Lidia Starodubtseva: Hilja går (2026)
Förf. född 1982 i ryska Karelen. Hon är översättare och talar både svenska, ryska och finska. I denna lite märkliga ”roman”, hennes andra, skriver hon om när hon (berättaren) i S:t Petersburg träffade en ung kvinna vid namn Anna, vars mormor Hilja kom från Ingermanland.
Ingermanland ca 1650. Bild: Wikipedia HTML Thomas Blomberg
Ingermanland ligger runt finska viken, befolkningen, mest jordbrukare, talade ett finskt-ugriskt språk besläktat med finska, och området kom att omringa den nya staden Sankt Petersburg (som blev huvudstad i det ryska imperiet 1712). 1926 bodde här ca 150.000 invånare, men nästan hälften av dessa förflyttades till andra delar av Sovjetunionen, då befolkningen ansågs lojala med den nya finska republiken (vilket många varit under finska inbördeskriget). Till dessa hörde den nyfödda Hilja och hennes föräldrar. 1943 omringades området av tyska nazister, och många ingermanländare flydde till Finland. Fortfarande bor många av dessa kvar, trots att de inte alltid välkomnats av den finska staten, på grund av sitt ryska/sovjetiska arv. Idag ingår resterna av det forna Ingermanland i St Petersburg-länet, och endast ca 300 personer (enligt Wikipedia) talar den med finskan och estniskan besläktade ingriskan.
Berättaren, hennes sista dag i St Petersburg , hon ska åka på en språkkonferens i Finland, och Anna slår följe, och Anna börjar berätta om sin mormor Hilja, som hamnade med sina föräldrar i Omsk, några hundra mil öster om Uralbergen. När Hilja blev äldre best-ämde hon sig för att vandra till fots tillbaka till Ingermanland, till sin hembygd. Hon börjar går på våren, då nätterna fortfarande är kalla, hon fryser och hungrar, sover i lador och äter knappast något men fortsätter envetet att vandra, och fram på hösten har hon nått sitt mål. På vägen har hon blivit gravid, och Annas mor föds. Det är en gripande berättalse, men knöligt skriven, då den mesta av informationen ges som Internet-prosalyriska texter av författarna anna_of_omsk, och why_hilja. Onödigt och lite konstlat tycker jag.
Anna och berättaren förenas av sina rötter till Finland/Karelen/Ingermanland. Ingrerna var ortodoxa och sedan Ingermanland blivit svenskt, lutheraner, vilket skiljde dem från de omgivande ryssarna. Direkt efter revolutionen 1917 fick de en relativ autonomi, men på 1930-talet ökade förföljelsen från kommunisterna. 1935 kunde man fortfarande bedriva undervisning på en rad minoritetsspråk, men det försvann senare. Religionsund-ervisning tilläts inte. 1937 kallades ”den stora terrorns år” i Sovjetunionen. Särskilt välbärgade bönder (s.k. kulaker) deporterades och staten övertog deras tillgångar. Ca 75.000 av olika minoriteter, s.k. ”antisociala element”, deporterades. Sibirien och Kazachstan var populära destinationer. Rysslands krig mot Ukraina ligger alltså inte så långt borta.
Ingermanland kom olyckligt att hamna i skärningspunkten mellan Tysklands invasion och försvaret av Leningrad, och ingrerna led omåttligt. Några hamnar t o m i Sverige. De som hamnade i Finland utvisades efter kriget tillbaka till Ryssland, för att där ”förryskas”. Det är ett folkslag dömt att dö. Att uppmärksamma denna tragedi är väl bokens främsta värde.
”Att ett språk fanns och fanns och sedan… fanns det inte längre. Dog? Blev utan skydd av sina människor som är alltför upptagna med att skydda sig själva, med att överleva? Som inte förmår ta sitt språk i försvar och bära det vidare i sina munnar, inte förmår låta språket vara en del av sin kropp?”
Idag finns ingermanländska föreningar i Finland, Estland, och många i Ryssland. Medlemmarna är mestadels pensionärer. Men arvet är på väg att försvinna.
Pirkko Saisio: Den röda separationsboken (2003/2026, övers. Henrika Ringbom)
Förf. (f. 1949) är en av Finlands mest kända författare, var 1997-2002 professor i dramaturgi vid Teaterhögskolan i Helsingfors, där hon själv studerade skådespeleri när boken utspelas. Den är rapsodisk, består till stor del av repliker, där man märker att Saisio är dramaturg. Det är humoristiskt, poetiskt, replikerna fångade på kornet, en ton som för mig låter finlandssvensk i översättning. Vi får veta ganska lite om författaren själv, men boken är den tredje i en självbiografisk trilogi, vars övriga delar heter Det minsta gemensamma, och Motljus. Centralt i boken är förälskelsen i andra kvinnor, först den som kallas ”den clownögda” eftersom hon målar ögonen med kajal, sedan den som kallas Chava, och till slut hennes senaste livskamrat, fotografen och filmaren Pirjo Honkasalo. Pirkkos mamma kan inte acceptera hennes homosexualitet, trots att hon genom två bekanta män som också är gay, blir gravid med dottern Elsa, som i boken kallas ”söndagsbarnet”. Centralt i boken är också flera svåra skilsmässor, svårigheten och glädjen i att älska någon annan, missuppfattningar, tillkortakommande . Men förf. manar också: ”Man måste öppna dörrar. Man måste stänga dem. Man måste komma ihåg att stänga dörrarna bakom sig.” Föräldrarna är vanliga arbetare, Pirkkos ordförråd av okvädningsord ligger inte Kapten Haddocs efter. Boken utspelas runt 1975, när de studentradikala i Helsingfors bildar olika marxist-leninistiska grupper, läser sovjetiska författare, klär sig och äter rysk mat, och åker på turistresor till Sovjetunionen. Det är en del i ett föräldrauppror gentemot den äldre generationens rysskräck. Språket är sensuellt och precis lagom erotiskt. I den studentradikala filosofin ingår att man utan att tveka kan stjäla det man vill ha på [de kapitalistiska] varuhusen i Helsingfors, som Alexis 13, Stockmanns, eller Anttilas. ”För att ge sig hän åt revolutionen måste man ge sig hän åt Chava. För revolutionen är den luft som Chava andas och den bädd som Chava delar sin kärlek på.” Pirkko lider av sitt eksem och möter Bertolt Brechts spöke i sjukhuskorridoren. För den som gillar Helsingfors finns här mycket att hämta. Ett språkligt exempel: ”Man kan inte äga en annan människa, säger Chava. Men hon vill äga. Hon [Pirkko] vill vara den som är ägd, framför allt vill hon vara den ägda. Men kärleken är blind. I sina tidigaste skeden är kärleken skarpsynt. Men den är givmild, den är en furste: delar ut mer bekräftelse och tolerans än den har råd med. Först senare ångrar den sin givmildhet, då förändras den och blir girig och svagsynt/…/ Hon tappar bort sig i Chava, hittar ingen väg ut, och vill inte heller hitta någon sådan.”
De olika kapitlen har fantasifulla rubriker som ”den förbryllande nattgästens återkomst” och ”ödets sinfonietta, pytteliten”. Kanske ska man ändå läsa trilogin i sin rätta ordning? Gör man det så kan jag lova en språkligt härlig stund!
Isabella Nilsson: Om varmhållning av levande döda (2026)
Det är svårt att hålla sig neutral till en författare som Isabella Nilsson. I hennes mörka berättelser når hon ibland upp till samma nivå som Lina Wolff eller Carina Rydberg. Men den senaste lilla boken innehåller 11 ”betraktelser” eller essäer, varav sex publicerats tidigare. Och till skillnad från den tidigare boken Tomhet och ömhet, som var en slags blandning av autofiktion och essä, men också med roliga ordvändningar à la Gunnar Ekelöf i diktsamlingen Strountes, så blir den här närmast poserande i elände och misantropi. Den börjar i februari 2026 med kraftig migrän, och en hänvisning till en Lou Reed-låt om narkotikamissbruk och kvinnomisshandel. Och fortsättningen går lite i samma stil. I essäerna ger hon spännande inblickar i poesi av Gunnar Ekelöf, Anna Greta Wide, Eva Neander, Georg Trakl, Marguerite Duras, Stig Sæterbakken, Tor Ulven med flera. I det mer autofiktiva rör vi oss i en stor våning på Östermalm som IN hyrt av en äldre dam som bor i Spanien. Här tar hon emot sin älskare som liknar sångaren Kurt Cobain i Nirvana, som liksom sin dubbelgångare är märkt av självskador och narkotika. IB led tidigt av neuroser och psykoser efter bl.a. en våldtäkt. Hon skriver om när hon som 14-åring umgicks med sin 20 år äldre älskare. Ja jag vet, det gjorde också Jenny Erpenbeck, men det är skillnad på äpplen och päron. Man har rätt att tycka synd om Isabella Nilsson, men hon lägger också ut det som Strindbergs oxhjärta som han såg i en slaktarbod i Paris. Hon bygger ett väldigt korthus med Cobain-älskaren, och har sex, under vilket ”en tillgiven likgiltighet råder”. En annan älskare tar henne med i en svart Porsche till ett rum med glasväggar där hon stängs in. Referenser till bdsm- och strypsex. En tredje tar henne med på en extrem våldsfilm. Förövarna är ofta s.k. ”kulturmän”. Hon dejtar män på något som heter Hinge, som verkar vara en interna-tionell dejtingsida som använder ”djupgående profiler”. Engelsmannen Alex har fått 3.000 likes på Hinge och skriver i Expressen: – Det skulle vara trevligt att träffa någon som bara är normal och inte framstår som materialistisk. Jag vill bara chatta med någon som vill ha ett förhållande och en familj, menar Alex Puxley.
Då är han inte ute efter Isabella, som använder skrivandet som en drog, eller rättare sagt, som det enda sättet att rädda henne från psykisk ohälsa, det onödiga med kärlek (med en reverens till Sæterbakken om att kärlek och författarskap inte går att kombinera), ”en trötthet som, till skillnad från kärleken, övervinner allt”, sina pojkvänner Skönheten och Odjuret, ångestdämpande medicin, stort alkoholintag, med mera.
”Egentligen borde ingen skriva”enligt Sæterbakken. ”För har man en gång börjat, så kan man aldrig sluta”. Så sant, så sant. IN är inte rädd för obekväma sanningar: det vuxna författarlivet är ”tröstlöst ensamt”. ”Den skrivande isolerar sig i ärendet som ska formulera orden som ska bryta hennes isolering. Men den läsande vänder sig till det skrivna inte för att bryta dess isolering utan för att uthärda i sin egen”. Tunga ord minsann. (En ren parentes från en stolt morfar: IN var sex när hon stavade igenom texten till den berömda porslinsskulpturen Kan du inte tala? Det gjorde mitt barn-barn Lars-Erik när han var tre.)
Kanske är jag dum och orättvis, men jag skulle önska att Isabella Nilsson gav sig på något stort romanprojekt, eller något lite tyngre prosastycke. Gärna självbiografiskt, det skulle jag gärna vilja läsa. Hon har mycket att berätta om.
Fortsättning följer…
