Sammanflätning, Alex Schulman: Skynda att älska, Glöm mig, John Williams: Stoner (USA),
Tarjei Vesaas: Fåglarna (1957/2019/2023 övers. Staffan Söderblom)
Vesaas är en av Norges mest kända landsbygdsskildrare, och det här är kanske hans mest kända roman. Det är ett suveränt litet kammarspel med tre roller, med drag från dramatiker som Ibsen eller Tjechov, men på ett korthugget och inträngande språk. Syskonen Hege och Mattis bor vid en sjö, han är lite ”sär” dvs har inte ”alla hästar hemma”. Vesaas skildrar det utifrån 37-årige Mattis inte alltid så logiska synvinkel. 40-åriga Hege stickar tröjor och annat som går att sälja, deras far var bonde och de har en liten undantagsstuga. Matti grubblar över att han inte kan tjäna pengar, måste försörjas av Hege, han har svårt att klara av vanligt lönearbete. Han har en gammal gisten båt som han tjärar och reparerar, och får idén att bli ”färjkarl”, och ro folk fram och tillbaka över sjön. Han är bra på att ro. Men några ”kunder” får han inte.
Flickor är något märkvärdigt för honom. När han blir strandsatt på ett litet skär, sedan båten börjat ta in vatten, så kommer två flickor, sommargäster, i baddräkt och räddar honom och tar med hans roddbåt på släp. Han tycker att han stiger i folks aktning när det blir känt. Hans sätt att resonera är inte alltid så lätt att följa, jag tänker på den funkionshandikappade Benjy i Faulkners Stormen och vreden Han är, som Tomas Bann-erhed skriver i ett förord ”handfallen när andra arbetar men är känslig som en seismograf för stämningar inom och mellan människor”. Vesaas låter oss skickligt ta del av Mattis funderingar kring livet och andra människor. Heges och Mattis jämnt lunkande samvaro bryts när skogsarbetaren Jörgen får hyra ett rum i huset. Snart är han och Hege ”käresta”, och Matti står frågande bredvid, rädd att Hege ska lämna honom. Han lägger märke till allt som sker i naturen, men med människor är det mycket svårare. Han noterar att morkullan börjat flyga över huset, och ser det som ett tecken. När någon skjuter morkullan tar han det hårt. Han är rädd för blixten och gömmer sig på dass när det åskar. När två aspar som nästan vuxit ihop, som han kallar Hege och Mattis, splittras av blixten blir det ett nytt illavarslande tecken.
Mattis tänker ständigt och tankarna gör att han aldrig får någonting gjort. Kanske vill Vesaas säga att vi måste ha plats även för sådana som Mattis? Men han är krävande, och när Hege allt mer dras till skogshuggaren Jörgen, så känner Mattis sig åsidosatt. Han grubblar mycket över vad det är att vara ”käresta” men får bara studera flickorna på avstånd. Han hittar aldrig de rätta orden, de där han kallar ”skarpa”. Och Hege vill bara att han ska ut och fråga om jobb. Själv går han dit tankarna för honom. Även om det ibland leder överstyr. Han känner sig mer befryndad med fåglarna, deras sång, deras hemliga språk, och deras fågelspark på marken. Men varför morkullorna börjat flyga över deras hus plötsligt kan han inte alls begripa. Vad är det tecken på? Och sen det där med Jörgen, som hotar ta Hege ifrån honom. Det är som ett grekiskt drama som bara kan sluta på ett sätt. Hur ska jag inte avslöja.
Det är en fin översättning från 1957, som fint fångar det dialektala. Vesaas skrev till skillnad från äldre norska författare på bygdemålet nynorsk, som har annan satsföring och meningsbyggnad än det danskpåverkade bokmålet. Hans roman Isslottet från 1963 fick Nordiska rådets litteraturpris. Han levde 1897-1970 , från 1951 hade han s.k. ”hederslön” som författare och 16 av hans romaner och noveller finns översatta till svenska.
Bild: Gyldendals arkiv (Nasjonalbiblioteket, Oslo)
Ilja Ehrenburg: Bilarnas liv (1929/1931, övers Axel Claeson)
En av de allra mest kända sovjetiska författarna, 1891-1967, i första hand poet, men också allmän skribent, trogen den ryska revolutionen 1917. Han var jude, liksom Trotskij och poeten Mandelstam, som mördades av Stalin. Men Ehrenburg var trogen Stalinism-en, och reste som journalist och rapporterade i sovjetiska Pravda och Izvestija. Han vistades långa tider i Paris och träffade moderna konstnärer som Picasso, Legér och Braque, och författare som Hemingway och Apollinaire. Han var en mångsidig skribent, t.ex. romanen Vårbrytning (1954-1956) som föregick den s.k. ”tövädersepoken” efter Stalins död 1953. Under 2:a världskriget var han verksam inom den sovjetiska krigspropagandan.
Bilarnas liv är en journalistiskt bitsk skildring av den moderna kapitalismen och den brittiska, amerikanska och franska kolonialismen och jakten på råvaror som olja och gummi, naftalen och produkten bensin. Här skriver han t.ex. intressant om elbilar som faktiskt diskuterades. Han låter verkliga politiker och företagsledare som USA:s president Herbert Hoover, Winston Churchill, Henry Ford, André Citroën, Adam Opel vars tyska företag köptes upp av General Motors 1929, bankdirektören J.P. Morgan som slogs med Ford om herraväldet på bilmarknaden, Édouard och André Michelin, Louis Renault, radioindustrins Marconigrupp. Han förebådar maskinrevolutionen och ångmaskinen, ”framtiden tillhör automobilen” (även om den i början bara kunde gå i 30 km i timmen),
Men han uppmärksammar också arbetarnas meningslösa liv vid det löpande bandet och vid maskinerna (jfr Chaplin) där man lätt förlorar ett finger eller en arm, och de folkslag som förtrycks av de imperialistiska makterna. Jakten på profit, tidskontrollanterna vi det löpande bandet. Men också amerikanska United Fruit och revolutionären Augusto César Sandino i Nicaragua. Han resonerar marxistiskt och både föraktar och fascineras av den moderna kapitalismen och de tekniska framstegen i det moderna samhället. Men också priserna på konstmarknaden, som bara stiger och stiger. Mest liknar han, tycker jag, den amerikanske författaren John Dos Passos, tidigare nämnd av mig i ett boktips.
Boken skrevs, och kom ut strax före ”den svarta måndagen” 1929, när tändstickskungen Kreuger sköt sig, och börserna överallt i världen rasade och pengarna plötsligt, i ett enda slag, blev närmast värdelösa. (Arbetslösheten i USA steg till ofattbara 25 %.) Och när de stora fackföreningarna i Paris uppmanar till strejk så kallar författaren det för en ”poetisk avvikelse från ämnet”! Tänkvärt.
Bild: T-Ford modell 1926
A-K. Selberg: Utsidans klass (2024)
En sorts ”dagbok” från året 2017. På hösten briserar en bomb i kultur-Sverige. Den man som ska bli känd som ”kulturprofilen” avslöjas då av grävande DN-journalisten Matilda Gustafsson. Efter det uppstår upproret #metoo och en rad våldtäktsanklagelser och sexuella trakasserier surrar i luften, det kan gälla idrotts-, kultur-, museivärlden, teatervärlden. Selberg känner sig först ambivalent. Hon träffade ”kulturprofilen” Jean-Claude Arnault (gift med Svenska akademien-profilen Katarina Frostenson) på Gyldene Freden, där akademien alltid äter efter sina möten i Börshuset i Gamla Stan. Hon följer med honom hem och har sex. På så sätt får hon också låna Svenska akademiens lägenhet i Paris, där hon förstår att många av Arnaults våldtäkter och våldtäktsförsök försiggått. Hon råkar själv ut för honom när han dyker upp i lägenheten, det är kring 2010, och hon polisanmäler honom två gånger, utan att något händer. Ord står mot ord. Han har stöd inom Akademien, av tunga namn som Per Wästberg, Göran Malmqvist, Horace Engdal, Katarina Frostenson. Arnault fortsätter att ”stalka” henne, med hot och lämpor. Men den nya ständiga sekreteraren Sara Danius bestämmer sig för att utreda ryktena. Selberg skildrar ”kulturkriget” (däri ligger väl bokens största värde) men det hela är ostrukturerat, oredigerat, ungefär som en dagbok kan vara. Hon blandar in sin tämligen oglamorösa barndom i bruksorten Hofors, och föräldrarnas försök att driva ett vandrarhem i Norrland. Kanske intressant i o f s men kanske inte i den här boken? Jag tröttnar efter halva boken. Selberg är skild med två små barn, verkar jobba på bokförlag, och bestämmer sig för att anmäla Arnault, för tredje gången! Insprängt är tingsrättsför-handlingarna, där hennes eventuella samtycke hela tiden dras upp av motståndarsidan gentemot den ”tilltalade” Arnault (som till slut döms til ett ganska milt fängelsestraff på ett år). Boken har nog sitt värde, men det är inte ”litterärt”.
Den fick fina recensioner: ”gör målsäganden i sexualbrottsmål till individer med riktiga liv” (Martina Montelius, Expr.) ”förklarar hur det hänger ihop, hela väven” (Sofia Lilly Jönsson, AB), och ett försök att ”rasera den korrupta kultursfär som omger förövaren” (Ylva Perrera, DN).
Mårten Westö: Den hemliga staden (noveller) (2025)
Författaren är bror till den mer kände finlandssvenske författaren Kjell Westö. Han är poet, översättare, journalist, och har gett ut tre novellsamlingar. Han har gett ut en bok, Två bröder berättar, tillsammans med Kjell Westö. Sonen Johannes är en känd fotbollsspelare i Finland.
MW skriver liksom brodern mest om Helsingfors. Jag tycker novellsamlingen är ojämn. En novell om en problematisk tonårsrebell säger mig inte så mycket. Valter och Linda har problem i relationen, Linda är skör och har plötsligt bara lämnat familjen i Stockholm och tagit båten till Helsingfors där hon känner sig hemma. Här får Westö in mycket information i en kort text, och paret verkar vara överens om att fortsätta försöka hålla ihop, för dottern Tindras skull. En lång novell om en fotbollsspelare, en mycket originell person som kallas Kato (Katto på finlandssvenska) säger mig, som inte är någon fotbollsnörd, inte så mycket. Det blir för personligt, med privata hågkomster som man inte riktigt hänger med i. I en annan novell tar en man sin flickväns aska och strör ut den från Finlandsbåten mellan Helsingfors och Stockholm, i havet. Det är fint skildrat. Liksom novellen om Agnes, som möter en ny man, Patrik, på en nyårsfest. Även hon är labil i psyket och vi får aldrig veta hur det går, men där finns hoppet kvar. I en annan novell träffar en kvinnlig museivakt en man som är ständigt återkommande till museets Schjerfbeck-utställning. Här återkommer MW till flera kända finska konstnärers tavlor, Ett barns likfärd (Albert Edelfeldt), och Den sårade ängeln (Hugo Simberg), och hur bildkonst kan användas i terapeutiskt syfte och hjälpa sörjande och deprimerade. En annan novell handlar om en rolig salsakurs med exilkubaner i Helsingfors. MW har ofta en kvinna som huvudperson i sina noveller, och han klarar detta galant. Ett spännande författarskap att lära känna.
Ett barns likfärd av Albert Edelfeldt (Ateneum, Helsingfors) obs: Barnet ligger i kistan.
Steve Sem-Sandberg: De heligas stad (2025)
Akademiledamoten SSS är en av våra mest hyllade författare, känd på senare år för sina väldokumenterade historiska romaner, som De fattiga i Łódź (2009), W (2019), Jägarna i Armentières (2020), Oceanen (2022). I De heligas stad skildras en grupp religiösa fanatik-er under det oroliga 1500-talet, som inleddes (och påverkades av) Martin Luthers upprop (de 95 teserna) i Wittenberg 1517. Det är de s.k. anabaptisterna (vederdöparna) som 1534 gjorde uppror mot reformationen i Tyskland och Holland/Belgien. De hyllade renlevnad, misstrodde kyrkans präster, och föredrog vuxendop, därav namnen. De var en del av ett större uppror mot Luthers protestantism, där de ville gå längre, i vissa fall mycket längre. De hade stöd av kalvinisterna i Holland, och Zwingli i Schweiz. När de förföljdes både av katoliker och protestanter så emigrerade ett stort antal till både Nord- och Sydamerika, t.ex. de s.k. mennoniterna i Kanada, och de Amish-troende i Pennsylvania i USA, som fortfarande talar en av engelska ord uppblandad tyska.
Jag tröttnar litegrann på bokens uppläggning, där de första 200 sidorna är en uppräkn-ing över de historiska händelser som ledde fram till vederdöparnas intågande i den tyska staden Münster, i västra Tyskland, nära Holland. Allt återberättat av en för oss okänd person, ungefär som Eyvind Johnson (1900-1976) gör i sina historiska romaner som Hans nådes tid, eller Drömmar om rosor och eld, där en borgare i staden, Daniel Drouin, på ett för Johnson typiskt språk återberättar historien om häxprocesserna i den sydfranska staden Loudun på 1600-talet och den fritänkande prästen Urbain Grainier som blir anklagad för häxeri (han är snygg och charmar nunnorna i klostret där han arbetar), torteras och bränns på bål. Även Thomas Mann använder tekniken i sin kända roman Doktor Faustus. Båda på ett betydligt bättre sätt än SSS menar jag dock.
Det är tung läsning. Budskapet i romanen är väl att inget är nytt under solen? De s.k. anabaptisterna uppför sig precis som maktgalna människor gjort i alla tider. I Münster iscensätter dom ett skräckvälde. Alla som inte är, skyndar sig att, eller vill bli ”döpta”, torteras, bränns på bål och halshuggs, män, kvinnor och barn. Skräckväldet är medvetet för att skrämma eller tvinga till sig fler medlemmar. Ledarna lever i lyx och överflöd med ett harem av kvinnor som de utnyttjar, soldaterna våldtar och rövar vad de kan i staden och super sig fulla på kvällarna. Det är fullständig anarki och de stackars invånarna i Münster (som nu döpts om till Det nya Jerusalem) får gömma sig, medan de rikare familjerna i staden får öppna sina vinkällare och krypa inför övermakten, och hoppas att de överlever på detta sätt.
Staden är omringad av furstbiskopens styrkor, som bestämt sig för att svälta ut anabaptisterna och deras ledare den förre prästen Rothmann, holländaren Bockelson, borgmästaren och bödeln Knipperdolling och profeten Mattys. Den osynlige berättarens far är glasmästare, modern är sömmerska. Han har en kusin, Klotilde, som är synsk, och hennes son Benjamin. Men dom dyker bara sparsamt upp i berättelsen, som blir mer av en historisk redovisning över vad som skedde, påminnande om de dokumentära romaner som skrevs på 1970-talet av P.O. Enquist (Legionärerna, Sekonden). Men till Enquists nivåer når inte riktigt författaren.
Berättaren är undflyende, Klotilde allt för god och rättrådig för att hon ska överleva råheterna i romanen. Hennes goda vän Anna blir en av ledaren Bockelsons ”bihustrur” och överlever inte heller. SSS är en skicklig berättare, språket flyter på utan problem, men jag saknar något som kan gå utöver det rent faktiska, något som kan balansera de onda krafternas demoni i berättelsen. Mycket av det som skrivs skulle kunna ha hänt när som helst, ja också idag. Det är bara kläderna, referenserna, och vapnen som skiljer nutida diktatorer från de galna anabaptisterna på 1500-talet. De liknar många av de sekter av religiösa fanatiker, eller en grupp som IS. Jag drar mig till minnes något jag läste i en bok om scientologerna, av deras grundare L. Ron Hubbard: ”Det bästa och enklaste sättet att bli rik och få makt är att starta en ny religion”. De breda penseldrag-en liknar SSS roman W som handlar om den olycklige soldaten Wojchek som deltog i Napoleons armé som frös ihjäl i Ryssland, mer då än den personliga Oceanen, om filosofen Rousseaus sista tid i exil i Schweiz. Anabaptisterna predikar allas likhet inför Gud och att all egendom skall vara gemensam, men i frånvaron av präster och kungar ser andra ledare chansen, och de lever knappast som de lär. (Några av de mer bisarra bestämmelserna man inför i Münster är att man inte får låsa sina dörrar eller portar,man inför månggifte (för män) och att man bara får äga ett visst fåtal kläder.) Det skulle kunna vara en liknelse om kommunismens utveckling i Sovjetunionen eller DDR.Det är samtidigt en bister vidräkning med människans natur vi får i romanen, där knappast några goda människor får rum. Alla ogärningar förklaras med att ”det är Guds vilja och straff”. Digerdöden på 1300-talet förorsakade liknande utbrott av religiös hysteri.1500- talet såg flera liknande bondeuppror, som samtliga slogs ihjäl av de styrandes hårda nävar. De närdes av de fattigas hat mot de rika och självsvåldiga, precis som den franska eller ryska revolutionen. Och något av det första de religiösa fanatikerna bränner, liksom nazisterna i Tyskland, var böcker.
Det är en väl framförd historielektion, men en inte lika bra roman, tyvärr.
Cecilia Vårhed: Lord All Smitey (2026, Serieroman)
Vårheds debut 2023 Fattigt skryt var fantasifull och infallsrik. Det här är fortsättningen, om en grupp ungdomar, som nu tre år senare blivit äldre men knappast mer ”livskloka”. (Det är kul att se hur de utvecklats sedan de var tre år yngre.) Älskling, som är huvud- person, har blivit en svarthårig skönhet som fortfarande ”parasiterar” på sina med-människor. Alla kläder och skor hon har har hon köpt från Shein på nätet, så de går sönder hela tiden. Nu har hon också debuterat som poet. Mållgan med den långa mustaschen ägnar sig bara åt meditation, yoga och ”new age”, spelar elektroniska congas och är sträng vegetarian. Han uppvaktas av Love Warrior, som är en kvinnlig utomjording. Den Kalle Anka-liknande Alfons har gift sig med Action. Den vackre androgyne Zacke har slutat supa men är fortfarande arbetslös, och letar mat i sop-tunnorna. Älskling bor i en skrotbil (som hon köpte för sitt honorar för diktsamlingen), hon knuffar omkull en servitör och tar en ”springnota” på en bar, men vet inte att någon filmat henne med telefonen och lagt ut filmen på nätet. Hennes karriär som poet är slut. När Action gör slut med Alfons, hämtar dom upp Mållgan, Love Warrior och Zacke och ge sig ut på en ”road trip” till ”landet utanför stan”. Älskling har då försökt knyta band med andra progressiva poeter i Stockholm utan att lyckas. På taket på bilen har dom en skyltdocka som Love Warrior stulit i ett varuhus och blivit förtjust i. Dom vill alla bli influencers och grälar om hur många följare de var och en har på Internet. Älskling drömmer att hon träffar sig själv som barn, och barnet följer henne senare igenom boken. På en bar på landet (”Tjompen”) stöter dom på den åldrige genomelake Hells-Angels-ledaren Lusfar Ruskig och hans kumpaner. Efter flera äventyr flyr dom till Alfons herrgård Villa Kvackoli, där de alla verkar få ett riktigt toppen-liv. Men Älskling och Love Warrior lessnar, blir kära i varandra, och drar iväg i bilen som ett Thelma- Louise-par. Och där är det slut.
Det är helknasigt och underbart tecknat, omväxlande helsidor och tre rutors strippar. Tydlig inspiration från Manga och TV-spel som Zelda. Men i mitt tycke oemotståndligt, fartigt, mycket fantasifullt, och kryddat med one-liners som ”Du Alfons? Har du nånsin stannat upp och funderat på hur saker och ting blev som dom blev?” eller ”Är du den där poeten som skrev dikten om ’En ros som vissnar i Sahara’?”. I den tecknade serien kan man bli vilken superhjälte som helst, och den fantasins motståndskraft behövs. Klart i klass med dom bästa i den här genren i Sverige.
En annan serietecknare, som Vårhed också samarbetat med, där båda påverkat varandra, är Moa Romanova. Deras album är översatta till ett antal andra språk.
