Mera nytt från Norge

Kjersti Anfinnsen: De sista smekningarna (2019/2025, övers. Marie Lundquist)

Författaren, f. 1975, har norsk-finska rötter, från de s.k. kvänerna som levde i Finnmarken, finska invandrare som hade får och ägnade sig åt fiske (se tidigare boktips). Det här är en oerhört charmig liten bok om en mycket speciell gammal dam, Birgitte Solheim, som har en liten lägenhet i Paris där hon fördriver sin ålderdom, gissningsvis 85+ Hon har varit en känd hjärtkirurg, har alltid fått slå sig fram i en mansdominerad värld utan att klaga, har alltid överlevt tack vare sin yrkesskicklighet. Från sin karmstol ser hon vad som händer på gatan utanför, d v s nästan aldrig någonting. Hennes kropp har gått ner på sparlåga, hon lever i det förflutna och blandar minnen med iakttagelser från vardagen med illusionslös lite cynisk överlevnadsförmåga. Hon äter nästan alla måltider på bistron över gatan, Chez Colin, ibland kommer hennes frisör Michel förbi, ibland facetimar hon med sin syster Elisabeth i Norge, som hon aldrig besöker och inte tycker särskilt mycket om. Hon har levt för sin karriär och sitt arbete med att rädda människor med hjärtproblem, och har räddat ett oräkneligt antal tack vare sin finmotoriska känslighet, hon har haft kortvariga förhållanden med olika män utan att finna någon som det är värt att satsa på. Det är verkligen en roman ”i livets slutskede”, men den tjurskalliga Birgitte klarar sig fortfarande själv, även om allt går väldigt långsamt. Det är en liten roman man som läsande pensionär kan känna igen sig i, den ingår i en trilogi om den gamla Birgitte Solheim, som jag verkligen kan anbefalla.

Här finns många man i Frankrike kallar ”bon mots”, små pärlor man kan ta till sig. Det börjar med att Birgittes äldsta barndomsvän Gudrun har dött. De har förstås inte setts på en massa år, men en gång var hon ”bra att ha”. Birgitte konstaterar bara att hon trodde Gudrun var död, sedan länge. Efter sin utbildning i USA hamnade Birgitte på ett amerikanskt sjukhus i New York där hon arbetade i 35 år, om hon inte reste världen runt för att hålla föredrag och ge undervisning. (Hon kallar det sitt ”gudskomplex”.) Hon har alltid jobbat alla helger, jul, nyår, påsk, och i stort sett aldrig varit helt ledig. Ett liv ”värdigt en konsertpianist, där man reser till olika platser utan att någonsin se riktigt var man är.” Sina kollegor avfärdar hon med ordet ”kompetensinavel”, men en gång var hon faktiskt gravid, med en indisk läkare, men varför bidra till ”befolkningstillväxten” när världen ändå ser ut som den gör?

Hon konstaterar att hennes adress i Paris ”är lika stilla som hennes underliv”. Hon knaprar chips och tänker på sin barndom med en pappa som var biolog och en mamma som var ”hemmafru”. Att alltid tävla och alltid vara bäst fick hon tidigt lära sig, och det sitter i som tatueringar i kroppen. Hon är rädd för inbrottstjuvar som lurar gamla människor och tar sig in hos dom för att råna och förnedra dom. Mest är hon rädd för att man ska hitta henne död utan hennes peruk. När Colin på bistron, som hon känner sedan många år, blir sjuk blir hon väldigt , orolig. När hon verkligen svimmar på golvet är det frisören Michel som hittar henne och hjälper henne till sjukhus. Men hemtjänst, nej det vill hon inte ha. Hon går till fysioterapeuten eller tandläkaren. Hon tror inte längre på mänskligheten, den är snarast ”självutplånande”. Själv har hennes sätt att operera blivit omodernt, numera är det ”titthålskirurgi” som uppmärksammas. Hon inser att hon är utbytbar, och att hennes liv var som Andy Warhol sagt: ”Fifteen minutes of fame”. Hon är snarast en länk i en lång, lång kedja, och så är nog livet för de allra flesta, mig själv inberäknat. Del i ett långt stafettlag, där man i bästa fall hållit sig upprätt utan att tappa stafettpinnen. Vi tror att det vi gör är väldigt viktigt, men är det så? Hennes pojkvänner har antingen haft dålig andedräkt, eller fula testiklar. Ska hon gå ut tar det hela förmiddagen att göra i ordning håret, sminka sig och välja passande kläder. Arbetet har varit ett sätt att ”fly från vardagens alla jobbiga beslut och besvikelser”. Ibland funderar hon på hur det skulle varit att ha barn? Vad skulle hon sagt till dem, gett dem för goda råd? (När hennes mor låg för döden vägrade hennes syster att låta avsluta moderns liv. Istället blev hon en ”grönsak” på ett norskt sjukhus i många år.) Ändå längtar hon ibland efter att försonas med sin lillasyster.

Men till slut händer ändå något som får henne att tro en smula på att livet är värt att leva. Hennes gamla älskare Javiér, en arkitekt som mest befinner sig på resande fot, dyker upp och vill återuppta deras förbindelse. Han bor vackert i ett hus med rogivande trädgård och sjungande fåglar, och han vill främst ta ett glas vin och hålla hennes hand. När han tycker att hon är ”söt” smälter hon. Birgitte lever plötsligt upp ur sin depressiva tillvaro, hon börjar gå ut och promenera, bestämmer sig för att acceptera att återvända till New York för en återträff med gamla kollegor, och t o m åka till Norge till jul för att träffa systern och hennes stora familj.  

Vi får tränga in i Birgitte Solheims huvud och i hennes omväxlande inre liv. Texten består av kortare eller något längre stycken med rubriker som ”Anledningar att inte resa”, ”Min syster”, ”Förväntningar”, ”Chips”, ”Framtidsvisioner”, ”Skammen”, ”Frisören” och ”Morgonstämning”. Det är njutbart att läsa, och jag tror BS t o m har något att lära oss, ”oss kyliga och tröga” som Hjalmar Gullberg skriver i ”Förklädd Gud”.

Bild: Pinterest. Böcker om äldre, se även Lise Tremblay: Driftens väg (Kanada), Adameşteanu, Gabriella: Förlorad morgon (Rumänien), Jessica Au: Kallt nog för snö (Kina, Japan), Gerda Antti: Alla mina dagar, Sara Beischer: Jag ska egentligen inte prata om det här, Inger Edelfeldt: Riktig kärlek, Annie Ernaux: Min far, Kvinnan, Tina Harnesk: Mödramärg, Hilowle, Salad: Halima om de sina, Hussain, Sonia: Borde vara tacksam, Ikstena, Nora: Modersmjölken (Lettland), Kapla, Marit: Kärlek på svenska, Kawakami, Hiromi: Senseis portfölj (Japan), Klingspor, Agneta: Går det åt helvete är jag ändå född, Okawa, Yoko: En gåtfull vänskap (Japan), Raattamaa Wisén, Pia: Sammanflätning, Alex Schulman: Skynda att älska, Glöm mig, John Williams: Stoner (USA),

Tarjei Vesaas: Fåglarna (1957/2019/2023 övers. Staffan Söderblom)

Vesaas är en av Norges mest kända landsbygdsskildrare, och det här är kanske hans mest kända roman. Det är ett suveränt litet kammarspel med tre roller, med drag från dramatiker som Ibsen eller Tjechov, men på ett korthugget och inträngande språk. Syskonen Hege och Mattis bor vid en sjö, han är lite ”sär” dvs har inte ”alla hästar hemma”. Vesaas skildrar det utifrån 37-årige Mattis inte alltid så logiska synvinkel. 40-åriga Hege stickar tröjor och annat som går att sälja, deras far var bonde och de har en liten undantagsstuga. Matti grubblar över att han inte kan tjäna pengar, måste försörjas av Hege, han har svårt att klara av vanligt lönearbete. Han har en gammal gisten båt som han tjärar och reparerar, och får idén att bli ”färjkarl”, och ro folk fram och tillbaka över sjön. Han är bra på att ro. Men några ”kunder” får han inte.

Flickor är något märkvärdigt för honom. När han blir strandsatt på ett litet skär, sedan båten börjat ta in vatten, så kommer två flickor, sommargäster, i baddräkt och räddar honom och tar med hans roddbåt på släp. Han tycker att han stiger i folks aktning när det blir känt. Hans sätt att resonera är inte alltid så lätt att följa, jag tänker på den funkionshandikappade Benjy i Faulkners Stormen och vreden Han är, som Tomas Bann-erhed skriver i ett förord ”handfallen när andra arbetar men är känslig som en seismograf för stämningar inom och mellan människor”. Vesaas låter oss skickligt ta del av Mattis funderingar kring livet och andra människor. Heges och Mattis jämnt lunkande samvaro bryts när skogsarbetaren  Jörgen får hyra ett rum i huset. Snart är han och Hege ”käresta”, och Matti står frågande bredvid, rädd att Hege ska lämna honom. Han lägger märke till allt som sker i naturen, men med människor är det mycket svårare. Han noterar att morkullan börjat flyga över huset, och ser det som ett tecken. När någon skjuter morkullan tar han det hårt. Han är rädd för blixten och gömmer sig på dass när det åskar. När två aspar som nästan vuxit ihop, som han kallar Hege och Mattis, splittras av blixten blir det ett nytt illavarslande tecken.

Mattis tänker ständigt och tankarna gör att han aldrig får någonting gjort. Kanske vill Vesaas säga att vi måste ha plats även för sådana som Mattis? Men han är krävande, och när Hege allt mer dras till skogshuggaren Jörgen, så känner Mattis sig åsidosatt. Han grubblar mycket över vad det är att vara ”käresta” men får bara studera flickorna på avstånd. Han hittar aldrig de rätta orden, de där han kallar ”skarpa”. Och Hege vill bara att han ska ut och fråga om jobb. Själv går han dit tankarna för honom. Även om det ibland leder överstyr. Han känner sig mer befryndad med fåglarna, deras sång, deras hemliga språk, och deras fågelspark på marken. Men varför morkullorna börjat flyga över deras hus plötsligt kan han inte alls begripa. Vad är det tecken på? Och sen det där med Jörgen, som hotar ta Hege ifrån honom. Det är som ett grekiskt drama som bara kan sluta på ett sätt. Hur ska jag inte avslöja.

Det är en fin översättning från 1957, som fint fångar det dialektala. Vesaas skrev till skillnad från äldre norska författare på bygdemålet nynorsk, som har annan satsföring och meningsbyggnad än det danskpåverkade bokmålet. Hans roman Isslottet från 1963 fick Nordiska rådets litteraturpris. Han levde 1897-1970 , från 1951 hade han s.k. ”hederslön” som författare och 16 av hans romaner och noveller finns översatta till svenska.

Bild: Gyldendals arkiv (Nasjonalbiblioteket, Oslo)

Ilja Ehrenburg: Bilarnas liv (1929/1931, övers Axel Claeson)

En av de allra mest kända sovjetiska författarna, 1891-1967, i första hand poet, men också allmän skribent, trogen den ryska revolutionen 1917. Han var jude, liksom Trotskij och poeten Mandelstam, som mördades av Stalin.  Men Ehrenburg var trogen Stalinism-en, och reste som journalist och rapporterade i sovjetiska Pravda och Izvestija. Han vistades långa tider i Paris och träffade moderna konstnärer som Picasso, Legér och Braque, och författare som Hemingway och Apollinaire. Han var en mångsidig skribent, t.ex. romanen Vårbrytning (1954-1956) som föregick den s.k. ”tövädersepoken” efter Stalins död 1953. Under 2:a världskriget var han verksam inom den sovjetiska krigspropagandan.

Bilarnas liv är en journalistiskt bitsk skildring av den moderna kapitalismen och den brittiska, amerikanska och franska kolonialismen och jakten på råvaror som olja och gummi, naftalen och produkten bensin. Här skriver han t.ex. intressant om elbilar som faktiskt diskuterades. Han låter verkliga politiker och företagsledare som USA:s president Herbert Hoover, Winston Churchill, Henry Ford, André Citroën, Adam Opel vars tyska företag köptes upp av General Motors 1929, bankdirektören J.P. Morgan som slogs med Ford om herraväldet på bilmarknaden, Édouard och André Michelin, Louis Renault, radioindustrins Marconigrupp. Han förebådar maskinrevolutionen och ångmaskinen, ”framtiden tillhör automobilen” (även om den i början bara kunde gå i 30 km i timmen),

Men han uppmärksammar också arbetarnas meningslösa liv vid det löpande bandet och vid maskinerna (jfr Chaplin) där man lätt förlorar ett finger eller en arm, och de folkslag som förtrycks av de imperialistiska makterna. Jakten på profit, tidskontrollanterna vi det löpande bandet. Men också amerikanska United Fruit och revolutionären Augusto  César Sandino i Nicaragua. Han resonerar marxistiskt och både föraktar och fascineras av den moderna kapitalismen och de tekniska framstegen i det moderna samhället. Men också priserna på konstmarknaden, som bara stiger och stiger. Mest liknar han, tycker jag, den amerikanske författaren John Dos Passos, tidigare nämnd av mig i ett boktips.

Boken skrevs, och kom ut strax före ”den svarta måndagen” 1929, när tändstickskungen Kreuger sköt sig, och börserna överallt i världen rasade och pengarna plötsligt, i ett enda slag, blev närmast värdelösa. (Arbetslösheten i USA steg till ofattbara 25 %.) Och när de stora fackföreningarna i Paris uppmanar till strejk så kallar författaren det för en ”poetisk avvikelse från ämnet”! Tänkvärt.

Bild: T-Ford modell 1926

A-K. Selberg: Utsidans klass (2024)

En sorts ”dagbok” från året 2017. På hösten briserar en bomb i kultur-Sverige. Den man som ska bli känd som ”kulturprofilen” avslöjas då av grävande DN-journalisten Matilda Gustafsson. Efter det uppstår upproret #metoo och en rad våldtäktsanklagelser och sexuella trakasserier surrar i luften, det kan gälla idrotts-, kultur-, museivärlden, teatervärlden. Selberg känner sig först ambivalent. Hon träffade ”kulturprofilen” Jean-Claude Arnault (gift med Svenska akademien-profilen Katarina Frostenson) på Gyldene Freden, där akademien alltid äter efter sina möten i Börshuset i Gamla Stan. Hon följer med honom hem och har sex. På så sätt får hon också låna Svenska akademiens lägenhet i Paris, där hon förstår att många av Arnaults våldtäkter och våldtäktsförsök försiggått. Hon råkar själv ut för honom när han dyker upp i lägenheten, det är kring 2010, och hon polisanmäler honom två gånger, utan att något händer. Ord står mot ord. Han har stöd inom Akademien, av tunga namn som Per Wästberg, Göran Malmqvist, Horace Engdal, Katarina Frostenson. Arnault fortsätter att ”stalka” henne, med hot och lämpor. Men den nya ständiga sekreteraren Sara Danius bestämmer sig för att utreda ryktena.  Selberg skildrar ”kulturkriget” (däri ligger väl bokens största värde) men det hela är ostrukturerat, oredigerat, ungefär som en dagbok kan vara. Hon blandar in sin tämligen oglamorösa barndom i bruksorten Hofors, och föräldrarnas försök att driva ett vandrarhem i Norrland. Kanske intressant i o f s men kanske inte i den här boken? Jag tröttnar efter halva boken. Selberg är skild med två små barn, verkar jobba på bokförlag, och bestämmer sig för att anmäla Arnault, för tredje gången! Insprängt är tingsrättsför-handlingarna, där hennes eventuella samtycke hela tiden dras upp av motståndarsidan gentemot den ”tilltalade” Arnault (som till slut döms til ett ganska milt fängelsestraff på ett år). Boken har nog sitt värde, men det är inte ”litterärt”.

Den fick fina recensioner: ”gör målsäganden i sexualbrottsmål till individer med riktiga liv” (Martina Montelius, Expr.) ”förklarar hur det hänger ihop, hela väven” (Sofia Lilly Jönsson, AB), och ett försök att ”rasera den korrupta kultursfär som omger förövaren” (Ylva Perrera, DN).