W.G. Sebalds ”Austerlitz”

W.G. Sebald: Austerlitz (2001/2025, övers. Ulrika Wallenström)

Vem/vad är Austerlitz? Det var det stora slaget 1805 där Napoleons franska armé mosade den österrikiska och ryska. Det är också en tunnelbanastation i Paris. Den tyske författaren Winifred Georg Sebald (1944-2001) har geniförklarats och hans märkliga semi-dokumentära stil smittat av sig på många andra författare. Översättaren Ulrika Wallenström har även översatt Peter Weiss Motståndets estetik (tillsammans med Notisböckerna 6 tätskrivna volymer), och jag kan se likheter hos Weiss med Sebald. De skriver i långa oändliga stycken utan mellanslag för nytt stycke, som stora stenblock i en enda lång ström av ord utan uppehåll. Ändå är Austerlitz inte svårläst, när man väl vant sig vid stil och typografi. Men kanske inte för vilken läsare som helst? Skillnaden finns dock i Weiss sätt att betona det politiska motståndet under andra världskriget, inbördeskriget i Spanien, Vietnamkriget, medan Sebald i sina böcker har en mer filosofisk (och lite bitter) inställning till det mänskliga livet. Han föddes 1944 i provinsen Allgäu, i Bayern på gränsen till Österrike. När nazisternas (och tyskarnas) illgärningar (som ingen i Tyskland talade om efter kriget, inte heller hans egna föräldrar, hans far hade ju varit soldat i armén) går upp för honom blir chocken så stor att han lämnar Tyskland för att bosätta sig i England, där han tar examen och får en professur i tysk litteratur i University of East Anglia (Norwich). I boken gestaltas detta tyska ”svek” av den man som kallas för Jacques Austerlitz. När nazisterna skulle besätta Tjeckoslova-kien 1939 skickades Austerlitz av sina judiska föräldrar till Storbritannien, där han adopterades av en präst i den lilla walesiska byn Bala. I det dystra huset där hans adoptivföräldrar aldrig kommunicerar vare sig med varandra eller med honom lär han sig att ”härda ut”. Sanningen, menar Sebald, kan vara smärtsam att få veta, men vi måste lära oss att leva med den. Austerlitz kallas i Bala för Daffyd (David) Elias. Först i tonåren får han veta att han egentligen är adopterad och får också veta sitt rätta namn. (Om han verkligen är släkt med dansaren och skådespelaren Fred Astaire, som kom från Wien och hette Friedrich Austerlitz, får vi inte veta.) Sebald söker efter historiska fakta, bl.a. i fotografier, som det på bokens omslag av den unge Austerlitz, som beskrivs som en man med ovanligt blont hår, ungefär som jag tänker mig den holländske missnöjespolitikern Geert Wilders. Sebald skrev ”prosa”, inte romaner, enligt honom själv. Författare som skrev ”romaner” misstrodde han. Vårt liv är snarare otillräckligt och vi lider av okunskap. Han litar mer på biografiska notiser, av samlande av olika källor, och ett ständigt sökande efter ”sanning”. Författaren Jenny Erpenbeck nämner ofta Sebald som en av sina författaridoler. Sebald skriver ”essäistiskt” (så som P.O. Enquist också gjort periodvis) och romanintriger är främmande för honom.

Bild: Bonniers Förlag

I romanen träffar berättaren (författaren?) den man som kallas Austerlitz i Antwerpen i Belgien. De möts på Centralstationen i Antwerpen, byggd 1905 i en sorts belgisk nationalistisk stil som andas storhetsvansinne. Jag tänker på Joseph Conrads roman Mörkrets hjärta, som också börjar i Bryssel i Belgien, på det kontor där administrationen av jättelandet Kongo, som var en belgisk koloni tillsammans med Rwanda-Burundi 1885-1960. (Enligt Utrikespolitiska institutets Landguiden utrotades halva Kongos befolkning fram till 1908, när belgiska staten övertog landet från kungen Leopold II, där utländska företag tilläts exploatera landet på naturtillgångar och förslava befolkningen av svarta. Mellan 5 och 10 miljoner människor avled.) Det beskrivs i Mörkrets hjärta som jakten på råvaran elfenben, som bl.a. används i pianotangenter, där framför allt elefantbetar användes. Berättaren Marlowe beskriver kontoret i Bryssel som närapå ”själva mörkrets hjärta”.

Bild: Världens historia

Austerlitz (romanens) berättare kommer att träffa Jacques Austerlitz vid olika tillfällen, till synes slumpartat. På centralstation i Antwerpen diskuterar de främst den koloniala arkitekturen som är så tydlig på den överdimensionerade järnvägsstationen, men också i ett militärt fort som användes av nazisterna under första världskriget. När tåget rullar in i Antwerpen drabbas berättaren av illamående, som fortsätter plåga honom under hela hans vistelse i Belgien. Vi omges av ett mörker som vi måste lära oss att se i, skriver Sebald, som det lilla spökdjuret, eller ugglor, som lever på natten, och därför försetts med enorma ögon. Sebald illustrerar ofta sina böcker med fotografier, som han själv verkar fascineras av. Centralstation i Antwerpen befinner sig idag i förfall enligt Sebald (boken utkom 2001 strax efter författarens död i en bilolycka samma år). Vilket förstås påminner om den belgiska kolonialismens ”förfall”. Det är 1967 som berättaren stöter samman med den blonde Austerlitz (som han säger till utseendet påminner om hjälten i en Wagneropera), på ett litet café vid centralstation i Antwerpen. De vet inget om varandra men börjar genast tala om stationens smaklösa arkitektur. Stilen påminner om italienska renässanspalats, enligt Austerlitz. Liksom Marlowe är berättare i Mörkrets hjärta, så är Austerlitz berättare (berättar för berättaren/författaren) i boken som bär hans namn, och denne har dessutom ofta sin information i andra hand. Då kan det låta så här: ”Maximillian berättade vid något tillfälle, drog sig Vera till minnes (sade Austerlitz) hur han en gång på försommaren 1933…”. Det är när Austerlitz kommer till Prag i sökandet efter sitt ursprung, som hans gamla barnflicka Vera börjar berätta för honom om hur det kom sig att hans föräldrar lät skicka honom via en s.k. ”barntrans-port” från Prag till England. När Austerlitz i det tjeckiska nazistiska koncentrationslägret Theresienstadt får veta att hans mor (vars namn finns ingraverat på en enorm tavla över alla döda) avled där, och får veta att lägret innehöll som mest 60.000 personer, främst kvinnor, så drabbas han av ett svimningsanfall, och ser sig själv omgiven och närmast nedtrampad av dessa människor, inte längre på fotografi utan levande, stående tysta runt omkring honom.

Bild: Forum för levande historia

På så sätt undersöker Sebald sin berättare Austerlitz bakgrund, ungefär som Peter Weiss i Motståndets estetik skildrar en namnlös arbetare inom den nazistiska motståndsrör-elsen, som i del två av boken beger sig till spanska inbördeskriget. (Sebald använder också s.k. noter i texten, såsom man kan finna dom i vetenskapliga verk, och han har långa (oöversatta) citat på franska, tyska och walesiska.)

Historien har visat att de största ansträngningar för makt och herravälde nästan alltid störtar och blir till grus. Amerikas förenta stater är väl undantaget? Dagens Ryssland, Kina? Austerlitz och berättaren träffas igen i Fort Breendonk, en belgisk fortifikation som hann bli klar till första värlsdskriget, då det omedelbart erövrades av den tyska armén. Nu används det som museum för den belgiska motståndsrörelsen. De talar om Liège, centrum i den belgiska gruv- och kolindustrin, där man en gång velat bygga en ”ideal arbetarstad”,  och ett annat enormt skrytbygge i Bryssel, det s.k. Justitiepalatset, som var så stort att det kom att innehålla allt möjligt, som en enorm galleria, från frisörer till vadslagningskontor, tobaksbutiker och biljardcafé.  (Min egen tanke är jättevaruhuset GUM i Moskva.) Berättaren återvänder till London och stöter då igen på Austerlitz, i hans lilla arbetsrum nära  British Museum, ett rum som påminner om ett osorterat antikvariat, där Austerlitz skriver på en avhandling om arkitekturen (”den kapitalistiska erans byggnadsstil”) i t.ex. fängelser, operahus, domstolar, parlament, amerikanska bibliotek, om arbetarlängor av hus i Wales och England, eller i sjukhus, dårhus. (Här tänker man väl främst på Michel Foucaults teorier.) Det är här som Austerlitz börjar berätta om sin barndom hos det dystra prästparet i Wales, och hur han sändes på skolinternat, där han förutom av lärarna även terroriserades av pennalister bland skolans pojkar. Men han lät sig inte nedslås, det gäller som sagt att ”härda ut” i livets hårda skola, och han berättar om ett besök på ett av Londons största hotell Great Eastern Hotel, som en gång också var ett Frimurartempel. Det handlar också mycket om minne (där kommer förstås fotografiet in som en hjälp, som ”fruset minne”) och om tidiga minnen. Efter en akademisk karriär drabbas Austerlitz 1992 av en identitetskris. Han slutar sitt arbete på universitetet, ägnar dagar och nätter åt att vandra i London, djupt deprimerad och förföljd av historiens många spöken. Vid den sunkiga Liverpool station får han en sorts flashback och ser sig själv som litet barn, stående och väntande på att bli omhändertagen av sin värdfamilj från Wales, som på fotografiet på bokens omslag. (Vi har ju våra egna Finlandsbarn i Sverige.) Det är nu han till slut bestämmer sig för att söka sin tidiga historia i Prag, som också var Peter Weiss hemstad under några år.

Austerlitz är den bok av Sebald som mest liknar en roman, läser jag på Wikipedia. När jag läser honom får jag själv flashbacks från läsningen av Peter Weiss Motståndets estetik, språket, sättet att resonera, och tekniken med en återberättare från t.ex. Antonio Tabucchis Påstår Pereira. Att ”censurera sina tankar”, som Austerlitz menar, är också en hänvändelse till Tysklands sätt att under lång tid ”glömma sin historia”, något som jag dock inte tycker präglar dagens Tyskland, där nazismens ogärningar är livligt diskute-rade. Austerlitz vandrar i boken tillsammans med berättaren genom historiens ruiner i ett sönderbombat Europa efter andra världskriget. Vi måste försöka minnas och inte glömma historiens ogärningar, verkar han vilja säga. Och, förstås, helst inte göra om dom.